Sveriges Ornitologiska Förening

Sveriges Ornitologiska Förening Partner i BirdLife International 2011-02-29 Landsbygdsdepartementet Regeringskansliet 103 33 Stockholm Synpunkter på remiss 2012-01-27 angående vissa ändringar i jaktförordningen (L2011/1649 m.fl.) Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) har beretts möjlighet att kommentera ett antal olika jaktärenden, varav ett är föreningens eget förslag till inskränkningar av jakttider på ett flertal arter, ett annat är föreningens förslag till översyn av reglerna för skyddsjakt på soptippar. Vi står naturligtvis fast vid våra tidigare förslag och begränsar oss i det följande att kommentera de övriga förslagen gällande jakt på fåglar. När det gäller jakt på fåglar måste det tas i beaktande att denna jakt idag inte längre har någon betydelse för folkhushållet. Det handlar i stället idag nästan uteslutande om vad som kan beskrivas som nöjesjakt. I många fall tas inte ens det skjutna villebrådet till vara. Därför anser SOF att det måste vara ett oavvisligt krav att fågeljakt sker för konsumtion. Enda undantaget är skyddsjakt under speciella omständigheter. Det måste också tas i beaktande att all jakt på flygande fågel är förenat med betydande risker för skadskjutning. Fåglar som skadskjuts utsätts för ett oacceptabelt lidande. Dessutom bidrar skadskjutna fåglar till att örnar och andra rovfåglar riskerar att drabbas av blyförgiftning sedan de förtärt slagna eller avlidna individer. Bland de kungsörnar och havsörnar som lämnas in till Naturhistoriska riksmuseet/statens Veterinärmedicinska Anstalt finns varje år en betydande andel med höga blyhalter. I vissa fall har blyet varit den direkta orsaken till fågelns död, i andra har fågelns allmäntillstånd blivit påverkat. Exempelvis har en del av de tågdödade örnarna visat sig ha förhållandevis höga blyhalter, något som i andra sammanhang visat sig påverka reaktionsförmågan i negativ riktning. SOF anser att blyspridningen i naturen via jakt fortfarande är ett mycket allvarligt problem som måste begränsas. Skyddsjakt på grågås LRF Södermanland och länsstyrelsen i Södermanland har begärt att skyddsjakt på grågås skall hanteras på samma vis som skyddsjakt på kanadagås, dvs. att det i princip blir tillåtet med skyddsjakt året runt för att förebygga skada samt av sanitära skäl. Sveriges Ornitologiska Förening Tel.+46 (0)485-444 40 Org nr 802006-1126 Stenhusa Gård, Lilla Brunneby 106 Fax +46 (0)485-441 42 Bankgiro: 311-1994 S-386 62 Mörbylånga e-post: info@sofnet.org Plusgiro: 19 94 99-5 Sverige www.sofnet.org

I detta sammanhang anser vi det viktigt att påpeka att de problem som idag finns när det gäller gäss till stor del är en följd av dels jordbrukspolitiken, dels många jaktlags strävan efter att få nya jakttillfällen. Under några decennier mot slutet av 1900-talet (främst på 1970- och 80-talen) utplanterades det stora mängder kanadagäss och i viss mån även grågäss i Sverige för att skapa nya jakttillfällen. Väl medvetna om att gäss i regel återvänder för att häcka till det område där de lärt sig flyga, använde de aktuella jaktlagen gåsfamiljer med vingklippta föräldrar och ännu inte flygfärdiga ungar. Att denna utplantering omsider skulle kunna skapa problem fanns det ingen diskussion kring. Den storskaliga omvandlingen av det europeiska jordbruket, i riktning mot allt större enheter och med större andel höstsådd gröda, har också kraftigt gynnat flera gåsarter. Expansionen har dessutom fått ytterligare drivkraft av den långsiktiga klimatförändring vi haft sedan slutet av 1980-talet. Vi anser således att eventuella gåsproblem måste ses mot bakgrund av att det är människan själv som bäddat för expansionen. Vidare vill vi hävda att skyddsjakt under häckningstid måste vara ett instrument som endast tas till vid extrema situationer. Det är inte acceptabelt att t.ex. riskera skjuta bort föräldrarna från ännu icke flygfärdiga gåsungar. Därför anser SOF att nuvarande skyddsjaktsbestämmelser är fullt tillräckliga och att länsstyrelserna i förekommande fall fortfarande bör handlägga ärenden som rör skyddsjakt utanför den allmänna jakttiden. Det finns dessutom beprövade metoder för att lösa problemen utan att ta till vapen (se t.ex. viltskadecenter.se). Innebörden av begreppet skyddsjakt är att genom jakt som skrämselmetod förhindra att en viss skada uppkommer, inte att decimera en djurstam. I fallet gäss innebär skyddsjakt oftast att genom jakt skrämma fåglarna från grödor som kan ta skada av gåsbetet. Numera visar det sig att vissa länsstyrelser tillåter att skyddsjakt på gäss bedrivs från gömsle med utsatta fågelbulvaner. Resultatet blir att även gäss som inte är på väg till eller från fälten som ska skyddas, utan även förbiflygande och sträckande fåglar lockas ner och skjuts. Det betyder att man vid skyddsjakt lockar till sig och försöker skjuta ett större antal fåglar i stället för att med största möjliga skrämseleffekt skjuta så få individer som möjligt. SOF reagerar kraftigt mot ovan nämnda förvanskning och urholkning av skyddsjaktsbegreppet och stödjer de länsstyrelser som vägrar legitimera förvanskningen och inte tillåter fågelbulvaner eller andra lockmetoder vid skyddsjakt på fåglar, t.ex. gäss och duvor. Konsekvenser av jakt med lös hund Djurskyddet i Sverige och Svenska Rovdjursföreningen har begärt en utredning av oönskade konsekvenser av jakt med lös hund. SOF ställer sig bakom denna begäran som vi anser är mycket väl motiverad och noga belyst. Svenska Jägareförbundets hemställan om ändrade jakttider Svenska Jägareförbundet har begärt att jakttiderna skall utökas för en rad fågelarter, närmare bestämt för snatterand, knipa, storskrake, vigg, ringduva, skogsduva, vitkindad gås och grågås. I sammanhanget förordas också att jakttiden på ejder förblir oförändrad, trots att arten på senare år råkat ut för en populationskrasch vars orsaker vi idag bara har bristfälliga kunskaper om. Jägareförbundet har också flera förslag gällande ändrade jakttider på däggdjur. Med ett undantag (mink) avstår vi från att kommentera dessa. 2

Mink. Minken är en art som är införd till den svenska faunan. Den betraktas som invasiv och icke önskvärd. Bakgrunden är att den lokalt gör mycket stor skada på fågelkolonier och hela fågelbestånd. Dess numerär måste begränsas mycket kraftigt. Om det hade varit möjligt, borde den egentligen utrotas ur den svenska faunan. Därför finner SOF det märkligt att Jägareförbundet förordar att minken bör fredas under den period då den gör mest skada. Det måste vara möjligt att även framöver decimera minkstammen även under yngeltid/häckningstid i känsliga fågelområden. Snatterand. Snatteranden är idag fredad i Sverige och måste fortfarande betraktas som en ovanlig häckfågel. Det svenska beståndet uppgår till ca 1600 par, och det är ojämnt fördelat över landet med en koncentration till norra Götaland och södra Svealand (Ottosson & Ottvall under tryckning). Utanför detta område finns mindre än en tredjedel av de svenska häckfåglarna. Arten invandrade relativt sent till Sverige med en första våg på 1800-talet och en andra runt mitten av 1900-talet (Svensson m.fl. 1999). Expansionen gick länge mycket långsamt men tog fart mot slutet av 1990-talet. I viss mån har snatteranden gynnats av de omfattande restaureringsarbeten som genomförts vid flera stora fågelsjöar. Däremot har anläggande av små våtmarker respektive viltvatten knappast haft någon betydelse eftersom dessa vatten sällan motsvarar artens biotopkrav. Det finns ett outtalat argument för att tillåta jakt på såväl snatterand som skogsduva. Det handlar om att en jägare inte skall riskera att skjuta en fredad art i samband med jakt på tillåtna arter (t.ex. gräsand respektive ringduva). Resonemang av detta slag är oacceptabla: En jägare som inte vet vad han eller hon skjuter på skall avstå. SOF vill bestämt hävda att den svenska populationen av snatterand ännu är alldeles för liten för att den skall betraktas som jaktbar. I viss mån berörs landet under sensommar/höst även av flyttningsrörelser gällande snatteränder som häckar öster om oss. Omfattningen är dock dåligt känd och kan inte ligga till grund för beslut om jakttid på snatterand. Knipa, storskrake och vigg. Jägareförbundet vill utöka jakttiden på dessa arter till 28 februari. Det måste betonas att alla tre arterna bildar par under senvintern. Det är också därför som EU:s fågeldirektiv stadgar att jakt skall upphöra 31 januari, dvs. innan fåglarnas återflyttning till häckningsområdena påbörjas. Då har fåglarna också levt sig igenom den flaskhals som vintern alltid innebär, och de kvarvarande individerna utgör det kapital som så att säga skall förränta populationen. I en överenskommelse som träffades mellan fågelskyddsintressenas och jägarnas respektive europeiska organisationer (BirdLife resp. FACE) 1994 stadgades att fågelskyddsorganisationerna skulle acceptera den jakt som sker inom regelverket liksom att jägarorganisationerna också skall följa EU:s regelverk. Denna överenskommelse accepteras och följs av samtliga nationella fågelskyddsorganisationer inom EU liksom flertalet jägarorganisationer, dock inte Svenska Jägareförbundet. SOF anser det självklart att jakttiderna för knipa, storskrake och vigg även framöver skall avslutas 31 januari. Det är fullständigt oacceptabelt med en förlängd jakttid till 28 februari. Ringduva. Jägareförbundet vill tidigarelägga jaktstarten (till 16 augusti) och även förlänga jakten till 28 februari. SOF har i stället föreslagit att jakten skall startas senare, tidigast 21 augusti i 3

samband med jaktstart för flera andra arter. Motiveringen till SOF:s förslag är att ringduvan har lång häckningssäsong, vilket innebär att det kan finnas ungar i bona ännu i början av hösten. Av jaktetiska skäl bör därför jakten inte starta förrän häckningssäsongen i princip är avslutad, och vi finner att 21 augusti är ett lämpligt datum eftersom det är då jaktsäsongen inleds för annat småvilt. I de tre sydligaste länen (Skåne, Halland och Blekinge) bör dock nuvarande jaktstart, 1 september, behållas. Jägareförbundets argument att mycket av jakten i Sydsverige numera sker i form av skyddsjakt före jaktsäsongens start är inte hållbart. En viss del av denna skyddsjakt sker vid särskilda små parceller (t.ex. med ärtor) som anläggs enbart med syftet att ge möjlighet till skyddsjakt, dvs. inte med avsikten att skörda grödorna. Det är inte så som skyddsjaktsinstrumentet skall hanteras, och förfarandet strider enligt SOF:s mening med vad lagen om skyddsjakt anger. Skogsduva. Skogsduvan är idag fredad i Sverige. Under lång tid minskade arten i antal i landet mellan 1974 och 1998 med drygt 70 % (Svensson m.fl. 1999) och arten var fram till 2010 upptagen på den svenska rödlistan som nära hotad. Efter senaste sekelskiftet har trenden vänt och skogsduvan har ökat i antal. Det svenska beståndet ligger dock fortfarande långt under den nivå som fanns i mitten av 1900-talet och beräknas idag till ca 12 000 par (Ottosson & Ottvall under tryckning). Orsakerna till trendbrottet är sannolikt en kombination av mildare vintrar och förändrade jordbruksmetoder som tillsammans har medfört att skogsduvorna idag inte flyttar lika långt söderut i Europa som tidigare. Jägareförbundet har fel i påståendet att skogsduvan inte är flockbildande. Tvärtom flyttar merparten av skogsduvorna i artrena flockar relativt tidigt på säsongen (slutet av augusti och september). Därefter uppträder de även i mindre antal i de stora ringduveflockar som bildas under september och oktober. På Gotland, som hyser ca 3000 av landets ca 12000 par skogsduvor, finns det långt in på hösten artrena skogsduveflockar med flera hundra individer (Måns Hjernquist, Gotlands Ornitologiska Förening i brev). SOF anser att det svenska beståndet av skogsduva fortfarande är alldeles för litet för att tåla jakt. De jägare som inte kan skilja en skogsduva från en ringduva måste hålla inne med skottet. Dålig artkunskap får aldrig vara ett motiv för jakttid på en art. Vitkindad gås och grågås. När det gäller grågås hänvisar vi till våra kommentarer på ansökan från LRF i Södermanland (se ovan). Vitkindad gås utgör ett särskilt kapitel eftersom en betydande del av artens snabba expansion som häckfågel i Sverige kan härledas till fåglar som rymt eller släppts ut från fångenskap. Länge ansågs t.ex. de friflygande vitkindade gässen som häckade på Skansen vara ett pittoreskt inslag. Så är det knappast längre. Även i Skåne har en betydande andel av dagens häckande vitkindade gäss ursprung i fångenskap. De problem vi ser idag är med andra ord delvis skapade av människors verksamhet. Till detta kommer att vitkindade gåsen, likt flertalet andra gäss, kraftigt gynnas av den europeiska jordbrukspolitiken med allt större enheter och större andel höstsådda fält (med bra vinterbete för gässen). Det kan noteras i detta sammanhang att gäss och duvor, tillsammans med tranor, härvidlag utgör något av undantag eftersom det stora flertalet av Europas jordbruksanknutna fågelarter missgynnas kraftigt av jordbrukspolitiken. SOF anser att det är fullt tillräckligt med den begränsade tid för skyddsjakt på vitkindad gås som finns idag (21 augusti 30 september). Problem som kan uppstå därefter bör lösas på andra sätt (se kommentarer ovan för grågås). 4

Erfarenheter från Gotland visar att skyddsjakt i allmänhet inte har någon effekt på skadorna för lantbruket. Detta hävdar även företrädare för LRF och länsstyrelsen på Gotland. En viss skyddsjakt kan ibland ha en begränsad effekt, men det viktigaste argumentet för jakten (att skydda gröda) kan inte uppnås genom skyddsjakt utan det måste till andra åtgärder, alternativt skall skadorna ersättas och accepteras. Ejder. SOF har föreslagit att all jakt på ejder skall stoppas tills vidare med anledning av att arten minskar mycket kraftigt. Denna minskning har pågått i ett tiotal år och fortsätter till synes utan att mattas. Vid de årliga sträckräkningarna vid Kåseberga under våren räknades 2011 ca 321000 ejdrar från februari till juni. Detta kan jämföras med ca 398000 under motsvarande period 2010 och ca 436000 under 2009 (www.artportalen.se/birds). En motsvarande kraftig tillbakagång rapporteras även från Stockholms skärgård, där inventeringar av ejderhonor med ungar under våren 2011 visade på ett mycket dåligt häckningsresultat (Kyrk under tryckning). Likaså har ejderpopulationen minskat kraftigt längs Bohuskusten under det senaste årtiondet (Svensk Naturförvaltning under tryckning) liksom på Gotland (Måns Hjernquist, Gotlands Ornitologiska Förening i brev). Det mycket omfattande materialet i artportalen visar även att ejderns relativa andel av det totala antalet vårsträckande fåglar längs landets kuster minskat mycket kraftigt under senare tid (se figurer). Ejdern är en symbolfågel för såväl västkusten som Östersjö-området, och SOF ser med mycket stark oro på den kraftiga och mycket snabba tillbakagången för arten. Det handlar om något som måste beskrivas som en populationskrasch, och det är därför synnerligen viktigt att det nu även avsätts ordentliga resurser för att utröna vad som är bakgrunden till kraschen. De nya uppgifter som framkommit efter 2011 års häckningssäsong stärker SOF:s tidigare begäran att ejdern måste fredas från jakt tills vidare. 2,0 1000 800 1,5 600 1,0 400 0,5 200 0,0 2000 2002 2004 2006 2008 2010 0 2000 2002 2004 2006 2008 2010 Figur. Till vänster: Index för relativa andelen sträckande ejdrar (jämfört med alla andra sträckande fåglar) längs svenska kusten under mars april åren 2000 2011. Källa: www.artportalen.se Till höger: Antal dagar med rapporterade sträckobservationer längs svenska kusten i mars april åren 2000 2011. Källa: www.artportalen.se 5

Av figurerna kan utläsas att antalet ejdrar minskat mycket kraftigt samtidigt som bevakningen av vårsträcket ökat markant. Sedan 2005 ligger denna bevakning på en hög nivå med totalt närmare 800 sträckdagar rapporterade varje år. Materialet har således en hög datakvalitet. Svenska Samernas Riksförbunds (SSR) begäran om skyddsjakt i nationalparker SSR begär att det skall vara tillåtet att på enskilds initiativ tillåta skyddsjakt på de stora rovdjur som omfattas av den statliga svenska rovdjurspolitiken även inne i nationalparker. Idag är detta enbart tillåtet på myndighets initiativ. Sveriges Ornitologiska Förening kan inte acceptera att reglerna för skyddsjakt i nationalparker förändras på detta sätt. Tvärtom bör de skärpas så att det endast i yttersta undantagsfall skall vara möjligt att via jakt ta bort problemdjur. När nationalparkerna bildades angavs det i besluten att områdena avsattes bl.a. för sitt rika djurliv. Därför är det anmärkningsvärt att nationalsparksblocket Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallet är det fjällområde i Sverige idag som har minst antal järv- och lodjursföryngringar inom hela renskötselområdet. Padjelanta lär inte ha haft någon järvföryngring på ca 15 år. I stället för att införa 28 i nationalparkerna bör ersättningen höjas för järv- och lodjursföryngringar i nationalparkerna jämfört med i övriga renskötselområdet. De svenska nationalparkerna måste leva upp till de beslut de en gång grundades på och vara en fristad för alla djur, även de fyra stora rovdjuren (varg, björn, lodjur och järv) samt kungsörn. Så är det inte idag. Det är snarare tvärtom. När det gäller kungsörn tvingas vi konstatera att det fortfarande pågår en förhållandevis omfattande förföljelse inom renskötselområdet. Det är naturligtvis svårt, för att inte säga omöjligt, att avgöra vem som ligger bakom denna förföljelse, men det är framför allt i renskötselområdet den förekommer. I övriga delar av landet är förföljelse av samma slag ovanlig. Sveriges Ornitologiska Förening Dennis Kraft, ordförande Referenser: Kyrk, C. Ejderinventeringar 2011. Levande skärgårdsnatur (under tryckning). Ottosson, U. & Ottvall, R. (red.). Fåglarna i Sverige antal och förekomst. Sveriges Ornitologiska Förening (under tryckning). Svensk Naturförvaltning AB. Övervakning av den marina kustfågelfaunan i Västra Götalands län 2001 2009. Länsstyrelsen i Västra Götalands län (under tryckning). Svenson, S, Svensson, M & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Sveriges Ornitologiska Förening. www.artportalen.se/birds (Svalan) www.viltskadecenter.se 6