Remissvar från Domkapitlet i Linköping Gudstjänstens ordo anges i dokumentet som en bärande princip som ska möjliggöra igenkännande samtidigt som det ges möjlighet till en lokal gestaltning. Anser domkapitlet att denna bärande princip kan följas och att balansen mellan det gemensamma och det lokala kommer till uttryck på ett bra sätt i de förslag kyrkohandboksgruppen anger? Vi tror att ordo som en igenkännande bärande princip kan komma att fungera men det är viktigt när man kommer till alternativen att de verkligen blir olika alternativ, attt de är få och genomtänkta. Det är mycket bättre med sex genomarbetade alternativ än att försöka få fram så många alternativ som möjligt. Vi vill också särskilt trycka på det som sägs i de Teologiska grundprinciperna att centrala delar av text- och böneskatten bör vara gemensamma för hela kyrkan. Detta gäller till exempel trosbekännelsen, Herrens bön, den aronitiska välsignelsens formuleringar samt centrala delar av nattvardsbönerna. Det bör vara frihet kring hur många texter som ska läsas i gudstjänsten. Vid den gemensamma gudstjänsten ska alltid evangeliet läsas. Dokumentet innehåller resonemang om hur karakteristiska moment i Svenska kyrkans tradition bör hanteras idag. Hur ser Domkapitlet på diskussionen om förkunnelsens traditionella envägs kommunikation och förlåtelsens innebörd och ställning? Vi tycker att det mesta som sägs om förkunnelsen är bra. Det sammanfattas också bra under punkt 8 under slutsatser för handboksarbetet. 8. Huvudmomentet Ordet bör utformas med dialogisk utgångspunkt, eftersom både tilltal, reflektion och svar är delar av alla våra relationer. Detta gäller också i gudstjänstens relationer med Gud, medmänniskan och oss själva. Detta kan göras till exempel genom att: a. kyrkohandboken noterar i anvisningarna att predikan kan få lokal förankring genom att den förbereds i dialog med flera i församlingen. b. momentet predikan kan åtföljas av rum för eftertanke. Dock borde man tydligare lyfta fram möjligheten, att någon annan än prästen kan predika (naturligtvis under kyrkoherdens ansvar). Vi tror att detta skulle kunna vara utvecklande för församlingen. Överhuvudtaget är det viktigt att det under gudstjänsten får höras fler röster när det gäller delande av erfarenheter. Vad det gäller förlåtelsen är det mera komplicerat. På sidan 19 läser vi I den försonade relationen kan människan be om och ta emot förlåtelse, när hon behöver det. Förlåtelsen är då inte ett återupprättande av en förstörd relation utan en bekräftelse på att den goda relationen från Guds sida består. Denna trygghet i relationen med Gud behöver få komma till uttryck i gudstjänsten. Att möta det behovet bör vara vägledande för hur momenten bön om förlåtelse och förlåtelseord hanteras och placeras i Gudstjänsten Samtidigt som vi ställer oss bakom detta resonemang så undrar vi hur man formulerar en Bön om förlåtelse utifrån dessa tankar? Vad är det vi får förlåtelse för? 1
Beredelsen tycks vara det mest diskuterade inslaget i gudstjänsten, dess plats dess utformning och om den ska vara med överhuvudtaget. Hur förlåtelsen ska komma in tycks handboksgruppen själva grubbla över. Det är vidare en mycket spridd känsla bland folk att kyrkan bara skuldbelägger: Det första man får höra är Jag fattig syndig människa. Strukturell synd Skulden uppfattades och uppfattas i nuvarande syndabekännelser mestadels individualistiskt. Men den svåra arvsynden eller i varje fall arvsansvaret idag är strukturellt. Det består av världsvid orättvisa och ekonomism; mammon som Jesus varnade för är själva drivkraften för vårt samhälle. Svårigheten är att organisera sig och påverka strukturerna, m a o politik, som inte betraktas som andligt nog. reflektera över vilken bild av Gud gudstjänstordningen förmedlar Orden förlåtelse och försoning förutsätter (oftast) en individuell förseelse. Talet om försoning och förlåtelse innebär ytterst för den tilltalade: du duger inte som du är, (fastän Gud har skapat dig). Du måste bli annorlunda. Även om man kallar försoningen och offret för gåva, mysterium etc, ligger i botten tolkningen av Jesu död som ett försoningsoffer. Det är en tolkning som gjordes efteråt i en miljö som dominerades av tanken på skuld och straff och försoningsoffer. Men Jesus själv villkorade inte syndaförlåtelse med sin offerdöd. Han sa: Var inte rädd. Din tro har hjälpt dig. Sammanfattningsvis Handboksgruppen kan tänka sig att det bör var möjligt att ta bort Beredelsen, vilket vi bejakar. Beredelsen bör dock vara huvudalternativet och man måste ha klart för sig vari beredelsen bör bestå för att formulera den. Vad är problem för en människa idag? Det råder osäkerhet kring betydelsen av och skillnaden mellan Kyrie, Bön om förlåtelsen och Överlåtelsebönen och inte så sällan sammanblandas de. Viktigt att bearbeta detta vidare. Vi vill behålla prästens direkta tillsägelse om förlåtelse, då vi tror att detta för många är viktigare än själva bönen om förlåtelse. Men hur formulerar man den? Vad får vi förlåtelse för? Varför behöver vi be om förlåtelse? Hur formulerar vi frågorna om skam och skuld? Vad är synd? Vad är ont? Slutsats Vår slutsats utifrån det ovan nämnda är att Bön om förlåtelsen i gudstjänstsammanhanget bör vara allmän och gärna i Vi-form! Den personliga Bönen om förlåtelse hör framförallt hemma i bikten. Vi tror också att det viktigaste vid Bön om förlåtelsen är själva tillsägelsen om Guds förlåtelse. Vi tror också att man om möjligt bör undvika ordet synd (ett ord som nästan alltid associeras med verksynd )Istället för att tala om syndernas förlåtelse borde vi tala om Guds förlåtelse Det borde kanske också tydligare framgå att man kan ha Bön om förlåtelsen vid förbönen och kanske ännu hellre som det sker på några ställen vid offertoriet. Om man har Bön om förlåtelsen vid offertoriet betonas mer att vi bär fram oss själva med allt vad vi har på gott och ont, men också vad vi inte har gjort och hela vår situation med problem som vi inte rår för eller rår på. 2
Från en mässa i stiftet finns följande formulering (i huvudsak från Brunnbymässan) OFFERTORIEPSALM Präst Vi kommer här med våra gåvor, förböner, bröd och vin Vid frambärandet säger respektive frambärare (4 st): 1 Kollekten. Herre av det som du gett oss, ger vi tillbaka åt dig: 2 Brödet. Vi ger dig brödet och vårt arbete. 3 Vinet. Vi ger dig vinet och vår kärlek. 4 Förbönerna Vi ger dig våra böner och våra liv. Alla Tag emot oss och våra gåvor för Jesu Kristi skull. Amen BÖN OM FÖRLÅTELSE och FÖRLÅTELSEN Präst Låt oss bedja: Alla Gud åt dig ger vi också det som gått sönder: missbrukade gåvor, förslösade möjligheter. Allt ryms i din kärlek och ömhet. Förlåt oss när vi gör det onda. Ha tålamod med oss när vi glömmer din vilja. Upprätta oss och ge oss ny tro, nytt hopp och ny kärlek. Präst Till dig som ber om förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Du är förlåten i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Alla Amen Dokumentet lyfter fram de kyrkliga handlingarnas betydelse som gudstjänstgemenskap och innebär också ett stärkande av dopets ställning i huvudgudstjänsten, till exempel genom möjlighet till doperinran. Hur ser Domkapitlet på en sådan utveckling? Vi tror inte att man i varje gudstjänst behöver ha en doperinran. Det räcker som det är idag då det ges möjlighet till doperinan mer allmänt och i samband med speciella helgdagar. Vid dop i gudstjänsten då dopet på ett naturligt sätt blir en erinran om vårt dop. Vid Påsknattens mässa med dess möjlighet till doperinran. Vid andra tillfällen under året t.ex. Första söndagen efter trefaldighet. I vissa kyrkor finns alltid vatten i dopfunten eller i en skål vid dörren som en erinran om vårt dop. Genomgående identifierar kyrkohandboksgruppen en dynamik mellan individualitet och gemenskap, liksom mellan aktivitet och vila. Hur ser Domkapitlet på att allas delaktighet måste vägas mot vigningstjänstens ansvar? Vi menar att vigseltjänstens ansvar är att se till att allas delaktighet kommer till utryck. Vi vill också betona att många kan uppleva delaktighet utan att själva ha en särskild uppgift. Däremot är det viktigt att några har uppgifter och dessa ska vara representativa för dem som firar gudstjänst unga och gamla, män och kvinnor, vana och ovana Kyrkohandboksgruppen föreslår en terminologi för olika typer av gudstjänster. Hur ser Domkapitlet på detta? Måste det finnas ett gemensamt begrepp för kyrkliga handlingar? Benämningen den Gemensamma gudstjänsten är inte bra, är inte alla gudstjänster gemensamma? I dokumentet talas om 3
söndagens gudstjänst och veckans gudstjänster varför inte kalla dem så. Det säger precis vad det är (även om man skulle vilja fira en söndagens gudstjänst en vardag). Vilka bedömningar gör Domkapitlet i frågan om språket i gudstjänsten? Vad innebär detta för frågan om balansen mellan antalet versioner i kyrkohandboken och möjligheten för den lokala församlingen att göra sina val Det som skrivs om musikens språk tycker vi är mycket bra, inte minst det som står i under Slutsatser för handboksarbetet punkterna 14-21. Vad det gäller inklusivt språk så är det ibland viktigare att tänka på vad som kan vara exkluderande istället för vad som inkluderar. Liturgiskt språk är ett högspråk och kan ibland upplevas exkluderande. För en ovan kyrkobesökare är det ofta föga begripligt. Dess funktion är inte heller att informera utan att förmedla högtid, gudomlig närvaro och stämning. Gud är stor, ja större. Det finns en kraft i riten som inte får underskattas. Man kan också genom användning av det liturgiska språket uppfatta banden till historien; Kyrie eleison har använts sen biblisk tid och sjungs ofta idag i sin grekiska språkdräkt trots att detta då inte är förståeligt. Men tack vare ritens form så uttrycker den något bakom orden. Med tanke på en återkommande kritik som i bland anförs mot offertanken skulle man kanske kunna tänka sig att även använda Agnus Dei i sin latinska form, som en gammal formel, där var och en kan lägga in sin egen tolkning. Om man även går fram till kommunionen under Agnus Dei förstärks detta? Känslan kan till och med förstärkas om man inte förstår orden. Psalmer fungerar ofta så. Melodin tar där ofta överhand, frammanar minnen och skapar stämning, medan man tänker minimalt på vilka ord man sjunger. Det liturgiska språket har därför sin givna plats i gudstjänsten, men kan inte vara det enda. Där finns andra moment med annan karaktär: texterna, som är informativa och kommer med nyheterna, läses på Bibel 2000s normalprosa liksom predikan självklart likaså. Psalmerna är poesi och ger ord år deltagarnas känslor. Förbönen är väl oftast personlig och bör ha passande stilläge. Här kan det liturgiska fjärrspråket ersättas med närspråk, naturligtvis också beroende på kyrkorummet. Så kan olika stillägen användas för att göra gudstjänsten både varierande och funktionell. Inklusivt språk får mottagarna att känna att det handlar om dem. De fyra evangelierna som riktar sig till olika adressater är ett värdigt föredöme. Det måste utgå från adressaternas verklighet, deras världsbild. För att producera en text som fungerar inklusivt, måste man tänka inklusivt. Det finns inget språk utan språkbrukare. Allt språk emanerar från sina bärare eller brukare och är förankrat ( embodied, inkarnerat) i språkbrukarnas bild av verkligheten. Språket speglar människors uppfattning av verkligheten, mer eller mindre medvetet. Det betyder att det gudstjänstspråk vi använder måste vara relevant och förståeligt för människor i vår tid. Kyrkohandboksgruppen reflekterar kring öppet nattvardsbord avseende de som inte är döpta och föreslår att dess pastorala och liturgiska konsekvenser aktualiseras. Vi tycker att ordningen som vi har idag med att dopet admitterar till nattvarden är en god ordning. Samtidigt har vi ett öppet nattvardsbord vilket innebär att en präst inte får neka någon 4
nattvard och heller inte i gudstjänsten fråga den som kommer till kommunionen om han/hon är döpt. En fråga som Kyrkohandboksgruppen direkt frågar om är trosbekännelsens plats i Högmässan. Med motiveringen att trosbekännelsen infördes i den västliga kristna gudstjänsten först på 1000-talet. Om man ska tala om ordo så hör väl trosbekännelsen om något till detta. Vi menar att 1000 år är en lång tid och det dessutom är oklokt att ta bort moment som faktiskt många gudstjänstfirare känner igen sig i och kan. Det finns många andra gudstjänster då man både kan och bör undvika trosbekännelsen. Vi tycker att det räcker med detta. Det är väl också det moment i gudstjänsten som starkast uttrycker dimensionen kyrka (s 23). På domkapitlets uppdrag Per Ingvarsson, stiftsadjunkt Vi har särskilt bett några församlingar i stiftet att lämna in sina synpunkter på remissen. Dessa synpunkter har skickats med som bilagor till detta dokument. Det är synpunkter från Valdemarsviks församling, Linköpings Ryds församling och 5
Översyn av Den svenska kyrkohandboken Remiss från Valdemarsviks församling Följande synpunkter är, som framgår tydligt, inget komplett remissvar, utan anteckningar från en medarbetarsamling då materialet diskuterades. Mässans grundordning Tanken att ha en tydlig igenkännbar grundstruktur för den gemensamma gudstjänsten och därutöver stor frihet att utforma de olika momenten efter de lokala förutsättningarna och behoven ser vi mycket positivt på. Kanske bör dock ordet ordo undvikas eftersom det är svårt att förstå för den som inte är van vid latin. Grundordning bör kunna fungera lika bra även som begrepp. Huvuddelarna Samling-Ordet-Måltiden-Sändning bör kunna fungera bra. Särskilt bra att nuvarande termerna Inledning och Avslutning byts ut mot de mer talande (och anvisande) begreppen Samling och Sändning. Trosbekännelsens obligatorium och placering kan diskuteras. Ganska ofta har predikan ett mer öppet slut med frågor att fundera på, snarare än i klargöranden och visshet som naturligt leder över till en trosbekännelse. Å andra sidan finns ju behovet att instämma i kyrkans trosbekännelse, som ett uttryck inte bara för personlig tro utan också för en djup samhörighet med Kristi kyrka över världen och genom tiderna. Det bästa är kanske om den är frivillig, och möjlig att ersätta med ex någon överlåtelsebön, vilket vi prövat, psalm el dyl. En alternativ plats för trosbekännelsen, utan samband med predikan kanske skulle utredas. Teologiska grundprinciper Syndabekännelsens och avlösningens roll och plats har vi diskuterat mycket. Vi har under några år prövat en mässordning som innehåller varken syndabekännelse eller nån form av avlösning. Däremot har vi ett kyrie som i inledningen av mässan påminner om både behov av, och möjlighet till, förlåtelse i stil med det som sägs under punkt 3.5. att Guds förlåtande relation inte är något som måste återupprättas, men ständigt påminnas om. Vissa av församlingens medarbetare saknar dock en ordentlig syndabekännelse och avlösning. Från gudstjänstfirare i övrigt har vi bara hört sådana synpunkter tillfälligt. Vi är överens med gruppen om att det är viktigt att skilja på synd och skam. Vi ska få löfte/tillsägelse om förlåtelse för vår synd, inte för våra brister av typ sjukdom, utanförskap, bristande förmåga och hjälplöshet. Sammanfattningsvis menar vi att det inte ska vara ett obligatoriskt att ha syndabekännelse och avlösning vid varje mässa. Ibland kan dessa eller liknande moment ha sin plats i den gemensamma gudstjänstens men i lika hög grad och lika normalt kan man klara sig utan. 6
När det gäller nattvardsbönerna ser vi det som positivt att nattvardsbönerna både ges i kompletta alternativ och i alternativ där vissa fasta avsnitt kan kompletteras fritt. Beträffande relationen dopet och tillträde till nattvarden ser vi det stora pastorala problemet i den ordning och praxis som vi har nu. Att i gudstjänsten inbjuda alla till nattvardsdeltagande och inte säga något om dopets betydelse för detta samtidigt som man i andra sammanhang säger att dopet egentligen är förutsättningen för deltagande i nattvardsfirande håller inte. Enda lösningen är då att helt enkelt ta bort dopet som förutsättning för nattvardsfirande vilket vi tycker skulle vara bra: enkelt, entydigt och evangeliskt. Att så medvetet skilja på döpta och odöpta kan inte motiveras bibliskt, och vi tror att det har sitt utsprung i en tid (fornkyrkans) då behovet av rena nattvardsbord var nödvändigt för att motverka heresier och synkretism. Beträffande Livets gudstjänster är vi överens med arbetsgruppen om att ordningarna för dessa behöver bearbetas ordentligt. Grundläggande människosyns- och gudsbildsfrågor behöver bearbetas. Vi måste se alla som vill firar dessa högtider i kyrkans sammanhang som fullvärdiga gudstjänstfirare, inte ifrågasätta deras motiv och deras syn på kyrka och tradition, snarare hitta dom former och ord som svarar såväl mot gudstjänstens innehåll som människors behov. Benämningar Uttrycket Livets gudstjänster ställer vi oss tveksamma till. Som om alla gudstjänster inte är delar av livet. Kyrkliga handlingar är heller inte så bra, inte heller Förrätt-ningar. Det bästa alternativet vi kunde komma på var Livshögtiderna eller Livshög-tidernas gudstjänster. Bikten kanske dock inte kan räknas till denna kategori. Analogt skulle man kunna kalla vigningar, invigningar, mottagningar etc för Kyrkohögtiderna / Kyrkohögtidernas gudstjänster. Valdemarsvik 1 juni 2010-06-03 Andreas Danielson Kyrkoherde 7
Remissvar från Linköpings Ryds församling Jonathan Dahlberg förtroendevald Ang teologiskt dokument inför nya kyrkohandboken På det hela taget så finns det en vettig attityd i dokumenten där man försöker skapa en balans mellan det som ska vara gemensamt för alla samtidigt som man försöker skapa möjlighet för lokala variationer. Det är några saker som jag vill betona och problematisera. Jag vill betona varje församlings möjlighet att fira mässa utan föregående beredelse, som handbokgruppen skriver sist i sitt kapitel om "Förlåtelse på försoningens grund" "Handboksgruppen uttrycker en önskan att "inte blanda ihop synd, skam och svaghet, utan att det som bekännas verkligen är synd och inget annat.... Mänsklig svaghet och mänskligt tillkortakommande är inte synd i denna bemärkelse utan en del av den fallna skapelsen." s 28. Någon tydlig skillnad mellan mänskliga tillkortakommanden och synd finns inte i verkligheten. Det är detta som gör den allmänna syndabekännelsen så problematisk. Det kommer alltid att finnas en risk för att det leder till att människor ber om ursäkt för sin mänsklighet. Detta går inte att komma ifrån helt och hållet. Det är svårt att förstå vad handboksgruppen mer exakt menar med resonemanget, men om det betyder att man inte vill ha med syndabekännelser liknande den som finns idag och börjar med "Barmhärtige Gud" så är jag av precis motsatt åsikt. Om man ska ha syndabekännelse med förlåtelseord är "Barmhärtige Gud" och liknande syndabekännelser att föredra. Personligen tycker jag att syndabekännelsen i möjligaste mån ska ersättas av en överlåtelsebön, men samtidigt så inser jag att det måste vara upp till varje församling att avgöra. Detta i linje med handboksgruppen tanke om lokal anpassning. Jag vill också understryka det som handboksgruppen skriver om inklusivt språk både när det gäller musik och språket i gudstjänstens övriga delar. Det är också positivt att handboksgruppen vill underlätta att olika musikaliska genrer ska kunna komma till uttryck i gudstjänsten. 8