Stugan vid Vargberget John Widell fick i slutet av 40-talet ärva en mindre skogslott på Nödestamarker efter sin far. Marken var belägen mitt inne skogen norr om Rosenhill och öster om Lugnet. Platsen kallades på kartan för Vargberget, troligen för att det förr i tiden fanns en fångstplats för den hatade vargen här. Enligt uppgifter sköts den sista vargen vid Skeppnan väster om Vargberget i mitten på 1800-talet.
Vid kärret på kartan sköts en varg på 1850-talet. Den sista i trakten? Vargvägen i Åbyområdet har fått sitt namn från Vargberget, de övriga djurvägarna kom med på köpet Han berättar här om hur han med stora besvär flyttar ett härbre från Oviksfjällen till Nödestaskogen och med hjälp av Lugnetbönderna får det på plats i mitten på 50-talet. Många häpna vandrare, bl.a. redaktören i unga år, överraskades av att mitt i den täta barrskogen stöta på denna miljö. Vi som läst lite om Gustaf Wasas skidande i Dalarna på 1500-talet kallade stugan för Ornässtugan. Verkar numera som en
märklig koppling. Läs John Widells artikel här: En banmästares minnen..
Banmästaren August Andersson, 1886-1963 August Andersson var född 1886 på Nedersta Gård och son till mjölkarrendatorn Karl Fredrik Andersson. Nedersta 1 och 2 ägdes på den tiden av apotekaren Fabian Kindstrand som också arrenderade Nedersta 3. Han fick anställning på Stockholm- Nynäs järnväg år 1903 som banarbetare, avancerade snabbt till banvakt och blev 1936 banmästare, ansvarig för hela sträckan på Nynäsbanan. När han skriver sin artikel på ålderns höst 1987 inleder han den med att berätta om den dag, den sista december 1949, då han avslutar sin tjänst efter dryga 46 år. Men berättelsens huvudvikt ligger på barndomen på Nedersta då han får hjälpa till på gården från tidig ålder. Han berättar om sin skoltid i Norra Skolan, dvs nuvarande Klockargården, om sina lärare Ida Ahlstrand och Gustaf Westerin och om sina skolkamrater. Han får redan 1897 uppleva en skolresa till Stockholmsutställningen, ett initiativ av Westerin, på tre dagar med båtfärd från Berga Brygga! Han beskriver umbäranden och nöd men också många glädjeämnen från den
tiden, han får göra sin första ensamma stadsresa med häst och vagn vid elva års ålder då fadern blir sjuk. Han får gå till Fors gamla krog och lyssna på tal och musik ur en handdriven fonograf. När han vid tolv års ålder får uppleva Nynäsbanans tillkomst tänds hans intresse för järnvägen och när han vid nitton års ålder blir banarbetare inleds en livslång karriär på järnvägen, faktiskt en klassresa! Han gifter sig år 1910 med Maria Olsson, dotter på Välsta, flyttar från rummet på stationen till Ljungby på Håga, där sonen Olle föds 1912. Banvakten som barnvakt! August med sonen Olle omkring 1915. August Andersson flyttar i mitten på 30-talet till Banmästarbostaden söder om stationen där han blir kvar under sina sista aktiva år.
Banmästarbostaden i Västerhaninge, Maria och August vid gaveln. Läs hans intressanta artikel här: Berga Skola 1948-49
Berga Skola 1949, klass 3-6 (fotot taget på Stav) Övre raden: Maj Karlsson, Birgitta Olsson, Margareta Hjalmarsson, Åke Bohlin, Leif Eriksson, Lasse Olsson Mellanraden: Ingemar Holmberg, Hasse Lundström, Inge Wickström, Göran Nilsson, Bosse Gottfriedz Nedre raden: Olle Brodin, Berit Nilsson, Astrid Kullberg, Margareta Karlsson, KG Wickström Foto tillhör: Margareta Hjalmarsson-Mattson.
Berga Skola, här på en teckning av Haningegillets Olle Numan. HIAB eller Bussgaraget
Verkstadsanläggningen efter gamla Nynäsvägen i Fors år 2013. I bakgrunden ser vi en modern villabebyggelse runt Bergenstorp eller i folkmun, Tittut. Foto:Stefan Jansson Lite beroende på hur gamla vi Västerhaningebor är kallar vi den här byggnaden antingen HIAB eller Bussgaraget! Eller om vi är väldigt gamla, kanske Traktorverkstan i Fors? Så här ligger det till. Några år efter andra världskrigets slut och en optimistisk utveckling av jordbruket med allt mera mekanisering beslöt några framsynta bönder i trakten att starta en verkstad för traktorer, tröskor och andra lantbruksmaskiner. Dessa blev lite för avancerade för att kunna underhållas och repareras av bysmederna. Man köpte området mellan Kyrkvreten och Hyddan av Edvin och Ester Nilsson på Fors år 1950 och byggde en för tiden mycket modern verkstad. Man var så framsynt att man när man startade verksamheten kallade den för Haningebygdens Verkstadsförening u.p.a., 30 år innan de båda kommunerna går samman. Initiativtagare var förvaltaren på Årsta, Herbert Fröstad som också blev ansvarig för verksamheten. Verkmästare var Nils Erik Berndtsson som köpte det gamla torpet Bergenstorp eller Tittut i backen bakom verkstaden och fick på så sätt nära till jobbet. Det visade sig dock svårt att driva rörelsen i denna kooperativa form och man
beslöt att upplösa den ekonomiska föreningen och att sälja rörelsen. År 1954 köptes fastigheten av Hydrauliska Industri Aktiebolaget i Hudiksvall, i dagligt tal HIAB. Detta företag, som hade startats tio år tidigare av skidfabrikanten (!!) Erik Sundin i Arbrå, hade en stark utveckling under efterkrigstiden med sina hydrauliska lastkranar. I Västerhaninge monterade och servade man dessa kranar åt åkarna i trakten. Verkstadschef var Adolf Berglund. Vartefter byggdes fastighet och rörelse ut och blev en fristående filial för hela Stockholmsområdet. Hit kom i början på 60-talet som VD, Ove Olofsson, som senare blev VAG-handlare bl.a. i Handen, Nynäshamn och Nacka. En minst sagt framgångsrik man som tyvärr gick bort ganska nyligen. Den hydrauliska kranen styckegodshanteringen. revolutionerade Efter en omorganisation i slutet på 60-talet sålde HIAB den stora lokalen till Storstockholms Lokaltrafik och den kallades märkligt nog för Ribbygaraget trots att det låg på Forsmarker. Det var ju inte bara depå och garage utan även verkstad.
Fastigheten är nu sedan många år i privat ägo. Minnen, Nils Petersson Skarplöt berättar på
Nils och Anna-Britta Petterson, fortfarande boende på Skarplöt (2015) Nils Petersson kom till Berga Lantbruksskola år 1944 gifte sig med Anna-Brita Lindström från släktgården Skarplöt och blev efter några år ute i landet ägarbrukare till denna gård. Skarplöt här från söder, är den nordligaste Forsgården och den sista som
ägarbrukades. I bildens överkant skymtar den skogsdunge där tidigare torpet Asphagen låg. Bortom denna plats ligger Ribbyholm. Flygfoto: Thorsten Nilsson Läs om åren på Berga Här kan du läsa en livfull berättelse om några minnen från hans liv. Anton Sörlin och Sörgården Sörgården och Folkhögskolan från Nynäsvägen. Villan till vänster byggdes av Anton Sörlin i mitten på 30-talet. Huset med gaveln mot fotografen är rektorsbostaden, den delvis skymda är en byggnad med lektionssalar och bostäder. Byggnaden till höger är den ursprungliga byggnaden från 1904 som uppfördes som bostad och mottagning för provinsialläkaren innan det blev skolbyggnad. De två mittre byggnaderna nyttjas i dag av ortens pensionärsföreningar.
Anton Sörlin, f. 1891 i Östersund, fil.lic. och folkhögskolelärare kommer 1925 till Västerhaninge som hyresgäst på Apoteket med sina föräldrar. År1934 köpte han Ribby 2:91 av Herman Olsson i Ribbylund. Här byggde han och hustrun Elsa en villa som de länge drömt om. Detta är väl och humoristiskt skildrat i hans bok Villa på landet från 1959. Makarna hade adoptivdottern Vanja, född 1936. Anton Sörlin 1891-1961 Sörlin var botaniker och älskade Gullringskärret där det fanns unika växter, kring vilka han kunde utveckla långa föredrag. Han var välkänd och aktad på bygden och bl.a. i många år ordförande i föreläsningsföreningen och kunde med sin stora kontaktyta engagera intressanta gästföreläsare till folkhögskolans gymnastiksal. Sten Bergman berättade med knarrande röst om sina resor till Nya Guinea och Rolf Blomberg om sitt upptäckarliv i Sydamerika, för att nämna några. Även andra kända och populära profiler, som Lennart Hyland och Nils Erik Bæhrendtz, lockades till Västerhaninge. Anton Sörlin bodde i sin Villa på landet i Västerhaninge tills han avled 1961. Denna villa köps på 60-talet av Johan Nordén som tvingas se sin egenhändigt byggda villa på Kyrkvägen rivas inför byggandet av Västerhaninge Centrum.
Sörgården 2015, tillhör numera kommunen liksom övriga f.d. Folkhögskolan. Läs gärna här Lars Olof Perssons artikel om Anton Sörlin. Anonym djurvän för 100 år sedan Gillets idoge arkivforskare Anders Numan finner ofta små pärlor i det dammiga Stadsarkivet, se här!
Plågad häst vid Fors För nästan exakt 100 år sedan registrerade kronolänsman Wahlroth i Mulsta denna inkommande skrivelse i sitt diarium. En sann men anonym djurvän har sedan länge noterat att en stackars häst i Fors tvingas slita ont trots en svår skada. Man kan nog ana att anmälaren länge slitit med frågan och kommit fram till att en direktkontakt med hästägaren inte skulle vara lämpligt. Kanske är det en granne i byn? Eller en släkting?
Knappast den aktuella hästen! När han/hon väl fattade pennan var det följaktligen självklart att anmälan var anonym och underskriven en Hästvän. Walroth ser till att fjärsman Kruth (härligt namn på en fjärsman) i Tungelsta får anmälan på sitt bord för utredning, tyvärr kan vi inte redovisa resultatet. Den utpekade bonden är troligtvis arrendatorn på Fors 3, ungkarlen Karl Magnus Andersson, som i november 1909 kommer från Alvsta och brukar den gård som i folkmun kallades Petter Magnus. Petter Magnus, eller Per Magnusson, hade avlidit året innan och änkan har skött gården med drängar men arrenderar nu ut. Han blir kvar på Fors till sin död 1919 vid 61 års ålder. Denna Forsgård köps 1919 av hovjägmästaren Helge Ax:son-Jonson på Berga kommer senare att användas som scoutgård. Läs gärna om det s.k. mjölkkriget på Fors mellan hovjägmästaren och scoutledaren Ragnar Numan. Tidstypisk 40-talsbild, eller kanske
sent 30-tal? Tre Västerhaninge-gentlemän på stationsplanen på 40-talet. De tre herrarna som stolt poserar framför några förkrigsbilar är fr.v. Göte Karlsson, son till Axel Millimeter Kalle Karlsson, bodde tillsammans med fadern och några ogifta systrar på Tungelstavägen. Han arbetade som snickare/timmerman på Berga och sina sista verksamma år på Haninge Bostäder. Hade stort engagemang i idrotten. Förblev ogift och avlider i Västerhaninge 2001. Mannen i mitten är Bertil Johansson, kallad Jägarn, son till trädgårdsmästaren Karl Johan Johansson på Kullen i Håga. Arbetade hos fadern, senare vägarbetare och på senare år känd i samhället som lite av en uppfinnar-jocke. Som vi förstår jägare men också fiskare, drog upp mer eller mindre ätbara gäddor i Öran och andra skogssjöar som såldes till ortsborna under krigsåren. Han var född 1904 och avlider ogift på Kullen. Den tredje mannen är John Elof Wester, kallades märkligt nog Harry. Han var bl.a. chaufför åt provinsialläkaren Erik Tretow. I bakgrunden t.v. skymtar ett märkligt fordon, någon form av militär ersättning för buss, en kur på lastbilsflak för transport mellan Berga/Hårsfjärden och stationen?
Om det finns historiskt bilvetande bland läsarna, hjälp mej med bilmärken och årsmodeller, står det Cadillac på kylarn på bilen till höger? Livet i Tungelsta by Lantbrukaren Gustaf Jakobsson i Vadet skrev 1970 ned lite minnen för att kommande generationer skall kunna få en inblick i hur förhållandena var hos bönderna i Tungelsta by under de senaste århundradena Han var då 90 år gammal, född på gården och son till häradsdomaren Anders Erik Jakobsson.
Storgården i Tungelsta på ett vykort från 1890-talet. Han skriver bl.a.: En del av de yngre innevånarna i Tungelsta hade på grund av sitt vilda uppträdande för bortåt 150 år sedan ett dåligt anseende, och långt utanför socknen kallades de för Tungelsta Vargar! När bönderna från Sorunda, Ösmo, Västerhaninge och Österhaninge skulle till Stockholm för att omsätta sina produkter i penningar var det ett rörligt liv på vägarna. Väster- och Österhaningeborna höll i allmänhet en stund vid Länna gästgivargård, där förtäring fanns att tillgå för dem som så önskade Med ett så stort antal vägfarande blev det oenighet med slagsmål som följd, varvid en man en gång blev dödad. Flera förolyckades vid dikeskörningar, och efter 1901 dödades även några av tåget vid järnvägsövergångarna.
Vadet, Karlsrovägen, gåramålning av Olle Olsson, Hed Olof år 1917. Tillhör Anna Greta Ljungström, Tungelsta. Vill du läsa mer om gåramålaren Olle Olsson, klicka här! Flygfoto av Thorsten Nilsson ur Gillets arkiv.
Här kan du läsa Gustaf Jakobssons berättelse Mina år på Berga Lantbruksskola Nils Petersson på Skarplöt berättar. Lantmästaren Nils Petersson, född 1922, kom till Västerhaninge 1944 som lantbrukselev på Berga. Han blir kvar i samhället då han 1946 gifter sig
med dottern på släktgården Skarplöt, Fors 3, den nordligaste av Forsgårdarna, Anna Britta Lindström. I verket Gods och Gårdar i Södermanland kan man läsa att Skarplöt varit i släktens ägo sedan 1731. Efter några år ute i landet, bl.a, på Uddeholms lantbruk i Värmland, köper makarna Petersson gården av Erik Lindström, Anna-Britas far år 1962, och verkade som fritidsbönder fram till 1973. Nils arbetade på Svenska Fläktfabriken men man satsar nu helt på jordbruket och bl.a. utökar djurbesättningen för mjölkproduktion. Anna Britta Petterson, född Lindström 1927, är dotter till Erik Lindström, välkänd och aktad bl.a som kommunpolitiker och med stort engagemang i lantbruksrörelsen.
Nils, med gedigen lantbruksbruksutbildning till lantmästare, bl.a. på Berga, och Anna Britta brukar framgångsrikt Skarplöt fram till år 2001 då sista skörden bärgas och markerna utarrenderas, redan 1990 har sista mjölkkon lämnat den anrika gården med den vackra mangårdsbyggnaden. Nils och Anna Britta bor kvar på gården 2015. Skarplöt från öster. Läs Nils Peterssons berättelse om Bergatiden här