Flickan och vändkorsen

Transkript

1 Flickan och vändkorsen. låter nästan som titeln på en HC Andersen-saga! Hon heter Gertrud, vid tiden för bilden Åkerberg, numera Ström och bodde då som nu på föräldrahemmet Kvarntäppan i Håga. ( läs här ) Här har hon kanske har varit ner till Posten eller Apoteket i nåt ärende eller är hon kanske på hemväg från skolan? Vändkorsen fanns där förlängningen av Klockargatan och Stationsvägen korsade järnvägen innan den gick upp på Tungelstavägen mittemot nuvarande Parkvägen. Den gick parallellt med järnvägen i sydlig riktning. Korsen var ju till för att höja säkerheten vid övergången kanske framförallt för cyklister, meningen var att man skulle kliva av cykeln och leda den över men samhällets unga tvåhjulsekvilibrister gjorde det naturligtvis det till en sport att åka över direkt. Mej veterligt hände dock ingen olycka här i modern tid. Däremot blev en banvakt ihjälkörd av tåget i början på 1900-talet då vägen var farbar med fordon. I bakgrunden ser vi Hedlunds handelshus, kom till i mitten på 40-talet så förmodligen är bilden tagen mellan

2 Mellan Gertrud och affärshuset låg på den tiden ortens fotbollsplan och till vänster om henne Granebo. Stugan vid Vargberget John Widell fick i slutet av 40-talet ärva en mindre skogslott på Nödestamarker efter sin far. Marken var belägen mitt inne skogen norr om Rosenhill och öster om Lugnet. Platsen kallades på kartan för Vargberget, troligen för att det förr i tiden fanns en fångstplats för den hatade vargen här. Enligt uppgifter sköts den sista vargen vid Skeppnan väster om Vargberget i mitten på 1800-talet.

3 Vid kärret på kartan sköts en varg på 1850-talet. Den sista i trakten? Vargvägen i Åbyområdet har fått sitt namn från Vargberget, de övriga djurvägarna kom med på köpet Han berättar här om hur han med stora besvär flyttar ett härbre från Oviksfjällen till Nödestaskogen och med hjälp av Lugnetbönderna får det på plats i mitten på 50-talet. Många häpna vandrare, bl.a. redaktören i unga år, överraskades av att mitt i den täta barrskogen stöta på denna miljö. Vi som läst lite om Gustaf Wasas skidande i Dalarna på 1500-talet kallade stugan för Ornässtugan. Verkar numera som en

4 märklig koppling. Läs John Widells artikel här: En banmästares minnen..

5 Banmästaren August Andersson, August Andersson var född 1886 på Nedersta Gård och son till mjölkarrendatorn Karl Fredrik Andersson. Nedersta 1 och 2 ägdes på den tiden av apotekaren Fabian Kindstrand som också arrenderade Nedersta 3. Han fick anställning på Stockholm- Nynäs järnväg år 1903 som banarbetare, avancerade snabbt till banvakt och blev 1936 banmästare, ansvarig för hela sträckan på Nynäsbanan. När han skriver sin artikel på ålderns höst 1987 inleder han den med att berätta om den dag, den sista december 1949, då han avslutar sin tjänst efter dryga 46 år. Men berättelsens huvudvikt ligger på barndomen på Nedersta då han får hjälpa till på gården från tidig ålder. Han berättar om sin skoltid i Norra Skolan, dvs nuvarande Klockargården, om sina lärare Ida Ahlstrand och Gustaf Westerin och om sina skolkamrater. Han får redan 1897 uppleva en skolresa till Stockholmsutställningen, ett initiativ av Westerin, på tre dagar med båtfärd från Berga Brygga! Han beskriver umbäranden och nöd men också många glädjeämnen från den

6 tiden, han får göra sin första ensamma stadsresa med häst och vagn vid elva års ålder då fadern blir sjuk. Han får gå till Fors gamla krog och lyssna på tal och musik ur en handdriven fonograf. När han vid tolv års ålder får uppleva Nynäsbanans tillkomst tänds hans intresse för järnvägen och när han vid nitton års ålder blir banarbetare inleds en livslång karriär på järnvägen, faktiskt en klassresa! Han gifter sig år 1910 med Maria Olsson, dotter på Välsta, flyttar från rummet på stationen till Ljungby på Håga, där sonen Olle föds Banvakten som barnvakt! August med sonen Olle omkring August Andersson flyttar i mitten på 30-talet till Banmästarbostaden söder om stationen där han blir kvar under sina sista aktiva år.

7 Banmästarbostaden i Västerhaninge, Maria och August vid gaveln. Läs hans intressanta artikel här: Vega, gamla centralstationen.

8 Vega hållplats med väntkur och plåtstins. När Nynäsbanan kom till i början på förra seklet fanns 13 stationer mellan Nynäshamn och Älvsjö. En av dessa var Österhaninge, bytte namn 1913 till Handen. Nästa station mot Älvsjö var då Drefviken och sedan Trångsund. Vega tillkom först 1929 tillsammans med bl.a. Skogås och Forsen då SNJ började trafikera banan med motorvagnar. Dessa hållplatser var försedda med en mindre väntkur och s.k. plåtstins. Plåtstinsen var en vridbar stolpe med en gul rund skylt som vreds upp mot den kommande motorvagnen och signalerade för påstigning. När det gällde avstigning vid dessa hållplatser var det konduktörens uppgift att i god tid fråga om det fanns några avstigande annars körde man förbi.

9 SNJ:s motorvagn nr 9 vid Tungelsta Station på 60-talet. Hållplatsen Vega försvann 1973 och kommer nu runt 2020 att pånyttfödas, inte som hållplats men med en modern pendeltågsstation. Kanske ser den ut så här? De svartvita bilderna från Nynäshamns Jernvägsmuseum Vill du köpa en bok om Nynäsbanan, kolla här: Boken om Nynäsbanan

10 Berga Skola Berga Skola 1949, klass 3-6 (fotot taget på Stav) Övre raden: Maj Karlsson, Birgitta Olsson, Margareta Hjalmarsson, Åke Bohlin, Leif Eriksson, Lasse Olsson Mellanraden: Ingemar Holmberg, Hasse Lundström, Inge Wickström, Göran Nilsson, Bosse Gottfriedz Nedre raden: Olle Brodin, Berit Nilsson, Astrid Kullberg, Margareta Karlsson, KG Wickström Foto tillhör: Margareta Hjalmarsson-Mattson.

11 Berga Skola, här på en teckning av Haningegillets Olle Numan. HIAB eller Bussgaraget

12 Verkstadsanläggningen efter gamla Nynäsvägen i Fors år I bakgrunden ser vi en modern villabebyggelse runt Bergenstorp eller i folkmun, Tittut. Foto:Stefan Jansson Lite beroende på hur gamla vi Västerhaningebor är kallar vi den här byggnaden antingen HIAB eller Bussgaraget! Eller om vi är väldigt gamla, kanske Traktorverkstan i Fors? Så här ligger det till. Några år efter andra världskrigets slut och en optimistisk utveckling av jordbruket med allt mera mekanisering beslöt några framsynta bönder i trakten att starta en verkstad för traktorer, tröskor och andra lantbruksmaskiner. Dessa blev lite för avancerade för att kunna underhållas och repareras av bysmederna. Man köpte området mellan Kyrkvreten och Hyddan av Edvin och Ester Nilsson på Fors år 1950 och byggde en för tiden mycket modern verkstad. Man var så framsynt att man när man startade verksamheten kallade den för Haningebygdens Verkstadsförening u.p.a., 30 år innan de båda kommunerna går samman. Initiativtagare var förvaltaren på Årsta, Herbert Fröstad som också blev ansvarig för verksamheten. Verkmästare var Nils Erik Berndtsson som köpte det gamla torpet Bergenstorp eller Tittut i backen bakom verkstaden och fick på så sätt nära till jobbet. Det visade sig dock svårt att driva rörelsen i denna kooperativa form och man

13 beslöt att upplösa den ekonomiska föreningen och att sälja rörelsen. År 1954 köptes fastigheten av Hydrauliska Industri Aktiebolaget i Hudiksvall, i dagligt tal HIAB. Detta företag, som hade startats tio år tidigare av skidfabrikanten (!!) Erik Sundin i Arbrå, hade en stark utveckling under efterkrigstiden med sina hydrauliska lastkranar. I Västerhaninge monterade och servade man dessa kranar åt åkarna i trakten. Verkstadschef var Adolf Berglund. Vartefter byggdes fastighet och rörelse ut och blev en fristående filial för hela Stockholmsområdet. Hit kom i början på 60-talet som VD, Ove Olofsson, som senare blev VAG-handlare bl.a. i Handen, Nynäshamn och Nacka. En minst sagt framgångsrik man som tyvärr gick bort ganska nyligen. Den hydrauliska kranen styckegodshanteringen. revolutionerade Efter en omorganisation i slutet på 60-talet sålde HIAB den stora lokalen till Storstockholms Lokaltrafik och den kallades märkligt nog för Ribbygaraget trots att det låg på Forsmarker. Det var ju inte bara depå och garage utan även verkstad.

14 Fastigheten är nu sedan många år i privat ägo. Info om bloggen haninge.org Det finns nu snart 150 st inlägg på den här bloggen! Alla kan ju naturligtvis inte intressera alla men jag är trots allt mycket överraskad av antalet läsare (eller följare som moderna människor säger)! Jag har rutinmässigt nästan alltid flaggat nya inlägg med en bild på Facebook, grupperna Haninge Hembygdsgille och Haningebilder från för(r) och nu och en länk till det aktuella inlägget. Ibland så kanske inte detta passar utan jag lägger upp artikeln direkt på bloggen, med det vill jag säga att ni kan gå in på hemsidans huvudadress, och kommer då alltid till det senast inlägget och alla de övriga kommer därefter i kronologisk ordning.

15 Hur söker man i haninge.org? På ingångssidan (och alla sidor) finns i högra spalten en sökfunktion: Här kan du frisöka på namn, platser och nyckelord och får de inlägg som innehåller sökordet till vänster på skärmen i en lång rad. Har du valt ett ofta förekommande sökord typ Västerhaninge blir raden med inlägg lång och svårhanterlig, väljer du ett unikt, ex vis Flink får du bara ett inlägg. Du kan också kombinera fler sökord för att begränsa urvalet. Hur kommenterar man ett inlägg? Jag har noterat att väldigt få läsare kommenterar inläggen på bloggen. Nästan samtliga kommentarer kommer på Facebook. Det blir mycket bättre att samla kommentarerna här, enklare för alla att se dom och att föra en dialog om intressanta fakta. Så här gör du: Du klickar på inläggets titel, den översta raden i inlägget, då dyker följande ruta upp sist i inlägget:

16 Här fyller du i ditt namn och e-postadress, skriver kommentaren i den grå rutan och skickar! Busenkelt eller hur? Skulle du vilja komma i kontakt med redaktören direkt, kanske i ett känsligt ärende kan du maila på denna adress, lite kodning för att slippa robotläsare. Byt ut parentestecknen och ordet snabela mot tecknet för snabela : sune.n(snabela)telia.com Sune Nilsson

17 En svunnen yrkesgrupp Tvättarna i Haninge Familjen Eriksson på Ribbyholm i Västerhaninge vid sin tvättstuga i början på 1900-talet. Allt vatten till verksamheten togs från en brunn på tomten, undrar hur många hinkar som håvats upp ur den? I början på 1900-talet utvecklades en ny yrkesverksamhet som under årtionden blev signifikativ för våra trakter! Landstvättarna! Eller stadstvättarna som vissa vill kalla dom! Närheten till storstaden skapade förutsättningar för våra förfäder att förbättra sina inkomster genom att, oftast som en bisyssla till lantbruket, tvätta åt välmående stadsbor som ville ha lantluft i sängen och linneskåpen. Det var en slitsam tillvaro dessa tvättare, oftast kvinnor, hade. Att så gott som året runt kämpa med iskallt vatten ur brunnar och vattendrag! Och att såga och hugga ved och elda i pannmurar! Hanteringen var ju i början helt manuell med trä-ämbar, byk-kar och klappträn, först senare kom ju några mekaniska hjälpmedel som ex.vis stötlådan.

18 Ett kämpande med att få tvätten torr när det var 20 grader kallt ute, Ivar LoJohansson berättar i en av sina böcker om en tvättare i Tungelsta som tidvis använder sin stuga som torklada och att familjen måste krypa runt på golvet under tiden! Och äventyrliga transporter till och från Stockholm med häst och vagn i alla väder och väglag! En typisk tvättransport Bok om stadstvättarna Haningegillet har under flera år arbetat med att dokumentera detta och givit ut en bok som beskriver delar av ortens tvättare och deras verksamhet. Läs hur du får tag i boken! Vi hoppas att boken blir till inspiration för våra lokala beslutsfattare att hedra dessa människor! Tvättarna bidrog ju dock med sitt idoga slit i vått och torrt (?) till våra trakters utveckling! Visserligen finns den futuristiska och kontroversiella torkladan i rondellen på Vendelsömalm men kanske borde man bevara någon av de få kvarvarande

19 byggnaderna och miljöerna från den tiden? Eller kanske en utställning i Kommun- eller Kulturhuset? Torkladan på Vendelsömalm. Foto:Kenny Lex. Museum i Huddinge Konstnären Olle Magnusson driver med Vårby-Fittja Hembygdsförening ett tvätterimuséum vid Albysjön i Masmo. Väl värt ett besök! Olle Magnusson klappar tvätt på bryggan vid

20 Albysjön Minnen, Nils Petersson Skarplöt berättar på Nils och Anna-Britta Petterson, fortfarande boende på Skarplöt (2015) Nils Petersson kom till Berga Lantbruksskola år 1944 gifte sig med Anna-Brita Lindström från släktgården Skarplöt och blev efter några år ute i landet ägarbrukare till denna gård.

21 Skarplöt här från söder, är den nordligaste Forsgården och den sista som ägarbrukades. I bildens överkant skymtar den skogsdunge där tidigare torpet Asphagen låg. Bortom denna plats ligger Ribbyholm. Flygfoto: Thorsten Nilsson Läs om åren på Berga Här kan du läsa en livfull berättelse om några minnen från hans liv. Anton Sörlin och Sörgården Sörgården och Folkhögskolan från Nynäsvägen.

22 Villan till vänster byggdes av Anton Sörlin i mitten på 30-talet. Huset med gaveln mot fotografen är rektorsbostaden, den delvis skymda är en byggnad med lektionssalar och bostäder. Byggnaden till höger är den ursprungliga byggnaden från 1904 som uppfördes som bostad och mottagning för provinsialläkaren innan det blev skolbyggnad. De två mittre byggnaderna nyttjas i dag av ortens pensionärsföreningar. Anton Sörlin, f i Östersund, fil.lic. och folkhögskolelärare kommer 1925 till Västerhaninge som hyresgäst på Apoteket med sina föräldrar. År1934 köpte han Ribby 2:91 av Herman Olsson i Ribbylund. Här byggde han och hustrun Elsa en villa som de länge drömt om. Detta är väl och humoristiskt skildrat i hans bok Villa på landet från Makarna hade adoptivdottern Vanja, född 1936.

23 Anton Sörlin Sörlin var botaniker och älskade Gullringskärret där det fanns unika växter, kring vilka han kunde utveckla långa föredrag. Han var välkänd och aktad på bygden och bl.a. i många år ordförande i föreläsningsföreningen och kunde med sin stora kontaktyta engagera intressanta gästföreläsare till folkhögskolans gymnastiksal. Sten Bergman berättade med knarrande röst om sina resor till Nya Guinea och Rolf Blomberg om sitt upptäckarliv i Sydamerika, för att nämna några. Även andra kända och populära profiler, som Lennart Hyland och Nils Erik Bæhrendtz, lockades till Västerhaninge. Anton Sörlin bodde i sin Villa på landet i Västerhaninge tills han avled Denna villa köps på 60-talet av Johan Nordén som tvingas se sin egenhändigt byggda villa på Kyrkvägen rivas inför byggandet av Västerhaninge Centrum.

24 Sörgården 2015, tillhör numera kommunen liksom övriga f.d. Folkhögskolan. Läs gärna här Lars Olof Perssons artikel om Anton Sörlin.