Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution

Burnett Bolloten Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution (utdrag) Översättning (från engelska) av B Svensson (utom Författarens noteringar som är gjord av M Fahlgren). Innehåll Presentation... 1 Författarens noteringar... 3 Förkortningar... 4 Viktiga personer... 6 Del I: Inbördeskrig, revolution och republikens kollaps 1931-36... 15 1. Den sjudande grytan... 16 2. Splittring och dödläge inom vänstern... 33 3. Militärt uppror och inbördeskrig... 45 4. Revolutionen och Tredje republikens uppgång... 57 5. Revolutionen drabbar småborgerskapet... 71 6. Revolutionen på landsbygden. Frihetlig kommunism i teori och praktik.... 76 Del V: Den kommunistiska segern... 94 39. PSUC:s uppgång. Upplösningen av Miliskommittén... 95 40. POUM och trotskisterna... 103 41. Mot öppet krig i Katalonien... 114 42. Majhändelserna, del 1.... 129 43. Majhändelserna, del 2... 147 44. Störtandet av Largo Caballero... 162 45. Juan Negrín tar över... 173 Del VI: Revolutionens ebb... 181 46. Negrín-regeringen och den frihetliga rörelsens reaktion... 182 47. PSUC ersätter CNT och FAI som dominerande kraft i Katalonien... 187 48. Den kommunistiska repressionen mot anarkisterna och POUM... 194 49. Rättegången mot POUM... 211 50. Jordbrukskollektiven och Aragonien-rådet upplöses... 217 Bilaga: Innehållsförteckning, engelsk upplaga... 226

Presentation Burnett Bolloten (1909-1987) var en brittiskfödd journalist och historiker som ägnade större delen av sitt liv åt att dokumentera och forska om det spanska inbördeskriget, med tyngdpunkten på den politiska och sociala utvecklingen på den republikanska sidan. 1 Innan spanska inbördeskriget var Bolloten kommunistsympatisör och som sådan åkte han till Spanien som korrespondent för den amerikanska nyhetsbyrån United Press (UPI). På plats blev han besviken och demoraliserad över kommunisternas (stalinisternas) agerande och blev övertygad om att de förrådde republiken. Efter inbördeskriget flyttade Bolloten till Mexiko. Där påbörjade han sitt livslånga verk som historiker med spanska inbördeskriget som inriktning. Bollotens första bok gavs 1961 ut i Storbritannien under titeln The Grand Camouflage: The Communist Conspiracy in the Spanish Civil War. Boktiteln, som enväldigt beslutats av bokförläggaren, var Bolloten mycket missnöjd med, eftersom han ansåg att den skadade hans anseende som en seriöst syftande historiker. Det hela förvärrades ytterligare när bokförläggaren, utan att tillfråga Bolloten, sålde rättigheterna att ge ut en spanskspråkig översättning till ett förlag i Franco-Spanien. Det spanska bokförlaget gav ut boken under titeln El Gran engaño (Det stora bedrägeriet), med ett förord av Francos propagandaminister Manuel Fraga Iribarne. Inte nog med det: Den spanska utgåvan var bristfällig, med strykningar och uppenbart missvisande och tendentiösa översättningar (t ex hade man konsekvent översatt republikanerna med los Rojos, dvs. de röda ), allt för att passa Franco-regimens syften. Bolloten tog mycket illa vid sig över detta och protesterade, men utan resultat. Han beslöt då att själv ordna en auktoriserad spansk översättning, som 1962 gavs ut i Mexico, under titeln La Revolución Española Las izquierdas y la Lucha por el Poder (Den spanska revolutionen Vänstern och kampen om makten). Bollotens intresse för spanska inbördeskriget tog inte slut med denna bok, som behandlade utvecklingen fram till sommaren 1937 (den slutade med Largo Caballeros fall efter majhändelserna i Barcelona). Han fortsatte sin forskning och 1979 kom en ny, kraftigt utvidgad version av boken, med engelska titeln The Spanish Revolution: The Left and the Struggle for Power during the Civil War, och så 1991 (dvs efter Bollotens död) kom slutligen The Spanish Civil War: Revolution and Counterrevolution, som även utgivits på spanska under samma titel, La Guerra Civil Española: Revolución y Contrarrevolución (första upplagan 1989!). Spanska inbördeskriget: Revolution och kontrarevolution är ett imponerande, väldokumenterat arbete (på över 1000 sidor). I motsats till många andra som skrivit om inbördeskriget strävar Bolloten tydligt efter objektivitet i så motto att han ofta utförligt redovisar argument och uppgifter från alla inblandade parter. Om det finns flera versioner av en händelse, då återger Bolloten dem. Ibland relateras dessa uppgifter utan vidare kommentarer, så att läsaren får dra sina egna slutsatser. Ibland diskuterar han rimligheten i de olika versionerna och när han anser sig ha fog för detta, då slår han också fast vilken variant som är närmast sanningen. Vilka politiska preferenser har då Bolloten själv? Att hans sympatier ligger på den republikanska sidan i inbördeskrigets Spanien, om detta råder det ingen tvivel. Att han anser att den stalinistiska politiken var mycket skadlig för det republikanska motståndet, detta är också uppenbart. Men han har även kritik mot andra politiska riktningar (inklusive anarko-syndikalisterna), även om den kritiken inte är lika systematisk och hård. I själva verket är det svårt att peka på att Bolloten skulle ha några bestämda politiska preferenser: han tar ställning mot vissa saker och företeelser, men undviker att ta politisk ställning för något. Detta är nog också ett medvetet val, ty Bolloten vill framstå som och vara en objektiv historiker, något som också han lyckas väl med, även om man givetvis kan vara kritisk mot hans framställning på enskilda

punkter. Som helhet utgör Bollotens arbete ett imponerande verk, ett av de allra bästa (om inte det bästa) om det republikanska Spanien under inbördeskriget. Vi har nedan översatt ett antal intressanta kapitel ur Bollotens bok. De handlar dels om inledningen på inbördeskriget (6 kapitel) och i synnerhet de avgörande majhändelserna i Barcelona 1937 och deras för- och efterspelet. Vi hoppas att senare kunna komplettera med fler kapitel. 2 En komplett innehållsförteckning till engelska upplagan av Bollotens arbete ingår nedan som bilaga. De översatta kapitlen har där kursiverats och markerats med röd färg. Martin Fahlgren (2 september 2013)

Författarens noteringar 3 Bibliotek och andra konsulterade institutioner Alla uppgifter som använts vid utarbetandet av detta arbete finns i böcker, brev, dokument, intervjuer, tidningar, tidskrifter, mikrofilm, mikrofiche och tidningsklipp som finns på ett eller flera av följande bibliotek eller institutioner: Archivo Histórico del Comite Central del Partido Comunista de España, Madrid Archivo Histórico Nacional, Madrid Archivo Histórico Nacional, Salamanca Biblioteca Nacional, Madrid Biblioteca Universitaria de Barcelona, Barcelona Bibliothèque Nationale, Paris Brandeis University, Waltham, Massachusetts British Museum Newspaper Library, London Centre d'estudis d'história Contemporània, Barcelona Centre International de Recherches sur l'anarchisme, Genève Centro de Documentación Histórico-Social, Barcelona Centro de Estudios Históricos Internacionales, Facultad de Geografía e Historia (Salas Maurín-Nin) Fundación Francisco Largo Caballero, Madrid Fundación Pablo Iglesias, Madrid Harvard College Library, Cambridge, Massachusetts Hemeroteca Municipal de Madrid, Madrid Hemeroteca Nacional, Madrid Hoover Institution on War, Revolution and Peace, Stanford University, California (Bolloten Collection) Institut Municipal d'història de Barcelona, Barcelona International Institute of Social History, Amsterdam Library of Congress, Washington, D.C. Ministerio de Cultura, Madrid (Centro de Información Documental de Archivos) New York Public Library, New York Public Records Office, Richmond, England Servicio Histórico Militar, Madrid Stanford University Library, Stanford University of California Library, Berkeley University of California Library, San Diego (Southworth Collection) University of Michigan Library, Ann Arbor, Michigan (Labadie Collection) University of Nevada, Reno, Basque Studies Program Nothänvisningar När det bara finns en bok eller skrift av en författare med i bibliografin, ges som en allmän regel bara författarnamnet efter det första omnämnandet i varje kapitel. När mer än ett arbete av samma författare finns med i bibliografin anges fullständiga titeln eller en förkortning för att säkerställa korrekt identifiering. Utgivningsort för alla tidningar och tidskrifter som nämns i texten eller noterna ges i bibliografin. När det gäller tidningar och tidskrifter med identiska titlar, anges utgivningsorten även i noterna för korrekt identifiering. Den exakta lokaliseringen av alla citerade dokument, både original eller kopior, ges i bibliografin.

4 Benämning av de motsatta sidorna Jag har hänvisat till general Francos trupper först som rebeller eller revoltörer och senare som nationalister. Den senare benämningen användes av anhängarna till det militära upproret efter att de bildat sin egen regim i oktober 1936. Å andra sidan har jag omväxlande använt begreppen anti-franco-krafter, vänsterkrafter och republikaner genom hela boken. Trots att den politiska riktigheten i sådana etiketter som nationalistisk och republikansk kan ifrågasättas med tanke på de djupa sociala och politiska förändringar som skedde på båda sidor av stridslinjerna efter den 18 juli 1936, har denna terminologi använts av de flesta historiker av inbördeskriget och har fördelen av enkelhet. Egennamn Namnen på alla spanjorer har i registret arrangerats efter faderns namn i enlighet med spansk standard. Till exempel finns hänvisningar till Francisco Largo Caballero under Largo, faderns namn, och inte under Caballero, moderns namn. Men ofta hänvisas till honom av mig och i citat från spanska källor som Caballero, som är det namn som både vänner och motståndare ofta använde vid den tiden. Katalanska namn I de flesta fall har den spanska motsvarigheten till katalanska egennamn använts: till exempel Juan Comorera: Joan Comorera; Luis Companys: Lluis Companys; Federico Escofet: Frederic Escofet; José Tarradellas: Josep Tarradellas. Ett anmärkningsvärt undantag är det katalanska namnet Generalitat, som har använts i hela texten. Förkortningar AHN Archivo Histórico Nacional, Madrid och Salamanca AIT BL BOC CADCI CEDA CLUEA CNT ERC FAI FE FIJL FOUS Asociación Internacional de Trabajadores (anarkosyndikalistisk arbetarinternational) Bolsjevik-leninisterna (spansk sektion av Fjärde Internationalen) Bloque Obrero y Campesino (slogs 1935 samman med Izquierda Comunista och bíldade POUM) Centre Autonomista de Dependents del Comerç i de la Industria (fackförening för kontors- och affärsanställda i Katalonien) Confederación Española de Derechas Autónomas (De självständiga högergruppernas spanska förbund. Valkoalition av högerpartier) Consejo Levantino Unificado de la Exportación Agrícola (organisation för export av jordbruksprodukter i Valencia-regionen kontrollerad av CNT) Confederación Nacional del Trabajo (Arbetets landsorganisation, syndikalistisk fackföreningsrörelse, ideologiskt inspirerad av FAI) Esquerra Republicana de Catalunya (vänsterrepublikanskt medelklassparti i Katalonien) Federación Anarquista Ibérica (Iberiska anarkistiska federationen, CNT:s ideologiska vägledare) Falange Española (fascistiskt parti) Federación Ibérica de Juventudes Libertarias (Frihetlig ungdoms iberiska federation, anarkistisk ungdomsfederation) Federación Obrera de Unidad Sindical (POUM-kontrollerad fackförening)

5 GEPCI GPU GRU HI IISH JAP JCI JSU KI Komintern ML NKVD OGPU eller GPU PCE Politbyrå POUM PSOE PSUC SHM SIM SIPM UGT UME UMRA Federación Catalana de Gremios y Entidades de Pequeños Comerciantes e Industriales (katalansk sammanslutning av små affärsidkare, fabrikanter och hantverkare kontrollerad av PSUC) Gosudarstvenoje Polititjeskoje Upravlenije (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten, den sovjetiska hemliga polisen, senare omdöpt till NKVD) Glavnoje razvedyvatelnoje upravlenije (Sovjets militära underrättelseorganisation) Hoover Institution International Institute of Social History, Amsterdam Juventudes de Acción Popular (katolsk ungdomsrörelse kontrollerad av José María Gil Robles) Juventud Comunista Ibérica (POUM:s ungdomsorganisation) Federación de Juventudes Socialistas Unificadas (Förenade socialistiska ungdomsfederationen, kommuniststyrd sammanslagning av de socialistiska och kommunistiska ungdomsorganisationerna) Kommunistiska eller Tredje internationalen (Komintern) Kommunistiska internationalen eller Tredje internationalen (världskommunistisk organisation, kontrollerad av Moskva, som förenade nationella kommunistiska partier eller sektioner ) Movimiento Libertario (Frihetliga rörelsen, dvs hela den anarkosyndikalistiska rörelsen bestående av CNT, FAI, and FIJL) Narodnyj Komissariat Vnutrennich Del (Folkkommissariatet för inrikes ärenden, sovjetiska hemliga polisen, föregångare OGPU eller GPU) Obedinenoje Gosudarstvenoje Polititjeskoje Upravlenije (Allunionella politiska förvaltningen knuten till Sovnarkom, Folkkommissariernas råd, sovjetiska säkerhetspolisen senare omdöpt till NKVD) Partido Comunista de España (spanska kommunistpartiet) Politisk Byrå (verkställande utskott i ett kommunistparti) Partido Obrero de Unificación Marxista (antistalinistiskt, revolutionärt marxistiskt parti) Partido Socialista Obrero Español (spanska socialistpartiet) Partit Socialista Unificat de Catalunya (Kataloniens förenade socialistparti, kommuniststyrd sammanslagning av fyra socialistiska och kommunistiska partier i Katalonien) Servicio Histórico Militar Servicio de Investigación Militar (militär säkerhetstjänst kontrollerad av kommunisterna) Servicio de Información y Policía Militar (frankistisk) Unión General de Trabajadores (Arbetarnas allmänna union, socialistisk fackförening) Unión Militar Española (högerinriktad militär organisation) Unión Militar Republicana Antifascista (vänsterinriktad militär organisation)

6 USC Unió Socialista de Catalunya (katalanskt socialistparti, som slog sig samman med tre mindre partier och bildade PSUC) Viktiga personer Abad de Santillán, Diego, ledande CNT-FAI-teoretiker och militant Adroher, Enrique ( Gironella ), propagandasekreterare i POUM Aiguadé, Artemio, minister för inre säkerheten i den katalanska regeringen, ERC-medlem, pro-kommunist Aiguadé, Jaime, Esquerra-medlem, minister i den andra Negrín-regeringen, avgick i augusti 1938 Alcalá-Zamora, Niceto, liberal katolik, ledare för Derecha Liberal Republicana, republikens förste premiärminister, avgick i oktober 1931, republikens förste president i december 1931, avsatt i maj 1936 Álvarez del Vayo, Julio, socialist tillhörande vänsterflygeln, allierad med kommunisterna, utrikesminister, generalkommissarie för armén Andrade, Juan, radikal medlem i POUM:s exekutivkommitté, f d trotskist Ansó, Mariano, vänsterrepublikansk justitieminister i november 1938, nära vän till Negrín Antón, Francisco, sekreterare i kommunistpartiet i Madrid, inspektör-kommissarie för Centrumarmén, avlägsnad av Prieto Antonov-Ovsejenko, Vladimir A., sovjetisk generalkonsul i Barcelona, försvann i Stalins utrensningar Araquistáin, Luis, vänstersocialistisk ledare, nära knuten till Francisco Largo Caballero, ambassadör i Frankrike Arredondo, överstelöjtnant Manuel, Largo Caballeros adjuntant, avlägsnad för kommunistiska sympatier Asensio, överste José (senare general), republikansk officer, Largo Caballero-anhängare, statssekreterare i krigsministeriet, tvingades avgå efter kommunistiska påtryckningar Azaña, Manuel, vänsterrepublikan, premiärminister februari maj 1936, republikens president maj 1936 februari 1939, medlem i Izquierda Republicana Azcárate, Pablo de, spansk ambassadör i London, pro-negrín Baldwin, Stanley, brittisk premiärminister innan Neville Chamberlain Balius, Jaime, ledare i den radikala anarkistiska gruppen Durrutis vänner Baráibar, Carlos de, vänstersocialistisk ledare, ersatte Asensio som statssekreterare i krigsministeriet Barceló, överstelöjtnant Luis, kommunistisk arméofficer Belajev, sovjetisk NKVD-agent Berzin, general Ian K. ( Grisjin ), viktigaste sovjetiske militärrådgivaren 1936-37, försvann i Stalins utrensningar Besteiro, Julián, socialistledare tillhörande högerflygeln, anslöt sig till överste Casados Nationella försvarsråd mot Negrín Bonnet, Georges, fransk utrikesminister

Burillo, Ricardo, kommunist, polischef i Madrid, sedan Barcelona Calvet, José, ordförande i Unió de Rabassaires, pro-psuc Calvo Sotelo, José, parlamentarisk ledare för det monarkistiska Renovación Española, mördad innan inbördeskriget Cardona Rosell, Mariano, medlem i CNT:s nationella kommitté Carlos, Comandante. Se Vidali Carrillo, Santiago, JSU-sekreterare, PCE-medlem från november 1936, PCE:s generalsekreterare efter Andra världskriget Carrillo, Wenceslao, vänstersocialistisk ledare, far till Santiago Carrillo, säkerhetschef tills maj 1937, anslöt sig till överste Casados Nationella försvarsråd mot Negrín 7 Casado, Colonel Segismundo, republikansk arméofficer, operationschef vid krigsministeriets generalstab, centrumarméns befälhavare, bildade Nationella försvarsrådet mot Negrín i mars 1939 Casares Quiroga, Santiago, vänsterrepublikansk ledare, efterträdde Manuel Azaña som premiärminister och tog kontroll över krigsministeriet i maj 1936 Castro, Enrique, medlem i PCE:s centralkommitté, förste befälhavare för Femte regementet, generaldirektör för Jordreformsinstitutet, biträdande kommissarie i det allmänna krigskommissariatet, senare (september 1938) kommissariatets generalsekreterare, lämnade Sovjetunionen och PCE efter Andra världskriget Checa, Pedro, ledande medlem i PCE:s politbyrå Claudín, Fernando, kommunistledare i JSU, bröt med Santiago Carrillo efter inbördeskriget Codovilla, Vittorio ( Medina ), Komintern-representant Comorera, Juan, PSUC-sekreterare, tidigare USC-ledare, medlem i den katalanska regeringen Companys, Luis, liberal republikan, president i Katalonien (Generalitat), ERC-medlem, avrättad av Franco efter kriget Contreras, Carlos. Se Vidali Cordón, överste Antonio, kommunistisk officer, chef för tekniska sekretariatet i krigsministeriet, stabschef i östarmén, befordrad till statssekreterare i armén av Negrín Daladier, Edouard, försvarsminister, senare premiärminister i Frankrike Díaz, José, PCE-sekreterare Díaz Tendero, kapten Eleuterio, vänstersocialist, pro-kommunist, chef för informations- och kontrolldepartmentet, utnämnd av Negrín till att leda försvarsministeriets personalsektion Domínguez, Edmundo, vänstersocialist, sekreterare i UGT:s nationella byggnadsarbetarförbund, överförde sin lojalitet till kommunisterna, inspektör-kommissarie vid centrumfronten Douglas ( Duglas ), general. Se Smusjkevitj Durán, major Gustavo, pro-kommunist, head of Madrid section of SIM, avlägsnad av Prieto Durruti, Buenaventura, anarkistledare El Campesino. Se González, Valentín Escofet, överste Federico, Esquerra-medlem, chef för allmänna ordningen i Katalonien i juli 1936

8 Escribano, Antonio, JSU-ledare i Alicante-provinsen, motståndare till kommunisterna, avgick från JSU:s nationella exekutivkommitté Estrada, major Manuel, kommunistisk officer, chef för krigsministeriets generalstab, avsatt av Largo Caballero Fernández Grandizo, Manuel. Se Munis Fernández Osorio y Tafall, Bibiano, vänsterrepublikan, chefredaktör för Política, sekreterare i Izquierda Republicana, allierad med kommunisterna, utnämnd till generalkommissarie för armén av Negrín Fischer, Louis, inflytelserik anhängare till Moskva och PCE Franco, general Francisco, militär befälhavare på Kanarieöarna vid inbördeskrigets utbrott, ledare för militärrevolten i spanska Marocko, nationalistisk generalissimo och statschef från oktober 1936 Galán, Francisco, PCE-medlem, befordrad till överste av Negrín Galán, Juan, PCE-medlem, subchef i underrättelseavdelningen, inspektör i väpnade styrkorna Galarza, Angel, vänstersocialist, inrikesminister under Largo Caballero Garcés Arroyo, Santiago, socialist, Negrínanhängare, befordrad av Negrín till att leda SIM 1938 García Oliver, Juan, CNT-FAI-ledare, justitieminister november 1936 maj 1937 García Pradas, José, CNT-ledare (Madrid), stödde Casados kupp mot Negrín i mars 1939 Gajkis, Leon, sovjetisk ambassadör efter Marcel Rosenberg, försvann i Stalins utrensningar Gerö, Ernö ( Pedro ), Komintern-representant i Katalonien, senare minister i den sovjetiskkontrollerade ungerska regeringen efter Andra världskriget Gil Robles, José María, ledare för det katolska CEDA, flydde till Portugal Giral, José, liberal republikan, premiärminister juli 1936 september 1936, medlem i Izquierda Republicana Gironella. Se Adroher Goded, general Manuel, rebellgeneral som besegrades i Barcelona Gómez, Mariano, överdomare i högsta domstolen Gómez Sáez, Paulino, moderat socialist, anhängare till Prieto, delegat för allmänna ordningen i Katalonien after majhändelserna, inrikesminister april 1938 Gómez, Sócrates, motståndare till Santiago Carrillo, försökte återbilda det socialistiska ungdomsförbundet 1938 Gómez, Trifón, socialist tillhörande högerflygeln, chef för arméförvaltningen, motståndare till Negrín González, Valentin ( El Campesino ), kommunistisk milisledare, flydde från Sovjetunionen efter Andra världskriget González Marín, Manuel, CNT-medlem i Madrids Junta de Defensa (Försdvarsråd), gick med i Nationella försvarsrådet mot Negrín mars 1939 González Peña, Ramón, moderat socialist, ordförande i den nya UGT-exekutiven 1937, stödde Negrin mot Prieto Gorjev, general Vladimir, sovjetisk officer, kallas Madrids frälsare, avrättad av Stalin

9 Gorkin, Julián, medlem i POUM exekutivkommitté, internationell sekreterare, redaktör för La Batalla Grigorovitj, general. Se Shtern Grisjin, general. Se Berzin Guarner, överste Vicente, polischef i Katalonien juli 1936, ERC-medlem Halifax, viscount, lordsigillbevarare, senare utrikesminister och medlem i Neville Chamberlains inre kabinett Henderson, Sir Nevile, brittisk Berlin-ambassadör, anhängare till Neville Chamberlain Hernández, Jesús, medlem i PCE politbyrå, utbildningsminister september 1936 april 1938, politisk chefskommissarie för centrala-södra zonen april 1938 mars 1939, utesluten ur PCE efter Andra världskriget Hernández Zancajo, Carlos, vänstersocialistisk ledare, anhängare till Largo Caballero under hela kriget Hidalgo de Cisneros, general Ignacio, flygvapenchef, moderat socialist, gick med i PCE Hoare, Sir Samuel (Viscount Templewood), medlem i Neville Chamberlains inre kabinett Ibárruri, Dolores ( La Pasionaria ), medlem i PCE:s politbyrå Irujo, Manuel de, baskisk nationalistledare, justitieminister i Negrín-regeringen, avgick december 1937, minister utan portfölj tills han avgick i augusti 1938 Isgleas, Francisco, CNT-försvarsminister i katalanska regeringen Jurado, överstelöjtnant Enrique (senare general), republikansk officer, motståndare till Negrín vid krigsslutet Kandelaki, David, Stalins ekonomiska sändebud i Berlin Kléber, general Emilio (Manfred Stern), sovjetisk general, i november 1936 befälhavare för Elfte internationella brigaden, försvann i Stalins utrensningar Koltzov, Michail, Pravdas representant, Stalins personliga agent, försvann i Stalins utrensningar Krivitskij, Walter, NKVD-officer som hoppade av till väst 1937 Kulik, general G. ( Kuper eller Kupper ), sovjetisk officer, rådgivare åt general Pozas Kuper eller Kupper, general. Se Kulik Kuznetsov, Nikolaj G., sovjetisk officer, rådgivare till flottan och marinattaché, ansvarig för skyddet av det spanska guldet på öppna havet Lamoneda, Ramón, moderat socialist, PSOE-sekreterare, senare anhängare till Negrín och PCE La Pasionaria. Se Ibárruri Largo Caballero, Francisco, socialistledare tillhörande vänsterflygeln, UGT-sekreterare, premiärminister och krigsminister september 1936 maj 1937 Lister, Enrique, kommunistisk milisledare, befälhavare för Femte Regementet, befordrad till överste av Negrín Lizarza Iribarren, Antonio de, befälhavare för Carlist-milisen, besökte Mussolini 1934 Llopis, Rodolfo, socialist tillhörande vänsterflygeln, statssekreterare till premiärminister Largo Caballero, förblev lojal med socialistledaren

López, Juan, CNT-ledare, handelsminister november 1936 maj 1937 Maiskij, Ivan, sovjetisk ambassadör i London Malinó. Se Malinovskij 10 Malinovskij, Rodion ( Malinó ), sovjetisk officer, överlevde utrensningarna, blev sovjetisk försvarsminister med marskalks rang Mantecón, José Ignacio, medlem i vänsterrepublikanska partiet, pro-kommunist, utnämnd till generalguvernör i Aragonien i augusti 1937 Marti Feced, Carlos, liberal republikan, med i provisoriska katalanska regeringen under majhändelserna, ERC-medlem Martín Blázquez, José, republikansk officer i Largo Caballeros krigsministerium, hoppade av till London 1937 Martínez Amutio, Justo, socialist tillhörande vänsterflygeln, ledare för Valencias PSOEorganisation, guvernör för Albacete Martínez Barrio, Diego, ledare för det moderata Unión Republicana, vice-president för republikan, premiärminister för den dödfödda försoningsregeringen 18-19 juli 1936 Martínez Cabrera, general Toribio, republikansk officer, anti-kommunist, avsatt av kommunisterna, ställd inför rätta för förlusten av Malaga, frikänd Marty, André, ledande fransk kommunist, Komintern-representant, organisatör av Internationella brigaderna Más, Valerio, sekreterare i CNT:s regionala kommitté, inträdde i den katalanska provisoriska regeringen under majhändelserna Maura, Miguel, ledare för det moderata konservativa republikanska partiet, förespråkade en nationell republikansk diktatur bildad av flera partier innan inbördeskriget Maurín, Joaquin, POUM-ledare, fängslad av nationalisterna vid inbördeskrigets utbrott Medina. Se Codovilla Melchor, Federico, JSU-ledare, gick med i PCE november 1937 Méndez Aspe, Francisco, vänsterrepublikan, pro-negrín, involverad i guldtransporten till Ryssland 1936, finansminister april 1938 mars 1939 Mera, Cipriano, anarkistisk befälhavare för CNT-styrkorna vid centrumfronten, stödde Casados kupp mot Negrín Meretskov, K. A. ( Petrovitj ), sovjetisk officer, rådgivare åt Enrique Lister och Martínez Cabrera, överlevde utrensningarna, blev stabschef med marskalks rang i Röda armén Miaja, general José, republikansk officer, medlem i Diego Martínez Barrios olycksfödda försoningsregering 18-19 juli 1936, president för Junta de Defensa de Madrid (Madrids försvarsjunta), PCE-medlem, ledde Casados Nationella försvarsråd mot Negrín Mije, Antonio, medlem i PCE:s politbyrå, underkommissarie i Allmänna krigskommissariatet Minev, Stefan. Se Stefanov Miravitlles, Jaime, medlem i Centrala antifascistiska miliskommittén, ERC-medlem Modesto, överste Juan, kommunistisk milisledare, senare officer i folkarmén, befordrad till general av Negrín i mars 1939 Mola, general Emilio, nationalistisk general, organisatör av militärrevolten på halvön Montseny, Federica, CNT-FAI-ledare, hälsominister november 1936 maj 1937

Moreno. Se Stefanov Morón, Gabriel, moderat socialist, efterträdde Antonio Ortega som säkerhetschef 11 Munis, G. (Manuel Fernández Grandizo), ledare för Bolsjevik-leninisterna (spansk sektion av Trotskijs Fjärde international) Negrín, Juan, moderat socialist, senare pro-kommunist, finansminister september 1936, premiärminister maj 1937, premiärminister och försvarsminister april 1938 mars 1939 Nelken, Margarita, vänstersocialist Cortes-deputerad, gick med i PCE Nin, Andrés, POUM-ledare mördad 1937 av NKVD Núñez Maza, Carlos, PCE-medlem, teknisk sekreterare i ledningen av flyget, befordrad till statssekreterare i flygvapnet av Negrín i april 1938 Orlov, Alexander, NKVD-chef (i Spanien) från september 1936 tills han hoppade av till USA i augusti 1938 Ortega, överstelöjtnant Antonio, PCE-medlem, utnämnd till säkerhetschef av Negrín i st f Wenceslao Carrillo, tvingades avgå pga Nin-skandalen Ossorio y Gallardo, Angel, republikansk jurist Ossorio y Tafall, Bibiano. Se Fernández Ossorio y Tafall Pablo, general. Se Pavlov Pascua, Marcelino, moderat socialist, Negrínanhängare, spansk Moskva-ambassadör Pavlov, general D. G. ( Pablo ), sovjetisk officer, ledde sovjetisk stridsvagnskår i Spanien, avrättades 1941 på order av Stalin Pedro. Se Gerö Peiró, Juan, CNT-industriminister november 1936 maj 1937 Pérez Salas, överste Jesús, republikansk officer, statssekreterare för försvaret under Prieto Petrovitj. Se Meretskov Pi Sunyer, Carlos, borgmästare i Barcelona, ERC-medlem Portela Valladares, Manuel, ledare för centerpartiet, avgick som premiärminister i februari 1936 Pozas, general Sebastián, liberal republikansk officer, befälhavare för centrumfronten, utnämndes till militärbefälhavare för Katalonien och östra armén under majhändelserna, PCEoch PSUC-medlem Pretel, Felipe, vänstersocialist, UGT-kassör, generalsekreterare i krigskommissariatet, överflyttade sin lojalitet till PCE Prieto, Horacio M., nationell sekreterare i CNT tills november 1936 Prieto, Indalecio, moderat socialist, minister för flottan och flyget i september 1936, försvarsminister maj 1937 april 1938, tvingades avgå av Negrín Ptuchin, E. S., sovjetisk flygvapenofficer, efterträdde Smusjkevitj Queipo de Llano, Gonzalo, rebellgeneral, intog Sevilla Ravines, Eudocio, peruansk kommunist, redaktionsmedlem i Frente Rojo (Valencia) Regler, Gustav, tysk kommunistisk skribent, politisk kommissarie i Tolfte Internationella Brigaden, lämnade kommunistpartiet efter kriget

12 Río, José del, republikansk ledare, anslöt sig till Casados Nationella försvarsråd mot Negrín Rodríguez, Benigno, PCE-medlem, Negríns politiska sekreterare Rodríguez Salas, Eusebio, PSUC-medlem, chef för Generalkommissariatet för allmänna ordningen i Katalonien Rodríguez Vega, José, vänstersocialist, övergav Largo Caballero för Negrín, blev sekreterare i den nya UGT-exekutiven 1937 Rojo, Major Vicente (senare överstelöjtnant, senare general), stabschef under försvaret av Madrid november 1936 maj 1937, chef för centrala generalstaben maj 1937 februari 1939, pro-negrín Rosal, Amaro del, vänstersocialist, senare pro-kommunist, ordförande för bankanställdas förbund (Federación Nacional de Banca), gick officiellt med i PCE 1948 Rosenberg, Marcel, sovjetisk ambassadör september 1936 februari 1937, ersattes av Gajkis, försvann under Stalins utrensningar Salgado, Manuel, CNT-medlem, anslöt sig till Casados Nationella försvarsråd mot Negrin San Andrés, Miguel, vänsterrepublikan, anslöt sig till Casados Nationella försvarsråd mot Negrín Sánchez Román, Felipe, ledare för det konservativa Nationella republikanska partiet, gick med i Martínez Barrios försoningsregering 18-19 juli 1936 Sanjurjo, general José, monarkistisk officer i exil, ledare för militärrevolt, dog i flygplansolycka på väg till Spanien i juli 1936 Serra Pàmies, Miguel, PSUC-ledare, lämnade partiet efter kriget Shtern, Gregoriy M. ( Grigorovitj ), sovjetisk chefsmilitärrådgivare från maj 1937 efter Berzin, avrättad 1941 på order av Stalin Silva, José, kommunist, generalsekreterare för Jordreformsinstitutet Simon, John, medlem i Neville Chamberlains Inre kabinett Smusjkevitj, Jakov ( Douglas eller Duglas ), befälhavare för de sovjetiska flygvapenenheterna i Spanien, avrättad 1941 i samband med Stalins utrensningar Stasjevskij, Artur, sovjetisk handelsattaché, vän till Negrín, försvann i Stalins utrensningar Stefanov, Boris ( Moreno ), ledande bulgarisk kommunist, Komintern-representant, verkligt namn Stefan Minev Stern, Manfred. Se Kléber Tarradellas, José, liberal republikan, premiärminister i katalanska regeringen, ERC-medlem Togliatti, Palmiro ( Ercole Ercoli, Alfredo ), ledande italiensk kommunist, Kominternrepresentant Uribe, Vicente, jordbruksminister, medlem i PCE:s politbyrå Val, Eduardo, CNT-medlem, gick med i Casados Nationella försvarsråd mot Negrín Valdéz, Miguel, PSUC-ledare, rådsmedlem i katalanska regeringen Vanni, Ettore, italiensk kommunist, chefsredaktör för Verdad (Valencia) Vansittart, sir Robert, brittisk statssekreterare för utrikesaffärer, motståndare till eftergiftspolitiken, avsatt av Neville Chamberlain

13 Vázquez, Mariano R., regional kommittésekreterare för katalanska CNT i juli 1936, national sekreterare för CNT november 1936 till 1939 Vidali, Vittorio ( Comandante Carlos, Carlos Contreras, Enea Sormenti ), italiensk kommunist, politisk chefskommissarie för Femte Regementet, nära knuten till NKVD Vidarte, Juan-Simeón, moderat socialist, statssekreterare för inrikesärenden i maj 1937, Negrín-anhängare Vidiella, Rafael, medlem i PSUC:s exekutivkommitté, tidigare ledare PSOE:s katalanska gren Voronov, N., sovjetisk officer, ansvarig för sovjetiskt artilleri i Spanien, överlevde utrensningarna, blev ordförande för sovjetiska Artilleriakademin Wilson, Sir Horace, Neville Chamberlains nära kollega och främste diplomatiske rådgivare Zabalza, Ricardo, vänstersocialist, sekreterare i UGT:s Nationella förbund för lantarbetare, motståndare till kommunisterna Zugazagoitia, Julián, moderat socialist, redaktör för El Socialista tills maj 1937, inrikesminister maj 1937 april 1938

14 Den djupaste tragedin för intelligentian som var involverad i den spanska kampen var att sanningar och lögner var oupplösligt ihoptvinnade, att bedragarna också var bedragna. Det har sagts att de som kämpade och dog i Spanien, med sina ljuva illusioner i behåll, var de lyckliga. Julian Symons, The Thirties: A Dream Revolved

15 Del I: Inbördeskrig, revolution och republikens kollaps 1931-36 Trots att det spanska inbördeskrigets utbrott i juli 1936 följdes av en långtgående social revolution i anti-franco-lägret i vissa avseenden mer genomgripande än bolsjevikrevolutionen i dess tidiga fas hölls miljoner av skarpsynta personer utanför Spanien ovetande, inte bara om dess djup och vidd utan också om dess existens, på grund av en politik av dubbelspel och hyckleri som saknar sin like i historien. Burnett Bolloten The Grand Camouflage, 1961

1. Den sjudande grytan De motsättningarna som låg bakom inbördeskriget var inte nya. De hade stadigt utvecklats efter monarkins fall och republikens utropande i april 1931 och blivit allt intensivare efter folkfrontens [Frente Popular] seger i valet i februari 1936. 16 Under månaderna mellan valet och inbördeskrigets utbrott hade republiken, i städerna såväl som på landsbygden, fått uppleva en serie oroligheter som saknade motstycke i dess historia, oroligheter som delvis var en reaktion mot den center-höger-regering som hade styrt Spanien från december 1933. Under denna tvåårsperiod av den spanska vänstern kallad el bienio negro, den svarta tvåårsperioden hade inte bara lagarna som reglerade löner och anställningsvillkor upphävts, modifierats, eller tillåtits tolkas fritt 1, utan även många av republikens andra åtaganden hade rivits upp. Den moderate republikanen och tidigare justitieministern Salvador de Madariaga, som enligt sitt eget vittnesmål höll distans till de båda sidorna under inbördeskriget, skriver att arbetsdomstolarna fick en annan politisk karaktär och att deras utslag nu var lika orättfärdiga gentemot arbetarna som de tidigare hade varit mot arbetsgivarna. Samtidigt blev Jordreformsinstitutet av med sina tillgångar. Sett ur landsbygdens perspektiv och i termer av praktisk verkan, som bröd på bondens bord, var dessa förändringar förödande. Det fanns många, alltför många, jordägare som inget lärt och inget glömt och som betedde sig på ett så inhumant och grymt sätt mot sina arbetare kanske som hämnd för oförskämdheter och oförrätter som de fått utstå under perioden med vänsterstyre att situationen förvärrades, inte bara materiellt utan även i moraliskt avseende. Lantarbetarnas löner föll åter till svältnivå; garantin för arbete försvann och hoppet om att få jord försvann helt. 2 När José Antonio de Rivera, ledaren för Falange Española, fascistpartiet som grundats i oktober 1933, talade i Cortes den 23 juli 1935, beskrev han livet på landsbygden som fullständigt oacceptabelt. Igår, sade han, var jag i provinsen Sevilla. I den provinsen finns det en by som heter Vadolatosa där kvinnorna lämnar hemmet klockan tre på morgonen för att plocka kikärter. De slutar sitt arbete mitt på dagen, efter nio timmar, och det kan inte förlängas av tekniska orsaker. För detta arbete får dessa kvinnor en peseta. 3 Speciellt upplysande var den republikanska tidningen El Sol. Sedan republikens födelse, skrev tidningen den 9 juni 1936, har vi farligt vacklat mellan två extremer, speciellt på landsbygden. Under den första tvåårsperioden [1931-33] belastades jordbruket med en löjligt kort arbetsdag, och den infördes med sådan iver och odisciplin att den fick till följd att jordbruket ruinerades. Jordbruksarbetarna fick höga löner och arbetade så lite som möjligt. 4 Under den andra tvåårsperioden [1933-35] hamnade vi i den andra ytterligheten. Inom ett par månader sjönk lönerna snabbt från tio eller tolv pesetas per dag till fyra, tre, eller till och med två. Ägandet tog revansch på arbetet, men insåg inte att man lade ved på den kommande sociala brasan. Samtidigt ägnade sig godsägare som av regeringsorder tvingats reducera 1 Se Le contrat de travail dans la république espagnole, 18. 2 España, 513. Se också Edward E. Malefakis, Agrarian Reform and Peasant Revolution in Spain, 366-67; Antonio Ramos Oliveira, Politics, Economics and Men of Modern Spain, 1808-1946, 493; Richard A. H. Robinson, The Origins of Franco's Spain, 204-5. 3 Discursos frente al parlamento, 224. 4 Den socialistkontrollerade partsammansatta juryn [arbetsdomstolen] orsakade problem. Juryn i Salamanca-provinsen tillät endast anställning av UGT-medlemmar [socialisternas fackförbund] och förbjöd avskedanden. Skördefolk skulle betalas 12 pesetas för en åttatimmars arbetsdag, och då övertid var oundviklig i skördetider kom daglönen upp till 19,65 pesetas, mer än vad erfarna arbetare i städerna tjänade. När priserna pressades kunde småbönder helt enkelt inte betala dessa summor och sällade sig då till de arbetslösas skara. (Robinson, 121). Lagen om partsammansatt jury, skrev den vänstersocialistiske politikern och intellektuelle Luis Araquistáin, hade som mål att i grunden göra slut på det system med svältlöner som under århundraden frodats på landsbygden i Spanien. När republiken upprättades var löner på 1,5 till 2 pesetas vanliga för en hel dags arbete, från soluppgång till solnedgång, och detta endast under fem eller sex månader per år. Under resten av året var arbetslösheten nästan total. Även under republikens första år steg den genomsnittliga daglönen till fem eller sex pesetas, under skördetiden till åtta eller tio, och ännu mer i vissa distrikt, tack vare de arbetskontrakt som arrangerades av juryerna. (Foreign Affairs, apr. 1934).

17 avgifterna åt att avhysa arrendebönder Dessa misstag lade grund för folkfrontens triumf, en triumf som mindre berodde på vänsterns egen styrka, även om den var betydande, än på högerns bristande politiska insikt. 5 José María Gil Robles, ledaren för CEDA (katolska Confederación Española de Derechas Autónomas), en lös federation av högerpartier vars kärna var Acción Popular 6, deklarerade under inflytande av den stegrande sociala oro som följde på folkfrontens seger: Utan att gynna någon speciell, måste vi ge CEDA en social karaktär. Till en början kommer en del grupper att dra sig ur, men det bekymrar mig inte; det gör mig till och med glad. De konservativa klasserna i Spanien måste inse att de antingen måste göra frivilliga uppoffringar, genom att ge upp en stor del av det de har, eller så kommer de att försvinna för evigt. 7 Vid ett annat tillfälle sade han: Det finns många, väldigt många [arbetsgivare och godsägare] som vet hur de ska fullgöra sina åtaganden, rättfärdigt och med godhet, men det finns också många som, så snart högern tog plats i regeringen, med själmordsaktig egoism sänkte löner, höjde hyror, försökte genomföra orättfärdiga avhysningar och glömde den trista erfarenheten från åren 1931-33. Som resultat ökade vänstern i många provinser sina röster bland småbrukarna och lantarbetarna, vilka skulle ha stannat hos oss om man bara hade fört en rättfärdig social politik. 8 Det var huvudsakligen på grund av de ovan nämnda orsakerna som folkfrontens seger i februari 1936 kom att följas av en allvarlig kris på landsbygden. Krisen fick sitt uttryck i lantarbetarstrejker för högre lön och kortare arbetsdag; arbetsgivarna svarade ofta med att låta säden brinna på fälten. Två versioner av denna aspekt av jordbrukskrisen, som mer kompletterar än motsäger varandra, gavs i den republikanska pressen: Varje dag, skrev El Sol den 14 juni 1936, får vi brev som berättar samma sak. Skörden är mindre än medel, men utan att bekymra sig om detta kräver arbetarna löjliga villkor för att skörda och tröska. I vissa byar är dessa villkor sådana att arrendebönderna, godsägarna, de självägande småbönderna och colones [bönder som fått land genom jordreformslagen]... meddelar att de kommer att låta säden ruttna eller brinna, eftersom de, om de skulle gå med på de diktatoriska och hotfulla kraven från fackföreningarna, skulle tvingas sälja varje säck till ett pris som skulle uppröra köparen... Inte bara mäktiga jordägare och bekväma frånvarande godsägare brukar den spanska jorden. Det finns hundratusentals småbönder och colones för vilka en rättfärdig lösning av de nuvarande lantarbetarstrejkerna är en fråga om liv eller död. 9 Å andra sidan hävdade den vänsterrepublikanska La Libertad den 26 juni 1936: På landsbygden har de reaktionära elementen en bestämd avsikt med att bojkotta regimen, att driva bondemassorna till desperation och sätta regeringen i en mycket svår sits. Hur kan man annars förklara att det finns hela provinser där arbetsgivare tänker lämna skörden kvar på fälten, använda den uteslutande som foder, när det skulle vara mycket mer lönsamt att betala korrekta löner och samla in skörden? Hur kan också händelser som den i Almendralejo förklaras, där arbetsgivare svor att inte erbjuda en endaste dags arbete, och hotade att döda varje jordägare som gjorde så? 5 För de mest kompletta arbeten om folkfronten, se Víctor Alba, El Frente Popular; Santos Juliá, Orígenes del frente popular en España, 1934-1936; och Javier Tusell, Las elecciones del frente popular en España; och även kapitel 8 i denna volym. 6 För den mest kompletta studien om CEDA, dess struktur och olika komponenter, dess styrka i olika regioner, dess ideologi och inställning till arbets- och jordreformer, se det monumentala femtonhundrasidiga arbetet av José R. Montero, La CEDA, I, II. 7 Uttalande till El Defensor, Cuenca, som citerat i ibid., II, 206 8 El Debate, 6 mars 1936. 9 Under de två och en halv månaderna mellan den 1 maj och inbördeskrigets utbrott den 18 juli, noterade Arbetsministeriet 192 jordbruksstrejker, lika många som under hela 1932 och nästan hälften så många som under hela det oroliga året 1933. Strejkernas omfattning var betydligt större än tidigare. (Malefakis, 371).

18 Jordbrukskrisen uttrycktes också i den rebelliska stämningen bland de jordlösa bönderna. De irriterades av senfärdigheten med jordreformslagen och utdelningen av jord, som de ansåg förhalandes av regeringstjänstemän. Tiden går och jorden förblir i händerna på de politiska bossarna, skrev en lokal bondeledare den 30 maj i El Obrero de la Tierra, organet för vänstersocialistiska Federación Nacional de los Trabajadores de la Tierra, lantarbetarnas nationella federation. Besvikelsen drabbar oss igen och vi är åter på samma väg som 1931. Kommer folkfrontsregeringen att krossa böndernas illusioner? Är bönderna beredda att se sitt hopp gå upp i rök igen? Nej, de vill ha jord, och om de vars jobb det är att låta dem få det inte lyckas sätta fart, ska de inte bli förvånade om bönderna själva tar det som regeringen inte ger dem och som de så väl behöver. 10 I april hade José Díaz, sekreteraren i det lilla men snabbt växande kommunistpartiet, krävt att regeringen skull skynda på utdelningen av jord. Antalet bosättningar var otillräckligt. De stora jordägarna skulle exproprieras och deras mark delas ut till bönderna utan dröjsmål. Regeringen, fortsatte han, behandlade inte saken tillräckligt seriöst. Detta är en av den demokratiska revolutionens grundläggande erövringar, och vi borde sätta in alla krafter för att få det till stånd. 11 Men i många byar var redan tålamodet slut, bönderna vägrade att vänta på att regeringen som bestod av enbart liberaler och moderata republikaner skulle tillfredsställa deras behov. Den 7 mars rapporterade El Obrero de la Tierra: Bönderna i Cenicientos i Madrid-provinsen har ockuperat den betesmark som kallas Encinar de la Para, som täckte en yta på 1317 hektar, och har börjat bruka den. När ockupationen var fullbordad, sände de följande brev till jordbruksministern: I vår by finns ett stort betesland som är möjligt att odla upp, och som förr i tiden faktiskt odlades, men som idag används till jakt och betesmark. Våra upprepade förfrågningar om att arrendera jorden av ägaren, vilken tillsammans med två eller tre andra jordägare äger nästan all mark i samhället en gång gemensam egendom har varit förgäves. Då våra händer och plogar var redo och våra barn hungriga hade vi inget annat val än att ockupera marken. Det har vi gjort. Med vårt arbete kommer den att ge en avkastning som den tidigare inte gett; vårt elände kommer att få ett slut och det nationella välståndet kommer att öka. När vi gör detta, tror vi inte att vi har gjort någon oförrätt, och det enda vi ber Ers Excellens om är att Ni legaliserar denna situation och beviljar oss krediter så att vi kan utföra vårt arbete i lugn och ro. Den 17 mars rapporterade La Libertad från Manasalbas i Toledo-provinsen: Tvåtusen hungriga bönder i detta samhälle har just tagit över egendomen El Robledo som [greve] Romanones lade beslag på för tjugo år sedan utan att ge något till folket. Och en artikel i en kommunistisk tidning påstod: Jordbruksarbetarna i en liten by nära Madrid visade vägen genom att själva ta över marken. Två veckor senare gjorde lantarbetarna i nittio byar i provinsen Salamanca samma sak. 12 Ett par dagar senare följdes detta exempel av bönderna i flera byar i Toledo-provinsen; och i gryningen den 25 mars ockuperade åttiotusen bönder i provinserna Cáceres och Badajoz jorden och började bruka den. Dessa bönders revolutionära aktioner orsakade fullständig panik i regeringskretsarna [Men] istället för att ta till 10 Ledaren i El Obrero de la Tierra som protesterade mot regeringens förhalande finns i numret från den 28 mars, II, 25 april 1936. För den bästa studien om krisen på landsbygden under månaderna före inbördeskriget, se Malefakis, 364-87, 375-78. Detta auktoritativa arbete, som vann American Historical Association's Adams pris som den bästa bok om europeisk historia som publicerats 1970, ger den mest genomgripande studien på något språk om jordägande, jordreform och bonderevolution i Spanien under åren före inbördeskriget. 11 Tal, återgivet i José Díaz, Tres años de lucha, 162. 12 Malefakis, se not 10, som har gjort den mest genomgripande studien om jordbrukskrisen före kriget, anser att antalet 90 byar är överdrivet (369, not 17)

19 våld, tvingades regeringen sända en stor kontingent experter och tjänstemän från Jordreformsinstitutet för att ge jordockupationen en viss legalitet. 13 En spansk kommunist skrev att bondeledarna uppskattar att jordreformslagen planerar femtiotusen bosättningar per år, vilket betyder att det kommer att ta tjugo år för en miljon bönder att få jord och mer än ett sekel för att alla ska få jord. När de inser detta, ockuperar helt enkelt bönderna marken. 14 Den sociala oro som gripit om sig på den spanska landsbygden under våren och försommaren 1936, skriver Edward E Malefakis, en ledande auktoritet för situationen på landsbygden före inbördeskriget, kan inte förstås i sin fulla vidd enbart genom en diskussion om organiserad jordockupation och strejker. Precis som center-högerns valseger 1933 hade tillåtit de etablerade klasserna att hämnas på arbetarna på hundratals sätt, de flesta av dem i strid med lagen, så gav också folkfrontens seger arbetarna frihet att ostraffat genomdriva sin vilja Trakasserier mot alla dem som inte tillhörde arbetarnas fackföreningar verkade ha blivit ordningen för dagen. Den vanligaste källan till bråk var de arbetargäng som tog sig in på gårdarna för att tvinga ägarna att ge dem arbete. Stölder av djur och grödor, och trädfällning för ved och timmer, blev också vanliga. Med syftning på provinsen Badajoz, säger Malefakis: Tusentals bönder vandrade kring i provinsen i ett hopplöst sökande efter arbete; gårdsägare av någon betydelse utsattes hela tiden för ständiga alojamientos [påtvingad anställning av arbetare], och små jordägare levde under konstant fruktan för att de också skulle bli offer för arbetarnas aggressioner när definitionen av orden borgerlig och fascist utvidgades till att omfatta egendom av varje storlek. Malefakis observerar att El Sol som den enda någorlunda objektiva källan vi har i dessa bekymmersamma tider var djupt bekymrad för de små jordägarna och arrendatorerna, vilka den menade hade drabbats hårdare av den sociala och ekonomiska krisen än de stora jordägarna. 15 Om oron på landsbygden var en källa till akut bekymmer för regeringen, så var arbetskonflikterna i tätorterna det inte i mindre grad. Från slutet av maj till inbördeskrigets utbrott hade republiken skakats av strejker inom nästan varje verksamhet och i varje provins. Trots censuren flödade tidningarnas sidor av rapporter om strejker i antågande, om strejker som avslutats, om nya strejker som proklamerats, om andra som hotade, om lokala såväl som allmänna strejker, om sittstrejker och sympatistrejker. 16 Det förekom inte bara strejker för högre lön, kortare arbetsdag och betald semester, utan även till stöd för dekretet från den 29 februari, vilket tvingade arbetsgivare att återanställa och gottgöra alla arbetare som på politiska grunder hade avskedats efter den 1 januari 1934. 17 Detta utlovades i sektion I i folkfrontens program och var särskilt upprörande för arbetsgivarna. 18 Vi har fått män åter- 13 César Falcón i La Correspondance Internationale, 9 maj 1936. Se också Pedro Checa, ibid.; E. Varga, ibid., 4 juni 1936; spanska exiltidningen El Socialista (Alger), 16 okt. 1944; Times, 15 april 1936 (Madrid-korrespondent); Gerald Brenan, The Spanish Labyrinth, 312; José María Capo, España desnuda, 87-89; Horsfall Carter i Listener, 29 april 1936; José Plá, Historia de la segunda republica española, IV, 356-57; Ramos Oliveira, 539. Capos arbete får större auktoritet genom det kommenterande förordet av Marcelino Domingo, utbildningsminister i den regering som bildades efter valet i februari 1936. 14 Paul Nizon i International Press Correspondence, 1 aug. 1936. Även om denna artikel är publicerad i augusti så skrevs den innan inbördeskrigets utbrott. 15 Malefakis, 373-74, 383, och not 69. Se också Salvador de Madariaga, Spain, 452-53 ; tal i Cortes av José Maria Cid, deputerad för Agrara högerpartiet, som ger sin version om situationen på landsbygden, Diario de las Sesiones de Cortes, 1 juli 1936, 1743-53; Ricardo de la Cierva, Historia de la guerra civil española, 697. 16 Inom gränserna för denna korta redogörelse är det omöjligt att ge mer än en kort uppfattning om strejkvågens omfattning, bara att räkna upp alla strejkerna skulle kräva många sidor. Den generella bild som ges här är grundad på rapporter i följande spanska tidningar: El Adelanto (Salamanca), La Batalla (Barcelona), Claridad (Madrid), El Día Gráfico (Barcelona), Diario de Burgos (Burgos), La Libertad (Madrid), Mundo Obrero (Madrid), El Noticiero (Zaragoza), Política (Madrid), El Socialista (Madrid), El Sol (Madrid), Solidaridad Obrera (Barcelona), Unión (Sevilla). Enligt Malefakis, 371, not 31, förekom från 1 maj till 17 juli 1936 719 strejker i industrin, fler än under något helt tidigare år. 17 Gaceta de Madrid, 1 mars 1936. 18 Se till exempel manifestet som signerats av dess olika associerade, El Sol, 1 mars 1936; också Joaquín Arrarás, Historia de la segunda república española, IV, 79-80; Dictamen de la comisión sobre ilegitimidad de poderes