Rasen alaskan malamute -ursprung, tillblivelse och tidiga historia

Rasen alaskan malamute -ursprung, tillblivelse och tidiga historia Av Louis Liljedahl Det faktum att vi idag inte riktigt vet hur den ursprungliga eskimåhunden från Alaska verkligen såg ut, gör rasens tillblivelse och tidiga öden till en ganska spännande, men på samma gång också oviss historia. Ursprunget för de hundar, som ligger till grund för de tidigast registrerade malamuterna, är i flesta fall dessutom oklart. De historiska källorna ger nämligen motsägande information och man måste således kritiskt värdera de olika versionerna om vad som faktiskt hände... I många rasböcker om malamuten står att våra hundar härstammar från Alaska, vilket är en sanning med stor modifikation. Faktum är att det mesta ursprungsblodet inte kommer från Alaska utan från Kanada. Den knapphändiga och mestadels saknade dokumentationen om hur ursprungshunden i Alaska såg ut innan den vite mannen kom dit, gör det dessutom svårt att med större säkerhet veta hur det egentligen förhåller sig med den saken. Det verkar ha funnits en ganska stor variation hos den ursprungliga eskimåhunden i hela arktisområdet i fråga om utseende och storlek. Den storväxta typen som beskrivs från Alaska har troligtvis funnits över hela det arktiska området i norra Nordamerika och var således sannolikt inte speciell för Alaska. Det påstås också att Malamutens rötter går många tusen år tillbaka. Detta har ingen vetenskaplig grund, utan dagens polarhundar i Nordamerika härstammar från Thule-kulturen, som uppstod för cirka tusen år sedan... Liksom alla andra av människan skapta hundraser kom alaskan malamute till genom selektionsavel av en befintlig landras, eskimåhunden. Denna uppvisade, och uppvisar än idag, en stor variation i utseende, storlek, pälsfärg och färgteckning etc. och det var hundindivider av en alldeles speciell typ som valdes ut och som sedan utgjorde avelsbasen för rasen alaskan malamute. Antalet individer som utgör avelsbasen för rasen är endast cirka 40 stycken. Ursprunget Eskimåhunden, d.v.s. den hundtyp som funnits hos folk över hela Arktis i historisk tid, har varierat i utseende 1 och storlek. Den var normalt en medelstor hund med en mankhöjd på 50-60 cm och med en vikt på ca. 20-35 kg, båda könen inräknade. Mer ovanligt var större hundar. De kunde bli en bit över 60 cm i mankhöjd och väga upp till 45 kg. Hunden kunde ha alla färger med osymmetriskt eller symmetriskt utseende... Begynnelsen Dagens alaskan malamute härstammar från hundar som framför allt kom från hela norra Kanada, från Yukonterritoriet i väst till Labrador längst i öst samt från Grönland och Alaska. Det är således inte helt korrekt när man påstår att det enbart var hundar från Alaska som renodlades till den ras vi har idag. Idén att skapa en inhemsk amerikansk ras fick Eva Seeley och projektet tog sin början på den amerikanska östkusten på 1920-talet, strax före den stora depressionen.

Eva Seeley Eva Seeley, som hette Brunell innan hon gifte sig med Milton Seeley, bodde 1923 i Massachusetts och var ansvarig för en vinterkarneval i sin stad då hon läste om veteranen Arthur Walden. Han hade bl.a. arbetat som hundförare i Alaska och nyligen återvänt till civilisationen och då tagit med sig en del hundar hem. Walden hade gjort succé med en uppvisningskörning några år tidigare, och då tänkte Eva Brunell att ett spann äkta slädhundar skulle göra susen i den egna stadens karneval. Hon kontaktade följaktligen Walden, som nappade på idén att komma till Worchester och åter visa upp sina slädhundar för allmänheten. På detta sätt fick Eva Brunell sin första slädtur med Walden som förare och hans berömda ledarhund Chinook i täten. Nu hade Eva Brunell smakat på hundkörning och var fast för livet! Hon och hennes fästman Milton besökte kort därefter Waldens kennel Chinook och fick där Eva Seeley med ett spann malamuter. Planen tar form Paret Seeley fick som sagt idén att skapa en egen inhemsk amerikansk ras, malamuten från Alaska. Milton hade redan innan han träffat Eva varit i Alaska, en resa som nog var ämnad att han skulle försöka glömma förlusten av sin första fru, som dog tidigt. Där måste han ha sett eskimåhundar, vilket säkert ökade intresset för att genomföra rasprojektet. En förutsättning för att det skulle lyckas, var vetskapen om att det fanns slädhundar nära dem, nämligen de som skulle användas under en expedition till Antarktis. Antarktisexpeditionerna I USA förbereddes flera expeditioner för utforskning av Antarktis under ledning av amiral Byrd, och bland annat behövdes slädhundar som transportmedel. Eva Seeley med sina malamuter. åka med på fler turer med hundspann. Hundarna som han hade uppvisningskört var dock inga riktiga eskimåhundar utan en stor blandrastyp med hängöron och kort päls och såg ungefär ut som en hovawart. Walden hade emellertid riktiga eskimåhundar också i sin kennel, vilka skulle användas till en antarktisexpedition som amerikanska flottan planerade. Evas man Milton Seeley. 2

Walden blev anställd av Byrd och ansvarig för att anskaffa dessa, och det var i denna veva som paret Seeley blev partners i Waldens kennel Chinook. Paret Seeley hjälpte Walden med att ta fram hundmaterial, dels genom nyanskaffning och dels genom egen avel. Parallellt med detta projekt arbetade paret Seeley med sitt egentliga intresse, att få fram hundar som kunde bli erkända som de två raserna alaskan malamute och siberian husky. Till den första antarktisexpeditionen (Byrd I 1928-30) skickades 100 hundar, de flesta skänkta av Frank W. Clark, den ledande kännaren och uppfödaren av eskimåhundar på den tiden. Han hade en kennel i New Hampshire samt en filial i Labrador, Clark Trading Company, dit han anskaffade draghundar från när och fjärran, flest dock från Labrador, som ju ligger i östra Kanada. Eskimåhunden som fanns där kallades för labrador husky. Termen husky var den gängse termen för polarhundar och har inget med den moderna rasen siberian husky att göra. Och när man pratade om malamute så menade man vanligtivs en stor eskimåhund. Det fanns f.ö. inga helt rena polarhundar någonstans i Nordamerika, utan troligtvis var de alla med eller mindre uppblandade med europeiska hundar, vilket började redan på 1600-talet. Det var från dessa eskimåhundar av mångahanda typer och utseende som Eva och Milton Seeley valde Upptagningsområdena för antarktisexpeditionernas hundar markerat med gult. ut individer och renodlade sina två raser, alaskan malamute och siberian husky. De hyste konstant ca. 200 hundar i sin kennel Wonalancet, och de som kom dit beskrivs som så I Wonalancet Kennels fanns stora hundar och små hundar, vita hundar och bruna hundar, vargliknande hundar och fogliga hundar.... Den första gruppen alaskans, de var korta i kroppen och ganska grova, med bra skuldror och starka tassar. De vägde omkring 29 kg och valdes i princip för sin snabbhet. Eskimåhundarna var en aning tyngre, i snitt 32-34 kg. Inte så snabba som alaskans men de besatt istället mer styrka. Så de valdes för att balansera spannen. Då det gäller Manitobahundarna så var de magnifika hundar. De var stora och hade grov benstomme samt kraftfulla skuldror, breda tassar som tjänade som snöskor, samt hade en tjock, ordentlig päls. De vägde från 36 till 50 kg.... Att reda ut resten av hundarnas ursprung utmynnade bara i meningslösa försök att indetifiera alla dessa korsningar. (Brevoort-Walden & Pain, 1937). Som man förstår av det ovan citerade, var terminologin inte samma som idag. Att alaskahundarna skulle vare små, snabba hundar tyder på att det antingen var sibiriska hundar man menade eller att de inhemska alaskahundarna var uppblanadade med dessa. Som det också sägs i citatet, var troligen de flesta hundar så uppblandade att det egentligen inte alls gick att få till en vettig klassifikation och terminologi. Walden med sin ledarhund Chinook. En av Frank Clarks malamutelika Labrador huskies. 3

Frank Clark med sina eskimåhundar, som också kalllades Labrador Huskies. Huvudinkomsten i kennelverksamheten fick paret Seeley för de hundar som de tränade och sålde, framför allt till de olika antarktisexpeditionerna. De korsade även bl.a. malamutetypen och siberian huskytypen vars avkommor användes på expeditionerna. Man försåg även den andra expeditionen (Byrd II, 1933-35) och den tredje (Byrd III, 1939-41) med hundar samt även armén under andra världskriget. Rowdy of Nome Paret Seeley ägde i början endast ett fåtal hundar av den sort som de ansåg vara av malamutetyp och var således tvungna att skaffa fler hundar för sitt projekt. En hund som de fick tag på var en ung hane som hette Rowdy. Rowdy är kanske den mest välkända av Seeleys första hundar, men hans ursprung och tidiga öde är lite svårt att få klarhet i, eftersom det finns flera motsägande versioner om detta. Den äldsta versionen står Eva Seeley själv för. Hon skriver 1930 i sin bok tillsammans med Martha Lane att Rowdy var en Labrador husky som endast lystrade till franska kommandon, vilket ju tyder på att hunden hade växt upp i den fransktalande, östra delen av Kanada. Att Rowdy kom från Labrador bekräftas också av Ed Moody, som var anställd vid Waldens kennel och som muntligen berättat för flera nu levande personer att hunden kom därifrån. Hundarna ifråga var skänkta av Clark, som var den huvudsakliga förmedlaren av hundar till antarktisexpeditionerna. Grönlandshunden Bessie, som vi kommer att läsa mer om längre fram, var f.ö. också med i denna sändning... Eva Seeley ändrar sen sin story (Seeley, 1953) och påstår i sin artikel i boken The complete alaskan Malamute som hon författade tillsamman med Maxwell Riddle 1977. att Scotty Allen försåg Waldens kennel 4 En av Frank Clarks Labrador Huskies. med 30 hundar från Alaska. I verkligheten var det 50 hundar i den sändningen. Hon påstår att Scotty tagit fram Rowdy och en till, som han visade för henne och sa De här är den riktiga typen för frakthund i Alaska. I en annan version (Cowan, 1989) säger Allen att Rowdy var ett exempel på old-time sled dog of the Klodike (som ju ligger i Kanada!). Vad som försvårar utredningen om Rowdy är att det även finns olika versioner om hur han egentligen hamnade hos paret Seeley. En version är att en av hundförarna från antarktisexpedionerna, Ed Goodale, presenterade Rowdy for Eva Seeley 1932 (Mifsud,1988), först efter det att expeditionen avslutats och en del överlevande hundar tagits hem (Brooks & Wallis, 1998), medan i andra versioner får Eva Seeley se Rowdy i Waldens kennel redan 1927, d.v.s. innan den första antarktisexpeditionen, som startade 1928 (Seeley & Lane, 1930)...... Rowdys öde är extra fascinerande, för väl på Antarktis var upplägget så, att en viss del av Rowdy of Nome. hundarna skulle bli mat åt sina kompisar på hemväg från de längre färderna. Det var samma cyniska sätt som Amundsen tog sig fram och åter till sydpolen. Således blev de sämre arbetande hundarna satta upp på dödslistan, och en av de olyckligt lottade hundarna var just Rowdy. Men Goodale, som hade Rowdy i sitt spann, fattade tycke för hunden och bad att man skulle göra ett undantag, vilket till slut gjordes, och Rowdy kunde följa med hem efter expeditionens avslutande. Amiral Byrd, som var expeditionsledare, planerade fler expeditioner till Antarktis och tänkte först behålla de hundar som kom hem, men ekonomin medgav inte

detta. Därför beslöt han att avliva hundarna. Då tog hundföraren Norman Vaughan, som också varit med på Antarktis, över dem, men det gick inte så bra att ha dem på hans fars farm med alla de andra djuren. Då tog Rowdys gamle gynnare Ed Goodal över dem. Till slut kunde inte heller han hålla så många polarhundar och i den vevan skänkte han Rowdy till Eva Seeley. Det slutliga beviset för Rowdys ursprung finns dock att läsa på Byrd Polar Institute vid Ohio State University i en av inventarielistorna inför den första Antarktisexpeditionen. Här står det att endast 5 slädhundar från Alaska kom med på expeditionen, Terra (nr. 60), Nova (nr. 63), Mutt (nr. 70), Dinny (nr. 65) samt Coyote (nr. 65)... Dessa hundar kom till Waldens kennel Chinook genom Scotty Allens försorg tillsammans med 45 andra slädhundar från Alaska, som inte kom med på expeditionen... Ytterligare hundar som togs med till Antarktis var 16 av Waldens chinook-hundar och 79 slädhundar från Labrador som skänkts av Frank W. Clark. Dessa hundar var Labrador Eskimo Dogs s.k. Labrador Huskies och bland dessa fanns nummer nr. 77 Rowdy. Första kullen av malamutetyp Eva Seeley skriver 1953 att deras första kull av AM var från ett par hundar som Scotty Allen försåg dem med från Alaska. Hanens var Rowdy, men tiken nämndes aldrig vid namn. En av valparna var Taku of Kotzebue som sen blev en viktig avelstik. I sin bok från 1977 skriver Eva Seeley dock att deras första kull av liknande ursprung var den mellan Yukon Jad och Bessie. Eva och Milton Seeley fick som gåva av Walden sin första tik, Bessie. Enligt henne (1953, 1977) skulle Walden ha fått tag i Bessie av en alaskabo, vilket ger intryck av att hon således skulle komma från Alaska. Detta motsägs av alla andra källor, inklusive hennes egen första från 1930, där Bessie sägs vara en grönlandshund. Möjligen kan hon ha varit en av Pearys hundar, som han vid hemkomsten Yukon Jad. annonserade och sålde 5 Bessie närmast kameran. bort. Hon fanns, som tidigare nämnts, med på den sändning som kom från Labrador... En annan hundkörarveteran var norrmannen Leonhard Seppala. Han var hundförare i Alaska under guldruschen och blev berömd för sitt deltagande i serumtransporten med hundspann. När han drog sig tillabaka från det nordliga äventyret, tog även han några hundar med sig hem. De flesta av dessa tillhörde en mindre hundtyp från Sibirien och som sen skulle bidra till skapandet av rasen siberian husky. En av hans hundar var dock en hane av större sort, Yukon Jad från Dawson i Yukonterritoriet i Kanada. Troligen var han en s.k. mackenziehund, även kalllad mackenzie river husky, d.v.s. en blandning mellan eskimå/indianhund och mastifftyp, ofta newfoundlandshund. Honom köpte paret Seeley till sin tik Bessie, som med denne fick fyra hanvalpar, Gripp, Tugg, Kearsage och Finn. Gripp of Yukon blev f.ö. den första registrerade malamuten som blev champion. Som alla förstår fanns ju inga papper på dessa föräldrahundar, och problemet var att få deras avkomma registrerade i den amerikanska kennelklubben. Det fanns hårda, strikta regler för hur man skulle gå till väga för att få en ny ras erkänd. Kravet som paret Seeley ställde på hundarna som de skulle avla på var, att de skulle likna de hundar som Walden och Allen sett i området vid Kotzebuesundet i Alaska. I princip skulle de likna Rowdy, Bessie och Yukon Jad. Tiken Bessie ansåg Eva Seeley dock vara lite för liten, då hon endast vägde 24 kilo, men hon hade malamutetypens kroppskonstitution. Yukon Jad och Rowdy, å andra sidan, som vägde 36 kg, ansågs vara stora, så de fick representera den övre storleksgränsen. I paret Seeleys kennel avlade man även på ytterligare en hundsort, den mindre slädhundstypen från Sibirien, som sen skulle bli siberian husky. Sibirienhunden var ju inte heller erkänd som ren ras, och man ville därför skapa en standard för den också och få den godkänd. Man jämförde de olika hundtyperna som man hade

med varandra och beslöt vilka egenskaper som skulle renodlas och som respektive ras skulle uppvisa. Således skulle malamuten vara en kraftigare och lite större hund än huskyn. Den förra fick inte ha blå ögon och skulle vara muskulös, medan huskyn fick ha vilken ögonfärg som helst och skulle ha en smäckrare kropp. Man ville även göra åtskillnad mellan den vanlige eskimåhunden och sina renodlade raser. Den förra uppvisade inte sällan en s.k. snap tail, d.v.s. svansen var hårt ringlad liggande an mot ryggen. Denna svanstyp ville man inte ha hos vare sig malamuten eller huskyn, vilka skulle bära svansen som en plym med gott om ljus mellan nedhängande svanstipp och rygg. Man gjorde sina parningskombinationer och selekterade ut de hundar som såg ut som man önskade att malamuten respektive siberian huskyn skulle se ut. Malamuten skulle i princip likna förebilden Rowdy. Efter sju års gediget selektionsavelsarbete kände paret Seeley sig redo för att få sina hundar bedömda. Amiral Byrd tackar Eva Seeley för hennes insatser. malamute och siberian husky, blev erkända 1935 och därmed stängdes avelsboken för respektive ras. Nya hundtyper med i leken Antarktisexpeditionerna förde det goda med sig att Eva Seeley i begynnelseskedet kom i kontakt med enorma mängder polarhundar. Det negativa med dessa expeditioner var att den befintliga malamutepopulationen decimerades så till den milda grad, eftersom de flesta aldrig återvände hem, att det till slut endast fanns en handfull individer kvar av de registerade malamuterna. Därför blev man tvungen att släppa in nya hundar i avelsboken, som öppnades på nytt 1947. De flesta nytillskott var dock inte alltid likadana som den ursprungliga sort som Seeley hade grundat standarden på, den s.k. Kotzebuelinjen (den första blodslinjen), utan tillhörde ofta betydligt större och resligare hundtyper i andra färger, annan kroppsbyggnad etc. Vid den här tiden hade de allra flesta hundar okänt ursprung, men endast de som såg renrasiga ut användes vidare. Om avkomman avvek för mycket från den föreslagna standarden sorterades de och föräldradjuren ut från vidare användning i avel. När det slutliga erkännandet av rasen kom, fanns dock fortfarande många hundar med okänd härkomst kvar. Dessa fick ställas ut i en speciell klass övriga hundar och kennelklubben gav dispens till registrering om hunden kunde få ihop ett visst antal championpoäng (enligt det amerikanska systemet för championat). Efterhand skärptes kraven så att om en hund med okänd härkomst skulle kunna registreras, var den tvungen att bli champion först. När ett tillräckligt M Loot, den andra blodslinjen antal hundar hade registrerats på detta sätt, kunde de bli registrerade på riktigt. Båda Seeleys raser, alaskan Den 16 augusti 1886 fann man guld i Klondike i den kanadensiska provinsen Yukonterritoriet som gränsar till Alaska. Det var startskottet till en massa lycksökare att söka sig till områdena i norr. Vad man bland annat behövde var ett pålitligt transportmedel på vintern och ett överlägset sådant var hundspannet. Eftersom praktiskt taget varje guldgrävare behövde ett hundspann, blev det snabbt ont om draghundar och ett hundspann var snart värt sin vikt i guld. Problemet löstes genom att man helt enkelt tog in hundar från de lägre staterna. Man blev emellertid tvungen att blanda in eskimåhundblod i de flesta av sina medhavda hundar, eftersom de förra ofta hade en för nordlandet lämplig päls, i motsats till de senare. Blandningshunden blev kanske lite mindre än den importerade men större än eskimåhunden. Ju större Milton Seeley matar hundar vid Wonalancet Kennel. draghund, desto mer kunde den dra, var filosofin. 6

Paul Voelker, kennel M Loot, med sina hundar. En av hundhandlarna som försåg Alaska med hundar var George Voelker i Ishpeming, Michigan. Han köpte upp alla storväxta hundar han kunde uppbringa, framför allt mastiffer, sankt bernardshund och newfoundländare, och skickade dem till Seattle och Vancouver för vidare transport till Alaskas och Kanadas guldgrävardistrikt. Sonen Paul hjälpte till i hundkommersen och kom så småningom själv till Alaska, där han själv också körde hundspann. När han på 1930-talet återvände hem, fortsatte han faderns kennel, som hette M Loot. Paul Volkers ursprungsmaterial till vad som skulle bli den s.k. M Loot-typen hade mycket varierande ursprung. En del hundar kom från guldgrävarnas Alaska, en del från armén i Montana och andra var mackenzie river huskys från Kanada, som var en blandning mellan de mindre lokala eskimåhundarna/indianhundarna och mastiffer. Ytterligare andra av hans hundar var eskimåhundar från Kanada. Paul Volker var oerhört produktiv och sålde ett mycket stort antal hundar över hela USA. Han körde själv med sina hundar, men saluförde dem som sällskapshundar. Voelker registrerade aldrig någon av sina hundar, och efterhand som hans hundtyp blev mer och mer populär, drog han sig tillbaka från hundvärlden och, som han kallade det, hundhysterin. Han gick till och med så långt att han ändrade sitt namn till Don Pablo för att slippa offentligheten! Med tanke på det ursprungsmaterial Paul Volker använde i sin avel så är det inte så underligt, att den hundtyp som han tog fram uppvisade betydligt större variation både i utseende, pälsfärg och storlek jämfört med hundar från den första blodslinjen, den s.k. Kotzebuetypen, som Eva Seeley fick erkänd som ras. M Lootblodet finns i många av våra malamuter idag. 7 En intressant detalj i sammanhanget är Voelkers försäljningsannons som säger en hel del om hans hundars härkomst. Här kan man läsa följande: Remember the Malemute is a round eyed dog and not slant eyed as are the several varieties of Arctic Husky ( Kom ihåg att malamuten är en hund med runda ögon, inte med snedställda ögon som de många varianterna av den arktiska huskyn. Översatt av mig.) Den tredje eller Hinman/Irwin-linjen Förutom Kotzebue- och M Loot-hundar fanns även de som kallas Den tredje linjen och som egentligen bara bestod av några få individer. Dave Irwin hade gjort en strapatsrik resa med sina slädhundar från Alaska till östra Kanada, som han senare skrev några böcker om. Han tog några hundar med sig hem, men det är oklart varifrån dessa kom. En vän till Irwin, Dick Hinman, köpte några av de här hundarna av honom. Hinmans egna hundar kombinerades med Irwins och korsningen, som sades tillhöra Hinman/Irwin-linjen, kom sen att utgöra ett allvarligt hot mot de väletablerade Kotzebuehundarna i utställningsringarna. Syntesen Den som stod för föreningen av blodslinjerna var en viss marinofficer, som under andra världskriget kom till Labrador där han såg sin första polarhund, som han kallade malamute. Troligtvis var det bara den större varianten av den s.k. labrador husky som han såg. I vilket fall blev han därefter fast för polarhundar resten av livet. Mannen var Robert Zoller, som efter kriget kom i kontakt med både M Loot- och Kotzebuehundar och han gillade dem båda, var och en på sitt sätt. Kotzebue-hundarna ansåg han vara mer enhetliga i storlek och typ och ha förnämliga huvuden, bakdelar och rörelser, fint temperament, men de var för små i hans tycke. M Loot-hundarna tyckte han hade dålig front, raka benvinklar med styltig gång samt ibland dåligt temperament, men de var utmärkta i storlek. Zoller tänkte nu försöka förena de goda egenskaperna hos de båda linjerna. Han tog då även i mixen med en avkomma till Irwins Gemo, som var den bästa malamuten som han dittills hade sett. Zollers kennel hette Husky-Pak, och här fick man fram hundar som dominerade utställningarna under mer än ett decennium i femtiotalets Amerika. Nu hade en ny typ av stora och mäktiga malamuter gjort en succéartad entré på scenen och meningsskiljaktigheternas vindar bröt snart ut i full storm...

anmälde Zoller till amerikanska kennelklubben för att falskeligen ha påstått att hans hundar var malamuter, medan de i själva verket var icke-rashundar, allt enligt Seeley. Zoller blev rentvådd, men innan denna rättegång ägde rum hade kampen om standarden rasat. Eva Seeley godkände således inte de stora M Loothundarna eller Zollers blandning som gav ännu större hundar. Men de senare hade vunnit mycket över Kotzebue-hundarna i utställningsringarna och majoriteten av medlemmarna i den amerikanska malamuteklubben tryckte på för en förändring i rasstandarden, av den enkla anledningen att även deras storväxta telningar borde hamna inom ramen för standarden. Den viktigaste frågan handlade således om storleken. Det tog mer än två år för en kommitté att arbeta fram och förse malamuteklubben med ett förslag till ny standard. Då det gäller storleken blev det hela en kompromiss. Dave Irwing med några av sina hundar. Raskrig och fredskompromiss om rasbeskrivningen Som vi såg innan, blev man tvungen att öppna rasens stambok på nytt 1947. De som förespråkade Eva Seeleys linje, d.v.s. de mindre Kotzebue-hundarna, blev såklart inte glada, medan ägare till M Loot-hundar blev desto muntrare. Det bittra raskriget hade startat. De stora hundarna som hade M Loot-blod sig, och som Zoller ansåg vara de bästa malamuterna, blev nedvärderade av Eva Seeley och anhängare av Kotzebue-linjen. Det gick till och med så långt att Eva Seeley Det kan tilläggas att de välkända malamutemänniskorna Earl och Natalie Norris från Alaska, som kört hund i hela sitt liv, var emot att öka storleken i standarden. De framförde goda argument baserade på vad draghundar kan prestera i förhållande till storleken. De hänvisade också till oldtimers i Alaska, som höll med om att en kroppsvikt omkring 35 kg var det optimala för en tungt arbetande polarhund, som ju malamuten skulle vara. Hundar över 40 kg var alls inte bra. Tydligen vägde dessa tunga argument lätt emot dem som ägarna av de större hundarna angav. De sistnämnda ställde i princip bara ut sina hundar medan Eva Seeley och makarna Norris ju arbetade med sina. Zoller körde aldrig med sina malamuter, utan det var utställning som gällde för honom. Robert Zoller med sin mäktige hund, Ch. Apache Chief of Husky-Pak. 8 I den gamla standarden från 1935 angav man en godkänd storleksvariation inom rasen för hanar på 55 63,5 cm och för tikar 50 58 cm över manken. Vikterna som angavs som godkänd variation var 29,3 38,3 kg för hanar respektive 22,5 31,5 kg för tikar. Istället för ett genomsnittligt storleksintervall, angavs i den nya standarden från 1960 istället en önskad storlek på 63,5 cm och 38,3 kg för hanar respektive 58 cm och 33,8 kg för tikar, vilket ju var de övre gränserna i den gamla. I den senare standarden, som i princip gäller än idag (nya standarder med smärre ändringar kom 1966, 1982 samt 1990), gör man ett tillägg angående storleken: Men bedömningen av storleken skall inte väga över bedömningen av typ, proportioner och funktion hos till exempel skuldror, bröst, ben, tassar och rörelser. När hundar anses vara lika i typ, proportioner och funktion skall den

hund som ligger närmast den önskade lastdragstorleken föredragas. Nu blev det fritt fram även för den storväxta typen av malamuter i utställningsringen. Inga rena eskimåhundar kvar i Alaska Alaskaveteranerna Arthur Walden och Scotty Allen klagade på sin tid på att det knappt fanns några rena eskimåhundar kvar i Alaska på grund av uppblandningen med stora hundar från södern. Detta var ju inte så underligt med tanke på att när guldsökandet i norr började, finkammades hela Alaska och nordvästra Kanada efter allt som kunde dra en släde. Man tog med sig eller köpte upp från de lägre staterna newfoundlandshund, gordonsetter, engelsk setter, långhårig och korthårig sankt bernhardshund, andra mastiffer, spanielhundar, collie samt fågelhundar av alla de slag. Ja samtliga tillgängliga raser som kunde tänkas dra en släde importerades och användes. Slädhundarna i norr blev så uppblandade att det sades vara omöjligt till och med för experterna att se på en hund vad slags blod den innehöll. Som illustration till detta kan nämnas att kapten Alan Innes-Charles, som hade huvudansvaret för hundarna på Byrds antarktisexpeditioner, säger att trots att alla expeditionernas hundar var huskies (allmän benämning på eskimåhunden), så fanns det inte en enda äkta husky av den enkla anledningen att ingen sådan hund existerade. Man var inte heller ute efter renrasiga djur utan behövde hundar som kunde dra en släde under hårda, antarktiska villkor, men önskade naturligtvis så lite inblandning av europeiskt blod i eskimåhunden som möjligt. Raspionjärernas bidrag Vad händer när man blandar en polarhund och en hund av annan ras? Tre egenskaper är viktiga för den första mixgenerationen som var ämnad att dra tunga lass med guldgrävarutrustning, nämligen pälskvalitet för mycket stränga vinterförhållanden, dragvilja samt ordentlig storlek i nämnd ordning. Betänk sedan att det endast gått drygt 40 generationer efter guldrushen då paret Seeley började sitt avelsarbete i slutet av 1920-talet. Seeley selekterade hårt och sparade endast de individer som hade rätt kroppsstorlek, kroppssammansättning, benstomme, pälskvalitet, pälsfärg, ögonfärg, svanshållning etc. Parallellt med detta utseendeprojekt arbetade de med antarktisexpeditionerna. Här behövde man, som vi tidigare läst, arbetshundar och till dessa bidrog Seeleys både med rena alaskan malamute och rena siberian 9 Ch. Gripp of Yukon. första registrerade champion i rasen. husky, rena eskimåhundar samt samojedhundar. Dessutom blandade man siberian husky och alaskan malamute och fick som nämnts fram en draghund som var bättre än föräldradjuren! Allt enligt Seeley själv. Paul Volker och hans far skickade stora hundar under åtskilliga år till Alaska, och efter hemkommen på trettiotalet producerade Paul Voelker stora malamuter på sin kennel M Loot. Som vi läste innan, hade Paul Volkers ursprungsmaterial till vad som skulle bli den s.k. M Loot-typen mycket varierande bakgrund. De hundar som han tog fram var, som alla då kan förstå, mycket skiftande i utseende och storlek. De hade dock en sak gemensamt, de såg ut som eskimåhundar, d.v.s. hade upprättstående öron, ringlad svans samt mer eller mindre polarhundspäls. Eftersom han inte registrerade sina hundar och det mig veterligt inte finns någon dokumentation över hans avelsverksamhet, är den svår att utvärdera. Han bör dock ha strävat efter att få fram någerlunda likformiga hundar. Han körde med dem när han var i Alaska och tränade dem också vid sin kennel i Michigan, men ställde som sagt aldrig ut någon av sina egenhändigt producerade eller importerade hundar. Robert Zoller och kennel Husky-Pak däremot, sysslade enbart med avel för utställning. Han körde aldrig själv, enligt en intervju från 1998. Han använde sig framför allt av M Loot-hundar med inblandning av Hinman/Irwin-hundar samt Kotzebue-hundar. Husky-Paks hundar var oerhört tilltalande i skönhet och utstrålning och kunde vara ordentligt stora. Zoller, som var ordförande i den amerikanska malamuteklubben, hade troligen stor del i att standarden blev ändrad till sin fördel, så att man i den nya godkände hundar som var större än den tidigare standardens önskade maximummått (63,5 cm för hane). Samtliga hans hundar var ju en bra bit

över detta mått, som i den nya standarden beskrevs som idealmått för en tungt arbetande slädhund, d.v.s. man hade inte längre någon övre gräns för storleken (jämför siberian husky som har maximumgräns)! När började uppblandningen av i Alaska? Som erkänd ras betraktad är alaskan malamute ju inte så värst gammal, drygt sjuttio år bara. Eftersom det varken finns skelettrester eller annan tillförlitlig dokumentation i form av bilder eller noggrann beskrivning av tidiga hundar från arktisområdet, är det inte alldeles enkelt att få reda på hur tidiga eskimåhundar verkligen såg ut. De fakta som vi har för handen är att européer från 1500-talet och framåt har besökt de nordliga regionerna av vårt klot, och därmed var det inte bara möjligt utan högst troligt att det redan så tidigt kom in andra hundtyper i de befintliga lokala hundbestånden. I Alaska kan vi klart konstatera att denna inblandning var betydande, åtminstone från och med guldruschens inledningsskede på 1880-talet, men den började troligtvis flera hundra år tidigare. I Unalaklee i Alaska anlades en handelskoloni redan år 1640, och 1741 kom den kände upptäcktsresanden Vitus Bering dit. Den första egentliga europeiska kolonin i Alaska grundades 1784. Om vi ser på vad som kom från öst så bildades Hudson baykompaniet 1670 i Kanada och under de kommande århundradena importerade man tusentals och åter tusentals hundar till de arktiska och subarktiska områdena i Nordamerika. De behövdes som transportmedel och det var ofta nödvändigt att man blandade in eskimåhundblod i dem, för att bättre klara kylan och det strapatsrika livet som slädhund där. Tyvärr går det inte att få ett enkelt svar på frågan hur eskimåhunden såg ut i detalj vid Kotzebuesundet under guldruschen, som ju var tidpunkten för Waldens och Allens observationer av eskimåhunden Eskimå med sina hundar, Point Barrow, Alaska vid sekelskiftet 1800/1900. 10 där. Ännu svårare är det att få fram ett svar på frågan hur eskimåhunden såg ut innan uppblandningen över huvud taget började. Själv anser jag det mest sannolikt att inblandning av stora hundar skedde långt innan guldruschen startade, speciellt med tanke på att Hudson Bay-kompaniets verksamhet helt byggde på hundspann för transport vintertid. Troligtvis hade de eskimåhundar som Walden och Allen såg, och ansåg vara ursprungliga i utseende, redan annat hundblod i sig och var därför större än vad ursprungshunden troligen var. Skelettfynd av hund i Alaska från tiden före kontakt med den vite mannen indikerar en mankhöjd på ca. 50 cm (Brown et al. 2013). Det gamla arvet Idag ser vi ofta hur mungiporna hänger ner på stora individer av malamuten. Denna egenskap härrör sannolikt från stora hundraser med dreglande munnar (exempelvis sankt bernhardshund och newfoundlandshund). Vi ser också då och då en hund med ett hängöra, vilket också verkar vara en genetiskt kvarleva från inblandning av icke-eskimåhundar. Det kanske allra vanligaste arvet från andra raser är för polarhundar otypisk päls, d.v.s. lång och mjuk och ibland saknande tillräcklig underull. En del av dagens malamuter har också kraftigt hoptryckt skalle med ett alltför markerat stop som resultat, vilket vi också kan identifiera som de stora mastiffliknande hundarnas visitkort. En ihoptryckt skalle, som ger ett kortare nosparti samt ett mer eller mindre markant stop, resulterar dessutom i runda, utstående ögon, som man idag inte sällan ser hos våra malamuter. Utstående ögon tillsammans med otillräckligt tillslutande läppar skulle inte fungera i 50 graders kyla. Störst och vackrast Amerikanarnas devis störst och starkast bäst och vackrast har tyvärr med all sannolikhet påverkat deras föreställning av hur en ursprunglig eskimåhund från Alaska borde se ut. Paret Seeleys avelsmål var en typ som såg ut som eksimåhundarna vid Kotzebuesundet vid sekleskiftet, och deras arbete var helt avhängigt av de gamla alaskaveteranerna Waldens och Allens idé om hur ursprungshunden från det området såg ut. Dessutom fick de genom sitt arbete med antarktisprojekten mångårig praktisk kunskap om hur en bra fungerande slädhund som skulle dra tung skulle vara byggd. Märk väl att Walden personligen föredrog stora draghundar (hans storvuxna ras chinook finns ännu idag och är registrerad i amerikanska kennelklubben),

tills mer exakta beskrivningar av den ursprungliga eskimåhunden ifrån Alaska kommer i dagen............ Att det fanns malamutelika eskimåhundar på andra platser än Alaska efter sekelskiftet 1800/1900 vet vi dels genom muntliga beskrivningar och dels genom foto från tiden kort därefter. Den näst sista bilden i denna artikel visar just sådana hundar som fanns i Labrador och som Eva Seeley hade tillgång till i sin avel. Till och med denna dag kan vi se eskimåhundar, som skulle kunna bedömas på utsällning i en malamutering. Några sådana ser vi på den sista bilden, som visar kanadensiska eskimåhundar... Eva Seeley visste vad hon gjorde, och det hon gjorde, gjorde hon bra! Hon valde helt enkelt ut en variant av den befintliga eskimåhunden och renodlade den till det som idag är den erkända rasen alaskan malamute. Gigantisk malamute. Lägg märke till hängande mungipor, tydligt stop, runda, utstående ögon samt felaktig päls. men han var noga med att särskilja sin egen favorittyp från hur den rena eskimåhunden såg ut. Att de storväxta hundar som kom in i malamuterasen efter andra världskriget är ljusår från en ursprunglig eskimåhund råder det ingen tvekan om. Eva Seeleys Rowdy, däremot, som ju den första rasbeskrivningen bygger på, ansågs av henne vara en stor hund och han höll sig också vid den övre gränsen inom tillåten storlek i den utsprungliga rasstandarden (Rowdy vägde 36 kg). Hennes Gripp of Yukon mätte endast blygsamma 52,5 cm över manken. Var ser man registrerade malamutehanar idag som är 53 cm över manken och väger 29 kg eller tikar som är 50 cm och väger 22 kg, som kunde inkluderas i den ursprungliga standarden? Slutsatser Den storväxta varianten av eskimåhund verkar inte ha varit speciell för Alaska, utan fanns sannolikt över hela det Artiska området. Åtminstone är det den troligaste uppfattningen Källor Bjerregaard P., Rapid socio-cultural change and health in the Arctic. Int. J. Circumpolar Health. 2001 Apr;60(2):102-11). Brevoort Walden, J. & S. Pain, 1937: The Long Whip. Chapman & Hall, London. Brown S.K., Darwent C.M., & Sacks B.N. 2013. Ancient DNA Evidence for Genetic Continuity in Arctic Dogs. Journal of Archaeological Science 40:1279-1288. Demidoff, L.B. & M. Jennings, 1978: The complete Siberian Husky. Howell Book House Inc., New York. Riddle, M. & E. B. Seeley, 1977: The complete Alaskan Malamute. Howell Book House Inc. New York. Seeley, E. & M.A. Lane, 1930: Chinook and his family. Ginn & Co. Boston. Seeley, E., 1953: i World Alaskan Malamute Annual 2013:49-59. The Malamute Quarterly: Spring 1987, Fall 1987, Fall 1989, Winter 1993-94. The Alaskan Malamute Annual: 1981, 1982, 1988, 1989. 11

Labrador huskies av den malamutelika varianten. Bild från Labrador 1930-40. Kanadensiska eskimåhundar som ser ut som alaskan malamute. 12