Bevarandeplan för Natura 2000-område. Ånnsjön SE0720282

i åëëíóêéäëéå= g ãíä~åçë=ä å= k~íìêëâóçç Marie Hedman 063-14 63 40 Hanna Wallén 063-14 62 76 a~íìã Utkast den 14 februari -06 aåê=e~åöéë=îáç=ëâêáñíî ñäáåöf 511- -05 Bevarandeplan för Natura 2000-område Ånnsjön SE0720282 Län: Jämtland Kommun: Åre Centralpunktskoordinat: RN1: 1337 614; RN2: 7022 379 Karta: Fastighetskarta (f.d. gula): 19Cno, 19Cso Vägkarta (f.d. blå): 192 Storlien Areal: 8961 hektar Områdestyp: SCI (skydd enligt habitatdirektivet) SPA (skydd enligt fågeldirektivet) Skydd utöver Natura 2000: S stranden är reservat, Fågelskyddsområde Djur- och växtskyddsområde (1159 ha), Landskapsbildskydd Ägandeförhållanden: Statligt och privatpersoner Ingår i våtmarksinventeringen Objekt: 19C4F01, 03 & 04 (klass 2 & 3), 19C4G01 & 02 (båda klass 1), 19C4H01 (klass 3) 19C5H01 & 05 (klass 2 & 3). Fågelinventering: Årligen av Jämtlands ornitologiska förening Myrskyddsplansobjekt nr: z8ok, z9ok Copyright Lantmäteriet 2005. Ur GSD-Vägkartan ärende 106-2004/188 Z. Fastställd/Uppdaterad: mçëí~çêéëë= _Éë âë~çêéëë= qéäéñçå= qéäéñ~ñ= bjéçëí= UPN=US= pqboprka= h éã~åö~í~å=on= MSPJNQ=SM=MM= MSPJNQ=SN=UR= Ü~åå~Kï~ääÉå]òKäëíKëÉ

INNEHÅLLSFÖRTECKNING ALLMÄN DEL... 4 I. VAD ÄR NATURA 2000?......4 1. INGÅENDE NATURTYPER OCH ARTER... 7 2. BEVARANDESYFTE OCH BEVARANDEMÅL... 8 3. OMRÅDESBESKRIVNING...... 9 4. BESKRIVNING AV NATURTYPER OCH ARTER...... 11 5. HOTBILD... 15 6. BEVARANDEÅTGÄRDER... 16 7. BEVARANDESTATUS IDAG... 21 8. ÖVERVAKNING OCH UPPFÖLJNING... 27 9. KÄLLOR... 27 3(27)

Allmän del I. Vad är natura 2000? Inom Europeiska Unionen, EU, bygger man för närvarande upp ett nätverk av värdefulla naturområden. Nätverket kallas Natura 2000. Medlemsländerna har definierat de arter och naturtyper som är av gemensamt bevarandeintresse för hela EU-regionen. Syftet med Natura 2000 är att bevara dessa naturtyper. Skapandet av Natura 2000 är en av EU:s viktigaste åtgärder för att bevara biologisk mångfald. Det är unionens bidrag till förverkligandet av intentionerna i internationella överenskommelse r kring skydd av arter och biologisk mångfald såsom bl.a. Bernkonventionen och konventionen om biologisk mångfald. Natura 2000 har tillkommit med stöd av EG:s två naturvårdsdirektiv, Art- och habitatdirektivet 1 samt Fågeldirektivet 2. Medlemsstaterna är skyldiga att införliva EG- regelverket och tillämpa dem inom landet. Sverige är således skyldig att direktiven i det egna vidta sådana åtgärder att områdena ingående i Natura 2000 med dess naturtyper och arter får det skydd och den vård de behöver för att bevaras för framtiden. Natura 2000 - nätverket omfattar nu många tusen värdefulla naturområden inom EU. I dessa ska arter och naturtyper, som är skyddsvärda ur ett EU-perspektiv, bevaras för framtiden. Sverige måste, liksom övriga medlemsländer, se till att nödvändiga bevarandeåtgärder vidtas i områdena, så att de naturtyper och arter som utgjort grund för utpekandet till Natura 2000 upprätthålls i "gynnsam bevarandestatus". Det innebär lite förenklat att "ängen ska förbli äng", att "naturskogen ska fortsätta att vara naturskog" och att arterna ska fortleva i livskraftiga bestånd. Begreppet "gynnsam bevarandestatus" är närmare definierat i direktivet liksom i "Förordningen om områdesskydd" enligt miljöbalken (SFS 1998:1252). Sedan den 1 juli 2001 är samtliga Natura 2000-områden klassade som riksintresse enligt 4 kapitlet miljöbalken. I Sverige kommer sannolikt merparten av områdena dessutom på ett eller annat sätt att vara skyddade som naturreservat, nationalpark, biotopskydd etc. II. Tillståndsplikt Införandet av Natura 2000 i svensk lag har inneburit att det är förbjudet att utan tillstånd enligt 7 kap 28 a miljöbalken bedriva någon typ av verksamhet eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka ett Natura 2000 område. Denna tillståndsplikt gäller även för verksamheter som bedrivs eller vidtas utanför Natura 2000 området. Av betydelse är således inte var verksamheten är lokaliserad utan den effekt den har på syftet och bevarandemålen för Natura 2000-området. 1 Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. 2 Rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar. 4(27)

III. Allmänt om bevarandeplanen Bevarandeplanen ska beskriva varför området har valts ut att ingå i Natura 2000. Det är det dokument som beskriver naturvärdena, bevarandesyfte och bevarandemål för området samt hur området ska skötas. Här beskrivs också tänkbara hot som kan försvåra eller omöjliggöra att målen uppfylls. Bevarandeplanen ska fungera som stöd för beslut om verksamheter som bedrivs i eller i anslutning till området har en påverkan på de uppsatta målen. IV. Förklaring av begrepp I bevarandeplanen används nedanstående begrepp på följande sätt: Bevarandesyfte: Det övergripande syftet med Natura 2000-området är alltid att upprätthålla de förtecknade naturtyperna och arterna i gynnsam bevarandestatus. Bevarandemål: Mål som beskriver vad bevarandesyftet innebär i praktiken för förtecknade naturtyper och arter. Målet skall alltså, helst med hjälp av mätbara parametrar, beskriva vad gynnsam bevarandestatus för aktuell art eller naturtyp innebär. Föreligger redan gynnsam bevarandestatus sätts bevarandemålen ofta så att nuvarande förhållanden ska bibehållas. Gynnsam bevarandestatus: Bevarandestatusen för en naturtyp bestäms av de faktorer som påverkar naturtypen och dess typiska arter. Med påverkan avses något som på lång sikt kan förändra naturtypens naturliga utbredning, struktur och funktion, eller på lång sikt förändra de typiska arternas möjlighet till överlevnad. En naturtyps bevarandestatus anses gynnsam när dess naturliga eller hävdbetingade utbredningsområde och de ytor den täcker inom detta område är stabila eller ökande, och den särskilda struktur och de särskilda funktioner som är nödvändiga för att den skall kunna bibehållas på lång sikt kommer att finnas under en överskådlig framtid, och bevarandestatusen hos dess typiska arter är gynnsam. Bevarandestatusen för en art bestäms av de faktorer som påverkar den berörda arten och som på lång sikt kan förändra den naturliga utbredningen eller storleken hos dess populationer. En arts bevarandestatus anses som gynnsam när uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli livskraftigt och artens naturliga eller hävdbetingade utbredningsområde inte minskar inom en överskådlig framtid, och det kommer att fortsätta finnas en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer skall bibehållas på lång sikt. 5(27)

Habitat: Med habitat menas en miljö som är lämplig för en viss art att leva i. I denna bevarandeplan används begreppet naturtyp ofta som synonym till habitat. Kod: Varje naturtyp och art som omfattas av art- och habitatdirektivet eller fågeldirektivet har en speciell kod. Förteckningen över koder för arter och naturtyper som återfinns i Sverige hittas på följande hemsida: http://www.naturvardsverket.se/index.php3?main=/dokument/natur/n 2000/2000dok/pdfnat20.htm Dessutom har alla Natura 2000-områden en unik kod. Prioriterad art eller naturtyp: Utpekade som prioriterade i art- och habitatdirektivet eftersom att vi har ett särskilt ansvar för dessa. Det kan bero på att de är de mest hotade och/eller att deras huvudsakliga utbredningsområde ligger inom EU:s territorium. Rödlistad art: En art vars överlevnad i Sverige är hotad. Läs mer på Artdatabankens hemsida: http://www.artdata.slu.se Typisk art: Indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på förändringar. Mer att läsa om Natura 2000 finns på: Länsstyrelsen Jämtlands läns hemsida http://www.z.lst.se/z/amnen/naturvard/skyddad_natur/natura_2000/ Naturvårdsverkets hemsida http://www.naturvardsverke t.se 6(27)

SÄRSKILD DEL: ÅNNSJÖN 1. Ingående naturtyper och arter Området är utpekat att ingå i nätverket Natura 2000 enligt art & habitatdirektivet och fågeldirektivet. I tabellerna nedan re dovisas samtliga i området påträffade arter och naturtyper som är upptagna i art- och habitatdirektivet. Så är också de påträffa de fåglarna som finns upptagna i fågeldirektivet Resterande areal upp till totala områdets totala areal uppfyller idag inte kriterierna för någon av de naturtyper som ingår i ar t- och habitatdirektivet. Tabell 1. Ingående naturtyper enligt art- och habitatdirektivet. Kod Naturtyp Uppskattad areal 3130 Oligo-mesotrofa 3 sjöar 5735 ha 3220 Alpina vattendrag m. örtrik strandvegetation 90 ha 7130* 4 Terrängtäckande mossar (endast aktiva) 1430 ha 7310* Aapamyrar 5 90 ha *) = Prioriterad naturtyp Tabell 2. Ingående arter enligt art- och habitatdirektivet. Kod Art 1355 Utter Lutra lutra (VU) Tabell 3. Ingående arter enligt fågeldirektivet. Gruppen vadare och trana Kod Art A151 Brushane Philomachus pugnax A154 Dubbelbeckasin Gallinago media (NT*) A166 Grönbena Tringa glareola A140 Ljungpipare Pluvialis apricaria A170 Smalnäbbad simsnäppa Phalaropus lobatus A127 Trana Grus grus Gruppen rovfåglar och ugglor A215 Berguv Bubo bubo (NT) A082 Blå kärrhök Circus cyaneus A094 Fiskgjuse Pandion haliaetus A456 Hökuggla Surnia ulula A222 Jorduggla Asio flammeus (NT) A0 91 Kungsörn Aquila chrysaetos (NT) Forts. n. Sida 3 Oligo-mesotrof sjö = näringsfattig eller svagt näringsrik sjö 4 Aktiv terrängtäckande (ombrotrof) mosse = våtmark som endast får sin näring via regnvatten, därför torvtillväxt och mycket begränsad nedbrytning gör den högst på mitten. 5 Aapamyr = myrkomplex med olika typer av myrar och kärr 7(27)

Forts. tabell 3 Kod A223 A098 Art Pärluggla Stenfalk Gruppen Simfåglar och silvertärna Aegolius funereus Falco columbarius A194 Silvertärna Sterna paradisaea A00 1 Smålom Gavia stellata (NT) A002 Storlom Gavia arctica A007 A0 38 Svarthakedopping Sångsvan Podiceps auritus (VU) Cygnus cygnus Gruppen hackspettar A23 6 Spillkråka Dryocopus martius A241 Tretåig hackspett Picoides tridactylus (VU) Gruppen skogshöns och blåhake A104 A409 Järpe Orre Bonasa bonasia Tetrao tetrix tetrix A108 Tjäder Tetrao urogallus A272 Blåhake Luscinia svecica * Förklaring av förkortningarna för rödlistans olika hotkategorier enligt Artdatabanken: CR = akut hotad, EN = starkt hotad, VU = sårbar, NT = missgynnad och DD = kunskap saknas men troligen hotad. 2. Bevarandesyfte och bevarandemål 2.1 Bevarandesyfte Bevarandesyftet för området är att samtliga ovan utpekade naturtyper och arter enligt art- och habitatdirektivet skall upprätthållas i gynnsam bevarandestatus. Dessutom ska möjligheter ges till vetenskapliga studier och rörligt friluftsliv. 2.2 Bevarandemål för de utpekade naturtyperna För att konkretisera syftet har följande bevarandemål fastställts för naturtyperna: Vatten Areal Arealen ska uppgå i minst samma storlek som vid tidpunkten för utpekandet d.v.s. för Oligo-mesotrofa sjöar ca 5735 ha. Alpina vattendrag ca 90 ha. Struktur och funktion Naturlig hydrologi. Naturliga vattenståndsvariationer. Areal vattenfyllda, fiskfria gölar, deltaland, mader. Vattenkvalitet. 8(27)

Typiska arter Populationerna av flertalet typiska arter ska vara livskraftiga på lång sikt. Våtmarker Areal Arealen ska uppgå i minst samma storlek som vid tidpunkten för utpekandet d.v.s. för Terrängtäckande mossar ca 1430 ha Aapamyrar ca 90 ha Struktur och funktion Naturlig hydrologi. Areal öppna myrar. Areal vattenfyllda, fiskfria gölar, deltaland, mader. Typiska arter Populationerna av flertalet typiska arter ska vara livskraftiga på lång sikt. 2.3 Bevarandemål för de utpekade arterna För samtliga utpekade arter (i tabell 2 och 3) är målet att området skall hysa naturligt förekommande livskraftiga populationer, d.v.s. nuvarande utbredning samt antal skall inte tillåtas att minska annat än inom ramen för naturlig variation. Basinventeringen som ska genomföras under åren 2005 2008 kommer förhoppningsvis att ge ett bättre underlag för att fastställa ett mer precist mål för vissa av arterna. 3. Områdesbeskrivning Ånnsjön i västra Jämtland ligger i en sänka som omges av fjäll utom i nordost. Sjön är mycket grund, nästan cirkelrund och har en vattenareal på ca 5700 ha. Runt sjön finns stora myrområden med tydlig oceanisk påverkan och därför rikt differentierad flora och vegetation. Flera av myrarna har placerats i högsta värdeklassen vid våtmarksinventeringen. Vid vattendragens utlopp finns på flera ställen omfattande deltaområden. I sjöns västra del utbreder sig ett vidsträckt deltalandskap kring Enans och Handölans mynningar. Detta är nordlig utpostlokal i landet för ett flertal växtarter. Deltaområdet uppvisar många och välutbildade deltaformer som levéer, älvvallar, lagusjöar och meanderslingor. Ett annat välutvecklat delta finns vid Harråns mynning i sjöns norra del. Ånnsjöns ringa djup medför att tillväxthastigheten för deltaområdena är osedvanligt hög. Berggrunden består av kalkfyllit och jordarterna är en mosaik av torvmark, issjölera, isälvsgrus och moiga moräner. Objektet ligger ca 525-550 m.ö.h. i övre delen av Indalsälvens vattensystem i ett tidigare issjöområde. Gamla stubbhorisonter har påträffats, den ena från 2600 f. Kr. och den andra från 4100 f. Kr. Området är knappt 9000 ha stort och omfattar Ånnsjön med främst myrmarker och deltaland norr och väster om sjön. Två växt- och djurskyddsområden Enadeltat och Halsnäsdeltat på totalt 1159 ha ingår. Området ansluter till det redan befintliga SCI-området Vålådalen i söder och till vattendraget Åreälven (västra delarna av Indalsälven), för vilka Enan och Handölan är källflöden. 9(27)

Av de mer än 2000 ha stora myrområdena norr och väster om sjön kan ca 600 ha betecknas som terrängtäckande myrar, resten som aapamyrar. De delar av Enan och Handölan som rinner genom objektet är närmast av habitattypen alpina vattendrag med örtrik strandvegetation. De fastmarksskogar som ingår, främst på öarna i Ånnsjön, är huvudsakligen av typen västlig taiga. Myrmarkerna är mycket variationsrika och mosaikartade. Terrängtäckande mosse, topogent kärr, soligent kärr, mosse, lösbottnar, små gölar - tjärnar m.m. ingår i mosaiken. Myr- och deltaområdena är liksom de öppna, oftast grunda stränderna viktiga fågelbiotoper. Sammanlagt häckar ca 100 fågelarter i området. Av dem är drygt 10-talet andfåglar som bläsand, sjöorre, svärta alfågel, stjärtand och smålom. Bland de 14 häckande vadarearterna märks myrsnäppa, smalnäbbad simsnäppa, mosnäppa och storspov. Ånnsjön och dess närmaste omgivning har också stor betydelse som rastlokal för främst mer nordligt häckande våtmarksfåglar. I Ånnsjön med Landverksströmmen finns storvuxen, sjölevande nedströmslekande öring. Stammen bedöms ha stort skyddsvärde med få motsvarigheter i länet. Det finns både sjölevande och sjölekande respektive sjölevande och strömlekande (uppströmslekande) stam av röding. Den strömlekande stammen bedöms ha mycket stort skyddsvärde med få motsvarigheter i landet. Bland Ånnsjöns 32 kända vattenväxter finns den i vårt land mycket sällsynta styvnaten. Vid Ånnsjöns södra strand finns fjällägenheten Bunnerviken, ett litet men representativt område med odlingslandskap. I de naturliga fodermarkerna växer hävdgynnade örter som kattfot, ormrot, prästkrage, fjällskallra, fjällvedel och slåtterblomma. Bunnerviken ingår i Natura 2000-området Vålådalen och är tillika naturreservat. Höga naturvärden i och i anslutning till sjöar och vattendrag är ofta kopplade till naturlighet i vattendynamiken och naturlighet i omgivningarna. Den nästan helt oreglerade vattenföringen upprätthåller en stor variation av bottensubstrat, vegetation och strandstrukturer och därmed förutsättningarna för naturligt förekommande arter av växter och djur. Naturliga sjöutlopp är en av de avgörande faktorerna för en naturlig hydrologi i sjöarna men även i anslutande miljöer av strömvatten. Vid eller strax nedströms sjöutloppen finns ofta höga tätheter av bottenfauna vilka utgör en viktig födoresurs för fiskar och sjöfåglar. Ånnsjön Landverksströmmen är ett sådant område. En annan rik biotop är strömsträckan Landverksströmmen. Strömmen har stor betydelse som livsmiljö för laxfiskar som öring och röding. Många arter av bottenfauna, t.ex. sländlarver, är direkt beroende av strömmarnas syrgasrika vatten och renspolade bottnar för sin överlevnad. Det vinteröppna vattnet ger även här möjlighet för födosök för bland annat utter och strömstare. Totalt sett innehar Ånnsjön mycket höga naturvärden. Det finns goda möjligheter för dessa värden att kvarstå på sikt då inga ingrepp som på betydande sätt kan skada naturvärdena i Natura 2000-området får utföras utan särskilt tillstånd från Länsstyrelsen Jämtlands län. 10(27)

4. Beskrivning av naturtyper och arter 4.1 Våtmarker Terrängtäckande mossar (7130) Mossar (äkta ombrotrofa myrar) som följer underlagets såväl upphöjda, plana som sluttande delar. Typen förekommer endast i nederbördsrika oceaniskt påverkade områden. Pga. klimatet och det rörliga vattnet förekommer här arter som annars är knutna till kärr, exempelvis sotvitmossa. Aapamyra r (7310) Myrkomplex som domineras av kärr i de centrala delarna. Hydrotopografiska myrtyper som strängflarkkärr och olika typer a v blandmyrar räknas automatiskt till aapamyrar. Andra myrtyper som kan ingå i dessa komplex är nordliga mossar av rostvitmossa-typ, topogena och soligena kärr, backkärr och sumpskog. Aapamyren är nordlig och bäs t utbildad ovan Limes Norrlandicus. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus för mossar och myrar: Hydrologi och hydrokemi bör inte påverkas negativt utifrån nuläge. Täckningsgraden av botten- fält- busk och trädskikt bör inte förändras till att bli nämnvärt glesare eller tätare. Undantaget fall där förändringen är en för naturtypen positiv effekt av restaureringsåtgärder. Hävd kan behövas i områden som annars skulle växa igen. Exempel på områden i Ånnsjön som skulle behöva hävd är öarna i Enans delta. De strukturer/formelement som finns på myren bibehålls och har samma omfattning och geografiska spridning som vid basinventeringen. Undantaget det som kan klassas som naturliga förändringar eller positiva förändringar som följd av en lyckad restaureringsåtgärd. Exempel på strukturer: Mossar: tuvor, strängar, höljor, kärrfönster, slukhål, dråg Aapamyrar: tuvor, strängar, flarkar, flarkgölar Hög nederbörd, vilken möjliggör mossbildning även på sluttningar. Ingen påtaglig minskning av populationerna av de typiska arterna i naturtypen. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen. 4.2 Vatten Oligo-mesotrofa sjöar med strandpryl, braxengräs eller annuell vegetation på exponerade stränder (3130) Näringsfattiga eller svagt näringsrika sjöar upp till fjällen. Stränderna är grunda, ibland betespräglade. Vegetationen består av akvatiska arter som strandpryl och braxengräs samt av annueller 6 på blottlagda strandzoner. Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation (3220) Alpina och subalpina vattendrag med örtrik strandvegetation, i vilken bl.a. ingår fjällväxter som etablerats längs stränderna. Förutsättningar för gynnsam bevarandestatus för vattendragen Bibehållna eller förbättrade förhållanden avseende vatte nföring och flödesdynamik. Oreglerad vattenföring upprätthåller en stor variation gällande bottensubstrat, vegetation och str andstrukturer och därmed förutsättningar för naturligt förekommande arter. Representativa objekt av naturtypen oligomesotrofa sjöar har stora naturliga vattenståndsfluktuationer på flacka bottnar. En för naturtyperna naturliga artsammansättningar utan negativ inverkan av främmande arter eller fiskstammar. 6 Annueller = ettåriga växter 11(27)

Naturliga omgivningar med: strandvåtmarker, strandskog eller extensivt jordbruk med förekommande betade strandängar runt oligovatten. mesotrofa örtrik vegetation, salix, fjällbjörk, våtmarker och mader utefter alpina vattendrag. Upprätthållande av eventuellt förekommande strandbete eller återupptagen nyligen upphörd betesdrift. Naturligt näringsfattigt eller svagt näringsrikt och relativt klart (förutom vid transport av minerogent material nedströms glaciärer eller vid snösmältning) vatten med låg grad av antropogen 7 belastning avseende bl.a. humus, försurande ämnen, partiklar (grumlande ämnen), näringsämnen och miljögifter. Inom ramen för naturtypen förekommer olika vattenkemiska förhållanden. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna i naturtyperna. Viktiga funktioner och strukturer: Oligo-mesotrofa sjöar: naturligt stora vattenståndsfluktuationerna, ishyvling, strandbete periodvis blottlagda stränder med annuell vegetation. klart vatten kortskottsvegetation (t ex notblomster, strandpryl, braxengräs, klotgräs) Alpina vattendrag: Förekommande strandvegetation Naturlig vattendynamik Fria vandringsvägar i anslutande vattensystem (inga antropogena vandringshinder) är en förutsättning för vissa av naturtypens typiska arter. 4.3 Utter (1355) Ekologiska krav Uttern har stora hemområden. Honors hemområde omfattar ett område på cirka 28 km strandlängd. Vuxna hanar har hemområden med en storlek av omkring 45 km strandlängd. Hanars områden varierar i storlek beroende på områdets topografi, individuella egenskaper och närvaron av andra uttrar, speciellt hanuttrar. Mellan könen kan hemområden överlappa varandra. En hanes hemområde kan således omfatta en eller flera honors. För ett livskraftigt bestånd av utter krävs stora områden med mer eller mindre sammanhängande vattensystem. I små vattensystem, som ligger isolerade blir populationerna mycket sårbara, eftersom utbytet av individer försvåras eller uteblir (hona med ungar ca 7 km diameter, gamla hanar områden med en vidd av ca 15 km). Större, mer eller mindre sammanhängande vattensystem krävs därför för att få livskraftiga bestånd. Optimala miljöer för utter är vatten som erbjuder riklig tillgång på lättfångad föda året runt och som har tillgång till platser där uttern kan vila ostört, föda upp ungar etc. Uttern är vintertid beroende av strömmande vatten som ger möjlighet till näringsfångst om sjöarna blir islagda. Utterns föda består mestadels av fisk som t.ex. lake, simpor och karpfiskar, men även groddjur, kräftor, större insekter, fåglar och mindre däggdjur kan ingå i dieten. Sammansättningen av dieten återspeglar den tillgänglighet och förekomst av föda som finns i det område där uttern jagar. Födovalet varierar därför mellan olika områden och även med årstiden. En vuxen utter konsumerar cirka 1-1,5 kg fisk per dag Utter kan, då den uppsöker nytt revir eller partner, förflytta sig långa sträckor, förmodligen flera tiotals mil. 4.4 Gruppe n vadare och trana Arternas namn och kod A 127 Trana A140 Ljungpipare A151 Brushane A 154 Dubbelbeckasin A 166 A 170 Grönbena Smalnäbbad simsnäppa 7 Antropogen = av människan skapad 12(27)

Ekologiska krav Allmänna ekologiska krav för denna grupp av vadare + trana, är stora öppna våtmarksmosaiker (för t.ex. ljungpipare minst 90 ha) med låg vegetation, för att begränsa möjligheter till gömslen och sökplatser för rovdjur och fåglar. Hävdade raningar och slåttermarker säkrar kravet på låg vegetation och områden för födosök. De flesta vadare håller sig inom relativt små revir, för dubbelbeckasin gissningsvis 10 ha, vilket innebär att dessa hävdade områden bör vara spridda runt Ånnsjön. Relativt högt vattenstånd är viktigt, t.ex. för trana som häckar på våtmarker omgärdat av vatten. Fiskfria gölar krävs för den smalnäbbade simsnäppan. Ostördhet under häckningen och på spelplatser är mycket viktigt för t.ex. dubbelbeckasin och trana. 4.5 Gruppen rovfåglar och ugglor Arternas namn och kod A 082 Blå kärrhök A 094 Fiskgjuse A 091 A 098 A 215 Kungsörn Stenfalk Berguv A 456 Hökuggla A 222 Jorduggla A 223 Pärluggla Ekologiska krav Rovfåglar kräver ostördhet runt häckningsplatserna under häckningsperioden, d.v.s. främst april augusti. Kungsörn kräver lugn redan i januari och hela vintern igenom. Mindre känsliga är dock hök- och pärluggla. Kungsörn och fiskgjuse bygger bon i plattkronade gamla tallar (äldre än 200 år) eller på klipphyllor, fiskgjuse i nära kontakt med vatten. Stenfalk använder sig av bl. a. övergivna korp- och kråkbon i träd eller på klipphyllor. Hök- och pärluggla bygger bo i hålträd efter främst spillkråka i tät skog, gärna i närheten av större öppna områden. Helt knutna till öppna områden är blå kärrhök och jorduggla vilka häckar ute på eller i anslutning till stora öppna områden, t.ex. myrar, kärr och hedar. Stora öppna områden såsom våtmarker, naturbetesmarker och slåttermarker är viktiga för födosök av främst gnagare och småfågel för berguv, hökuggla, stenfalk, jorduggla, blå kärrhök. Även pärluggla kan husera i kantzon mellan skog och öppen mark. Fåglarnas föda skiljer sig. Gnagare och småfåglar är viktiga bytesdjur för de mindre rovfåglarna, kungsörn tar djur i storleken 0,5 5 kg, däribland renkalvar. Fiskgjuse jagar fisk ned till 0,5 m djup. De mindre rovfåglarna söker föda i mindre revir om 3-25 km2, de större kan jaga någon mil från boet. 4.6 Gruppen simfåglar och silvertärna Artern as namn och kod A 194 A 001 Silvertärna Smålom A 002 Storlom A 007 Svarthakedopping A 038 Sångsvan Ekologiska krav Gruppen är ganska spretig och har olika ekologiska krav. Lommarna behöver ostörda häckningsplatser, medan silvertärna och svarthakedopping är mindre störningskänsliga. Smålom och svarthakedopping häckar vid fiskfria dammar och småvatten ute på gungflyn för att komma undan predatorer. Storlom häckar på öar och holmar vid klarvattensjöar. 13(27)

Svarthakedopping livnär sig på larver och småkryp i vatten (evertebrater) men även larvstadier för landlevande insekter, småfisk och grodyngel. Lommar fiskar medan sångsvan äter undervattenväxter. Dikning och därmed igenväxning av våtmarkerna ökar tillgängligheten för räv och andra jägare till häckningsplatserna, vilket påverkar smålom och svarthakedopping. Som känsligast är sångsvan vid rastplatser under flyttningar och på övervintringsområden. Därför behöver sångsvan lugn under vårvintern (par som häckar i nordligaste delen av Skandinavien). Silvertärna och svarthakedopping är ganska störningsokänsliga fåglar men har minskat drastiskt i antal (svarthakedopping har halverats på 24 år). För silvertärna är en orsak färre skrattmåskolonier som har givit skydd för rovfåglar. Smålom har minskat i antal under en lång tidsperiod. I Europa är norra Skandinavien kärnområde för sångsvan. 4.7 Gruppen hackspettar Arternas namn och kod A 236 A 241 Spillkråka Tretåig hackspett Ekologiska krav Lämpliga häckningsmiljöer för spillkråka är grov asp (30 cm diameter i brösthöjd) och tall (40 cm diameter i brösthöjd), vilket är en bristvara i norrländska skogar. Medelåldern för häckningsträd i Dalarna är 187 år och i Gästrikland 239 år, vilket innebär att den troligen inte är lägre i Jämtlands län. Spillkråkans föda är vedlevande insekter och myror. Den födosöker ofta lågt i träd, på stubbar mm, gärna i rotrötad gran efter hästmyror. Tretåig hackspett häckar i skog med ett stort inslag av döda eller döende träd, huvudsakligen i olikåldrig naturgranskog med kontinuerlig förekomst av barkborreangripna träd och högstubbar och ofta i sumpgranskog. För att trivas krävs att minst 5 % av den stående biomassan är stående död ved med kvarsittande bark. Den är specialist på barkborrar och följer massförekomsterna av insekterna till brandfält, stormfällen etc. Därför är den tretåiga hackspetten mer rörlig än många andra hackspettar. Spillkråkan är något av en nyckelart i barrskogens ekosystem genom att den producerar ett stort antal bohål lämpliga för större hålhäckande fåglar och däggdjur som inte själva kan hugga ut sitt bo. Båda hackspettarna är stannfåglar och häckningsreviret är 25 100 ha för tretåig och 100-1000 ha för spillkråka. Båda arterna rör sig vintertid över större arealer. 4.8 Gruppen skogshöns och blåhake Arternas namn och kod A 108 Tjäder A 104 Järpe A 409 Orre A 272 Blåhake Ekologiska krav Blåhaken häckar i fjällbjörkskog och områden med täta videsnår. Häckningsreviret är ca 1 ha. Orren är de öppna markernas skogshöna och häckar på hedar och mossar samt i tidiga successionsstadier efter kalhyggen och skogsbränder. Tjädern häckar i stora sammanhängande skogsområden med en variation av gammal tallskog, myrar, kärr och sumpskogar. Dessutom är den bunden till traditionella lekplatser. Under vintern lever den i äldre tallskog och livnär sig på tallbarr och tallskott. Våren tillbringar hönan på våtmarker och äter blad, blommor och skott tuvullens. De små kycklingarna trivs också ute på våtmarkerna, där de äter insekter. Tjäderns och orrens hemområde är ca 25-75 km 2 stort. 14(27)

Järpen vill ha tät skog med föryngring av främst gran med inblandning av al, björk och asp. Lövträdsandelen bör öve rstiga 10 % för att marken ska accepteras. Järpen hittas inte i fragmenterade, isolerade lokaler mindre än 25 ha. Stannar biotopen intakt stannar järpen i sitt revir hela sin livstid. För alla skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktigt för kycklingarnas överlevnad, och därför blir hönsen beroende av bl.a. våtmarker under kycklingarnas första levnadsveckor. 5. Hotbild Förändrad vattenföring: markavvattning/dämning Tillkommande och existerande ingrepp i form av dikning och andra markavvattnande åtgärder liksom dämning kan påverka våtmarkernas hydrologi och hydrokemi på ett negativt sätt, vilket i sin tur kan ge konsekvenser på vegetation och torvbildning samt torvnedbrytning. Även markavvattningsföretag och dämning i närliggande våtmarks- eller fastmarksmiljöer kan ge en negativ påverkan på habitatet. Dikningseffekter kan ske efter körning med fyrhjuling på våtmarken. Reglering av vattenföringen; småskalig utbyggnad i kvarvarande oreglerade vattendragssträckor eller fortsatt/ökad påverkan i redan reglerade vatten, t ex sänkt minimitappning, ökad korttidsreglering. Reglering kan orsaka störd flödesdynamik, fragmentering/vandringshinder, överdämning av våtmarks- och strandområden, torrläggning av vattendragssträckor och/eller ändrade näringsförhållanden. Överdämning och/eller onaturligt låga vattenstånd kan leda till erosion, försumpning och/eller igenväxning i strandzonen. Utgrävning av bottnen i sjön skapar grumling. Nedläggning av slåttermarker och naturbetesmarker Minskning av arealen hävdad gräsmark (slåtterängar, naturbetesmarker), p.g.a. igenväxning och gödsling. Gödsling och igenväxning medför en drastiskt minskad och förändrad flora, vilket i sin tur påverkar småfåglar, gnagare, vadare och rovdjur. Ho t mot fiskstammar och livet i vattnet Fiske som är ensidigt mot vissa arter eller som är för hårt i förhållande till sjöns naturliga produktionsförmåga. Omfattande nätfiske kan även resultera i drunknade fåglar. Utsättning av främmande arter eller fiskstammar kan ändra konkurrensförhållanden, sprida smitta och/eller orsaka genetisk kontaminering. Broar, trummor eller passager över till- eller utflöde kan orsaka vandringshinder. Störningar Störning av fåglarna under spel och häckning, d.v.s. april aug., för kungsörn redan från januari. Störning kan vara vandrare, skotertrafik, närgången vattenskoter- och båttrafik (även kanoting), avverkningar etc. Boplundrare. Kungsörnstammen har minskat kraftigt i Jämtlands läns fjälltrakter de senaste åren, mycket beroende på förföljelse. Därför måste särskilt skydd tas till utnyttjade revir. Näringsberikning, igenväxning och utsläpp Spridning av till exempel kalk, aska och gödningsämnen i habitatet ger drastiska förändringar på vegetationens artsammansättning med resultat att antalet vitmossor minskar, och andelen gräs, buskar och träd ökar. Motsvarande spridning av kemiska substanser i habitatets närhet kan också skada habitatet genom luftburen deposition eller genom transport med tillrinnande vatten. Kalkning förändrar de fysiska och kemiska förutsättningarna för strandmiljöernas naturligt förekommande arter. Igenväxning av habitatet p.g.a. markavvattning och kvävedeposition kan innebära förändringar i artsammansättningen i botten- och fältskikt och att habitatet på sikt övergår till habitatet trädklädd myr 91D0. 15(27)

Indirekt innebär markavvattning igenväxning. Därmed försvinner häckningsplatser för vadare,, men även möjlighet till födosök för ett stort antal små och mellanstora rovfåglar. Utsläpp av föroreningar från punktkälla, t ex avlopp, industri, täkt, fritidsbebyggelse eller annan verksamhet ökar risken för negativa vattenkemiska förändringar. Igenväxning medför sämre möjligheter till födosök på myrarna för skogshönsens kycklingar. Vägar/järnvägar och skogsbilvägar - anläggning, underhåll och trafik kan orsaka grumling och utsläpp av miljöfarliga ämnen i diken och vattendrag. Skogsbruk Skogsbruk och andra företag som innebär att fastmarksholmar och närliggande fastmark avverkas kan innebära är näringsämnen läcker ut på myrar och i sjöar och att de hydrologiska förhållandena ändras. Erosionsproblem kan uppkomma som en följd av ändrad hydrologi efter skogsbruksåtgärder och andra verksamheter. Markavvattning och skyddsdikning kan orsaka ökad belastning av humusämnen, grumling och igenslamning av bottenvegetation och grunda bottnar. Avverkning av strandskog förändrar hydrologi och struktur i strandzonen och ändrad tillförsel av större organiskt material. Genom att anlägga skogsbilvägar över eller i närheten av våtmarken kan hydrologin och/eller hydrokemin i området förstöras. Tjäder kräver äldre tallskog för vinter bete. Järpen är den täta skogens skogshöna. Borttagande av äldre boträd och hålträd påverkar hackspettar, vilket i sin tur medför förlust av boträd för t.ex. ugglor och andra djur som inte själva mejslar ut sitt bo. Sko gsbruk kan också innebära störning vid häckningsplatser för känsliga djur. Avverkning av sumpskogar och kantzoner bör ej utföras. Övriga hot Torvbrytning är det generellt största hotet mot våtmarkerna idag då det finns en risk för att efterfrågan på torv som energikälla och jordförbättringsmedel blir större. I dagsläget är det ett långsökt hot för Ånnsjöområdet. Fragmentering av stora öppna våtmarker, genom vägbyggen, vandringsleder, igenväxning, skogsbruk, bebyggelse och luftledningar. Fragmentering påverkar stammen av vadare och rovfåglar, samt tjäder, men även järpe. De mindre rovfåglarna påverkas av den minskande stammen av gnagare, främst fjällämmel, men även av småviltjakt de år som ripans häckni ng har varit mindre lyckad. Blå kärrhök, och hökuggla och jorduggla har minskat successivt de senaste 15-20 åren, där en tänkbar orsak kan vara just minskad tillgång på gnagare. Byggnation av vindkraftverk, telemaster, luftledningar. Detta påverkar i första hand större fåglar. 6. Bevarandeåtgärder 6.1 Övergripande lagstiftning Ett tillståndskrav har införts i Miljöbalken som innebär att det är förbjudet att utan tillstånd bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i Natura 2000 områden. Tillståndsplikten fångar upp såväl verksamheter och åtgärder som i övrigt regleras i Miljöbalken liksom de som regleras i annan lag. Förutsättningarna för att ge tillstånd anges i 7 Kap 28 b och 29. Tillstånd får lämnas endast om verksamheten eller åtgärden inte kan skada de förtecknade naturtyperna i Natura 2000 området, eller där denna inte innebär en störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i området av de arter som avses att skyddas. 16(27)

6.2 Områdesskydd Idag är delar av Ånnsjön skyddat på olika sätt. Södra och sydöstra stranden ingår i Vålådalens naturreservat. Dessutom finns två växt- och djurskyddsområden i delta- och myrområdena på norra och nordvästra sidan av sjön. 6.3 Regionala miljömål Bevarandeplanen följer i detta avsnitt en modell där två uppdrag löper parallellt. Dels ingår Ånnsjön som Natura 2000-område, dels finns arbetet med regionala miljömål via en mängd länsmål. Tabell 4 nedan visar på miljömål som har direkt anknytning till Ånnsjön och dess närmaste omgivning. Tabell 4: Sammanställning av miljömål som har direkt anknytning till Ånnsjön och dess närmaste omgivning. Länsmål 8 Levande sjöar och vattendrag 11 Myllrande våtmarker 12 Levande skogar 13 Rikt odlingslandskap 14 Storslagen fjällmiljö Delmål Beskrivning 8:1 Ingen ytterligare utbyggnad av vattenkraft 8:2 Skyddet av vattendraget utökas 8:3 Restaurering av vattensystemet 8:5 Förhindra spridning av oönskade arter och populationer 8:6 Stärka skyddet och förbättra livsvillkoren för hotade arter och populationer 11:1 Skyddsvärda våtmarker lämnas fria från mänskliga ingrepp 11:2 Förhindra motordriven barmarkskörning på skyddsvärda våtmarker 11:5 Kulturhistoriska lämningar 12:1 Skyddsvärd skogsmark i reservat och frivilliga avsättningar 12:2 Försumbara skador på forn- och kulturlämningar 13:4 Behållen areal slåtterängar och betesmarker på fjällägenheterna 13:6 Naturliga växter och djur i odlingslandskapet 14:1 Minskning av störningar på flora, fauna, renskötsel och icke motorburen turism 14:4 Känna till, vårda och skydda speciellt värdefulla miljöer Arbetet med Ånnsjön omfattar många miljömål, vilket även visar på komplexiteten på dels ekosystem, dels nyttjande av sjön och dess omgivningar. 6.4 Åtgärder i anslutning till vatten Ingen ytterligare utbyggnad av vattenkraft Älven med bi- och källflöden är idag skyddad mot fortsatt vattenkraftsexploatering via Miljöbalken 4 kap 6. Åreälvens skydd genom MB stärker Jämtlands länsmål 8:1 avseende Levande sjöar och vattendrag att Ingen ytterligare utbyggnad av vattenkraft i oreglerade vattendrag eller kvarvarande outbyggda vattendragssträckor skall tillåtas. 17(27)

Skyddet av vattensystemet utökas Det övergripande bevarandesyftet för Åreälvens vattensystem är att bibehålla gynnsam bevarandestatus för naturtyperna och arterna listade i Art- och habitatdirektivet samt fåglarna i Fågeldirektivet. Vattenföroreningar Riskerna för föroreningar och oönskad påverkan av områdets vattenkvalitet har främst anknytning till kommunala avlopp, industrier, enskilda avloppsbrunnar samt att jordbruket utgör en påverkansfaktor längs älven. Den kommunala översiktsplaneringen är ett viktigt instrument för ett långsiktigt skydd av värden i och kring vattnet i detta sammanhang. Den större enskilda industrin i Ånnsjöområdet är täljstensfabriken i Handöl. Här ska fortsatt arbete med sedimenteringsdammar och miljökontroller säkra god vattenkvalitet i Ånnsjön. Skyddszoner vid skogsbruk De mest artrika delarna i området är kantzonerna mellan fastmark och kärr respektive fastmark och vatten. Ånnsjön är tidigare endast delvis påverkat av hyggen. Det är önskvärt med skyddszoner mellan hygge och kärr respektive hygge och sjö/vattendrag vid framtida avverkningar. Rekommenderad bredd är 20-25 m. De ännu skogbevuxna fastmarksholmarna i våtmarken bör lämnas intakta. Gödsling och kalkning i anslutning till skogsområden runt kärret ska begränsas. Skyddszon mot kärret på 70 m är väsentligt. Skogsbruket på Granön bedöms ha marginell betydelse för fågellivet och fortsätter som tidigare. Stärka skyddet och förbättra livsvillkoren för hotade arter och populationer En orsak till Ånnsjöns långa befolkningshistoria är dess goda fiske. Sjön med anslutande i bäckar och åar hyser flera olika skyddsvärda stammar av strömlekande röding och öring, samt sjölekande röding. På okänt sätt introducerades Kanadaröding i Ånnsjön, troligtvis någon gång i slutet av 1960-talet. Denna art utgör nu det största hotet mot de inhemska röding- och öringbestånden, och insatser görs därför årligen för att hålla tillbaka populationerna av Kanadaröding (genom nätfiske under lektiden). En annan introducerad art som konkurrerar med den inhemska öringen är bäcköring. Denna art kan dock inte aktivt decimeras som Kanadarödingen utan här försöker man bara förbättra öringens förutsättningar genom fredning i vissa områden. Huvudtemat i skyddet för fiskstammarna är: Skydd av lekande och lekvandrande öring och röding i hela sjön under tiden 20/8 30/9. Skydd av lek- och uppväxtområden för öring och röding i bäckar och åar: Strömfiske tillämpas bara i Landverksströmmen, Handölan och Enan. Skyddsområden utanför åar och bäckar läggs ut med lokal anpassning. U ndersökningar Vattensystemets nyckelbiotoper är idag endast delvis kända. Dessa kan definieras som områden med höga naturvärden där rödlistade arter eller i övrigt skyddsvärda djur och växter förekommer eller kan förväntas förekomma. Sedan år 1991 har studier bedrivits för att ta reda på mer om Ånnsjöns naturvärden. Resultat och slutsatser har dock inte sammanställts då resurserna har uteblivit. Provfiske under 2004 visade dock att både öring och röding återhämtat sig starkt. 18(27)

Nästa steg är att sammanställa resultaten av gjorda studier, samt att med utgångspunkt i gjorda studier fortsätta fiskeribiologiska undersökningar för att fylla nya kunskapsluckor. Då Ånnsjön ligger i direkt anslutning till Natura 2000-området Åreälven, hänvisas för åtgärder kopplade till vatten även till bevarandeplanen för Åreälven. 6.5 Åtgärder i anslutning till våtmarker Igenväxning av våtmarker Många fågelarter i Ånnsjöområdet är beroende av stora öppna våtmarker och/eller hävdade områden. Pga. ett minskat behov av naturbetesmarker och slåtterängar har eller är stora delar i en igenväxningsfas. Det innebär att återstående våtmarker blir än viktigare. Genom flygbildsanalys är det lätt att studera igenväxningstakt, och här är det viktigt att bevaka att igenväxningen inte fortskrider för långt innan röjningsåtgärder sätts in. Det finns redan idag ett stort behov av buskröjning och starrslåtter på öarna i Handölsdeltat. Markavvattning och dämning Markavvattning eller dämning av myren får förödande effekter på flora och fauna i kärret. På sikt kan det leda till igenväxning, vilket påverkar mycket negativt på fågelpopulationerna i området. Några diken i våtmarksområdet har direkt påverkat vegetationen. Det är diken på myrarna söder om Ånn. Pluggning av dessa diken skulle troligtvis höja vattennivåerna och hejda förbuskningen. Därför bör detta göras så snart som möjligt, i samråd med markägare. Barmarkskörning Bar markskörning med främst fyrhjuling är en ökande verksamhet som orsakar bestående skador på våtmarksvegetation i såväl fält- som bottenskikt. Spåren blir också en typ av diken. Därför behövs åtgärder för att begränsa körningen och dess effekter: Inventering av eventuella skador Kanalisering till områden med låg känslighet och förstärkning av leder med högt slitage. Information till markägare och aktörer inom skogsbruk, rennäring, jakt och turism. 6.6 Ånnsjön som fjäll- och naturmiljö Den tekniska utvecklingen har medfört att dagens snöskotrar är mycket snabba (toppfarter närmare 200 km/h) och har hög framkomlighet. Det ökade motornöjet, om det bedrivs så att gastummen får bestämma får dock stora konsekvenser. Det är idag mycket svårt att kombinera intressen som testkörningsbana för skoteråkning, vinterfiske, icke motorburen turism och naturvärden i Ånnsjöområdet. Samtidigt är skoterturism en viktig inkomstkälla i området. De allt tidigare vårarna påverkar även fågellivet. Tranor och andra häckande fåglar kommer allt tidigare till Ånnsjön, samtidigt som det fortfarande är helt lagligt att köra snöskoter och åka skidor i fågelskyddsområdena. Därmed fungerar inte längre fågelskyddsområdena som de ska, vars syfte är just att värna det rika fågellivet. 19(27)

Översyn av skoterlednätet Utvecklingen i Kösjöområdet, med nya skoterleder på fastmark runt sjön istället för rakt över sjön, skulle kanske även vara en möjlig lösning även för Ånnsjöområdet. Trafik i syfte att transportera sig till fiskeplatser berörs inte. Arbetet ska göras i samarbete mellan skoterklubbar, markägare och aktörer runt Ånnsjön. Översyn av fågelskyddsområdenas beträdelseförbud För att även i fortsättningen kunna värna det rika fågellivet i Ånnsjön, bör tiderna för beträdelseförbud för fågelskyddsområdena ses över. Detta ska göras i samarbete mellan ornitologiska föreningen i Handöl, aktörer runt Ånnsjön och Länsstyrelsen som naturvårdsförvaltare av fågelskyddsområdet. 6.7 Sammanställning av åtgärder Delområde 1: Våtmarkerna Restaurering Ev. pluggning av dikena på myrarna s. Ånn. Ev. starrslåtter och även buskröjning i Handölsdeltat. Delområde 2: Vattnen Restaurering: Borttagning av vandringshinder för fisk. Löpande skötsel: Åtgärder för att begränsa främmande fiskstammar. Skydd av lekande och lekvandrande öring och rödin g i hela sjön under tiden 20/8 30/9. Skydd av lek- och uppväxtområd en för öring och röding i bäcka r och åar: strömfiske tillämpas bara i Landverksströmmen, Handölan och Enan. skyddsområden utanför åar och bäckar läggs ut med lokal anpassning. 6.8 Bevarandeåtgärder utanför området Skyddszoner vid skogsbruk Det är önskvärt med en förhöjd naturvårdsambition i zonen närmast utanför Natura 2000- området. Vid en eventuell framtida avverkning bör åtminstone på de närmaste 30 metrarna av Natura 2000-området en skärm lämnas. Skogen bör i detta område brukas så att skogen kontinuerligt har ett trädskikt med vuxna träd, s.k. kontinuitetsskogsbruk. Gödsling och kalkning i skogsområden runt Natura 2000-området ska begränsas. Skyddszon mot området bör vara minst 70 m. Vid avverkningar, gödsling, kalkning m.m. i områden där vattenföringen leder in i Natura 2000-området måste särskild hänsyn tas. Skötsel utanför Natura 2000-området Omgivande mark är idag delvis hårt präglad av skogsbruk. Markägare till närliggande områden har emellertid stora möjligheter att hjälpa till att bevara naturvärdena som finns i området genom att exempelvis vid röjningar, gallringar och slutavverkningar gynna förekomst av gamla, döende och döda träd av olika trädslag. Lövträd såsom asp, sälg och rönn är särskilt värdefulla. 20(27)

7. Bevarandestatus idag 7.1 Områdets bevarandestatus idag Området är otillräckligt undersökt varför vi inte med säkerhet kan säga vilken bevarandestatus området har idag. Samtliga Natura 2000-områden kommer att basinventeras under 2005-2008. Efter basinventeringen kommer det att finnas ett bättr e underlag för att bedöma bevarandetillståndet. Nedan redovisas därför endast en preliminär bild. Tabell 5. Bedömd bevarandestatus för ingående naturtyper enligt art- och habitatdirektivet. Kod Naturtyp Bedömd bevarandestatus 3130 Oligo-mesotrofa sjöar med Ej bedömd 3220 Alpina vattendrag m. örtrik strandvegetation Gynnsam 7130* Terrängtäckande mossar (endast aktiva) Gynnsam 7310* Aapamyrar Gynnsam *) = Prioriterad naturtyp Tabell 2. Ingående arter enligt art- och habitatdirektivet. Kod Art Bedömd bevarandestatus 1355 Utter Lutra lutra Gynnsam Tabell 6. Bedömd bevarandestatus för ingående arter enligt art- och habitatdirektivet. Gruppen vadare och trana Kod Art Bedömd bevarandestatus A151 Brushane Philomachus pugnax Gynnsam A154 Dubbelbeckasin Gallinago media Ej bedömd A166 Grönbena Tringa glareola Gynnsam A140 Ljungpipare Pluvialis apricaria Gynnsam A170 Smalnäbbad simsnäppa Phalaropus lobatus Gynnsam A127 Trana Grus grus Gynnsam Gruppen rovfåglar och ugglor A215 Berguv Bubo bubo Gynnsam A082 Blå kärrhök Circus cyaneus Gynnsam A094 Fiskgjuse Pandion haliaetus Gynnsam A456 Hökuggla Surnia ulula Gynnsam A222 Jorduggla Asio flammeus Gynnsam A091 A223 A098 Kungsörn Pärluggla Stenfalk Aquila chrysaetos Aegolius funereus Falco columbarius Gynnsam Gynnsam Gynnsam Gruppen Simfåglar och silvertärna A194 Silvertärna Sterna paradisaea Gynnsam A001 Smålom Gavia stellata Gynnsam A002 Storlom Gavia arctica Gynnsam A007 Svarthakedopping Podiceps auritus Gynnsam A038 Sångsvan Cygnus cygnus Gynnsam Gruppen hackspettar A236 Spillkråka Dryocopus martius Gynnsam A241 Tretåig hackspett Picoides tridactylus Gynnsam 21(27)

Forts. Tabell 6. Gruppen skogshöns och blåhake Kod Art Bedömd bevarandestatus A104 Järpe Bonasa bonasia Gynnsam A409 Orre Tetrao tetrix tetrix Gynnsam A108 Tjäder Tetrao urogallus Gynnsam A272 Blåhake Luscinia svecica Gynnsam 7.2 Bevarandestatus nationellt för ingående naturtyper Våtmarkerna Totalarealen av terrängtäckande myrar i landet har inte påverkats särskilt under 1900-talet, p.g.a. lågt tryck av storskalig exploatering. Däremot har en stor andel av förekomsterna av habitatet lokala skador som ett resultat av skogsbruksåtgärder och markavvattningsprojekt. Totalarealen av aapamyrarna i landet har minskat något under 1900-talet, men fortfarande finns stora arealer kvar. Där habitatet spolierats är främst markavattningsprojekt och storskaliga torvtäkter anledningen till förstörelsen. En stor andel av förekomsterna av habitatet har lokala skador i form av små husbehovstäkter och markavvattningsprojekt, det gäller framför allt de soligena kärren. Utbredningsområdena har för varken aapamyrar eller mossar minskat. Vattendragen Naturtypen Oligo-mesotrofa sjöar med strandpryl, braxengräs eller annuell vegetation på exponerade stränder är svår att avgränsa från Oligotrofa mineralfattiga sjöar i slättområden (3110). Representativa objekt torde dock främst förekomma i vattensystem med stora vattenståndsfluktuationer, flacka stränder och/eller förekommande strandbete. Naturtypen är liksom andra sjöar påverkade av humifiering, eutrofiering, försurning och reglering. Det som mest påtagligt förändrar enskilda objekt torde vara reglering och utjämnade vattenståndsvariationer eftersom igenväxning eller försumpning av strandzonen minskar förutsättningarna för den, för sjötypen, karaktäristiska vegetationen. Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation förekommer i den alpina regionen i avrinningsområdenas övre delar och är därmed en delmängd av många större vattensystem i norra Sverige. De alpina vattendragen utgör en relativt opåverkad rest av Sveriges i övrigt, av reglering, kanalisering och markanvändning, påverkade vattendrag. Tillflödena till de fyra nationalälvarna samt ett antal delavrinningsområden i fjällen är idag skyddade mot utbyggnad för vattenkraftsändamål (MB 4 kap 6 ). Naturtypen förekommer i de stora skyddade fjällområdena och omfattas där av områdesskydd. Gynnsam bevarandestatus för naturtypen kan upprätthållas endast om bevarandeåtgärderna omfattar även angränsande strandmiljöer av betydelse för vattendraget samt hänsyn i tillrinningsområdet. 7.2 Bevarandestatus nationellt för ingående arter Utter Den svenska populationen av utter är f.n. uppskattad till minst 1 000 individer. Uttern finns med säkerhet reproducerande i AB, C, D, E, F, G, H, S, T, W, X, Y, Z, AC och BD län. Möjligen finns reproducerande utter även i K-län. Inventeringar utförda under 1990-talet och framåt tyder på en viss återhämtning av utterbeståndet i både antal och utbredning. Dessutom har antalet uttrar som sänts in som statens vilt ökat under 1990-talet. Döda uttrar har även inkommit från områden som under 1980-talet betraktades som uttertomma. Uttern är rödlistad i Sverige som Sårbar (VU). Uttern förekommer i flertalet europeiska länder, men bestånden är på många håll mycket svaga. Starka populationer finns i Portugal, Irland, Grekland, Skottland och i den ryska taigan. Nordnorska Atlantkusten har också en tät och livskraftig utterpopulation. Den finska populationen uppskattas till 1 000 individer, den tyska till 500 1 000 och den italienska till 130. 22(27)

Gruppen vadare och trana Brushanen häckar sällsynt till tämligen allmänt i flertalet län. Det totala svenska beståndet beräknades i slutet av 1980-talet uppgå till cirka 57 000 par. Det samlade europeiska beståndet har beräknats till mellan 105 000 och 140 000 par. Nyare finska inventeringar antyder att det eventuellt kan vara så högt som 230 000 par. Beroende på hur man räknar skulle det innebära att någonstans mellan 25 och 50 procent av Europas brushanar finns i Sverige. Brushanen häckar i två distinkt olika miljöer i Sverige. Ca 56 000 par återfinns på myrar i Norrlands skogsland och i fjällkedjan. Beståndet är stort och förmodligen relativt stabilt och inga tydliga hot kan urskiljas. Resterande cirka 500-1 000 par hittar man i de södra delarna av landet på välhävdade strandängar. De uppskattningsvis 15-25 fastlandslokaler som fortfarande hyser häckande brushane är alldeles för få för att det sydliga beståndet skall kunna anses vara långsiktigt stabilt. Restaurering av strandängar visar dock att arten relativt snabbt återetablerar sig om lämpliga miljöer skapas. Dubbelbeckasinen tillhör våra mera sällsynta häckfåglar med ett bestånd på uppskattningsvis 2 000 individer. Den nuvarande häckningsutbredningen omfattar ett fåtal områden i fjällkedjan i Z, AC och BD län. Fram till andra hälften av 1800-talet var dubbelbeckasinen mycket talrikt förekommande på fuktiga, sidlänta slåttermarker i södra Sverige. Arten var därefter stadd i kraftig minskning och sedan 1959 har inga häckningar konstaterats utanför fjällområdet. Från och med 1980-talet har spelande dubbelbeckasiner årligen uppträtt i allt högre utsträckning på bl.a. restaurerade strandängar i södra Sverige, dock utan att någon häckning har kunnat konstateras. Dubbelbeckasinen är rödlistad i kategorin Missgynnad (NT) i Sverige. Det europeiska beståndet uppgår till i storleksordningen 25 000 par varav den absoluta merparten i Vitryssland och Norge (10 000-30 000 individer). Tecken finns på att arten är på kraftig tillbakagång i östra Europa där det dock fortfarande finns ett tämligen starkt bestånd. Dubbelbeckasinen är förtecknade på IUCN:s globala rödlista som Near Threatened (NT). Grönbenan är en vanlig häckfågel i mellersta och norra Sverige. Den är tillsammans med brushanen den vanligaste vadaren på norrländska myrar. I södra Sverige är arten betydligt ovanligare och regelbundna häckningar sker endast på Sydsvenska höglandet. Mer tillfälligt förekommer häckningar i M, N, I och E län. Sedan mitten av 1980-talet har grönbenan gått kraftigt tillbaka i södra Sverige. Det svenska beståndet uppskattas till 50 000 100 000 par. I Finland häckar 200 000 300 000 par och i Norge 20 000 40 000 par. I övriga delar av Europa häckar drygt 5 000 par sammanlagt. Smalnäbbad simsnäppa häckar i fjällen och de övre delarna av skogslandet från Dalarna norrut till Torne lappmark. Större häckande bestånd finns endast i W, Z, AC och BD län. Ett mindre antal häckningar finns rapporterade från Norrlandskustens skärgård och nära skogs- och myrland i Västerbotten och Norrbotten. Möjligtvis finns ett fast bestånd även i de inre delarna av Y län. Det svenska beståndet uppskattas till mellan 15 000 och 25 000 par. I Europa i övrigt finns arten på Island (30 000 50 000 par), Norge (5 000 15 000 par) och Finland (10 000 20 000 par). Totalt beräknas 65 000 95 000 par finnas i Europa utanför Ryssland. Ljungpiparen häckar i flertalet svenska län. Det samlade svenska beståndet uppskattas till mellan 50 000 och 70 000 par varav närmare 90 % finns i fjällen. I norra Sverige håller sig beståndet av allt att döma tämligen konstant. Data som stödjer den uppfattningen saknas dock. I södra Sverige är situationen betydligt mera bekymmersam med kraftiga minskningar eller försvinnanden under 1990-talet. Utvecklingen ser mycket dyster ut och stora insatser krävs för att bibehålla ett livskraftigt bestånd i landets södra delar. Det totala europeiska beståndet beräknas till minst 500 000 par, varav ca 2/3 på Island och i Norge tillsammans. Tranan har ökat markant i antal den senaste 20-årsperioden, speciellt märkbart i Götaland och Svealand. Tranan häckar numera förhållandevis jämnt spridd i samtliga svenska län. Antalet häckande par torde f.n. uppgå till åtminstone 15 000, kanske över 20 000 par. Därtill kommer ett stort antal icke könsmogna fåglar, vilka drar runt i Sverige under sommarhalvåret. Dessa senare fåglar kan vålla en del bekymmer för jordbruket och vid enstaka tillfällen har tillstånd för avskjutning av ett litet antal fåglar getts. De svenska tranorna utgör 20-38 % av europapopulationen. Sverige har således ett stort ansvar för bevarandet av arten. 23(27)

Gruppen rovfåglar och ugglor Berguven häckar i samtliga svenska län, dock fåtaligt på vissa ställen, däribland Norrlands inland, där tillgången på föda i många fall torde kunna vara en begränsande faktor. Antalet etablerade revir torde ligga i storleksordningen 600 700. Detta motsvarar knappt 5 % av det europeiska beståndet. Sedan mitten av 1970-talet har berguven sakta men säkert ökat i antal. Nyetableringar sker runt om i landet och rekryteringen är tämligen god. Berguven är rödlistad i kategorin Missgynnad (NT) i Sverige. Enligt senaste beräkning (1997) finns 845-1 095 par blå kärrhök i Sverige. Denna uppskattning är dock ganska osäker, siffran kan vara lägre. Helt uppenbart är att blå kärrhöken tillhör de rovfåglar i Sverige som har minskat kraftigt i antal under 1980-90talen. Arten häckar årligen i följande län; Y, AC, BD. Vissa år konstateras häckningar även i S, W, X och Z-län. Arten har försvunnit från M, I, H, O, E, D, AB, C, U och T-län. Blå kärrhöken är rödlistad i Sverige, där den är placerad i kategorin Sårbar (VU). Det europeiska beståndet utanför Ryssland uppgår till 8 300-10 800 par. I europeiska Ryssland finns 15 000-20 000 par. Antalet fiskgjusar beräknas uppgå till mellan 3 000-4 000 par. Arten riksinventerades av SOF år 2001 och resultatet av denna kommer att publiceras troligen 2003. Populationen i Sverige anses vara förhållandevis stabil, men inom vissa delområden förekommer numera säkra uppgifter om beståndsnedgångar. Fiskgjusen häckar i samtliga län utom på Gotland (I-län). I ett europeiskt perspektiv har Sverige ett stort ansvar för denna art då cirka 35 % häckar i landet. Hökugglan häckar regelbundet i norra Sverige; från norra Värmland, mellersta Dalarna, västligaste Hälsingland och norrut. Arten häckar dock fåtaligt i Norrlands kustområde även under goda år. Regelbundna förekomster finns således i S, W, X, Y, Z AC och BD län. I samband med höga populationstätheter och goda gnagarår kan gränsen för utbredningsområdet förskjutas söderut. Det häckande beståndets storlek varierar mycket kraftigt mellan olika år, från kanske endast ett 100-tal par under bottenår till mer än 5 000 par under goda år. Efter en lång period med uteblivna eller starkt reducerade smågnagartoppar i norra Sverige (1983-2000) är hökugglebeståndet nere på en mycket låg nivå och det är tveksamt om beståndet nu kan överskrida 1 000 par ens under ett toppår. I Europa finns arten endast i norra Skandinavien och det samlade svensk-norsk-finska beståndet har beräknats variera i storleksordningen 5 000-15 000 par. Jordugglan har konstaterats häcka i samtliga svenska landskap utom på de södra delarna av Sydsvenska höglandet. Den svenska populationen uppskattades vid mitten av 1990-talet till varierande mellan 2 400 4 200 par. Denna siffra är dock osäker och kan mycket väl vara lägre. Huvuddelen av beståndet i inlandet och i fjälltrakterna från Härjedalen och norrut. Beståndet i södra Sverige är mycket svagt. Beståndet av jorduggla har under det senaste halvseklet gradvis minskat, p.g.a. upphörande slåtter och en allmän igenväxning av öppen mark, samt mer markant under de senaste 20 åren till följd av uteblivna eller starkt reducerade smågnagartoppar i Norrlands skogs- och myrland. Detta har påverkat såväl det häckande beståndets storlek som rekryteringen. Det saknas säkra uppgifter om artens minskningstakt, men det får anses troligt att beståndet minst halverats de senaste 20 åren. Jordugglan är rödlistad i kategorin Missgynnad (NT) i Sverige. Jordugglan häckar mycket sparsamt över stora delar av Europa och huvuddelen av beståndet finns i de norra delarna av Norge, Sverige och Finland. Det samlade beståndets storlek är svårbestämt då antalet häckande par främst styrs av gnagartillgången i den boreala skogen och på tundran. Under dåliga år torde det inte finnas mera än cirka 10 000 par i Europa, under goda år kan den siffran mer än tredubblas. Kungsörnen häckar med säkerhet i följande län; M, I, F, N, C, S, W, X, Y, Z, AC, BD. Antalet kända revir uppgår till drygt 550 och beräknas kunna vara maximalt 670. Med ett revir menas ett geografiskt område där ett eller flera bon är kända. Alla revir är dock ej besatta av örnar, bl.a. på grund av förföljelse. Antalet revir som är besatta av par eller ensamma örnar uppgår därför troligen till mellan 400 500. Häckningsframgången är god eller acceptabel i större delen av Norrlands skogsland samt på Gotland och i Skåne och där är bestånden stabila eller ökande. Inom stora delar av fjällen och i det fjällnära skogslandet är dock reproduktionen mycket dålig och ett stort antal revir står outnyttjade. Kraftig förföljelse är konstaterad i Z läns fjälltrakter och mycket tyder på att förföljelsen är omfattande även i andra delar av fjällen, likaså i Tornedalen Orsaken till dålig föryngring i fjällen kan även ha andra bidragande orsaker. Kungsörnen är rödlistad i Sverige, där den är placerad i kategorin Missgynnad (NT). Det europeiska häckfågelbeståndet uppgår till 5 000 6 000 par. 24(27)

Pärlugglan häckar i samtliga svenska län. Beståndet är som starkast i större sammanhängande barrskogsområden och förekomsterna längs kusterna och på de stora slättområdena i södra och mellersta Sverige är svaga. Tätheterna avtar i det inre av Norrland, förmodligen främst p.g.a. klimatiska orsaker. Det häckande beståndets storlek varierar kraftigt mellan olika år beroende på smågnagartillgången. Under goda år handlar det om i storleksordningen 18 000 24 000 par, och under toppår om ännu mer kanske uppemot 40 000 par. Pärlugglan är nomadisk över stora delar av den norra barrskogsregionen. Detta gör att man bör vara försiktig med att uttala sig om beståndsförändringar i enskilda länder. Istället måste man försöka följa utvecklingen över stora sammanhängande arealer Norge, Sverige, Finland och västra Ryssland utgör förmodligen en enhet. Det nordeuropeiska beståndet överstiger förmodligen 30 000 par även under dåliga år, under goda år kan det kanske handla om uppemot 100 000 par. Förutom i norra Europa finns små häckande bestånd i skogs- och bergstrakterna i Centraleuropa, totalt i storleksordningen drygt 10 000 par. Det svenska beståndet av stenfalk uppskattades till 4 200-5 700 par vid mitten av 1990-talet. Flertalet par finns i lappmarkerna samt i Z- och W-län. Arten häckar årligen i följande län; H (Öland), S, W, X, Y, Z, AC och BD. Undantaget Ryssland så beräknas den svenska stammen utgöra cirka 40 % av den europeiska. Gruppen simfåglar och silvertärna Silvertärnan häckar längs större delen av svenska kusten samt i Norrlands skogsland och i fjällområdena från Dalarna och norrut. Det svenska beståndets storlek har uppskattats till 20 000 25 000 par. Detta bör sättas i relation till ett samlat europeiskt bestånd på cirka 500 000 par, varav närmare 75 % på Island. Sedan mitten av 1970-talet har silvertärnan ökat i antal såväl i Östersjöområdet som i Vänern. Tecken finns dock på att arten lokalt försvunnit till följd av minkens expansion. Smålommen häckar i 14 län i Sverige. Det svenska beståndet uppgår till 1 200-1 400 par, med en koncentration till Värmland - Bergslagen - Dalarna och med mer glesa bestånd norr och söder därom. Det europeiska beståndet (exkl. Grönland och Ryssland) beräknas till 6 000 11 700 par med huvuddelen i Sverige, Finland, Norge och Skottland. Arten har under en lång tidsperiod uppvisat en negativ populationstrend både i Europa och i Nordamerika. Det verkar emellertid som om tillbakagången har avstannat i Sverige och en viss återetablering har skett under 1990-talet. Smålommen är rödlistad i Sverige, där den är placerad i kategorin Missgynnad (NT). Storlommen häckar i hel a Sverige utom på Öland och Gotland, m ed bedömningen 5 000 6 000 par. Inventeringsdata från södra och mellersta Sverige visar på att storlommen generellt sett håller en relativt stabil population även sett i ett 30-årigt tidsperspektiv. Kunskapen om norrlandsbeståndets storlek och populationsutveckling är dock mindre god. Det europeiska häckfågelbeståndet utanför Ryssland uppg år till 19 000 27 000 par. Svarthakedoppingen hä ckar i stort sett alla län i Sveri ge. Riksinventering 1996 gav 1 100 1 300 par, dvs. en halvering på 24 år. Har möjligen visat vissa tecken på en ökad population sedan dess. Har minskat med i runda tal 30 % de senaste 15 åren. Därför är svarthakedoppin gen rödlista d i Sverige, där den är placerad i kategorin Sårbar (VU). Den europeiska populationen utanför Ryssland är beräknad till cirka 7 500 par. Från att under 1900-talets mitt ha varit en mycket sälls ynt häckfågel på avsides belägna lokaler i Lappland och Jämtland, har sångsvanen under senare delen av 1900-talet expanderat kraftigt. Därmed är den inte längre en utpräglad och skygg ödemarksfågel. År 1997 beräknades den svenska populationen uppgå till 3 800 etablerade par och arten häckade då i samtliga svenska län. Föruto m det häck ande beståndet finns ett okänt, men stort antal ej könsmogna fåglar. Den europe iska stammen utanför Ryssland uppgår till cirka 8 000 par varav cirka 2 000 på Island, cirka 1 500 par i Finland och cirka 300 par i Norge. Gruppen hackspettar Spillkråkan häckar i samtliga svenska län, dock fåtali gt i Norrlands inland. Det svenska beståndet uppskattas till i storleksordningen 20 000-35 000 par. Detta motsvarar ungefär 10 % av det samlade europeiska beståndet. Beståndet i södra Sverige förefaller vara tämligen stabilt. Utvecklingen i Norrlands inland är mera osäker, främst beroende på de låga täthe terna och att inventeringsunderlaget är väl litet. 25(27)

Tretåig hackspett häckar regelbundet i mellersta och norra Sverige, men är numera ovanlig söder om den biologiska norrlandsgränsen. Det svenska beståndet beräknades vid mitten av 1990-talet till mellan 5 500 och 7 500 par, vilket utgör cirka 10 % av det samlade europeiska beståndet på knappt 60 000 par. Arten förekommer främst i den boreala zonen i norra Europa, men reliktbestånd finns i Alperna, Karpaterna och andra bergsområden i Centraleuropa. Det svenska beståndet har minskat kraftigt under hela 1900-talet och i ökande takt efter 1950. Minskningen i de kustnära, av skogsbruk hårdast påverkade delarna av Norrland uppgår förmodligen till minst 80 %. Som en följd av detta har tyngdpunkten i artens förekomst gradvis förskjutits allt längre in mot de klimatiskt mer utsatta och totalt sett mindre produktiva fjällnära skogsområdena. Tretåig hackspett är rödlistad i kategorin Sårbar (VU) i Sverige. Gruppen skogshöns och blåhake Blåhaken häckar med säkerhet i följande län: W, Z, AC, BD. Det svenska beståndets storlek har uppskattats till mellan 140 000 och 180 000 par. Detta motsvarar cirka 1/5 av det samlade europeiska beståndet (undantaget Ryssland). Fjällhäckande arters populationsutveckling täcks mycket dåligt av den nationella miljöövervakningen, varför den storskaliga utvecklingen är okänd. Intensiva studier i Ammarnäsområdet (AC) tyder dock på ett tämligen stabilt bestånd. Den svenska populationen av järpe har uppskattats till drygt 100 000 par. Järpen häckar i samtliga län utom på Gotland. Det svenska beståndet beräknas utgöra cirka 17 % av det europeiska utanför Ryssland. Orrpopulationen har uppskattats till minst 170 000 par. Orren häckar i samtliga län. Många uppgifter från Götaland och Svealand tyder på starkt minskande stammar under 1990-talet. Den svenska andelen av den europeiska populationen (inkl. europeiska Ryssland) är minst 20 %. Tjäderstammen har uppskattats till 84 000-110 000 par i Sverige. Tjädern häckar i samtliga län utom Gotland. Starka minskningar har under de senaste 30 åren registrerats i Götaland och Svealand och även lokalt i Norrland. Den svenska stammen utgör ca 10 % av det europeiska beståndet (inkl. europeiska Ryssland). Tabell 6. Fågelarternas indelning i kategorier med avseende på bevarandestatus i Europa, enligt BirdLife International resp. SPEC (Species of European Conservation Concern). Art BIRDLIFE INTERNATIONAL SPEC Berguv Säkerställd 3 Blå kärrhök Minskande 3 Blåhake Säkerställd Brushane Sårbar 2 Dubbelbeckasin Sårbar 2 Fiskgjuse Säkerställd 3 Grönbena Depleted 2 Hökuggla Säkerställd Jorduggla Minskande 3 Järpe Minskande Kungsörn Sällsynt 3 Ljungpipare Depleted Orre Minskande 3 Pärluggla Säkerställd Silvertärna Säkerställd Smalnäbbad simsnäppa Säkerställd Smålom Sällsynt 3 Spillkråka Säkerställd Stenfalk Depleted Storlom Depleted 3 Svarthakedopping Sårbar 3 Sångsvan Säkerställd Tjäder Minskande Trana Depleted 2 Tretåig hackspett Depleted 3 26(27) BirdLife Internationals lista i Europa: BirdLife Internationals lista i Europa: Säkerställd: Det är ändå angeläget att Europa tar ett ansvar i artens bevarande. Sällsynt: Det är angeläget att Europa tar ett ansvar i artens bevarande. Sårbar: Det är nödvändigt att Europa tar ett ansvar i artens bevarande. Minskande: Arten har minskat mer än 10 % under de senaste 10 åren. Depleted: Arten har ännu inte återhämtat sig från tidigare historisk minskning (under 1970-90-talen). SPEC kategorier SPEC 1: Globalt hotad, nära hotad eller data saknas. SPEC 2: Artens utbredning är koncentrerad till Europa men med en otillfredsställande bevarandestatus. SPEC 3: Den globala populationen är inte koncentrerad till Europa men arten har en otillfredsställande bevarandestatus i området. SPEC : Arten har en tillfredställande bevarandestatus.

8. Övervakning och Uppföljning När det gäller uppföljning och övervakning av naturtyper och arter avvaktar vi den information som förväntas genereras i samband med det uppföljningsprojekt som nu löper. Utvecklingsarbetet har initierats av Naturvårdsverket. 9. Källor Abenius, J., Aronson, M., Haglund, A., Lindahl, H. & Vik, P. 2004. Uppföljning av Natura 2000 i Sverige. Naturvårdsverket, Stockholm. Artdatabankens information om rödlistade arter: HTUhttp://www.artdata.slu.se/rodlist.htmUTH BirdLife Internationals hemsida, med förteckning över Europas bevarandevärda fågelarter. TUhttp://www.birdlife.org Jordbruksverkets databas för Äng- och betesobjekt, inventerade år 2001-2004. HTUhttp://appl.sjv.se/tuva2/site/index.htmUTH Länsstyrelsen Jämtlands län. Våtmarker i Jämtlands län, del 3 Berg, bräcke, Ragunda, Åre samt Östersunds kommuner. Natur i Jämtlands län 2002:2. Material från Ånnsjöns fågelstation Naturvårdsverkets art- och naturtypsvisa vägledningar för Natura 2000. HTUwww.naturvardsverket.seUTH Naturvårdsverkets databas för Sveriges Natura 2000-områden. HTUwww.naturvardsverket.seUTH Naturvårdsverket 2003:9. Natura 2000. Handbok med allmänna råd. NFS 2004:8 Naturvårdsverkets förteckning över naturområden som avses i 7 kap. 27 miljöbalken (alla Natura 2000-områden). Sammanfattning av miljöbalken och hänvisningar av förordningar och allmänna råd. HTUwww.jordnara.nuUTH Tucker/Health 1994. 27(27)