Låt Julmusten få rinna över! Av: Johannes Djerf Det var lördag morgon och det låg en stor förväntan i luften inne i synagogan i Nasaret. Det var många som hade hört att Jesus var hemma. Han som vuxit upp mitt ibland dem och som nu var en känd lärare. Man hade hört att hans undervisning hade spridit sig och vänt många människors hjärtan till Gud. Han var prisad av alla i området och det var nog nästan som när en stjärna, en idol eller ett hockeylag kommer hem efter seger till sin hemstad och blir mottagen av folkets jubel på torget. Fast i detta fall var det inte torget som var den stora samlingsplatsen utan synagogan, judarnas kyrka och växtplats. Människorna som hade samlats denna morgon var väldigt stolta över Jesus. De skulle få lyssna till en av deras egna och spänningen var förstås väldigt hög. Dagens text ifrån torah, lagen, lästes som ledde fram till profettexterna som också skulle läsas. Nu reste han på sig. Och med lugna men bestämda steg gick han fram och tog skriftrullen av tjänaren och började läsa, ord ifrån Jesaja 61. "Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år ifrån Herren. och så stannade han. Precis innan orden om hämndens dag så rullade han ihop skriftrullen, gav den till en förvånad tjänare och satte sig igen. Hela synagogan vibrerade av känslor. Vad skulle han säga? Alla ögon var fästa på honom. De väntade på att Jesus skulle öppna sin röst igen och ge dem en utläggning som skulle ge dem något att tänka på, en klok och genomtänkt kommentar i linje med vad tidigare stora predikanter och lärare hade sagt. Efter en stunds tystnad och en hel del mummel ibland besökarna så börjar Jesus prata. Men han ger dem inte någon lång utläggning utan säger bara en enda mening. I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar. Va, vad menar han? Menar han att all den längtan som de hade, allt deras hopp på en messias, en befriare, hade fått ett svar. Ett svar som var i honom själv. Glädjebud, befrielse, syn, frihet, har allt detta fått sin uppfyllelse i honom? De kände hur det började bubbla i deras inre. Det var välkända ord som Jesus hade läst, men aldrig hade de hört dem på ett sådant sätt. För de var fulla av nåd och kärlek. Inom dem så steg en frimodighet och plötsligt så kände att de ville ge sitt vittnesbörd till honom.
De ville på något sätt visa att de prisade honom för orden som han precis talat. För det kändes verkligen som att orden ifrån Jesaja var givna till att höra ihop med Jesus. Det som fanns på deras insida av längtan efter att möta Gud, att få uppleva frihet som Jesaja talade om i skriften började för en stund bli verklighet för dem och hjärtat bubblade bara mer och mer och mer när de tittade på Jesus. Men, så är det som att det plötsligt tar stopp. Det är som att allt brus av hoppfullhet tystnar och förnuftet börjar plötsligt forma många av de samlades tankar istället. vänta nu, det är ju Jesus, Josefs son, snickaren! Visst är vi stolta att han blivit känd runt omkring, men stoppa pressarna för ett ögonblick. Han är ju ifrån Nasaret, precis som oss. Hallå! Nasaret, denna obetydliga och lilla stad. Dessutom är han son till en vanlig snickare! Nae, detta kan inte vara Messias! Det låter kanske märkligt men nu så ville man inte ha mer. Hyllningarna tystnade och övergick ganska snart till att många blev ursinniga och till slut så jagar de faktiskt ut Jesus ut ur synagogan och ut ur staden. Vilken hel omvändning! Ifrån att gett sitt vittnesbörd och prisa honom i hopp om att han är den utlovade messias så blir de plötsligt motståndare till vad de själva för en stund upplevt som riktigt. Och det jobbigaste av allt i denna berättelse är att jag faktiskt kan känna igen mig själv. För visst finns det stunder då jag har upplevt Gud men lagt locket på, och jag tror du kan känna igen dig. Vi har känt hur hans närvaro mött oss både till skratt och tårar, men sedan är det som att det tar stopp någonstans, det finns en sorts spärr som vi hakar i, när det börjar bli för overkligt och vi låter inte det som vi för en stund upplevde som riktigt komma nära och fylla på vårt hjärta så som Gud vill. Förnuftet börjar även spöka hos oss och säger, vänta lite nu. Kan detta vara på riktigt eller är det bara jag som föreställer mig massa saker. Är det Jesus som jag nu upplever? Är jag säker på att han är den som han säger att han är? Ja menar, vem är jag till att få uppleva Gud? Nae, det är nog bara mitt eget påhitt. Det finns säkert logiska förklaringar till att jag upplever allt detta. Att det verkar som att jag får bönesvar och så, det var nog bara tur. Vi är som människorna i Nasaret som började titta ner på sitt eget. Vi tittar ner på det som vi har i oss själva och det som finns runtomkring oss och därifrån så drar vi våra slutsatser. Vi är rädda för det som vi inte vet så mycket om. Jesus ord var härliga att lyssna till, men de var nästan för overkliga och de störde den tryggheten och bilden av messias som man ändå hade byggt upp. Messias som de väntade på skulle vara en kung. En kung som skulle återskapa hela Davids rike och skapa fred över hela jorden.
En kung som skulle befria dem ifrån romarna som hade förtryckt dem i närmare 600 år. Jesus talade om att han är den som befriar de betryckta men ändå så var det en bild som absolut inte stämde in på en snickarson ifrån Nasaret. Och så är det för oss också tror jag ibland. Om det blir för mycket av det overkliga och onaturliga så är det lätt för oss att säga ifrån, just för att det kanske inte stämmer med den bild som vi har av hur Gud är. Så därför kommer vi oftast till Jesus, med en förväntan att bara få det som vi brukar få. Tänk bara på den här söndagen, första advent. Det är många utav oss som har varit på en första advents Gudstjänst innan och vi vet oftast vad som brukar hända, vilka sånger som kommer sjungas och vad predikan kommer handla om. Det är detta vi förväntar oss och även vill ha år efter år. Och det känns konstigt att tänka tanken på att det skulle hända något annorlunda den här morgonen, eller hur? Det känns lite konstigt att tänka tanken att möta Jesus på ett kraftfullt och overkligt sätt, en vanlig advents Gudstjänst. Men, det är faktiskt det som Jesus vill göra idag och alltid! Att tro på honom som räddare och befriare hör inte alltid ihop med det naturliga. Han står alltid över våra ramar och han vill alltid fylla på mer och mer och mer, så det bara rinner över av bubblor i vårt hjärta för honom! Och apropå bubblor När det närmar sig advent så finns det en sak som jag alltid ser till att inhandla så fort det finns i affärerna, och det är julmust, denna fantastiskt ljuvliga dryck. Det dricks ca 50 miljoner liter julmust varje år, då vi dricker ca 6 liter per person, vilket för mig låter väldigt lite. Några av er kanske inte gillar must, men jag tror att många utav er ändå kan känna igen er i hur det är att ta ett kallt glas med must till maten. Det finns sådana smaker i denna dryck som kan ge en många minnen och känslor. Eftersom must oftast hör till jul eller påsk så hör det också ihop med upplevelser som hör dessa högtider till. Det bubblar liksom till i hela kroppen, inte bara i magen utan också i hjärtat. Men det finns något som kan vara besvärande, och det är allt skum. Vill man ha ett helt glas med julmust så får man också räkna med att skummet rinner över. Därför är vi oftast lite rädda för att fylla glaset helt i början, vilket bidrar till att vi inte får så mycket som vi egentligen skulle vilja ha, och magen bubblar inte till så där gott som den skulle kunna göra om vi tillät det rinna över Och på precis samma sätt som vi borde tillåta ett glas av julmust få rinna över ibland så borde du och jag låta Gud få möta oss med allt vad han har att ge oss genom den som han är. För det finns ett bubblande som leder till befrielse! Som du och jag borde låta få möta oss nu!
Det går utöver vad vi tycker är verkligt och det går utöver vår trygghet och våra bilder, men det är det bästa vi kan få del av. Lyssna än en gång till orden som Jesus citerade. Vi läser ifrån Jesaja 61. Det står, HERRENS Ande är över mig, ty HERREN har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna, till att predika ett nådens år från HERREN och en hämndens dag från vår Gud, för att trösta alla sörjande. För det första så är det ett glädjebudskap som Jesus kommer med. När Det är ett glädjebudskap. Alltså Jesus fyller på så mycket som han vill, så är det alltid till glädje. Det är inte för att göra livet ännu jobbigare. Det är inte för att kladda ner duken han låter det rinna över utan för att du ska få så mycket gott som möjligt. Och fast det skulle ställa om livets omständigheter så kommer det alltid vara till glädje både för dig och andra. Hans glädje är alltid en styrka oavsett livets olika omständigheter. Jag tycker det är fantastiskt vackra ord, då det står att Guds ande, har sänt honom att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta. Livet kan vara fullt av sår både till kropp och till själ men Jesus kom och fortsätter att komma varje dag med sin förbandslåda till att linda om dina sår. Föra samman allt igen, sätta ihop allting på nytt. Allt som gått fel och allt som gått sönder lägger han sitt varma förband om, och läker det som är trasigt. Ett budskap till den som är ödmjuk, till den som är fattig. Alltså ett budskap till den som inte lever under goda och välmående förhållanden men först och främst så är det ett budskap till den som känner sig fattig här inne i anden. Som känner sig utlämnad och ensam i frågorna om Gud. Som letar efter svar och något mer att bygga sitt liv på. Jesus har det svaret och det hoppet att ge oss i livet, var och en. Han är sänd, han har kommit för att ropa ut frihet för den som känner sig fången. För den som är fången av frågor utan svar, för den som är fången av modlöshet och dåliga bilder av sig själv. För den som är bunden av gamla minnen och sorgligheter, finns det befrielse för! Även om det låter helt overkligt och inte går ihop med vårt förnuft! Det finns frihet för den som är fången i synd. I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt. Ef.1:7-8. Det fanns helt enkelt en anledning till att Jesus hoppade över de sista orden om en hämndens dag när han citerade orden ifrån Jesaja.
För han skulle komma att stå i mellan Guds vrede och låta hans nåd flöda över oss. Jag kommer aldrig glömma det ansiktsuttryck som jag möttes av en fredag på tonår i Forsheda för några år sedan. En av tonåringarna, vars föräldrar var katoliker kom till mig och berättade att hon på eftermiddagen hade biktat sig och hon sa Johannes, jag känner mig så ren. Hon hade fått lämnat av det som hade betryckt henne och känt hur Guds förlåtelse mött henne och befriat henne! Och det var en sådan fantastisk glädje och frihet över hela henne! Det lyste verkligen om henne under hela kvällen. Och det har blivet en bild för mig på hur Jesus är den som befriar oss ifrån syndens bojor och ger oss synen tillbaka. Hur han gör så att vi kan se saker på ett helt nytt sätt på och känna oss rena. Det var detta som Jesus kom för att predika om och även med sitt liv visa på. Och det är något som kan vara verkligt för dig den här adventstiden framöver men också varje dag när vi låter Jesus fylla på, när han får rum att bubbla i vårt hjärta utan begränsningar. Vi har ett nådens år framför oss, när vi lyssnar till honom och låter tron styra före vårt förnuft. Vi vet inte vad allt kommer innebära när vi väljer att ta det steget, men det vi kan veta är att det är gott. Det är precis som med vår kära julmust. Det är ett recept som är hemligt. Det finns bara en person som vet exakt vad som finns för ingredienser i julmusten. Göran Roberts som äger smaksättningsföretaget Roberts. Vi vet att det finns malt och humle men det finns 30 olika ingredienser till, som finns inlåsta i ett kassaskåp någonstans sägs det. Men det hindrar oss inte att ändå dricka, eller hur? För vi vet att det är gott, och att det inte skadar oss på något sätt. På samma sätt så finns det bara en som vet om receptet till att verkligen möta Jesus. Vi vet inte om allt vad som kommer hända, men vi vet att det är gott och att det aldrig skadar oss på något sätt om vi låter vårt hjärta fyllas till bristningsgränsen av det som Jesus är. Glädje för de fattiga, frihet för de fångna och syn för de blinda. Frihet för de betrycka och nåd för oss varje dag.