Historia vt-2015 ca.1500-1800

1 Historia vt-2015 ca.1500-1800 Centralt innehåll från kursplanen i historia: Den ökade världshandeln mellan Europa, Asien, Afrika och Amerika Den europeiska dominansen och kolonialismen Framväxten av nya idéer, samhällsklasser och revolutioner Under medeltiden hade civilisationer uppstått på olika håll i världen. Några exempel: Kina, Japan, Det osmanska riket (med centrum i nuvarande Turkiet och Grekland), Aztekriket (i nuvarande Mexiko) och Inkariket (i nuvarande Ecuador, Peru, Bolivia och norra Chile). I Europa hade några länder växt sig särskilt starka: Spanien, Frankrike och Storbritannien. Men ännu i slutet av 1400-talet var dessa kulturer i stort sett isolerade från varandra. Det var mycket ovanligt att någon reste från Indien eller Kina till Europa, och ingen utanför Amerika visste ens om att kontinenten existerade. Allt detta förändrades under årtiondena omkring år 1500. Från och med nu får vi för första gången en världshistoria: Världen blir en helhet där utvecklingen i ett land påverkar utvecklingen i en helt annan världsdel. De stora upptäckterna Det var européerna som sökte kontakt. Och det var exotiska varor, främst kryddor, bomull och silke som lockade. Det var araberna som var länken mellan Asiens varor och kunderna i Europa. Araberna tog bra betalt för varorna som de transporterat på kamelryggar från Kina till Europa. Frestelsen att slippa araberna som mellanhand var stark och det var portugiserna som först började leta efter en lösning på problemet. Målet blev att hitta sjövägen till Asien, främst Indien, och lägga beslag på handeln. Detta innebar att man var tvungen att segla söderut och runda Afrika, men Afrika visade sig vara mycket större än man trott: det tog många år och upprepade försök att komma runt den enorma kontinenten. 1488 råkade en sjökapten vid namn Bartolomeo Diaz ut för en storm som drev skeppet söderut. Efter tretton dagar blev havet lugnt och Diaz trodde knappt sina ögon när han plötsligt upptäckte Afrika inte längre i öst utan i väst! Men besättningen vägrade fortsätta och Diaz tvingades återvända hem. Hemma i Portugal berättade han för kungen om sin resa och föreslog att Afrikas södra udde skulle kallas "Stormarnas udde", men kungen valde i stället namnet Godahoppsudden, för nu fanns det gott hopp om att nästa expedition skulle nå Indien. Tio år senare (1498) blev det kaptenen Vasco da Gama som nådde fram till handelsstäderna på Indiens västkust. Redan i början av 1400-talet hade en ung kapten vid namn Christofer Columbus försökt övertala den portugisiske kungen att, i stället för att segla söderut sätta kurs rakt västerut och på så sätt nå Asien. Men portugiserna trodde inte att vägen västerut skulle vara kortare och avvisade därför Columbus, som då i stället vände sig till kungaparet i Spanien med sin idé. Drottning Isabella gav Columbus tre skepp: Niña, Pinta och Santa Maria. Den tredje augusti 1492 gav man sig av. Columbus var övertygad om att han skulle komma till Kina och Japan, men en dryg månad efter att ha lämnat Kanarieöarna nådde han en liten ö som han lät kalla San Salvador (=frälsaren). Ön ligger bland Bahamasöarna. Columbus fortsatte västerut under tre månader och upptäckte bland annat Kuba och Haiti, som han döpte till Hispaniola, "lilla Spanien", innan han tvingades återvända hem.

2 Fram till sin död var Columbus övertygad om att det var indiska öar han kommit till. Därför kallade han öarna för de Västindiska öarna och invånarna för indianer. Det blev sjöfararen Amerigo Vespucci som några år senare upptäckte att det var en helt ny kontinent man kommit till. Till hans ära fick kontinenten namnet Amerika. Amerika uppkallades alltså inte efter Columbus, men hans namn glömdes inte bort. Landet Colombia, provinsen British Columbia i Kanada och District of Columbia (D.C) - som är det formella namnet på det område av Washington där den amerikanska regeringen sitter - bär samtliga hans namn. Den amerikanska kontinenten erövras Redan Columbus hade observerat att de infödda hade stumpar av guld i näsan och med åren blev det jakten på guld och silver som drev spanjorerna att skicka ut nya expeditioner. Idag används guld till smycken och tandlagningar, men bearbetningen kostar nästan alltid mer än själva metallen. Många länder säljer idag ut sina lager av guld för att använda pengarna till något förnuftigare. Men så var det inte under 1500-talet. Guld var pengar, och den som härskade över guld var rik. Hernan Cortés åkte till Mexico i jakt på guld med 700 man, 14 kanoner, 13 gevär och 32 armborst. Kung Moctezuma och hans hov tog vänligt emot honom i sin huvudstad Tenochtitlán, som tros ha haft mer än 200 000 invånare (något färre än dagens Malmö) Spanjorerna överföll kungen och hans närmsta män. Kort tid därefter dog Moctezuma under mystiska omständigheter och hans folk, aztekerna, gick då till anfall. Efter tre månaders belägring stormades och förstördes Tenochtitlán. Cortés tog över aztekernas land och kunde nu kalla sig spansk vicekung över Mexiko. Krossandet av Inkariket skedde också genom förräderi. Inkakungen tog vänligt emot Francisco Pizarro, som överföll kungen och spärrade in honom. Under hot tvingade Pizarro sedan kung Atahualpa att skaffa fram stora mängder guld. I Mexico hade behandlingen av Moctezuma lett till uppror, men i Peru var Atahualpa inte landets rättmätige härskare utan hade tagit makten från sin bror. Pizarro kunde utnyttja de inre stridigheterna och besegra Inkariket. Européerna hade kraftfullare vapen, men indianerna var mångdubbelt fler och borde därför kunnat vinna. Men mot de nya sjukdomar spanjorerna bar med sig var indianerna försvarslösa. Smittkoppor och mässling kostade många människoliv med början i de tättbefolkade indianska städerna. På de Västindiska öarna dog befolkningen nästan helt ut och i Mexiko minskade befolkningen från 1,5 miljoner då spanjorerna kom 1516, till mindre än 100 000 hundra år senare. I Sydamerika levde befolkningen glesare och klarade sig därför något bättre. När nu händelser i en världsdel påverkade händelser i en helt annan världsdel, ledde européernas sjukdomar till att slavhandeln i Afrika satte fart. När spanjorerna inte fick tillräcklig arbetskraft till först guld- och silvergruvorna, och sedan till de sockerplantager de anlade, fick arbetskraften hämtas från Afrika. Och guldet och silvret som nu skeppades till Spanien påverkade människorna i Europa. Silvret gjordes till mynt och handeln utvecklades när fler fick pengar och kunde efterfråga varor. Silvret hamnade naturligtvis mest hos de europeiska kungarna som nu fick råd att leja soldater och köpa vapen till sina krig. Men med mer guld och silver ökade också priserna och vanligt folk fick det sämre. Efterfrågan på fartyg ökade, och det gjorde även efterfrågan på fisk som i torkat skick kunde bevaras under flera månader till sjöss. Långt uppe i norr blev de

3 fattiga länderna Sverige och Norge råvaruexportörer av järn, trä, tjära och fisk till de mäktiga rikena i Europa. Kolonialism Redan under antiken skaffade länder kolonier. Vi har ju läst om hur grekerna och romarna helt enkelt tog andras länder, tvingade på folket sin egen kultur och utnyttjade råvarorna till hemlandets fördel. Vid mitten av 1500-talet härskade spanjorerna över nästan hela Mellan- och Sydamerika, från Mexiko i norr till Argentina i söder. Det enda undantaget var Brasilien, som koloniserats av portugiserna. De indianska samhällena förstördes och det samhälle som byggdes upp i stället blev spanskt (eller portugisiskt) till kultur, religion och språk. Eftersom spanskan och portugisiskan utvecklats ur latinet, kallas området ofta för Latinamerika. De spanska erövrarna lade beslag på indianernas bästa åkerjord och anlade haciendor, storgods, där fattiga indianska lantarbetare arbetade. Många gånger lånade lantarbetarna pengar från storgodsägaren, pengar de aldrig kunde betala tillbaka, och på det viset blev de beroende av honom. Ännu idag finns de stora haciendorna delvis kvar med rika godsägare och fattiga lantarbetare. Från 1600-talet började engelsmännen också intressera sig för handel med Asien. Det Ostindiska kompaniet bildades med handel med Indien och Kina som specialitet. Kompaniet köpte upp kryddor, bomull och te som de sedan sålde till kunder i hela Europa. Storbritannien skaffade också kolonier i Nordamerika som man naturligtvis hoppades skulle bli lika lönsamma som spanjorernas i Sydamerika. Men i Nordamerika fanns inte några stora guld- och silvergruvor. Möjligheterna att snabbt bli rik saknades och därför blev koloniseringen helt annorlunda. De första engelsmän som kom till kontinenten för att slå sig ner, var religiösa flyktingar. Storbritannien hade genomgått en reformation under 1500-talet och avskaffat den katolska läran i landet. Men inom protestantismen i Storbritannien fanns en rörelse som de flesta protestanter ansåg vara alltför extrem: puritanismen. Denna stod för en mycket sträng religiös livsstil. Allt som ansågs "katolskt" skulle bort: glasfönster i kyrkorna slogs ut, alla religiösa målningar målades över med vit färg och all sång och musik uteslöts från både gudstjänstliv och privatliv. Puritanerna hamnade i konflikt med det engelska samhället och med kungamakten och utvandrade till Nordamerika för att fritt få leva det liv de ansåg vara religiöst riktigt. Storbritannien såg sina kolonier som bra avstjälpningsplatser för obekväma människor: de religiösa fanatikerna till Amerika och de kriminella till Australien. De engelska kolonisterna slog sig ner som bönder och utvecklade små samhällen där kyrkan och friheten från den engelska kungen långt borta i Europa blev amerikanska ideal. Bara längst i söder - i Georgia, Mississippi, Louisiana och South Carolina - var klimatet sådant att man kunde anlägga samma sorts storgods som i Sydamerika. Här kallades inte storgodsen för haciendor utan för plantager. På dessa plantager odlades främst bomull och tobak för export. Gratis arbetskraft hämtades i form av slavar från Afrika. Och precis som i Sydamerika pressades indianerna tillbaka allt mer, ju mer landet togs över. Under 1700- och 1800-talet började kolonialismen som system etableras överallt. De erövrade länderna skulle producera råvaror till moderlandet: guld, silver, bomull, tobak, kaffe, socker

4 och kakao. Råvarorna köptes billigt och togs på fartyg hem till det europeiska moderlandet. Där förädlades råvarorna sedan och såldes för mångdubbelt högre priser tillbaka till kolonierna. I Indien, som engelsmännen erövrat, ville inte folket köpa de engelska bomullstygerna eftersom man hade egen klädindustri. Lösningen blev att England helt enkelt förbjöd den indiska befolkningen att tillverka egna kläder. Kolonierna skulle producera billiga råvaror och fungera som kunder för de förädlade produkterna. Punkt slut! Systemet byggde på billig arbetskraft. En slav som man köpte i Afrika för tre pund, kunde man sälja för femton pund i Amerika. De - framför allt engelsmän, amerikaner, holländare, spanjorer och danskar - som satsade pengar på slavhandeln gjorde stora vinster. Européer som tyckte slavhandeln var fruktansvärd försökte att inte tänka på den. Ingen ville vara utan socker i sitt te och utan slavar hade sockret blivit alltför dyrt för vanligt folk. Bakom handeln med te låg för övrigt också övergrepp. Engelsmännen köpte sitt te av Kina, men i Kina fanns redan allt man behövde och några förädlade varor från europeiska fabriker gick inte att sälja. Endast pengar dög, och det blev dyrt. Det fanns bara en sak som vissa kineser behövde köpa utifrån: opium från Indien. Men det var förbjudet i kinesisk lag att ta in detta opium. Vad göra? Engelsmännen förklarade krig och vann. Kineserna tvingades ta emot opium som betalning för sitt te. Sverige hade inte resurser nog för att vara med i denna handel. Forskare har beräknat att Sverige stod för endast 0.1 % av slavhandeln. Men vi spelade en viktig indirekt roll i handeln, som huvudexportör av de bojor och kedjor som användes under slavtransporterna. Sammanlagt fördes minst 10 miljoner slavar över Atlanten till Amerika. En ny idé föds - upplysningen Under 1700-talet började många européer kalla sig själva "upplysta". Det ljus man menade sig sprida var förnuftets ljus. Mörkret som skulle skingras bestod av fördomar, skrock och att okritiskt lyssna och tro på vad alla auktoriteter i samhället påstod. I upplysningstankarna ingick en stark tro på varje individ som en förnuftig och fritt tänkande varelse. Man hade en optimistisk syn på framtiden där vetenskapen skulle tvätta bort okunskap och orättvisor. Man var också starkt kritisk till kyrkan, men det var kyrkans makt man var kritisk till och inte kristendomen som sådan. Upplysningsmännen och -kvinnorna var oftast religiösa som alla andra under denna tid. Upplysningens idéer uppstod i Storbritannien, men det var i Nordamerika och Frankrike som idéerna verkligen spreds och påverkade samhället. Upplysningsmännen och -kvinnorna intresserade sig för alla möjliga ämnen. Man träffades och diskuterade politik, litteratur, religion, barnuppfostran och de senaste vetenskapliga upptäckterna. Man ville skapa goda medborgare för ett modernt samhälle. Mest radikal var deras syn på samhället och medborgarna. De menade att människan hade naturliga rättigheter: som rätten till frihet, trygghet, men också till egendom och framgång. Kungarnas uppgift var att skydda dessa rättigheter och i gengäld skulle kungarna få styra landet. Men: om kungarna kränkte dessa rättigheter kunde folket "säga upp kontraktet". En kung kunde inte kräva lydnad om han inte skyddade medborgarnas rätt till frihet. Dessa tankar påverkade djupt de välutbildade män och kvinnor ur borgarklassen som inledde revolutionerna i Amerika och Frankrike. Ett krig som leder till två revolutioner

5 Under 1700-talet fördes flera krig mellan England och Frankrike. De långa krigen, som sammanlagt pågick under sju år, var dyra och fick stora konsekvenser både i Amerika och i Frankrike. Både i Amerika och i Frankrike utbröt revolutioner. Samma år - 1789 - som amerikanerna slutligen vunnit och kunde skriva under sin egen författning, bröt revolutionen ut i Frankrike. Revolution i Nordamerika Det var engelsmännen som vann i kriget mot fransmännen. Den engelska regeringen i London ville nu att invånarna i kolonierna skulle vara med och betala vad kriget kostat och därför införde man flera skatter för kolonierna. Eftersom den brittiska staten tjänat så pass mycket på handeln med kolonierna hade man tidigare inte infört någon beskattning, men nu ändrades det. Nya skatter bestämdes av det engelska parlamentet (motsvarande vår riksdag). Kolonisterna i Amerika hade inget emot att betala skatt, men då ville de också vara med och påverka de beslut som fattades i London som berörde dem. Kolonisterna skickade representanter till London som skulle få kungen och parlamentet att förstå att också de skulle få skicka sina representanter till parlamentet, precis som människorna i de olika landsändarna i Storbritannien fick: "No taxation without representation", var kolonisternas slagord. Flera engelsmän tyckte att detta var rimligt, men den engelska kungen Georg III var bestämt emot. De flesta nya skatter togs i alla fall bort, med undantag för skatten på te. I Amerika blev detta så impopulärt att folk började bojkotta teet från de engelska köpmännen och i stället köpte insmugglat, billigare te. Många amerikanska köpmän gjorde nu stora vinster på det insmugglade teet. Engelsmännen, som inte fick sålt sitt dyra te, svarade med att sänka priset så att detta nu blev billigare än det insmugglade. De amerikanska handlarna och smugglarna såg nu sina affärer hotade och när de första fartygen med billigt te kastade ankar i Bostons hamn 1773 rusade ungefär 50 man, utklädda till indianer, ombord och kastade lådorna i vattnet. Denna händelse fick sedan namnet: "The Boston Tea Party". Många kolonister tog avstånd från handlingen, men det förstod inte regeringen i London, som stängde hamnen, skickade fler brittiska soldater till Amerika och allmänt skärpte styret över sina olydiga kolonister. Detta var ett stort misstag. Kolonisterna blev nu ännu radikalare och pratade om att bojkotta alla engelska varor och kräva total självständighet. Amerikanerna satte upp en egen armé med George Washington som befälhavare. Storbritannien svarade med fler soldater och strängare lagar. Nu fanns snart ingen återvändo. I juni 1776 samlades kolonisternas främsta ledare: Thomas Jefferson (det blivande USA:s tredje president), John Adams (det blivande USA:s andra president) och Benjamin Franklin för att utarbeta en självständighetsförklaring som blev klar och skrevs under av revolutionärerna den 4 juli. Nu bröt kriget ut, för engelsmännen tänkte inte släppa sin koloni! Amerikanerna borde inte haft en chans. De engelska soldaterna var fler, bättre utrustade och stridsvana från krigen mot Frankrike. Dessutom kunde de engelska fartygen beskjuta hela den långa Atlantkusten med sin mäktiga flotta. Washington förde befälet över en oövad och dåligt utrustad armé av frivilliga. Efter att ha trängts bort från östkusten gick Washington över till gerillakrig och vann dessutom ett stort slag vid Saratoga (väster om Boston). En kung och ett parlament som ständigt fattade

6 felaktiga beslut, delvis beroende på att de helt enkelt var för långt borta och vägrade lyssna på sina befälhavare i Amerika, effektiv amerikansk gerillakrigföring och stöd från Frankrike: det avgjorde saken. Kolonisterna vann. Frankrike stödde kolonisterna eftersom de helt enkelt ville platta till sin gamla fiende Storbritannien. Revolutionens resultat 1783 blev Amerika självständigt. Men engelsmännen behöll Kanada. Tjugotusen amerikaner hade dött och ännu fler var invalider. Den nya nationen bestod av cirka 3,5 miljoner invånare varav 0,7 miljoner var slavar i söder. Hundratusen kolonister som stått på britternas sida utvandrade till Kanada eller till moderlandet England. Fram till kriget hade det inte funnits något egentligt samarbete mellan de olika småkolonierna i Amerika. Och det var stor skillnad mellan småbönderna i norr och de rika slavägarna i söder. Men nu hade de inget val. De tretton kolonierna måste slå sig samman om de skulle överleva. 1789 skrev de före detta kolonierna under den nya författningen - Amerikas förenta stater var fött. Den nya staten blev en republik och den nya författningen byggde på att människor har universella fri- och rättigheter. Det betydde att ingen hade några ståndsprivilegier (rättigheter för att man var född i ett speciellt stånd). Men stora grupper var utestängda från rösträtten: kvinnor, slavar och urbefolkning. Svarta och indianer ansågs inte ens ha del i de mänskliga rättigheter som den nya författningen utlovade. Washington valdes nu till landets förste president och huvudstaden uppkallades också efter honom. Två saker kom att prägla USA. Det ena var delstaternas motvilja till att ge den gemensamma federala regeringen i Washington för stor makt. Det andra var att man använde sig av principerna om maktdelning. Bägge problemen handlade om en stark avsky mot det gamla engelska systemet där en stark kung och ett starkt parlament hade haft stor makt som de missbrukat. USA fick ett komplicerat system med en president, en senat, en kongress och en högsta domstol som skulle hålla efter varandra och förhindra maktmissbruk. Nackdelen var - och är fortfarande - att det var mycket svårare att få igenom och genomföra beslut än i de allra flesta europeiska länder. Särskilt lagar som rör sociala förhållanden är svåra att genomföra idag. USA har inte alls samma välfärdssystem som de flesta europeiska länder har. I gengäld är skatten låg, och det var säkert vad alla ville 1789. Hur gick det då med kolonierna i Sydamerika? I Sydamerika fanns det stora spänningar mellan de vita som var födda i kolonierna och de makthavare som kom direkt utsända från Spanien för att styra. I stort sett alla makthavare i kolonierna kom från Spanien. Kreolerna, de vita födda i Latinamerika, tyckte att detta var djupt orättvist: deras familjer hade ju bott i landet under flera generationer! De nordamerikanska koloniernas framgångar spädde naturligtvis på missnöjet. I början av 1800-talet inleddes många frihetskrig där den ena efter den andra kolonin gjorde sig fri. 1817 lyckades frihetshjälten Simón Bolívar samla en armé där också frivilliga frihetskämpar från Tyskland och England deltog. Flera europeiska kungar ville komma till Spaniens hjälp, men de fick aldrig möjligheten till det. Den amerikanske presidenten James Monroe kom nämligen med en riktlinje - en så kallad doktrin : "Monroedoktrinen", som fastslog att staterna i Nord- och Sydamerika inte kunde betraktas som kolonier och att alla försök att blanda sig i vad som skedde i Sydamerika skulle

7 betraktas som ett hot mot USA:s fred och säkerhet. I gengäld skulle inte USA blanda sig i europeiska angelägenheter. Det senare var ett beslut som fick stora konsekvenser nästan precis hundra år senare. Bolívar önskade skapa ett förenta nationerna som i Nordamerika, men det lyckades inte. Enbart i Centralamerika bildades hela fem stater. Bolívars namn är bevarat i staten Bolivia, i provinsnamn i Colombia och Venezuela och i Venezuelas valuta, som heter bolívar. Varken i Nordamerika eller Sydamerika fick slavarna del av den nya friheten. Rösträtt och medbestämmande gällde bara för vita män. Urbefolkningen, slavarna och kvinnorna var inga medborgare. Revolution i Frankrike Det långa kriget mot engelsmännen, men också det franska stödet till de upproriska amerikanerna, hade kostat alltför mycket pengar. Kungen, Ludvig XVI, och hans rådgivare förstod att något måste göras för att rädda landets ekonomi. Det fanns bara ett sätt: man måste få in mer skattepengar. Planen var att införa en ny skatt som alla jordägare skulle betala, och det var denna idé som satte igång det som sedan blev en revolution. Frankrike var ett ståndsamhälle: första ståndet var kyrkan/prästerna, andra ståndet var adeln och tredje ståndet var helt enkelt resten av befolkningen: bönder, arbetare, köpmän, hantverkare, företagare, läkare... Inom det tredje ståndet hade det utvecklats olika klasser. Det var inte som under medeltiden, där folket helt enkelt var det samma som bönderna. Under 1700-talet var det stor skillnad mellan en vanlig lönearbetare från arbetarklassen och till exempel en välutbildad och ofta rik advokat. Det tredje ståndet var allt mindre en enhet, och de rika och välutbildade bildade en överklass som nu krävde rättigheter. Adeln och prästerna utgjorde sammanlagt endast 500 000 av hela landets befolkning på 26 miljoner. Adeln och kyrkan ägde 35% av den odlade jorden och dessa grupper hade aldrig behövt betala skatt! Frankrike var alltså ett ståndssamhälle. Man ansåg att människor var olika, hade olika uppgifter och därmed olika rättigheter/privilegier. De två första ståndens speciella rättighet var att slippa skatt eftersom tanken var att de skulle hjälpa kungen att styra och försvara landet. Bara adelsmän kunde få de främsta jobben inom staten eller bli officerare inom armén. Planerna på den nya skatten mötte våldsamt motstånd från de första två stånden. Adeln krävde istället att kungen nu sammankallade generalständerna (den franska riksdagen) för att försöka lösa problemet. Generalständerna hade inte sammankallats på 175 år - så länge hade Frankrikes kungar styrt enväldigt. 1789 samlades nu representanter för de tre stånden i Versailles, utanför Paris. Eftersom det tredje ståndet var det största (98% av befolkningen) hade de fått dubbelt så många representanter. Det tredje ståndet hade därför lika många representanter som de två första hade tillsammans. Innan man ens hade börjat diskutera lösningar av landets ekonomiska problem blev det bråk om hur en blivande omröstning skulle gå till. Det tredje ståndet ville att alla män skulle ha varsin röst (då skulle de vara i majoritet), medan de två andra stånden, adeln och prästerna, tyckte att man skulle ha en röst per stånd (då skulle ju dessa vara i majoritet). Kungen höll med adeln och prästerna och resultatet blev att det tredje ståndets representanter helt enkelt lämnade riksdagen och i stället samlades i ett bollhus (en tennishall ungefär) som fanns i närheten. Där svor medlemmarna nu på att inte upplösa sin församling förrän de gett Frankrike en ny författning/konstitution.

8 Ett par dagar senare gav kungen upp och uppmanade de två andra stånden att förena sig med det tredje ståndet. Därmed hade den gamla tidens ståndsriksdag upplösts och en ny tids styre bildats: en enkammarriksdag som kallades Nationalförsamlingen. I nationalförsamlingen placerades man från och med nu inte längre efter det stånd man tillhörde - ståndsriksdagen var ju avskaffad. I stället blev det så att de riksdagsmän som ville ha de största förändringarna satt tillsammans på vänster sida i lokalen, medan de mer försiktiga som ville förändra så lite som möjligt satt till höger. Efter denna placering har vi fått orden vänster- och högerpartier som ju används inom politiken än idag. I Paris spreds ryktet om vad som var på gång och folk samlades på gatorna för att protestera och visa sitt stöd för upproret. För att lugna läget kallades soldater in i staden, vilket gjorde stämningen ännu mer upphetsad. Det berättas att advokaten och journalisten Camille Desmoulin ställde sig på ett bord på trottoaren och talade till folket: Vänner, ska soldaterna få göra ned oss? Ska vi dö som jagade harar? Som får överfallna av hundar? Stunden är inne, då förtryckarna ska få pröva sin styrka mot de förtrycktas. Och lösen är: Hastigt dö eller frihet för alltid! Till vapen! Vapenförråd plundrades nu, och på morgonen den 14 juli drog folkmassan till Bastiljen, ett fästningsliknande fängelse där man visste att det fanns gott om vapen. Folket trängde in i Bastiljen, befriade fångarna, hängde några officerare som skyddat fästningen och tågade ut med befälhavarens avhuggna huvud på en stång. Den 14 juli är än idag Frankrikes nationaldag. Nu spred sig oron över hela landet och även bönderna gjorde uppror. På många håll brändes adelns slott ner. Trupperna som skulle skydda kungen och adeln svek, de var ju vanliga människor och de vägrade skjuta mot sitt eget folk. Den nya nationalförsamlingen påverkades naturligtvis av revolutionen runt om i Frankrike. Den 4 augusti avskaffades alla adelns och prästerna privilegier. Lagen skulle hädanefter gälla lika för alla. Tortyr avskaffades och tryckfrihet infördes. Kungamakten behölls, men kungen skulle vara bunden av den nya konstitutionen och alla lagar skulle stiftas av nationalförsamlingen. Ledamöterna i nationalförsamlingen skulle röstas fram, men rösträtt fick bara män med en viss inkomst. De rikare i tredje ståndet ville inte dela makten med kvinnor eller lägre klasser. Här kunde revolutionen ha slutat. Men det gjorde den inte. Nationalförsamlingen ville förstatliga den katolska kyrkan och påven protesterade nu våldsamt. De flesta präster stödde påven och vägrade svära trohetsed till den nya konstitutionen. Dessutom var Frankrike omgivet av länder vars kungar minsann inte tänkte se på och riskera att revolutionen spreds till deras egna länder. Österrike, Preussen och Storbritannien gick i krig mot den nya franska regimen. Den franska drottningen, Marie Antoinette, var syster till kejsaren i Österrike och ryktet spreds nu att den franska kungen och drottningen samarbetade med Frankrikes fiender. Ryktet stärktes när kungafamiljen försökte fly från Frankrike men hindrades bara några kilometer från gränsen. Detta sågs som ett oerhört förräderi och svek mot landet. Kungafamiljen sattes i fängelse och man beslutade att rösta fram en ny nationalförsamling. Valet till denna skedde med allmän rösträtt för alla män. För första gången i Europas historia tillämpades principen om politisk demokrati, men som vanligt hamnade kvinnorna utanför. Den nya nationalförsamlingen blev betydligt radikalare och de som suttit till vänster i nationalförsamlingen fick nu igenom sin politik. Kungadömet/monarkin avskaffades och

9 republik infördes. En kampanj mot kristendomen bröt ut. Kyrkor förstördes, präster uppmanades att gifta sig, kyrkoinredningar brändes och många kyrkor blev lagerlokaler för krut och vapen. Kungen - "herr Capet" - blev avrättad i giljotinen för förräderi 1793 och drottningen avrättades något senare. Regimen blev en terrorregim som förföljde alla som sågs som ett hot mot revolutionen. Grannar angav varandra, skräcken för alla fiender som trängde in i Frankrike var enorm. Vem som helst kunde misstänkas för att samarbeta med fienden. Man har beräknat att ca 35 000 människor avrättades eller dog i fängelserna under denna period som fått namnet Skräckväldet. Så småningom började utrensningarna också bland de ledande inom skräckväldet. De vände sig mot varandra av rädsla för att annars själva bli drabbade. Maximilien Robespierre, ledaren under skräckväldet, avrättades 1794 och efter detta var skräckväldet slut. Det lugnade nu ner sig och man återgick till besluten som fattats den 4 augusti 1789, men nu utan kung. Demokratin avskaffades och återigen blev det de rikare klasserna i samhället som var ensamma om rösträtten. De franska soldaterna lyckades besegra alla fiender utom Storbritannien och de skickligaste generalerna hade blivit allt viktigare och populärare när man omringats av fiender. En av de skickligaste generalerna var en viss Napoleon Bonaparte, som nu kunde göra politisk karriär. Efter revolutionen var alltså Frankrike en republik, men hur fungerade en sådan egentligen? De ledande männen hade två modeller att utgå ifrån: det alldeles nybildade USA och den romerska republiken under antiken. Man utsåg tre konsuler som skulle ha koll på varandra, och Napoleon Bonaparte blev en av dessa. Först såg han till att bli "förste" konsul och så småningom utropade han sig till enväldig kejsare 1804. Det är kanske inte konstigt att modet nu blev grekiskt och romerskt: konst, möbler och kläder - allt gick i antik stil. Revolutionens resultat Vilka var då den franska revolutionens vinnare? När adelsprivilegierna togs bort blev det den rika och ofta också välutbildade gruppen män som tjänade på detta. Dessa kunde nu köpa adelns slott och jordar och själva slå sig ner som rika godsägare. De hade rösträtt och möjlighet att på egna meriter få de viktigaste och finaste jobben. Ståndssamhället försvann, men klassamhället tog över. För vanligt folk - bönder och arbetarklass - blev det inga större förändringar. Bönderna slapp de avgifter och skyldigheter som de haft gentemot adeln, men de hade inget att säga till om. Ekonomiskt var inte heller skillnaderna så stora jämfört med före revolutionen. De kvinnor som under revolutionen med fara för sitt eget liv kämpat för ökade rättigheter vann heller ingenting. En av de kvinnor som kämpat mest aktivt för ett jämlikt samhälle blev avrättad under skräckväldet. Olympe de Gouges arresterades när hon runt om i Paris satte upp plakat där hon krävde rösträtt för alla, inklusive kvinnor, och att alla skulle få rösta om landet skulle vara en monarki eller en republik. I sitt testamente skrev hon: Jag testamenterar mitt hjärta till mitt fosterland, min ärlighet till männen som behöver den, min själ till kvinnorna och det är ingen likgiltig gåva, min filosofi till de förföljda, min tankeförmåga till fanatikerna, min religion till ateisterna och min frimodiga glädje till de kvinnor som har gett upp. Först 1945 fick kvinnor rösträtt i Frankrike. Revolutionens slagord: frihet, jämlikhet och broderskap var en rent manlig affär.

10 Övrigt om orsakerna till den franska revolutionen. Den franska adeln var befriad från skatt och hade ensamrätt till de viktigaste positionerna i samhället. Bönderna som levde och hyrde mark av adeln tvingades betala höga avgifter till adelsmännen för allt möjligt: för jorden de brukade, om de skulle åka till någon stad och sälja sina varor och för att använda kvarnar eller vinpress. I skogen fick bara adelsmännen jaga och när en bonde dött och sonen skulle ta över gården, så skulle det också betalas en avgift. Dessutom var adelsmannen den som dömde bonden om han eller hon begått något brott. 1789 hade Frankrike drabbats av missväxt under flera år. Maten blev därför dyrare och de fattigaste levde mycket nära svältgränsen. Hungriga människor blir naturligtvis mer desperata. Inom det tredje ståndet fanns det gott om utbildade och begåvade människor som saknade allt inflytande. Det spelade heller ingen roll hur skicklig du var - de viktigaste jobben kunde du aldrig få om du inte tillhörde adeln. Skickliga soldater fick se hur obegåvade adelsungdomar utsågs till officerare bara för att de var födda i rätt familj. Upplysningsidéerna hade stort inflytande på borgarklassen. Kungen Ludvig XVI var ett exempel på en av dessa svaga och ganska odugliga män som ärvt makten. Han var en vänlig man, men tveksam och kraftlös. Han var ointresserad av politik och föredrog att jaga och tillverka lås. Drottningen Marie Antoinette kom från Österrike, ett land som Frankrike ofta legat i krig med. Hon accepterades aldrig riktigt av det franska folket och hennes lyxliv var extremt, även om man jämför med Europas övriga kungars och drottningars livsstil. Hennes stora passioner i livet var kläder, smycken, fester och kortspel. Begrepp: koloni: en administrativ region som lyder under en regering i moderlandet som vanligtvis ligger i en annan världsdel. Kolonin måste förse moderlandet med råvaror och köpa moderlandets varor. råvaror: finns naturligt i gruvor som järn, silver och guld till exempel. De kan odlas som vete, bomull och tobak. förädlade produkter: varor som skapats utifrån en råvara: järnvägsräls, silverarmband, guldörhängen, bullar, skjortor och cigarrer. import: köp och införsel av varor från ett annat land. export: utförsel och försäljning av varor utanför ett lands gränser revolution: en snabb eller djupgående förändring, en fullständig omformning av ett lands politiska, ekonomiska och/eller sociala system

11 konstitution/författning: de lagar och regler som bestämmer hur staten ska styras och vilka rättigheter och skyldigheter medborgarna har. ståndssamhälle: en hierarkisk ordning där alla människor ingår från födseln. Det är inte bara politiska och ekonomiska rättigheter och skyldigheter som styr denna ordning som funnits under flera hundra år, utan hela livsstilen. Kläder, uppfostran, sättet att prata, utbildning... ja, allt präglas av ståndstillhörigheten. Ståndet är viktigare än skillnaden mellan män och kvinnor och mellan gammal och ung. Togs bort i två länder under 1700-talet: USA och Frankrike klassamhälle: en hierarkisk ordning som styrs av hur mycket man äger. Är historiskt sätt vanligtvis något som kommer efter ståndsamhället. Samhällsmodellen slog igenom under 1800-talet. I Sverige avskaffades ståndssamhället 1866. monarki: En kung, drottning eller kejsare ärver tronen. Vanligtvis ärver äldste sonen titeln, eller äldsta dottern om det saknas söner. republik: Ett politiskt system utan kungar. Högsta ämbetet kallas vanligtvis president och detta väljs man till. Presidenten i USA heter Barack Obama. Presidenten i Frankrike heter Francois Hollande. konstitution/författning: de lagar och regler som bestämmer hur staten ska styras och vilka rättigheter och skyldigheter medborgarna har. Både den amerikanska och den franska flaggan kom till under deras revolutionsår. De 13 röda och vita strecken i den amerikanska flaggan symboliserar den första tidens befriade kolonier som blev de första fria delstaterna i USA. Allt eftersom det kommit till en ny delstat lägger man till en stjärna i hörnet. Den franska flaggan trikoloren består av staden Paris två färger: blått och rött, och den vita färgen var det franska kungahusets färg. När lag och ordning föll samman under revolutionens fösta år skapade varje stad ett eget nationalgarde med frivilliga som skulle agera poliser. I Paris knöt de ett band i de tre färgerna som igenkänningstecken. Den vita färgen visade att de under revolutionens första tid fortfarande var trogna kungen det var adelsprivilegierna de ville ha bort, inte kungen.