Nyckeln till Norrlands lås. del 4 Andra världskriget världen står i brand

Nyckeln till Norrlands lås del 4 Andra världskriget världen står i brand

Bra att veta innan man börjar arbeta med Nyckeln till Norrlands lås Introduktion Här presenteras några av de förutsättningar som skapade den tidsanda som fanns från sekelskiftet 1900 fram till det andra världskrigets slut. Det berättar lite om förutsättningarna och idealen som var moderna från det att man beslöt sig att bygga Bodens fästning fram till det att andra världskriget var slut. Nyckeln till Norrlands lås handlar om 1900-talets historia och är tänkt att användas tillsammans med Försvarsmuseum Bodens basutställning Norrlands lås. Det här materialet, Nyckeln till Norrlands lås, har tagits fram för att göra det möjligt för lärare i högstadiet och gymnasiet, att själva arbeta med sina elever om 1900-talets historia. Materialet är tänkt att tipsa om intressanta fördjupningsområden och erbjuda mer lokalt förankrad historia och visa hur stora händelser kan speglas i och påverka det lilla samhället. Materialet bygger på samma händelser och information som utställningen Norrlands lås. Försvarsmuseum Bodens barn och ungdoms symbol har äntligen fått sitt namn! Vid en tävling på museets hemsida avgjordes det att haren hädanefter ska vara känd som Svajjen. Symbolen har skapats av Hanna Schimmer och Helena Svanberg för att göra det lättare för museets besökare att avgöra om en utställning, aktivitet eller material är lämpligt för barn och ungdomar. Om Svajjen bär ett halsband med en siffra på så indikerar siffran vilken ålder utställningen, aktivteten eller materialet är tänkt att rikta sig till. Men varför just en hare? Museet ligger som känt på det gamla A8 området och här fanns, redan innan museet började byggas 2006, flertalet harar som inte alltid sett med så blida ögon på museets aktivteter på området. Då hararna har anpassat sig till museet och allt som händer på området vill vi nu hedra våra skuttande vänner genom att ha dem som förlaga till vår museipedagogiska symbol. Oro, krig, glädje och fred Under andra hälften av 1800-talet skedde industrialiseringen i allt högre tempo. Industrialiseringen ledde till en växande arbetarklass, inflyttning till städerna, växande klasskillnader men också till en ökad kamp för rättvisa. Många nya uppfinningar gjordes, fabriker byggdes. Med järnväg, ångfartyg, bilar och flygplan blev möjligheterna att resa runt i världen större. Människor övergav jordbruken, lämnade landsbygden och flyttade in till städerna för att arbeta på fabriker. Självhushållningen minskade allt mer, istället blev man lönearbetare. Eftersom bostadsbyggandet i städerna inte kunde hålla takt med inflyttningen blev det nya livet ofta synonymt med trångboddhet och försämrad boendekvalitet. Arbetarna organiserade sig för att tillsammans kämpa för bättre arbetsvillkor och drägligare liv för sig och sina familjer. Människor började emigrera över hav och land för att försöka skapa sig en bättre tillvaro. Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hade även nationalismens ideal blivit allt viktigare. Runt om i världen började folk med gemensam historia och kultur vilja bilda egna nationer. Det nationellt särskiljande samlades in och visades. Historia blev allt viktigare och många museer startade sin verksamhet för att visa det genuina med sitt lands historia. Nationalismen enade på många sätt, men den söndrade också, vilket ledde till stor oro i världen. Det fanns många riken som hölls samman med hjälp av krig, pakter och politik. Det var sedan lång tid tillbaka vanligt att kungahusen, genom giftermål, slog samman områden med olika kultur och historia. På många håll kämpade grupper för självständighet och krävde att riken splittrades och slogs samman utifrån nationalistiska förutsättningar istället. De stora imperiernas kolonier skulle ges självständighet även om de helt saknade erfarenhet av att styra sig själva vilket skapade helt nya problem. Politisk oro, nationalism och politiska pakter mellan stater skapade ett otryggt Europa under 1910-talet. Oron var stor för att ett nytt krig skulle bryta ut. Detta trots att det hade varit fred i Europa i ungefär 40 år. Sverige var vid det första världskrigets utbrott alliansfritt i fred och neutralt i krig. Men inget land var isolerat och oberoende längre. Självklart påverkades också Sverige av det första världskriget när det bröt ut 1914. Sverige ville organisera om sitt försvar med anledning av hur omvärlden förändrats, men man var oeniga om hur det ska ske. Sedan 1901 hade Sverige allmän värnplikt och det mer än 200 år gamla knektsystemet, med en stående armé, hade försvunnit. Den allmänna värnplikten innebar att alla män i Sverige mellan 20 och 42 år var tvungna att göra värnplikt i den svenska armén. Den allmänna värnplikten gav dem som kämpade för allmän rösträtt i Sverige vatten på sin kvarn. Skulle alla män tvingas att gå i krig för sitt land skulle också alla män ha rätt att rösta i valen. 1914 var det fortfarande bara män som rösträttsfrågan gällde. När det första världskriget bröt ut förändrades livet i Sverige. Blockader ledde till brist på varor, ransoneringar och en växande svart marknad. Kriget varade i nästan fem år innan det tog slut. Efter det första världskrigets slut var världen väldigt optimistisk. Aldrig mer skulle människor behöva uppleva ett sådant krig. Nationernas Förbund, NF, en föregångare till Förenta Nationerna, FN, bildades och en internationell domstol i Haag. Eftersom man inte lyckades ena alla nationer försvagades NF snabbt. I Sverige infördes allmän rösträtt för både män och kvinnor 1921, man trodde på fred och skar ner försvarets budget. 20-talet kallades internationellt för det glada 20-talet. Kvinnans frigörelse ökade och nya uppfinningar underlättade vardagen. Frigörelse och glädje var de ord som beskriver tiden. Även ekonomiskt var det en glädjens tid. Ekonomin i världen var god, förutom i Tyskland som hade stora krigsskadestånd att betala och dessutom var tvunget att bygga upp sina industrier och infrastruktur igen. Företag gick bra, man började investera på börser världen över och många försökte göra snabba klipp på börsen med sparade pengar. Det var lätt att få lån från banker och många investerade med lånade pengar. Plötsligt sprack bubblan och lågkonjunktur och depression bredde ut sig, både i USA och Europa. 30-talet blev den stora återhämtningens tid runt om i världen, men även de stora, extrema politiska rörelsernas tid. Rörelser som nazismen och fascismen var på frammarsch genom att lova bättre ekonomi, arbeten och större statliga skyddsnät för människor. Det oroliga politiska klimatet gjorde att det blev pakternas och de militära upprustningarnas tid. Under 30-talet lade man i Sverige pengar på sociala reformer, bättre bostäder och statlig omsorg för barnen. Gratis skollunch, betald semester, sjukpenning och folkpension var viktiga frågor. Snart tog oron för utvecklingen i världen över när nästa stora krig närmade sig. 1939 var det dags för det andra världskriget. De inkallade soldaterna ryckte in. Vardagen, både för de inkallade männen och för familjerna som var kvar hemma förändrades. Strider pågick runt hela Sverige vid ett eller annat tillfälle under kriget. Först var det strider i norra Finland, sedan i Norge och Danmark. Sverige blev snabbt inringat och avspärrningar gjorde situationen tidvis ganska svår, även om Sverige aldrig deltog i kriget. Ransoneringarna påverkade alla. Efter fem år tog kriget slut när USA släppte atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Det blev återigen fred i världen. Förenta Nationerna, FN, bildades för att se till att inga fler världskrig bröt ut. Inte långt senare började USA och Sovjetunionen en kylig maktkamp. Det kalla kriget med ständigt kärnvapenhot övergick i en sorts maktbalans, när båda nationerna med en knapptryckning kunde förinta, inte bara motståndaren, utan en stor del av omvärlden. Här har ni honom: Svajjen!

Den stora oredan Under 30-talet hade det skapats fattiga samhällen och politisk oordning rådde på flera håll i Europa. Runt om i världen kom nya diktaturer till makten. Lite varstans började man oroa sig för krig. Krig och elände I nästan sex år, från 1939 till 1945, pågick det andra världskriget. Det var axelmakterna Tyskland, Italien och Japan som stred mot de allierade Storbritannien, Frankrike och senare Sovjetunionen. 1942 gick även USA in i kriget på de allierades sida. När Mussolini störtades 1943 bytte Italien sida och började kämpa med de allierade. Revanschlust I Tyskland drömde man om att få revansch för förlusten vid det första världskriget. Nazisterna menade, att alla Tysklands problem berodde på omvärldens oförsonliga krav på landet men också på de hårda fredsvillkoren från det första världskriget, den sittande regimen och på Europas judar. Nazisterna blev allt mer populära under början av 30-talet genom att lova ordning och reda och ett tryggt samhälle med arbeten till alla tyskar. Hitler menade att den ariska rasen var överlägsen alla andra och därför borde den ha ett större levnadsutrymme på bekostnad av de raser man ansåg vara underlägsna. Många grupper förföljdes av nazisterna bland annat judar, romer, homosexuella och förståndshandikappade. Men nazisterna var inte ensamma om sitt diktatoriska sätt. På 30-talet fanns det andra diktaturer som också drömde om mer makt. Fascisterna i Italien ville återskapa ett nytt romarrike styrt från Italien. Mussolini styrde Italien sedan 1922, och hans fascister liknade nazisterna på många sätt. Japans militära ledare ville ensamma härska i Stilla havet. Japan styrdes innan kriget bröt ut av en grupp militärer. Den mest kände var general Tojo. De ville göra Japan större och bli starkast i Asien. De japanska militärerna kände sig hotade av amerikansk närvaro i Stilla havet. Stalin, ledare i Sovjetunionen, hade också planer på att låta sitt rike växa. Sovjetunionen bildades 1922 och omfattade många länder och nationaliteter och styrdes av Josef Stalin, en enväldig diktator. Sovjetunionens ledare var lika hänsynslös som Hitler. Hans eget folk hade det svårt. Stalin lät mörda tusentals människor både i Sovjetunionen och i de länder som erövrades. I de demokratiska länderna oroades man av hur dessa starka diktaturer utvecklades. För att undvika krig gick man med på att kompromissa med dem. Det var inte så länge sedan det första världskriget tog slut. När andra världskriget bröt ut leddes Storbritannien av premiärminister Chamberlain. Frankrike och Storbritannien lät Tyskland attackera och ockupera sina grannländer med bara en varning. För sent insåg man att Tyskland inte tänkte ge sig med det. Storbritannien bytte premiärminister under kriget. Den nye premiärministern Churchill lyckades hålla modet uppe hos den brittiska befolkningen under de första åren, då Tyskland verkade oövervinneligt. Frankrike ockuperades tidigt, redan 1940, av Tyskland. Landet styrdes under krigsåren av en tyskvänlig fransk regim, Vichyregimen, samtidigt som general de Gaulle fungerade som exilledare för de franska motståndstrupperna kallade Det fria Frankrike. De fria franska styrkorna fungerade som Frankrikes militärstyrkor under kriget och de stred med de allierade. USA och president Roosevelt gick inte med i kriget, förrän USA anfölls av Japan 1941. Då började man strida både i Europa och i Stilla havet. Josef Stalin Sir Winston Churchill Fotot är taget vid Münchenöverenskommelsen 1938 mellan Mussolini, Hitler och Chamberlain. Det andra världskriget började 1 september 1939 och slutade den 15 augusti 1945. Kriget varade i drygt 2 000 dagar. Sverige, Schweiz, Spanien, Portugal och Irland var alla neutrala länder under det andra världskriget. Källa: Scanpix/Bilden finns på Försvarsmuseum Boden Källa: Scanpix/Bilden finns på Försvarsmuseum Boden Källa: Scanpix/Bilden finns på Försvarsmuseum Boden Tyskland, Italien och Japan tillhörde de främre axelmakterna. Länder i koalition med axelmakterna 1942 var bland annat Bulgarien, Ungern, Rumänien, Thailand, och Irak. Länder och områden kontrollerade av axelmakterna 1942 var bland annat kungariket Jugoslavien, Albanien, Etiopien, Manchuriet, Mengjiang, Korea, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Norge, Luxenburg, Vichyfrankrike, Danmark, Polen, Libyen, Vitryssland, Ostmark, Ukraina, Estland, Lettland, Littauen. Hitlers framfart i Europa 1937 började Hitler sin frammarsch i Europa. Han ville göra Tyskland större och ta över stora delar i öster, där det också bodde tysktalande människor. Österrike och Tjeckoslovakien anfölls först, då tyska soldater tågade in i länderna och krävde de områden som låg närmast den tyska gränsen. Frankrike och Storbritannien ville undvika ett nytt världskrig, så deras ledare lät Tyskland få de områden man redan ockuperat. I Storbritannien ropade premiärministern Chamberlain ut Fred i vår tid! då man trodde att man fått Hitler att ta reson. Året därpå tog Hitler över resten av Tjeckoslovakien utan konsekvenser. 1939 var Hitler övertygad om att Europas demokratier inte kunde stoppa de tyska ambitionerna om ett stort nazistiskt rike. Men för att vara på den säkra sidan, om de allierade beslöt att protestera mot Tysklands ockupationer, så slöt Tyskland en icke-angreppspakt med Sovjetunionen för att inte behöva kriga på två fronter. Kort därefter anföll Tyskland Polen (den 1 september 1939). Men det blev droppen som fick det att rinna över för övriga stater i Europa. Storbritannien krävde att de tyska trupperna skulle lämna Polen, eller så kunde Tyskland göra sig redo för krig. Hitler backade inte. Så startade det andra världskriget. I början gick det väldigt bra för Tyskland. Förutom Österrike och Tjeckoslovakien ockuperades också Polen, Norge, Danmark, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Jugoslavien och Grekland. I Sovjetunionen stred tyskarna också hårt. Både Italien och Japan stred på tyskarnas sida. Enligt nazisterna tillhörde de nordiska folken också den ariska folkstammen, och Norge och Danmark ansågs lämpliga som nazistiska rekreationsområden. Men det gick inte riktigt så enkelt som planerat att kontrollera dessa länder, trots att de var ockuperade. Många av människorna i både Danmark och Norge var väldigt ovilliga att hjälpa nazisterna. Det bildades motståndsrörelser i båda länderna, som gjorde väpnat motstånd. Danmark gav upp nästan på en gång, när tyskarna anföll landet eftersom de inte hade något särskilt bra försvar. Men det bildades snabbt nya motståndsrörelser som kämpade emot det nazistiska styret av landet. I Norge gav regeringen inte upp kampen trots ockupationen utan flydde till Storbritannien via Sverige, och man fortsatte att sköta landets motståndsrörelse från sin exil under krigsåren. Finland hade varit en del av Ryssland fram till det första världskriget. Finländarna hade gjort sig fria under den ryska revolutionen. De var villiga att hjälpa nazisterna, men de var också redo att försvara sin frihet till varje pris. I Sverige kallas krigsåren för beredskapstiden eftersom hela Sverige var satt på krigsfot och var redo att gå till motattack, om Sverige skulle anfallas. Men Sverige anfölls aldrig, man vet inte riktigt varför. Kanske var det för att den svenska regeringen gjorde eftergifter mot Tyskland under de första krigsåren, när Tyskland hade framgång. Axelmakter Allierade Neutrala

ledde till ockupation och motstånd I alla länder, som ockuperades av Tyskland, bildades det motståndsrörelser. De grupper som protesterade i de ockuperade länderna straffades hårt, och motståndet kostade många livet. Motståndsrörelser fanns i Frankrike, Norge, Danmark, Jugoslavien och Sovjetunionen och flera andra länder. Motståndsgrupperna gav bland annat ut tidningar, hjälpte allierade soldater och motarbetade nazisterna. Vissa grupper beväpnade sig och använde våld. De kallades partisaner, och ibland samarbetade de med allierade soldater. Andra grupper spionerade och räddade människor från fara. I Frankrike fanns en hel organisation, som hjälpte nedskjutna brittiska piloter att fly. En del bara skickade information vidare till de allierade. Det var inte bara sina egna liv som medlemmarna riskerade. Tyskarna var kända för att ge igen för varje av partisanerna dödad tysk soldat, genom att avrätta civila människor. I Central- och Östeuropa var det riktiga gerillakrig mellan motståndsrörelserna och nazisterna. Motståndsgrupper i Jugoslavien, de polska partisanerna och de sovjetiska partisanerna såg till att stora delar av de tyska trupperna i respektive land fick kämpa hårt för att behålla kontrollen. Nazisterna svarade på gerillaattackerna med att terrorisera civilbefolkningen och sätta fascistiska lydregimer vid makten. Franska motståndsrörelser Frankrike attackerades av tyskarna och ockuperades redan 1940. Efter att Frankrike hade gett upp, slöt Hitler en överenskommelse med fransmännen. I den norra delen av Frankrike skulle tyskarna bestämma, och i den södra fick fransmännen ha en egen regering i staden Vichy. Men den så kallade Vichyregimen skulle lyda tyska order. Organisationen Fria Frankrike var en motståndsrörelse i Frankrike som bildades av den franske generalen de Gaulle 1940 för att fortsätta kampen mot Tyskland. När Frankrike kapitulerat och ockuperats av Nazityskland, vägrade de Gaulle att erkänna vapenvilan och blev exilledare för det franska motståndet. Den franska motståndsrörelsen var egentligen flera olika grupper. Man kämpade mot de ockuperande nazisterna men också mot den tyskvänliga Vichyregimen, som styrde Frankrike. Kampen skedde på olika sätt. Det fanns beväpnade grupper, man gav ut tidningar och hjälpte allierade soldater och saboterade för nazisterna. Från 1943 samlades motståndsrörelsen under namnet Fria Frankrike. De Gaulle och det Fria Frankrike tog efter krigsslutet själva över styret av det befriade Frankrike. Källa: Wikipedia Commons. De fria franska styrkorna, Forces Francaises Libres, var det fria Frankrikes militära styrkor under det andra världskriget. Den här flaggan användes av de Fria franska styrkorna mellan 1940-1944. Tyska motståndsrörelser Det fanns också tyska motståndsgrupper, som manade till motstånd mot den nazistiska regimen. Det var inte tillåtet, inte ens om protesterna var icke-våldsamma. Det enda tillåtna politiska partiet i Tyskland var nazistpartiet, och den enda ideologin var nazismen. En, icke-våldsam grupp, som bland annat delade ut flygblad mot nazismen var Vita Rosen. Medlemmarna delade ut flygblad och skrev slagord på väggar, där de uppmanade till motstånd. Gruppen försökte få tyskarna att förstå att de blivit lurade av Hitler och att kriget måste ta slut. Gruppen greps 1943 av Gestapo och flera medlemmar avrättades. Då hade de kämpat i drygt 10 månader. Edelweisspiraten hette en ungdomsorganisation, som inte gillade nazismen. De förstörde militäranläggningar och spred regimkritiskt material, som de hoppades skulle innebära förändringar. Även den här gruppen avslöjades och arresterades. 1944 avrättade Gestapo 13 av Edelweisspiratens medlemmar. Den yngsta medlemmen i Edelweisspiraten var bara 16 år. Översättning: Den dagen kommer Då är vi åter fria Våra kedjor brutna Då kan vi åter vandra Utan Gestapo i hälarna Då ska åter sånger klinga Som vi i dag bara sjunger i hemlighet Då det är dags Det här är en avfotad kopia av det sista brevet som Vita Rosen delade ut när de greps. Brevet smugglades över till Storbritannien och sommaren 1943 spred brittiska flygplan brevet över hela Tyskland. USS Arizona fattar eld och sjunker efter attacken på Pearl Harbour den 7 december 1941. Ett av de interneringsläger där amerikanska medborgare med japansk bakgrund placerades efter den japanska attacken på Pearl Harbour 1941. Det här lägret låg i Manzanar i Kalifornien. Bilden är tagen den 3 juli 1942. Ententens fall Allteftersom kriget fortsatte så började det gå sämre för tyskarna. En kännbar förlust för tyskarna kom när de förlorade mot sovjetiska styrkor vid Stalingrad. Även Japan hade haft stora framgångar i sina strider i Stilla havet från 30-talet och framåt. Men även japanerna mötte sin överman i den amerikanska Stillahavsflottan efter att Japan tvingat in USA i kriget med attacken på Hawaii. Sedan vände vindarna Redan 1937 hade Japan anfallit Kina. Japan ansåg att det behövde mer utrymme och naturresurser för att bli en större nation och attackerade därför Manchuriet, en del av Kina. Kina hade just då stora problem inom landet. Två grupper slogs om makten, nationalister och kommunister. Japan passade då på att göra ett anfall mot östra Kina. Japanerna var mycket grymma under striderna. Mest känd är massakern i Nanjing, där flera hundra tusen civila kineser mördades. USA och Storbritannien oroades av Japans framgångar. Därför stöttade de Kina och hindrade Japans oljehandel. Japan började se USA som ett hot mot sin målsättning att ta kontroll över Stilla havet. Tyskarna lyckades i början av kriget överrumpla sina motståndare men allteftersom tiden gick började det att gå sämre för tyskarna. De lyckades inte bomba britterna till underkastelse under Blitzen, och då fick de överge planerna på att invadera de brittiska öarna från havet. De förlorade också mot britterna i Afrika, slaget vid El Alamein 1942 om kontrollen över Suezkanalen. I striderna Fotografen är okänd. Bilden kommer från amerikanska National Archive. Källa: Wikipedia Commons. Fotograf: Dorothea Lange. Bilden kommer från amerikanska National Archives. Källa: Wikipedia Commons. mot ryssarna gick det inte heller som tyskarna hade hoppats. Striderna i Sovjetunionen, operation Barbarossa, pågick från 1941-45. Slaget kostade Hitler miljontals soldater. Hitler drömde om att kontrollera världen och låta tyskarna härska över andra folk. Slaget vid Stalingrad, som Sovjetunionen vann, blev vändpunkten för Hitler som blev tvungen att skjuta upp tanken på att besegra Sovjetunionen. Striden om Atlanten vann tyskarna inte heller, som de hade planerat. Tillsammans lyckades britter och amerikaner behålla kontrollen över Atlanten och sjöfarten trots Hitlers u-båtsattacker. Japans känsla av att USA hotade ett japanskt stillahavsimperium var en av anledningarna till att Japan senare under kriget attackerade Pearl Harbor, där USA:s stillahavsflotta fanns. Efter det ödesdigra japanska anfallet på den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii i december 1941, gick USA in i kriget på Storbritanniens, Frankrikes och Sovjetunionens sida. Vid årsskiftet 1941-42 enades britterna och amerikanerna om att gemensamt besegra först Tyskland och sedan ta hand om Japan. USA hade bidragit med krigsmaterial redan tidigare under kriget men hade inte deltagit förrän efter attacken på Hawaii. Striderna i Asien fortsatte fram till 1945. Japan anföll land efter land i Stilla havet och stred mot brittiska, amerikanska, australiensiska och indiska soldater och ockuperade Hongkong, Burma, Borneo, Malaysia, Filippinerna och delar av Nya Guinea. I juni 1942 besegrades japanerna för första gången vid sjöslaget i Midway. USA var starkast på haven. USA, Storbritannien och Sovjetunionen lyckades tillsammans besegra Tyskland. Början till slutet var landstigningen i Normandie i Frankrike 1944, Dagen D, då allierade styrkor började driva tillbaka Tyskland. I maj 1945 var Tyskland inringat från alla håll och sovjetiska trupper intog Berlin. Tyskland kapitulerade, och Hitler tog sitt liv i en bunker i Berlin samma år. Efter Japans attack på Pearl Harbour misstrodde den amerikanska regeringen alla japanskättlingar som fanns i USA. Trots att de var amerikanska medborgare och många bott i USA i flera generationer. Ungefär 110 000 människor med japanskt ursprung tvångsförflyttades från USA:s västkust och placerades i läger, internerades. 10 000 människor tvingades flytta utan att interneras. Lägren kallades krigsomplaceringsläger och fanns oftast i inre, avlägsna delar av landet. Presidenten och Högsta domstolen menade att det var lagligt att straffa en etnisk grupp och dra in deras medborgerliga rättigheter för att skydda allmänheten. Men man fortsatte att rekrytera soldater till de amerikanska trupperna även från dessa interneringsläger. De som förflyttades tvingades sälja det man ägde till underpriser och när de släpptes ut från lägren 1944 ägde de ingenting. De hade ingenstans att bo, inga jobb, ingenting. Först 1988 bad den amerikanska staten om ursäkt för interneringen. 6

och bomber föll över Japan När Tyskland kapitulerade fanns det fortfarande en fiende kvar, som inte gett upp. Kriget fortsatte därför i Asien. Japan hade inte kapitulerat men försökte ta sig ur kriget med hedern i behåll. Japan hade börjat diskutera med Sovjetunionen om villkor för fred, om man fick kapitulera i tysthet. Men USA:s president gick istället ut i radio och krävde Japans totala kapitulation, vilket skulle betyda att Japans kejsare förlorade ansiktet. Det vore en stor skam för det japanska folket. Istället slutar striderna i Asien med att USA i augusti 1945 släpper två atombomber över Japan. Det var städerna Hiroshima och Nagasaki som bombades. De flesta av Japans största städer hade blivit förstörda av bomber, innan atombomberna släpptes. Nagasaki och Hiroshima tillhörde de få städer som fanns kvar. Hiroshima hade USA planerat att släppa en bomb över men Nagasaki bomb-ades för att det var för molnigt att bomba staden Kokura. Japan hade aldrig haft några kärnvapen men amerikanarna ansåg att de skulle spara en halv miljon amerikanska soldater om de slapp invadera Japan. Istället bombade USA Japan med två atombomber. Anledningen till att atombomberna började byggas var att USA oroades över att Tyskland redan börjat arbeta med att ta fram kärnvapen. Tyskland producerade i själva verket aldrig kärnvapen. De tyska kärnfysikerna fasade för vad Hitler skulle kunna orsaka för skador med ett atomvapen och tonade ner dess eventuella effektivitet inför Führern. Hitler beslutade redan 1942 att inte satsa på någon vapenforskning, som inte ledde till ett funktionellt vapen inom sex veckor. Sommaren 1944 skedde det 39:e försöket att döda Tysklands führer. Det var en väska med en sprängladdning som placerades bredvid Hitler vid ett möte. Stauffenberg, som burit dit väskan ursäktade sig och lämnade rummet för att ringa ett samtal. Strax efteråt kom explosionen. Fyra personer skadades dödligt men Hitler överlevde med lättare skråmor och blåmärken. Sedan 1932 hade både civila och militära krafter försökt ta livet av Hitler med allt från förgiftad mat till tidsinställda bomber, men ingen lyckades. Hitler tog istället sitt eget liv i april 1945. Det fanns en krigande björn, Voytek, som stred på de Ögonvittnen i staden Hiroshima såg ett amerikanskt bombplan men blev inte så oroade. Hiroshima hade klarat sig bra från bombräder under kriget. Plötsligt girade planet, och sedan blev hela himlen ljus. Sedan kom hettan. Den smälte allt och brände människorna. Fyra kilometer från explosionen fick människor huden bränd. Två tredjedelar av staden lades i aska. Tre dagar senare fälldes den andra bomben över staden Nagasaki och Japan kapitulerade. 70 000 människor dog direkt av bomberna. Om man räknar alla som dog av strålningsskadorna steg antalet till 300 000 döda. Atombomberna Little Boy och Fat Man hade kostat tolv miljarder dollar och tagit USA fyra år att ta fram. Efter den första provsprängningen skrämdes många av vapnens effektivitet. Man visste då att varken Tyskland eller något annat land hade kärnvapen. Men då hade USA redan lagt ner så mycket tid och pengar på att ta fram vapnen att det inte längre gick att lägga ner projektet. Källa: Wikipedia Commons allierades sida under det andra världskriget. Björnen adopterades av polska trupper i Iran 1943 och de tog sedan med sig björnen till fronten i Italien där Voytek fick namn, rang och nummer. Under striderna i Monte Cassino bar björnen ammunition till de stridande och senare följde Voytek med truppkamraterna på permission till Skottland. Voytek stannade i Skottland fram till sin död 1963. Albert Einstein, som varit för att USA skulle ta fram atomvapen, kritiserade efter den första provsprängningen atombomben. En av forskarna, som tagit fram atombomben, skrev efteråt att om det varit tyskarna som atombombat städer hade det kallats ett krigsbrott, och de som varit ansvariga skulle ha avrättats vid Nürnbergrättegångarna. När fotot togs vällde röken fram nästan sju kilometer ovanför Hiroshima. När bomben skulle släppas så flög sex plan med på uppdraget. Enola Gay flög bomben, The Great Artiste skötte de vetenskapliga mätningarna vid detonationen, Necessary Evil skötte fotgraferingen. Övriga tre plan flög cirka en timme före övriga och skötte väderspaning. Hur gick det till när nazismen kom till makten? 1933 hade Hitler ensam all makt i Tyskland. Vägen till makten hade inte varit helt problemfri, men när Hitler väl blivit rikskansler fanns det inte längre mycket motståndarna till nazismen kunde göra. Demokratin försvann Det tyska riksdagshuset i Berlin började brinna 1933, en månad efter att Hitler hade blivit rikskansler. Mannen som tänt på var med i kommunistpartiet. Hitler använde det som ursäkt och förbjöd kommunistpartiet i Tyskland. Alla kända kommunister fängslades. Efter branden fick polisen rätt att avlyssna alla telefonsamtal och öppna alla brev. Vem som helst kunde häktas om man misstänkte uppror. Efter en månad hade demokratin i Tyskland försvunnit helt. Riksdagen i Tyskland hade fram till 1933 bestått av flera partier. Riksdagen fick i uppdrag av rikskanslern att rösta om Hitler som rikskansler skulle få stifta lagar. Frågan var kontroversiell. Socialdemokraterna röstade nej. De kommunistiska riksdagsmännen kunde inte rösta då de redan satt i fängelse sedan Hitler förbjudit deras parti. Inga andra partier vågade rösta emot Hitler, vilket gjorde att Hitler fick rätt att skapa egna lagar. Alla fackföreningar och partier utom nazisterna förbjöds genast. Det betydde bland annat att poliserna kunde sätta alla som inte var nazister i koncentrationsläger. Förföljelse Till koncentrationsläger skickades också många judar. Inte för att de gjort något brott utan för att nazisterna inte gillade judarna som folkgrupp. När Hitler kom till makten blev judarnas situation snabbt sämre. Judar fick till exempel inte arbeta inom statliga myndigheter. Nürnberglagarna, som kom 1935, gjorde att de tyska judarna förlorade Namnet, Davidsstjärnan, tros komma från formen på kung Davids sköld eller emblemet på skölden. Davidsstjärnan är en ganska ny symbol för judendomen då det tidigare var vanligare med den sjuarmade ljusstaken, Menora, som symbol. Det var först på 1800-talet som davidsstjärnan blev mer synlig efter att sioniströrelsen började använda stjärnan 1897 då de ville skapa en judisk symbol som motsvarade det kristna korset. sina medborgerliga rättigheter. Nazisterna försökte tvinga judarna att lämna Tyskland på flera sätt. Judar förföljdes överallt i Tyskland och senare även i andra europeiska länder. Judiska lärare, domare och läkare blev av med sina arbeten. Det blev förbjudet för judar att gifta sig med icke-judar. Nazisterna brände och förstörde synagogor och alla byggnader och företag som ägdes av judar. I början ville judarna i Tyskland inte lämna allt de ägde och fly. De flesta trodde att det skulle gå över om man bara lät nazisterna hållas. När man insåg att det inte skulle gå över gick det inte längre att fly. I länder som kontrollerades av nazisterna under andra världskriget var judar tvingade att bära en gul davidsstjärna på vänstra sidan av bröstet på sina ytterkläder. Redan under medeltiden var judar tvingade att bära en symbol, som liknade davidsstjärnan för att visa att de var judar. Förintelsens början Förintelsen började stegvis med att det infördes lagar, som gjorde livet svårare för judarna i Tyskland och slutade med industriell massutrotning. Tyskarna försökte också utrota romer, kommunister och andra grupper, som gjorde motstånd mot nazismen. Förintelselägren som skapades under andra världskriget hade som målsättning att industriellt döda mängder av människor. Fram till andra världskrigets början var nazisternas mål att tvinga judarna att lämna Tyskland. Kristallnatten Kristallnatten kopplas till den växande förföljelsen av Tysklands judar. En natt 1938 började beväpnade nazistiska grupper över hela Tyskland att ta ut sin hämnd över judar i Tyskland. Kristallnatten sägs ha varit hämnd för att en 17-årig judisk pojke dödat en högt uppsatt nazistisk tjänsteman. Under den här natten dödades 400 judar, 30 000 fördes till koncentrationsläger, man brände synagogor och förstörde butiker ägda av judar. Nästa morgon var gatorna täckta av krossat glas i flera tyska städer. Händelsen kallas därför Kristallnatten. Men egentligen pågick liknande händelser i Tyskland mellan den sjunde och den trettonde november 1938. Händelsen bör kallas novemberpogromen. Den äldsta davidsstjärnan är ett israeliskt sigill från 600-talet. Men det finns inget som säger att det då var en judisk symbol. I dag finns stjärnan på Israels flagga. Till det första koncentrationslägret Dachau som inrättades 1933, skickade nazisterna sina politiska motståndare som man ville bli av med. 8 9

Läger I koncentrations- och förintelselägren skulle judarna, som ansågs vara en underlägsen ras, hållas isolerade. Man skulle utnyttja dem så länge de orkade som arbetskraft och när de inte längre hade något att erbjuda skulle de avrättas. En del använde man att göra experiment på. Man testade bland annat olika giftgaser och andra stridsmedel på dem Förintelsen Omvärlden och förintelsen Finland under krigsåren Finland oroades alltmer av Sovjetunionens ökade makt under 20- och 30-talen. Under 30-talet var Finland och Sovjetunionens relation normal, men inte så hjärtlig. Nazisterna ville använda den judiska befolkningen i Östeuropa, bland annat Polen som slavarbetskraft bortom Uralbergen, eller masslikvidera dem. Polen ockuperades av Tyskland 1939, och då startades ett utrotningskrig mot de polska judarna. Nazisterna införde en lag om avrättning av alla som hjälpte eller gömde judar. Inte bara de som hjälpte judarna avrättades utan även deras familjer. Det var inte många som vågade lägga sig i. 800 polska familjer, till och med barnen, avrättades enligt den här lagen. I de största polska städerna tvingades den judiska befolkningen att flytta till läger, getton, som sedan stängdes så ingen fick komma in eller ut. I lägren dog många på grund av köld, sjukdom och svält. Från gettot skickades sedan judarna med tåg till koncentrations- eller förintelseläger. De människor som skickades till förintelselägren var inte tänkta att överleva. De skickades dit för att dö. I lägren avrättades fångarna från början genom att lägervakterna sköt ihjäl dem. Men snart ansåg man det för jobbigt att skjuta ihjäl alla fångarna. De som skötte avrättningarna blev illa berörda, och det tog för lång tid. De började experimentera med flyttbara gaskammare byggda på vagnar, men blev inte riktigt nöjd med dem heller. Då beslutades det att bygga gaskammare för att kunna avrätta så många judar som möjligt på kort tid. Från alla länder, som Tyskland ockuperat, skickades judiska personer till koncentrations- eller förintelseläger. Många dog redan under transporterna. När transporterna kom fram till lägren valde SS-läkare ut vilka som kunde arbeta, och vilka som skulle avlivas direkt. Gamla, barn och sjuka fördes direkt till gaskammaren. Gaskammaren såg ut som duschrum där människorna förgiftades med giftet Zyklon B. De dog snabbt, inom några minuter, och sedan brändes liken. SS-soldaterna tog hand om hår, guldtänder, kläder, väskor och glasögon. I förintelselägren gjorde man även mycket experiment på människor. Fångarna utsattes för stort lidande och dog oftast. De blev injicerade med dödliga sjukdomar, fick kroppsdelar bortopererade och utsattes för bland annat högt tryck och tortyr med isvatten. Att komma till lägren var att komma till ett fruktansvärt ställe. Håret rakades av och alla fick en fångdräkt av grovt linne. De första två dagarna fick fångarna ingen mat och tvingades utföra olika tester för att se hur bra fysik de hade. Det vill säga om de skulle orka arbeta, skulle användas för experiment eller avrättas. De som inte orkade längre misshandlades av vakterna. Fångarna i lägren fick arbeta från morgon till kväll. Arbetet kunde vara att bära tunga stenar från stenbrott till vägbyggen flera kilometer bort. Varma och kalla dagar arbetade många tills de inte orkade mer. Många dog av svält och utmattning, andra misshandlades till döds. Runt lägren fanns taggtrådsstängsel och torn som beväpnade vakter satt i. Vakterna sköt om någon fånge närmade sig staketet. Fram till 1941, sade nazisterna till övriga världen att de judar som skickades i väg med tåg från de av nazisterna ockuperade länderna, sändes österut för att användas som arbetskraft. Men det var inte alla som trodde på detta. Men få misstänkte hur hemsk verkligheten faktiskt var. Hösten 1942 började tidningarna skriva om folkmordet. En del europeiska judar klarade sig från förintelsen, då deras hemländer vägrade utlämna dem. I Danmark lyckades man smuggla över de flesta judarna till Sverige. I Italien var nationalsocialismen inte antisemitisk och man skickade inte några judiska medborgare i döden. Franska och jugoslaviska judar flydde därför till Italien. I Bulgarien räddades 50 000 judar av sin regering, och svensken Raoul Wallenberg räddade i slutet av kriget flera tiotusentals ungerska judar med svenska skyddspass, innan han arresterades av sovjetiska styrkor, misstänkt för spioneri. Wallenberg försvann i januari 1945. Greve Folke Bernadotte och Röda Korsets insats med de Vita bussarna räddade i slutet av kriget cirka 25 000 människor från tyska koncentrationsläger. Fångar i koncentrations-lägret Buchenwald april 1945. Många hade dött av undernäring när amerikanska trupper från den 80 divisionen fritog lägret i april 1945. Några av männen på bilden är identifierade. Mannen som ligger på rygg på den nedersta raden av sängar är Max Hamburger som vägde 30 kg och hade TBC när han räddades ur lägret. Max Hamburger blev senare psykiater i Nederländerna. Den sjunde mannen från vänster på den andra raden hette Elie Wiesel Det största förintelselägret, Auschwitz-Birkenau, mördade nästan en och en halv miljon människor. Men det exakta antalet vet man inte för många registrerades inte innan de dödades i gaskamrarna. 1941 började bland annat Sverige med en generösare flyktingpolitik för personer med judisk härkomst. 1943 kom boken Bakom Stålvallen ut. Det var den första boken som över huvud taget berörde folkmorden. Foto: menige H. Miller i den amerikanska armén. Källa: Wikipedia Commons Finsk frihet värd att försvara Finland framhöll under 30-talet att man var självständigt och tillhörde de nordiska länderna, inte Sovjetunionen, och hävdade att man vid konflikter var neutralt. Sovjetunionen var av en annan åsikt och krävde att få ha militärbaser i Finland, och att den röda armén skulle få rycka fram genom Finland vid behov. Sovjetunionen och Tyskland hade ju slutit ett avtal 1939 (Molotov-Ribbentroppakten) där de lovade att inte strida mot varandra och i hemlighet delade de upp Östeuropa mellan sig. Sovjetunionen fick enligt detta avtal i stort sett göra som det ville i Baltikum och Finland. De baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen tvingades att ha sovjetisk militär i sitt land. I oktober 1939 samlades sovjetiska trupper i det finska gränsområdet och Sovjetunionen krävde samma sak av Finland, som vägrade. Först var det vinterkriget Finland anfölls av Sovjetunionen sent under hösten 1939. Vinterkriget var i gång. Svensk militär skickades då upp till den svenska gränsen mot Finland, Tornedalen, för att skydda Sverige och se till att Sverige inte blev indraget i striderna. Under det finska vinterkriget var det svårt att få fram mat och krigsmaterial till Finland. Dessutom var landet tvingat att fortsätta att leverera pappersprodukter från sin industri och sälja dem till andra länder för att tjäna pengar. Östersjön var frusen och fylld av sovjetiska u-båtar. Järnvägen över Haparanda räckte inte för alla transporter, så det gjordes en vinterväg över isen mellan Vasa och Umeå. Sverige beslutade att försöka hjälpa Finland mot Sovjetunionen. De allierades hjälp skulle inte kunna komma förrän till våren. Cirka 8 000 svenskar stred frivilligt på Finlands sida. Sverige skickade även flygplan, vapen och ammunition till Finland. Det hjälpte inte. Finland tvingades ge sig och fick dessutom avstå delar av sitt land till Sovjetunionen. Nu blev det lite lugnare i Finland under en tid. och sen kom fortsättningskriget Finland var fortfarande oroat av Sovjetunionens avsikter. Finland behövde söka stöd hos antingen de allierade eller Tyskland för att kunna stå emot Sovjetunionens eventuella krav. Någon stark krigsmakts hjälp behövde man för att kunna förbli självständigt. Annars var man förlorad. När Tyskland attackerade Frankrike och ockuperade landet stod plötsligt Storbritannien ensamt på de allierades sida. Storbritannien blev tvingat att försvara sig själv och kunde inte hjälpa till att försvara de mindre ländernas neutralitet. Det oroade Finland. Finland valde därför att söka stöd hos Tyskland. Tyskland å sin sida hade planer på att anfalla Sovjetunionen och behövde stödområden, som de tyska trupperna kunde utgå från vid ett anfall. Redan 1941 var det dags igen då det finska fortsättningskriget bröt ut mellan Finland och Sovjetunionen. Finland lät tyska trupper resa genom Finland och anfalla Sovjetunionen från finsk mark. Det provocerade Sovjetunionen att anfalla Finland igen. Sovjetunionen lade ingen större kraft i kriget mot Finland förrän i slutet. Finland var säkert på att Tyskland skulle gå segrande ur striden och genom att stå på Tysklands sida hoppades Finland kunna få delar av sovjetiskt område, när striderna tagit slut. 10 11

Norge under krigsåren Norge hade förklarat sig neutralt när kriget bröt ut 1939. I Nordnorge hade man visserligen kallat in soldater för att bevaka gränsen med anledning av Sovjetunionens anfall på Finland 1939, men man var inte redo för regelrätt krig. Tyskarna anföll i april 1940 fem norska hamnstäder. Finland passar på men röda armén får sista ordet som vanligt Under fortsättningskriget bemannade finländarna Åland och började återta Karelen. Finland passade också på att ockupera mycket land, som aldrig hade varit deras och inte bara de landområden, som landet hade förlorat tidigare. De ville skapa ett Storfinland, och dessutom ville de nå en gräns som skulle vara lättare att försvara i framtiden. Men också ekonomiska motiv låg bakom. I östra Karelen fanns stora skogar, som den finska skogsindustrin kunde tjäna pengar på. I de områden som finländarna erövrade, skapades koncentrationsläger för ryssar och andra oliktänkande. Sovjetunionen var en stark motståndare, och när tyskarna hade förlorat vid Stalingrad försökte Finland skapa lite avstånd till Tyskland. Men det var för sent. Sovjetunionen krävde att Finland skulle sluta fred och acceptera gränserna från 1939. Antingen Hangö eller Petsamo skulle för alltid bli en del av Sovjetunionen, krigsskadestånd skulle betalas, den finska armen skulle demilitariseras och tyskarna drivas bort från Finland. Det var Sovjetunionens krav. Finland vägrade. Sovjetunionen svarade med att bomba flera finska städer. Från sovjetiskt håll ville man ha ett snabbt slut på striderna i Finland för att kunna fokusera på att tillsammans med de allierade få stopp på Tyskland. Finland gick till slut med på avtalen, satte den finska armén på fredsfot och bröt förbindelserna med Tyskland. Det sista kravet för fred orsakade ett helt nytt krig för Finland. Att driva ut den tyska armén från Finland utan sin egen erfarna armé var ingen lätt uppgift. Finland hade ju avrustat sina trupper och tvingades därför kalla in unga, orutinerade soldater för att sköta uppgiften. De strider som följde mellan finska soldater och den tyska armén kallas lapplandskriget. De tyska trupperna drevs ut, men stora delar av norra Finland brändes av de retirerande tyskarna. De tyska trupperna lämnade norra Finland och tog sig in i det tyskockuperade Norge istället. Nickelgruvorna i Petsamo, som då låg i Finland, var under tysk kontroll, och där fanns länge tyska trupper. Men till slut fick tyskarna överge Finland helt och förföljdes till den nordnorska gränsen av finska trupper och den sovjetiska röda armén. Fram till 1948 var finländarna hela tiden oroliga att det skulle slukas av det växande Sovjetunionen och tvingas bli en kommunistisk buffert mot väst likt många andra av grannländerna i öst. Krigsskadeståndet till Sovjetunionen var stort och levererades till stora delar i varor, främst från metallindustrin. Finland hade också handelsavtal med Sovjetunionen, där trä och pappersprodukter byttes mot spannmål, bomull och konstgödsel. Det gjorde att metallindustrin och trä- och pappersindustrin blev viktiga delar av den finska ekonomin. Men handeln och avtalen gjorde också att finsk ekonomi länge var sammanknuten med den sovjetiska ekonomin. Finland höll en låg profil i utrikespolitik till dess att Stalin dött 1953. Först då började Finland delta lite mer i utrikespolitiska frågor och driva en egen linje. Ett av de evakueringsläger som fanns på den svenska sidan om Torneälv hösten 1944. Närmare 40 000 finska flyktingar tog sig över gränsen in i Sverige under Lapplandskriget. Ockupation och regering i exil Tyskland anföll och ockuperade Norge för att få tillgång till hamnen i Narvik som är isfri året runt och för att se till att ingen malm från de svenska malmfälten kunde skickas till de allierade. De norska fjordarna var också bra gömställen för de tyska fartygen och u-båtarna. Landningsbanor behövdes också för de tyska flygplanen, om de skulle kunna anfalla Storbritannien. Även de allierade ville få tillgång till Norges strategiska läge och planerade att landstiga i Norge, men Tyskland hann först. Båda sidorna i kriget bombade tidigt malmbanan, Ofotenbanan, och hamnen i Narvik, så att den inte kunde användas. Norska regeringen ställdes inför kravet att acceptera tysk ockupation men regeringen gav sig inte frivilligt. Man valde att slåss. Striderna fortsatte i Nordnorge, och den norska regeringen tvingades fly via Sverige till London. Hjemmefronten 1940 bad Norge Sverige om hjälp, men Sverige sa nej eftersom vapenförråden var tomma, sedan man hade hjälpt Finland under vinterkriget. Svenska militärer skyddade Sveriges gräns mot Norge om Tyskland skulle anfalla Sverige också. Men Tyskland hade fullt upp med att kriga mot Norge och de allierade trupperna, som i början hjälpte Norge. De allierade trupperna beordrades att lämna Norge, när tyskarna gjorde framstötar i Europa senare under våren 1940. Det gjorde att Norge tvingades att kapitulera. När de norska trupperna tvingades ge upp, fortsatte den norska exilregeringen att slåss via den norska motståndsrörelsen, Hjemmefronten, istället. När Norge ockuperats flydde den norska regeringen till London, där den fortsatte sitt arbete i exil. I Stockholm satte man upp en norsk delegation, som tog hand om kontakterna med regeringen i London. I Norge växte det snabbt fram en motståndsrörelse, Hjemmefronten, som skötte kampen mot nazismen på plats. Milorg var en hemlig militärorganisation, som var en del av den väpnade motståndsrörelsen. Den gjorde sabotageaktioner med hjälp av vapen, som släpptes ner i fallskärmar från brittiska flygplan. Det sprängdes också en anläggning där det gjordes tungt vatten, som kunde användas bland annat i reaktorer i kärnkraftverk. Pålitliga personer rekryterades för att börja arbeta för Hjemmefronten i hemlighet. Om tyskarna började misstänka att man arbetade för motståndsrörelsen var det dags att fly till Sverige och fortsätta arbetet därifrån. Att fly över gränsen in i Sverige var farligt men inte omöjligt. Många norrmän flydde till Sverige. 1941 ökade antalet norska flyktingar och i Sverige öppnades mottagningscentraler som samarbetade med den norska legionen i Stockholm och det svenska försvarets underrättelsetjänst, C-byrån. och hemlig kurirverksamhet Den norska regeringen i London behövde få veta vad som hände i Norge. Regeringen och den norska legationen i Stockholm kunde hålla kontakten hela kriget genom diplomatposten. För att få information, och annat, till och från Norge, byggdes en hemlig kurirverksamhet, som skötte kontakterna över gränsen mellan Sverige och Norge. Många personer på båda sidorna om gränsen arbetade med att hålla igång kurirtrafiken. Gränsen mellan Sverige och Norge är mycket bra för kurirförbindelser. Gränsen är lång, 160 mil, och fyra järnvägsspår, många bilvägar och stigar korsar gränsen. Den norska regeringen kunde hålla kontakt med Norges folk på detta sätt. Militär information, politiska beslut, pengar, mat, tryckeriutrustning och vapen fördes in och ut ur Norge den här vägen under ockupationsåren. Vad hände efter ockupationen? Hatet mot tyskarna var stort i Norge efter kriget. I Norge användes till exempel tyska krigsfångar för att röja minor, trots att det var och är förbjudet att använda krigsfångar till farliga arbetsuppgifter. Normännen hävdade att tyskarna inte var krigsfångar utan avväpnade trupper, som kapitulerat villkorslöst och därför inte var skyddade av internationell lag. Efter kriget anklagades också mer än 90 000 personer i Norge för att ha hjälpt tyskarna. Böter och fängelse var vanliga straff. Bara 25 personer av dem som anklagades för att ha hjälpt tyskarna blev avrättade. En av dem var Vidkun Quisling, som genomförde en statskupp när Norge ockuperades av Tyskland. Quisling dömdes till döden för mord och landsförräderi. De kvinnor som umgicks och fick barn med tyska soldater dömdes till tvångsarbete. Både kvinnorna och de oskyldiga barnen utsattes för övergrepp långt efter kriget. Källa: Familjen Lindberg/Bilden finns på Försvarsmuseum Boden 12 13

Danmark under krigsåren Även Danmark ockuperades av Tyskland men i Danmark, till skillnad mot för i Norge, bildades en samlingsregering, som satte landet under tysk administration. Sverige under krigsåren När Tyskland invaderade Polen 1939 höll Sveriges statsminister, Per Albin Hansson, ett tal till det svenska folket i radio. Han sade att målet var att se till att Sverige inte drogs in i kriget. När kriget bröt ut bildades en svensk samlingsregering med alla partier utom kommunisterna. Neutralitet och koalitionsregering Ockupation och tysk administration Danmark förklarade sig neutralt, lade ut minor i farlederna och kallade in delar av sitt försvar, när kriget bröt ut 1939. Tyskarna försäkrade att de inte skulle kränka neutraliteten. Men i april 1940 gick tyska trupper ändå till anfall mot Danmark samtidigt som man attackerade Norge. Enligt svensk press mötte tyskarna inget motstånd, när de gick in i Danmark. Bara 16 danska soldater dog, men det danska försvaret hade heller inget att sätta emot. Danmarks regering gick efter förhandlingar och protester med på att ställa sig under tysk administration och bildade en samlingsregering. Tusentals danskar valde frivilligt att ansluta sig till de tyska styrkorna. De flesta tillhörde det danska nazistpartiet. Men som i andra ockuperade länder försökte de flesta människorna i Danmark bara överleva utan att väcka uppmärksamhet. När Danmark och Norge ockuperats, så var Sverige och Finland inringat av stormakterna Tyskland och Sovjetunionen, som då samarbetade. All handel med väst var avskuren och alla fartyg, som var utanför den tyska minspärren, kunde inte ta sig hem. Det blev brist på importerade varor som bränsle, kol för uppvärmning och legeringsmetaller, som industrin behövde. De nordiska länderna beslöt att fortsätta handel med alla länder som krigade för att överleva ekonomiskt. Sverige sålde kullager till både Tyskland och Storbritannien under kriget. Kullagren behövdes till att bygga flygplan. Transporten av kullager till Storbritannien sköttes olagligt med ombyggda motorkanonbåtar, som körde i mörkret i hög fart och på så sätt tog sig genom avspärrningarna. Under krigsåren var det brist på drivmedel till bilar i Sverige på grund av blockaden och kriget. Ransoneringen gjorde att all olja och bensin som fanns skulle användas till militärens bilar. Civila fordon byggdes då om så att de kunde drivas med gengas istället. Bilar som drevs med gengas hade ett speciellt aggregat fastmonterat på bilen. De eldades med ved, och gasen som bildades vid eldningen drev motorn. Många bostäder värmdes vid den här tiden upp med kol. I utbyte mot att Sverige sålde malm till Tyskland, fick Sverige möjlighet att köpa brunkol, olja och gummi från Tyskland. Danska motståndsrörelsen Det fanns även i Danmark motstånd mot den tyska ockupationsmakten. De danska motståndsgrupperna protesterade mot tyskarna genom sabotage och väpnat motstånd. Först 1943 enades de danska motståndsgrupperna och bildade det danska frihetsrådet. Frihetsrådet delade ut vapen, tryckte upp och spred propaganda och information. Under sommaren 1943 ökade protesterna mot tyskarna i Danmark. Tyskarna tyckte inte att den danska regeringen gjorde nog för att stoppa protesterna, och tyskarna införde undantagstillstånd och avväpnade den danska militären. Gestapo jagade motståndsrörelsen intensivt vilket gjorde att motståndsrörelsen begärde hjälp från de allierades styrkor. De allierades luftstyrkor ombads bomba Gestapos högkvarter i Köpenhamn. Först våren 1945 attackerades byggnaden. I attacken dödades 50 tyskar och lika många danskar, som arbetade för Gestapo. Men ett av planen som släppte bomberna kraschade och i röken bombades också en skola av misstag. 123 civila varav 87 barn dödades. Danmark efter kriget Danmark fick kritik efter kriget för att det varit så tyskvänligt. Efter kriget arresterades 40 000 danska landsförrädare, som arbetat åt tyskarna. Men de flesta släpptes direkt. Några dömdes till böter och fängelse. Bara 52 danskar avrättades för landsförräderi. De politiker, som samarbetat med tyskarna, varken straffades eller ifrågasattes. Efter kriget skrevs även en ny lag för att göra det möjligt att straffa alla danskar som lät sig värvas av tyskarna. Man menade att regeringen bara godkänt detta under tvång. Straffet för att ha tagit ställning för nazisterna blev fängelse, men man förlorade också sin rätt att rösta i de danska valen. Många danskar hatade tyskarna efter ockupationen. Det visade sig genom att danska Röda Korset och Läkarsällskapet inte tilläts att ge vård till de tyskar som efter kriget satt i danska läger. Cirka 10 000 tyska flyktingbarn dog i danska läger efter det kriget var slut. Många hade enkelt kunna behandlas. Den svenska C-byrån, en del av svenska försvarets underrättelsetjänst, arbetade i hemlighet under kriget med de danska och de norska motståndsrörelserna. De skyddade norrmännen som arbetade vid kurirverksamheten och hjälpte dem över gränsen. Som tack fick de information om vad som hände i Norge. C-byrån ryckte också in om kurirer hade fastnat vid den svenska gränskontrollen. Många norska författare och journalister flydde till Sverige och arbetade för Hjemmefronten med att skriva trycksaker åt motståndsrörelsen. Trycksakerna skrevs och trycktes i Sverige och fördes in i Norge via kurirer. Arbetet planerades och leddes av den norska regeringens informationskontor i London men utfördes också av Pressekontoret vid norska legationen i Stockholm. När tyskarna anföll Norge passade den norske politikern Vidkun Quisling på att i ett radiotal meddela, att han tagit makten, att den norska regeringen var avsatt och att norska stridsstyrkor skulle lägga ner vapnen. En statskupp! Tyskarna avsatte snabbt Quislings regering och tillsatte ett administrationsråd för att sköta landet istället. Eftersom Sverige var det enda landet i norra Europa som inte krigade flydde 50 000 norrmän och 40 000 finländare till Sverige. Hösten 1943 kom ungefär 10 000 danska judar. Sammanlagt kom cirka 130 000 människor till Sverige. 30 000 människor, som hade flytt från de baltiska staterna, kunde efter kriget inte åka tillbaka till sitt hemland eftersom länderna styrdes av Sovjetunionen på den tiden. Många av dem emigrerade senare till USA. En av de värsta svenska terroristattackerna var en mordbrand som bröt ut på den kommunistiska tidningen Norrskensflammans redaktion i Luleå 1940. Fem människor dog i branden, varav två var barn. Orsaken var den anti-kommunistiska hetsjakt som pågick i Sverige vid den tiden. 14 15

Var Sverige tyskvänligt? Livet hemma Sverige var uttalat neutralt under kriget men under flera år hade Sverige goda kontakter med Tyskland. En stor del av all utrikeshandel fram till 1943 gjorde Sverige med Tyskland. Först 1944 stängde Sverige sina hamnar för tyska fartyg och stoppade malmexporten till Tyskland. I början av kriget var det också förbjudet i Sverige att öppet kritisera Hitler. Frankrike och Storbritannien ville 1939 att Sverige skulle tillåta allierade trupper att åka genom Sverige för att hjälpa Finland. Men Sverige sade nej, då man misstänkte att de allierade var ute efter att ta kontroll över de svenska gruvorna för att stoppa exporten av järnmalm till Tyskland. Ett exportstopp till Tyskland kunde dra in Sverige i kriget. Den så kallade permittenttrafiken genom Sverige 1940-43 fick Sverige också mycket kritik för. Tyskland tilläts då skicka soldater på väg till eller från permission genom Sverige med tåg. Två miljoner tyska soldater reste genom Sverige. Sverige tillät också tyskarna att vid flera tillfällen transportera trupper, vapen och fordon genom Sverige till det ockuperade Norge och Tysklands allierade Finland. Vid åtminstone ett tillfälle kom fartyget Isar till Luleås hamn lastat med cirka 1 000 tyska SS-soldater, fordon och vapen. Allt skickades sedan med järnvägen till Norge, där trupperna ersatte de trupper tyskarna förlorat vid de inledande striderna i Norge 1940. Sommaren 1941 gav den svenska regeringen också tillstånd för Engelbrechtdivisionen att transporteras, med vapen och utrustning, genom det neutrala Sverige från det ockuperade Norge till Finland. Mer än 14 000 tyska soldater gjorde resan. Tyskarna hade även förråd i Karlsvik utanför Luleå, där man förvarade material, foder och dylikt, innan det skickades vidare till de tyska soldaterna i Norge, Finland och Sovjetunionen. Sverige sålde nästan all malm som bröts under krigsåren till Tyskland. Många gruvarbetare i Sverige var dessutom undantagna från krigstjänst för att kunna arbeta i gruvorna och ta fram järnmalm, som kunde exporteras. När tyskarna invaderade Norge övergick malmhamnen i Narvik i tyska händer. Men hamnen hade redan bombats och var inte användbar. Det gjorde att det bara fanns två fungerande hamnar, där man kunde skeppa ut malm, Luleå och Oxelösund. Under 1939-45 skeppades därför mer än 24 000 000 ton malm ut från Luleås malmhamn och en stor del sändes till Tyskland. Under det andra världskriget förföljde den svenska staten landets kommunister. Flera tiotusentals kommunister registrerades. Många kallades in för värnplikt men sattes i stället i interneringsläger. Riksdagen kände till lägren, men militären var ansvarig för dem. Fångarna var kända av underrättelsetjänsten och hade blivit angivna eller registrerade på grund av sin åsikt. 600-700 värnpliktiga kommunister och fackföreningsfolk sattes i interneringsläger för att de ansågs opålitliga och farliga för samhället. De fick inte bära vapen eller känna till några försvarsanläggningar. Det fanns åtta läger, två av dem fanns i Norrbotten och två i Västerbotten. Lägren fanns mellan 1939 och 1943 då det sista lägret stängdes. Efter kriget fick många av dem som suttit i lägren svårt att få arbete och banklån då de fått en stämpel som opålitliga. Drygt 1 000 waffensoldater med fordon och tyngre vapen lastades ombord på fartyget Isar i den tyskkontrollerade Östersjöhamnen Stettin för transport till hamnen i Luleå hösten 1940. Tyska förråd i Karlshäll utanför Luleå under beredskapstiden. Källa: Erich Körner/Bilden finns på Försvarsmuseum Boden Foto: Gustav Holmström/Bilden finns på Försvarsmuseum Boden Ransoneringskort för kaffe och te utfärdat av Statens livsmedelskommission under andra världskriget. Hur var då livet för dem som var kvar hemma under beredskapstiden? Alla män var inkallade under krigsåren och fick bara komma hem till sina familjer på kortare permissioner. Familjerna visste inte var de var krigsplacerade. Det var hemligt. De inkallade kunde bara ringa hem via speciella militära telefonväxlar eller skicka brev. Allt censurerades och övervakades. Ransonering Kvar i hemmen fanns kvinnor, barn och gamla som skulle ta hand om allt. Även tyngre sysslor som männen vanligtvis utförde skulle fortfarande göras. Man var tvungen att hushålla med allt. Även varmvatten ransonerades i hyreshus i vissa perioder. Två gånger per år, höst och vår, slogs varmvattnet igång för bad. Sverige hade haft brist på mat under det första världskriget, och det hade lett till en stor svart marknad och höga priser. Den svenska staten beslutade, när man insåg att ett nytt världskrig var på väg att bryta ut, att beslagta alla lager av mat och andra varor, som det kunde bli brist på, och ransonera dessa, så att de skulle delas ut rättvist till alla svenskar. Vintrarna under beredskapstiden var ovanligt kalla och hårda i hela Sverige. Många minns kylan, snöstormar och att man ofta fick kliva upp även under natten för att elda i spisen för att hålla värmen i husen. Källa: Wikipedia Commons Det fanns bland annat ransoneringskort för kaffe, kakao, tvättoch rengöringsmedel, mjöl och bröd, kött, socker, ljus, ägg och tobak. Hushållsmedvurst kostade under ransoneringen 100 poäng och falukorv 75 poäng. Även för kläder gällde poäng. Varje år fick en man 120 poäng, en kvinna 110 poäng och barn 1-9 år fick 105 poäng. Ju tjockare tyg kläderna var sydda av desto mer poäng kostade de. Tobak och kaffe ransonerades från 1942. Tog man ut tobak fick man mindre kuponger till kaffe. I många byar, speciellt längs kusten eller gränsen, placerades också militärer för att sköta bevakning. De hushåll, som hade lite plats över och tog emot inackorderade soldater, fick betalt av staten, vilket ju gav lite pengar. Livsmedelskommissionen hade 1939 hand om utdelningen av ransoneringskorten för de livsmedel, som det var brist på med anledning av kriget. Ransoneringskorten användes när man köpte mat och andra livsmedel. Bensin och gummi till bildäck och ventiler fick bara militären. Alla andra fick cykla eller gå dit de skulle. Många omgjorda fordon som traktorer, lastbilar och även personbilar drevs med gengas istället. Andra matvaror som kaffe och kött använde man surrogat för. Gräsmattor utanför hyreshus gjordes om till potatisland. Gräsmattor användes som betesmarker för djuren. Ägg var också ransonerade så man fick plocka in mås- och trutägg istället. 1942 hårdnade ransoneringarna ytterligare. Det åts kråka, skata, hästkött, kanin, räv, grävling och tonfisk. Mjölk, potatis och grönsaker var inte ransonerade under beredskapstiden. Den nyttiga maten, begränsade portioner och all motion man fick av att promenera eller cykla överallt gjorde att den svenska befolkningen blev slank och välmående. Så något gott förde ransoneringarna med sig. Men hur fungerade då ransoneringarna? Alla människor i Sverige fick ett personkort som man hämtade hos Kristidsnämnden i sin kommun. Ett inköpskort med årsransoner på olika varor hörde ihop med personkortet. Årsransonen var olika beroende på vilken sorts vara man köpte. Vissa sorter kostade mer och ransonen räckte då till mindre mängder. Det fanns också växlingskort då man behövde kunna köpa små mängder av årsransonen av en del varor som bröd, kaffe och kött. Man fick då tillbaka ett annat kort, där handlaren klippte bort så många rutor som man handlat för. De som bodde ute på landet behövde inte ransonera lika mycket. Elektrisk ström, ljus och radio fanns sedan tidigare i de flesta hushållen. Det odlades potatis och grönsaker samt föddes upp djur på landsbygden. Kristidsnämnden meddelades när man slaktade. En gris fick väga 80 kg. Men om man såg till att den vägde mer kunde man i hemlighet behålla överskottet från slakten själv. När en ko kalvade skulle det också rapporteras till Kristidsnämnden. Men hade man tur och kon fick två kalvar, så anmälde man bara en och gömde den andra. Många födde upp kaniner för köttet och skinnet. Det fiskades för husbehov. Roddbåtarna var effektivast då drivmedel till motorbåtar var ransonerat. För att få kläderna att räcka längre sydde man om och rev upp gammalt och stickade nytt och lagade. Under ransoneringen var det nödvändigt att ta tillvara på allt. Pengar användes mer sällan. 16 17

Svenska beredskapstiden Tiden, som andra världskriget pågick, kallas i Sverige för beredskapstiden eftersom hela landet var satt på stridsfot och berett att försvara sig om någon fiende anföll landet. Sverige var neutralt och de inkallade soldaterna hade till uppgift att se till att hålla Sverige utanför kriget och se till att inga strider spred sig in över gränserna in i landet. Våren 1940 var mer än 300 000 svenskar inkallade. Det har aldrig varit fler inkallade samtidigt varken förr eller senare. Att så många kallades in skedde med anledning av att Tyskland anfallit och ockuperat Norge och Danmark och striderna pågick väldigt nära den svenska gränsen. Upprustning Även om regeringen sade att beredskapen var god när det andra världskriget bröt ut så var sanningen att Sverige inte alls var redo för krig. En undersökning visade att det inte var förrän 1949, tio år efter det kriget bröt ut, som Sverige hade kunnat stå emot en attack. Sverige började därför en rejäl upprustning. Sverige tillverkade egna stridsvagnar och beställde 200 flygplan från USA. Men strider och blockader gjorde att bara ett fåtal kunde tas in i Sverige. Det skedde via hamnen i Petsamo i norra Finland. Planen kördes sedan i delar med lastbil in i Sverige. Detta kallades Petsamotrafiken. Sverige köpte också plan från Italien. Planen hade beställts innan kriget av de för tillfället tyskockuperade Frankrike och Norge. Av Tyskland ockuperade länder tilläts inte köpa in vapen då de kunde användas mot Tyskland. Sverige köpte också beväpnade fartyg från Italien. Det byggdes kulsprutenästen längs den skånska kusten, Per Albinlinjen, och under vinterkriget började man också bygga en försvarslinje vid Kalix, Kalixlinjen. När Norge ockuperats byggde man också värn längs gränsen mot Norge. Gränsförsvar: Kulsprutenästen och luftvärn En del av gränsförsvaret var gränsposteringar som utgjordes av kulsprutenästen. Posteringen kunde placeras framför en naturlig passage, till exempel ett öppet fält, som ledde fienden rakt in i nästet. Med kulsprutan kunde man se till att ingen tog sig förbi. Inga strider av den här typen pågick i Sverige under beredskapstiden, då ingen någonsin attackerade Sverige. Men nästena var bemannade under alla år kriget pågick, ifall fienden skulle försöka ta sig in i Sverige. Ett annat gränsförsvar var luftvärnet. Luftvärn sköt på de flygplan som kränkte Sveriges luftrum. Sverige hade problem med sitt luftvärn, då man även skulle hindra allierade bombplan från att passera. Allierade bombplan flög över Skåne, när de bombade tyska städer, i slutet av kriget eftersom det var närmare och säkrare att ta den vägen, då Sverige ej var stridande. De svenska luftvärnspjäserna var inte de modernaste, och de nådde inte upp till de höjder där allierat bombflyg flög över Skåne. Det avlossades ändå skott för att kunna hävda att man sköt mot alla som kränkte luftrummet. Svenskt luftvärn skulle enligt reglerna alltid skjuta ett varningsskott mot fienden innan man sköt för att träffa. Det gjorde att de som kränkte Sveriges luftrum hann passera innan man sköt för att träffa. Källa: Jepix/Miljön finns på Försvarsmuseum Boden Källa: Bodens kommuns bildarkiv Ett kulsprutenäste från beredskapstiden. Nästet är bemannat av två inryckta soldater som ska se till att inga strider sprider sig in över den svenska gränsen. Bilden föreställer Wallströms hörna i Boden. Wallströms hörna låg där Åhlens nu ligger. Bilden är tagen vintern 1938-39. Året innan det andra världskriget bröt ut. Ett av de ommålade amerikanska planen som flög in norska polistrupper tillbaka in i Nordnorge. Det var totalt 60 amerikanska piloter som befann sig på F21. Amerikanerna var ett väl sammansvetsat gäng som deltagit i kriget. För dem var det viktigare att få saker gjorda än att följa regler. De uppförde sig fritt och klädde sig annorlunda. De hade alltid pengar och de norska sjuksköterskorna som också skulle flygas in i Norge och den kvinnliga personalen på basen var väldigt förtjusta i flygarna. Uniform för de norska soldater vid de allierade baser som fanns i Norrbotten 1944-45. Norrmännen utrustades av den amerikanska underrättelseorganisationen OSS, Office of Strategic Services, med specialuniformer som passade det kalla klimatet och kärva terrängen på Nordkalotten. Källa: Bilden finns på Försvarsmuseum Boden Foto: Helena Svanberg, Försvarsmuseum Boden Amerikanska flygare i Luleå Vintern, 1944 tilläts amerikanska flygare utföra flera uppdrag från Sverige. Bland annat från F21 i Kallax, Luleå. Tio amerikanska transportflygplan, C-47 Dakota, med amerikanska piloter ledda av en amerikansk överste var placerade på F21 för att därifrån flyga norska styrkor till Nordnorge under Operation Where and When. Man flög även 14 norska sjuksköterskor in i Nordnorge. 1943 utbildades norska flyktingar i Sverige. Dessa bildade efter träning ett norskt poliskompani. Männen utbildades först i södra Sverige och vidareutbildades sedan i norra Sverige. I Övertorneå, i närheten av Armasjärvi, fanns ett träningsläger för vinterkrigföring. Förläggningarna var helt isolerade från omvärlden. Ingen fick lämna basen, och all post till och från basen censurerades. Mat och ammunition fick soldaterna från svenska arméns förråd i Boden. När trupperna hade utbildats flög de amerikanska flygarna, vid Operation Where and When, trupperna från F21 i Luleå tillbaka till Kirkenes i Norge. Totalt flögs 1 500 man in till Nordnorge. Kirkenes hade då befriats av sovjetiska trupper och polistrupperna tog hand om lag och ordning i det befriade Nordnorge. Baltutlämningen 1945, efter det att andra världskriget var slut begärde Sovjetunionen, att Sverige skulle lämna ut de baltiska soldater, som stridit för tyskarna på östfronten. De hade flytt till Sverige och satt i interneringsläger. De skulle skickas tillbaka till Sovjetunionen enligt fredsvillkoren. Sveriges regering sade att man inte tänkte erbjuda tyska militärer en fristad. De skulle skickas tillbaka vilket innebar att de skulle straffas som landsförrädare, då baltstaterna tillhörde Sovjetunionen. Det fanns också mer än 2 500 tyska fångar i Sverige som också utlämnades, men de klassades som krigsfångar. Balterna började hungerstrejka och utlämningen sköts upp. 1946 började dock utlämningen. Sju balter begick självmord i Sverige men 146 balter skickades tillbaka till Sovjetunionen. Ägarna till restaurangerna i Luleå ändrade menyerna för de gästande amerikanska flygarna, som inte var så förtjusta i kokt potatis. Man började servera friterad potatis, vilket var en nyhet för många av luleåborna. På Stadshotellet i Luleå anställdes en engelsk lärarinna för att lära personalen att prata med de amerikanska piloterna. 18 19

De övergivna barnen Sverige hjälpte finska flyktingar i flera omgångar, när striderna var som värst i norra Finland. 1944 kom ett stort antal flyktingar över Torne älv till Sverige, eftersom tyskarna brände hela norra Finland under sin reträtt till Norge. Finland drev ut tyskarna, men priset var högt för de redan hårt drabbade finländare, som bodde i norra Finland. Många förlorade allt. Under bara några veckor 1944 kom 40 000 människor och lika mycket boskap över gränsen till Sverige. På den svenska sidan av Torneälven kunde man se eldslågorna i det brinnande i Torneå. På flykt undan krig Många finska barn skickades i väg av sina mammor till bland annat Sverige under krigsåren. De barnförflyttningar, som gjordes under vinterkriget 1940 skedde nästan i panik med anledning av terrorbombningarna av civilbefolkningen. Sommaren 1941 flyttades de svagaste och sjukaste barnen till Sverige för rehabilitering. Under vintern 1942 blev det brist på mat. Det var en riktig hungervinter i Finland. Den finska staten försökte få alla ensamma, fattiga kvinnor att skicka sina barn till Sverige, så att de skulle ha en chans att klara sig. Under 1944 flyttades barnen igen med anledning av striderna under lapplandskriget. Totalt skickades cirka 80 000 barn under vinter-, fortsättnings- och lapplandskriget från Finland till Sverige och Danmark. Det är nästan alla barn som föddes i Finland under 1939. Målet var att barnen skulle få komma hem efter kriget, men i många fall blev det inte så. Många av de ensamma mödrarna valde att inte ta tillbaka sina barn när kriget var slut. I många fall fick barnen inte heller stanna i familjerna, som de hade bott i, i Sverige. De skickades hem till Finland till nya fosterhem eller barnhem. Syskon hade skickats åt olika håll under krigen, och det visade sig svårt att hitta igen alla. När barnen skickades iväg var de ofta väldigt unga, sjuka och svaga. De skickades till främmande miljöer, där de inte förstod språket. När de skickades hem, år senare, kom de inte längre ihåg sin mamma, och de kunde inte längre förstå finska. Många barn åkte dessutom fram och tillbaka mellan Finland och Sverige flera gånger under krigsåren och fick psykiska problem av att slitas från sina familjer upprepade gånger. Många av dessa flyktingbarn kan berätta hemska historier om sina upplevelser både i Sverige och i Finland. Många tycker att de behandlades illa, ofta inte bättre än djur. Andra hade det bra i Sverige, men frågan är om de inte hade haft det bättre hos sina mammor i många fall. I dagsläget är psykologer eniga om att barn inte ska separeras från sina föräldrar, förrän inget annat alternativ återstår. Det är värre att skickas iväg än att vara kvar i ett krigsområde med sina föräldrar. Men flyttningarna räddade trots allt livet på mer än 2 900 barn som hade tuberkulos, var undernärda och hade bristsjukdomar, då hygienen och sjukvården var bättre i Sverige, som inte deltog i kriget. Att vara barn under 40-talet Under 40-talet var det ju väldigt kalla vintrar och det var då långbyxorna slog igenom för både pojkar och flickor. Många flickor började klä sig i skidbyxor till vardags. Långbyxor, raggsockor och pjäxor På 40-talet började man i Sverige att sy allt mer barnkläder på fabriker. Man gjorde tåliga kläder för barn och vuxna av hållbara, tjocka och täta bomullstyger med starka sömmar. Kläderna gav rörelsefrihet, så barnen kunde leka och springa. Plaggen var ofta enfärgade i klara färger. Brunt, mörkblått och vinrött var vanliga färger. På 40-talet var det vanligt att pojkarna hade äppelknyckarbyxor och slipover medan flickorna hade rutiga klänningar eller sjömansklänning. Flickorna hade ofta håret flätat i två flätor eller hårspännen i luggen och pojkarna var vattenkammade. De oömma barnkläderna, som skidjackor med resår i midjan och blixtlås fram och hängselbyxor, fanns för både pojkar och flickor. På fötterna hade man raggsockor och pjäxor, även om man inte skulle åka skidor. Flickor hade toppiga skidmössor, medan pojkarnas skidmössor hade skärm och öronlappar. 20 21

Kriget tog slut vad hände sen? 1945 hade både Tyskland och Japan kapitulerat. Efter kriget var världen annorlunda. De starka nationer som stod som segrare var USA och Sovjetunionen. Det blev också mellan dessa två supermakter, som en kamp om makten började. Befrielse och ruiner När man firat segern, var det dags för alla de miljoner människor som drabbats av kriget att försöka skapa ett normalt liv igen. Jordbruk, tillverkning och handel måste sättas igång. Soldater, flyktingar och fångar skulle ta sig hem, och alla splittrade familjer återförenas. Hus, vägar, fabriker och broar som sprängts och skjutits sönder skulle byggas upp. Europa låg i ruiner efter kriget. Mycket var sönderbombat och förstört. I Tyskland hade britter och amerikaner bombat både fabriker, hus och vägar. I många städer fanns det bara källare kvar att bo i. Alla män hade varit med i kriget som soldater. Många var döda eller satt i fångläger. De som tog sig hem fick se sina hem förstörda. Ingen visste om familjerna var vid liv och var de i sådana fall fanns. 1945 befriade sovjetiska trupper fångarna i förintelselägret Auschwitz. Lägren i Buchenwald, Dora-Mittenbau, Bergen-Belsen och Ravensbrück befriades i april samma år. Efter kriget hölls fredsförhandlingar och diskussioner om vad man skulle göra med förlorarna i kriget, och hur man skulle bygga upp Europa igen. Alla länder, som kämpat på den förlorande sidan, tvingades att lämna ifrån sig landområden. Finland var tvunget att acceptera att gränsen från vinterkriget skulle gälla. Italien blev av med sina kolonier efter kriget precis som Ungern och Rumänien förlorade landområden. Österrike fick inte tillbaka sin självständighet förrän 1955, då de gick med på att aldrig mer sluta några allianser och att aldrig ansluta sig till Tyskland igen. De allierade slöt fred med övriga stater, som hade stridit på Tysklands sida efter några år. Brott och straff Segrarna funderade också på hur man skulle straffa de människor, som handlat så illa under krigsåren. Vid ett av mötena enades USA, Storbritannien och Sovjetunionen om att hålla rättegångar mot de ledande nazistiska krigsförbrytarna, den så kallade Nürnbergprocessen. Krigsförbrytare är man när man under ett krig brutit mot krigets lagar och de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna och krigets lagar är regler och överenskommelser om hur man ska behandla både stridande och civila under krig men även under fred. Nazisterna hade brutit mot de flesta reglerna under sin framfart. Hösten 1945 började Nürnbergprocessen. Vid rättegången var 24 män anklagade. Bara två frikändes. De flesta dömdes till döden och ett fåtal till långa fängelsestraff för vad de gjort under kriget. Förenta Nationerna bildas Med anledning av alla hemskheter, som skedde under det andra världskriget och alla övergrepp mot människor som skedde, så samlades ministrar från många av världens länder på ett stort möte i San Francisco i oktober 1945 och bildade världsorganisationen FN, Förenta Nationerna. FN skulle arbeta för att bevara freden i världen och skydda människors frihet och rättigheter. Aldrig mer skulle det som hänt under det andra världskriget få hända. 51 länder bildade FN. Foto: Helena Svanberg/Bilden finns på Försvarsmuseum Boden FN bildades 1945. Namnet, Förenade nationerna, skapades av USA:s president Franklin D Roosevelt redan under det andra världskriget. De förenade nationerna, vilket under krigsåren innebar de allierade, deklarerade 1 januari 1942 den så kallade Atlantdeklarationen. Den förband alla allierade stater att inte ingå separatfred med axelmakterna. Namnet övertogs av det FN som världskrigets segermakter grundade som en fortsättning på Atlantdeklarationen och andra överenskommelser från kriget. Förstasidan på Expressen den 7 maj 1945. 1948 utropade judarna en egen stat, Israel och inledde krig mot araberna i Palestina, Egypten, Jordanien och Syrien. Judarna segrade och när striderna tog slut 1949 var större delen av Palestina judiskt och tillhörde staten Israel. Massor av araber flydde från Palestina under striderna och judarna tog över de landområden araberna lämnade. Delningen av Tyskland Tyskland ockuperades efter kriget av brittiska, amerikanska, franska och sovjetiska trupper. Men efter kriget blev man allt mer oense om hur landet skulle skötas. 1948 stängde Sovjetunionen alla vägar och järnvägar som ledde in till Västtyskland, det vill säga de delar som ockuperats av britter, amerikaner och fransmän. Västmakterna beslöt då att flyga in mat och annat till Västberlin. Tidvis landade det ett plan i minuten. 1949 delades landet. De västra delarna blev Västtyskland och de östra delarna Östtyskland. Mot det kalla kriget Under de sista krigsåren hade Sovjetunionen tagit över kontrollen i alla sina grannländer fram till Berlin. Stalin, Sovjetunionens ledare, ville bara ha grannar som han kunde lita på. Därför bestämde Stalin att alla länder mellan Sovjetunionen och Tyskland skulle styras av kommunistiska regeringar. Att människorna i länderna inte var kommunister brydde han sig inte om. Sovjetiska soldater och stridsvagnar såg till att det blev som Stalin ville. Många oroades över att Sovjetunionen och kommunismen skulle försöka erövra resten av världen också. USA var speciellt oroat och bestämde sig för att ge pengar till länderna i Europa, så att de europeiska länderna skulle kunna komma på fötter igen och kunna bygga upp hus och fabriker. Det här var den så kallade Marshallplanen. Källa: Wikipedia Commons Andra världskriget tog livet av 60 miljoner människor, 45 miljoner av dem kom från Sovjetunionen. Sex miljoner oönskade människor avrättades under förintelsen men Tyskland hade planer på att avrätta sammanlagt elva miljoner judar för att skapa det tyska levnadsrummet. Våren 1945 meddelade Sverige att de kunde ta emot fler judar från Europa, och de vita bussarna började sitt arbete. När kriget var slut så hade USA, Storbritannien och Sovjetunionen inget gemensamt längre. Var och en hade sina egna mål. Europa låg i ruiner, men USA:s industri var helt oskadad och arbetade för fullt. Sovjetunionen hade världens största armé och kontrollerade hela Östeuropa. Två ideal, kommunism och kapitalism, stod med riktade vapen i Berlin. USA hjälpte efter kriget Jiangs regim i Kina med pengar och vapen, då man inte ville att kommunismen skulle sprida sig i världen. Kinas kommunistiska röda armé fick hjälp av Sovjetunionen, som stöttade en kommunistisk världsrevolution. 1949 stod kommunismen och Kinas röda armé som segrare sedan de tagit över kontrollen i alla större städer i Kina. Jiang och hans anhängare tvingades fly, och den kommunistiska Folkrepubliken Kina utropades. Redan på 20-talet började judar att utvandra till Palestina. Judar förföljdes i Europa under andra världskriget och det fanns de som menade att de bara kunde känna sig säkra om de flyttade tillbaka till sitt gamla land, Palestina, och bildade en egen stat. Efter det första världskriget godkände Nationernas Förbund, FN:s föregångare, att i Palestina skapa ett nationellt hem för det judiska folket. Storbritannien fick mandat att övervaka frågan. Men judarna hade inte bott i Palestina på många år, och det var inte tomt där. Det bodde sedan mer än tusen år araber i Palestina. Men en stor del av jorden i Palestina ägdes av syriska och libanesiska godsägare. Judar köpte mark av godsägarna, och det bildades judiska bosättningar i området. Araberna tyckte inte om att judarna kom och köpte in sig i landet. Judarna menade att Gud gett landet till Abraham och det judiska folket. Araberna menade att de bott där innan judarna kom. Det blev snart bråk och strider mellan judar och araber. 1947 godkände FN en delning av Palestina i en judisk och en arabisk del. I maj 1948 förklarade sig den judiska staten Israel självständig och inledde ett krig mot de arabiska grannarna. Israel segrade i det så kallade arab-israeliska kriget och drev bort araberna från stora områden. Det har sedan dess varit krig upprepade gånger i området mellan Israel och dess arabiska grannar. De arabiska flyktingarna bildade organisationen PLO som kämpar för en arabisk stat i Palestina. Finland förbjöds efter freden vid andra världskriget att ha vissa vapen, till exempel u-båtar. Japan fick tillbaka sin självständighet först 1951. Tyskland och Japan fick inte vara med i FN när det bildades 1945, eftersom de förlorat kriget. USA ville inte vara med utan föredrog att sköta sig själv. 22 23

Layout: PR Reklambyrå, Boden Det här materialet är framtaget av Försvarsmuseum Boden under 2008. Arbetet har skett inom projektet Nyckeln till Norrlands lås. Projektet har finansierats av Försvarsmuseum Boden och Sparbanksstiftelsen.