barnhemmet i muang mai fredag 6 maj - tisdag 17 maj Nu händer det så mycket hos oss på barnhemmet att vi knappt själva hänger med. Det har kommit många nya barn. Det har varit skolstart och sjukdomsfall. Men mest av allt vill i detta brev hylla alla våra fantastiskt härliga starka ungar! Vi önskar att ni alla hade möjlighet att få uppleva all den glädje, all den kärlek och all den styrka våra älskade ungar besitter. Det är en ynnest och väldigt lärorikt att få vara här. Om dessa barn alla på ett eller annat sätt drabbade av livet kan visa så mycket glädje och ge så mycket kärlek, så vore det väl sjutton om man inte ska klara av det själv. Vi har mycket att lära. Vi börjar sakta men säkert lära oss mer och mer om hur Thailand fungerar. Så om barnens bakgrundshistoria ändrar sig så är det helt enkelt för att vi med tiden får in mer och mer information om dem. Bakgrunden jobbar vi oss till efter vi har tagit emot barnen. På så sätt kommer vi kunna agera utifrån barnets bästa i alla lägen. Det är nämligen inte helt ovanligt att den första historien vi får presenterad för oss är den barnets anhöriga eller myndigheter tror vi vill höra för att barnen ska tas emot. Vi tar naturligtvis emot alla barn som vi tror behöver hjälp, men kommer sedan fortsätta gräva i deras bakgrund för att få fram hela sanningen. Något även Unicef har uppmanat oss att göra.
Sen sist har det hur som helst kommit 5 nya barn till barnhemmet, alla ensamma. Måndagen den 9 maj kom Vearn (13 år). Vearn kommer från nordöstra Thailand. Vi blev kontaktade om honom av hans morfar som är munk och som vill att vi hjälper honom pga att hans föräldrar är döda. Hans morfar Munken har tagit honom under sina vingar men är nu en gammal man. Vearns namn uttalas nästan som svenska ordet vän och han gör skäl för sitt namn. Han har redan visat att han kan ta hand om de mindre barnen och sina jämnåriga kompisar. Han är otroligt hjälpsam, har humor och väldigt mycket värme. Han älskar att vara nära, kramas och hålla handen trots att han är en cool tonåring. Han jobbar dessutom stenhårt för att lära oss faranger thai och har överseende med våra konstiga uttal. Även om han skrattar åt oss med jämna mellanrum. Han bor i samma rum som Non (7 år), Nun (3 år) och Paen (10 år). Non och Nun kom samma dag som Vearn och är två små bröder vars pappa har dött i en motorcykelolycka och vars familj förlorade sitt hem och sin mark i Mai Khao i Tsunamin. De tillhör de familjer som inte får tillbaks marken de bodde på i efterhand. Deras mamma är mao väldigt fattig och utan bostad och måste nu jobba i Patong. Trots att de leker de och har kul med de andra barnen ser man vemodet i deras ögon. Det känns därför väldigt skönt att se dem tillsammans med Vearn som redan har tagit på sig storebrorsrollen. Paen, som också bor i samma rum kom i torsdags. Trots att han bara har varit här 4 dagar så ler han brett när han ser oss och i går kväll kom han och gav oss varsin god natt kram. Paen har kommit till oss via sociala myndigheterna i Phuket Town precis som lilla Nook (7 år) som kom samma dag. De har gemensamt att de övergavs vid födseln och har bott på vanliga institutionsbarnhem och senast hos fosterfamiljer. Anledningen till att de nu ska bo hos oss är att fosterfamiljerna inte anser sig ha råd att ta hand om dem längre. Lilla söta Nook, var lite blyg och rätt allvarlig när hon kom för fyra dagar sen. Men hon börjar redan, sakta, smyga sig närmare och närmare oss på sitt lite försiktiga sätt. Hon vill gärna sitt i knät och helt plötsligt kan hon tyst smyga sig upp nära, nära. Det visade sig att Dung (13 år) och Dun (3 år), som vi blev kontaktade om av Thalangs sjukhus även hade en syster, Jum( 9 år). Dung vår ansvarsfulla lite blyga kille har nu i början tagit hand om sina två småsyskon och gjort det med bravur, trots att han har varit sjuk. Det visade sig att han var riktigt sjuk. I lördags kväll fick han helt plötsligt jättehög feber och spydde mm mm. Vi fick snabbt ta honom till Thalangs sjukhus, där han blev kvar. Första natten sov Hans hos honom och andra natten sov vår lilla hjälte Vearn hos honom (man gör så i Thailand). I förrgår togs det blodprover på Dung och det visade sig att han hade Malaria. Dungs hela familj har nu varit på sjukhuset för observation då han inte har
fått Malaria på barnhemmet utan med största sannolikhet när han var i Suratani nyligen. Toy lyckades t.o.m få tag i den, som vi trodde, försvunna pappan. Vi har precis fått svar på blodproven att även han syster med största sannolikhet har Malaria. Så nu är de båda två under behandling. Allt detta har gått väldigt snabbt som ni kanske förstår, så vi får berätta mer i nästa veckobrev. Alla barn, anställda och volontärer har nu fått ta blodprov, för att kontrollera Dengu-feber och hälsotillstånden i största allmänhet. Vi har fått svar att alla vi andra mår bra.idag genomförs även en besprutning av barnhemsområdet och rummen mot Dengu-flugor. Så mitt i allt det jobbiga med att stackars Dung och Jum är sjuka har vi nu fått hjälp att undvika andra sjukdomar så gott det går. Förutom många nya inflyttningar och det tråkiga faktum att Dung är ordentligt sjuk så har det varit mycket, mycket kring skolstarten och en helt ny situation för oss. Nu ska det gås upp tidigt på morgonen så att vi själva är vakna när vi väcker barnen ungefär en halvtimme senare. Sen är det väckning, tvättning, påklädning av skoluniformer, frukost och skjuts till skolan. Vi kommer ha engelskundervisning i Muang Mai School, i Muang Thalang School och i Laem Sai School. På eftermiddagen blir det hämtning från skolan från kl 14.00 och framåt, de största barnen slutar skolan kl 16.00. När barnen kommer hem är det mellanmål, läxläsning, sportaktivitet, middag och nattning. Så svenskundervisning kommer att ligga lite på is, tills vi har kommit in ordentligt i de nya rutinerna och ser när det passar bäst. Det vi inte har gjort avkall på är leken och just nu barnhemmets fluga rephoppning. Barnen älskar det och det har varit ett bra sätt att få med de nya barnen i gemenskapen. Även om de är blyga i början kan de tillslut inte låta bli. Så vi är rätt så trötta i armarna efter många timmars vevande, men oj va kul vi har! Skolstarten i måndags var, precis som i Sverige, en salig blandning av glädje, nyfikenhet, pirr i magen och lite gråt och tanda-gnissel hos några av de minsta. De var otroligt söta i sina skoluniformer när de hoppade upp på skolbussen. Man kände sig makalöst stolt över sin bunt härliga ungar när det bar av mot första dagen i skolan. Stor kram Sussi och Hans
Fantastiska Vearn med sina låtsassmåbröder Non och Nun Våra nya charmtroll Paen och Nook. Karin kan intyga att det bara är en massa hårt jobb på barnhemmet Några av de yngre barnen på skolan för inskrivning
Lilla söta Baitung med sin charmiga mamma Forn. Lastning av en massa härliga, pirriga barn på väg till första skoldagen Sophia posar tillsammans med delar av vårt härliga gäng. Ae i sin nya fina frisyr.