Svartfläckig blåvinge

Phengaris arion Svartfläckig blåvinge Fjärilar, Dagfjärilar NE NA LC DD NT Nära hotad (NT) B2b(iii,v)c(iv); C2a(i) VU EN CR RE Klass: Insecta (egentliga insekter), Ordning: Lepidoptera (fjärilar), Familj: Lycaenidae (juvelvingar), Släkte: Phengaris, Art: Phengaris arion - svartfläckig blåvinge (Linnaeus, 1758) Synonymer: Papilio arion Linnaeus, 1758, Maculinea arion (Linnaeus, 1758) Kännetecken Svartfläckig blåvinge är vår största blåvingeart. Den skiljer sig från samtliga andra arter genom distinkt svarta och relativt stora fläckar på vingarnas blå översidor. Vingarnas undersidor har större svarta prickar än övriga blåvingar. Den kan möjligen förväxlas med alkonblåvinge Maculinea alcon men har betydligt mer utbredda blågröna pigment nära bakvingeundersidans rot. Vingspann 33-42 mm. ArtDatabanken - artfaktablad 1

Utbredning och status Alltsedan ett desperat försök att rädda svartfläckig blåvinges sista förekomster i England misslyckats, och nationen som medlem av Bernkonventionen förbundit sig att återinföra arter som dött ut efter undertecknandet, har arten varit en av de mest grundligt utforskade av dagfjärilsarter i Europa. Man har nu lyckats återinföra arten till England med ägg och larver från Öland. Svartfläckiga blåvingens miljökrav är mycket speciella då larverna endast en kort period lever av värdväxten och senare är beroende av att adopteras av myror. I Sverige är blåvingens förekomst starkt kulturbetingad och flertalet äldre kända förekomstområden på fastlandet är belägna i våra främsta odlingsbygder. Av artens sparsamma omnämnande i äldre faunaförteckningar framgår att den inte minskade nämnvärt i utbredning och frekvens på fastlandet förrän efter 1930-talet. Dess förekomster har här sannolikt alltid varit utpräglat lokala med stora luckor i utbredningen. Den typiska livsmiljön i Mellansverige har varit rullstensåsar eller andra mer finkorniga isälvsbildningar som efter inlandsisens avsmältning varit täckta av havet och ofta fått en mer ursvallad klapperstrands-liknande topp. Denna livsmiljö har varit ganska oföränderlig genom perioder av förbuskning, främst genom effekten av återkommande perioder av torka. En förutsättning för svartfläckiga blåvingens förekomst här har dock varit att trädskiktet avlägsnats och att området mer eller mindre kontinuerligt har betats. I Skåne förekommer arten främst på torrängar på sandfälten, både i inlandet och vid havet. På Öland och Gotland förekommer arten även i sandiga miljöer på och i anslutning till alvarmark. Svartfläckiga blåvingens kända utbredning före 1930-talet är: Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Öland, Gotland, Östergötland, Västergötland, Dalsland, Södermanland, Uppland, Västmanland och Värmland. Nordgränsen utgörs av fynd i Uppland, Österbybruk och Skutskär under 1940-talet, och Värmland, Arvika 1878, områden från vilka arten sedan länge försvunnit. Under senare år har artens status mer uppmärksammats och den måste idag anses vara mycket hårt trängd med undantag för på Öland och Gotland. Populationerna där anses idag vara Nordvästeuropas starkaste. I Mälardalen har arten ännu en svag ansamling av små populationer i Uppland och Södermanland. Dessa är idag helt isolerade från övriga populationer i Götaland. En minskning av utbredningsarealen har skett då inga återfynd gjorts på lokalen i Uppsala, Fullerö backar efter 1987. Arten antogs då vara försvunnen från Uppland men återfanns 2006 vid Örsundsbro. Noggrannare eftersök i denna trakt under 2007 har gett 6-7 förekomstytor. I Södermanland påträffades en förekomst på Kjulaåsen 1991 och senare ännu en på Ytterselö 2006. Förekomsten på Kjulaåsen är belägen inom ett naturvårdsområde där arten borde ha haft goda överlevnadschanser men den försvann här under 2000-talet till följd av ogynnsamma ingrepp. På en ny yta i denna trakt påträffades dock en individ 2006. I Västmanland, Strömsholm försvann arten under 1980-talet. Ett enstaka fynd 2008 på denna plats kan vara en sista rest av förekomsten söderut på Kjulaåsen. Arten har från 1980-talet försvunnit från Östergötland, där de sista populationerna fanns vid Bråviken, Svenstavik. Tidigare förekom svartfläckig blåvinge i Östergötland mer eller mindre sammanhängande från kusten till Motala. I västra Sverige har arten tidigare påträffats över ett betydande område från Halland, Åkulla, Rolfstorp (1940), Västergötland, Viskafors (1947), Småland, Jönköping, Västergötland, Kinnekulle och Väring i norr till Dalsland, Åmål och Bengtsfors, med flertalet fynd gjorda fram till och med 1940-talet. Idag finns den inom detta område bara kvar med en förekomst, som upptäcktes först år 2000, i naturreservatet Djupadalen i Falbygden på Västgötaslätten. Under inventeringar 2006-2007 påträffades arten sparsamt också på ytterligare ett par ytor i anslutning till den större förekomsten. I Skåne finns svartfläckig blåvinge fortfarande kvar i de centrala, östra och nordöstra delarna. Däremot har den sannolikt försvunnit från Blekinge och sydöstra Småland. Dock påträffades en fjäril 2005 vid Nybro i Småland. Svartfläckig blåvinge har minskat mycket dramatiskt i våra grannländer. I Finland var arten tidigare glest utbredd över hela södra hälften av landet, undantaget västkusten och Åland. Nordligast är den konstaterad med fyra förekomster norr om 62 N breddgraden. Idag finns endast ett par förekomstområden kvar. I Danmark tyder mycket på att arten idag endast förekommer på östra Mön där arten även ökat något efter, till arten anpassade, restaureringsåtgärder. Så sent som under 1960-talet var svartfläckig blåvinge lokalt talrik från Östjylland, Djursland och söderut till Sydjylland. Tidigare fanns den även flerstädes på de stora öarna. Ännu under 1970-80-talen påträffades den vid Hammer backer på Jylland och Sonnerup på Själland. De sista förekomsterna på Jylland, som försvann efter 1994, låg vid kusten på Nordvästjylland. Världsutbredningen sträcker sig från centrala Spanien, Frankrike, England och Norden genom Centraleuropa och Ryssland med sydgräns i Italien och vidare österut genom Turkiet, Kaukasus och Sibirien till Mongoliet, Transbajkal, Nordkina och Amurfloden. Arten är upptagen i många av Europas länders rödlistor och den är fridlyst inom EU. ArtDatabanken - artfaktablad 2

Ekologi Svartfläckiga blåvingens värdväxter i Danmark och Tyskland är backtimjan, Thymus serpyllum, stortimjan, Thymus pulegioides, och kungsmynta, Origanum vulgare. I vårt land utnyttjas sannolikt främst backtimjan och stortimjan, men med kungsmynta som en alternativ värdväxt, främst under torrår då blomningen uteblir hos backtimjan. Artens ekologi har studerats ingående på Mön i Danmark varifrån följande beskrivning härstammar. Honan placerar sina ägg enstaka och väl dolda i blomkronan. Larverna lever först i frökammaren och lämnar denna för att uppsöka en ny när fröanlagen förtärts. Om en larv stöter på en artfrände äter vanligen den ena larven upp den andra. När larverna nått en storlek av 3,5 mm överger de värdplantan under eftermiddagstimmarna, då aktiviteten är som störst hos den på platsen enda väl fungerande adopterande myrarten hedrödmyra, Myrmica sabuleti. När en myra påträffar en blåvingelarv undersöker den larven mycket noga och accepterar vanligen larven, synbarligen som en av sina egna larver, varvid den bär med sig larven till boet. I myrboet livnär sig blåvingelarven av myrornas larver och övervintrar som halvvuxen. Larverna kan anpassa sig till ogynnsamma säsonger för värdmyran genom att övervintra upprepade gånger. Under våren löper larverna större risk att dödas av myrorna, då deras storlek antyder att de är drottninglarver och antalet drottningar per myrsamhälle regleras genom kannibalism. Larven förpuppar sig i myrboet och den nykläckta fjärilen lämnar boet med ännu outvecklade vingar genom myrornas tunnlar. Fjärilen flyger i Sverige från mitten av juni till början av augusti, på varje enskild förekomst dock under mer begränsad tidsrymd. En rad företeelser i artens livscykel gör den mycket sårbar. Hedrödmyra blir lätt utkonkurrerad av andra myrarter på markytor som inte uppnår en tillräcklig temperatur genom solbestrålning. Detta betyder i regnrikare områden att arten endast tolererar en lågvuxen gräsvegetation, vilken är omöjlig att bibehålla utan betande djur. På Mön och sannolikt även på Öland och Gotland lever myran hellre i lite högre vegetation (5-40 cm) och undviker de nakna markytor där den konkurrenssvaga backtimjanen är talrikast. Avståndet mellan värdväxt och myrbo får inte överstiga de fåtal meter som utgör ett myrsamhälles rörelseradie. Sannolikt är svartfläckig blåvinge på Öland och Gotland gynnad av att betesmarkerna eller alvarmarkerna har en viss mängd törnbuskar, som skyddar småytor från hårt betestryck och ger en omväxlande mikroklimatisk mosaik. Alltför få värdplantor leder till högre kannibalism och många blåvingelarver per myrbo, vilket i sin tur leder till onormalt hög predation av myrpopulationen. Populationen som nyligen upptäckts i Västergötland måste ha en annan värdmyrart i släktet Myrmica. Under omfattande inventeringar 2006-2007 av förekomsten av arterna Myrmica på samtliga områden i Västergötland med svartfläckig blåvinge saknades helt M. sabuleti och den mest talrika var tubrödmyra M. schenki som således är den sannolikaste värdarten. Detta har kullkastat tidigare fastställda hypoteser att M. sabuleti skulle vara den enda fungerande värdarten i Nordeuropa. Knutna till de fem arter Maculinea som förekommer i Europa är ett antal artspecifika parasitsteklar av släktena Ichneumon och Neotypus som är anpassade till ett liv i myrsamhällen. Dessa arter är i högre grad hotade än sina värdfjärilsarter som samtliga är rödlistade i Europa. Hot Arten hotas på sina kvarvarande förekomster främst av upphörande bete, igenväxning och igenplantering av torrängar. Den förändring av florasammansättningen mot mer högväxta gräsarter också på torrängar som successivt skett genom atmosfäriskt kvävenedfall under senare decennier innebär att backtimjan mycket snabbt kan försvinna helt vid upphörande hävd i form av bete eller slåtter. I Mellansverige hotas arten även av mindre grustäkter/husbehovstäkter, vilka redan förstört ett stort antal potentiella förekomstområden. Även i betade torrängsmiljöer kan antalet enbuskar eller andra taggiga snårbildande växter skugga ut värdväxten och de känsliga värdmyrarterna. Alltför kraftiga och omfattande buskröjningar kan leda till ett oönskat mikroklimat för värdmyrarterna. Ett antal förekomster i Uppland har spolierats genom plantering av tall. På övriga områden i Mälardalen hotas arten av alltför dramatiska förändringar såsom bortröjande av samtliga buskage och intensifierat betestryck. Gödsling är mycket negativt för såväl backtimjan som hedrödmyra och tubrödmyra. Ett hot som svartfläckig blåvinge möjligen klarar något bättre än många andra rödlistade dagfjärilsarter är isoleringen av de lokala förekomsterna genom den tilltagande fragmenteringen av livsmiljön, under förutsättning att arealen av tjänlig livsmiljö inte blir för liten. Sannolikt är larvernas liv i myrbon relativt säkert även under enstaka år med extremt hög nederbörd och solfattigdom respektive år med extrem torka. Detta genom att larvernas överlevnad understöds av många myrors samlade ansträngningar. Torkdöd av timjan medförande en koncentration av äggen till ett mindre antal plantor har under återinföringsfasen i England resulterat i en halvering av den utplanterade populationen mellan 1988-1989. På Gotland noterades en kraftig minskning i individantalet under sommaren som följde efter den torra sommaren 2006. ArtDatabanken - artfaktablad 3

Åtgärder Samtliga av svartfläckiga blåvingens kvarvarande förekomstområden på fastlandet förtjänar någon form av skydd med detaljerade åtgärdsplaner för beteshävd med tilläggsersättning och lagom omfattande buskröjning. Med hänsyn till värdväxtens och värdmyrornas klimatkänslighet, bör en åtgärdsplan inte omfatta alltför stora miljöförändringar då förekomstmiljöns funktion noga måste utvärderas genom att endast ett delområde i taget förändras. Inom varje region med förekomst av svartfläckig blåvinge bör försök göras att återskapa livskraftiga metapopulationer. Det innebär att alla områden med potentiella habitat inom rimliga avstånd för fjärilens naturliga spridning bör restaureras eller ges en modifierad hävd som är anpassad för arten. Möjligheterna att även restaurera lämpliga habitat inom tidigare förekomstområden för att återinföra arten bör övervägas och undersökas. I Uppland befinner sig flera av förekomstytorna på fornminnesskyddade områden. Det är här viktigt att informera Riksantikvarieämbetet om artens krav så att framtida åtgärder för öppethållande och tillgänglighet kan samordnas på ett för arten gynnsamt sätt. På Gotland har man börjat kartlägga artens utbredning. Det vore värdefullt om detta också genomfördes på Öland och att man i dessa län framgent håller utvecklingen under uppsikt för att få fram uppgifter om vilka förändringar i markanvändningen som missgynnar arten. Övrigt Arten omfattas av EU:s habitatdirektiv bilaga 4. Ett nationellt Åtgärdsprogram har framtagits för perioden 2006-2010. Per Stadel Nielsen har bidragit med väsentlig information vid första och andra revisionerna, Ingemar Frycklund och Mikael Johannesson vid tredje revisionen av faktabladet. Konventioner och artskydd Konventioner: Habitatdirektivets bilaga 4, Bernkonventionens bilaga II Fridlysning: Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 4, 5. Bestämmelsen gäller hela landet Åtgärdsprogram: Fastställt Rödlistning i andra länder Global rödlistning: LR/NT (1996) ArtDatabanken - artfaktablad 4

Litteratur Bína, P. 2007. Inventering av Svartfläckig blåvinge (Maculinea arion) på Gotland 2006. Länsstyrelsen i Gotlands län, rapporter om natur och miljö, nr. 2007: 11 Ebert, G. 1993. Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Bd. 2. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart. Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar, Hesperidae-Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Elmquist, H. & Nielsen, P.S. 2007. Åtgärdsprogram för bevarande av svartfläckig blåvinge (Maculinea arion). Naturvårdsverket, Stockholm/Östersund. Frycklund, I. 1992. Inventering av insektsfaunan inom Galgbacken-Tunåsen, Valsgärde, Fullerö backar och Husby gravfält. Entomologiska föreningen i Uppland. Higgins, L.G. & Riley, N., svensk bearbetning Douwes, P. 1970. Europas dagfjärilar. Almqvist & Wiksell, Stockholm. Holmgren, E. 1886. Lepidopterologiska iakttagelser i Stockholms omgifningar. Ent. Tidskr. 7(1): 35-40. Johannesson, M. 2007. Svartfläckig blåvinge i Västra Götalands län, Inventeringar 2006 och 2007. Länsstyrelsen i Västra Götaland, rapport 2007: 54. Kjellander, E. 1944. Lepidopterologiska notiser 2. Opusc. ent. 9(1-2): 53-55. Lindeborg, M. 2006. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2005. Ent. Tidskr. 127: 61-71. Lindeborg, M. 2007. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2006. Ent. Tidskr. 128: 19-32. Lindeqvist, C. 1880. Dagfjärilsfaunan på en fläck av mellersta Skåne. Ent. Tidskr. 1(2): 104-107. Lukhtanov, V. & Lukhtanov, A. 1994. Die Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna). Herbipoliana bd. 3. Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen. Neander, A. 1918. Ytterligare om Kronobergs läns Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 39: 31-53. Nielsen, P.S. 1992. Sortplettet Blåfugl; et igangvaerende projekt med undersögelse af Maculinea arion s (L.) livsvilkår på Mön resulterande i 1991 i et öjeblikkeligt redningsforsög. Lepidoptera 6(3): 57-63. Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935-41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm. Nordström, F. 1943. Förteckning över Sveriges storfjärilar. Catalogus Insectorum Sueciae. Opusc. ent. 8: 59-120. Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K.J. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund. Norgaard, I. & Nielsen, P.S. 1988. Fund af storsommerfugle i Danmark 1961-86. Lepidopterologisk forening. Norgaard, I. (Ed.). 1998. Samlet liste over fund af danske storsommerfugle i tiden fra 1987-1996. Lepidopterologisk forening. Palmqvist, G. 1992. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1991. Ent. Tidskr. 113: 37-45. Palmqvist, G. 2001. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2000. Ent. Tidskr. 122: 41-55. Palmqvist, G. 2003. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2002. Ent. Tidskr. 124: 47-58. Porat, C.O, von. 1913. Fjärilsfynd mest från Jönköpingstrakten. Ent. Tidskr. 34(2-4): 79-104. Stoltze, M. 1996. Danske dagsommerfugle. Gyldendal, Köpenhamn. Sylvén, E. 1940. Lepidopterologiska meddelanden. Ent. Tidskr. 61: 19-25. Thedenius, K.F. 1880. Bidrag till Skandinaviens fjärilsfauna. Ent. Tidskr. 1(2): 99-101. Thomas, J.A. 1984. The Conservation of Butterflies in Temperate Countries: Past efforts and Lessons for the future. pp. 333-353. In: Vane-Wright, R.I. & Ackery, P.R. The Biology of Butterflies. Academic press, London. Thomas, J.A. & Lewington, R. 1991. Butterflies of Britain and Ireland. Dorling Kindersley Limited, London. Thomas, J.A. & Elmes, G.W. 1992. The ecology and conservation of Maculinea Butterflies and their Ichneumon parasitoids. In: Pavlicek-van Beek, T., Ovaa, A.H. & Made, van der, J.G. Future of Butterflies in Europe: strategies of survival. Proceedings of the International Congress 1989. Agricultural University, Wageningen. Författare Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1997, 2005, 2007 & 2012. ArtDatabanken - artfaktablad 5