Pojken som överlevde Förintelsen Thomas Buergenthal Översättning: Krister Thelin historiska media
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se Thomas Buergenthal 2007 Denna utgåva Historiska Media 2008 Publicerad efter överenskommelse med Leonhardt & Høier Literary Agency, Copenhagen. Utgiven första gången under titeln Ein Glückskind av S. Fischer Verlag, Frankfurt a/m 2007 Översättning från det engelska originalet A Lucky Child: Krister Thelin Språklig bearbetning: Måns Winberg Omslag: Niclas Schüler, Curt Samtliga bilder från Thomas Buergenthals privata arkiv Karta: Peter Palm, svensk bearbetning: Anders Enquist Sättning: Gyllene Snittet Tryck: ScandBook, Falun 2008 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-85873-43-2
Denna bok är tillägnad minnet av mina föräldrar Mundek och Gerda Buergenthal, vars kärlek, karaktärsstyrka och integritet har inspirerat mig att skriva min berättelse.
Innehåll Förord till den svenska utgåvan 11 Prolog 15 Från Lubochna till Polen 21 Katowice 35 Gettot i Kielce 47 Auschwitz 71 Dödstransporten från Auschwitz 95 Befrielsen 107 I polska armén 125 Från Otwock till Göttingen 141 En ny början 161 Livet i Göttingen 173 Till Amerika 203 Funderingar om överlevnad 215 Epilog: Mitt andra liv En liten skiss 223 Författarens tack 253
Från Lubochna till Polen D et var januari 1945. Vår öppna järnvägsvagn gav inte mycket skydd mot kölden, vinden och snön, som är typiska för de hårda vintrarna i östra Europa. Vi korsade Tjeckoslovakien på vår väg från Auschwitz i Polen till koncentrationslägret Sachsenhausen i Tyskland. När vårt tåg närmade sig en bro som gick tvärs över spåren såg jag människor som vinkade från bron och sedan, plötsligt, regnade brödlimpor ner över oss. Brödet fortsatte att komma när vi passerade under ytterligare en eller två broar. Förutom snö hade jag inte ätit något sedan vi stigit på tåget efter en tre dagar lång tvångsmarsch från Auschwitz, bara ett par dagar framför de framryckande sovjetiska trupperna. Brödet räddade förmodligen livet på mig och många andra som var tillsammans med mig på vad som kom att kallas dödstransporten från Auschwitz. Då föll det mig inte in att koppla samman brödet från broarna med Tjeckoslovakien, mitt födelseland. Det sambandet kom flera år efter kriget, oftast vid de tillfällen då jag av en eller annan anledning blev ombedd att visa upp min födelseattest. Eftersom jag inte hade någon krävdes det att jag lämnade ett intyg, som angav att jag enligt 21
pojken som överlevde förintelsen uppgift och tro var född i Lubochna, Tjeckoslovakien den 11 maj 1934. Varje gång jag skrev under ett av de intygen såg jag ofelbart för min inre syn dessa broar i Tjeckoslovakien. Inte långt efter att kommunistregimen kollapsat i Tjeckoslovakien lyckades jag till slut skaffa fram min födelseattest. Den bekräftade vad jag hade påstått i mina många intyg och gav min fru Peggy och mig anledning att besöka Lubochna. Hon var nyfiken på att se var jag var född och jag kunde återknyta till den plats på jorden där jag hade öppnat mina ögon för första gången. Vi kom till Lubochna, en liten semesterstad i de lägre Tatrabergen i dagens Slovakien, efter att ha kört från Bratislava, landets huvudstad, och färdats några timmar på slingriga vägar längs brusande forsar och vindlande floder. Utan att ha planlagt det kom vi till Lubochna i maj 1991, nästan på dagen 57 år efter att jag föddes där. En vacker solig dag mötte oss när vi körde in i den lilla staden, som är kringgärdad av inbjudande böljande berg som skiljer de lägre Tatrabergen från de kärvare och högre Tatrabergen. Nu förstod jag varför min far hade drömt om att en gång få återvända till Lubochna och varför min mor hade älskat staden. Den framstod som en idyllisk plats. Medan Peggy och jag vandrade genom staden i hopp om att finna det som en gång var mina föräldrars hotell, insåg jag att det enda som för evigt band mig samman med Lubochna var den officiella pappersbiten.vi fann aldrig hotellet. Jag fick senare veta att det hade rivits någon gång på 1960-talet. Även om mitt besök bekräftade att Lubochna verkligen var den vackra plats mina föräldrar så ofta talade om, insåg 22
från lubochna till polen jag med stor sorg att staden för min familj och mig inte utgjorde mer än en historisk fotnot i en berättelse, som började här med den glädje som ett barns födelse framkallade, en glädje som gradvis gav vika för vad som så småningom kom att bli en helt annorlunda berättelse. Min far, Mundek Bürgenthal, hade flyttat till Lubochna från Tyskland en kort tid före Hitlers makttillträde 1933. Tillsammans med sin vän Erich Godal, en antinazistisk politisk serietecknare som arbetade för en stor dagstidning i Berlin, beslöt han att öppna ett litet hotell i Lubochna, där Godal ägde lite egendom. Den politiska situationen i Tyskland började bli farligare för judar och för dem som motsatte sig Hitler och hans nazistpartis ideologi. Min far och Godal trodde tydligen också att Tysklands entusiasm för Hitler skulle avta inom några år och att de därefter skulle kunna återvända till Berlin. Under tiden skulle det korta avståndet mellan Tjeckoslovakien och Tyskland göra det möjligt för dem att följa utvecklingen närmare och också erbjuda en tillfällig tillflyktsort för vänner som hastigt behövde lämna Tyskland. Min far var född 1901 i Galicien, en del av Polen som tillhörde det österrikisk-ungerska kejsardömet före första världskriget. Tyska och polska var de språk han fick sin grundläggande och det mesta av sin fortsatta utbildning på. Hans föräldrar bodde i en by på en bondgård som tillhörde en förmögen polsk jordägare vars stora gods förvaltades av mina farföräldrar, vid den tiden ett ovanligt yrke för en jude i den delen av världen. Den polske godsägaren hade varit min farfars överordnade i den öster rikiska armén och tog honom i sin tjänst, när de båda återvände 23
pojken som överlevde förintelsen till det civila livet. Så småningom gav han min farfar ansvar för sina många gårdar. Det närmaste läroverk min far kunde gå i låg i en ganska avlägsen stad. Familjelegenden vill ha det till att han, för att kunna gå i skolan, var inhyst hos en banvakt an - svarig för en strategiskt belägen järnvägskorsning. Tåg till och från staden passerade korsningen några gånger per dag. Eftersom det inte fanns någon station i närheten brukade banvakten sakta in tåget med sin signalflagga på morgonen och igen på eftermiddagen, så att min far kunde hoppa på och av. Det gjordes sedan mindre riskfyllda arrangemang för honom så att han skulle kunna gå i skolan. Efter att ha tagit studenten och en kortare sejour i polska armén under det rysk-polska kriget som började 1919, skrev min far in sig i juridiska fakulteten vid Krakows universitet. Innan han avslutade studierna lämnade han dock Polen och flyttade till Berlin. Där förenade han sig med sin äldre syster, som var gift med en välkänd berlinsk kläddesigner, och fick plats på en privat judisk bank. Han steg snabbt i graderna och blev formellt banktjänsteman i relativt unga år tack vare sitt framgångsrika bidrag till förvaltningen av bankens värdepappersportfölj. Hans ställning på banken och svågerns sociala nätverk gjorde det möjligt för honom att träffa många författare, journalister och skådespelare som bodde i Berlin vid denna tid. Hitlers framgångar och hans anhängares tilltagande attacker på judar och antinazistiska inellektuella, varav många var vänner till min far, fick honom att lämna Tyskland och bosätta sig i Lubochna. 24
från lubochna till polen Min mor, Gerda Silbergleit, kom till min fars hotell 1933. Hon kom från Göttingen, den tyska universitetsstad där hon var född och där hennes föräldrar ägde en skoaffär. Innan hon fyllt 21 hon var född 1912 hade hon sänts av sina föräldrar till Lubochna i hopp om att en semestervistelse i Tjeckoslovakien skulle hjälpa henne att komma över en icke-judisk pojkvän som ville gifta sig med henne. De trodde också att det skulle var bra för dottern att lämna Göttingen för en tid. Trakasserierna mot judar och särskilt unga judiska kvinnor av nazistiska ungdomar som strövade runt på gatorna gjorde livet alltmer obehagligt för henne. När de ordnade för min mors vistelse på hotellet bad de att hon skulle bli mött vid den tysk-tjeckiska gränsen. Istället för att sända sin chaufför, beslöt min far att köra ensam till gränsen, och han gav min mor intrycket att han var hotellets chaufför. Hon blev väldigt förlägen när hon vid middagen placerades vid bordet hos hotellägaren, som visade sig vara den chaufför hon frågat ut om herr Bürgenthal, vilken hennes mor hade beskrivit som en mycket eftertraktad ungkarl. Flera år senare undrade jag varje gång jag hörde min mor berätta denna historia om hennes vistelse i Lubochna hade planerats av föräldrarna delvis med tanke på ett eventuellt äktenskap med min far, och i så fall om min far var delaktig i planen. Var det bara en tillfällighet att en vän som kände min far väl hade rekommenderat hotellet till mina morföräldrar? Jag fick inte reda på hela historien, om det nu låg mer bakom. För min mor var det enbart kärlek vid första ögonkastet, och inget annat! 25