Olika tro på samma Gud Från Pedagogiska magasinet 2004-11-17 00:00 Judar, kristna och muslimer tror på samma Gud. Alla tre religionerna har i grunden samma moraliska budskap, hävdar professor Christer Hedin. Men det finns också stora skillnader och förhållandet mellan dem har genom historien pendlat mellan fientlighet och fredlig samexistens. Judendom, kristendom och islam är vad man skulle kunna kalla syskonreligioner. Kristendomen är den största av de tre med mellan 1,7 och två miljarder bekännare i världen. Muslimerna är drygt en miljard och judarna cirka 18 miljoner. De har gemensamma rötter och det gör att det finns stora likheter mellan de tre religionerna men också viktiga skillnader. Grunden är att judar, kristna och muslimer tror på samma Gud. De tror alla att det är Gud som har skapat världen och människan. Gud har överlämnad skapelsen till människan för att hon ska förvalta den med ansvar. Men för att människan ska kunna ta ansvar måste hon ha frihet. Därför kan det heta att människan är Guds avbild. Det betyder att hon delar en viktig egenskap med sin skapare, förmågan att skilja mellan ont och gott. Människan fick i uppgift att utveckla alla skapelsens möjligheter, ta vara på dess rikedomar och fördela dem rättvist. Men allt har inte blivit som Gud hade tänkt sig. Människorna har gjort mycket gott men också mycket ont. För att vägleda människorna till ett bättre liv har Gud skänkt henne livsregler. Han har på olika sätt velat hjälpa oss att inse livets villkor, framför allt att det är en gåva från skaparen. Den som ser livet som en gåva kan lättare dela med sig av dess rikedomar. Gud har försökt att bryta det ondas makt på jorden och befria människan från dess skadliga inflytande. De tre religionerna har alla heliga texter. I den judiska religionen är Bibelns fem Moseböcker, Toran, de viktigaste. Judarnas Bibel har de kristna tagit med i sin heliga skrift och kompletterat med egna texter i Nya testamentet. Muslimernas centrala heliga text, Koranen, uppenbarades för profeten Muhammed på 600-talet enligt vår tideräkning. Koranen innehåller islams grundtankar. Där upprepas på många sätt att Gud har skapat världen och vill att människorna ska förvalta den efter hans vilja. Lagar och regler hämtar muslimer från en annan typ av texter. De kallas haditer och innehåller traditioner om Muhammeds liv. Vördnaden för de heliga texterna skapar likartade problem i alla tre religionerna. Det ger styrka att kunna hänvisa till en gudomlig uppenbarelse som håller samman religionen. Judar och muslimer upplever också en stark gudsgemenskap då de reciterar den heliga texten på originalspråket. Heliga texter kan ligga till grund för både magi och mystik. Den stora vördnaden för texterna innebär också problem. Man kan börja diskutera ståndpunkter i aktuella frågor med argument som främst bygger på tolkning av texter. En uppfattning om till exempel Darwin eller homosexualitet kan vila på
personliga eller psykologiska egenskaper hos de som framför åsikterna, men i debatten hänvisar de till texterna och anser sig själva vara mest trogna mot deras budskap. Detta ter sig utifrån som självbedrägeri och demagogi men bland åsiktens anhängare hyllas sådana företrädare som bibeltrogna eller korantrogna. De tre religionerna är lika på så sätt att de har heliga texter av två typer. De centrala heliga texterna ligger till grund för tron. De kompletteras av andra texter som i princip ska vara underordnade men ofta får stor betydelse för att lösa problem som uppstår då texterna ska tillämpas i en ny tid. Kristna anser att Gamla testamentet ska tolkas utifrån Nya testamentet. Måste man då tro på Bibelns skapelseberättelse och avvisa Darwins läror för att vara trogen mot Bibeln? Det hävdar kristna som är tveksamma till evolutionsteorierna (av någon anledning). Muslimerna har flera haditer som uttrycker diskriminering av kvinnor. Nutida feminister avfärdar dem eftersom de anser att Koranen talar för jämställdhet mellan könen och alla haditer som går emot Koranen måste avvisas som falska. De muslimer som inte är lika entusiastiska för jämställdhet rycker givetvis ut till haditernas försvar. Ett problem som alla tre religionerna brottas med i vår tid är homosexualitet. Det är ingen tvekan om att homosexuella handlingar har förekommit och fördömts i äldre tider. Om det finns någon motsvarighet i texterna till det som numera betraktas som homosexuell läggning är tveksamt. Kan man då utgå från texterna när man tar ställning? I Koranen står det bara att människor inte ska leva som på Lots tid. Det kan betyda mycket men tolkas med haditernas hjälp som ett förbud mot homosexualitet. De heliga texterna innehåller skapelseberättelser. Judar och kristna har samma text, men tolkar den olika. Enligt Bibelns berättelse skulle en orm ha lurat Eva att fresta sin man så att båda åt av den förbjudna frukten. Betyder det att människan därigenom blir ond? Så har kristna tolkat texten och kallar händelsen ett syndafall. Det är naturligt eftersom de läser berättelsen utifrån Nya testamentet och där säger aposteln Paulus att människan är det ondas fånge. Han skriver i Romarbrevets sjunde kapitel att om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. (Rom 7:20) Enligt judendomen är människan inte ond. Judar har en mycket ljusare syn på människan. De talar aldrig om ett syndafall utan om människans olydnad. Den kan vara nog så ödesdiger, men den som syndar i dag kan aldrig skylla på Adam eller sin onda natur. Enligt Koranen frestade Satan Adam och hans hustru att äta av det träd som de inte fick röra. Människan delar en egenskap med sin skapare förmågan att skilja på gott och ont. Gud körde ut dem ur Edens lustgård som straff, men de hade inte fallit i synd eller blivit fördärvade. Enligt muslimer existerar inte någon arvsynd. Deras människosyn är lika ljus som judarnas, kanske ljusare. Judar kan säga att människan har en benägenhet att synda även om hon inte har en ond eller fördärvad natur. Muslimer ser människan som god av naturen, men hon kan bli vilseledd och lurad att göra ont. På så sätt skiljer sig de tre religionerna från varandra i synen på människan. Islam har den ljusaste människosynen, därnäst kommer judendomen. Kristendomen är splittrad. I den västliga kyrkan har synen varit mörkast. Där har läran om arvsynden dominerat. I de ortodoxa och orientaliska kyrkorna har det talats mindre om arvsynden. I den assyriska
kyrkan har den knappast förekommit och det visar att den inte är en nödvändig del av det kristna budskapet. Gud är allsmäktig, men ingen av de tre religionerna lär ut att Gud har bestämt vad som ska ske så att det kvittar hur vi handlar. Det är inte heller så att Gud har bestämt vilka som ska komma till himlen och helvetet efter döden. Muslimer och kristna är överens om att människan har frihet att påverka sitt liv och sitt framtida öde. Det kan ändå vara så att Gud ger oss kraft att välja rätt och därför kan man tänka sig att tacka Gud om man lyckas. Paulus har gett uttryck åt den tanke som förenar religionerna med följande ord: Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte. (Filipperbrevet 2:12) Enligt judendomen valde Gud ut ett folk för att nå kontakt med människorna. Israels folk eller judarna blev Guds profetfolk, Guds språkrör bland folken. Israels folk slöt förbund med Gud genom Mose och som ett tecken på det förbundet fick han lagens tavlor. Det är en symbol för uppgiften att sprida Guds vilja bland folken. Det dubbla kärleksbudet sammanfattar Guds vilja: Du skall älska Gud över allting och din nästa som dig själv. Judarna har fått en rad andra bud som ska hålla folket samlat och hjälpa dem att minnas sitt uppdrag. Kristna anser att denna uppenbarelse har utvidgats eller kompletterats genom Jesus. Enligt kristen tro är det Gud själv som uppenbarar sig i Jesus från Nasaret. Han blir avrättad genom korsfästelse men uppstår från de döda. Det innebär enligt kristen tro att döden besegrats. Människan kan växa till ett andligt liv som inte begränsas av döden. Detta liv kallas därför ett evigt liv. Muslimer ser både Moses och Jesus som viktiga profeter. De har ett högt anseende i Koranen, men det budskap som profeterna förkunnat genom mänsklighetens historia har blivit förvrängt och förvanskat. Gud vill av kärlek ge människorna en fullkomlig uppenbarelse, som inte blir fördärvad. Därför låter han sitt budskap uppenbaras för profeten Muhammed. Den innehåller det budskap som tidigare uppenbarats, ända från Adam, den första muslimen enligt islams lära. Koranen framhåller att judar och kristna kan komma till Guds paradis lika väl som muslimer. Alla de tre religionerna är överens om att Gud vill hjälpa oss att leva rätt och att komma ifrån det onda, även om det onda inte är en makt. Guds kärlek så som den framträder i skapelsen och uppenbarelsen ska ge oss inspiration och kraft. Men alla som misslyckas kan få förlåtelse. Också på den punkten är alla religionerna överens. Det enda Gud begär av oss är att vi ska se vårt ansvar och vår möjlighet att handla rätt. Den som skyller ifrån sig har svårare att få förlåtelse. Gud vill att vi ska se vårt ansvar för att kunna bättra oss. Därför är det lätt att se hur alla avgörande frågor förenar religionerna. Guds allmakt och barmhärtighet präglar deras budskap. Etikens grundtankar är desamma. Människorna ska förvalta skapelsens rikedomar så att de bär frukt och kommer alla tillgodo. I detaljer kan skillnaderna vara stora. Dessa detaljer blir ofta framträdande. Religionerna har haft ett stort behov av att styra bekännarnas privatliv i olika avseenden. Mycket av detta hänger samman med behovet av gemenskap. Fasta regler för hårväxt och
huvudbonader stärker identiteten. Kristna har inga matregler men har haft bestämda åsikter om dans, kortspel och lämpliga frisyrer. Denna signaletik får dock inte tolkas så att religionerna har olika värderingar. Centraletiken förenar dem. Förhållandet mellan de tre religionernas företrädare har växlat under tidernas lopp. Judarna hade det ganska bra i det romerska riket ända till kristendomen segrade omkring år 400. Sedan har många antisemitiska förföljelser ägt rum i kristna områden. I muslimska länder har det knappast förekommit. Judarna levde i fred bland muslimerna i Nordafrika och Spanien under medeltiden. Samlevnaden mellan judar, kristna och muslimer i Andalusien under några århundraden före och efter år 1000 enligt västerländsk tideräkning har senare uppfattats som en förebild för ett mångreligiöst samhälle. Då utvecklades vetenskapen på en rad områden genom forskare från olika kulturer och religioner. När de kristna tog tillbaka Spanien år 1492 fördrevs både judar och muslimer. På 1930-talet uppstod konflikter mellan palestinier och judar i det som senare blev staten Israel. Den konflikten har inslag av religiösa motsättningar, men det är inte entydigt och det får inte uppfattats som ett tecken på motsättningar mellan islam och judendom. Judar har haft stora möjligheter att leva och verka bland muslimer genom tiderna. För den som inte känner till historien kan det verka som om de tre religionerna alltid gett upphov till krig. Men det är stora skillnader mellan kristna och muslimer. Kristna har ofta vänt sig mot judar när de haft problem med missväxt eller epidemier. Då har gudsmördarna fått skulden. Muslimer har haft lika mycket pest och hungersnöd, men inte haft judarna som syndabockar. Samexistensen mellan kristna och muslimer i vår tid är konfliktfylld. Det beror bland annat på att kristna har vant sig vid att förklara allt vad muslimer gör med att de är muslimer. Om en befrielserörelse någonstans i världen kallar sig Jihad och ställer politiska krav utifrån islam, så tror många i Europa att konflikten bottnar i religiösa motsättningar. På sätt och vis är konflikterna religiösa. De inblandade parterna kan identifiera sig själva med hjälp av sin religion. Då blir den central också i polemiken. Dessutom intar religionen en viktig plats i mobiliseringen av stridsvilja och offerglöd. Religionen blir ett vapen och som i andra konflikter blir kampen hårdare ju mer vapen som står till buds. Det gäller både hårda vapen och mjuka, alltså möjligheten att väcka hat genom hetsande hatpropaganda. Att tillgången på hårda vapen fått betydelse har vi sett i Afghanistan. Där pumpade alla Sovjets fiender in vapen till gerillan under den sovjetiska ockupationen 1979 1989. När Sovjet drog sig ur landet hade alla stammar mångdubbelt fler vapen än tidigare för sina inbördes stamkrig. Pashtunerna var de starkaste och deras spjutspets talibanerna tog makten. Den regim de införde kallades islamisk, trots att världens muslimer ansåg att de stred mot islam. I omvärldens uppfattning blev ändå talibanerna symboler för islams våldsbenägenhet och kvinnoförtryck I dag är muslimer inblandade i många konflikter. I både Asien och Afrika kan det hända att kristna stammar hamnar i en konflikt med muslimer. Nyhetsrapporteringen tar alltid sikte på den religiösa frågan och anger den som orsak. Det bidrar till ytterligare motsättningar på andra håll i världen.
I Saudiarabien finns många som är missnöjda med de välmående prinsarnas styre eller vanstyre. Kungafamiljens förhållande till Förenta staterna har dragit in USA i konflikten och riktat al-qaidagruppernas hat mot den stat som de anser vill kontrollera hela Mellanöstern och tvinga på dem främmande seder. I många andra länder har konservativa krafter samlats runt religionen som en garant för gamla traditioner. Ofta förknippas det goda samhället med kärnfamiljen och de gamla könsrollerna. Alla världens religioner har fått en sådan funktion i sina respektive länder. Motståndare till abort och homosexualitet ser judendom, kristendom och islam som lika pålitliga medhjälpare i kampen mot ett mer individualistiskt samhälle. Kristna som vill ha jämställdhet mellan könen kan tro att islam är kvinnoförtryckande, men muslimska feminister anser att islam är jämställdhetens religion. Kampen pågår inom alla religioner men utomstående ser den inte. De tror att deras egen religion står för det goda och andra religioner för det onda. Man ska i detta sammanhang undvika att tala om kampen för eller mot det moderna. Många militanta grupper inom islam vill ha ett modernt samhälle i den meningen att korruption och privilegier för härskande grupper försvinner. Alla ska få utbildning och rikedomar fördelas rättvist. De är också ytterst välvilliga mot modern teknik och inte alls som Amishfolket så att de skulle föredra ett liv som på 1700-talet. Däremot är de inte alltid vad vi kallar moderna i sin syn på familjen och privatmoralen. Där håller de fast vid den heterosexuella kärnfamiljen och med det följer gamla patriarkala mönster som kan återspeglas också i samhället. Män anses vara lämpligare att leda och ta det yttersta ansvaret. Kvinnor ska fostra barn och sköta hemmet. Men dessa ideal förekommer i alla tre religionerna. Det finns många kristna i Asien, Afrika och Latinamerika som omfattar dem i samma grad som vissa muslimer. De vill ha social och ekonomisk utveckling som i Europa, men inte den europeiska sexualmoralen. På lång sikt väntar sig alla tre religionerna att det goda ska segra. På kortare sikt kan uppfattningarna skilja sig åt. Judar är inte så inriktade på individens lyckotillvaro efter döden. De hoppas på att folket och mänskligheten ska få det bättre, men har ingen bestämd uppfattning om den enskildes öde. Kristna och muslimer talar gärna om att förenas med Gud efter döden och efter den slutliga domen. Judar kan tycka att det är ett för smått och egoistiskt mål att älska Gud för att själv få komma till himlen. De önskar sig i första hand en bättre värld och hela mänsklighetens befrielse från det onda. Detta är ett drag som kan ställa de andra religionerna inför en angelägen utmaning. Kristna och muslimer vill gärna se sina religioner som en väg till världens räddning, men ändå uppfattas deras förkunnelse lätt som en lyckogaranti med inslag av egoistisk beräkning. Om religionerna ska bidra till fred och harmoni på jorden måste man först utplåna tanken på att ha monopol på Gud och sanningen. Alla goda krafter måste samverka för en bättre värld. De tre religionerna har samma moraliska budskap och samma framtidsframtidshopp. Den gemenskapen får inte skymmas av en förkunnelse som präglas av självbelåtenhet och revirtänkande.
Christer Hedin är professor i religionskunskap och filosofi vid Lärarhögskolan i Stockholm. Han har bland annat utgivit Abrahams barn vad skiljer och förenar judendom, kristendom och islam? (Arena 1999), Islam i samhället muslimsk politik i retorik och praktik (Arena 2001) och Bibeln och Koranen (Verbum 2002).