10 NYKOMLINGAR EUROPEISKA UNIONEN OLIKA TILLSAMMANS 10 NYKOMLINGAR EUROPEISKA UNIONEN OLIKA TILLSAMMANS

10 NYKOMLINGAR EUROPEISKA UNIONEN OLIKA TILLSAMMANS 1

2 10 NYKOMLINGAR EUROPEISKA UNIONEN OLIKA TILLSAMMANS

10 nykomlingar Europeiska unionen olika tillsammans TIMO VUORELA JUKKA RISLAKKI AULIS KALLIO SAKARI WARSELL MARI STANEK ANNA KYPPÖ YRJÖ LAUTELA JOUNI JÄRVINEN KATALIN MIKLÓSSY KRISTI RAIK ERKKI TOIVANEN PILVI TORSTI (red.) 182b/2004 EUROOPPA-TIETOA EUROPAKUNSKAP 3

Utrikesministeriet/Europainformationen Redaktion Päivi Toivanen Översättning Christina Tallberg English redaction Joe Brady Grafisk form Mika Launis Tryck J-paino Oy 2004 ISBN 951-724-443-6 4

Innehåll Erkki Toivanen: Egentliga Europa enas 7 Cypern och Cypernfrågan 13 Lettland landet som Europa inte förstår 25 Litauen ett gränsland mellan öst och väst 39 Malta ett europeiskt örike mitt i Medelhavet 51 Polen mellan två stormakter 63 Slovakiens återinträde i Europa 75 Slovenien en del av Centraleuropa, inte av Balkan 87 Den europeiska Tjeckiska republiken 98 Ungern och det förgångnas betydelse 112 Estland euroskeptikernas land 125 SUMMARY 137 5

6 10 NYKOMLINGAR EUROPEISKA UNIONEN OLIKA TILLSAMMANS

Egentliga Europa enas ERKKI TOIVANEN 1 Europa har inte tagit slut vid EU:s gränser i öst eller väst och kommer inte att göra det heller efter utvidgningen. Inte heller börjar Europa vid Ural och slutar vid Atlanten. Det finns ingen av hav kringfluten kontinent vid namn Europa med tydliga gränser. Enligt min uppfattning är därför Europa som begrepp pluralt, en världsdel som genomkorsas av många gränser. Med Egentliga Europa avser jag folk, som på egna villkor undan för undan har danat grunden för sina samhällen och sin livsstil. Under århundradens lopp har de organiskt europeiserats. De har byggt upp sina samhällen med begreppet rättsstat som grundval, tillsammans upplevt renässansen, reformationen, upplysningen, romantiken, industrialiseringen och det nationella uppvaknandet. Marknadsekonomin har gjort dem beroende av varandra och lagt grunden för den kommersiella kultur som sammanbinder dem. Folken i Egentliga Europa har på så vis blivit en integrerad del av en andlig, intellektuell och ekonomisk helhet sammanbunden av tusen och åter tusen trådar; en brokig, monolitisk slöja som utgör det europeiska. Det har träffande kallats Europas multiversum. Därför hade det varit logiskt om integrationen skulle ha utsträckts till Egentliga Europas i och för sig diffusa östgränser omedelbart efter att Sovjetunionen föll sönder. Tyvärr fanns det inte tillräckligt med politisk vilja för ett hållbart arrangemang, som genast hade garanterat de befriade folken en möjlighet att återvända till Europa. För det flesta betydde det nämligen ett medlemskap i Europeiska unionen. Europa kunde vid den tiden förliknas vid ett hus, som hade varit delat i tu av en ogenomtränglig betongvägg 7

i över 40 års tid. Den västliga delen hade fortlöpande reparerats. Den var modern med centralvärme, hushållsmaskiner och luftkonditionering. När muren föll upptäcktes det att den östliga delen höll på att störta samman. Bekvämligheterna saknades. Nästan allt måste byggas upp på nytt. Många skrämdes av det arbete som krävdes och var benägna att skjuta upp det på framtiden. Vissa ansåg att invånarna i den västra flygeln inte behövde bekymra sig för grannarna, utan de skulle koncentrera sig på att förbättra sin egen situation det vill säga att fördjupa integrationen. På så vis uppkom den gemensamma valutan och euroområdet. Det hade emellertid varit ett svek mot de europeiska grundläggande värdena, om man inte antagit den historiska utmaningen och med gemensamma krafter börjat reparera både de immateriella och materiella skadorna som sovjetmakten orsakat. Multiversums slöja håller nu på att växa ihop. Men vi måste likväl vara förberedda på motgångar och besvikelser. Det vore nämligen fel att tro att årtiondena som följde på senaste krig inte skulle ha lämnat bestående spår i människornas beteende och tänkesätt. 2 Folken i det centrala Östeuropa har nämligen levat i midjan på historiens timglas. Tiden har runnit förbi dem på ett sätt som har berört alla och allt; ingen eller inget har varit skyddade för denna tidens gång. När folken som har upplevt nazisternas och kommunisternas skräckvälde återvänder till Egentliga Europas historiska enhet får det därför djupa psyko-politiska följder. Efter 1 maj är Europeiska unionen inte längre som förut. Det är inte endast frågan om strukturella förändringar i EU:s förvaltning eller hur besluten skall fattas i dess institutioner. Det är allt skäl att vara inställd på att vi får en annorlunda union och integration. Denna förändring kan förmodligen inte styras med direktiv, inte ens med konstitutionella fördrag. Jag utgår ifrån att de förändringar som kommer att påverka unionens framtid följer lagbundenheten i de europeiska folkens 8

historia. En fusion har alltid varit förknippad med eller följts av en fission. Integrationen och differentieringen har varit den energikälla ur vilken det europeiska har hämtat sin styrka under århundradens lopp. Med stöd av den har Europa eller väst överfört sina värderingar och sin livsstil till alla kontinenter och gett upphov till mänsklighetens första globala civilisation. En gång var väst en del av Europa, nu är Europa endast en del av väst. Enligt mitt förmenande är tiderna för länge sedan förbi för den världsbild som endast räknar med Europa. Som EU-medborgare har vi blivit en del av den globala världsekonomin och storpolitiken alldeles på samma sätt som vi som finländare eller malteser känner och vet att vi är européer. I den europeiska själens innersta har alltid funnits en konfliktfylld strävan efter förändringar. Alla konstgjorda strukturer har varit kortvariga. Karl den stores, Napoleons och Hitlers riken, de burgundiska och polska samväldena, habsburgarnas och hohenzollrarnas kejsardömen, Sovjetunionen, Jugoslavien och Tjeckoslovakien är exempel på hädangångna fusionsförsök. Endast Belgien tycks utgöra ett undantag från regeln, men även dess fortbestånd har allt som oftast varit i vågskålen. Den europeiska integrationen har också på ett sunt sätt försvagat nationalstaternas ofta konstgjorda ställning och stött fissionskrafterna inom dem. Staten Spanien består i dag av 17 autonoma områden. Republiken Frankrike, den enda och odelbara har överfört maktbefogenheter från Paris till departementen. Tyskarna har äntligen hittat en statsform som fungerar bäst för alla, dvs. förbundsstaten. Denis de Rougemont, en av fäderna bakom Europatanken, varnade på 1960-talet för att om centralstyrningen överfördes från huvudstäderna i gemenskapens medlemsländer till Bryssel, skulle det äventyra den europeiska civilisationens pluralism. Det vore att svika Europas multipolära innersta väsen. En centralstyrd fusion skulle hos medlemsländernas medborgare väcka en motreaktion, hejda integrationsutvecklingen och rasera de gemensamma institutionerna på några år. 9

3 Denis de Rougemont trodde på en integration vars viktigaste drivkraft är ett aktivt samarbete mellan regioner, städer och sammanslutningar för medborgarna. Endast på så vis kan man knyta band, som med tiden kan bli fundamentet för ett europeiskt medborgarsamhälle, Europas demos, en demokratisk union för medborgarna som är medvetna om sin ödesgemenskap och känner ett gemensamt ansvar som går över de nationella gränserna. Varningen aktualiserades i EU 2003, när understödet för integrationen för första gången sjönk under 50 procent bland medborgarna. Detta var förhoppningsvis varningsklockorna som ringde och inte själaringningen. År 2003 var nämligen EU:s annus horribilis, ett förskräckligt år. Då fick vi se hur långt vi står från den nya politiska kultur som Jean Monnet satt upp som mål för integrationen. Den ålägger ju medlemsländerna att låta det gemensamma intresset gå framför det nationella. Under integrationens virvlar blottlades den nationella själviskhetens blindskär när Frankrike och Tyskland skrotade stabilitets- och tillväxtpakten utan att i förväg förhandla om det på ett relevant sätt med de nuvarande medlemsländerna, för att inte tala om de nya. Relationerna mellan de stora och de små medlemsländerna förbittrades av en serie möten som påminde om 1800-talets Europakonsert. I de nya medlemsländerna iakttog man förståeligt nog med oro dessa händelser, som gav ett mindre smickrande, i vissa fall till och med ett motbjudande, intryck av EU. Men sådant hör emellertid till integrationens konfliktfyllda verklighet. För regeringarna i de nya medlemsländerna är det därför ett primärt mål att så snabbt som möjligt knappa in försprånget till de gamla medlemmarna i fråga om välstånd och förmögenhet. De vet att folket inte har tålamod nog att vänta fyrtio eller sextio år innan levnadsstandarden når upp till EU:s medeltal. Irland utgör en förebild för dem. När Irland 1973 gick med i dåtida EG var dess nationalinkomst 73 procent av medeltalet. Nu är det 110 procent. Grekland, som blev medlem åtta år senare, har höjt sin inkomstnivå från 72 till 76 pro- 10

cent. Irland och Grekland hade fått lika frikostiga stöd från EU:s gemensamma kassa. Irland representerar en angloamerikansk liberal marknadsekonomi, Grekland reglering och centralstyre enligt kontinental modell. Jämförelsen är grov och även vilseledande, men den lärdom den kan ge de nya medlemsländerna kan inte negligeras. För deras del är förmögenhetsklyftan mycket djupare än den var när Irland, Spanien, Portugal och Grekland trädde in i gemenskapen. Man kan därför förstå att den europeiska välfärdsmodellen inte duger för de nya medlemsländerna. De har inte råd med den vilket inte Irland heller hade om de snabbt vill utvecklas till tigerekonomier och fullt ut dra nytta av de marknadsfördelar som öppnar sig för dem. En reglering som hämmar näringslivet går de ogärna med på. Men å andra sidan kan man fråga om ens de övriga har råd med välfärdsmodellen, eftersom euroområdet år efter år har haft en sämre ekonomisk tillväxt och produktivitet än USA. Att försvara den europeiska välfärdsmodellen leder nämligen ofrånkomligen till protektionism och till att man sviker de principer för frihandeln som integrationens fäder inspirerades av. 4 Man kan nu se tecken på en intern fission inom EU. På andra sidan Atlanten talar man om det gamla och det nya Europa. Det först nämnda är kärnan i den långsamma ekonomiska tillväxten. Dess sittande regeringar tror fortfarande på en fördjupning av integrationen och på välfärdstaten, och de tvekar inför en förnyelse av näringslivets stela strukturer. Kärnan omges av en periferi med snabb ekonomisk tillväxt som sträcker sig från Portugal över Irland och Storbritannien till Baltikum, Polen och Ungern. Regeringarna i periferin motsätter sig centralstyre och reglering av näringslivet. En indelning av EU i en kärna och en periferi som utvecklas i olika riktningar är inte nödvändigtvis enbart en tankelek. Den får inte överraska, än mindre skrämma, dem som är förespråkare 11

av integrationen och Europatanken. Fusionen och fissionen, en ständig förändring och rörelse måste accepteras som drivkraften i det europeiska samhällets kärnreaktor. Därför borde inte EU:s strukturer heller bindas vid paragrafer och konstitutioner. Europatankens farfar Otto von Habsburg påminner oss om att vi som bäst utvecklar en institution, som inte har några statsrättsliga förebilder. Därför måste man smidigt kunna reagera på den ständigt föränderliga världens krav. På 1960-talet jämförde Charles de Gaulle integrationen med byggandet av en katedral. Mittskeppet hade då redan fått sin utformning i EEC bestående av de sex, även om mittskeppet saknade tak dvs. det politiska samarbetet. När och om nya medlemsländer tas med, får vi inte nöja oss med att bygga till sidoskepp eller sidokapell. På samma sätt som katedralbyggarna måste vi i så fall göra upp nya ritningar, för den som murade katedralens grundsten hade ingen aning om den skepnad som byggnaden efter århundraden av slit och omändringar skulle komma att få. År 2004 kan rentav bli Europeiska unionens annus mirabilis. Folken i de nya medlemsländerna vet vad som sker när den fria växelverkan mellan folk och tankar klipps av. Många blev berövade sitt människovärde och sina medborgerliga friheter. De förstår bättre än vi de europeiska värdenas innersta väsen och hur de skall försvaras och värnas. När Egentliga Europa enas kan Europatanken få ny kraft, vilken den nu mer än väl behöver. Katedraler byggs inte utan tro. Europeiskheten tål inte stagnation. En tysk filosof jämförde dess karakteristiska ständiga rörelse med balanshjulet i ett mekaniskt urverk. Det heter på tyska die Unruh, på svenska oro. Detta den gamla världens nordvästliga hörn har varit rastlöshetens och otålighetens vagga. Dess gränser och kuster har varit öppna för människornas ständiga rörelse. Däri har Europas framgång sin förklaring. Vi får hoppas att de nya medlemsländernas inträde innebär en rastlös och otålig fortsättning utan risk för krig, våldsamheter och konflikter. 12

Cypern och Cypernfrågan TIMO VUORELA När det i april 2003 blev klart att Cypern blir medlem i EU var det samtidigt ett steg framåt för att lösa den politiska återvändsgränden på den delade ön. Turkiets förhoppningar om ett inträde i Europeiska unionen liksom dess relationer till Grekland medverkade också till denna utveckling. Fem före EU:s utvidgning och i skrivande stund är en lösning av Cypernfrågan dock alltjämt öppen. Den s.k. Cypernfrågan är en direkt följd av det geografiska läget. De närliggande imperierna har i århundraden varit intresserade av östra Medelhavets största ö och dragit fram över den; den ena erövraren och härskaren efter den andra. Följden har blivit en etnisk och politisk konflikt mellan de grekisktalande kristna och de turkisktalande muslimerna. Grekerna kom till ön 1 400 år före vår tideräknings början. Därmed får Cyperns obrutna kulturhistoria sin början, även om också spår av äldre bosättning, niotusen år gamla små byar från stenåldern, har grävts fram och restaurerats. Turkiska invandrare kom till ön närmast under den osmanska tiden, och därmed fick ön en betydande muslimsk turkisktalande minoritet. Vid 1960-talets början uppgick den turkiska befolkningen till cirka 18 procent. Ön ingick i det turkiska osmanska imperiet i tre århundraden tills förvaltningen av ön övertogs av Storbritannien 1878. Kolonialväldet upphörde 1960 då Cypern blev en självständig republik. Målet med grekcyprioternas kamp mot det brittiska kolonialväl- 13

det på 1950-talet var emellertid inte självständighet utan enosis, en anslutning till Grekland. Självständigheten påtvingades cyprioterna eftersom enosis var en omöjlighet på grund av Turkiets och turkcyprioternas motstånd. De skulle hellre ha sett en delning, på turkiska taksim, av ön. Det anses allmänt att namnet Cypern härstammar från ordet för koppar, eftersom det bröts kopparhaltig malm på ön för flera tusen år sedan. Kopparn var eftertraktad som handelsvara i den östliga delen av Medelhavet och samma gällde de ståtliga cedrarna, som avverkades till byggnadsmaterial och fartygsmaster främst för Egypten. Skadorna som de gamla kulturerna orsakat repareras i dag genom att man planterar träd och buskar på olika håll av ön för att förhindra erosionen. Att reparera följderna av de etniska och politiska skadorna har visat sig vara en lika långsiktig uppgift som att odla olivträd. Misstänksamheten mellan grekerna och turkarna är flera hundra år gammal; den osmanska ockupationen av Grekland upphörde först med frihetskampen på 1820-talet. Samma misstro finns mellan de två folkgrupperna på Cypern och den har förvärrats av skilda religioner och skilda språk. Medierna har problem med terminologin, men samma problem finns också i cyprioternas tänkesätt. När man talar om greker och turkar avser man egentligen medborgare i Grekland respektive Turkiet. Grekcyprioterna och turkcyprioterna är enligt internationell rätt medborgare i Republiken Cypern. Men flera cypriotiska politiker, bl.a. Giorgios (George) Vassiliou och Rauf Denktash har sagt att enligt deras åsikt finns det inget cypriotiskt medborgarskap; endast greker och turkar. Trots det kommer jag i denna artikel att använda den internationella rättens termer grekcyprioter och turkcyprioter. Grekcyprioterna och turkcyprioterna levde sida vid sida på ön i tiotals eller hundratals generationer. Problemen uppstod på 1950- talet när grekcypriotiska aktivister inspirerade av enosis-tanken inledde en väpnad motståndsrörelse mot den brittiska ockupationsmakten. Målet var en anslutning av ön till Grekland. 14

EOKA:s kamp 1956 Den 1 april 1955 startade överstelöjtnanten Giorgios Grivas, som tjänat den grekiska armén i fyrtio år, en kampanj för att visa kolonialstyret på Cypern att dess negativa inställning till en förening mellan Cypern och Grekland inte ledde någon vart. Grivas, som gick under täcknamnet Dighenis, hade stigit i land på Cypern nära Pafos där hans lilla fartyg i dag är ett nationellt minnesmärke. Av samma orsak är 1 april en nationell helgdag på den grekcypriotiska delen av ön. Grivas, som var född på Cypern, är än i dag en nationalhjälte och därför heter någon huvudgata i varje stad, och många byar också, Grivas Dighenis. Motståndsrörelsen som han skapade tog namnet EOKA (Ethniki Organosis Kypriakou Agonos), de cypriotiska frihetskämparnas nationella organisation. En annan viktig nationell ledare under kolonialtiden var den mäktiga och rika ortodoxa kyrkans ledare, ärkebiskop Makarios III, som vid 37-års ålder 1950 valdes till ärkebiskop då han innehade ämbetet som biskop i Kitioni (i dag Larnaka). Han gick in i sin roll som ledare för grekcyprioterna så intensivt att det brittiska kolonialstyret förvisade honom till Seychellerna 1956 på grund av politisk verksamhet. Beslutet om landsförvisningen av Makarios var ett av de första felaktiga besluten i öns moderna historia, eftersom Makarios i sina förhandlingar med guvernören Sir John Harding hade lyckats närma sig ett avtal. Landsförvisningen avbröt förhandlingarna. Motståndsrörelsen EOKA bombade först den brittiska administrationens byggnader och fortsatte därefter med en terrorkampanj mot myndigheterna och de cyprioter som misstänktes samarbeta med britterna. EOKA fortsatte sin motståndskamp 1956, som var ett viktigt år på grund av Suezkriget. Det var enda gången som den brittiska kolonialmakten använde Cypern som bas för sina krigsoperationer, vilket ursprungligen var en viktig motivering till att ön anslöts till det brittiska imperiet (Suezkriget var Storbritanniens, Frankrikes och Israels gemensamma operation mot Egypten till följd av nationaliseringen av Suezkanalen). 15

Det blev regeringsskifte i London och den nye premiärministern Harold MacMillan befriade Makarios, men lät honom inte återvända till Cypern. Däremot mottogs den unge ärkebiskopen som en hjälte när han anlände till Aten. MacMillans regering kom fram till att Storbritannien inte behövde hela Cypern utan kunde nöja sig med mindre militärbaser. Det var upptakten till det viktiga skede som ledde till Cyperns självständighet. Påtvingad självständighet De avgörande förhandlingarna för att bilda en självständig republik på Cypern fördes mellan Greklands och Turkiets regeringar. De slutfördes i Zürich i Schweiz i februari 1959. Enligt självständighetsakten fördes enosis och taksim till historien och omfattande rättigheter för minoriteten inskrevs i författningen. Med minoriteten avsågs turkcyprioterna. Cypern blev en presidentledd republik, och det fanns inget alternativ till att presidenten skulle vara grekcypriot och vicepresidenten turkcypriot. Vicepresidenten garanterades en betydande vetorätt i lagstiftningsfrågor och bl.a. i verkställigheten av beskattningen. Vardera folkgruppen fick egen kommunalförvaltning. Greklands, Turkiets och Storbritanniens regeringar tillträdde självständighetsavtalet som garantstater. Efter utdragna förhandlingar anvisades Storbritannien två suveräna baser på ön. Dhekelia finns öster om Larnaka och basen Akrotiri-Episkopi sydväst om Limassol. Ärkebiskop Makarios valdes till president i november 1959 och doktor Fazil Küçük (utan motkandidat) till vicepresident. Vid midnatt den 15 augusti 1960 halades Storbritanniens flagga Union Jack i Nicosia och i stället hissades Cyperns nya flagga upp i presidentpalatsets flaggstång. Cypern är den enda stat i världen som återger landets karta på sin flagga. Cypern har aldrig hört till Grekland, även om många finländska tidningsläsare har trott så. 16

Det självständiga Cypern hade inga svårigheter att upprätta internationella relationer. I september 1960 blev Cypern medlem av FN och anslöt sig samtidigt till Brittiska samväldet och Europarådet. President Makarios fick snabbt en synlig ställning som representant för de alliansfria staterna i tredje världen vid sidan av Egyptens Nasser och Kubas Castro. En kuriös följd av verksamheten inom de alliansfria ländernas rörelse är den Makariosstaty som planeras i Havanna på Kuba 2004. Men inrikespolitiskt var framgången inte lika stor. Turkcyprioterna trodde att ärkebiskop Makarios snabbt ville genomföra enosis. Samarbetet mellan de två folkgrupperna försvårades snabbt, och under självständighetens tre första år visade sig författningen vara ett politiskt felsteg. Den var ytterligare ett felaktigt beslut i öns historia. Det blev omöjligt att tillämpa de centrala bestämmelserna i författningen eftersom grekcyprioterna ansåg att de dikterats utifrån och turkcyprioterna höll fast vid varje liten detalj för att trygga sina rättigheter. När vicepresident Küçük utnyttjade sin vetorätt och stoppade regeringens finansiella åtgärder beslutade konstitutionsdomstolen i februari 1963 att staten inte hade rätt att indriva skatter eller bära upp tullar. Vid samma tid blev det problem med fördelningen av offentliga tjänster mellan folkgrupperna. Författningen var i praktiken satt ur spel. I november 1963 förelade Makarios tretton förslag till ändringar av författningen för vicepresident Küçük. De skulle ha inneburit en begränsning av den turkcypriotiska minoritetens rättigheter. Redan i detta skede hade de båda folkgrupperna på ön i hemlighet börjat organisera egna militära organisationer. Turkiets regering avslog Makarios förslag i december innan Küçük hade hunnit uttala sig. Överraskande snabbt stod man inför ännu en svår vändpunkt i Cyperns moderna historia, där parlamentet och regeringen fungerade utan representation för turkcyprioterna. 17

Den etniska konflikten fördjupas En vecka senare, den 23 december, utbröt oroligheter i Nicosia och de spred sig snabbt till andra orter. På juldagen kom parterna överens om eldupphör som skulle övervakas av brittiska soldater från baserna. Ett avtal undertecknades den 26 december 1963 och från den dagen har Nicosia varit delat itu av en demarkationslinje, känd som den gröna linjen. I enlighet med ett FN-beslut kom en internationell fredsstyrka till Cypern i mars 1964, och övertog kontrollen av flera områden på ön för att hålla de kristna och muslimerna åtskilda från varandra. FN-trupperna, UNFICYP (United Nations Forces in Cyprus), bestod till en början av soldater från Finland, Sverige, Danmark, Storbritannien, Irland och Kanada. Finland drog bort den finländska bataljonens manskap 1977, men i början av 2004 finns bataljonens befäl med minimibemanning alltjämt på plats i Nicosia. Eftersom våldsamheterna fortsatte blev turkcyprioterna övertygade om att de kunde leva tryggt endast om folkgrupperna på ön skulle var helt åtskilda. En territoriell uppdelning inleddes redan 1964 när över 25 000 turkcyprioter flydde från sina hem till säkrare trakter. Deras territorier bildade enklaver som grekcyprioterna tidvis spärrade av. Greklands regering hade förhållit sig passiv till att främja enosis-idén och hade inte öppet hjälpt grekcyprioterna innan generaljuntan som störtat överstejuntan satte i gång en kupp i Nicosia sommaren 1974. Den cypriotiske överstelöjtnanten Grivas nya organisation EOKA-B bistod kuppmakarna. De grekiska generalerna ansåg att Makarios var alltför självständig och vänstersinnad, och att han dessutom hade alltför goda relationer till Sovjetunionen. Grivas grupp var av samma åsikt. Makarios hade fått information om planerna och krävde att nationalgardets (arméns) grekiska officerare skulle lämna ön. Aten accepterade kravet, men två veckor senare, den 15 juli, anföll nationalgardet presidentpalatset. Anfallet var så kraftigt att palatset blev lagt i spillror, vilket visade att avsikten varit att mörda presidenten. Makarios lyckades fly genom 18

ett fönster i sin bostad och flög med helikopter till Pafos, där han höll ett radiotal till medborgarna och dementerade uppgifterna om sin död. Från statskupp till landstigning Officerarna som tagit makten utsåg EOKA-aktivisten Nicos Sampson till president för Cypern. Militären i Nicosia anade inte vad som var på gång och inte heller generalerna i Aten. En vecka senare landsteg Turkiets armé, vilket omedelbart fällde Sampsons regering och juntan i Aten. Ända sedan denna vändpunkt i Cyperns moderna historia har ön varit delad. Turkiet erövrade cirka 37 procent av öns territorium. Efter folkomflyttningarna finns det fortfarande, beroende på hur man räknar, cirka en kvarts miljon evakuerade som kallar sig flyktingar. Merparten är kristna som flytt eller förflyttats från norr till söder, de övriga muslimer som flyttat bort från södra delen av ön. Makarios återvände till Cypern i december 1974 och hann inleda förhandlingar med turkcyprioternas ledare Rauf Denktash, men avled 1977. Sex år senare utropade Denktash, som under en längre tid byggt upp en egen stat för turkcyprioterna på den norra delen av ön, sitt territorium till en självständig stat, Nordcyperns turkiska republik (TRNC). Endast Turkiet har erkänt republiken. FN sammanförde Makarios efterträdare Spyros Kyprianou och Denktash 1985. Generalsekreteraren kallade dem till New York för att underteckna ett färdigt politiskt avtal, men Kyprianou drog sig ur i sista stund. Han var rädd för att komma hem med ett avtal, som i stället för en enhetsstat hade inneburit en federation med två samfund och två zoner en tanke som Makarios hade godkänt 1977. I efterhand kan man säga att grekcyprioterna aldrig mera kommer att få ett lika fördelaktigt avtal. 19

FN medlar FN:s försök att medla mellan de två folkgrupperna inleddes omedelbart efter att våldsamheterna brutit ut 1963. Den förste medlaren var Sakari Tuomioja som avled i början av sitt uppdrag. Under fyra decennier har FN lagt fram flera medlingsförslag, som har visat sig vara förgäves på grund av någondera eller vardera partens oeftergivlighet. Generalsekreterare Kofi Annans senaste plan ser ut att ha bättre chanser än de tidigare, eftersom en förening av ön gradvis skulle ge turkcyprioterna de fördelar som EU-medlemskapet medför. Annan lade fram sitt förslag hösten 2002 och en tredje, reviderad version i december. Efter dramatiska skeden föll det i mars 2003. Generalsekreteraren hade inbjudit vardera parten till Haag för att komma överens om att underställa planen en folkomröstning bland grekcyprioterna och skilt på den turkcypriotiska sidan. Men Rauf Denktash vägrade att underteckna avtalet om en folkomröstning. De grekcypriotiska medierna publicerade genast konfidentiella uppgifter som läckt ut i offentligheten, enligt vilka Denktash räddade republikens nye president Tassos Papadopoulos, som inte under några omständigheter skulle ha godkänt pappret. Papadopoulos medgav i början av 2004 att påståendena stämde; han skulle inte ha underställt planen en folkomröstning trots att han hade lovat det i Haag. I början av februari 2004 kallade Annan parterna till New York, där Papadopoulus och Denktash gick med på att fortsätta förhandlingarna om den plan som förkastats ett år tidigare. Förhandlingarna inleddes i Nicosia i mitten av februari, och målet var att underkasta avtalet en folkomröstning i slutet av april, innan Cypern inträder i EU. EU ger politisk trygghet Den grekcypriotiska regeringen lämnade in en ansökan om medlemskap i EG 1990. Hittills har det visat sig vara ett klokt beslut. 20

Till motiveringarna hör behovet av politisk och militär säkerhet gentemot Turkiet. Till Grekland tar det en timme att flyga medan det är 60 kilometer till Turkiets kust, dit man flyger på tio minuter från flygvapnets baser. I grekcyprioternas tankevärld representerar EU detsamma som Nato i de centraleuropeiska nya EU-staternas politik. Att Cypern blir medlem i EU före Turkiet betyder för Denktash att grekcyprioterna på så vis genomför planen på enosis. Till och med EU på grekiska, Evropaiki enosis, är för honom ett bevis på detta. Han litar inte på grekcyprioterna och kräver därför full suveränitet för sin stat. När FN:s medlingsförslag inte har gett löfte om det, har han avstyrt dem alla. En stor del av turkcyprioterna verkar vara av en annan åsikt än sin ledare, vilket de har visat i stora demonstrationer för ett EU-medlemskap år 2002 och 2003. Cypern undertecknade tillsammans med nio andra blivande medlemsstater anslutningsdokumenten i april 2003, vilket återigen var en vändpunkt i öns historia. Exakt en vecka senare överraskade Denktash med att öppna den gröna linjen för alla cyprioter. Hundratusentals cyprioter kunde för första gången på trettio år besöka sina gamla hemtrakter. Det var en märklig upplevelse att se att det knappt alls förekom öppna fientligheter mellan grekcyprioterna och turkcyprioterna. Cyprioterna röstade med fötterna för att visa att de kan leva sida vid sida, men det kräver antagligen ett system med två delstater enligt Annans plan. Cyperns inträde i EU sker under omständigheter som på ett avgörande sätt avviker från situationen i de övriga nio nya medlemsstaterna. Ön är fortfarande delad. Nicosia är den enda delade huvudstaden i världen, men om Annans förslag godkänns i folkomröstningen betyder det att republiken förenad inträder i EU. Massmedierna såväl i Finland som på annat håll i världen har en märkligt felaktig uppfattning av Cyperns kommande medlemskap. Varje dag kan man läsa och höra att endast den grekcypriotiska delen av ön blir medlem i EU. Uppfattningen om att EU enligt den internationella rätten kan dela en medlemsstat är fel. Första maj 2004 blir hela Cypern medlem av Europeiska unionen och därefter 21

är Turkiet en ockupationsmakt på EU:s territorium, om man inte hinner finna en politisk lösning för att förena ön. Det kan göras också senare, men till dess kan inte aquis communautaire tillämpas i det av Turkiet ockuperade området. Vid sidan av Annan-planen finns det inte längre 2004 något annat beaktansvärt förslag. Om den genomförs, även i en förändrad form, blir Cypern en federation med två samfund, två zoner. Turkiets armé drar sig tillbaka från en del av de ockuperade områdena och överlämnar staden Morfu, hotellområdet i Famagusta dvs. Varoshas berömda sandstränder och några byar i öns mellersta del till den grekcypriotiska delstaten. Som en följd av avtalet minskar den turkiska arméns och de grekiska officerarnas närvaro på ön och en del av de grekcypriotiska evakuerade kan, om de så vill, återvända till sina hem. De flesta vill inte och samma gäller de turkcyprioter som flyttat till öns norra del. Det finns i alla fall tusentals turkcyprioter som har Republiken Cyperns identitetshandlingar och som är berättigade till alla de förmåner som EU erbjuder, men om inget samförstånd uppnås, måste de sköta dessa angelägenheter på den södra delen av ön. Återföreningen av ön till följd av EU-medlemskapet kunde ekonomiskt sett jämföras med återföreningen av Tyskland. Det betyder en utjämning av skillnaderna i levnadsstandard. Vid EUinträdet utgör turkcyprioternas levnadsstandard en fjärdedel av grekcyprioternas bruttoprodukt per capita. Det finns två tydliga orsaker till detta. Norra Cyperns ekonomi har under tre decennier varit knuten till den turkiska valutan och ekonomin, och följt dem brant nedåt. Grekcyprioterna har för sin del lyckats bygga upp sin ekonomi på turismen och servicen och knutit sin valuta till eurokorgen. Levnadsstandarden har stigit snabbt, men precis inför inträdet i EU har en prisstegring till följd av harmoniseringen skärrat upp folket. 22

CYPERN ΚΥΠΡOΣ Invånarantal 1 : 793 100 Yta: 9 251 km 2 Huvudstad: Nicosia Valuta: cypriotiskt pund (Cy ), = 100 cent = 1,7 euro Officiella språk: grekiska, turkiska Officiella minoriteter: armenier, maroniter, romerskkatoliker Nationaldag: 1.10 Viktiga näringar: turism, tjänster, jordbruk Resultat i EU-folkomröstningen: ingen folkomröstning eftersom det rådde nationell konsensus mellan partierna om medlemskapet Antal platser i Europaparlamentet: 6 Antal röster i rådet 2 : 2 > 4 1 Invånarantal: Eurostat 8/2003 2 Landets röstetal i EU:s råd anges först för tiden 1.5 31.10.2004, därefter röstetalet fr.o.m. 1.11.2004. Fem intressanta personer i dagens Cypern Tassos Papadopoulos (1934 ), republiken Cyperns president Giorgios (George) Vassiliou (1931 ), Cyperns förre president, förhandlade om villkoren för EU-medlemskapet Serdar Denktash (1959 ), son till den turkcypriotiske ledaren Rauf Denktash, politiker Iliana Nicolaou (1946 ), justitieombudsman, kritiker av missförhållandena i samhället Titina Loizidou (1950 ), evakuerad grekcypriot, vann en kamp mot Turkiet i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna Fem centrala gestalter ur historien Makarios III (1913 1977), ärkebiskop, Cyperns förste president Fazil Küçük (1906 1984), Cyperns förste (och enda) turkcypriotiske vicepresident Glafkos Klerides (f. 1919), varit med i politiken i över femtio år, talman för representanthuset, t.f. president och f.d. president Rauf Denktash (f. 1924), turkcyprioternas ledare, president för Nordcyperns turkiska republik Giorgios Grivas (1898 1974), ledare för kampen mot kolonialmakten och EOKA-organisationen 23

De fem största partierna grekcypriotiska: Anorthotiko Komma Ergazomenou Laou (AKEL), arbetarnas framstegsparti (kommunister) Dimokratikos Synagermos (DISY), demokratisk samling (höger) Dimokratiko Komma (DIKO), demokratiska partiet (centerhöger) Kinima Sosialdimokraton (KISOS), socialdemokratisk rörelse (f.d. socialistpartiet EDEK) Enomenoi Dimokrates (EDI), förenade demokrater (liberaler) turkcypriotiska: Cumhuriyetçi Türk Partisi (CTP), republikanska turkiska partiet (centervänster) Ulusal Birlik Partisi (UBP), nationella enhetspartiet (högernationalistiskt) Baris ve Demokrasi Haraketi (BDH), rörelsen för fred och demokrati (center) Demokrat Partisi (DP), demokratiska partiet (centerhöger) Fem viktiga exportprodukter farmaceutiska preparat, citrusfrukter, kläder, potatis, cement Timo Vuorela, kand. i samhällsvetenskaper, har sedan 1968 varit anställd vid tidningen Helsingin Sanomat. Han var Mellanöstern-korrespondent i Beirut 1980 1985 och Skandinavien-korrespondent 1985 1988. Sedan 1988 är Vuorela frilanskorrespondent stationerad i Cypern. 24

Lettland landet som Europa inte förstår JUKKA RISLAKKI Machiavelli skrev att när det finns 12 eller 14 medlemmar i ett förbund försöker det inte bli större. Europeiska unionen har redan överskridit denna gräns, så tydligen kan utvidgningen fortsätta. Men som vi vet går det inte utan växtvärk. En av de nya medlemmarna som ansluter sig 1 maj 2004 är Lettland, Latvijas republika, det mittersta av de baltiska länderna, det mellersta även i fråga om yta och invånarantal. Europa får på sätt och vis också tillbaka sitt centrum, eftersom världsdelens geografiska mittpunkt, beroende på hur den mäts, finns i Lettland eller Litauen. Med Lettland och Estland får EU även sina första euroryssar, en och en halv miljon ryskspråkiga av vilka merparten inte har medborgarskap i det land de bor i. Den lettiska historikern Indulis Ronis har sagt: Vi är ett litet land men vi har en synnerligen stor historia. Man kunde också uttrycka det som så att Lettland har en traumatisk historia. Det var många som tänkte att valet föll rätt när en psykolog valdes till president i Lettland. Ibland känns det som om det inte är nog, nationen skulle också behöva krishjälp. I folkomröstningen i Lettland hösten 2003 sade 67 procent ja lika många som i Estland till ett inträde i unionen. Procenttalet var högre än i Finland men annars jämförelsevis lågt. Undersökningar visar att letterna är tvehågsna och tvivlande inför framtiden. Observatörerna var spända på att höra röstningsresultatet, 25

eftersom mätningar visade att invånarna i Lettland och Estland var mest EU-negativa av alla kandidatländerna. En av de populäraste schlagrarna som jämt och ständigt spelas i radion i Lettland är Eiropa mūs nesapratīs Europa förstår oss inte. Den återger folkets känslor. Det är ju knappt någon som känner Baltikum. Som den framlidne lettiske poeten Ivar Ivask skrev i landsflykt: Det känns egendomligt att komma från de nära nog okända stränderna i det grundligt utforskade Europa, där Baltikum fortfarande ligger gömt på månens baksida... En historisk avvikelse och allas fiende De baltiska länderna fick två gånger sin självständighet på 1900- talet genom att utnyttja ett tillfälligt tillstånd av svaghet i Ryssland: 1918 och 1991. Vardera gången fanns det många som ansåg dem vara anomalier, avvikelser från historiens gång, och som varnade länderna för att gå för långt och som förutspådde att de på ett eller annat sätt igen råkar i famnen på Ryssland. När en erfaren finländsk korrespondent hörde att jag skulle flytta till Lettland sade han: Tyvärr kommer de baltiska länderna inte att vara självständiga länge, men bekymra dig inte för det, det är ingen tragedi för nu är Ryssland ett demokratiskt land. Professor Matti Klinge tycks anse att de små baltiska länderna har varit ett slags besvärliga bråkstakar mellan de stora, Ryssland, Tyskland och Sverige. Han skriver i sin nya bok: (--) i Östeuropa (--) uppkom i stället för de forna imperierna nya mindre och större nationalstater med alla sina minoritetsproblem och inbördes stridigheter. Kleinstaaterei. Nationalismens bedrövliga segertåg i stället för den gamla imperialistiska identifikationen. Och: (--) småstatssystemet var en synnerligen katastrofal idé. Enligt Klinge håller länder med russofobi på att ansluta sig till Europeiska unionen. Till dagens förtryckta hör ryssarna i de baltiska länderna, vilkas sak få vill komma ihåg. 26

I väst har uppfattningen om att civilisationen kom till Baltikum med tyskarna varit seglivad. Ryssarna är lika säkra på att det var de som kom med kultur och välstånd. Även många andra tror att ockupationen inte var någon ockupation, utan att balterna frivilligt gick med i sovjetfolkens familj. Både Tyskland och Ryssland har använt letterna som kanonmat i sina krig. Och både Tyskland och Ryssland har i sin propaganda skickligt anklagat letterna för de grymheter och övergrepp som de själva gett upphov till. Även om lettiska soldater på sin tid hörde till dem som ivrigast hjälpte Lenin, kom ingen på tanken att tacka dem. Tvärtom, Stalins lie mejade ner dem utan förskoning. I Sovjetunionen började man tycka att letterna och de övriga balterna var fascister. I dagens nya Ryssland har det förekommit att man anklagat dem för att de hjälpte bolsjevikerna till makten. I sitt storverk Gulagarkipelagen skrev Aleksandr Solzjenitsyn att han tyckte om ester och litauer men inte speciellt om letterna: De var ju egentligen de som startade det hela. År 1994 gjordes en gallup bland ryska officerare och enligt den var Lettland Rysslands fiende nummer ett. Afghanistan kom på andra plats. Från frihetskrig till det stora okända År 1918 föddes Lettland, Litauen och Estland som oönskade barn, överraskande och delvis utan egen förtjänst, men också genom egen kamp. De fick på samma sätt som Finland snabbt sin självständighet, eftersom imperierna föll samman och ett maktvakuum uppstod. I slutet av 1918 inleddes ett frihetskrig i Lettland. Det var i större grad än inbördeskriget i Finland ett frihetskrig mot utomstående ockupanter. Kriget blev långt och kaotiskt. Våren 1919 fanns det tre regeringar i Lettland samtidigt: en interimsregering under ledning av Kārlis Ulmanis, en bolsjevikregering som erkändes av Lenin och en marionettregering som existerade tack vare tyska bajonetter. Den brittiska och franska flottan, vita ryssar, polacker, litauiska och estniska soldater och finska frivilliga, som hjälpte de 27

sistnämnda, blandade sig i kriget. Precis som Estland ville Lettland ha frivilliga och militär hjälp från utlandet. Lettland försökte köpa krigsförnödenheter även från Finland, men man gick inte med på att sälja för att inte tala om att frivilliga skulle ha deltagit i kriget. Finländarna förstod inte varför de skulle kämpa mot general Rüdiger von der Goltz, som nyligen hade hjälpt de vita till seger i inbördeskriget i Finland. Premiärministern och den kommande presidenten Kārlis Ulmanis reste i skytteltrafik mellan Helsingfors och de övriga nordiska huvudstäderna och bad om hjälp och rätt att köpa vapen. Resorna var till ingen nytta, men omvärlden fick i alla fall veta att en stat med namnet Lettland hade blivit till. Frankrikes krigsministerium beviljade en delegation tusen yen i resebidrag för en resa till Lettland, som man trodde fanns i Japan. Det amerikanska sändebudet rapporterade att huvudstaden hette Riga, att gränserna var oklara och att man inget visste om Ulmanis och hans regering. Finland hade ett mycket gott anseende i Lettland, framför allt bland självständighetssinnade intellektuella. Däremot var Lettland nästan inte alls känt i Finland, och Finland var inte intresserat av den randstatspolitik som Lettland drev under mellankrigstiden. Inte ens de entusiastiska Baltia-dikter som Eino Leino skrev var till någon hjälp. Under Ulmanis diktatur från 1934 framåt tappade även Lettland intresset för att se mot norr och vände blicken åt andra håll. Krigsförluster och förryskning Lettlands nationalepos Björndräparen (Lāčplēsis) beskriver en kamp mot en svart riddare dvs. mot germanerna. De lettiska frihetskämparna deklarerade 1919 att nu sätter vi punkt för de tyska godsägarnas 700-åriga styre. Det var något helt annat än den lika långa svenska maktperioden i Finland. Till en början var letterna trälar, sedan livegna och till slut i största allmänhet ett lägre kast. 28

De definierades via en negation de var Un-Deutsche, icke-tyskar. Perioden under tsarryssland medförde förändringar, men slutresultatet var att antalet herrar blev fler. Det var kanske inget under att 1905 års revolution var synnerligen blodig i Lettland. Och det var heller inget under att det självständiga Lettland införde den radikalaste jordreformen i Östeuropa och även i övrigt nationaliserade ekonomin och kulturen. Tyskarna drog iväg med buller och bång och kom tillbaka med pansarvagnar 1941, då en kort sovjetockupation följdes av en tysk ockupation. Många letter valde vad de tyckte var det mindre onda av två onda ting Tyskland och blev återigen besvikna. Självständiga baltiska länder hörde inte till planerna i Berlin. Återigen krigade man under fiendeflagg: cirka 115 000 letter ingick i de tyska trupperna. Av dem dog 50 000 60 000 i kriget eller som krigsfångar. På röda arméns sida stred 70 000 av vilka ungefär hälften stupade. Samtidigt utplånades judarna i Lettland. Allt som allt mördades cirka hundratusen civila i Lettland under andra världskriget. Såväl öst som väst har brännmärkt de lettiska krigsveteranerna, den s.k. lettiska legionen som mobiliserades av Hitler. De kallas kort och gott SS-män och anklagas för judeutrotningar. Men i verkligheten deltog legionen i striderna vid fronten och inrättades först 1943, då judarna i Baltikum redan hade dödats. Sedan följde åter en sovjetisk ockupation. Letter deporterades österut och många flydde till väst. Redan under första världskriget och i frihetskriget förlorade Lettland ungefär en tredjedel av sin befolkning. Under andra världskriget förlorade Lettland relativt sett fler invånare än de övriga länderna; endast förlusterna i Polen och Vitryssland kan jämföras med Lettlands, där cirka 700 000 personer eller över 30 procent flyttade bort eller förflyttades eller dog av olika orsaker en våldsam död på 1940-talet. Letterna är det enda folket i Europa som aldrig någonsin efter kriget har nått upp till samma invånarantal som 1939. I dag är situationen den att det finns färre invånare i Lettland än det fanns före första världskriget. 29

Under sovjetregimen kollektiviserades Lettlands jordbruk snabbt och brutalt. En kort tövädersperiod slutade 1959 med återställande av ordningen och förryskning. Från andra delar av Sovjetunionen hämtades industri, arbetskraft och mer soldater till republiken. Fram till slutet av sovjettiden hade antalet ryssar, vitryssar och ukrainare i Lettland ökat med närmare en miljon, och letterna höll på att bli en minoritet i sitt eget land. I sin huvudstad Riga är de i klar minoritet. Med undantag för Kazakstan har andelen urbefolkning inte varit så liten i någon annan av Sovjetunionens delrepubliker. De rikas självständighet Letterna var i det närmaste kvästa när 1980-talet, Gorbatjovs tid, inleddes. Det kan diskuteras om det var esterna, letterna eller litauerna som i slutet av 1980-talet satte i gång den modiga folkrörelsen och inledde processen som ledde till Sovjetunionens upplösning. I allmänhet var letterna kanske något försiktigare än sina grannar och följde i dessas fotspår. Slutresultatet blev detsamma: alla tre länderna blev samtidigt självständiga i augusti 1991 och det skedde under samverkan vilket inte alltid kan sägas om situationen i dag. Lettland, Litauen och Estland är det forna Sovjetunionens succéhistorier. På inget håll har man så snabbt, organiserat och fredligt lyckats övergå till demokrati och marknadsekonomi. Självständigheten innebar återigen en tid med stora förändringar. I synnerhet pensionärerna tvingades åter en gång anpassa sig och börja om från början. Knappast någon annanstans har förändringarna varit så grundläggande egentligen var det fråga om flera lager av förändringar. Lettland blev inte bara självständigt, de bytte samtidigt både politiskt och ekonomiskt system lösgjorde sig från den socialistiska planekonomin och övergick till kapitalism, enligt vissa till rövarkapitalism. De djärvaste och mest initiativrika har haft framgång. Man kunde också säga de fräckaste och mest skrupelfria. För många medförde självständigheten en besvikelse: i väst tog man inte emot Lettland med öppna armar, ryssarna drog inte sin väg, levnadsstandarden steg inte automa- 30

tiskt, tvärtom sjönk den för de flestas del jämfört med de sista åren under sovjetregimen. Lettland fick förmånliga G-24-krediter avsedda för småföretag på landsbygden, men de hamnade i fel fickor i vems är ännu inte helt utrett. I mitten av 1990-talet kraschade Lettlands största affärsbank Banka Baltija, som lovade alldeles för orealistiska räntor åt dem som satte in pengar. Bankkraschen tog tiotusentals privatpersoners och företags besparingar. Direktören för banken som först nu står inför rätta har klagat hos Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna över den behandling han fått. De rika blir rikare och de fattiga fattigare, enligt folkets uppfattning har korruptionen brett ut sig överallt. En ny FN-undersökning visar att 52 procent av lettländarna är rädda för att konkret behöva svälta. Under de drygt tio år som landet varit självständigt har det styrts av koalitionsregeringar med representanter från centerhögern och högern. Den ekonomiska linjen i de baltiska länderna är nyliberalistisk, men kanhända inte så ultraliberalistisk i Lettland som i Estland och Litauen. Den baltiska nyliberalismen präglas av följande drag: Allt som bara är möjligt privatiseras. I Lettland är den statliga sektorn mycket mindre än i Finland och till och med i Estland. Skatteprocenten är mycket låg och lika för alla dvs. en jämn beskattning, inte progressiv. Det finns nästan inga tullmurar. De statliga stöden till jordbruket är små, och någon social trygghet kan man inte tala om. En oengagerad, lidande och fattig EU-nykomling Lettland ansluter sig till Europeiska unionen utan någon större entusiasm. Som en observatör sade om folkomröstningsresultatet: de valde endast det mindre onda. Bilden av unionen är tills vidare mycket oklar. EU:s historia samt idén med unionen, dess innersta syfte, har förblivit en bisak och otydlig för många. Det har mest talats om pengar, men undersökningar visar att lettländarna knappt alls känner till mekanismerna i de stöd som EU erbjuder eller så 31

vågar de inte tro på dem. Det har förstås också varit ont om tid, Lettland inledde sina EU-förhandlingar år 2000, två år senare än Estland. Säkerheten diskuteras inte. Endast en fjärdedel av invånarna i Lettland tror att EU har någonting med säkerheten att göra. Viktigast är Nato, som Lettland också blir medlem av i år. Av historiska orsaker tyngs letternas sinne av en ständig känsla av osäkerhet och hot. Min svärmor som dog 82 år gammal i januari i år hade alltid varma kläder till hands, om hon snabbt skulle bli tvungen att ge sig av, och hon var inte den enda. I stället för de möjligheter som EU erbjuder tänker man på hoten. Invånarna på landsbygden, pensionärerna och de fattiga är oroliga för framtiden. Man frågar sig hur det kommer att gå med kulturen och språket, kommer de rika att bli allt rikare, fikar politikerna endast efter fina ämbeten, i vems fickor hamnar bidragen, klarar jordbruket av konkurrensen, kan näringarna anpassa sig till EU:s standarder, kommer euron att höja priserna, kommer utlänningar att köpa upp odlingsmarken, kommer det en ström av invandrare och flyktingar till landet Inför folkomröstningen svarade experterna på mångahanda och de mest konstiga frågor från allmänheten, men det förstärkte endast uppfattningen om att EU är en byråkrati som utfärdar gurkdirektiv. EU liknades vid odjuret i Uppenbarelseboken, och helt normala människor frågade mig om jag hade hört att EU tänker förbjuda Gamla testamentet. Den kampanj som regeringen och EU-förespråkarna förde med fullt stöd av Lettlands största dagstidning kan inte anses ha varit helt lyckad. I kampanjen syntes klyftan mellan makthavarna och folket. Man appellerade till historiska rädslor genom att om och om igen som en hotbild visa upp en karta, där Lettland i likhet med Ryssland var färgat rött avvikande från resten av Europa. Regeringen deklarerade också att 180 000 små jordbruk är i farozonen om Lettland inte går med i unionen och blir utan utlovade stöd. En känd politiker förde inför senaste val en kampanj där han 32