Sankta Gertruds sjukhuskyrkogård Västerviks församling, Linköpings stift, Kalmar län

Sankta Gertruds sjukhuskyrkogård Västerviks församling, Linköpings stift, Kalmar län Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar/ begravningsplatser i Linköpings stift 2006 Magdalena Jonsson Kyrkoantikvariska rapporter 2006, Kalmar läns museum

Innehåll INLEDNING 3 Bakgrund 3 Syfte 3 Kulturminneslagen och Begravningslagen 3 Kulturhistorisk bedömning 4 Inventeringens uppläggning och rapport 4 Linköpings stift, Kalmar län en kort historik 5 Kort kyrkogårdshistorik 5 SANKTA GERTRUDS SJUKHUSKYRKOGÅRD 6 Miljöbeskrivning 6 Kyrkogårdens historik 7 Beskrivning av kyrkogården idag 9 KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET 13 ARKIV OCH LITTERATUR Bilagor: Kulturminneslagen 2

INLEDNING Bakgrund Ur kulturhistorisk synpunkt är kyrkogårdar och begravningsplatser bärare av en stor mängd information och platserna ger anledning till frågor av olika slag. Vad är typiskt för våra kyrkogårdar när det gäller vegetation, omgärdningar, gångar, gravvårdar m m och finns det några regionala skillnader? Vad har varit gängse bruk under olika tider och vad kan vi få för historisk information bara av att gå på en kyrkogård? Med utgångspunkt i behovet av att förbättra kunskapen om våra kyrkogårdar och begravningsplatser genomförs en stiftsövergripande kulturhistorisk inventering. På uppdrag av Linköpings stift utför Kalmar läns museum inventeringen av kyrkogårdar/begravningsplatser inom stiftets del av Kalmar län. Arbetet bekostas av medel från den kyrkoantikvariska ersättningen och påbörjades under år 2004. Projektet beräknas vara avslutat vid utgången av år 2006. Inventeringen berör de till Svenska kyrkan hörande kyrkogårdarna/begravningsplatserna som omfattas av kulturminneslagen. Lagen gäller de begravningsplatser som är tillkomna före utgången av år 1939 och ytterligare några som skyddas genom särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet. Denna rapport utgör en delrapport i inventeringen vars resultat kommer att sammanställas och analyseras i en stiftsövergripande rapport. Syfte De stiftsövergripande inventeringarnas syfte är: - att lyfta fram och öka förståelsen för kyrkogårdarnas och begravningsplatsernas kulturvärden och att främja kontakterna mellan kyrkan och kulturmiljövården - att skapa ett underlag för församlingarnas/samfälligheternas planering och förvaltning av kyrkogårdarna/begravningsplatserna och för vård- och underhållsplaner - att sammanställa ett enhetligt och tillgängligt kunskapsunderlag med beskrivning av och historik för den enskilda kyrkogården/begravningsplatsen samt en bedömning av de kulturhistoriska värdena. Inventeringen blir samtidigt en samlad dokumentation och överblick av kyrkogårdar/begravningsplatser i stiftet från 2000-talets första decennium. - att skapa ett underlag för handläggning av kyrkoantikvariska ärenden och för bedömning av var det är särskilt viktigt att stödja insatser med kyrkoantikvarisk ersättning. Kulturminneslagen och begravningslagen Enligt Lag om kulturminnen m m (SFS 1988:950) skall Svenska kyrkans kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas. Tillstånd måste sökas hos länsstyrelsen för att göra väsentliga förändringar på kyrkogården. (Se vidare i bilaga om Kulturminneslagen). Begravningslagen (SFS 1990:1144). anger att en gravvård ägs av den som betalar gravrättsavgiften. När en gravanordning har blivit uppsatt, får den inte föras bort utan upplåtarens medgivande. När gravrätten upphör har ägaren rätt till gravvården. Om gravrättsinnehavaren inte vill gör anspråk på gravvården inom 6 månader tillfaller gravvården upplåtaren, alltså församlingen. Vidare säger lagen: Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av annat skäl 3

bör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på platsen. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats. Kulturhistorisk bedömning Alla gravvårdar bär på sin historia och kan berätta om en person, en familj, stilhistoria och begravningstraditioner. I rapporten anges exempel på typer av gravvårdar som utifrån skilda kriterier bedöms som kulturhistoriskt värdefulla. Generellt gäller att ålderdomliga gravvårdar från tiden fram till 1850 bör föras in i kyrkans inventarieförteckning Detta gäller även gravstaket och gravvårdar i gjutjärn och smidesjärn liksom äldre vårdar av trä. Många andra gravstenar har också ett kulturhistoriskt värde som kan kopplas till gravvårdens utförande - material, konstnärligt utförande eller till en person- lokal/personhistoriskt värde. Inventeringen omfattar i första hand enbart gravvårdar ute på kyrkogården. I flera kyrkor finns det dock gravvårdar som förvaras i kyrkan eller i lokal i anslutning till kyrkan. Ofta har dessa ett stort kulturhistorisk värde och bör tas med i kyrkans inventarieförteckning. Den kulturhistoriska bedömningen görs utifrån principer som tagits fram av och fortlöpande diskuteras med representanter för Linköpings stift, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, och Östergötlands län samt länsmuseerna i Jönköpings och Östergötlands län. En kulturhistorisk bedömning är aldrig definitiv utan hela tiden föremål för omvärderingar. Vid bedömningen tas hänsyn till varje enskild kyrkogårds egna värden, men också till värden i förhållande till andra kyrkogårdar i stiftet och övriga landet. Inför varje planerad förändring skall tillstånd inhämtas från länsstyrelsen och varje ärende behandlas där från fall till fall. Den kulturhistoriska bedömningen utgör underlag för beslut om vilka åtgärder som kan vara berättigade till kyrkoantikvarisk ersättning. Inventeringens uppläggning och rapport Rapporten består av en historik över kyrkogården samt en beskrivning i ord och bild av kyrkogården som helhet och de olika kvarteren/områdena. En kulturhistorisk bedömning görs av varje kvarter/område samt över kyrkogården i dess helhet. Arbetet har varit uppdelat i en fältdel med inventering och fotografering samt en arkivgenomgång. De aktuella arkiv som gåtts igenom har främst varit länsmuseets topografiska arkiv och Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Uppgifter har vidare hämtats från aktuell litteratur däribland hembygdslitteratur. I viss mån har lantmäteriets handlingar och kartor nyttjats. De i rapporten redovisade arkivuppgifterna utgör en sammanfattning av genomgångna arkiv och ska inte ses som inte en komplett beskrivning av händelser i kyrkogårdens utveckling. Arbetet inkluderar en omfattande fotodokumentation varav endast en mindre del är presenterad i rapporten. Delar av inventeringsmaterialet görs tillgängligt via Kulturmiljövårdens bebyggelseregister, ett informationssystem som förvaltas av Riksantikvarieämbetet (www.raa.se). Fältarbetet och rapporterna har utförts av antikvarier Magnus Johansson, Magdalena Jonsson och Liselotte Jumme vid Kalmar läns museum. Rapporterna finns tillgängliga på Linköpings stift, Länsstyrelsen i Kalmar län, Kalmar läns museum samt på respektive kyrklig samfällighet. 4

Linköpings stift, Kalmar län en kort historik Linköpings stift bildades i början av 1100-talet och omfattade då Småland, Öland och Gotland. Ur Smålandsdelen bildades 1163 Växjö stift. Sin nuvarande omfattning erhöll Linköpings stift 1603, då södra delen av Kalmar län och Öland avskildes och bildade Kalmar stift, senare 1916 tillfört Växjö stift. Under medeltid utgjordes Småland av ett tiotal små folkland i gränsområdet mellan västra och östra Götalands slättbygder i norr och de gammaldanska landskapen vid rikets gräns i söder. Kust- och inlandsbygder var glest befolkade och politiskt tycks området ha varit svagare knutet till det svenska riket än övriga landskap. Först i slutet av 1200-talet började området framträda i rikspolitiskt sammanhang. De tidigmedeltida kyrkorna var oftast små enkla träbyggnader utan torn. Först under senare del av medeltiden började man bygga av sten, vilket krävde helt annat kunnande och en större ekonomisk insats. I de förhållandevis fattiga smålandssocknarna fortsatte man dock traditionen att bygga i trä. De stenkyrkor som uppfördes var få och tillkom i huvudsak i de rikare bygderna. Någon större byggverksamhet förekom inte under senmedeltiden och århundradena därefter. I stort stod kyrkorna kvar orörda sånär som på nödvändiga underhållsarbeten och reparationer i samband med krig och annan skadegörelse. En kraftigt växande befolkning och nya idéströmningar om gudstjänstrummets utformning skapade under 1700- och 1800-talen nya behov. Nu raserades, med några få undantag, flertalet av de gamla otidsenliga kyrkorna och de som blev kvar utsattes för omfattande omoch tillbyggnader. I en kunglig förordning 1776 föreskrevs att de nya byggnaderna skulle uppföras i sten, vilket också bidrog till att äldre träkyrkor dömdes ut och ersattes. Många av de nya kyrkorna ritades av tidens mest framstående arkitekter knutna till det av Kungl. Majt. inrättade Överintendentämbetet, vars uppgift var att granska förslagen till de stora, ljusa och luftiga kyrkorummen utformade enligt den nyklassicistiska tidsandan. För kyrkorna innebar 1800-talets senare del och tidigt 1900- tal en restaurerings- och ombyggnadsperiod, där nyklassicismens rena formspråk övergavs för skiftande stilimiterande ideal. Med alla medel försökte man anpassa såväl gamla som nya kyrkor till de nya idéerna nygotik, nyrenässans och nybarock. Nya liturgiska och funktionella krav och nya smakriktningar har därefter fortsatt att förändra kyrkorummen in i vår tid. Linköpings stift omfattar idag Östergötlands län, nordöstra delen av Jönköpings län och norra delen av Kalmar län. Kalmar läns del består av Norra och Södra Tjusts kontrakt samt Sevede- Aspelands kontrakt. Här finns omkring 35 kyrkor och 42 begravningsplatser anlagda före 1940 och skyddade enligt lagen om kulturminnen (SFS1988:950). Av dessa är Pelarne (trä) och S:ta Gertrud i Västervik (sten), Tveta (sten/trä), och Törnsfall (tegel/sten) till ursprung bevarade medeltida kyrkor. Kort kyrkogårdshistorik En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så vis att den ligger i direkt anslutning till en kyrkobyggnad. En begravningsplats rymmer ofta ett kapell inom sitt område. I förhistorisk tid varierade gravskicket mellan brandgravar och jordbegravningar. Kristendomens införande innebar bl a att bränning av kroppar förbjöds. Länge begravdes människor i närheten av sina hem, men under medeltiden anlades kyrkogårdar i allt högre utsträckning kring kyrkorna. Kyrkogårdens område delades först upp mellan byarna, med byvisa begravningar, senare i hemman. Den medeltida begravningsplatsen bestod troligen av 5

ängslika områden kring kyrkan där de välbärgades gravminnen i form av stenkors, tumbor och hällar stod uppställda. Enklare människors gravar kunde markeras av en liten kulle eller ett träkors. Kyrkogården omgärdades vanligen av träbalkar med spåntak. I mitten av 1700- talet kom ett kungligt påbud om att kyrkogårdsmuren, eller bogårdsmuren som man då kallade den, skulle vara uppförd av gråsten utan bruk, alltså kallmurade. I början av 1800-talet tillät man att de murades med kalkbruk om de täcktes med tak. Reformationen innebar på många sätt en förändrad syn på det som hörde kyrkan till. Många kyrkogårdar lämnades vind för våg, murar revs och djuren betade fritt i markerna. Först under 1700-talet började man visa mer intresse för kyrkogårdarnas vård och utformning. Före 1800-talet var det vanligt att människor av högre stånd begravdes inne i kyrkan, medan vanligt folk begravdes på anonyma allmänningar kring kyrkan. Under 1700-talets slut ökade protesterna mot begravningar i kyrkan då det ansågs ohygieniskt och orsakade stort obehag, speciellt sommartid. År 1815 beslöt Sveriges riksdag om att begravningsplatser skulle anläggas utanför städer och byar, också det av hygieniska skäl. I bland annat Västervik och Kalmar finns sådana begravningsplatser. Först efter 1815 blev det också mer allmänt förekommande med genomgripande planläggning av kyrkogårdarna med gångsystem och planteringar. Det blev också allt vanligare med planteringar av träd kring kyrkogården, sk trädkrans. Genom 1815 års förordning förbjöds definitivt begravningar inne i kyrkan. Kyrkogårdar och begravningsplatser uppdelades i områden där den dödes familj fick köpa gravplats, och områden som var gratis. Dessa senare områden kallades vanligen allmänna linjen. Här begravdes människor i den ordning de avled. Det innebar bl a att äkta makar inte blev begravda bredvid varandra. Under 1800-talets senare hälft blev det allt vanligare för samhällets arbetare och medelklass att skaffa sig egen gravplats och påkostad gravvård. Samtidigt blev de förmögnas gravvårdar allt mer påkostade. Vid ungefär samma tid började man anlägga kyrkogårdar med en mindre strikt utformning, än den tidigare, och med ett mer naturinspirerat utseende. Vid 1900-talets mitt anlades kyrkogårdar med en större anpassning till den lokala topografin och de lokala växtförhållandena, bl a tillkom många skogskyrkogårdar. I och med att man började använda moderna maskiner har skötseln av kyrkogårdarna delvis förändrats. Tidigare grusgravsområden har såtts igen och staket och andra detaljer har tagits bort för att underlätta arbetet. Under de senaste decennierna har minneslundar tillkommit på nästan samtliga kyrkogårdar. SANKTA GERTRUDS SJUKHUSKYRKOGÅRD Fastighetsbeteckning: Västervik 3:6, Västerviks församling, Västerviks kommun, Södra Tjust härad, Kalmar län, Småland. Befolkningstal: 1805: 2932, 1900: 8299, 2003: 21 530 Miljöbeskrivning Västerviks församling är en medeltida stadsförsamling. Staden, på den nuvarande platsen vid Gamlebyvikens mynning, grundades år 1433, då Erik av Pommern utfärdade stadens privilegiebrev. Denna föregicks av en äldre stadsbildning längre in i viken, nuvarande Gamleby. År 1517 ödelades Västervik helt och hållet av en brand och invånarna flyttade tillbaka till det äldre stadsläget. År 1544 uppmanades de emellertid att flytta tillbaka till nuvarande Västervik, som 1547 också återfick sina privilegier. Redan på 1300-talet hade en borganläggning uppförts vid Gamlebyvikens mynning, Stäkeholm, numera benämnd Stegeholm. Staden hade endast en kyrka, helgad åt Sankta Gertrud. Möjligen föregicks stadskyrkan av ett kapell. I en senmedeltida förteckning över kapell i Linköpings stift finns en 6

uppgift om ett kapell "nära Stäkeholm", som dock uppges vara helgat åt S:t Göran. I stadens sydöstra del, inom ett område som idag ungefär motsvaras av kv. Kapellet, påträffades någon gång under förra delen av 1700-talet benrester, vilket tyder på att här funnits en kyrkogård. Platsen kallades då för Kapellbacken. Vid 1700-talets pestepidemi brukades en tomt vid nuvarande Ellen Key-skolan för begravningar. Varvsverksamheten blev under 1500- och 1600-talen stadens viktigaste näring trots perioder av bakslag med danskarnas framfart 1612, en storbrand 1665 och nya krigshändelser på 1670- talet. Stora delar av staden ödelades och återuppbyggdes vid dessa tillfällen. Uppbyggnaden med rätvinkliga gator och kvadratiska kvarter härstammar från denna tid. Under 1700-talet utvecklades handeln och industrin i staden och nya varv anlades, bl a Stora varvet. Vid mitten av 1700-talet stod det ståtliga Cederflychtska fattighuset klart vid kyrkan, ritat av den store arkitekten Carl Hårleman. Även kyrkoherdebostaden och rådhuset tillkom under 1700-talet tillsammans med andra större fastigheter. Varvsverksamheten upplevde en nedgång under slutet av 1800-talet och andra industrier tog över, bl a tändsticksfabriker. Järnvägen kom till staden 1879 och Västervik fick därmed förbindelse till Linköping. Under 1900-talets början expanderade staden och många nya småindustrier startade t ex tvålfabrik, kemisk-teknisk fabrik, mekanisk verkstad, bl a Bröderna Nilsson & Co. Stenindustrin utvecklades vid samma tid och blev så småningom en känd näring för Västervik. I början höggs bara gatsten men så småningom kom tillverkningen av gravvårdar igång och på 1880 och 90-talen startade flera större monumenthuggerier, Brödern Flinks och Schannongs, senare Västerviks granitindustri, Bröderna Styrenius och J. Ahlins stenhuggeri och sliperi. Flera av rörelserna låg längs Stora Allén. Bröderna Styrenius flyttade så småningom till fastigheten Djurgården nr 1 vid Gamlebyviken. Den svarta Västerviksgraniten var lättarbetad och omtyckt av kunderna. Dessutom fanns stenar i rödgrå granit från Nygård i Gamleby och den blågrå variant som Styrenius bröt på Högön i Gamlebyviken. Många Västerviksbor var anställda inom produktionen och de färdiga produkterna såldes över hela landet och gick även på export. Bröderna Flink tillverkade framförallt gravvårdar och firman utvecklades till Skandinaviens största i sitt slag. En undersökning gjord av Medicinalstyrelsen omkring sekelskiftet 1900 visade att behovet av vårdplatser för sinnessjuka var stort. Man beslutade därför att bygga ett antal nya anstalter runt om i Sverige. De styrande i Västervik såg detta som en möjlighet att skapa arbetstillfällen i staden och presenterade ett förslag på lokalisering och lösningar för transporter m.m. Beslutet om att bygga fattades 1906. Anstalten skulle kunna ta emot 800 patienter, främst från de tre smålandslänen. Sex år senare, 1912, stod anläggningen klar och den 29 januari tog man emot den första patienten. Kyrkogårdens historik Sjukhuskyrkogården som företeelse förefaller ha varit vanligast i anslutning till de stora sinnessjukhusen och sanatorierna. Denna typ av stora vårdinstitutioner började anläggas omkring sekelskiftet 1900. Relativt snart efter att institutionen startats anlades en egen kyrkogård. Flertalet av dessa kyrkogårdar drevs fram till mitten av 1900-talet. En kyrkogård på platsen behövdes eftersom patienterna ofta kom långväga ifrån. När någon avled hade släkten inte alltid möjlighet att betala hemtransporten. De döda blev kvar och begravdes på institutionens kyrkogård. När det gällde patienter som tagits in på sinnessjukhus hade många tillbringat hela sina liv på anstalt. Banden med släkten och hembygden var för länge sedan brutna. Få av sinnessjukhusens patienter i början av 1900-talet fick ens besök av anhöriga. Att ha en anhörig som hamnat på anstalt var många gånger en skam som helst skulle gömmas undan. Det gjorde också att man valde att anlägga en egen kyrkogård i anslutning till 7

vårdinstitutionen och inte använde närmaste församlingskyrkogård. När det gällde sanatoriernas kyrkogårdar var också rädslan för smitta en viktig orsak. Sankta Gertruds sjukhusområde blev med tiden ett eget litet samhälle. Här fanns hantverkare av olika slag, trädgårdsodlingar m.m. Den enda service som saknades var skola, barnmorska och systembolag. Redan i ett tidigt skede inrättades en kyrksal i en av byggnaderna på området. Här höll prästen från stadsförsamlingen gudstjänster och här förrättades jordfästningar för både patienter och anställda. Man anlade också en egen kyrkogård i nordöstra hörnet av sjukhusområdet. Denna sköttes av patienterna. Flera av gravvårdarna, såväl av sten som trä, tillverkades i verkstäderna på sjukhusområdet av patienterna. På Sankta Gertruds sjukhusområde finns sedan 1989 ett psykiatriskt museum som drivs av en ideell förening. I deras samlingar finns en karta över en kyrkogård på sjukhusområdet ritat 1917 och signerad av en man vid namn Ericsson. Ritningen visar ett rektangulärt område som med hjälp av raka gångar delas in i nio gravkvarter. Platsen är inritad i en slutning utmed Gamlebyviken. En ingång fanns i sydväst. Om detta var bara var ett förslag till ordnande eller om det verkligen genomfördes är inte känt. Idag har kyrkogården en form som avviker från ritningens. Kyrkogården placerades dock verkligen i en sluttning mot Gamlebyviken. Vid kyrkogårdens sydvästra sida finns idag en halvcirkelformad plats belagd med sand. På var sida om halvcirkelns början står en rektangulär sten av granit. Om kyrkogården ursprungligen anlades som ritningen avsåg skulle detta stämma med placeringen av kyrkogårdens ingång. På ett av de få äldre fotografier av platsen som finns bevarade visas kyrkogårdens ingång. Den utgjordes av fyra murade stolpar av tegel med tältformade krön. På toppen av de två mittstolparna fanns också ett kors på var stolpe. Mellan mittstolparna var vitmålade dubbelgrindar av trä. Mellan mittstolparna och de något kortare båda andra stolparna var mindre, enkla grindar. Även de var vitmålade och av trä. På var sida om ingången kan man ana någon form av stängsel och kanske också häckar. Så här såg tidigare ingången till sjukhuskyrkogården ut. Såväl stolpar som grindar är idag borta. Bilden är troligen tagen på 1920-talet. (Bilden tillhör Psykiatriska museet i Västerviks samlingar) De patienter som begravdes på sjukhuskyrkogården fick sina gravplatser i linjer. Här ska ha funnits rum för ca 400 linjegravplatser. Gravplatserna var fördelade på två områden. Av detta 8

kan man idag se spår. Ytterligare 75 gravplatser för patienterna ska ha funnits i ett område som idag är skogbevuxet. Av dessa kan man idag inte se några spår. Enligt uppgift ska det ha funnits en gravbok där man skev ner vilka som begravdes men den är idag borta. Även en del av personalen blev begravd på sjukhuskyrkogården. I det psykiatriska museets samlingar finns 24 gravbrev för anställda eller deras anhörigas gravplatser. Av dessa återfinns idag 15 stycken på kyrkogården. Efter 1950 har inga patienter begravts på platsen men det förekom att f.d. anställda begravdes på sjukhuskyrkogården fram till 1967. Därefter har kyrkogårdsområdet följt med i de ägarbyten som förekommit. År 1967 överlämnades sjukhuset av staten till landstinget. Verksamheten drevs vidare fram till slutet av 1990-talet. Då hade nästan alla avdelningar lagts ner. På uppdrag av lanstinget förvaltades kyrkogården av Västerviks församling fram till 2001. Därefter tog landstinget i Kalmar läns parkförvaltning över skötseln. När sjukhusområdet för några år sedan såldes till en privatperson uppstod frågan vem som idag är ansvarig för kyrkogården. Formellt sett kan man inte köpa en kyrkogård. Marken som är invigd till kyrkogård får inte heller tas i bruk för andra ändamål. Situationen har i dagsläget ännu inte fått någon lösning. N A B Gravplatser anställda Äldre ingång? Karta över sjukhuskyrkogården i Västervik Beskrivning av kyrkogården idag Allmän karaktär Sjukhuskyrkogården ligger i en slutning ner mot Gamlebyviken. Idag skyms utsikten mot vattnet av en ridå av unga granar. Ytan är i det närmaste rektangulär men inte utlagd i rak nordlig-sydlig riktning. Området har ingen kvartersindelning men i rapporten används benämningarna A för ett västligt område och B för ett östligt område eftersom deras karaktär skiljer sig något åt. Marken är gräsbevuxen men har inte klippts de senaste åren vilket gör att platsen har ängskaraktär. Till det bidrar också träden som växer inom gravkvarteren. De anställdas gravplatser är belägna i kyrkogårdens södra del. 9

Södra delen av kyrkogården från ingången i sydost. (KI V-vik sjukhuskyrkog 012) Kyrkogården från nordost. (KI V-vik sjukhuskyrkog 037) De flesta av de anställdas gravplatser har en yta som är omgärdad. Patienternas gravplatser är placerade i rader i nord-sydlig riktning. Av de en gång 400 linjegravplatser som ska ha funnits här återstår idag 33 gravvårdar. Än idag kan man relativt väl se hur raderna med gravplatser varit utlagda. Dels genom de enstaka gravvårdar som finns kvar och dels genom de upphöjda förband som går i nord-sydlig riktning. Det gäller framförallt område A medan område B är otydligare. Här finns färre vårdar bevarade och få spår i marken. I områdets västra del finns en terrassliknande formation som troligen är anlagd. Här är en av de anställdas gravplatser placerad. Omgärdning Området saknar anlagd omgärdning utom i sydost där det finns en enkel stenmur. Ingångar Inga markerade ingångar finns. Det är dock mest naturligt att komma till kyrkogården från söder. Till kyrkogårdens södra hörn leder en körväg och vid gränsen till kyrkogården står en stolpe där det en gång funnits en informationsskylt. Vegetation Platsen är beväxt med tallar, björkar och ekar. Några av de anställdas gravplatser omgärdas av buxbomshäckar och i ett fall av liguster. Vid inventeringstillfället i april 2006 växte vitsippor och enstaka blåsippor i gravkvarteren. Sommartid kan man tänka sig att dessa ersätts av vilda ängsblommor. Gångsystem En större bredare gång leder fram till och in på kyrkogården från söder. En mindre gång går runt hela kyrkogården samt delar denna i en östlig och västlig del. Gångarna är belagda med fint grus. Till platsen leder flera mindre strövstigar som används för friluftsliv av de boende i villaområdet söder om kyrkogården. 10

Några av de anställdas gravplatser som omgärdas av stenram eller häckar av buxbom. De mindre gravvårdarna i förgrunden är över patienter. Område A. (KI V-vik sjukhuskyrkog 019) Trots att det idag endast finns ett fåtal av patienternas gravvårdar bevarade kan man se hur raderna med gravplatser en gång har gått. På kyrkogården finns svagt markerade långa rader. Detta är tydligast i område A. De bevarade vårdarna hjälper till att förstärka spåren. (KI V-vik sjukhuskyrkog 022) Gravvårdstyper Majoriteten av gravvårdarna är liggande, lite lutande vårdar typiska för linjegravsområden från sekelskiftet 1900 till mitten av samma århundrade. I område A finns tre stående linjegravvårdar varav den ena är i form av ett kors. I kvarter B finns en linjegravvård som ursprungligen kan ha varit stående. Här finns också en linjegravplats som har en smal stenram som en gång omgärdade en gravkulle. De äldsta av de anställdas gravvårdar är stående av polerad svart granit. Denna typ av gravvårdar var vanlig i början av 1900-talet. På 1930-talet blev istället låga stående vårdar vanliga. Dekoren är enkel. De höga stående gravvårdarna är fem till antalet. Av dessa har fyra en mindre slipad yta på framsidan där persondata står angiven men övriga ytor är oslipade. En gravvård är i form av ett vitmålat kors med en emaljerad skylt. Emaljerade skyltar av den här typen tillverkades bl.a. av Ankarsrums bruk. Enligt uppgift ska flera gravvårdar ha tillverkats av patienter. Bland linjegravarnas vårdar finns en enkel liggande typ som inte förekommer på andra kyrkogårdar. Kanske är det dessa vårdar som tillverkats på sjukhusområdet. Av de anställdas gravplatser omgärdas fem av stenram, tre av buxbomshäck och en av liguster. Åtta av dessa omgärdade gravplatser har med säkerhet varit belagda med grus men det är troligt att även de andra haft det. En gravplats är belagd med stenplattor. Det finns också en liggande gravvård som är placerad på ett podium av sten, två steg högt. Två gravplatser omgärdas av buxbomshäck men gravvårdarna är borta. Värt att notera är att man på flera av patienternas gravvårdar har skrivit ut persondata. I boken Minnets stigar berättar författarna om några av landets sjukhuskyrkogårdar bl.a. den i anslutning till det stora sinnesjukhuset Sankt Lars i Lund. Där saknar patienternas gravvårdar persondata eftersom sekretessen inte tillät att man angav dessa uppgifter. Kanske har de anhöriga till personerna med gravvårdar på Västerviks sjukhuskyrkogård med angiven persondata gett sitt medgivande. Personuppgifterna kan vara en av anledningen till att just dessa stenar idag finns kvar. 11

Under fjolårslöven döljs spår. Här en av patienternas gravplatser som markerats av en liten rektangulär stenram. Denna form av gravplatsarrangemang återfinns ibland på äldre linjegravsområden. Område B. (KI V-vik sjukhuskyrkog 031) Nästan dold under fjolårsgräs och löv återfanns den här vården i område B. Elin Nilsson Nybro 1874-1934 Sov i ro önskar barnen. Denna form av linjegravvård är typisk för tiden. På sjukhusens kyrkogårdar saknade gravvårdarna namn för att skydda patienternas identitet. Det verkar man inte ha varit så noga med i Västervik. (KI V-vik sjukhuskyrkog 032) 12

KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET Sjukhuskyrkogården i Västervik anlades i anslutning till Sankta Gertruds sjukhus. Sjukhuset stod klart 1912 och det förefaller som att en kyrkogård anlades i slutet av 1910-talet. På olika platser i landet finns sjukhuskyrkogårdar. De är en naturlig del av de stora sinnessjukhusen och sanatoriernas verksamhet. Patienterna kunde många gånger inte återvända hem efter döden och därför behövde institutionerna sina egna begravningsplatser. Ett kulturhistorisk värde finns i själva sjukhuskyrkogården som företeelse. Den är en del av de stora sjukhusinstitutioner som skapades omkring sekelskiftet 1900 och som bestod fram till mitten av samma århundrade. Kyrkogården ligger i nordöstra hörnet av det ursprungliga sjukhusområdet. Den ska ursprungligen ha omfattat ett större område men av detta kan man idag inte se några spår. I Psykiatriska museets samlingar finns en planritning för hur man tänkte sig kyrkogården men det förefaller som att denna inte förverkligades. Idag finns ett fåtal gravvårdar bevarade på kyrkogården. Både patienter och anställda har begravts här och av dessa har flest gravvårdar över anställda bevarats. Dessa gravplatser är koncentrerade till kyrkogårdens södra del. Fler av dem har gravvårdar och gravplatsarrangemang typiska för den här tiden. Bland dessa gravvårdar finns ett vitmålat träkors. Gravvårdar av trä var tidigare vanliga på våra kyrkogårdar. Därför bör de trävårdar som finns kvar vårdas så att deras livslängd förlängs så långt möjligt. Patienternas gravplatser har ordnats i linjer. Av denna struktur kan man ännu se spår på kyrkogården. En del av patienternas gravvårdar ska ha tillverkats av patienterna på sjukhuset. Vilka detta är går inte med säkerhet att avgöra men det finns en enkel typ av gravvård som förekommer vid flera gravplatser som skulle kunna vara dessa vårdar. Dessa har ett kulturhistorisk värde dels genom den hantverksmässiga tillverkningen dels genom att det visar sjukhusets strävan efter självförsörjning. Patienterna skulle i möjligaste mån hållas sysselsatta med arbete och på sjukhusområdet fanns verkstäder och aktiviteter av olika slag. Begravningar på platsen upphörde 1950 för patienter och för anställda 1967. Sjukhuskyrkogården är en ovanlig anläggning som därför bör värnas. Samtliga gravvårdar skall bevaras på sina platser och de rester av kyrkogården ursprungliga struktur som finns kvar skall värnas. Området behöver en varsam skötsel som bevarar platsens karaktär. Sammanfattningsvis: Sjukhuskyrkogården utgör en viktig del av Sankta Gertruds sjukhusområde och Västerviks stads historia. Den är också den enda sjukhuskyrkogården i Kalmar län. Sankta Gertruds sjukhus och sjukhuskyrkogården speglar samhällets syn på psykiska sjukdomar vid den då institutionen anlades. 13

ARKIV OCH LITTERATUR Bucht, Eivor (red), Kyrkogårdens gröna kulturarv, Klippan 1992 Hammaskiöld, Hans mfl, Minnets stigar en resa bland svenska kyrkogårdar. Stockholm 2001 Hammarskjöld, Britt-Marie, Ett läns utveckling-kulturminnesvårdsprogram för Kalmar län. Etapp 1, Översikt. Kalmar 1985 Psykiatriska museets stödförening, Sankta Gertruds sjukhus ett samhälle i samhället, Västervik 1989 Rahmqvist, Sigurd (red), Det medeltida Sverige, Bd 4, Småland 4, Stockholm 1999 Ullén, Marian, Medeltida träkyrkor, 1 Småland samt Ydre och Kinda härader i Östergötland. Stockholm 1983 Muntliga uppgifter Kurt Gustafsson, Psykiatriska museets stödförening 14