VÄXJÖ DOMKAPITEL Protokoll fört vid sammanträde med Växjö domkapitel den 10 juni 2010 Närvarande: Sven Thidevall Jan-Olof Johansson Birgitta Priem Haglund Margareta Andersson Birgitta Lindén Björn Hagberg biskop, ordförande domprost diakon projektledare gymnasielärare kyrkokamrer Vibeke Bergman Alf Johansson Ola Isacsson stiftsjurist kanslichef stiftsadjunkt 119 Föredragande: Ola Isacsson Dnr 10-31-329 Remiss angående Översyn av Den svenska kyrkohandboken, steg 1 Domkapitlet, som inbjudits av Kyrkostyrelsen att lämna remissvar an gående Översyn av Den svenska kyrkohandboken, steg 1, yttrar sig, som följer: Domkapitlets principiella vägval Inledningsvis vill vi uttrycka att dokumenten vi yttrar oss kring bär spår av en gedigen bearbetnings- och förankringsprocess. Detta ger, enligt vår mening, goda förutsättningar att ett kommande förslag till ny kyrkohandbok blir något vi kan enas kring i vår kyrka. Därnäst vill vi kommentera vårt ordval: Även om dokumenten använder annat begrepp än huvudgudstjänst, använder vi detta begrepp i vårt svar. Det sker mest för att vi själva ska vara klara i tanken, även om vi längre fram har kommentarer kring detta begrepp. Vidare har domkapitlet gjort ett principiellt vägval i frågan om gudstjänstens liturgiska formuleringar i huvudsak bör vara lokalt producerade eller finnas i kyrkohandboken: Domkapitlet menar att det är en grannlaga uppgift att formulera hållbara liturgiska texter. Lokala varianter av gudstjänstens utformning, kyrkans förbön undantagen, bör i första hand formas genom texter som finns i handboken, inte genom texter som produceras lokalt. Detta innebär att handboken innehåller många alternativ för samma moment i ordo. Vägar för att undvika att en sådan kyrkohandbok blir alltför omfattande diskuteras längre fram.
Vi ser det som en kvalitetssäkring att kyrkohandboken ger formulerade texter att välja mellan. Många har funderat kring texterna provat dem, och funnit att de fungerar som språk för den egna bönen. Ett sådant arbete ger förutsättningar för att gudstjänsten har formuleringar som är slitstarka och relevanta. Vi tror att gudstjänstordningar, där huvuddelen av de liturgiska texterna är lokalt producerade, är en strömning i vår tid snarare än något som kommer att bli bestående. Om företeelsen varit uttryck för ett behov sprunget ur gudstjänstens väsen, hade detta även visat sig i en mångfald av lokalt producerade psalmer och gudstjänstmusik. Att psalmer och sånger i gudstjänsten inte är lokalt producerade anses inte minska gudstjänstens relevans. Vi menar att färdiga liturgiska formuleringar i en handbok lika lite är ett hinder för gudstjänstens kontextualitet och relevans. En väsentlig del av gudstjänstens väsen ligger i att den är kyrkans gudstjänst, att alla alternativ inte behöver formuleras lokalt, men väl kan väljas lokalt ur något som är gemensamt. Vi delar alltså handboksgruppens slutsats: Till de enskilda momenten bör i kyrkohandboken ingå många förslag på texter och sånger. Dessa bör spegla olika traditioner och i förslagen bör olika språkstilar och musikaliska stilar rymmas. Vid speciella tillfällen kan behov finnas av att använda andra texter. Det är rimligt att det finns anvisningar eller beslutsgångar för att göra detta möjligt. Ordo som en bärande princip Vi delar uppfattningen om att ordo är en bra princip för att säkerställa vad som är en gudstjänst i Svenska kyrkans ordning. Likaså delar vi uppfattningen om att handboken endast ska innehålla två former av huvudgudstjänst: mässa och gudstjänst. I vår tid är det rimligt att mässans/gudstjänstens särskilda karaktär (familjeinriktad, inriktad mot äldre, barninriktad etc.) formas genom alternativa texter i handboken. En fråga som kommer att aktualiseras längre fram vad som händer med gudstjänstens ordo när livets gudstjänster firas inom ramen för huvudgudstjänst. Vi menar att gudstjänstens ordo måste vara flexibel vid sådana tillfällen. Utöver ordo önskar vi en problematisering och fördjupning kring övriga byggstenar som gör en gudstjänst igenkännlig som Svenska kyrkans. Då tänker vi framför allt på: Evangelieboken och kyrkoåret Hittills har evangeliebok och kyrkoår motstått den upplösning som finns inom andra områden i att följa Svenska kyrkans handbok. Evangeliebok och kyrkoår ska inte underskattas som element i igenkännandet. I konsekvens med detta vill vi påpeka att det inte var helt oomstritt i kyrkomötet att tillåta fri formulering av Dagens bön. Annan formulering än evangeliebokens tillhör undantagen: vid särskilda tillfällen. I läronämndens yttrande (2002:11y) till gudstjänstutskottets betänkande (G 2002:1) skrivs:
Till skillnad från kyrkans förbön ska dagens bön tydliggöra den aktuella söndagens tema och samtidigt binda samman vår gudstjänst med andras och med historien. Läronämnden menar därför att avvikelser från de i evangelieboken angivna bönerna bör ske med stor restriktivitet. En av konsekvenserna i föreliggande förslag är att en församling, söndag efter söndag, kan fira sin huvudgudstjänst med enbart en läsning ur evangelieboken. Av flera skäl menar vi att detta är tveksamt. Dels undergräver det den igenkännlighet som hittills motstått upplösning. Dels inbjuder det till att pastor självsvåldigt, regelmässigt, väljer och väljer bort texter som uttrycker Svenska kyrkans samlade förståelse av Guds ord. Ett gudstjänstliv där huvudgudstjänsten normalt har enbart en läsning ur evangelieboken, bör omgärdas av särskild prövning. Psalmboken Även psalmboken gör huvudgudstjänsten igenkännlig som en gudstjänst i Svenska kyrkans ordning. Det finns exempel på hur i stort sett all gemensam sång i huvudgudstjänsten hämtats ur andra källor än psalmboken. I olyckliga fall har detta lett till att den gudstjänstfirande församlingen känt sig fråntagen sin gudstjänst till förmån för den lära och spiritualitet, som gudstjänstledningen representerar. Liksom i fråga om antalet bibelläsningar, handlar detta om när tillåtna undantag görs till norm. Därför är det viktigt att bibelläsningar och sånger hämtas ur böcker antagna av Kyrkomötet. Med detta vill vi inte säga att all församlingssång måste vara hämtad ur psalmboken. Vad bör vara fastställda texter utöver ordo? En bärande princip för vilka texter som bör vara fastställda, skulle kunna vara det som (i nuvarande situation) har starka läromässiga implikationer, dvs. 1. formuleringar av syndabekännelser, överlåtelseböner och avlösning/löftesord; 2. andra tunga performativa liturgiska fraser, som menar att Gud handlar eller ger något; 3. credo och texter som avses vara bekännelseformuleringar; 4. nattvardsböner bör vara av kyrkomötet fastställda texter. Det utesluter inte ett stort urval av alternativ, om kyrkomötet kan förmås välja infallsvinkeln vad kan rymmas inom Svenska kyrkan? i stället för minsta gemensamma nämnare. 5. Credo bör, normalt, vara obligatorisk i huvudgudstjänster. Credo markerar vår samhörighet med vad kyrkan i alla tider och på varje ort bekänner bortom alla andra splittringar. Credo i huvudgudstjänsten är en av de få formulerade texter som är gemensamma både i östkyrkans och i västkyrkans gudstjänstliv. Vidare finns credo med i de nya gudstjänstordningarna för flertalet svenska frikyrkor. 6. Credo kan, som i nuvarande handbok, ersättas med trospsalm eller liknande.
Särskilt kring nattvardsbönerna När det gäller nattvardsbönerna görs följande övervägande: Handboksgruppen förespråkar en modell för nattvardsbönerna som väcker förståelse, respekt och lojalitet. Gruppens förslag är att de befintliga nattvardsbönerna i HB 86 behålls, eventuellt i något modifierad form. Samtidigt införs en starkt förenklad nattvardsbön, eventuellt i flera versioner, där det läromässiga innehållet begränsas till mycket korta och centrala formuleringar, som är obligatoriska, medan det uttryckligen ges utrymme för pastoralt bestämda eller kyrkoårsmässigt styrda formuleringar som skapas lokalt. Vi delar uppfattningen att en nattvardsbön bör vara mer omfattande än att enbart omfatta instiftelseorden, inte minst därför att detta har varit kyrkans ordning ändan sedan första tid och har sina rötter i Jesu judiska härkomst och gudstjänstliv. Även ur ett ekumeniskt perspektiv är det viktigt att nattvardsbönerna är mer omfattande. I det banbrytande ekumeniska dokumentet Dop, Nattvard Ämbete från 1982 finns en ekumenisk koncensus kring nattvardsbönens innehåll. Den bör följas i kommande kyrkohandbok. Därför förespråkar vi: Dels att befintliga nattvardsböner finns kvar i något modifierad form. Dels att nyskrivna nattvardsböner och/eller översatta nattvardsböner från Borgågemenskapens kyrkor finns i den nya handboken. Nattvardsbönerna är av så stor läromässig betydelse att kyrkomötet måste ta ställning till deras innehåll. Vi bejakar att mycket korta nattvardsböner, med centrala formuleringar skapas, men ifrågasätter att lämna öppet för lokalt skapade nattvardsböner utifrån kyrkoår eller pastorala behov. Det kyrkoårsmässiga tillgodoses i prefationen eller val av nattvardsbön som anknyter till den aktuella tiden i kyrkoåret. Den lokala förankringen, när det gäller bön har främst sin plats i kyrkans/församlingens förbön. I syfte att förstärka det lokala och individuellas plats i gudstjänsten, kan handboksgruppen överväga att Svenska kyrkans gudstjänst, i likhet med den norska, låter förbönen vara ett eget moment. Vad som hör hemma i nattvardsbönerna är ingen obsolet fråga. Formuleringar i temamässor har på 2000-talet varit föremål för behandling i domkapitel, och i sammanfattningen av Svenska kyrkans överklagandenämndsbeslut 2009/24 läggs särskild vikt vid nattvardsbönens utformning: Under en huvudgudstjänst (rekviemhögmässa) på Alla själars dag har förekommit böner och utformning av nattvardsmoment som avvikit från Svenska kyrkans gudstjänstbruk och tradition och stridit mot Svenska kyrkans lära. Till slut vill vi kommentera handboksgruppens konstaterande kring nattvardsböner formulerade som medel att säkra kyrkans lära: Sådana böner tenderar att tappa karaktären av bön och bli mer undervisande. Det är sant, men för oss inget avgörande hinder att nattvardsböner är fast formulerade. För det första har nattvardens instiftande sina rötter i en gudstjänst med fasta formuleringar. För det andra har själva situationen när nattvarden instiftas, mycket av undervisning i sig.
Predikan Domkapitlet menar att det är rimligt att införa de anvisningar som anges i Teologiska grundprinciper : a. kyrkohandboken noterar i anvisningarna att predikan kan få lokal förankring genom att den förbereds i dialog med flera i församlingen. b. momentet predikan kan åtföljas av rum för eftertanke. (Rubrikerna mässans grundordning verkar göra rummet för eftertanke och musik efter credo till obligatoriska moment, en tanke vi inte delar.) Bibelläsningar Det är oklart om dokumentet Teologiska grundprinciper menar att evangeliet alltid bör läsas (sid 20) eller alltid ska (sid 28) läsas i huvudgudstjänsten. Vi menar att evangeliet alltid ska läsas. Förlåtelsens innebörd Det är bra att åtskillnad görs mellan delaktighet i världens brustenhet och verklig synd/skuld. Otillräcklighet och svaghet är något som vare sig kan eller ska hanteras genom Guds förlåtelse. Det är viktigt att syndabekännelse och förlåtelse inte ger intrycket av att människan är som en hal tvål i Guds händer: Glider ur, fångas in, glider ur, tas upp igen. I det sammanhanget kan det inte anses vara en sund relation, vare sig till Gud eller till människor, att den hela tiden präglas av förlåt, förlåt, förlåt. Det förminskar bilden av Guds kärlek till människor. Däremot behöver gudstjänsten en plats att verbalisera delaktigheten i världens brustenhet. Vi delar alltså uppfattningen att försoningen är grund, t.ex: Att Gud genom Kristus har försonat världen med sig själv är en hjärtpunkt i kristen tro. Försoningens gåva innebär att människan också i sin brist och ofullkomlighet alltid lever omsluten av Guds kärlek. Det finns inte längre något som skiljer människan från Gud. Inte heller synden sätter en gräns. Kort sagt, finns ett stort behov av (synda)bekännelseformuleringar som inte förminskar att Gud genom Kristus har försonat världen med sig själv. De två sista meningarna (Det finns inte / / en gräns) kan dock diskuteras. Från Guds sida finns inget som kan sätta en gräns. Däremot kan människan sätta en gräns, genom att inte vilja bekänna och ta emot Guds förlåtelse. Det finns exempel på mässor och sammanhang (t.ex. Tomasmässan i S:t Jakobs kyrka, Stockholm) där man i beredelsemomentet även infogar perspektivet av offrets upprättelse.
När så sker är det viktigt att beredelsen ger utrymme för tid till reflektion mellan de olika perspektiven. Det är angeläget att tydligt skilja offrets bön om upprättelse från kopplingen mellan bekännelse och avlösning, för att inte skuldbelägga offret. Stärkande av dopet gudstjänst på dopets grund Det är bra att dopet lyfts fram. Doperinran, som frågan gäller, nämns väl inte explicit i dokumenten, men är naturligtvis en form som kan få vidare användning än i påsknattsmässans doplöftesförnyelse. I inledningen till Mässans grundordning anges att gudstjänsten firas på dopets grund. För att ett sådant påstående ska bli substantiellt behövs en djupare reflektion kring vilka gåvor Gud ger i dopet och hur dessa förhåller sig till Jesu försoningsdöd och Guds universella kärlek. Perspektivet är viktigt och behöver än djupare bearbetning och får konsekvenser i gudstjänstordningar. T.ex. talar ett sådant synsätt mot att credo inte normalt ingår i huvudgudstjänsten. Utan credo i huvudgudstjänsten tas en länk bort mellan huvudgudstjänsten och den tro som bekänns, och dopkandidaten döps in i, i dopgudstjänsten. Vidare är det värt att fundera kring om det behövs, precis som det finns prästvigningsmässa, ordning för en huvudgudstjänst/mässa som har kasus i dopet, och som några gånger/år kan ersätta den vanliga huvudgudstjänsten. På sidan 21-22 i Teologiska grundprinciper diskuteras relationen mellan dop och nattvard. Liksom handboksgruppen, är domkapitlet medvetet om att frågan kring dop och nattvard behöver bearbetas. I frågan hänvisas bl.a. till det ekumeniska samarbetet med Svenska Missionskyrkan. Vi menar att våra relationer med Borgågemenskapens kyrkor särskilt bör uppmärksammas och att de ekumeniska relationerna med de ortodoxa och den romersk-katolska kyrkan även beaktas. Vidare vill vi erinra om kyrkomötets beslut 2009 att uppdra åt Kyrkostyrelsen att teologiskt och pastoralt aktualisera det nödvändiga sambandet mellan dop och nattvard. Musikens roll som språk i gudstjänsten Det är ur musikalisk synpunkt viktigt att reflektera kring musikens olika funktioner i gudstjänsten för att få en större förståelse för hur musiken kan framhäva och även fortsatt utgöra en omistlig del av ordo. Den liturgiska musiken har genom hela kyrkans historia dels använts i ordinariet och dels i propriet och denna växling mellan det som varit kyrkoårsspecifikt och det som förändrats ständigt utgör i sig ett igenkännande av kristenhetens gudstjänstfirande, som även har tydlig bäring tillbaks till synagogans gudstjänst. Den vällovliga ambitionen att göra musikens utformning mer kontextuell och lokalt färgad kommer till allra största delen till uttryck i propriemoment såsom psalmer, körsatser, instrumentalmusik eller beledsagande musik t.ex. under kommunionen eller till heliga danser.
Då det gäller musiken till mässordinariet har den en helt annan grundfunktion. Istället för att primärt vara genremässig musik, utgör toner och ackord enbart en tjänande funktion i att göra ordo tydligt. Allra bäst vore om musiken vore så enkel och omedelbar att man som gudstjänstfirare inte ens tänkte på att det handlade om att prestera musik. För att skapa en igenkännlighet och kontinuitet krävs att församlingen väljer ett begränsat antal alternativa mässatser, underordnat vilken musikalisk genre dessa råkar representera och sedan håller fast vid dessa. Man bör också vid valet av församlingens mässmusik ta i beaktande de möjligheter till instrumental mångfald, som kan finnas tillgänglig i församlingen. Den stora mångfalden i fråga om musikaliska uttryck, som kan och måste skifta söndag från söndag, bör få blomma fullt ut i alla andra klingande moment. Ett resonemang kring musikens funktioner i gudstjänsten och det musikaliska språkets interaktion med texterna bör finnas med i handbokens anvisningar. Gudstjänstens dynamik Remissens om hur domkapitlet ser på handboksgruppens avvägningar mellan individ och gemenskap, aktivitet och vila, allas delaktighet och vigningstjänstens ansvar. Frågeställningen är så omfattande att vi väljer att kommentera några punkter. Individ och världsmedborgare I de teologiska grundprinciperna finner vi en reflektion kring gudstjänstens tre dimensioner: Kyrka (den världsvida såväl som Svenska kyrkan), församling (den aktuella gudstjänstfirande församlingen) och individ. När detta sedan omsätts i Mässans grundordning är perspektivet individ väl tillgodosett. Moment införs eller tolkas så att det individuella får utrymme i gudstjänsten, t.ex. i tystnad och strävan efter öppna formuleringar. Likaså har det världsvida perspektivet vare sig det gäller den världsvida kyrkan eller delaktighet i mänskligheten många anknytningspunkter. När det gäller reflektioner kring hur Svenska kyrkan och församlingen (så väl den aktuella gudstjänstfirande, som gudstjänstens relation till de döpta inom territorialförsamlingens pastorala område) får nedslag i gudstjänsten finns mer att göra, om de teologiska grundprinciperna ska fullföljas. Att göra anknytningarna till Svenska kyrkan och församlingen fler kan bli komplicerat om kommande handbok snarare eftersträvar fri utformning av många moment, snarare än att ge ett stort antal alternativ att välja mellan. Bl.a. av detta skäl förespråkar domkapitlet att formuleringar att välja mellan än generella anvisningar kring hur moment kan formuleras. Förenklat kan man påstå att en gudstjänst, som en gudstjänst just i Svenska kyrkan, identifieras genom att (läronämnd tagit ställning till) och kyrkomötet de antagit texter som används.
Dynamik mellan individualitet och gemenskap ett musikaliskt perspektiv Det är särskilt angeläget att mässans ordinariesatser upplevs lätta att kunna delta i, oavsett om man sjunger ljudligt eller tyst deltar med hjärtats sång. Detta gäller i lika hög grad texten som musiken. Endast vid konsertanta temamässor kan man tänka sig att kören representativt framför denna del av ordot. Då det gäller psalmvalet så sker en ständig kontexualisering utifrån den gudstjänstfirande församlingens förutsättningar. Härvidlag är det viktigt att bemyndiga lekfolket att även delta i utformningen av gudstjänstens psalmval och övrig musik. En stor vikt måste också läggas vid på vilket sätt man pedagogiskt lär ut nya psalmer och sånger. Det fanns goda erfarenheter från övergången till 1986 års psalmbok när man övade med församlingen före gudstjänsten. Samling och sändning När det gäller att identifiera avsikten med det som tidigare kallades inledning och avslutning, är motiveringar och avsikt med gudstjänstens samling starkast. Vi önskar att handboksgruppen arbetar mer med gudstjänstens sändning, och blir lika genomreflekterad och konkret i olika alternativ som när det gäller samling. Ett mycket bra exempel på när handboksgruppen lyfter på stenarna och ifrågasätter det självklara återfinner vi t.ex. här: Tackbönen kan uppfattas både som ett mer begränsat tack för nattvardsgåvorna och som en del av vårt tack för mötet med Gud i gudstjänsten. Utifrån det senare sättet att betrakta tackbönen kan denna uteslutas om gudstjänsten avslutas med lovsång. Allas delaktighet och vigningstjänstens ansvar Det är bra om kyrkohandboken kan ge erfarenhetsbaserade råd kring hur allas delaktighet kan ökas. På några punkter kan det även framgå att visst moment i första hand läses av/förbereds av etc.. När det gäller vigningstjänstens ansvar har det två sidor. Den ena är professionalitet, och gäller även andra anställda som medverkar i gudstjänsten: Det kan förväntas präst, organist m.fl. har kompetens, och tar ansvar för att gudstjänsten utformas så att den fungerar i den aktuella gudstjänstfirande församlingen. Den andra sidan gäller kyrkans lära: Ovan refererad dom i överklagandenämnden diskuterar prästens helhetsansvar för att gudstjänsten står i samklang med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Ståndpunkten tycks vara att ett särskilt ansvar åvilar prästen: Skillnaden i tyngd när det gäller vem som yttrar orden beror inte på att prästen som person är viktigare än körmedlemmarna som personer utan att på att prästen i gudstjänsten har ett från kyrkan delegerat ansvar som ledare.
Antalet liturgiska alternativ Det är bra att man i kyrkohandboken publicerar ett antal olika alternativa mässatser, förutsatt att dessa uppfyller kraven på att den gudstjänstfirande församlingen ska kunna vara delaktiga utan att känna detta som en övermäktig musikalisk prestation. (Alltså undvika att i kyrkohandboken ta med svårare mässatser av mer konsertant art.) Därutöver har erfarenheten från 1980- och 90-talens mässkomponerande visat att det ständigt skapas nytt och att det finns behov av temamässor som komplement till den vanliga huvudgudstjänsten. Hela denna mångfald, som dessutom ständigt förnyas, kan omöjligt rymmas i kyrkohandboken, men man bör utforska möjligheten att skapa ökad tillgänglighet genom Svenska kyrkans hemsida. Att ladda ner församlingssatserna borde kunna gå att lösa upphovsrättligt genom att man köper nedladdningen av denna musik för publicering i gudstjänstagendan. Samma sak gäller även nyskapade liturgiska texter kyrkohandboken kan inte innehålla allt och vara ständigt aktuell. Vi ser ett behov av att Svenska kyrkan finner former att både publicera och kvalitetssäkra nytt liturgiskt material. Terminologi för olika typer av gudstjänst Domkapitlet menar att begreppet Livets gudstjänster kan vara ett bra begrepp, då det poängterar att det som nu benämns kyrkliga handlingar är verkliga gudstjänster. Vidare menar vi att gudstjänst och mässa är de två benämningar som behövs i handboken. Uppfinningsrikedomen när det gäller att signalera vilken karaktär gudstjänsten eller mässan har är stor, och det är viktigare att t.ex. begreppen familjemässa eller familjegudstjänst snarare markerar en karaktär än en bestämd gudstjänstordning. Domkapitlet har ingen åsikt om huruvida begreppet högmässa är en innehållsbestämning eller namnet på en mässa firad på sön- eller helgdag. Att ersätta begreppet huvudgudstjänst med begreppet den gemensamma gudstjänsten finner vi mindre lyckat. Det behövs ett begrepp med kyrkorättsligt innehåll för att beskriva den gudstjänst som firas på sön- och helgdagar, men det vore inte lyckligt om den gemensamma gudstjänsten skulle få detta bestämda kyrkorättsliga innehåll, och därmed begränsa begreppets användning. Begreppet huvudgudstjänst anses vara komplicerat eftersom det också avser de juridiska aspekter som kyrkoordningen innehåller när det gäller gudstjänstens betydelse för församlingsbildning. Men vi noterar att begreppet den gemensamma gudstjänsten, som ersättning för begreppet huvudgudstjänst, också har också givits ett kyrkorättsligt innehåll. Det märks när den gemensamma gudstjänsten, firad med nattvard, har fler obligatoriska moment än en mässa firad i Svenska kyrkans ordning. (Se Mässans grundordning, sid 7)
Inkluderande språk Vi bejakar att frågan om inkluderande språk ges en vidare tolkning än att enbart handla om kön. Vidare delar vi handboksgruppens princip: Utgångspunkten när det gäller välkända texter bör vara att hellre ta in nya formuleringar som (likvärdiga) alternativ än att göra små ändringar i välkända texter. Detta kan göra det möjligt att fullfölja uppdraget att arbeta med det inkluderande språket på ett klokt sätt. Däremot måste handboksgruppen vara medveten om att det har ett pris att inte revidera gamla texter. Återkommande revideringar är förutsättningen för att vi i vår tid ska sjunga psalmer som är skrivna för åtskilliga århundraden sedan. Nyöversättningar är ett villkor för att denna sorts obundenhet av tid ska kunna gestaltas i gudstjänsten. Inkluderande språk i ett vidare perspektiv I slutsatserna för handboksarbetet (3.11.25) sägs Gudstjänstens centrala moment, till exempel Herrens bön och välsignelsen bör normalt tecknas.. Domkapitlet delar denna slutsats för gudstjänster där teckenspråk är påkallat. När så inte är fallet blir teckenspråk närmast en nyinförd symbolhandling, något som handboksgruppen inte säger sig vilja införa. Den bakomliggande principen vill dock Domkapitlet med kraft ställa sig bakom: Till det inkluderande hör att centrala moment i gudstjänsten, t.ex. inledningsord i den treeniges namn, instiftelseorden, Herrens bön, fridshälsning, välsignelsen finns i handboken (inte som bilagor) på många språk, t.ex. engelska, arabiska, finska, teckenspråk, spanska mm. I handboksarbetet bör ingå att undersöka vilka språkliga minoriteter som finns i Svenska kyrkans gudstjänster och översätta centrala texter för dessa. Det blir sedan församlingens uppgift att undersöka vilka språkliga minoritet som finns i den egna gudstjänsten, och dra slutsatser av detta. Vidare behövs texter på olika nivåer, framförallt olika åldrar. Barnkonsekvensanalys Kyrkohandboksgruppen citerar en av de första inledningstexterna i Kyrkoordningen: I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet. För att dessa ord skal bli verklighet i arbetet med ny kyrkohandbok menar vi, att de vägval handboksgruppen gör efter föreliggande remissarbete analyseras ur ett barnkonsekvensperspektiv. Med barn avser vi åldrarna 0-18 år. Bibel 2000
Vi finner det inte kontroversiellt att ordvalet i gudstjänsten kan avvika från Bibel 2000, om det sker med måtta. Historiskt har det inte funnits en absolut överensstämmelse mellan mässans texter och gällande bibelöversättning. T.ex. är vissa gudstjänsttexter snarare återspeglingar av den latinska bibelöversättningen än av någon översättning av bibeln till svenska. Likaså har reformatorernas ambition att använda den gamla musiken med svensk text gjort vissa förändringar nödvändiga. Det maskulina språket, förstärkt i den nya bibelöversättningen, är en återkommande fråga vid kyrkomöten under 1990-talet. Men när önskemålen, genom evangelieboksförslaget 2000 tillgodoses blir kritiken kraftfull. Måhända beror det på att ändringsförslagen upplevdes som så många. I Kyrkostyrelsens skrivelse (KsSkr 2002:4) kommenteras kritiken: Remissinstanserna möter evangelieboksgruppens förslag med mycket stark kritik. En huvudorsak till att revidera evangelieboken var ju behovet att anpassa evangelieboken till den nya bibelöversättningen. Det finns ett tydligt motstånd mot att ändra i bibeltexten och en rädsla för att detta ska väcka krav på ändringar från olika håll. En sådan bearbetning av bibeltexten anses också kunna leda till att respekten för Bibel 2000 kommer att minska till förmån för andra översättningar. Det finns dock en historia före och efter evangelieboksförslaget 2000: 1993 intar läronämnden ståndpunkten: En översyn av översättningen NT-81 är befogad ur språklig, teologisk och liturgisk synvinkel inför den kommande utgivningen av hela bibeln på svenska. (Ln 1993:11) I läronämndens yttrande till evangelieboksförslaget 2002 är inställningen: Läronämnden menar att det är riktigt att inte företa ändringar i själva bibeltexten och understryker förkunnelsens betydelse för att skapa klarhet. (2002:1y) När nu frågan om huruvida bibelöversättningen kan anpassas för gudstjänstbruk följer troligen de krav som förutspås i KsSkr 2002:4. Mässans grundordning Frågan kring mässans grundordning berör bl.a. den mycket stora skillnad som finns i regelverket för huvudgudstjänst (med nattvard) och veckomässa. I nuvarande regelverk är ordningarna för huvudgudstjänst mycket reglerade medan en veckomässa kan firas utan annat villkor än Nattvarden ska firas med läsning av instiftelseorden samt utdelande av det välsignade brödet och vinet. Vi ser positivt på att regelverket för de två gudstjänstformerna närmar sig varandra. Huvudgudstjänsten är i behov av större frihet i val av alternativ och veckomässan större styrning än det minimalistiska som kyrkoordningen. Några detaljer i mässans grundordning Det bör anges att mässan/gudstjänsten inleds i den treeniges namn, i Jesu namn eller liknande. Lovsången (gloria och laudamus) bör vara trinitariskt uppbyggd.
Det är inte så fritt att formulera Dagens bön som mässans grundordning ger uttryck för. Det behöver framgå att rum för eftertanke och musik efter credo inte är obligatoriska moment. Djupare arbete behövs kring mässans sändning, t.ex. om en plats för meddelanden ska fixeras. När det gäller en mässa som inte firas som huvudgudstjänst, undrar vi slutligen om motivet för att en mässa i Svenska kyrkans ordning inte alltid ska innehålla Herrens bön. I och för sig är Domkapitlet fullt medvetet om att de tidigaste beläggen för Herrens bön i samband med nattvardsfirande är från mitten av 300-talet. Dock finner vi det pastoralt oklokt att kunna utelämna Herrens bön i mässan. Sammanfattning av Växjö stifts domkapitels remissyttrande 1. På det hela taget ställer sig Växjö domkapitel positivt till de dokument vi har att yttra sig över. På vissa punkter ombeds domkapitlet ta ställning till förslag, vilket vi gör. På andra punkter understryker vi handboksgruppens resonemang och på några punkter önskar vi en starkare reglering än handboksgruppen föreslår. Vidare framförs några kompletterande förslag. 2. Dokumenten vi yttrar oss kring bär spår av en gedigen bearbetnings- och förankringsprocess. Detta ger, enligt vår mening, goda förutsättningar att ett kommande förslag till ny kyrkohandbok blir något vi kan enas kring i vår kyrka. 3. De enskilda momenten i kyrkohandboken ska ha många alternativa formuleringar. Dessa bör representera såväl olika traditioner, som olika språkliga och musikaliska stilar. 4. Mässans/gudstjänstens särskilda karaktär (familjeinriktad, inriktad mot äldre, barninriktad etc.) formas genom alternativa texter i handboken. 5. En församlings gudstjänstliv, där huvudgudstjänsten normalt har enbart en läsning ur evangelieboken bör omgärdas av särskild prövning. 6. En fördjupad reflektion kring evangeliebok, kyrkoår och psalmbok som komponenter som gör en gudstjänst igenkännlig som Svenska kyrkans samt vilka konsekvenser detta får. 7. Formuleringar av syndabekännelser, överlåtelseböner och avlösning/löftesord; andra tunga performativa liturgiska fraser, som menar att Gud handlar eller ger något; credo och texter som avses vara bekännelseformuleringar samt nattvardsböner bör vara av kyrkomötet fastställda texter. 8. Credo bör normalt vara obligatorisk i huvudgudstjänster men, som i nuvarande handbok, kan det bytas ut mot trospsalm eller liknande. 9. När det gäller nattvardsböner: att befintliga nattvardsböner finns kvar i något modifierad form samt att nyskrivna nattvardsböner och/eller översatta nattvardsböner från Borgågemenskapens kyrkor finns i den nya handboken. 10. Evangeliet ska alltid läsas i huvudgudstjänster.
11. Domkapitlet menar att det är viktigt att ett noggrant arbete genomförs för att bearbeta distinktioner mellan synd, skam, skuld, delaktighet i världens brustenhet, otillräcklighet och svaghet. Vidare bejakar domkapitlet handboksgruppens vilja att utröna vad i detta komplex som inte behöver förlåtas. 12. Domkapitlet uppskattar att handboksgruppen arbetar med frågan gudstjänst på dopets grund. Perspektivet är viktigt och behöver än djupare bearbetning och får konsekvenser i gudstjänstordningar. 13. Ett resonemang kring musikens funktioner i gudstjänsten och det musikaliska språkets interaktion med texterna bör finnas med i handbokens anvisningar. 14. Kyrkohandboken publicerar ett antal olika alternativa mässatser, förutsatt att dessa uppfyller kraven på att den gudstjänstfirande församlingen ska kunna vara delaktiga utan att känna detta som en övermäktig musikalisk prestation. (Alltså undvika att i kyrkohandboken ta med svårare mässatser av mer konsertant art.) 15. Vi ser ett behov av att Svenska kyrkan finner former att både publicera och kvalitetssäkra nytt liturgiskt material. 16. Domkapitlet menar att begreppet Livets gudstjänster kan vara ett bra begrepp, då det poängterar att det som nu benämns kyrkliga handlingar är verkliga gudstjänster. 17. Att ersätta begreppet huvudgudstjänst med begreppet den gemensamma gudstjänsten finner domkapitlet mindre lyckat. 18. Vi bejakar att frågan om inkluderande språk ges en vidare tolkning än att enbart handla om kön. 19. Domkapitlet menar att förslaget om att centrala partier i gudstjänsten alltid ska vara tvåspråkiga (svenska/teckenspråk) fångar en god tanke, men vill inte binda sig vid att det andra språket alltid ska vara tecken: Vi menar att centrala texter på andra språk ska finnas i handboken och kunna användas när en församling är tvåspråkig, t.ex. svensk- arabisk, svensk-tecken, svensk-tysk etc. 20. Domkapitlet vill att de vägval handboksgruppen gör efter föreliggande remissarbete analyseras ur ett barnkonsekvensperspektiv. Med barn avser vi åldrarna 0-18 år. 21. Vi finner det inte kontroversiellt att ordvalet i gudstjänsten kan avvika från Bibel 2000, om det sker med måtta. Det antecknas att ärendet beretts av ledamoten Jan-Olof Johansson och stiftsadjunkten Ola Isacsson