Avelsprojektet för gråsäl i Forsmark hur har det gått för de utsläppta sälarna? Delrapport 1 April 2005 av Anna Roos, Anders Bignert och Olle Karlsson Miljögiftsgruppen Naturhistoriska riksmuseet 1
Bakgrund Avelsprojektet för gråsäl i Forsmark startade 1980 då gråsälstammen var nere på ett minimum i Östersjön. Från ca 100 000 djur i början av 1900-talet bestod stammen då av färre än 4000 djur. Kanske hälften av dem fanns i svenska vatten. Många av de sälar som obducerades visade på ett sjukdomskomplex med koppling till höga halter av miljögifter, framför allt PCB. En hög andel av sälarna hade allvarliga skador på könsorgan, lever, njure, binjurar, tänder, skelett, klor och hud. Därför inleddes avelsprojektet som ett naturvårdsprojekt, men också som ett försök. Tanken var och är fortfarande - att föda upp sälar i Östersjövatten för att släppa ut dem till frihet i södra Östersjön. Dieten är giftfri : sill från Atlanten. Får de också skador som återfinns i vilda Östersjögråsälar? I början av 1980-talet var läget värst i södra Östersjön. Därför släpptes de kutar som föddes i Forsmarkshägnet till södra Östersjön, ibland söder om Öland och ibland till Måkläppen utanför Falsterbo i Skåne. De första kutarna föddes 1985 var en hane och en hona. De är, om de lever idag, tjugo år gamla. De kan ha blivit både mor- och farföräldrar många gånger om. Honan kan ha fött femton kutar, och hanen kan vara pappa till många fler. Märken Alla kutar från Forsmarkshägnet har märkts innan de släppts. De första åren användes boskapsmärken i plast, som stansades fast i baklabben. Tyvärr kom indikationer på att sälarna lättare skulle kunna fastna i fiskeredskap om de var märkta med dessa märken, så därför slutade vi med det. Sedan 1995 har kutarna försetts med mikrochips i svansen istället. Nackdelen med mikrochips är att det inte syns på sälen att den är märkt utan man behöver en speciell avläsare som på nära håll läser av chipset. Fördelen är naturligtvis att sälen inte känner av märket. Sedan 2002 frysmärker vi sälarna också. Frysmärket bränns fast på bägge sidor av sälen, så att hårsäckarna dör. Märket blir som en tatuering, och det är livslångt. Man ska kunna se märket på långt håll. Sedan projektet startade har 30 gråsälar släppts till frihet. Av dessa har tre dött som vi känner till: alla har drunknat i fiskeredskap: en i Tyskland, en i Kattegatt och Smilla drunknande på danskt vatten. I samband med att projektet fick en ny sponsor 1992 så började vi namnge kutarna. Avelsprojekt i Polen I Sverige startade vi avelsprojektet innan gråsälen försvann från våra vatten. Därför hade vi en god chans att hålla kvar de kutar som föddes, och den kolonin som faktiskt existerade. Vi har under tjugo år släppt ett fåtal djur (1-2 st) till befintliga gråsälskolonier, där de antagligen kommit att stanna. I Polen väntade man längre innan man för några år sedan startade en avelsanläggning för gråsäl i Hel Marine Station. Då var gråsälen utrotad från Polskt vatten. Projektet släpper också ut sina kutar till frihet, med satellitsändare. De första åren fick de sändare av det svenska projektet. Sälarna som släpps i Polen har en tendens att inte vilja stanna i området där det inte finns några sälar kvar, utan flera av dem har simmat norrut, till gråsälskolonier i Estland eller Sverige (Utklippan, Öland eller Måkläppen, se Figur 1). Satellitsändare Sedan 2002 har vi försett kutarna från Forsmark med satellitsändare innan de släppts till frihet. Detta för att ta reda på hur de beter sig den första tiden i frihet. Sändaren limmas fast på huden på nacken, och faller av när sälen byter päls året därpå. Beroende på hur man programmerar sändaren har den olika livslängd. Batteriet är den begränsande faktorn. Man kan programmera sändaren att bara sända t.ex. varannan dag, på så sätt håller batteriet dubbelt så länge. Men mycket kan gå fel, kombinationen marina däggdjur, satelliter, vatten och sän- 2
dare är inte idealisk. Får man positioner de första veckorna så ska man vara nöjd. Får man positioner flera månader så är man mycket nöjd! Positionerna man får från ARGOS satelliter klassas i 6 olika klasser (1,2, 3, O, A och B). Klasserna A, B och O är mycket osäkra, och borttagna från kartorna nedan (Figur 1 och 2). De kan slå helt fel, till exempel kom lokaldata att Nilsson var i Indiska Oceanen två dagar efter utsläppet, och veckan efteråt var han i Arizona. Därför måste man ha ett filter som beräknar hur troliga positionerna är, och sållar bort de felaktiga. På kartorna nedan har polygoner för för "hemområden" konstruerats från 5x5 km rutor som innehåller ett avståndsviktat densitetsmått som beräknats från sälobservationerna. Två nivåer har plottats med isolinjer: den ena med 0.9 milliobsernationer/km2, den andra med 16 milliobservationer/km2. (Figur 1 och 2). Sälar med satellitsändare De utsläppta sälarnas rörelser kan ofta delas in i två faser: den första fasen pågår vanligtvis i flera veckor då sälen kan förflytta sig långa sträckor då den antagligen letar efter ett lämpligt hemområde (t.ex. Gilbert, Figur 2). Under andra fasen har djuret funnit sig tillrätta. Då är utflykterna kortare. De flesta sälarna vi har släppt har uppehållit sig vid Måkläppen, dit de släpptes, när sändarna slutat att sända. Där finns en befintlig koloni av gråsäl. Det är också ett bra område för sälar. Flera av kutarna har stannat nästan hela tiden i området (t.ex. Emil, Figur 2), medan andra tenderar att simma längre sträckor initialt (t.ex. Ville och Nilsson ). Förvånansvärd har två sälar simmat till ett område utan befintliga sälkolonier (Tyskland). Det var Ville vars sändare endast fungerade i fyra veckor, och Nilsson från 2005 vars sändare fortfarande fungerar. Han simmade söderut direkt, men vände norrut efter några dagar och är nu (2/4 2005) i Danmark. Det första året som vi limmade fast sändare på kutarna fungerade de bara 4 respektive 6 veckor ( Ville och Emil, Tablell 1). Sändarna borde kunna sända uppemot åtta månader. Men en teori som vi hade var att vi limmade lite för tidigt. Kutarna hade just tappat kutpälsen, och kanske var det så att vuxenpälsen inte hade vuxit ut till fullo när vi limmade fast sändaren? Om den fortsatte att växa några mm så kanske sändaren lättare faller av? Året efteråt släpptes Gilbert när han var 1,5 månader gammal, dvs dubbelt så gammal som de tidigare kutarna (Tabell 1 och Figur 2). Hans sändare fungerade i hela nio månader. Smilla, som släpptes samma år som Gilbert, sände i tre veckor, sedan fastnade hon i ett redskap utanför Køge, söder om Köpenhamn, och drunknade. 3
År Kön Namn Frysmärkt Moderns namn Utsläppsdatum Ålder vid utsättning Vikt vid utsläppet Sändarens livslängd Var sändaren slutade 2002 Ville Sälma 6 Mars 23 dagar 38.5 4 veckor Tyskland 2002 Emil Hilma 25 Februari 22 dagar 53 40 veckor Måkläppen 2003 Gilbert S1 Hilma 25 Mars 50 dagar 38.5 40 veckor Måkläppen 2003 Smilla S2 Sälma 25 Mars 45 dagar 34.5 3 veckor Danmark 2004 Silvia S3 Sälma 11 Mars 31 dagar 38.5 ca 35 Måkläppen veckor 2005 Hilmer S4 Hilma 10 Mars 39 dagar 52.5 Sänder 2005 Nilsson S5 Sälma 10 Mars 29 dagar 38.5 sänder Tabell 1. Data över alla sändarförsedda kutar från Forsmarkshägnet. Figur 1. Cypel till vänster och Adam till höger. Bägge sälarna släpptes från det polska projektet. Cypels sändare fungerade i 229 dagar. Han simmade direkt norrut, till Utklippans sälkoloni där det finns en koloni på ca 25 gråsälar. Där var han merparten av tiden. Han gjorde en utstickare till Öland, och var tillbaka i Polen en gång, men sedan simmade han tillbaka till Utklippan igen. Adam var 1,5 år när han släpptes från avelshägnet i Polen, söder om Klaipeda i Litauien. Han simmade norrut till Estland, där han några månader senare filmades av estniska sälforskare. Då såg han ut att vara i mycket god form, tillsammans med andra vilda gråsälar. Hans sändare fungerade i 84 dagar. 4
100 km Figur 2. Gilbert till vänster och Emil till höger. Gilbert simmade först norrut, till Skagen där han vände för att simma tillbaka igen. Sändaren höll i 9 månader, och slutade att sända då han var i Måkläppen. Han filmades av en svensk naturfotograf några månader efter han släppts till frihet. På filmen ser man hur han leker med andra ungsälar vid Måkläppen. Emils sändare fungerade 6 veckor, och han höll till vid platsen där han släpptes hela tiden. Sammanfattning Hittills har 30 kutar släppts från Forsmarkshänget. Tre av dem har återfunnits döda. Sedan 2002 frysmärkes kutarna innan de släpps, märket är livslångt. Vi har limmat fast satellitsändare på sju kutar från Forsmarkshägnet, och två från ett polskt projekt. Två sälar har nyligen släppts, så deras sändare kan inte utvärderas ännu. Kutarna från Forsmark verkar finna sig tillrätta i området där de släppts, vid Måkläppen. Fyra av fem sälar var kvar i området kring Måkläppen när sändaren slutade att sända. Den fjärde var i Tyskland när sändaren tystnade, men den fungerade å andra sidan endast i fyra veckor, och mycket kan ha hänt sedan dess. De polska sälarna har simmat norrut, till befintliga sälkolonier i Sverige och Estland. Detta antagligen eftersom det inte finns någon sälkoloni i Polen. Stort tack till Världsnaturfonden, WWF Forsmarks Kraftgrupp IL Recycling SAS 5