Tillsyn av återvinningsstationer i Eslövs kommun 2006

Tillsyn av återvinningsstationer i Eslövs kommun 2006 MILJÖ OCH SAMHÄLLSBYGGNAD Enheten för miljö- och hälsoskydd Anna Karlsson, miljö- och hälsoskyddsinspektör Augusti 2006 MH 2006:2

MILJÖ- OCH SAMHÄLLSBYGGNAD Enheten för miljö- och hälsoskydd MH 2006:2 Tillsynskampanj Tillsyn på återvinningsstatione r i Eslövs kommun 2006 Startdatum Avslutning 2006-07-17 2006-08-23 Ansvarig: Anna Karlsson SAMMANFATTNING Bakgrund och omfattning Enligt miljöbalken är miljö- och samhällsbyggnadsnämnden skyldig att utföra tillsyn på miljöfarlig verksamhet. Hit räknas återvinningsstationer och återvinningscentraler. Återvinningscentraler finns med i bilagan till förordningen om miljöfarliga verksamheter och hälsoskydd. Dessa är anmälningspliktiga C - anläggningar. Återvinningsstationerna i Eslövs kommun omfattas däremot inte av anmälningsplikt. Syfte/mål Syftet med tillsynskampanjen är att kontrollera hur skötsel och information fungerar på återvinningsstationerna och återvinningscentralerna, samt att undersöka vilka förändringar som skett sedan en liknande tillsynskampanj utfördes år 2002. Metod De olika insamlingsställena besöks allt eftersom. Vid varje insamlingsställe noteras följande: antalet avfallsfraktioner, märkning och information på varje behållare, städning, inhägnad, ytbeläggning, fyllnadsgrad vid inspektionstillfället, tillgänglighet för allmänheten, insyn samt barnsäkerhet. Resultat I Eslövs kommun har samtliga 23 återvinningsstationer besökts. Allmänt kan sägas att skötseln på stationerna är bra. Endast fem stycken bedömdes vara skräpiga och skräpigheten bestod främst av småskräp på marken eller enstaka soppåsar på marken. Under tillsynen år 2002 kunde ett samband mellan hur god insynen är och hur skräpiga återvinningsstationerna var ses. Sedan tillsynen 2002 har inhägnaden på två återvinningsstationer, som den gången bedömdes vara skräpiga, tagits bort i syfte att förbättra insynen och minska nedskräpningen. Det var dock fortfarande skräpigt på dessa. Tömningen var i de allra flesta fall tillfredsställande. De vanligaste förekommande bristerna var brist på informationsskylt och/eller sorteringsinformation. I övrigt var behållarna huvudsakligen väl märkta. Dock fanns det en del märkningar på behållarna som höll på att blekna, vissa var i det närmaste oläsbara. 2

Inledning Bakgrund Tillsyn av Eslövs kommuns 23 återvinningsstationer utfördes under sommaren 2006. Sedan 2005 ansvarar Ekdahls Åkeri i Malmö för skötsel såsom städning och tömning av återvinningsstationerna istället för Merab (Mellanskånes renhållningsaktiebolag) som ansvarade för detta tidigare. Ansvaret för tillsynen ligger dock hos kommunen. Samma sorts tillsyn genomfördes år 2002. Resultatet den gången var att återvinningsstationerna i huvudsak var bra skötta. De flesta behållarna var väl märkta. Mjukplastbehållare fanns på 20 av 23 återvinningsstationer. Man såg ett samband mellan problem med nedskräpning på återvinningsstationer och platser med dålig insyn. Vad händer med avfallet? Hushållsavfall utgörs av ett källsorteringssystem med fraktionerna Vått och Torrt (Merabs årsredovisning 2005). Vått hushållsavfall är avfall som är komposterbart, såsom matrester, kaffefilter och blommor (www.merab.se). Det våta avfallet försorteras maskinellt på Rönneholms avfallsanläggning. Därefter behandlas det våta avfallet i pressen, där det biologiska materialet pressas ut och transporteras till KRAB:s miljöcertifierade anläggning för framställning av gas (Merabs årsredovisning 2005). Biogasen levererar elektricitet till nätet och används dessutom för uppvärmning av Ringsjöverket och en skola i Stehag. MERAB har även en anläggning för försök med att kompostera den våta fraktionen tillsammans med trädgårdsavfall vid Stavrödsdeponin utanför Hörby (www.eslov.se). I ett projekt som inleddes år 2001 fick 1000 hushåll i Eslöv, Höör och Hörby sortera sitt våta avfall i biologiskt lättnedbrytbara papperspåsar istället för de normalt använda plastpåsarna. Projektet var lyckat och systemet har nu införts i regionen. Dock nyttjas det ännu inte överallt (Liwing, muntligen 2006). Torrt avfall är sådant som är brännbart, t.ex. plastpåsar, fönsterkuvert och cigarettfimpar (www.merab.se). Det torra avfallet transporteras till SYSAV:s förbränningsanläggning i Malmö (Merabs årsredovisning 2005). Där upparbetas det och blir till fjärrvärmebränsle (www.merab.se). Returpapper såsom tidningar, kuvert och kataloger mellanlagras innan det går till pappersbruk för tillverkning av nytt papper (www.pressretur.se). Pappersförpackningar, t.ex. mjölkförpackningar, körs efter tömning till en sorteringsanläggning. Materialet kvalitetssäkras genom att skräp sorteras bort. Därefter pressas förpackningarna samman till balar. Balarna, som väger cirka 500 kilo, transporteras sedan till anläggningar där de blir till nya pappersförpackningar (www.returkartong.se). Glas transporteras från återvinningsstationen till ett mellanlager. Härifrån fraktas det vidare till Svensk GlasÅtervinning i Närke. Efter sortering krossas glaset för att sedan användas som ny råvara. Två tredjedelar blir till nya glasförpackningar och en tredjedel används vid tillverkning av glasull. Genom att finmala återglaset kan det också användas som tillsatsmaterial i betong och gör då betongen mer lättarbetad och ökar hållfastheten. Samtidigt minskar behovet av kemiska tillsatsmedel (www.glasbanken.com). 3

Hårdplast levereras till plaståtervinnare efter att förpackningarna sorterats efter plastsort. Beroende på kvalitet kan materialet bli regranulat som kan utgöra råvaran till en mängd olika plastprodukter. Detta gäller framför allt mycket rena fraktioner. Fraktioner av mer blandad kvalitet och kulör kan återvinnas till t.ex. plank eller pallklossar där plastmaterialet i vissa fall blandas med sågspån för att förbättra egenskaperna (www.plastkretsen.se). Metallförpackningar, t.ex. konservburkar, tuber, kapsyler och folieformar, sorteras efter insamling i en återvinningsanläggning. Stål skiljs från aluminium med hjälp av en kraftig magnet. Efter sortering smälts metallerna ned till nytt stål och aluminium som används i bl.a. bil- och byggindustrin. Stålråvaran smälts ner till nytt stål och blir till stålstänger och andra detaljer till byggnads- och fordonsindustrin. Aluminiumråvaran smälts ner till nytt aluminium och återvinnas till förpackningar och produkter om och om igen (www.metallkretsen.se). Batterier ska lämnas in för att förhindra skadliga utsläpp av de giftiga tungmetallerna kadmium, kvicksilver och bly. Sedan batterierna samlats in och sorterats lämnas de till olika återvinnings- eller slutförvaringsanläggningar. Kvicksilverbatterier transporteras till Sydkraft SAKAB i Kumla där de förvaras säkert på samma sätt som annat farligt avfall. Det kvicksilver som utvinns kommer enligt ett utredningsförslag att slutförvaras i berg på ett säkert sätt. Det kommer alltså inte att återvinnas utan plockas bort ur samhällets kretslopp. Nickelkadmiumbatterier och nickelmetallhydridbatterier transporteras till SAFT AB i Oskarshamn, där såväl kadmium som nickel återvinns. Återvunnet kadmium används för tillverkning av öppna nickelkadmiumbatterier för industribruk medan nickel går till stålverk. Blybatterierna transporteras till Boliden Bergsöe i Landskrona där blyet återvinns. Återvunnet bly säljs bl.a. till dem som tillverkar nya blybatterier. Bly är visserligen ett stort miljöproblem och är tänkt att på sikt fasas ut ur samhällets kretslopp, men idag finns inget bra alternativ till bly när det gäller till exempel startbatterier för bilar. Alkaliska batterier och brunstensbatterier, som numera bör vara i det närmaste fria från kvicksilver, läggs tills vidare på deponi. Rönnskärsverken har gjort tester med att smälta ner batterier för att återvinna metallen, men ett problem är att batterierna måste vara garanterat fria från kvicksilver för att de ska kunna smältas ner (www.hemtillholken.nu). Resultat Sorteringssystem Producentansvar för förpackningar infördes 1995. Merab har dock avtal med materialbolagen för insamling av glas-, metall-, kartong- och plastförpackningar (Merabs Årsredovisning 2005). Alla återvinningsstationer hade sju fraktioner; vitt respektive färgat glas, hårdplastförpackningar, pappersförpackningar, metallförpackningar, returpapper samt batterier. Det fanns tidigare även en mjukplastfraktion, men den togs bort eftersom väldigt mycket avfall av olika sort slängdes där (Liwing, muntligen 2006). Vått och torrt avfall lämnas i anslutning till den fastighet man bor på. Det finns också fyra återvinningscentraler i kommunen, i Löberöd, på Rönneholms avfallsanläggning, vid Åkerivägen och i Marieholm. Vid dessa kan man lämna kylmöbler, grenar, ris, elektronikavfall (ej i Löberöd), jord/schakt, asbest, farligt avfall (ej i Löberöd), behandlat och obehandlat virke samt metallskrot. Återvinningscentralerna ingick dock inte i tillsynen. I rapporten från 2002 togs funderingarna på att införa ett system som fungerat bra i Västerås kommun upp. Enligt detta får hushållen själva ta ställning till i vilken grad de vill sortera sitt 4

avfall och betala sophämtningstaxa efter det. Enligt Björn Liwing har detta ännu inte gjorts, men möjligheten ska diskuteras när avfallsplanerna ska bestämmas under hösten 2006. Skötsel Återvinningsstationerna töms och städas enligt ett fastställt schema, där stationer där avfallsmängden är större töms och städas oftare (Liwing, muntligen 2006). Det samarbete med idrottsföreningar som tidigare fanns, där dessa utförde kontroll och städning av några återvinningsstationer några dagar i veckan mot bidrag till föreningarna, avbröts i och med att Ekdahls Åkeri tog över skötseln av återvinningsstationerna (Liwing, muntligen 2006). Av kommunens återvinningsstationer bedömdes fem stycken vara skräpiga, dock ingen allvarligt. Tömningen var tillfredsställande utom i ett fåtal fall. På en av återvinningsstationerna var batteribehållaren söndersprucken och obrukbar. Detta är en allvarlig brist, då batterier riskeras bli kasserade i andra fraktioner eller på marken istället. Batteribehållaren på Synålsvägens återvinningsstation var placerad bakom containrar avsedda för andra fraktioner, med resultatet att den var svåråtkomlig. Märkning och information Den vanligast förekommande bristen var avsaknad av information. Vid två återvinningsstationer saknades information om vilket företag som har ansvaret för stationen och dess skötsel, medan nio återvinningsstationer saknade sorteringsinformation. Behållarna i sig var i de flesta fall bra märkta, men en del hade märkning som höll på att blekna, och i vissa fall var det omöjligt att tyda den. T.ex. fanns på återvinningsstationen i Gårdstånga ett kärl som var omärkt, med resultatet att avfall av många slag dumpades där. På tre återvinningsstationer var skyltar helt eller delvis dolda, enligt Björn Liwing beror detta på platsbrist. I många fall hamnar skyltarna bakom containrar p.g.a. platsbristen, men detta är något som Merab hoppas kunna att åtgärda då byggloven är klara (Liwing, muntligen 2006). Kommentarer I kommunen finns 23 återvinningsstationer, vilket ger ett snitt på ca 1300 invånare per återvinningsstation. Rekommendationen är att det ska finnas en återvinningsstation per 1000 invånare. För närvarande har bygglovstillstånd sökts för alla kommunens återvinningsstationer, vilket betyder att vissa stationer kan komma att försvinna. Målet för återvinningsstationerna är att alla behållare ska vara av samma sort och färg, men tills byggloven är klara avvaktar Merab (Liwing, muntligen 2006). Samma parametrar som bedömdes under inventeringen år 2002 användes vid tillsynen. Resultatet finns sammanställt i tabellen nedan. 5

Frakt. anger hur många olika fraktioner som finns vid varje återvinningsstation. Alla återvinningsstationer hade sju fraktioner. På återvinningsstationen på Norregatan kunde dock batterier inte lämnas eftersom den behållaren var sönder. Märkn./info anger hur bra skyltad återvinningsstationen är. För att slippa anmärkning ska varje behållare vara tydligt märkt, det ska finnas information om vem som har ansvaret för tömning och städning av återvinningsstationen (infoskylt) samt sorteringsinformation (sort.skylt). Förutom avsaknad av någon information bestod bristerna inom kategorin av att skyltar var helt eller delvis dolda. Vissa behållare hade märkning som var blekt och svårläslig, men detta noterades bara utan anmärkning. Estet. visar hur skötseln på stationen fungerar, dvs. om området runt återvinningsstationen är rent eller skräpigt. Av kommunens 23 återvinningsstationer bedömdes fem stycken vara skräpiga, men skräpigheten bestod i fyra av de fem fallen av småskräp eller enstaka soppåsar på marken. Inhägnad i form av ett trästaket fanns på 16 av återvinningsstationerna, mot 20 år 2002. Förutom att de två återvinningsstationerna i Löberöd respektive Hurva flyttats till lokaler utan staket har staket vid två andra återvinningsstationer tagits bort, vilket har ökat insynen på dessa lokaler. Yta visar om återvinningsstationen står på grus- eller asfaltsbeläggning. Asfaltsbeläggning kan underlätta städning av återvinningsstationer. 11 av återvinningsstationerna hade en ytbeläggning av asfalt och en hade asfalt på halva ytan och grus på halva. Sedan 2002 har en del stationer flyttats från en del av en fastighet till en annan beroende på vilken placering som är lämpligast för tillfället, därför har ytbeläggningen förändrats på dessa. Tömn. anger hur fulla behållarna var vid tillsynsbesöket. Generellt var tömningen mycket bra, men på återvinningsstationen i Östra Strö var fyra av fraktionernas behållare fulla eller nästan fulla. Vid Marieholms återvinningsstation var batteribehållaren överfull, vid Billinges var de tre hårdplastsbehållarna och de tre metallbehållarna överfulla och vid Hurvas var behållaren för pappersförpackningar full. Tillgängl. visar hur lätt det är för boende att ta sig till återvinningsstationen. Krävs en omväg för att ta sig till återvinningsstationen kan det leda till att boende källsorterar i mindre utsträckning samt ökande transportsträckor. Insyn beskriver om en återvinningsstation är insynsskyddad eller inte. Bra insyn brukar resultera i mindre nedskräpning. T.ex. är insynen i Löberöd dålig, då återvinningsstationen är placerad utanför bebyggelse, bakom en byggnad. Där var det också skräpigt. Samma sak gällde återvinningsstationen i Kungshult. Barnsäk. anger om återvinningstationens behållare är barnsäkra på så sätt att barn inte kan fastna i behållarna. Samtliga behållare på samtliga återvinningsstationer ansågs vara barnsäkra. 6

Slutsatser Överlag fungerar tömning och städning av kommunens återvinningsstationer bra. Enligt tabellen har 16 av de 23 återvinningsstationerna en eller flera avvikelser, mot 11 stycken år 2002. Totalt finns det 15 % avvikelser, att jämföra med 12 % år 2002. Skillnaderna kan dock bero på något olika värderingar. Den vanligaste bristen är avsaknad av information av något slag. Enligt Björn Liwing har målet varit att informationskyltar med information om ansvariga ska ha satts upp på alla stationer, men detta har alltså ännu inte skett på två av de 23 stationerna. Under tillsynen år 2002 kunde ett samband mellan insyn och skräpighet på återvinningsstationer ses. Av de fem återvinningsstationer som var skräpiga vid tillsynen den här gången hade två mindre bra eller dålig insyn. På återvinningsstationen vid Sallerupsvägen har inhägnaden tagits bort sedan tillsynen 2002. Det var skräpigt vid tillsynen på denna lokal, men enligt en kommuninvånare som var på stationen vid tillsynstillfället har ordningen ändå blivit bättre sedan inhägnaden togs bort, även om det fortfarande ofta är skräpigt. Även vid Ängavägens återvinningsstation är inhägnaden borttagen så att insynen förbättrats. Här var det ändå skräpigt vid tillsynen, vilket det också var 2002. Återvinningsstationen i Kungshult och Ängavägen var skräpiga både vid tillsynen år 2002 och vid tillsynen nu. Gemensamt för dessa är bl.a. att insynen är mindre bra. Det finns planer på att byta ut trästaketen mot nätstaket för att öka insynen (Liwing, muntligen 2006). Sedan den förra inventeringen har två av återvinningsstationerna omlokaliserats. Återvinningsstationen i Löberöd har flyttats till Löparegatan. Då återvinningscentralen i Arup avslutades våren 2004 flyttades återvinningsstationen till Löparegatan eftersom platsen är mer lämplig ur tillgänglighetssynpunkt (Liwing, muntligen 2006). På Löparegatan har dock insynen försämrats, vilket kan vara en orsak till att där var skräpigt vid tillsynen. Återvinningsstationen i Hurva flyttades efter att det framkommit att den från början placerats inom vattenskyddsområde. Insynen är bra även på den nya platsen, och ingen skillnad i skräpighet fanns mellan 2002 års och denna omgångs tillsyn. 7

Referenser Liwing, Björn. Merab. Intervju 2006-08-14. Merab, Årsredovisning 2005. http://www.eslov.se, 2006-08-21. http://www.glasbanken.com, 2006-08-16. http://www.hemtillholken.nu, 2006-08-16. http://www.merab.se, 2006-08-16. http://www.metallkretsen.se, 2006-08-16. http://www.plastkretsen.se, 2006-08-16. http://www.pressretur.se, 2006-08-23. http://www.returkartong.se, 2006-08-16. 8