Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändring av universitetslagen PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL I denna proposition föreslås att universitetslagen ändras så att vissa bestämmelser som gäller universitetens uppgifter och förvaltning preciseras samt att det sker en övergång till en examensstruktur som följer tvåstegsmodellen. I lagen skall enligt vad som föreslås tas in en bestämmelse enligt vilken universiteten skall fullgöra sina uppgifter i samverkan med det övriga samhället samt främja forskningsresultatens och den konstnärliga verksamhetens samhälleliga genomslagskraft. Enligt den gällande lagen kan högst en tredjedel av medlemmarna i universitetets styrelse utses bland personer som inte hör till universitetets personal eller studerande. Det föreslås att bestämmelsen ändras så, att minst en utomstående person alltid skall utses till medlem i universitetets styrelse. Maximiantalet ändras inte. Valet av rektor skall enligt förslaget överföras från universitets valkollegium till universitetets styrelse. För förnyande av examensstrukturen föreslås att universitetslagens bestämmelser om undervisning och studerande ändras samt att vissa bestämmelser om undervisning och studerande som för närvarande ingår i universitetsförordningen flyttas till universitetslagen. Enligt propositionen skall lägre högskoleexamen eller en utbildning på motsvarande nivå utgöra grunden för utbildning som leder till högre högskoleexamen, om det inte genom förordning av statsrådet föreskrivs att grunden för utbildningen är gymnasiestudier eller annan utbildning på motsvarande nivå. Enligt förslaget skall universitetet kunna bestämma om användningen också av något annat språk som examensspråk utöver finska eller svenska enligt vad som närmare bestäms genom förordning av statsrådet. Universitetslagens bestämmelse om antagningsgrunder skall enligt förslaget preciseras så, att de sökande kan delas in i olika grupper på grundval av olika utbildningsbakgrund eller av någon annan därmed jämförbar grundad anledning. Härvid skall likvärdiga antagningsgrunder tillämpas på sökande som hör till samma grupp. Lagen avses träda i kraft den 1 augusti 2005. 241044
2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL...1 INNEHÅLLSFÖRTECKNING...2 ALLMÄN MOTIVERING...4 1. Nuläge...4 1.1. Lagstiftning och praxis...4 Universitetets uppgifter...4 Universitetets förvaltning...4 Universitetens examina...5 Behörighet för studier som leder till examina...6 Antagning av studerande...6 Likvärdig behandling av sökande...7 Examens- och undervisningsspråk...7 1.2. Examensstrukturens internationella utveckling och lagstiftningen i utlandet...7 Utvecklingen i Europa...7 Sverige...7 Danmark...8 Norge...8 Tyskland...9 1.3. Bedömning av nuläget...9 Universitetens uppgifter...9 Universitetens förvaltning...11 Universitetens examina...11 2. Propositionens mål och de viktigaste förslagen...12 2.1. Mål och medel...12 Universitetens förvaltning...13 Examina...14 2.2. De viktigaste förslagen...14 Universitetets uppgifter...14 Universitetets förvaltning...14 Examina...14 3. Propositionens verkningar...15 3.1. Ekonomiska verkningar...15 4. Beredningen av propositionen...15 4.1. Beredningsskeden och beredningsmaterial...15 Universitetens uppgifter och förvaltning...15 Examina...15 4.2. Remissutlåtanden...16
3 DETALJMOTIVERING...18 1. Lagförslag...18 2. Närmare bestämmelser och föreskrifter...22 3. Lagstiftningsordning...23 4. Ikraftträdande...24 LAGFÖRSLAGEN...25 om ändring av universitetslagen...25 BILAGA...29 PARALLELLTEXTER...29 om ändring av universitetslagen...29
4 ALLMÄN MOTIVERING 1. Nuläge 1.1. Lagstiftning och praxis Universitetets uppgifter Enligt 4 universitetslagen (645/1997) har universiteten till uppgift att främja den fria forskningen och den vetenskapliga och konstnärliga bildningen, att meddela på forskning grundad högsta undervisning och att fostra ungdomen till att tjäna fosterlandet och mänskligheten. Universiteten skall ordna sin verksamhet så att hög internationell kvalitet nås inom forskning, utbildning och undervisning med iakttagande av etiska principer och god vetenskaplig sed. Enligt 2 lagen om utveckling av högskoleväsendet (1052/1986) är högskoleväsendets uppgift att främja och bedriva fri forskning, att meddela därpå grundad vetenskaplig och konstnärlig högsta undervisning samt även på annat sätt främja kultur och vetenskaplig bildning. I lagen om utveckling av högskoleväsendet används den gemensamma benämningen högskoleväsendet för universitet enligt universitetslagen. Universitetens gemensamma mål har definierats i universitetens resultatavtal. I resultatavtalen för 2000 2003 konstateras att det föreskrivs om universitetens uppgifter i universitetslagen och om målen för verksamheten och verksamhetens utvecklingslinjer i utvecklingsplanen för utbildning och forskning. Utvecklingsplanen för 2003 2008 godkändes av statsrådet den 3 december 2003. Målet för universitetens verksamhet är hög kvalitet inom forskning, undervisning och konstnärlig verksamhet samt ökad samhällelig effekt och växelverkan med kulturlivet, arbetslivet och näringslivet. Om universitetens uppgifter och målen för deras verksamhet avtalas närmare i resultatavtalen som ingås mellan universiteten och undervisningsministeriet. Universitetets förvaltning Universitets högsta beslutande förvaltningsorgan är styrelsen. Styrelsen har enligt 11 universitetslagen till uppgift att utveckla universitetets verksamhet samt godkänna universitetets ekonomi- och verksamhetsplaner samt andra vittsyftande planer, besluta om riktlinjerna för anslagsfördelningen, ge utlåtanden i principiellt viktiga frågor som gäller universitetet och godkänna instruktioner och andra motsvarande föreskrifter. Bestämmelser om andra uppgifter för styrelsen kan utfärdas genom förordning och även meddelas i universitetets interna föreskrifter. Enligt 2 universitetsförordningen (115/1998) skall universitetets styrelse utse professorer, med undantag för de universitet där kansler är utnämnande myndighet, och besluta om antalet studerande som skall antas till universitetet. Om styrelsens övriga uppgifter bestäms i en instruktion. Enligt 12 universitetslagen skall följande grupper vara företrädda i styrelsen: universitetets professorer och biträdande professorer, övriga lärare och forskare samt övrig personal och studerandena. Antalet medlemmar från varje grupp skall vara färre än hälften av det totala antalet medlemmar i styrelsen. Bestämmelser om det totala antalet styrelsemedlemmar och antalet personer som hör till de grupper som avses i 1 mom. meddelas i en instruktion. I en instruktion som godkänns av universitetets styrelse kan bestämmas att högst en tredjedel av styrelsemedlemmarna kan utses bland personer som inte hör till universitetets personal eller studerande. Universiteten har endast i liten utsträckning utnyttjat möjligheten att utse utomstående personer. Styrelserna vid Joensuu universitet, Tekniska högskolan, Tammerfors tekniska universitet, Villmanstrands tekniska universitet, Vasa universitet, Svenska Handelshögskolan, Konstindustriella högskolan och Bildkonstakademin har två utomstående medlemmar var. Helsingfors universitets konsistorium (styrelse) utser en utomstående medlem från och med ingången av 2004. Uleåborgs universitets styrelse har två utomstående medlemmar som endast har närvaro- och yttranderätt. Enligt 13 universitetslagen väljs rektor för universitetet av universitetets valkollegi-
5 um för fem år i sänder. Enligt lagens 37 skall det i valkollegiet finnas företrädare för professorerna, de biträdande professorerna, de övriga lärarna och forskarna, den övriga personalen samt studerandena. Antalet medlemmar från varje grupp skall vara färre än hälften av det totala antalet medlemmar. Den som väljs till rektor skall ha avlagt doktorsexamen eller vara utnämnd till en professorstjänst vid något universitet. Universitetens examina De grundläggande bestämmelserna om universitetens examina och undervisning finns i universitetslagen. Enligt 7 1 mom. universitetslagen kan lägre och högre universitetsexamina samt vetenskapliga, konstnärliga och yrkesinriktade påbyggnadsexamina avläggas vid universiteten. Universiteten kan också ordna fortbildning och öppen universitetsundervisning. Enligt 7 3 mom. universitetslagen utfärdas närmare bestämmelser om de examina som kan avläggas vid universiteten genom förordning. Bestämmelser om lägre och högre högskoleexamina och påbyggnadsexamina, som är licentiatexamen och doktorsexamen, finns i nitton förordningar som gäller examina inom olika vetenskapsgrenar och konstområden: förordningen om veterinärmedicinska examina (298/1978) förordningen om farmaceutiska examina (246/1994) förordningen om odontologiska examina (290/1976) förordningen om humanistiska och naturvetenskapliga examina (221/1994) förordningen om examina och lärarutbildning på det pedagogiska området (576/1995) förordningen om examina i ekonomiska vetenskaper (139/1995) förordningen om examina vid Bildkonstakademin (381/1997) förordningen om gymnastik- och idrottsvetenskapliga examina (327/1994) förordningen om medicinska examina (762/1975) förordningen om agrikulturforstvetenskapliga examina (214/1995) förordningen om juridiska examina (86/1996) förordningen om psykologiska examina (318/1996) förordningen om examina vid Sibelius- Akademin (148/1995) förordningen om universitetsexamina inom det konstindustriella området (440/1994) förordningen om universitetsexamina på teater- och dansområdet (216/1995) förordningen om teknisk-vetenskapliga examina (215/1995) förordningen om teologiska examina (517/1995) förordningen om examina i hälsovetenskaper (628/1997) samt förordningen om samhällsvetenskapliga examina (245/1994). Bestämmelser om filosofie doktorsexamen finns i förordningen om filosofie doktorsexamen (1279/1991) samt i vissa av de ovannämnda förordningarna som gäller examina. Om yrkesinriktade påbyggnadsexamina föreskrivs i statsrådets förordning om specialveterinärexamen och rätten att vara verksam som specialveterinär (275/2000), i statsrådets förordning om specialtandläkarexamen (316/2003) samt i förordningen om specialläkarexamen (678/1998). I förordningarna som gäller examina inom de olika vetenskapsgrenarna och konstområdena, nedan examensförordningarna, ingår bestämmelser om benämningarna på lägre och högre högskoleexamina samt påbyggnadsexamina samt om målen för dem, deras omfattning och uppläggning. I förordningarna finns också bestämmelser om språkkunskaper, betyg, tillgodoräknande av studier, lärarutbildning, utbildningsansvar och utbildningsprogram. I examensförordningarna för vissa vetenskapsgrenar meddelas närmare föreskrifter om universitetens utbildningsansvar än för utbildningsansvaret för enskilda utbildningsområden eller examina. I förordningarna om humanistiska och naturvetenskapliga examina, examina och lärarutbildning på det pedagogiska området och samhällsvetenskapliga examina preciseras universitetens utbildningsansvar i föreskrifter om inom vilka områden samt i vilka läroämnesgrupper och läroämnen som universiteten kan ordna fördjupade studier. Inom det pedagogiska området
6 föreskrivs också om ansvarsfördelningen när det gäller lärarutbildningen. I förordningen om examina i hälsovetenskaper preciseras universitetens utbildningsansvar genom bestämmelser om huvudämnet för magisterexamen i hälsovetenskaper vid de olika universiteten. I examensförordningarna för de olika konstområdena föreskrivs om vilka utbildningsprogram som finns vid Bildkonstakademin, Sibelius-Akademin, Teaterhögskolan, Konstindustriella högskolan, inom det konstindustriella området vid Lapplands universitet och inom teaterområdet vid Tammerfors universitet. Enligt förordningen om tekniskvetenskapliga examina fastställer undervisningsministeriet universitetets beslut om utbildningsprogrammen vid universitetet och målen för dem. Doktorsexamen och högre högskoleexamen, vanligen magisterexamen, hör till examensstrukturen inom alla utbildningsområden. Däremot kan lägre högskoleexamen eller kandidatexamen inte avläggas inom det medicinska, odontologiska, veterinärmedicinska eller teknisk-vetenskapliga området. Licentiatexamen ingår inte i examensstrukturen inom det konstindustriella området och bildkonstområdet, samt som påbyggnadsexamen inte heller inom det medicinska området, odontologiska området och veterinärmedicinska området. Inom det medicinska området, odontologiska området och veterinärmedicinska området är licentiatexamen högre högskoleexamen. Behörighet för studier som leder till examina Enligt 7 2 mom. universitetslagen är grunden för den utbildning som leder till högskoleexamen den nivå som gymnasiestudierna eller motsvarande utbildning ger. En högre högskoleexamen kan alltså avläggas med studier på en nivå som motsvarar gymnasiestudier som grund utan att lägre högskoleexamen är förutsättning för fortsatta studier. Behörig för studier som leder till högskoleexamen är enligt 12 universitetsförordningen utöver den som avlagt studentexamen också den som har genomgått yrkeshögskola, yrkesutbildning på högre nivå, yrkesutbildning på institutnivå eller avlagt en minst treårig yrkesinriktad examen eller har en utländsk utbildning som i landet i fråga ger behörighet för motsvarande högskolestudier. Behörig är också den som har slutfört sådana studier inom den öppna universitetsundervisningen som universitetet förutsätter eller den som universitetet på andra grunder konstaterar ha tillräckliga kunskaper och färdigheter för studierna. Grunden för påbyggnadsutbildning är enligt 7 2 mom. universitetslagen högre högskoleexamen eller annan utbildning på motsvarande nivå. Enligt de flesta examensförordningarna förutsätter behörighet för påbyggnadsutbildning dessutom att universitetet konstaterar att en avlagd examen eller utbildning ger tillräckliga färdigheter för påbyggnadsutbildningen i fråga. Behörig för utbildning som leder till specialläkar-, specialveterinär- och specialtandläkarexamen är den som har fått rätt eller tillstånd att utöva yrket. En ytterligare förutsättning för behörighet för studier för specialtandläkarexamen är att den som söker till utbildningen i huvudsyssla har arbetat som tandläkare i minst två år. Antagning av studerande Enligt 18 1 mom. universitetslagen antas de studerande av universitetet. I fråga om antagningen av studerande iakttas inom de olika utbildningsområdena i regel en praxis enligt vilken den som har gymnasieutbildning eller utbildning på motsvarande nivå antas direkt till utbildning som leder till högre högskoleexamen. Trots det kan de studerande på nästan alla utbildningsområden avlägga lägre högskoleexamen. I vissa fall får studerandena endast rätt att avlägga lägre högskoleexamen. Till exempel i barnträdgårdslärar- och farmaceututbildningen är lägre högskoleexamen en självständig utbildning som ger yrkeskompetens. Vid Åbo Akademi antas studerande till studier som leder till rättsnotarieexamen, eftersom universitet inte ordnar utbildning som leder till högre högskoleexamen inom utbildningsområdet. Till Konstindustriella högskolan antas studerande till treåriga utbildningsprogram som leder till kandidatexamen, men de
7 ges rätt att om de vill fortsätta i en utbildning som leder till magisterexamen. Likvärdig behandling av sökande Enligt 6 grundlagen är alla lika inför lagen. Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Enligt 18 1 mom. universitetslagen kan universitetet begränsa antalet studerande. Enligt 18 2 mom. universitetslagen skall likvärdiga antagningsgrunder tillämpas på de sökande när universitetet på grund av begränsning av antalet studerande inte kan anta alla sökande till en utbildning. Avvikelse från de likvärdiga antagningsgrunderna kan i begränsad utsträckning göras för att utbildningsbehovet hos någon språkgrupp skall kunna tillgodoses. Enligt den vedertagna tolkningen av universitetslagen har det varit möjligt för universiteten att dela in de sökande i grupper bland annat på grundval av tidigare studier och studieresultat. Likvärdiga antagningsgrunder har tillämpats inom dessa grupper. Olika grupper har bland annat varit sökande som avlagt studentexamen, utländska sökande, sökande som avlagt yrkeshögskoleexamen och sökande till olika examensinriktade fortbildningar. Examens- och undervisningsspråk Enligt 9 universitetslagen är universitetens undervisnings- och examensspråk finska, om inte något annat föreskrivs. Undervisnings- och examensspråket vid Åbo Akademi och Svenska handelshögskolan samt Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet är svenska. Dessutom är sex av universiteten tvåspråkiga så att undervisningsspråken är finska och svenska. Universiteten kan besluta om användningen av andra språk än undervisnings- och examensspråket i undervisningen och i studieprestationerna. Detta gör det möjligt att erbjuda utbildning till utländska studerande. Dock får också de som avlagt examen på ett främmande språk sina officiella examensbetyg alltid på finska eller svenska. 1.2. Examensstrukturens internationella utveckling och lagstiftningen i utlandet Utvecklingen i Europa Finlands och 29 andra europeiska länders ministrar med ansvar för högskoleutbildningen undertecknade Bolognadeklarationen i juni 1999. Deklarationens mål är att det skall skapas ett europeiskt område för högskoleutbildning senast 2010. Enligt deklarationen skall målet uppnås bland annat genom utvecklande av examensstrukturen så att den består i huvudsak av två cykler. Den första cykelns examen uppnås efter minst tre års studier och den andra cykeln består av en kortare magisterexamen och en längre doktorsexamen. Bolognadeklarationen är inte ett juridiskt bindande dokument, men den har gett riktlinjer för reformeringen av utbildningssystemen i flera europeiska länder. En utveckling som följer Bolognadeklarationen har i snabb takt initierats i de olika länderna. I huvuddelen av de länder som undertecknade deklarationen har en examensstruktur enligt tvåstegsmodellen införts eller håller på att införas. I Europa anses en ökning av studerandenas rörlighet vara ett viktigt politiskt mål. Konventionen om erkännande av bevis avseende högre utbildning i Europaregionen, som ingicks i Lissabon i april 1997, skall bidra till att öka den akademiska rörligheten. Genom konventionen försöker man också underlätta studerandenas möjligheter att ta del av avtalsparternas utbildningsresurser, i synnerhet genom att göra det lättare för dem att fortsätta studierna eller fullgöra studieperioder vid avtalsparternas högskolor. Riksdagen godkände konventionen och ett lagförslag om ikraftsättandet av konventionen i oktober 2002 (RSv 127/2002 rd, lag 877/2002). Konventionen träder för Finlands del i kraft den 1 mars 2004. Sverige I den svenska högskolelagen (högskolelag 1992:1434) föreskrivs om de allmänna målen för högskoleutbildningen. Högskoleförordningen (1993:100) innehåller närmare be-
8 stämmelser om examina som kan avläggas vid universiteten. I en bilaga till förordningen finns en examensordning med en förteckning över alla examina som kan avläggas vid högskolorna med undantag för lantbruksexamina och påbyggnadsexamina. Grundexamina som kan avläggas vid högskolorna i Sverige är högskoleexamen, kandidatexamen och magisterexamen. Dessutom finns det över 40 yrkesexamina. Högskoleexamen kan avläggas på cirka två år, medan kandidatexamen kan avläggas på tre år. Det finns två slag av magisterexamina: i princip examina som avläggs på fyra år och som innehåller minst två år fördjupade studier i ett huvudämne (magisterexamen med ämnesdjup) samt examina som bygger på kandidatexamen eller en annan examen med motsvarande omfattning och innehåller minst ett år inriktade studier. En arbetsgrupp har tillsatts för att utreda hur examensstrukturen kan utvecklas med avseende på utvecklingen i övriga Europa. Danmark Universiteten i Danmark omfattas av en universitetslag som trädde i kraft i juli 2003 (Lov om universiteter 403/2003). I Danmark är examensstrukturen på alla områden indelad i två nivåer. Enligt lagen kan man i princip avlägga en treårig bachelor-examen och efter den en tvåårig kandidatexamen vid universiteten. Avvikelser från studiernas omfattning förutsätter beslut av ministeriet. Till exempel inom det medicinska området omfattar studier som leder till kandidatexamen tre år. Den som har avlagt bachelor-examen måste särskilt ansöka om studierätt för utbildning som leder till kandidatexamen. Universitetet bedömer bachelor-examens lämplighet som grund för kandidatexamen. Norge Universiteten, vetenskapshögskolorna och andra statliga högskolor regleras av lagen om universitet och högskolor (lov om universiteter og høgskoler 22/12.5.1995). För privata högskolor gäller lagen om examensrätt för och statligt stöd till privata högskolor (lov om eksamensrett for og statstilskudd til private høyskoler 53/11.7.1986). Om universitets- och högskoleexaminas omfattning, examensfordringar och examensbenämningar föreskrivs närmare genom förordningar. I lagstiftningen om universitet och högskolor gjordes sommaren 2002 stora ändringar. Då antogs en ny examensstruktur som infördes från och med höstterminen 2003. Nya bachelor- och master-examina ersätter nästan alla lägre och högre högskoleexamina samt särskilda yrkesexamina enligt den gamla examensstrukturen. Utbildningsområden som inte övergår till den nya examensstrukturen är de medicinska och veterinärmedicinska samt utbildningen i psykologi och teologi. Studierna som leder till bachelor-examen är treåriga. Studier som leder till en masterexamen som grundar sig på en minst treårig högskoleexamen omfattar från ett och ett halvt till två år. På vissa områden är det dock endast möjligt att avlägga femåriga integrerade examina. Utbildning som leder till bachelor- och master-examen ordnas förutom av universitet och statliga högskolor också av privata högskolor. Nederländerna I Nederländerna omfattas högskolorna och högskoleexamina av lagen om högre utbildning och forskning (wet van 8 oktober 1992, houdende bepalingen met betrekking tot het hoger ongerwijs en wetenschappelijk onderzoek). Lagen föreskriver bland annat om examensstrukturen, examinas omfattning, namnen på olika examina och behörighetskraven. Lagen ändrades 2002 när en ny examensstruktur infördes. Universitetens grundläggande examen är en treårig bachelor-examen. Den som har avlagt examen kan antingen använda titeln Bachelor eller den holländska titeln Kandidaat. I princip skall magisterexamen kunna avläggas ett år efter bachelor-examen. Studietiden är längre till exempel inom områdena för teknik, naturvetenskaper, lantbruksvetenskap och odontologi där magisterstudierna avläggs på två år. Inom det medicinska området är magisterstudierna treåriga. Den som har avlagt magisterexamen kan använda en traditionell holländsk titel som "Doctorandus", "Meester" eller "Ingenieur"
9 eller den engelska Master. Universiteten kan ordna en ny uttagning för sökande till magisterprogram. Tyskland I Tyskland regleras högskolornas verksamhet på förbundsstatsnivå av en ramlag, Hochschulrahmengesetz (26.1.1976, BGBI. I S. 185, i sin nuvarande form i huvudsak från 1999, BGBI. I S. 18), som bland annat innehåller bestämmelser om högskoleexaminas struktur. Dessutom har varje delstat en egen högskolelagstiftning. Genom en ändring av ramlagen som trädde i kraft 1998 gavs universiteten en möjlighet att införa en examensstruktur i två steg vid sidan om universitetens traditionella examenssystem. Enligt det traditionella examenssystemet finns det tre typer av examina: högskoleexamina, examina som ger behörighet för offentliga tjänster samt kyrkliga examina. Den som har avlagt högskoleexamen kan efter högst två års studier avlägga Magister-grad eller få ett diplom. En utbildning om leder till Bachelor- eller Bakkalaureus-examen enligt den nya examensstrukturen förutsätter 3 4 års studier. För Master- eller Magister-examen som följer efter Bachelor-examen är studietiden 1 2 år. Om Bachelor- och Master-examen inom ett visst område följer efter varandra, skall den högre examen kunna avläggas på sammanlagt högst fem år. 1.3. Bedömning av nuläget Universitetens uppgifter Målet för industrialiseringen och utvidgningen av den offentliga servicen, som inleddes under 1960-talet i olika delar av landet var att gynna den regionala jämställdheten. Utvecklingen stöddes också genom att det skapades ett nätverk av universitet. För att stärka landets konkurrenskraft började man på 1980-talet bygga ett regionalt täckande, nationellt innovationssystem. Universiteten har haft och har en alltmer ökande betydelse för utvecklandet av den internationella, nationella och regionala innovativa verksamheten. Universitetens betydelse som regionala påverkare och deras roll när det gäller att eliminera de regionala skillnaderna är obestridlig. Gemensamma forskningsprojekt med näringslivet och exploateringen av forskningsresultat stöder också den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen i regionerna. Som goda exempel på denna effekt kan bland annat nämnas Uleåborgs universitets och Jyväskylä universitets verkningsområden. Inom utbildning och forskning betonas alltmer samverkan med det övriga samhället och universiteten förväntas spela en allt större roll i samhällsutvecklingen. I dag uppgår den andel av universitetens utgifter som hänför sig till uppgiften att tjäna samhället till närmare 10 procent. Universiteten förväntas dock i högre grad än tidigare förmedla sitt kunnande till samhället. Med tanke på de regionala verkningarna riktas förväntningarna, förutom mot universitetens grundläggande utbildning, i synnerhet mot forskning och vuxenutbildning. I och med att universitetens samhällseffekter ökar är det av central betydelse att universiteten deltar i överföringen av kunnande och teknologi. Generellt avses med teknologiöverföring överföringen av forskningsresultat och innovationer till att exploateras av företag. Överföringen genomförs i samarbete med företag och andra utomstående finansiärer. Det innebär att allt fler instanser drar direkt nytta av universitetens verksamhet, till exempel offentliga och privata samfund och företag som deltar i överföringen. Universiteten i Finland har redan under flera år utvecklat och främjat den kommersiella exploateringen av sina forskningsresultat. Ännu i början av 1990-talet var verksamheten småskalig, men den har utvecklats betydligt sedan mitten av 1990-talet. Den kommersiella exploateringen av universitetens forskningsresultat har understötts med offentliga medel genom olika program och särskild finansiering. Målet för det program för en ökad offentlig finansiering av forskning som genomfördes under perioden 1997 1999 var att effektivera det nationella innovationssystemet till förmån för ekonomin, företagsverksamheten och sysselsättningen. Som en del av programmet för en ökad finansiering anvisade undervisningsministeriet under åren
10 1999 2000 sammanlagt 4,2 miljoner euro för förmedling av forskningsresultat till näringslivet och utvecklandet av mekanismer som stöder verksamheten. Under perioden 2001 2003 har undervisningsministeriets finansiering till universiteten för utvecklande av exploateringen av forskningsresultat varit cirka 2,2 miljoner euro. Vid flera universitet har en särskild innovationsstrategi utarbetats. Innovationsverksamheten har också beaktats i nästan samtliga universitets allmänna utvecklingsstrategier och verksamhets- och ekonomiplaner. Det har inte ställts upp kvantitativa mål för exploateringen av forskningsresultat. Det har inte heller gjorts någon systematisk uppföljning av verksamhetens omfattning i Finland. I USA har man redan under ett antal år följt upp kommersialiseringen av forskningsresultat och i Storbritannien håller man som bäst på att införa och utveckla en uppföljning. Indikatorer som beskriver teknologiöverföringen är bland annat antalet anställda vid det universitet som deltar i verksamheten, antalet anmälda uppfinningar, antalet patentansökningar, antalet beviljade licenser, kostnaderna för och intäkterna av verksamheten samt antalet spin off-företag. Motsvarande indikatorer har utvecklats också vid några finländska universitet. Till Tekniska högskolans innovationscentrums uppgifter hör bland att sköta stöduppgifter och avtal i anslutning till högskolans teknologiöverföring och immaterialrättigheter samt ordna kurser och seminarier. Huvuddelen av Tekniska högskolans patent och annat kunnande som kan exploateras överförs direkt till företagen som deltar i projekten. Forskarna vid tekniska högskolan anmäler årligen omkring 200 uppfinningar och idéer för bedömning till innovationscentrumet. Av dessa är cirka 60 procent uppfinningar som görs i samband med Tekes, EU:s eller företagens beställningsprojekt som överförs till högskolan genom avtal. De övriga eller cirka 40 procent av anmälningarna är uppfinnarnas egna uppfinningar eller idéer. Exploateringen av uppfinningarna främjas genom olika åtgärder. En del av projekten överförs till Tekes program Från forskning till affärsverksamhet (TULI-programmet) och en del till Uppfinningsstiftelsen. Innovationscentrumet hjälper årligen omkring 10 spin off-företag att komma igång med sin verksamhet, och lika många projekt antas till Spinnoprogrammet som bedömer de nya företagens affärsidéer och möjligheter att utveckla en kommersiell affärsverksamhet och hjälper dem i starten. Universiteten i Åbo har en gemensam innovationsombudsman som ger råd och utbildar i frågor som gäller uppfinningar och industriella rättigheter samt ger vägledning i frågor som gäller utvecklande, produktifiering och kommersialisering av uppfinningar. Innovationsombudsmannens verksamhet har ordnats i samarbete med Uppfinningsstiftelsen, Patent- och registerstyrelsen, Oy Aboa- Tech Ab samt Åbo universitet, Åbo Akademi och Åbo handelshögskola. Under 2002 inlämnades sammanlagt 42 uppfinningsanmälningar till innovationsombudsmannen. Efter en första bedömning antogs 36 av uppfinningsförslagen för vidare behandling, av dem kom 20 från Åbo universitet, 5 från Åbo Akademi och 11 från inrättningar utanför universiteten. De som utnyttjar uppfinningarna var ofta uppfinnarnas egna företag och den näst största gruppen är samarbetsföretag som anges i forskningsavtalen. En del av uppfinnarna vill själv sälja eller kommersialisera sina uppfinningar. Också vid Jyväskylä universitet har man under de senaste åren utvecklat stödtjänster för innovationsverksamhet. År 2002 inlämnades sammanlagt 37 uppfinningsanmälningar till universitetet och sex nya företag grundades. Två patent har sökts i universitets namn. Universiteten ingår årligen cirka 300 forskningsavtal med företag eller andra om rätten att utnyttja resultaten. Statens revisionsverk har avfattat en revisionsberättelse (22/2002) om högskolornas deltagande i teknologiöverföring, Korkeakoulujen osallistuminen teknologian siirtotoimintaan. I revisionsberättelsen konstateras att universitetslagen inte direkt anger teknologiöverföring som en av universitetens uppgifter, men att teknologiöverföring eller medverkan i teknologiöverföring inte heller strider mot universitetslagen. Enligt revisionsverkat kan man anse att teknologiöverföring ingår i den uppgift att tjäna samhället som
11 definieras i universitetslagens 4. Teknologiöverföring har definierats som en av universitetets uppgifter till exempel i resultatavtalet mellan Tekniska högskolan och undervisningsministeriet. Enligt revisionsverket är det dock oklart i vilken omfattning överföringsverksamhet är högskolans uppgift. Praktiken har visat att exploateringen av resultat av forskning som har bedrivits vid universiteten inte kan ske smidigt inom ramen för universitetens normala förvaltning, utan kräver verksamhetsformer som används inom företagsvärlden. Sådana verksamhetsformer kan enligt gällande bestämmelser inte tas i bruk genom beslut av universitetet. Universitetens förvaltning För att öka samverkan mellan universiteten och det övriga samhället har det gjorts möjligt i universitetslagen att välja personer som inte hör till universitetets personal eller studerande till universitetens kollegiala förvaltningsorgan. Universiteten har dock inte utnyttjat möjligheten i den utsträckning som förväntades. Av tjugo universitet har endast åtta valt styrelseledamöter som inte hör till universitetets personal eller studerande. Med beaktande av universitetslagens syfte kan det anses att de utomståendes representation i universiteten inte är tillräcklig. En betydande ökning av växelverkan mellan universiteten och det samhälle som omger dem förutsätter en ökning av de utomståendes representation i universitetens förvaltning. Särskilt viktigt måste det anses vara att utomstående representanter deltar i universitetets högsta förvaltningsorgans, styrelsens verksamhet. Enligt gällande lagstiftning väljs rektor av universitetets valkollegium. Valkollegierna har särskilt vid de stora universiteten blivit stora till medlemsantalet och besvärliga att utse. Till exempel Helsingfors universitets valkollegium har 130 medlemmar. Också när en rektor avgår mitt under pågående mandattid är systemet med valkollegium tungrott. Universitetens verksamhet har under de senaste åren utvecklats i en riktning som kräver professionellt ledarskap. Av en rektor förutsätts förmåga att leda en organisation som i fråga om ekonomi och personalresurser ofta påminner om ett stort privatföretag. Rektorn är också ordförande för universitetets styrelse. Med tanke på universitetets verksamhet är det viktigt att samarbetet fungerar väl. När en rektor skall utses är det svårt att i ett organ som valkollegiet utreda rektorskandidaternas ledar- och andra personliga egenskaper. Att överföra valet till universitetets styrelse skapar bättre möjligheter än för närvarande att bland kandidaterna välja den ur universitetets synvinkel bästa personen till rektor. Universitetens examina Studerande med gymnasieutbildning eller annan utbildning på motsvarande nivå antas numera med några få undantag direkt till utbildning som leder till högre högskoleexamen. Studiegången förutsätter inte att den studerande skall avlägga lägre högskoleexamen. Även om de studerande om de vill kan avlägga lägre högskoleexamen har det hittills inte förekommit ofta. Man kan tänka sig att kombinationer av studier inom olika områden och övergång från ett utbildningsområde till ett annat skulle vara smidigare än för närvarande om examenssystemet skulle bygga på fristående lägre och högre högskoleexamina. Sådana tvärvetenskapliga examina producerar nytt kunnande för arbetslivets behov. Universitetsstudierna tar i dag jämförelsevis lång tid i Finland. Tiden för avläggande av en högre högskoleexamen vid universiteten var i genomsnitt sex år 2002. Omkring 20 procent av studerandena blir färdiga på den målsatta tiden fem år. Endast cirka 70 procent av alla studerande som inlett sina studier avlägger högre högskoleexamen inom 13,5 år efter att de började studera. I ljuset av internationella jämförelser verkar det som om en examensstruktur i två steg förkortar studietiderna, eftersom den tid som det tar att avlägga högre högskoleexamen är kortare i länder där universitetens examensstruktur följer tvåstegsmodellen än i länder där den första examen är avsedd att avläggas på fem år. Man kan också göra bedömningen att antalet studerande som avbryter sina studier minskar om den lägre högskoleexamens ställning som fristående examen förstärks. Antalet stude-
12 rande som avbryter sina studier varierar i dag betydligt inom de olika utbildningsområdena. Inom det medicinska, veterinärmedicinska och pedagogiska utbildningsområdet förekommer minst avbrutna studier medan de är vanligast inom det humanistiska utbildningsområdet. I dag avbryter cirka en femtedel av de studerande sina studier. Universitetens internationalisering ses som en central faktor som ökar Finlands konkurrenskraft i den publikation om kunnande, innovationer och internationalisering som gavs ut av statens råd för vetenskap och teknologi 2003 (Osaaminen, innovaatiot ja kansainvälistyminen). I dag kan universiteten ordna undervisning på främmande språk, men intyget över avlagd examen och examensbenämningen är officiella endast på finska eller svenska. Rekryteringen av utländska studerande till Finland skulle underlättas om det vore möjligt att utfärda examina på andra språk än finska och svenska. Universitetslagens bestämmelse om likvärdiga antagningsgrunder i 18 2 mom. har orsakat meningsskiljaktigheter när det gäller tolkningen. Även justitiekanslern i statsrådet har fäst uppmärksamhet vid detta och ansåg bl.a. i ett beslut av den 12 augusti 2003 (dnr 633/1/03, 642/1/03, 662/1/03, 665/1/03) att det finns ett uppenbart behov av en precisering av ordalydelsen i bestämmelsen. Förhållandevis ofta har man varit tvungen att göra ändringar i examensförordningarna, där universitetens utbildningsansvar regleras mer ingående än ansvaret för enskilda utbildningsområden eller examina. Man har varit tvungen att göra ändringar i förordningarna till exempel när man har velat foga ett nytt läroämne, en ny läroämnesgrupp eller ett nytt område till universitetets utbildningsansvar, eller stryka ett område, en läroämnesgrupp eller ett läroämne från universitetets utbildningsansvar. Sådana förordningar är förordningarna om humanistiska och naturvetenskapliga examina, examina och lärarutbildning på det pedagogiska området, samhällsvetenskapliga examina och examina i hälsovetenskaper, i vilka universitetens utbildningsansvar har preciserats genom bestämmelser om vilka områden, läroämnesgrupper och läroämnen som universitetet ordnar fördjupade studier i, bestämmelser om fördelningen mellan universiteten av utbildningsansvaret för lärarutbildningen på det pedagogiska området och bestämmelser om huvudämnen för magisterexamen på området för hälsovetenskaper. För närvarande finns inga särskilda bestämmelser i examensförordningarna om program som grundar sig på nivån lägre högskoleexamen och som leder till högre högskoleexamen och till vilka det görs en särskild uttagning (s.k. magisterprogram). Universiteten kan ordna magisterprogram inom ramen för det utbildningsansvar som anges i examensförordningarna. Programmen skiljer sig från traditionella magisterstudier genom att det görs en särskild uttagning till magisterprogrammen, vilket innebär att de som söker till dem kan ha olika utbildningsbakgrund. Magisterprogrammen är ofta tvärvetenskapliga. 2. Propositionens mål och de viktigaste förslagen 2.1. Mål och medel Universitetens uppgifter Enligt 4 1 mom. universitetslagen har universiteten till uppgift att främja den fria forskningen och den vetenskapliga och konstnärliga bildningen, att meddela på forskning grundad högsta undervisning och att fostra ungdomen till att tjäna fosterlandet och mänskligheten. Vidare skall universiteten enligt 4 mom. ordna sin verksamhet så att hög internationell kvalitet nås inom forskning, utbildning och undervisning med iakttagande av etiska principer och god vetenskaplig sed. Universitetslagen möjliggör också i sin gällande lydelse en samhällelig servicefunktion för universiteten. Detta betonades också när universitetslagen reviderades. I motiveringen till lagen konstaterades bland annat att samverkan mellan universitetet och kultur- och näringslivet borde förekomma i en större utsträckning än vad som då var fallet. Därför ger lagen bland annat möjlighet att utse personer som företräder utomstående instanser i universitetets förvaltningsorgan och att också en person utanför universitetet kan utses till
13 rektor. Forskningen vid universiteten producerar allt mer kunskap och kunnande som bättre än för närvarande borde ställas till samhällets och näringslivets förfogande. Universiteten verkar i dag i intensiv växelverkan med det övriga samhället. Universitetens samarbete i synnerhet med näringslivet har ökat betydligt under de senaste åren. Till exempel forskningsprojekt som finansieras av Tekes förutsätter samarbete mellan universitet, forskningsinrättningar och företag. Universitetens roll är också betydande när det gäller regional utveckling. Av de mål som uppställs för universiteten borde betydelsen av teknologiöverföringsverksamheten i fråga om främjandet av högskolornas huvuduppgifter framgå tydligare. Arbetsgruppen för regional utveckling av högskolorna, som tillsatts av undervisningsministeriet, föreslog i sin promemoria (4.12.2001) att universitetens "tredje uppgift" i universitetslagen skall vara växelverkan med det omgivande samhället. Universiteten spelar en allt mer framträdande roll i samhällsutvecklingen. De förväntas förmedla sitt kunnande till samhället också på annat sätt än genom sin traditionella forsknings- och utbildningsuppgift. För att förbättra samhällseffekterna har man ansett att universiteten i sin verksamhet borde beakta regionala synpunkter och effektivare än för närvarande främja exploateringen av forskningsresultat. Det har ansetts vara viktigt att det tydligt föreskrivs om denna universitetens så kallade tredje uppgift också på lagnivå. En lagbestämmelse skapar också en klarare rättslig grund för de förväntningar som ställs på universiteten. En av universitetens grundläggande uppgifter är att främja den konstnärliga bildningen och det föreslås därför att det i lagen tas in en bestämmelse om att också denna verksamhets samhälleliga genomslagskraft skall främjas. Exploateringen av resultaten av forskning som bedrivits vid universiteten kan inte ske smidigt inom ramen för universitetens normala förvaltning, utan kräver verksamhetsformer som används inom företagsverksamhet. Universitetens möjligheter att exploatera forskningsresultat till exempel i ett aktiebolag begränsas av de allmänna bestämmelser som gäller statens förvärv av aktier och utövande av statens delägarrätt. Avsikten är att inom de allmänna statsekonomiska ramarna underlätta den kommersiella exploateringen av forskningsresultat och startandet av den företagsverksamhet som behövs i sammanhanget. Universitetens förvaltning En förutsättning för att den tredje uppgiften skall kunna förverkligas är att universiteten har fungerande kontakter med det övriga samhället. Universiteten måste så snabbt som möjligt få kännedom om vilka krav som ställs på deras verksamhet i och med att samhället förändras. Särskilt viktigt är detta för styrelsen som svarar för den strategiska ledningen. Till de bästa sätten att göra inhämtandet av denna kunskap snabbare är att öka utomstående personers medverkan i universitetets verksamhet. Erfarenheterna vid de universitet som har utomstående representanter i styrelsen har varit positiva. Enligt gällande lagstiftning ankommer det på universitetets fria prövning att utse utomstående till medlemmar i styrelsen. För att säkerställa att utomstående deltar i universitetets förvaltning, föreslås att lagens 12 3 mom. ändras så, att åtminstone en utomstående person skall utses till medlem i universitetets styrelse. Maximiantalet bibehålls vid högst en tredjedel av styrelsemedlemmarna. Av universiteten krävs inom flera områden förfaringssätt som påminner om företagsverksamhet. I synnerhet med tanke på det ökade regionala samarbetet och exploateringen av forskningsresultat är det nödvändigt att använda företagsformer för att nå tillfredsställande resultat. Detta ställer nya krav som avviker från de traditionella behörighetsvillkoren för universitetets rektor. Det förutsätts att rektorn kan leda ett stor statlig inrättning och i ökande grad också sköta uppgifter som påminner om en företagsledares. Med tanke på universitetssamfundets omfattning och heterogenitet kräver också personalledningen god ledarförmåga. Rektorn är också ordförande för universitetets styrelse. För universitetets verksamhet är det av största vikt att samarbetet med styrelsen
14 löper smidigt. De krav som ställs på en universitetsrektors tidigare erfarenhet och ledaregenskaper kan variera beroende på universitetets verksamhet och utvecklingsbehov. De som väljer rektor måste känna till vad som krävs av en rektor och kunna utreda vilken rektorskandidat som har de bästa förutsättningarna. Rektor väljs för närvarande av universitetets valkollegium. Valkollegierna som sammanträder vart femte år är i allmänhet för stora för att klara sitt uppdrag tillfredsställande. Universitetets styrelse har betydligt bättre möjligheter att bedöma kandidaternas egenskaper och beakta de krav som ställs och kommer att ställas på universitetets ledning. Därför föreslås att 13 2 mom. ändras så att universitetets rektor väljs av universitetets styrelse i stället för av valkollegiet. Examina Syftet med utvecklandet av examenssystemet är att förkorta studietiderna, minska studieavbrotten, producera nytt kunnande för arbetslivets behov, stärka de finländska universitetens konkurrenskraft, förbättra studiernas internationella jämförbarhet, öka studerandenas rörlighet, främja ett effektivt utnyttjande av studieplatserna och underlätta rekryteringen av utländska studeranden. Målet är en flexibel examensstruktur som gör det möjligt att inleda universitetsstudier med olika utbildningsbakgrunder och på så sätt befordra till exempel vuxnas möjligheter att avlägga universitetsexamen. Genom propositionen vill man göra universitetslagens bestämmelse om likvärdig behandling av sökande vid antagningen av studerande tydligare och göra preciseringen av universitetens utbildningsansvar och beslutsfattandet när det gäller utbildningsprogram flexiblare än för närvarande. Målen skall nås genom de ändringar i universitetslagen som krävs för övergången till en grundexamensstruktur i två steg, genom en uppmjukning av universitetslagens krav gällande undervisnings- och examensspråk, genom en precisering av universitetslagens bestämmelse om likvärdig behandling av sökande och genom att undervisningsministeriet bemyndigas att föreskriva om preciseringen av universitetens utbildningsansvar och om utbildningsprogrammen. 2.2. De viktigaste förslagen Universitetets uppgifter Universiteten har till uppgift att främja den fria forskningen och den vetenskapliga och konstnärliga bildningen samt att meddela på forskning grundad högsta undervisning. För att stärka och förtydliga universitetens roll i samhället föreslås att till 4 1 mom. fogas en bestämmelse som ålägger universiteten att utföra sina uppgifter i samverkan med det omgivande samhället samt främja forskningsresultatens och den konstnärliga verksamhetens samhälleliga genomslagskraft. Universitetens grundläggande uppgifter skall också i fortsättningen vara vetenskaplig forskning och undervisning som grundar sig på den. Samverkan med samhället och främjande av forskningsresultatens samhälleliga genomslagskraft utgör en väsentlig och integrerad del av dessa grundläggande uppgifter och ingen fristående extra uppgift. Universitetets förvaltning För att stärka universitetens samhälleliga samverkan föreslås att lagens 12 3 mom. ändras så, att åtminstone en utomstående medlem skall väljas in i universitetets styrelse. Genom en ändring av 13 2 mom. föreslås att valet av rektor överförs från universitetets valkollegium till universitetets styrelse. Examina Det föreslås att de ändringar som krävs för övergången till en grundexamensstruktur som följer tvåstegsmodellen görs i universitetslagen. Det föreslås att universitetslagen ändras så, att lägre högskoleexamen eller en motsvarande utbildning skall utgöra grunden för utbildning som leder till högre högskoleexamen, om det inte föreskrivs genom förordning av statsrådet att grunden för utbildningen är gymnasiestudier eller annan utbildning på motsvarande nivå. Det föreslås att det i universitetslagen föreskrivs om behörighet för studier som leder
15 till högskoleexamen. Övergången till en examensstruktur i två steg förutsätter att det görs ändringar i bestämmelserna om behörighet. Enligt förslaget skall det för det första föreskrivas om behörighet för enbart lägre högskoleexamen, både lägre och högre högskoleexamen och enbart högre högskoleexamen, när universitetet ordnar utbildningen så att lägre högskoleexamen inte hör till utbildningen, för det andra om behörighet för enbart högre högskoleexamen som grundar sig på lägre högskoleexamen eller utbildning på motsvarande nivå, och för det tredje om behörighet för fortsatta studier. Universitetslagens bestämmelse om universitetens undervisnings- och examensspråk föreslås bli ändrad så, att universitetet kan bestämma om användningen också av något annat språk som examensspråk utöver finska eller svenska enligt vad som närmare bestäms genom förordning av statsrådet. Universitetslagens bestämmelse om likvärdig behandling av sökande skall enligt förslaget preciseras så att de sökande på grund av olika utbildningsbakgrund eller av någon annan därmed jämförbar grundad anledning kan indelas i grupper vid antagningen. Likvärdiga antagningsgrunder tillämpas då på de sökande som hör till gruppen. Det föreslås att till lagen fogas en bestämmelse om bemyndigande enligt vilken undervisningsministeriet genom förordning, på framställning av universitetet, föreskriver om precisering av universitetens utbildningsansvar, om utbildningsprogrammen, om specialområdena och utbildningsprogrammen i specialiseringsutbildningarna samt inom vilka specialområden specialiseringsutbildning ges vid respektive universitet. Enligt gällande lag får en studerande under samma läsår ta emot endast en studieplats som leder till högskoleexamen. Det föreslås att i lagens 18 b tas in en motsvarande begränsning för studerande som med en lägre högskoleexamen som grund inleder studier för högre högskoleexamen. 3. Propositionens verkningar 3.1. Ekonomiska verkningar Universiteten skall också enligt gällande lagstiftning samverka med det övriga samhället. Avsikten med den föreslagna bestämmelsen i 4 1 mom. är närmast att förtydliga den gällande bestämmelsen. Ändringarna av lagens 12 och 13 är närmast ämnade att göra universitetens interna förvaltning effektivare. De ovan nämnda lagändringarna har inga direkta ekonomiska verkningar. Avsikten med examensreformen är att försnabba studierna och motverka studieavbrott. Propositionen kan därför indirekt orsaka positiva ekonomiska verkningar. 4. Beredningen av propositionen 4.1. Beredningsskeden och beredningsmaterial Universitetens uppgifter och förvaltning Arbetsgruppen för regional utveckling av högskolorna, som tillsatts av undervisningsministeriet, föreslog i sin promemoria (4.12.2001) att universitetens "tredje uppgift" i universitetslagen skall vara växelverkan med det omgivande samhället. Också undervisningsministeriets arbetsgrupp för utveckling av resultatstyrningen av universiteten framförde i sin promemoria (Arbetsgrupp II för utveckling av resultatstyrningen av universiteten, Promemorior av undervisningsministeriets arbetsgrupper 2002:26) och handels- och industriministeriets arbetsgrupp för universitetsuppfinningar i sitt betänkande(effektivt utnyttjande av uppfinningar som görs vid högskolorna, Handels- och industriministeriets arbetsgrupps- och kommissionsrapporter 6/2002, endast presentationsblad på svenska), att till universitetslagens 4 fogas en bestämmelse om att universiteten skall verka i växelverkan med det omgivande samhället samt främja forskningsresultatens samhälleliga effekter. Examina I den av statsrådet godkända utvecklingsplanen för utbildning och forskning 2003 2008 sägs följande: I syfte att göra universitetsutbildningen flexiblare och förbättra examinas internationella jämförbarhet införs en examensstruktur med två nivåer på alla ut-