De sydsvenska öppna mossarna växer igen

De sydsvenska öppna mossarna växer igen Katarina Vartia

Omslagsfoto: Text: Katarina Vartia Katarina Vartia, Vartia Vatten Å Natur, Biaredsvägen 205, 430 30 Frillesås, e-post: katarina@vartia.se Oktober 2006 Världsnaturfonden WWF

Förord Denna rapport är en del i rapporteringen från WWFs projekt Levande Skogsvatten. Författaren är ensam ansvarig för rapportens ställningstagande. Levande Skogsvatten är ett projekt som ska: - öka kännedomen om skogsvattnens biologiska mångfald - öka intresset för vattenfrågor bland de olika aktörerna i skogslandskapet - utveckla enkla verktyg för att hantera vattenfrågor i skogslandskapet - visa på praktiska åtgärder i s k modellprojekt - demonstrera hur vattenhänsyn kan integreras i det skogliga arbetet, från planering till konkreta åtgärder Levande Skogsvattens vision är ett skogslandskap där vattenberoende arter kan leva under goda förhållanden samtidigt som naturresurserna kan utnyttjas, det vill säga en uthållig användning av skogslandskapet. Levande Skogsvatten fungerar som ett nätverk av aktörer, t ex skogsägare, forskare, myndighetspersoner, som är intresserade av att utveckla vattenfrågorna i skogslandskapet. Se även projektets webbplats: www.wwf.se/levandeskogsvatten. Lennart Henrikson WWF Sötvattensenheten iii

Innehåll Sammanfattning Bakgrund... 1 Frågeställningar... 1 Mossar... 2 Mossetyper... 2 Myrbildning (eller mossebildning)... 4 The Bog Climax hypothesis... 5 Torv... 5 Näringstillförsel och tillgång... 6 Flora och fauna... 6 Metoder... 8 Val av undersökningsobjekt... 8 Analys av igenväxning... 9 Resultat... 10 Diskussion... 15 Är de öppna odikade mossarna på väg att växa igen?... 15 Om det är så, vilka är tänkbara orsaker?... 15 Fortsatta undersökningar... 19 En utvärdering av metoderna... 20 Slutord... 21 Erkännanden... 22 Referenser... 23 iv

Sammanfattning Det finns en allmän uppfattning att många av de öppna mossarna i södra Sverige fått ett tätare trädskikt och därmed också har minskat i areal under de senaste fyra till fem decennierna. Igenväxning påverkar överlevnadsmöjligheter för arter som är beroende av denna öppna biotop. Denna rapport presenterar en undersökning av igenväxningen av 48 mossar i södra Sverige. Urvalet av mossar gjordes utifrån den nationella våtmarksinventeringen (VMI) och med följande kriterier: Län: O-Västra Götaland, N-Halland, F-Jönköping, H-Kalmar Mossar som täcks av de topografiska storbladen 05C-05G, 06B-06G, 07C-07D. Mossar med en storlek av minst 10. Hydrologiskt opåverkade delobjekt (kraftledning, anslutande påverkan från avverkning eller liknande kan förekomma) Objekt med naturvärdesklass 1. Tanken med att välja mossar inom samma latitud men med varierande longitud var för att se ifall det finns något samband mellan igenväxning och mossens väst-östliga placering i landet. En jämförelse gjordes mellan ortofoton från slutet av 1990-talet till början av 2000-talet och ekonomiska kartor från 1940- till 1950-talet. Ekonomiska kartor från den tiden har flygfoton i botten och liknar därmed gröna flygfoton med olika typer av information inritad. Båda karttyperna återger tydligt skogens utbredning och vid jämförelse går det att se hur storleken på den öppna delen av mossen förändrats. Undersökningen visar att samtliga undersökta objekt vuxit igen. Vidare visar undersökningen att risken för igenväxning ökar ju mindre den öppna ursprungsarealen var. Dessutom visar undersökningen att risken för igenväxning ökar ju längre öster ut mossen finns. Det är inte helt klart vad som är den egentliga orsaken bakom igenväxningen av de öppna mossarna i södra Sverige, men det är troligt att orsaken inte är naturlig utan åtminstone till viss del också mänskligt betingad. Min undersökning pekar på tänkbara orsaker, så som ökat kvävenedfall och minskad nederbörd, men mer forskning behövs för att klarlägga orsakerna och för att komma fram till åtgärder. v

Bakgrund Det finns en spridd uppfattning bland t ex ekologer och skogsmän att många av de tidigare öppna mossarna i södra Sverige vuxit igen under de senaste fyra till fem decennierna. Det har varit oklart om igenväxningen endast drabbat dikade mossar eller om det även gäller odikade mossar. Det sägs främst vara tall som svarar för igenväxningen. Orsaken till igenväxningen är oklar, men naturlig igenväxning, dränering, kvävenedfall och ändrade nederbördsmängder har framförts som möjliga förklaringar. Till följd av igenväxningen skulle man kunna förvänta sig olika effekter på arter och processer. De arter som är knutna till det öppna mossesamhället anses försvinna vid en igenväxning för att ersättas av skogsarter. Exempel på sådana växter som kan försvinna är ullvitmossa, kallgräs, vitag, och bland fåglarna är arter som storspov, tofsvipa, ljungpipare och ängspiplärka i farozonen. Väggmossa, lingon, blåbär och trädpiplärka är exempel på skogsarter som kan öka vid en igenväxning. En av de processer som sägs ändras är torvbildningen i mossen. Om den öppna mossen ersätts av en skogsbevuxen mosse minskar torvbildningen och torvnedbrytningen ökar på grund av trädens dränerande effekt, vilket ger en ökad syresättning av torvlagren. I stället för att växa på höjden kan alltså mossen sjunka ihop, vilket kan leda till kontakt med grundvattnet och därmed ändrade näringsmässiga förutsättningar. En intressant fråga är om en eventuell igenväxning verkligen är ett naturvårdsproblem. Om det är sant att igenväxningen accelererat kring mitten av förra seklet, tyder det på att den sannolikt är betingad av mänskliga aktiviteter. Å andra sidan ses igenväxning av många som en naturlig succession sett i ett längre tidsperspektiv skulle en hel del av de mindre och medelstora mossarna i större delen av Sydsverige ändå växa igen. Majoriteten av de större öppna mossarna i västra Småland och västerut förväntas däremot att naturligt fortsätta vara öppna av klimatiska skäl. Igenväxning av mossmarker förväntas därmed att vara olika i olika delar av Sydsverige beroende på skillnader i klimatet i dessa delar. Igenväxning påverkar, som ovan nämnts, överlevnadsmöjligheter för arter som är beroende av denna öppna biotop. När den sammanlagda arealen av öppna mosseplan minskar kommer de arter som uteslutande förekommer i denna typ av miljö att minska. De arter som förekommer i denna miljö under vissa perioder kommer också att minska, men inte i samma omfattning. Eftersom fragmenteringsprocessen är komplex (vid habitatminskningen tillkommer en minskning av den genomsnittliga fragmentstorleken och en ökning av avstånden mellan de olika fragmenten), kommer olika arter minska på olika sätt. De arter som är beroende av större och mer sammanhängande arealer av öppna mosseplan är mest känsliga i denna fragmenteringsprocess. Man bör förvänta sig att tätheten av alla arter som lever ute på mosseplanen kommer att minska. Tätheten av arter som uteslutande lever ute på mosseplanen kommer att minska snabbare. Tätheten av arter som dessutom behöver stora fragment kommer att minska ännu snabbare Slutsatsen blir att igenväxning kan vara ett naturvårdsproblem vars omfattning och innebörd vi inte känner till. Det finns alltså ett behov av att klarlägga förhållandena. Frågeställningar Detta arbete har två frågeställningar: Är de öppna odikade mossarna på väg att växa igen? Om det är så, vilka är tänkbara orsaker? Bakgrund 1

Mossar Kapitlet har två syften: att ge läsaren möjlighet att sätta sig in i mossens fantastiska värld, att redovisa de undersökningar vars resultat knyts samman i diskussionskapitlet kring frågan: Vilka är tänkbara orsaker till att en öppen mosse växer igen? Mossetyper Myrar delas in i kärr och mossar. Denna indelning är hydrologiskt gjord och kan identifieras dels efter den botaniska sammansättningen, dels efter hydrologiska och topografiska karaktärsdrag (Statens Naturvårdverk 1994). Mossar är ombrotrofa myrar, det vill säga myrar som inte påverkas av vatten från fastmarken utan vilka endast får vatten via nederbörden (Löfroth 1991, SGU 2004, Statens Naturvårdverk 1994). Vattenförsörjningen från omgivningens fastmark har stängts av genom att mossen vuxit på höjden. I och med att mossen endast är hänvisad till nederbördsvatten blir den mycket näringsfattig, dess vegetation blir därmed artfattig och ofta risdominerad (Löfroth 1991, SGU 2004). Kärr är minerotrofa myrar, det vill säga myrar som förutom nederbördsvatten även får vatten från omgivande fastmarker (Löfroth 1991, SGU 2004, Statens Naturvårdverk 1994). I kärren återfinns därmed en artrikare och mer näringskrävande vegetation i jämförelse med mossar. Som en följd är också torvslagen näringsrikare i kärren än i mossarna (Löfroth 1991, SGU 2004, Statens Naturvårdsverk 1994). Kännetecknande för mosseplanens vegetation är att den vanligen är uppdelad i två huvudelement, tuva/tuvsträng och höljor. Tuvorna är betydligt torrare än höljepartierna och rishedsvegetation dominerar på dessa (Martinsson 1994). Hölja kallas det blöta, lägre liggande partierna mellan tuvorna. Vegetationen i höljorna domineras av gräs- och starrarter ihop med fuktighetskrävande vitmossor (Martinsson 1994). Torvbildningen och de öppna mossarnas morfologi påverkas bl a av traktens nederbörd och humiditet (Martinsson 1994). Ökande nederbörd gör att mossarna kan nå en högre välvning. Man brukar dela in mossarna i följande morfologiska typer: PLANA-, SVAGT VÄLVDA-, SLUTTANDE-, SKÅLFORMIGA- eller HÖGMOSSAR. Högmossar kan i sin tur delas in i KONCENTRISKA- eller EXCENTRISKA MOSSAR samt PLATÅMOSSAR efter hur mossens högsta punkt är utformad och placerad. Dessutom pratar man ofta om MOSSEKOMPLEX eftersom det är mycket vanligt att flera olika mossetyper tillsammans bildar en våtmark (Göransson m.fl. 1983, Martinsson 1994, Forslund & Rundlöf 1984 och Hellman 1984). De mossetyper som är aktuella i detta arbete är koncentriska- eller excentriska mossar samt platåmossar och de beskrivs nedan. Koncentriskt och excentriskt välvd mosse samt platåmosse De tre mossetyperna; koncentriskt och excentriskt välvd mosse samt platåmosse har det gemensamt att de höjer sig tydligt över den omgivande marknivån. Dessa mossar kallas därför för högmossar eller välvda mossar (Martinsson 1994). De är ofta också arealmässigt stora, och har vanligen trädfria mosseplan som är rikt differentierade med välutvecklade strukturer. Dessutom är det även vanligt att mossarna kantas av en väl utvecklad lagg (Martinsson 1994). Mossarnas välvningsgrad står i intimt samband med nederbördsmängderna och temperaturen samt därmed också humiditeten (Göransson m.fl. 1983, Martinsson 1994, Forslund & Rundlöf 1984, Hellman 1984 och Statens Naturvårdverk1983). Mossar 2

Högsta punkten på de koncentriskt välvda mossarna (Figur 1 och 2) är placerad centralt på mossepanet, till skillnad från de excentriskt välvda mossarna (Figur 3 och 4) där den är lateralt förskjuten (Martinsson 1994). Mossarnas överyta lutar mer eller mindre starkt, detta resulterar i bildandet av långsträckta, parallella strukturer av omväxlande tuvsträngar och höljor vinkelrätt mot lutningsriktningen (Göransson m.fl. 1983, Martinsson 1994, Forslund & Rundlöf 1984, Hellman 1984 och Statens Naturvårdverk 1983). Figur 1. Koncentriskt välvd mosse kupolformigt välvd mosse med en tydligt, centralt belägen höjdpunkt. Här sedd ovanifrån. Från Martinsson (1994). Figur 2. Koncentriskt välvd mosse kupolformigt välvd mosse med en tydligt, centralt belägen höjdpunkt. Här sedd från sidan. Från Martinsson (1994). Figur 3. Excentriskt välvd mosse kupolformigt välvd mosse med en perifertbelägen höjdpunkt. Här sedd ovanifrån. Från Martinsson (1994). Figur 4. Excentriskt välvd mosse kupolformigt välvd mosse med en perifertbelägen höjdpunkt. Här sedd från sidan. Från Martinsson (1994). Platåmosse skiljer sig från de övriga två genom att överytan är mer eller mindre plan (Figur 5 och 6). Till följd av detta brukar återkommande regelbundenhet i strukturernas placering på mosseplanet saknas på platåmossar (Göransson m.fl. 1983, Martinsson 1994, Forslund & Rundlöf 1984, Hellman 1984 och Statens Naturvårdverk 1983). Figur 5. Platåmosse mosse med en tydligt sluttande kantzon och i regel ett vidstäckt, centralt mosseplan. Här sedd ovanifrån. Från Martinsson (1994). Figur 6. Platåmosse mosse med en tydligt sluttande kantzon och i regel ett vidstäckt, centralt mosseplan. Här sedd från sidan. Från Martinsson (1994). Mossar 3

Myrbildning (eller mossebildning) Mossar har kontinuerligt bildats alltsedan istidens slut fram till i våra dagar. Vanligen beskrivs tre olika sätt genom vilka en myr med mosse och kärr kan bildas. Dessa tre sätt är i enlighet med Rydin m.fl. (1999), Löfroth (muntligt) och Franzén (1986) följande: Försumpningsmyr (paludification). En myr som har bildats direkt på fasta marken. Skogsmark försumpas till kärr och till mosse. Mossen växer sedan till och bildar högmosse med laggkärr. Igenväxningsmyr (terrestrialization). Igenväxning av grunda vattensamlingar eller andra små stagnanta vattendrag är en annan vanligt förekommande typ av mossebildning. Vattensamlingen växer igen med vass och torv bildas. Primär myrbildning (primary mire formation). När myrbildningen börjar direkt, till exempel efter att landet höjt sig ur havet. I Sverige är försumpning den vanligaste orsaken till myrbildning. De klimatsvägningar som skett efter den senaste istiden har reglerat denna process. Försumpningsmyrar dominerar starkt i trakter med hög nederbörd och låg avdunstning. Nedan beskriven process är en sammanställning från Franzén (1986). Figurerna 7-10 är hämtade ur Franzén (1986). Den senaste inlandsisen avsmälte från högplatån för cirka 11 500 år sedan och blottade då ett småkuperat moränlandskap med fuktiga sänkor, genomdraget av bäckar. Morän är en jordart som skapats genom inlandsisens nötning av beggrunden. I djupare sänkor fanns sjöar och mindre öppna vattenytor. Klimatet var torrt och varmt. Se figur 7. Figur 7. För ca 10 000 år sedan. Inlandsisen har smält. Sjöar och mindre öppna vattenytor har bildats i djupare sänkor. Klimatet var torrt och varmt. Från Franzén (1986). Ett par tusen år senare, för cirka 8 000 år sedan började det torra och varmare klimatet att åter gå mot ett fuktigare och kallare klimat. Den ökade nederbördsmängden i kombination med minskande avdunstning ledde till att marken var vattenmättad under stora delar av året. Blöta sänkor utvecklades till kärr. Vitmossor och andra myrväxter bredde ut sig i dessa sänkor och ut över den vattenmättade fastmarken. Vattensamlingarna började växa igen. Se figur 8. Figur 8. För ca 7 000 år sedan. Ett fuktigare och kallare klimat har lett till att blöta sänkor utvecklats till kärr. Från Franzén (1986). Den postglaciala värmetiden inträffade för cirka 5 500 år sedan. Det blev åter varmare och de blöta sänkorna torkade ut och omvandlades till rishedar. Samtidigt vandrade trädvegetation in på de torraste partierna. På mossarna koloniserade främst tall, och i kärren var det huvudsakligen lövträd som dominerade. Se figur 9. Mossar 4

Figur 9. För ca 5 000 år sedan. Den postglaciala värmetiden med sitt varmare klimat ledde till att blöta sänkor torkade ut. Buskar och träd etablerades på de torraste partierna på mossar och i kärr. Från Franzén (1986). Klimatet förändrades så småningom för att åter gå mot kallt och fuktigt. Ett skede påbörjades i myrens historia som fortfarande pågår. Försumpning tog fart igen och mossarna bredde ut sig på nytt och växte på höjden. Värmetidens skogar dränktes och de döda träden begravdes i mossens torvlager, där de går att finna än idag. I en del myrar kan höjdpartier i det ursprungliga moränlandskapet sticka upp som öar ur myren. Se figur 10. Figur 10. Nutid. Försumpning som en följd av kallare och fuktigare klimat. Mossarna bereder ut sig och växer på höjden. Från Franzén (1986). Den huvudsakliga torvtillväxten i våra mossar har alltså ägt rum från värmetidens slut fram tills idag, och det pågår fortfarande (Franzén 1986). Det kontinuerligt ändrade klimatet under de senaste 10 000 åren har således påverkat torvbildningen och därmed myrbildningen. I borrkärnor gjorda i mossar kan man utläsa att öppna mossestadier omväxlas med tallmossar när klimatet varit lite torrare. The Bog Climax hypothesis I boreala områden och under naturliga förhållanden är öppna mossar, enligt en del forskare, ett sista sekundärt successionsstadium, ett klimax stadium The Bog Climax hypothesis (Klinger 1996 och van Breemen 1995). Som beskrivits ovan är fler vägar möjliga för en mosse att bildas. Flera forskare menar att de flesta studerade mossesuccessionerna slutar med en mosse av vitmossetyp (Rydin m.fl. 1999, Van Breemen 1995 och Klinger 1996). The Bog Climax hypothesis förutsätter att den tidiga successionen främst är kontrollerad av faktorer som påverkar vattenekosystemet utifrån och att under successionens framskridande ökar vikten av de faktorer som skapas på plats, vilka dominerar under det slutliga successionstadiet (Klinger 1996). Klinger (1996) hävdar att etablering av träd är ovanligt och har sällan påträffats under dessa omständigheter och att det inte finns några indikationer på en successionsutveckling som leder till en annan vegetationstyp. Ökad trädinvasion ute på mosseplanet är en följd av att de faktorer som påverkar mossen utifrån har ändrats (Gunnarsson 2000). Torv I mossar finns torv. Torv bildas när döda växter lagras på varandra och förmultnar under syrefattiga förhållanden. Denna anaeroba miljö, vilken krävs för torvbildning, är en följd av att marken är mer eller mindre konstant vattenmättad (SGU 2004). I mossarnas översta lager är syretillgången emellertid relativt god och nedbrytningen (humifieringsprocessen) är därför mycket större där än i underliggande lager (Martinsson 1994). Den låga nedbrytningen av organiskt material i de underliggande lagren beror till stor del på de sterila och anaeroba förhållandena som Mossar 5

råder där. Men även temperatur, växternas motståndskraft, samt typ respektive frekvens av mikroorganismer och smådjur i torven är faktorer som påverkar nedbrytningshastigheten (Martinsson 1994). Örter bryts ned snabbt. Vitmossa, bladslidor av tuvull samt rester av vedartade växter kräver längre tid för att brytas ned (Martinsson 1994). Vitmossan innehåller bakteriedödande medel vilket kan vara anledningen till att den är svårnedbrytbar. Själva torvpålagringen är ett resultat av obalansen mellan växternas primärproduktion av organiskt material och mikroorganismernas nedbrytning av dött växtmaterial (Martinsson 1994). Emellertid är det inte självklart att ett växtsamhälle med hög primärproduktion också producerar mycket torv. En potentiell torvtillväxt kan till exempel ätas upp av effektiva mikroorganismer (Martinsson 1994). Omvänt kan ett mossesamhälle med mycket låg produktion ge stor nettoproduktion på grund av närmast obefintlig nedbrytning (Martinsson 1994). Torvens tillväxttakt bestäms framförallt av klimatet. I södra Sverige har högmossarna i genomsnitt vuxit i höjden med lite drygt 0,5 mm per år, medan de i norra Sverige växer något långsammare, 0,3-0,4 mm per år. Torvpålagringen i södra Sverige har de senaste 2 500 åren varit något snabbare på grund av en rikare nederbörd (Franzén 1986). Näringstillförsel och tillgång Näring når mosseplanet främst genom nederbörd och i viss mån även genom inflytande av luftburna partiklar, så kallad våt- respektive torrdeposition (van Breemen 1995). Vitmossor och andra mossor är effektiva på att ta upp näring via atmosfären, från läckage och från nedfall från växterna ovanför dem (van Breemen 1995). Torv är en organisk jordart. Icke desto mindre innehåller den förutom den organiska substansen även mineralpartiklar och kemiska utfällningar. Till följd av de ursprungliga torvbildande växternas sammansättning samt av de nedbrytningsrester som bildats under humifieringsprocessen uppvisar torvens organiska sammansättning stora variationer (SGU 2004). Förekomsten av de olika övriga elementen beror på bildningssätt, underlagets beskaffenhet, grundvattenflöden samt mängd våt- respektive torrdeposition. Vitmossetorv i mossar har på grund av att de bara är nederbördsförsörjda oftast mycket låga halter av spårelement 1 och små variationer med avseende på huvudelementen 2 (SGU 2004). Påverkan från atlantvindar och nederbörd har särskilt i sydvästra Sveriges mossar resulterat i små förhöjningar av natrium, magnesium och klorider (SGU 2004). Man har konstaterat anrikning av bland annat svavel i mossarnas ytskikt från prover tagna redan i början av 1920-talet (SGU 2004). SGU anser det därför svårt att förklara dessa förhöjda halter i ytskikten enbart som en följd av mänsklig aktivitet. Flora och fauna Myren med mosse och kärr utgör livsmiljö för växt- och djurarter anpassade till denna typ av miljö. Dessutom utgör de kompletterande och/eller alternativa biotoper för ytterligare växt- och djurarter. Utöver det innehåller de unika ekologiska system i sig själva och utgör en viktig beståndsdel i andra större ekologiska sammanhang som till exempel skogsekosystem (Löfroth 1991). Vad gäller växterna är de man finner på mossar de mest anspråkslösa. Vanligast är vitmossearterna, vilka är de viktigaste torvbildarna. I övrigt består ofta vegetationen endast av martallar, dvärgbjörk, ljung, skvattram, tranbär, kråkbär, rosling, sileshår, hjortron, tuvdun, dystarr, kallgräs samt några lavar och levermossor (Påhlsson 1998). Vad gäller vitmossorna (Sphagnum spp.) återfinns olika arter i höljor och på tuvor. Till exempel kan man finna flytvitmossa (Sphagnum cuspidatum) och flaggvitmossa (S. balticum) i höljor medan rostvitmossa 1 Spårelemnet = grundämnen som förekommer i ytterst ringa mängd som koppar, zink, mangan etc 2 Huvudelement = Kalcium, fosfor, kväve och kol Mossar 6

(S. fuscum) och underordnat rubinvitmossa (S. rubellum) och praktvitmossa (S. magellanicum) påträffas i tuvor (Löfroth muntligt). I västra Sverige förklarar den större nederbördsmängden och tillskottet av salter i nederbörden att proportionerna mellan olika arter förändras samt att kärrväxter uppträder på mossarna. Rostvitmossa (S. fuscum) ersätts till exempel med rubinvitmossa (S. rubellum) och praktvitmossa (S. magellanicum). Skvattram försvinner och bland annat klockljung tillkommer (Hallingbäck & Holmåsen 1981). Vitmossornas framgång på mossar ligger till viss del i att de kan skapa ett habitat där få andra växter kan frodas. Dess förmåga att skapa en sur, näringsfattig, kall samt syrefattig och giftig miljö ger dem möjlighet att konkurrera ut andra växter i stävan efter ljus (van Breemen 1995). Vitmossorna bidrar alltså till att miljön på mossar är ogästvänlig för många växter. De träd och buskar som återfinns ute på mosseplanet är små och växer i de flesta fall på tuvor, vilka är förhållandevis torra. Vid jämförelse mellan träd ute på en mosse av vitmosse typ och träd som växer där vitmossor inte finns, visar det sig att träd på mossar av vitmossetyp har större mängd döda finrötter än de som växer på platser där vitmossa inte finns (van Breemen 1995). Van Breemen (1995) menar att den stora finrotdödligheten är en konsekvens av de fientliga förhållanden som råder under marken, såsom låg jordtemperatur, torkstress, överskottsvatten, lågt ph samt låg näringstillförsel. Van Breemen (1995) jämför vitmossor med träd i den bemärkelsen att de båda använder död vävnad som medel i konkurrensen om ljus. Träd använder död vävnad, stammen, för att höja upp sin fotosyntetsapparat över sina konkurrenter. Vitmossor använder död vävnad, torv, för att attackera sin motståndare på rotnivå. Då tall återfinns ute på en mosse har den ett ytligt men väldigt vidsträckt rotsystem. Rotsystemet breder ut sig i de övre 10 centimetrarna av torven, där den är välluftad. Gunnarsson och Rydin (1998) undersökte förhållandet mellan mikrohabitat och tallens grobarhet samt den späda tallplantans etablering. Det visade sig att grobarheten inte skiljde sig mellan tuvor och höljor. Däremot hade habitatet en effekt på den unga plantans överlevnad. Överlevnaden var högre på tuvor än i höljor. Resultatet stämde väl överens med vad Gunnarsson och Rydin (1998) kunde se vid jämförelse i fält där tallar i regel återfinns på höga tuvor. Gunnarsson och Rydin (1998) pekar på tänkbara faktorer som kan medföra högre överlevnad på tuvorna jämfört med höljorna: Tuvorna har en större del välluftad torv än höljorna. Det betyder en minskad utveckling av tallens rotsystem i höljorna än på tuvorna. Konkurrensen är större mellan vitmossearter och tallskotten samt de unga tallplantorna i höljorna på grund av att de vitmossearter, som växer i höljor, har högre årlig tillväxt än de som växer på tuvor. Tallens grobarhet gynnas av hög temperatur och fuktighet men missgynnas av vattenmättad jord. Det översta torvlagret i höljorna i en öppen mosse drabbas ofta av uttorkning under årets varmaste och torraste delar. Eftersom tallplantan har ett ytligt rotsystem, har denna uttorkning en negativ effekt på den unga tallens tillväxt. När tallen sedan har blivit större, har denna uttorkning en positiv effekt för dess tillväxt och överlevnad eftersom vitmossans tillväxt då minskar och torven blir bättre luftad. Paradoxalt nog torkar tuvorna sällan ut. Det är en följd av att S. fuscum, som är den dominerande vitmosse-tuvarten, har god vattenhållande förmåga. Små späda tallplantor som växer på tuvorna skyddas därför av uttorkning. Vitmossor har längre växtperiod än tall, vilket ger vitmossor konkurrensövertag. Under hösten och vintern utsätts plantorna för en mekanisk påfrestning av is som kommer i rörelse. Det kan vara orsaken till ökad höst- och vinterdödlighet hos tall. Tallens överlevnadsförmåga ökar med ökad höjd över grundvattennivån. Höjden över grundvatten nivån har både direkt och indirekt påverkan på tallen. Den indirekta effekten förorsakas utav det direkta sambandet mellan avståndet till grundvattnet och botten samt fältskiktvegetationens Mossar 7

sammansättning. Överlevnaden hos små tallar beror mycket på vilka arter de måste konkurrera med. Men större tallars överlevnad är direkt negativt påverkad av den ökade syrebristen i torven som följer av högre grundvattennivå. Gunnarsson och Rydin (1998) hävdar bestämt att variation och position av grundvattennivån är en nyckelfaktor till förekomsten av träd på mosseplanet. Metoder Val av undersökningsobjekt Naturvårdsverket fick 1980 i uppdrag av regeringen att utföra en inventering av Sveriges våtmarker (VMI). Varje objekt fick ett unikt objekts ID, vilket bestämdes av dess geografiska läge (Martinsson 1994). Rikets kartbladsindelning i ekonomiska kartblad utgör grunden för denna kod enligt Figur 11. Namn Objekt ID Käringemosse 06B3g 01 Ekonomiskt kartblad Numrering inom det ekonomiska kartbladet Figur 11. Förklaring av Objekt-ID. Vidare tilldelades samtliga objekt en naturvärdesklass där Klass 1 är objekt med mycket höga naturvärden, Klass 2 är ur naturvårdssynpunkt värdefulla objekt, Klass 3 är objekt med vissa naturvärden och Klass 4 är objekt med låga mätbara naturvärden. Mosseurvalet i detta arbete gjordes utifrån den nationella våtmarksinventeringen och med följande kriterier: Län: O-Västra Götaland, N-Halland, F- Jönköping, H-Kalmar Mossar som täcks av de topografiska storbladen 05C-05G, 06B-06G, 07C-07D (Figur 12.). Mossar med en storlek av minst 10 ha. Hydrologiskt opåverkade delobjekt (kraftledning, anslutande påverkan från avverkning eller liknande kan förekomma) Objekt med naturvärdesklass 1. Figur 12. Figuren visar ungefärligt var mossarna i undersökningen är lokaliserade (mellan strecken). Metoder 8

Totalt valdes 56 mossar ut. Ursprungligen var tanken att se ifall den öppna ytan på respektive mosse förändrats i storlek. Men i Kalmar län gick det inte att finna öppna mossar med naturvärdesklass 1 inom vald breddgrad. Således valdes mossar i detta område med större krontäckning. Tanken med att välja mossar inom samma latitud men med varierande longitud var att se ifall det finns något samband mellan igenväxning och mossens väst-östliga läge i landet. Analys av igenväxning Metoden som användes för att svara på frågeställningen Är de öppna odikade mossarna på väg att växa igen? gick ut på att jämföra ortofoton från slutet av 1990-talet till början av 2000-talet med ekonomiska kartor från 1940- till 1950-talet. Ekonomiska kartor från den tiden har flygfoton i botten och liknar därmed gröna flygfoton med olika typer av information inritad. De återger tydligt skogens utbredning. En förundersökning gjordes för att ta reda på ifall dessa kartor var lämpliga att använda. För varje objekt skrevs en karta ut, med ortofotot som grund, i skala 1:10 000. Utskrifterna gjordes i GIS samt i Kotten 3. Denna utskrift jämfördes sedan med hur objektet såg ut på den ekonomiska kartan från 1940- eller 1950-talet, även de i skala 1:10 000. Vid förundersökningen skedde ett visst bortfall till följd av att en del ekonomiska kartor var av sämre kvalitet och på grund av att en del mossar var mer påverkade av yttre faktorer så som dikning eller torvtäkt än vad som framgått från början. Vidare beslutades att jämföra mer än ett delobjekt hos vissa mossar. Därmed blev det totala antalet undersökta delobjekt 48 stycken. Tabell 1 visar antal valda delobjekt i varje län samt totala antalet delobjekt. Tabell 1. Antal valda delobjekt i varje län, samt totalt. Län Halland 6 Västra Götaland 16 Jönköping 19 Kalmar 7 Totalt 48 Antal delobjekt Ekonomiska kartor över samtliga objekt fanns att tillgå hos länstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen. I Jönköping och Kalmar län var de gamla ekonomiska papperskartorna förmånligt nog redan digitaliserade. I de fall där de gamla kartorna inte var digitaliserade fick dessa skannas och sparas i bildformatet TIFF (Tag Image File Format). Denna digitala bild omvandlades till en digital karta genom att bildens pixlar transformerades till kartans koordinatsystem. Det gjordes med hjälp av ett tilläggsprogram till programmet ArcView 3.2, som heter Image Analysis. I detta program användes verktyget Align tool för att skapa en transformation mellan bildens koordinatsystem och kartans geodetiska referenssystem (Andersson 2003 & muntligt). För att kunna göra en mer noggrann jämförelse behövdes en beräkning av arean på de öppna ytorna göras. Denna beräkning gjordes med hjälp av ArcView samt Excel. När alla ekonomiska kartor var digitaliserade ritades varje delobjekts öppna yta av digitalt med hjälp av polygonverktyget i ArcView. Med operationen [Shape].ReturnArea för polygoner i fältkalkylatorn i ArcView kunde area i m 2 fås för polygoner (Martinsson muntligt). Dessa arealer kunde sedan jämföras med dagens arealer för öppna ytor vilka framtogs på motsvarande sätt. Denna jämförelse blev sedan underlag för jämförande statistik mellan den öppna ursprungsarealen och dagens öppna areal på orörda mossar. 3 Kotten Skogsvårdsorganisationens GIS-baserade informationssystem Metoder 9

Vid jämförelsen mellan ytorna fungerade den ursprungliga öppna arealen som referensyta i förhållande till dagens öppna areal. Areaberäkningar i ArcView återges i tabellformat. Denna tabell exporterades till DBase-format och kunde sedan öppnas som ett kalkylblad i Excel, där skillnaden mellan ursprungsarealen och dagens areal räknades ut. Eftersom det valdes att ta ursprungsarealen minus dagens, betydde det att om svaret blev positivt har det skett en igenväxning. Blev svaret tvärtom negativt, visar det att den öppna mosseytan har ökat. Är svaret 0 (noll) har ingen förändring i arealstorlek skett. Resultat Alla beräkningar och diagram som presenteras i detta kapitel är gjorda i Excel. Jämförelsen mellan äldre och nyare kartor visar att det skett en igenväxning av samtliga undersökta objekt. För att kunna jämföra igenväxningen mellan objekten beräknades objektens procentuella igenväxning. Den procentuella minskningen beräknas utifrån följande formel: Procentuell minskning = (1 - ursprungsareal dagens areal ) x 100 Vid en jämförelse mellan mossarnas ursprungsareal och den procentuella minskningen visar det sig att ju mindre ursprungsareal mossen hade desto större var påverkan av igenväxning arealmässigt. Av de mossar som hade en ursprungsareal som var mindre än 10 hektar har samtliga vuxit igen med mer än 50 % (Figur 13 a). Fyra av 18 delobjekt, vilket motsarar 22 %, inom detta storleksintervall har vuxit igen helt (Figur 14 a). Av de delobjekt där ursprungsarealen var mellan 10 och 19 hektar har 14 % (två av 14 delobjekt) vuxit igen helt (Figur 14 b). Inom detta intervall har 53 % av delobjekten en procentuell arealminskning som är mer än 50 % (Figur 13 b). Av de delobjekt där ursprungsarealen var mer än 20 hektar har ingen vuxit igen helt och endast 31 % har en procentuell minskning som är mer än 50 % (Figur 13 c och 14 c). Resultatet visar alltså att ju mindre ursprungsarealen är, desto större är risken för en igenväxning av storleksordningen 51-100%. Resultatet visar vidare att risken för total igenväxning ökar då ursprungsarealen var mindre men att de minsta arealerna inte nödvändigtvis behöver växa igen först. a) Areal mindre än 10 hektar 0% b) Areal 10-19 hektar c) Areal större än eller lika med 20 hektar 31% 53% 47% 69% 100% 0-50%-ig minskning 51-100%-ig minskning Figur 13. Andel objekt som har minskat mellan 0-50% respektive 51-100%. a) Delobjekt där ursprungsarealen var mindre än 10 hektar. b) Delobjekt där ursprungsarealen var mellan 10 och 19 hektar. c) Delobjekt där ursprungsarealen var större än eller lika med 20 hektar. Resultat 10

Areell minskning 100% 80% 60% 40% 20% a) Areal mindre än 10 ha 100%100%100% 98% 100% 97% 85% 89% 94% 90% 99% 85% 68% 69% 70% 79% 62% 54% 0% Malmmossen Mosse Storskogen Storskogen Brunnstorpsmosse Mosse Mosse Holmamossen Trollemosse Stora och Lilla Gåsmossen Älmhultamossen Rinnamossen Spjutamossen Hjortafällemosse Sjömossen Hjortafällemosse Klintamosse H F H H F F F N O F H F N F F F F F b) Areal mellan 10 och 19 ha 100% 88% 97% 100% 87% 99% 100% 94% Areell minskning 80% 60% 40% 20% 8% 31% 43% 29% 32% 40% 10% 0% Kärringemosse Rövamossen Kåperydsmossen Sjömossen Store mossen och Hestramossen Stormossen Skrikemosse Rödemosse mfl Hulta mosse Mosse Orremossen Mosse Mosse Kärringemosse N F F F O H O F O O H O F N c) Areal större än eller lika med 20 ha Areell minskning 100% 80% 60% 40% 20% 66% 70% 16% 18% 8% 86% 18% 54% 33% 32% 10% 87% 23% 43% 29% 18% 0% Brunnstorpsmosse Spjutamossen Furumosse Lockrydsmossen Storemosse Venerna Mosse Skrikemosse Hulta mosse Håmossen Lövömossen Hästamossen Lygnmosse Hestramosse mfl Åsamossen Hulje F F O O N H F O O O O O N O O O Figur 14. Delobjektens areella minskning. Delobjekten är utifrån respektive ursprungsareal placerade i stigande storleksordning. Län: N Halland, O Västra Götaland, F Jönköping och H Kalmar a) Delobjekt där ursprungsarealen var mindre än 10 hektar. b) Delobjekt där ursprungsarealen var mellan 10 och 19 hektar. c) Delobjekt där ursprungsarealen var större än eller lika med 20 hektar. Resultat 11

Förutom Objekt ID har varje objekt en kartkod. Objektets geografiska centrum på det ekonomiska kartbladet enges som en hundrametersruta med hjälp av fyra koordinater (Martinsson 1994). Principen beskrivs i Figur 15. Käringemossen 06B3g (3248) 9 0 1 2 3 4 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 8 9 8 4 7 7 6 3 5 6 4 2 3 5 2 1 1 4 0 0 3 2 1 Ekonomiskt kartblad Kilometerruta 34 06B 3g 06B 3g 3-4- 100-100 m ruta 2,8 06B 3g 3248 0 A B C D E F G H I J Topografiskt storblad 06B Figur 15. Principen för lägesangivelse av ett objekt (Martinsson 1994). Exemplet Käringemossen har Objekt ID 06B3g01 och Kartkod 06B3g (3248). För att kunna ordna de undersökta mossarna i väst-östlig placering användes kartkodens longitudinella angivelse för varje objekt. I Figur 3 går att avläsa att den longitudinella angivelsen ges i form av bokstäver. För att underlätta den longitudinella placeringen ersattes bokstäverna av siffror enligt Tabell 2. Käringemossen i exemplet i Figur 15 får därmed lägesangivelse 1648. Denna lägesangivelse motsvarar 164 800 meter öster om Greenwich longitudinella placering (Lantmäteriet 2005). Tabell 2. Princip för ersättning av bokstäver med siffror i kartkoden. A/a B/b C/c D/d E/e F/f G/g H/h I/i J/j 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Vid undersökning av mossarnas igenväxning i förhållande till deras väst-östliga placering visar det sig att igenväxningen är större i östra Sverige än i västra Sverige, se Tabell 3. Alla mossar i Hallands och Västra Götalands län ligger väster om mossarna i Jönköpings och Kalmar län. I Halland och Västra Götaland har 6 av 22 mossar vuxit igen med mer än 50 % medan hela 24 av 26 har vuxit igen med mer än 50 % i Jönköpings och Kalmar län. Vid jämförelse mellan Jönköpings län och Kalmars län ser man att större andel vuxit igen med mer än 50% i Kalmar län än i Jönköpings län. Nämligen 100 % i Kalmar län och 89 % i Jönköpings län. Då man tittar på andelen helt igenvuxna mossar i varje län finner man att: I Halland har ingen mosse vuxit igen helt. Alltså 0 %. I Västra Götaland har ingen mosse vuxit igen helt Alltså 0 %. I Jönköping har 1 av 19 vuxit igen helt. Det motsvarar 5 %. I Kalmar har 5 av 7 vuxit igen helt. Det motsvarar 71 %. Resultat 12

Tabell 3. Undersökta objekt sorterade i väst-östlig ordning. Län Objekt ID Namn Ursprungsareal (ha) Minskning (%) N 06B3g02 Kärringemosse 10,0 8% N 06B3g01 Kärringemosse 19,1 10% N 06B3h02 Storemosse 32,7 8% N 06B7h07 Rinnamossen 4,7 79% N 06B4i02 Lygnmosse 60,7 23% O 07C0d01 Håmossen 44,3 32% O 06C4e06 Mosse 16,6 32% O 06C5f01 Hulta mosse 15,1 29% O 06C5f01 Hulta mosse 42,2 33% O 06C6f02 Trollemosse 3,4 54% N 05C8g04 Holmamossen 3,1 62% O 05C9g01 Åsamossen 90,4 29% O 06C0g01 Store mossen och Hestramossen 12,5 43% O 06C6g04 Hestramosse, Stormossen m.fl. 61,4 43% O 06C0h01 Hästamossen 45,2 87% O 06C8h01 Lockrydsmossen 24,6 18% O 06D3a07 Skrikemosse 12,8 87% O 06D3a07 Skrikemosse 39,4 54% O 06D5b05 Lövömossen 44,9 10% O 06D9c02 Furumosse 23,7 16% O 07D0d07 Mosse 17,5 40% O 07D0e03 Hulje 192,9 18% F 06D1e05 Rövamossen 10,0 88% F 06D7g08 Kåperydsmossen 10,7 31% F 07D1h04 Klintamosse 9,7 99% F 06D4i03 Mosse 1,0 100% F 06D4i03 Mosse 2,4 69% F 06E6d01 Mosse 36,3 18% F 06E4d02 Brunnstorpsmosse 2,1 68% F 05E8d02 Spjutamossen 4,9 97% F 06E4d02 Brunnstorpsmosse 21,0 66% F 05E8d02 Spjutamossen 21,3 70% F 05E8d03 Rödemosse mfl 13,4 99% F 06E5e01 Älmhultamossen 4,5 70% F 06E6e04 Hjortafällemosse 4,9 94% F 06E6e04 Hjortafällemosse 7,8 90% F 06E6e05 Mosse 2,7 89% F 06E6e05 Mosse 18,7 94% F 06E6f01 Sjömossen 5,7 85% F 06E6f01 Sjömossen 11,0 97% F 05F9c04 Stora och Lilla Fly 3,7 98% H 06F4i02 Orremossen 17,4 100% H 06F4j02 Stormossen 12,8 100% H 06G9e01 Malmmossen 0,7 85% H 06G9i02 Venerna 34,7 86% H 06G8i01 Gåsmossen 4,4 100% H 06g5i01 Storskogen 1,0 100% H 06g5i01 Storskogen 2,0 100% Resultat 13

Figur 16 visar varje mosses procentuella minskning i förhållande till sin longitudinella placering. Mossarna är uppdelade i tre grupper utefter storleken på den ursprungliga arealen. Indelningen, som är densamma som används tidigare, är a) delobjekt där ursprungsarealen var mindre än 10 hektar, b) delobjekt där ursprungsarealen var mellan 10 och 19 hektar, c) delobjekt där ursprungsarealen var större än 20 hektar. Procentuell minskning i förhållande till väst-östlig placering 120% R 2 = 0,7077 100% R 2 = 0,3601 80% R 2 = 0,2974 60% 40% 20% Göteborg Jönköping Västervik 0% 1250000 1300000 1350000 1400000 1450000 1500000 1550000 X-koordinat < 10 ha 10-19 ha 20 ha Linjär regression (< 10 ha) Linjär regression (10-19 ha) Linjär regression ( 20 ha) Figur 16. Areell förändring av mossobjekten i olika storleksklasser i från väster (till vänster) till öster (till höger). Se även texten. De tre grupperna är oberoende av varandra plottade i samma diagram (figur 16). Med linjär regression kan man se att varje grupp uppvisar en linjär trend som är positiv. Det vill säga, igenväxningen ökar ju längre österut mossen är placerad oavsett den ursprungliga arealens storlek (linjär regression: ursprungsareal < 10 ha; R 2 =0,3601, n=18, p<0,05; ursprungsareal 10-19 ha; R 2 =0,7077, n=14, p<0,05; ursprungsareal 20 ha; R 2 =0,2974, n=16, p<0,05). Igenväxningstrenden varierar beroende på ursprungsarealens storlek. Med hjälp av ekvationen för respektive linjära trendlinje kan igenväxning i förhållande till väst-östlig placering beskrivas. Ursprungsareal mindre än 10 hektar. Vid en förflyttning av 10 mil österut ökar igenväxningen med 10 %-enheter under cirka 50 år (tabell 4). Ursprungsareal mellan 10 och 19 hektar. Vid en förflyttning av 10 mil österut ökar igenväxningen med 20 %-enheter under cirka 50 år (tabell 4). Ursprungsareal större än eller lika med 20 hektar. Vid en förflyttning av 10 mil österut ökar igenväxningen med 6 %-enheter under cirka 50 år (tabell 4). Tabell 4. Visar beräkningarna bakom beskrivningen för igenväxningstrenden i förhållande till väst-östlig placering. Linjär ekvation Ekvation för y x (100 m) y (%) mindre än 10 hektar y = 0,00006x + 0,5811 y = 0,00006 x 1000 10 mellan 10-19 hektar y = 0,0002x - 0,185 y = 0,0002 x 1000 20 större än 20 hektar y = 0,0001x + 0,0045 y = 0,0001 x 1000 6 Resultat 14

Diskussion Är de öppna odikade mossarna på väg att växa igen? De öppna odikade mossarna har börjat växa igen. Detta blev uppenbart redan vid förundersökningen. När de öppna arealerna sedan jämfördes noggrannare framgick det med säkerhet. Vidare visar undersökningen att mossarna vuxit igen mer ju längre öster ut de ligger. Detta förhållande mellan igenväxningsgrad och mossens väst-östliga placering är generellt och inte beroende av mossens ursprungsstorlek. Igenvuxen mosse i Furuby sn, Växjö kommun, sommaren 2004. Mossen var öppen på 1940-talet. Foto: Lennart Henrikson. Om det är så, vilka är tänkbara orsaker? Tänkbara orsaker till igenväxning kan delas upp i naturliga och mänskliga orsaker. Naturliga orsaker Förändrad nederbörd Förändrad humiditet Mänskliga orsaker: Dikningar i våtmarken eller i dess närhet Kväve- och fosfortillförsel Upphörd bete, hävd och huggning på mosseplanet Aktiv brandbekämpning Diskussion 15

Ponera, liksom de flesta mosse- och torvforskare, att The Bog Climax hypothesis gäller. Öppna mossar är alltså ett naturligt slut-succession-stadium. Om de öppna mossarna trots allt håller på att bli trädbevuxna, kan man dra slutsatsen att igenväxning av öppna mossar är orsakad av olika typer av mänskliga aktiviteter. Min bedömning är att kvävenedfall är huvudorsaken till igenväxningen och att det dessutom är sannolikt så att torrare klimat i östra Sverige ytterligare snabbat på igenväxningen. Trots torvens sammansättning med låga halter av spårelement och små variationer av huvudelement, dess anaeroba miljö samt vitmossornas, för tallen negativa, effekt på miljön har tallen ökat sin utbredning sedan 1940-talet. Mossar i Kalmar län, vilka alla idag är mer eller mindre skogsbeklädda, var betydligt öppnare under 1940-talet. Övriga analyserade mossar har även de vuxit igen en del, men det finns fortfarande öppna mossar i de tre andra undersökta länen. Öppna mossar växer alltså igen mer i östra Sverige än i västra. Kvävenedfallet är större i Västsverige än i Östsverige (se Figur 17). Om kvävenedfall är den enda orsaken till igenväxningen borde det leda till att igenväxningen är större i väst än i öst, inte tvärtom. Det kan dock vara svårt att säkert särskilja betydelsen av nedfall av kväve från betydelsen av nedfall av svavel, eftersom dessa nedfall sker efter ungefär samma geografiska mönster över landet (jämför Figur 17 och 18). Det är därför viktigt att veta vad tillförsel av svavel respektive kväve har för effekt på mossesamhället. Figur 17. Totalt kvävenedfall. (Källa: SNA 2005) Figur 18. Totalt svavelnedfall. (Källa: SNA 2005) Tillgången på svavel har liten negativ effekt på vitmossans tillväxt. Det är bara vid extremt höga halter svavel kan ha negativ effekt (Gunnarsson m.fl. 2000). Den ombrotrofa mossen har naturligt ett lågt ph. Det är en följd av att vitmossor reducerar ph i det område där de finns. För att det skall ske en reducering av ph-värdet i en mosse krävs stora mängder av försurande nedfall. I Storbritannien har man rapporterat om mossar som fått sänkt ph på grund av kraftigt försurande nedfall, men sådana är inte förhållandena i Sverige. I en undersökning gjord av Berendse m.fl. (2001) visade det sig att ökad koldioxidhalt inte nämnvärt påverkade vitmossornas tillväxt. Däremot ledde ökad kvävedeposition indirekt till minskad vitmossetillväxt som en följd av ökad utbredning av kärlväxter samt den högvuxna björnmossan Polytrichum strictum. Berendse m.fl. (2001) presenterar tre olika faser till följd av kväveförorening i mossar av vitmosse typ: Diskussion 16

I. I naturligt tillstånd bromsar bristen av kväve vitmossans tillväxt. Det innebär att när kväve först tillförs, ökar vitmossans tillväxt med ökad torvbildning som följd. II. Kväve är inte längre den begränsande faktorn, men vitmosselagret har ännu inte nått sitt maximala organiska kväveinnehåll utan kan fortfarande lagra organiskt kväve. III. Vitmosselagret har nu nått sitt maximala organiska kväveinnehåll. All tillförsel av kväve kommer att hamna i torven. Berendse m.fl. (2001) menar att de mossar som nått fas III med stor sannolikhet kommer att hamna i en positiv återkoppling, vilket kommer att leda till ett förändrat ekosystem. Den ökade näringstillförseln leder till igenväxning, vilket i sin tur leder till uttorkning med etablering av ytterligare kärlväxter som följd. Denna uttorkning har dessutom negativ effekt på vitmossans tillväxt. Berendse m.fl. (2001) tankar och resultat stämmer väl överens med vad Gunnarsson (2000) fann i sina experiment. Vidare drog Gunnarsson (2000) ytterligare slutsatser utifrån sina experimentella studier. De visar att vitmossearterna inte klarar av att växa mer då kvävetillgången ökar. Efter en initial ökning av tillväxten har kvävetillförseln en negativ inverkan på vitmossornas biomassaproduktion (Gunnarsson 2000). Vad beror då det faktum på att igenväxningen är större i östra Sverige än i västra när kvävenedfallet är större i väst än i öst? Svaret verkar vara ökat kvävenedfall i kombination med lägre nederbörd. Årsnederbörden är lägre i östra delen av landet (Figur 19). Förhållandena kan vara sådana i östra Sverige att mossarna naturligt var närmare en igenväxning på grund av sitt torrare klimat. När yttre faktorer i början på 1900-talet började påverka landets mossar var de i öst närmare tröskeln för trädetablering. Därmed skedde igenväxningen tidigare där än i Västra Sverige. I toppen på vitmossan finns ett tydligt huvud. Detta huvud, som till större delen består av de yngsta grenarna på skottet, är vitmossans tillväxtområde (Löfroth muntligt & Naturhistoriska riksmuseet 2005). Perioder med mindre nederbörd leder till torrare förhållanden på mossen, vilket i sin tur leder till omfattande perioder med torrt huvud. Det reducerar vitmossornas tillväxt. Ökad avdunstning till följd av ökad temperatur är alltså negativt för vitmossorna (Gunnarsson 2000). När vitmossan försvagas ökar möjligheten för tallen att etablera sig. Diskussion 17

Figur 19. Verklig årsnederbörd 1961-1990. Med uppmätt månads- och årsnederbörd avses direkt erhållna värden från lämpligt placerade nederbördsmätare. Den verkliga årsnederbörden har korrigerats för olika typer av mätfel, avdunstnings-, adhesions- och vindförluster. (Källa: SNA 2005). Det råder en allmän uppfattning att vi är i en tid med klimatförändringar. Klimatförändringar, likt den för 5 500 år sedan, kan leda till att mossar torkar ut och blir därmed trädbevuxna. Det är dock inte troligt att det är fallet nu, eftersom temperaturhöjningen ännu inte är tillräckligt stor för att en sådan uttorkning skall kunna ske. Tvärtom har det visat sig att nederbörden har ökat de senaste åren (SMHI 2005). Enligt SMHI (2005) är vi sedan drygt 10 år inne i en mycket blöt och varm period. Är det alltså så att kvävets effekt till viss del motverkas om mossen är för blöt? En analys visar att vi hade en liknande mild period under 1930-talet, men att denna inte alls var lika nederbördsrik (SMHI 2005). Denna undersökning visar att igenväxningen kommit längst i Kalmar län. Tall som etablerar sig på mossarna växer mycket långsamt. Om den varma perioden under 1930-talet initierade igenväxning av tall på mossarna i Kalmar län är det troligt att den inte syntes på de ekonomiska kartorna, som är från 1940-talet. Om mossarna i östra Sverige naturligt var närmare en trädetablering än de i väst, förklarar det varför samma varma period inte initierade igenväxning i samma skala i västra Sverige. Om mossarna i västra Sverige inte började växa igen på 1930-talet, hur kommer det sig då att de över huvudtaget börjat växa igen när årsnederbörden inte har minskat, snarare ökat? Igenväxningen kan bero på ökat kvävenedfall i kombination med ändrade hydrologiska förhållanden i omgivningen kring objekten. Dessa hydrologiska förhållanden kan leda till sänkt grundvattennivå, vilket i sin tur leder till ändrade hydrologiska förhållanden i mossen. Torrare klimat i mossen missgynnar vitmossorna men gynnar kärlväxter, inklusive tall. Det är allmänt Diskussion 18

känt att dikning av öppna mossar leder till igenväxning. Ökad kvävetillförsel medför också att vitmossan försvagas. När vitmossan försvagas minskar konkurrensen mellan vitmossan och tall till tallens fördel. Dessutom medför ökad kvävetillförsel en ökning av tallens tillväxt. Tallen får under dessa kombinerade förhållanden lättare att överleva och växa då den etablerat sig. Michael Löfroth (muntligt) och Lars Franzén (muntligt) menar att det inte alls är säkert att igenväxningen av öppna mossar beror på ökat kvävenedfall. Lars Franzén pekar på de undersökningar han gjort som visar hur vindburet fosfor sprider sig långa sträckor och anser att det är troligt att denna fosforpåverkan kan ha en betydande roll i igenväxningen av de tidigare öppna mossarna (Franzén muntligt). Michael Löfroth har en annan infallsvinkel vad gäller orsaken till den påvisade igenväxningen (Löfroth muntligt). Under slutet av 1800-talet var befolkningstätheten i Sverige hög samtidigt som det var svåra tider med hög fattigdom. För att överleva utnyttjades naturen hårt. Även de näringsfattiga myrmarkerna betades och utsattes för plockhuggning för uttag av virke (Löfroth muntligt). När tiderna sedan blev bättre upphörde bete och plockhuggning på myrmarker. Vidare ingår mossar naturligt i brandekosystemet (Löfroth muntligt). Allt eftersom människan blivit bättre på att bekämpa bränder, har påverkan från eld på mossar minskat markant eller upphört helt. Effekten av att den mänskliga hävden på mossen upphört och att brandpåverkan på mosseplanet minskat, är att tallen får ökade möjligheter att både etablera sig och växa. Löfroth (muntligt) menar att fynd av stubbar nere i torvskiktet styrker hans hypoteser. Fortsatta undersökningar Denna undersökning visar att det skett en igenväxning av de undersökta objekten. Rapporten pekar på och resonerar kring tänkbara orsaker till igenväxningen men det behövs fortsatt forskning för att klarlägga orsakerna och för att komma fram till åtgärder. Kompletterande frågeställningar som är intressanta att svara på är: När och varför initierades igenväxningen? Det behövs noggrannare studier av näringstillförsel och klimatvariationer för att avgöra betydelsen av dessa. Är igenväxningen konstant eller varierar den under vissa specifika perioder? Vad orsakar i så fall denna variation. Sker det fortfarande en igenväxning eller har den avtagit till följd av den nederbördsrika perioden vi nu befinner oss i? Trots kvävenedfall. Förskjutning i dominans av olika arter på mossen är en effekt av mossens placering i landet. Hur kan denna förskjutning tänkas bidra till igenväxning av de öppna mossarna? Därtill finns andra intressanta frågeställningar som rör mossens utveckling och hur den kan ha påverkats av mänskliga aktiviteter: Har andra trädbevuxna mossar tidigare varit öppna eller befinner de sig i tall/björkmossestadiet som föregår det öppna mossestadiet? Hur har den upphörda hävden samt den ökade förmågan att bekämpa skogsbränder påverkat igenväxningen? Genom att undersöka pollenförekomster och andra växtdelar i torvlagren kan man följa mossarnas utvecklingsförlopp. Ty myrens historia finns begravd i torven, lager på lager med olika sammansättning som speglar klimat och växtlighet genom 10 000 år. De anaeroba och sterila förhållandena som råder i torvens djupare delar gör att organiska bildningar bevaras ytterst väl (Löfroth 1991 och Martinsson 1994). På detta sätt utgör myrarna värdefulla historiska arkiv. Utöver myrens egen utvecklingshistoria ger myrens organiska strukturer även information om vegetationsutvecklingen i omgivande landskap (Löfroth 1991). Diskussion 19