Av hänsyn till upphovsrätten är vissa bilder borttagna.

Käre användare! Denna pdf-fil är nedladdad från webbplatsen för Illustrerad Vetenskap Historia (www.varldenshistoria.se) och får inte lämnas vidare till tredje part. Av hänsyn till upphovsrätten är vissa bilder borttagna. Med vänlig hälsning Redaktionen

FRIHETSKAMP Landning På våren 1954 lockade franska kolonialstyrkor in den vietnamesiska kommunistarmén i en dödsfälla i en dal i Nordvietnam. Fransmännen hoppades att de efter åtta års blodigt djungelkrig skulle kunna krossa det vietnamesiska motståndet i öppen terräng. Men planen gick fruktansvärt fel. VIETNAM/1953 54 Under andra världskriget strider Vietnams befrielsearmé Viêt-minh VIETNAM mot de japanska ockupationsstyrkorna. Efter kriget förklarar Viêt-minh Vietnam självständigt. Då inleder de franska kolonisatörerna en mångårig och blodig kamp mot Viêt-minh. DIÊN-BIÊN-PHU

i helvetet 9.000 franska soldater landsattes i november 1953 i Diên-Biên-phudalen i Nordvietnam. Fem månader senare var de alla antingen döda eller tillfångatagna. SCANPIX/AFP Bonniers Världens Historia 6 2007 41

FRIHETSKAMP AV MORTEN RENDSMARK ULLSTEIN BILD Isamma ögonblick som granaten slog ned syntes en gul-orange explosion, tjock svart rök vällde upp från marken och metallsplitter och jordklumpar flög åt alla håll. Soldaterna kastade sig raklånga ned på marken medan de höll för öronen. Från vietnamesernas kanoner uppe i bergen regnade upp emot 60 granater i minuten ned över de franska skytte gravarna och bunkrarna. Explosionerna slet de franska soldaterna i stycken och deras skyttegravar kollapsade. Kroppsdelar låg utspridda kring granathålen en avsliten arm eller ett ben i en stövel. Soldaterna fläktes upp ARMY MUSEUM Åren efter andra världskriget utkämpade de franska kolonialstyrkorna i Vietnam ett skoningslöst djungelkrig mot befrielse-armén Viêt-minh. Fransmännen behärskade det mesta av Sydvietnamn medan Viêt-minh kontrollerade stora delar av Nordvietnam. av metallsplitter eller fick inre blödningar i lungorna på grund av tryckvågen från explosionerna. En stank av avföring spred sig över skyttegravarna. Det var tarmgaser från de döda och sårade vars magar slitits upp. Den franske militärläkaren Paul Grauwin noterade att nästan ingen av de sårade skrek av smärta eftersom de var så fruktansvärt chockade av det massiva bombardemanget. Partisaner härskade i djungeln Bombningarna mot den franska militärbefästningen i Diên Biên-phu-dalen ägde Efter landsättning försåg franska transportplan sina trupper med tonvis med vapen samt tio lätta stridsvagnar som släpptes ned i delar med fallskärm och monterades ihop på marken. rum den 13 mars 1954 i norra Vietnam. Angreppet blev början på ett 56 dagar långt slag mellan de franska kolonisatörernas styrkor och den kommunistiska självständighetsrörelsen Viêt-minh. Den nationalistiska organisationen Viêt-minh hade sedan andra världskrigets slut nio år tidigare fört en väpnad kamp mot det franska kolonialstyret i Vietnam. På några år hade upprorsmakarna lyckats få kontroll över de djungelklädda bergen i norra Vietnam. Viêtminhs taktik var bakhållsanfall på franska militärkonvojer, materieltransporter och marscherande kolonner. Till slut blev de franska garnisonerna i de större bergsbyarna fullständigt isolerade. Till och med stora lastbilskonvojer eskorterade av bepansrade manskapsvagnar förstördes innan de kom fram. Stora franska styrkor som bestod av elitfallskärmstrupper och främlingslegionärer tvingades fly genom djungeln, tätt förföljda av Viêt-minh. En fransk garnison på 2.100 man hade gett upp kampen om att hålla stånd i en by vid kinesiska gränsen. De drog sig nu tillbaka söderut för att ansluta sig till andra franska styrkor. Men bara 185 solda ter kom fram med livet i behåll. Resten dödades, togs till fånga eller deserterade. De franska trupperna var inte i säkerhet förrän de kom fram 42 Bonniers Världens Historia 6 2007

till den platta och öppna terrängen i Tonkin-deltat längre söderut. Där hade rebellerna inte en chans mot de franska strids- och bombplanen. Inne i djungeln var däremot Viêt-minh skyddade från det franska luft vapnet. Piloterna såg helt enkelt inte partisanerna under de täta träd kronorna. Viêt-minh skulle lockas i dödsfälla För att vända kriget i bergen upprättade den franske generalen Henri Navarre ett så kallat brohuvud med luftstöd en militärbas dit alla trupper och förnödenheter flögs in. Det var en helt ny och oprövad strategi som skulle locka Viêt-minh att anfalla över öppen mark, där erfarenheten visade att fransmännen hade övertaget. Den 20 november 1953 hoppade franska fallskärmssoldater därför ut över Diên Biên-phu-dalen och jagade en Viêt-minh-garnison på flykten. Under loppet av tre dagar landsatte fransmännen 9.000 soldater från luften. De franska styrkorna satte genast i gång med att gräva skyttegravar och bygga bunkeranläggningar inför de kommande striderna mot Viêt-minh. Den franska militärbasen i Diên Biênphu kom att bestå av totalt nio befästa ställningar som låg utspridda på strategiska platser i den 15 kilometer breda dalen. Skyttegravarna och bunkrarna byggdes av bjälkar, jord och sandsäckar och runt de befästa ställningarna la fransmännen ut minfält och rullade ut kilometervis med taggtråd. Mitt i dalen anlade de en provisorisk flygplats där tvåmotoriga transport- och stridsflygplan kunde starta och landa. Transportplanen försåg basen med tonvis med ammunition och dessutom tio lätta stridsvagnar som kastades ut i smådelar med fallskärm och monterades ihop av personal på marken. De befästa ställningarna utrustades också med kanoner och mörsare. Stora delar av dalen bestod av risfält som gav fri sikt över den platta dalbotten. All annan växtlighet röjdes bort. Tanken var att det platta landskapet mellan skytte gravarna och bergssluttningarna skulle bli en veritabel dödsfälla. De franska offi cerarna förväntade sig att Viêt-minh skulle försöka storma basen och därför tillfångatas på öppen mark där bombplan och maskingevär lätt kunde bekämpa de framstormande styrkorna. Risfälten och de röjda områdena skulle bil en dödszon som ingen MIKKEL JUUL JENSEN Bondearmé slog eliten En stor del av Viêt-minh-styrkorna bestod av bönder, men de lyckades ändå besegra de franska trupperna på bara 56 dagar. 20 nov. 1953: Franska fallskärmssoldater intar Diên Biênphu och påbörjar byggandet av nio befästa ställningar. ANNE-MARIE HUGUETTE FRANCOISE 13 mars 1954: Omkring 40.000 Viêt-minhsoldater inleder en 56 dagar lång belägring av de franska ställningarna. Redan första natten faller den befästa ställningen Beatrice, några dagar senare även Gabrielle och Anne- Marie. Resten av de franska ställningarna faller inte förrän två månader senare. ISABELLE CLAUDINE GABRIELLE DOMINIQUE Diên Biên-phu ELAINE 6 maj 1954: Viêt-minh inleder på eftermiddagen ett slutangrepp mot de sista franska befästningarna. Efter våldsamma strider ger de franska ställningarna upp en efter en. 0 500 m BEATRICE Viêt-minh-trupper FRANSKA BEFÄSTNINGAR Faller under den första veckan Faller mellan den 15 april och 7 maj 1000 m Bonniers Världens Historia 6 2007 43

FRIHETSKAMP ARMY MUSEUM 40.000 reguljära Viêt-minh-soldater och tusentals bönder släpade tunga kanoner genom den täta vietnamesiska djungeln till slutstriderna mot den franska armén. kunde ta sig igenom. Nu skulle Viêtminh en gång för alla få känna på vad en modern, välutrustad europeisk armé kunde åstadkomma. Tiotusentals hjälpte Viêt-minh Viêt-minhs militäre ledare, general Vo Nguyên Giap, hade kommandot över totalt 110.000 soldater. Många av dem hade varit på träningsläger i Mao Zedongs kommunistiska Kina, varifrån de även fått en stor del av sina vapen och övrig utrustning. Giap antog den franska utmaningen om ett avgörande slag i dalen. Han sände 40.000 man genom djungeln och tog själv befälet över dem. Dessutom deltog tusentals bönder i marschen. De hjälpte till med att röja stigar, bygga broar och kamouflera vägar. Till exempel byggde de broarna under själva vattenytan i floderna så att de inte gick att upptäcka från de franska spionplanen. Grusvägar kamouflerade de genom att binda rep mellan trädstammarna och dra åt dem så att trädkronorna böjdes in över vägarna. Bönderna drog även tunga kanoner genom djungeln. Det krävdes ett tjugotal män för att dra en kanon uppför leriga bergssluttningar och vidare längs smala bergsstigar. Tusentals män bar lådor med granater och patroner fram till bergen kring Diên Biênphu. Hela denna enorma logistisk genomfördes i stort sett utan att de franska flygplanen kunde göra minsta skada. De 40.000 Viêt-minh-soldaterna smög sig upp i bergen kring Diên Biênphu och grävde hålor i bergssidorna så att kanonerna skulle ligga skyddade mot granater från de franska kanonerna i dalen och mot bomber från ovan. De ställde dessutom upp luftvärnskanoner som skulle hindra de franska transportplanen från att landa på de två Utlänningar utkämpade Frankrikes krig Majoriteten av de soldater som stred för Frankrike vid Diên Biênphu var inte fransmän utan tyskar och nordafrikaner. De dog i tusental för Frankrike vid Diên Biên-phu men i själva verket var bara en av tre franska soldater fransman. Ungefär 10.000 av de totalt cirka 15.000 franska soldaterna var tyska krigsveteraner, afrikanska soldater från de franska kolonierna i Nordafrika eller infödda thai-stamfolk från Nordvietnam och Laos. De flesta thai stred på fransk sida eftersom vietnameserna i århundraden hade behandlat dem som undermänniskor. Stamfolket föredrog därför franskt kolonialstyre framför vietnamesisk överhöghet. Även efter Diên Biên-phu och efter att Viêt-minh tagit över Nordvietnam kämpade thaipartisanerna vidare. Ett stort antal tyska veteraner från andra världskriget slutade också sina dagar vid Diên Biên-phu eller i Viêtminhs fångläger. De hade anmält sig till den franska främlingslegionen åren efter Nazitysklands sammanbrott 1945. Förutom främlingslegionärerna deltog cirka 2.500 algerier och marockaner i slaget. De märkte att det franska kolonialimperiet började försvagas och många av de nordafrikanska Diên Biên-phu-veteranerna stred några år senare mot Frankrike för sina egna länders självständighet. Det fanns också vietnameser bland de franska styrkorna vid Diên Biênphu, även om de var få. ULLSTEIN BILD

landningsbanorna i Diên Biên-phu samt omöjliggöra alla försök att släppa ned förnödenheter i fallskärm. Anfall i skydd av mörkret Från radiolyssnarposter, som snappade upp Viêt-minhs radiokommunikation, hade fransmännen fått reda på Giaps frammarsch. Men de trodde inte att det var möjligt att transportera tunga kanoner hundratals kilometer genom djungeln till Diên Biên-phu. Den 13 mars 1954 gav Giap order om anfall. Beskjutningen mot de franska fältskansarna började kl 17.00 och pågick i två timmar. Tidpunkten var ett medvetet val. De franska flygplanen skulle inte hinna fram till Diên Biên-phu innan det blev mörkt och de kunde inte operera i mörker. Det kunde Viêt-minhs stormtrupper. De var tränade till att röra sig i mörker och var därför experter på nattstrider. Giap angrep först den befästa ställningen Beatrice som låg på fyra kullar i dalens nordöstra hörn och försvarades av en bataljon främlingslegionärer unge fär 550 man. Det var bara en liten befästning men Giap ville ta de små franska ställningarna först så att han kunde strama åt greppet kring huvudbefästningen mitt i dalen. Stormtrupper intog ställning Flera nätter i rad hade Viêt-minhs pionjärtrupper grävt skyttegravar. De löpte från foten av berget och fram till de franska minfälten och taggtrådarna framför Beatrice. I skydd av bombningarna grävde sig Viêt-minh-soldaterna fram så att de befann sig bara 50 meter från de franska ställningarna. I solens sista strålar sprang ett par tusen Viêt-minh-soldater hukande genom skyttegravarna. De första som hoppade upp ur gravarna var stormpionjärerna, som bar på långa bamburör fyllda med sprängämnen. De rusade fram och stack in rören mellan taggtrådarna, sprängde rören och banade därigenom väg genom minfälten och taggtrådshindren. Explosionerna var en signal till stormtrupperna som rusade fram mot de franska ställningarna genom hålen i taggtråden. Främlingslegionärerna, de flesta var veteraner från andra världskriget, var ensamma och kunde inte få förstärkning från andra ställningar där samma kaos rådde under vietnamesernas oavbrutna beskjutning. Dessutom gjorde Viêtminh skenmanövrar mot andra franska Ett av Viêt-minhs vanligaste vapen var det sovjettillverkade maskingeväret Degtjarev som var speciellt lämpat för djungelkrig. ställningar för att skapa ännu mer förvirring. Under bombningarna träffade en salva granater kommandobunkern i Beatrice, den rasade ihop och begravde majoren, adjutanten och en löjtnant levande. Strax därefter hördes en tysk legionärs röst i en knastrig fältradio: De är döda allihop, varefter förbindelsen bröts. På andra platser stred man vidare till långt in på natten. Viêt-minh tog sig över skyttegravarna och slaget fortsatte med handgranater och skjutvapen på nära håll. Ett vietnamesiskt divisionsbefäl kastade in en tiokilos sprängladdning i en fransk bunker men stod själv så nära bunkern att dussintals glödande granatsplitter stora som majskorn borrade sig in i hans kropp. Onaturligt vitt ljussken syntes med jämna mellanrum över Beatrice när lysraketer blossade upp och dalade ned över ställningarna. Närkamper med gevärs kolvar, bajonetter och bara knytnävarna uppstod. Sporadiska eldstrider fortsatte långt in på natten där enskilda grupper av legionärer höll stånd vid kulsprutor eller i bunkrar med skottgluggar. Men efter hand ebbade skjutandet ut och till slst blev allt stilla. Av de 550 legionärerna på Beatrice lyckades bara runt 110 soldater fly i skydd av mörkret och den allmänna förvirringen. Under morgontimmarna kom de fram till den befästa ställningen Dominique en kilometer längre ner i dalen. Resten hade dött eller tagits till fånga. Ungefär 600 Viêt-minh-soldater hade mist livet och 1.000 var sårade. Thai-styrka flydde Nästa eftermiddag upprepade Viêt-minh taktiken mot den franska ställningen Gabrielle där förloppet och utfallet blev ungefär detsamma. Tidigt på morgonen försökte dock en mindre fransk styrka komma Gabrielle till undsättning men soldaterna tvingades tillbaka Efter nästan två månaders utdragna strider från skyttegrav till skyttegrav föll de sista franska befästningarna vid Diên Biên-phu den 7 maj 1954. SCANPIX Bonniers Världens Historia 6 2007 45

FRIHETSKAMP av Viêt-minhs kanonställningar i de omgivande bergen. Den tredje befästa ställningen, Anne-Marie, föll utan strid. Den hölls av thai-soldater, som tillhörde en etnisk minoritet i Vietnam. Sedan århundraden tillbaka var de fiender till vietnameserna och föredrog därför franskt kolonialstyre framför vietnamesisk självständighet. Men thai-soldaterna var vana att strida som partisaner och inte i skyttegravar. Utplånandet av Beatrice och Gabrielle hade försvagat deras stridsmoral och dessutom befann sig deras familjer i byar som låg i det område som Viêt-minh kontrollerade. Under flera nätter hade Viêt-minh-trupper smugit sig ned i thai-soldaternas skyttegravar och spridit pamfletter som uppmanade dem En Viêt-minh-soldats teckning visar hur vietnamesiska soldater lägger dynamit under en fransk bunker. ARMY MUSEUM Fransk bunker pulvriserades Viêt-minh-soldaterna tog i med hårdhandskarna i kampen mot de franska trupperna. Bland annat beskrev en Viêt-minhsoldat hur hans division under 23 dagar grävde en lång tunnel in under en kulle som fransmännen hade befäst med skyttegravar och bunkrar. Där placerade de 1.000 kg sprängmedel under den franska ställningen. Sedan omringade vi kullen så att ingen kunde komma därifrån. Trots blodiga strider och många stupade kamrater hade den vietnamesiske soldaten stor respekt för franska soldater. Fransmännen stred tappert men till slut knäckte vi deras kampvilja. att desertera. I skydd av morgondimman den 17 mars försvann i stort sett alla thai-soldaterna och Anne-Marie måste överges. Flygplatsen under beskjutning Fram till slutet av mars flyttade Giap runt sina trupper. Han hade bara ett fåtal män i den västra delen av dalen som han därför förstärkte. Giap liknade dalen vid en skål där Viêt-minh satt på kanterna och fransmännen på botten. Hela vägen runt kunde Viêt-minh skjuta ned i de franska ställningarna. Men artilleriet kunde inte användas oavbrutet eftersom lagren med granater skulle användas för bombningar just innan Viêtminh-soldaterna skulla storma de franska ställningarna. Den 30 mars var Giap redo för ett anfall mot det franska högkvarteret mitt i dalen. Det bestod av fem befästa ställningar som omgav flygplatsen. Från den 30 mars till den 5 april stormade Viêtminh-trupperna främst östsidan där Elaine och Dominique låg. Taktiken var densamma som mot Beatrice och Gabrielle med kvälls- och natt angrepp men i mycket större omfattning. Viêt-minh intog delar av ställningarna men drevs snart ut igen. Förlusterna började försvaga Viêt-minh-soldaternas moral. Ungefär 5.000 dog i massangreppen och 8.000 sårades. Giaps armé hade inga sjukhus eller läkare och de sårade fick därför i stort sett ingen behandling alls. Några Viêt-minh-enheter vägrade därför att anfalla, men de hotades då med avrättning. Viêt-minh ändrar taktik Giap såg snart faran i sina egna led och ändrade taktik. I stället för storstilade massanfall anlade pionjärerna kilometervis med anfallsskyttegravar. Samtidigt hade fransmännens huvudflygplats i den centrala delen av dalen satts ur spel genom artilleribeskjutning. Det sista transportplanet landade den 28 mars. Strax därefter sköts det i småbitar av Viêt-minhs artilleri. Därefter fick basen sina förnödenheter nedsläppta i fallskärm, och de tusentals soldaterna kunde sedan inte längre evakueras med flyg. Viêt-minh lyckades så småningom placera luftvärn nära det franska högkvarteret, vilket tvingade piloterna att flyga högre när de kastade ut förnödenheterna. Tidigare hade de flugit in på 600 meters höjd, nu tvingades de hålla sig på 2.500 meters höjd. Därför fångades många fallskärmar med livsviktig utrustning till de franska trupperna av vinden och landade hos Viêt-minh i stället. Det fanns en reserv-landnings bana nära den södra ställningen Isabelle men även den var obrukbar på grund av artilleri- och luftvärnsbeskjutning. Strids- och transportflygplan flög dock fortfarande från de franska baserna längre söderut. Transportplanen släppte napalmbomber över de platser där man sett mynningsflammor från kanoner. Enligt en av de vietnamesiska generalerna berövade den brinnande napalmen dock inte hans soldater modet: Fiendens napalmbomber satte eld på både sten och jord. Men trots de brinnande klumparna på männens kroppar kämpade de vidare. Våra kanoner fortsatte skjuta mot fienden. Napalmbomberna hade faktiskt ingen större effekt. I bergen var djungeln ofta indränkt i fuktig dimma och napalmen satte sällan större områden i brand. När den träffade sitt mål var det ofta ren tur, eftersom napalmbomberna i praktiken bara var stora tankar som knuffades ut ur transportplanen för hand. Då hade stridsflygplan med bomber under vingarna större träffsäkerhet. De dök på rak linje mot ett mål, släppte bomberna och väjde undan i sista sekund för att inte träffa bergssluttningarna. Men Viêt-minhs kanonställningar låg ingrävda i sluttningarna eller stod i kalkstensgrottor. Därför krävdes en fullträff för att slå ut en kanon vilket mycket sällan skedde. Desertörer grävde ned sig Situationen höll nu på att bli desperat vid det franska högkvarteret i Diên Biên-phu. Utanför basens fältsjukhus låg liken på hög. Vid ett tillfälle slog en granat ned mellan kropparna och slungade lik och kroppsdelar åt alla håll. Stora blåskimrande spyflugor svärmade över de döda och sårade. Många enheter som utgjordes av marockaner och vietnameser i fransk tjänst gav upp. De grävde små hålor i Nam Yum-flodens branter där de gömde sig. På natten smög de sig ut för att hitta proviantbehållare som råkat landa i närheten av floden och som de släpade tillbaka till sina hålor. De kallades därför råttorna av de soldater som fortsatte strida. Efter hand som antalet döda och sårade steg anlände nya trupper till basen i fallskärm, och antalet franska trupper som tjänstgjorde i Diên Biên-phu kom 46 Bonniers Världens Historia 6 2007

slutligen upp i 15.000. Även Giap tog emot förstärkningar från Viêt-minh-styrkor i grannlandet Laos. Under april fortsatte Viêt-minhs pionjärer arbetet med att gräva skyttegravar och till sist var högkvarteret i stort sett omringat av vietnamesiska skyttegravar. Vägrade hissa vit flagg Med Viêt-minhs skyttegravar bara några meter från de franska var det nästan omöjligt att få in ammunition, proviant och medicin till basen. Nedsläppszonen var alldeles för liten. Den 1 maj gav Giap ännu en gång order om ett massagrepp. Viêt-minh-trupperna raserade återigen stora delar av de franska ställningarna och den här gången kunde de franska soldaterna inte jaga bort dem. Striderna fortsatte i mindre skala till den 7 maj då Giap släppte lös alla sina män. I den franska kommandobunkern underrättade överbefälhavaren Christian de Castries över radion det franska högkvarteret i Hanoi om den hopplösa situationen: Vietnameserna är överallt. Situationen är ytterst allvarlig. Striderna är kaotiska och försiggår överallt. Jag tror att slutet är nära men vi ska kämpa in i det sista. Överbefälhavaren i Hanoi, general Cogny, svarade: Det är uppfattat. Ni ska kämpa in i det sista. Det kommer under inga omständigheter på tal att hissa vit flagg efter en sådan heroisk insats. Nederlaget var ett faktum. Trots det kunde officerarna inte förmå sig att kapitulera för en ynklig vietnamesisk här. Men under loppet av ett par timmar gav de franska enheterna upp, en efter Bara ungefär 3.000 av 11.000 tillfångatagna franska soldater från Diên Biên-phu överlevde Viêt-minhs fångläger. På det lilla fotot syns den franska officersstaben några dagar före det sista slaget. Ingen av dem sågs någonsin till igen. en. Mer än 2.000 soldater ur de franska styrkorna hade stupat under slaget och 12.000 hade tagits till fånga. Av dem var 1.000 så svårt sårade att Viêt-minh överlämnade dem till Röda Korset som flög ut dem ur stridszonen. Viêt-minh hade å sin sida förlorat 8.000 man under slaget och 15.000 var sårade. Mer än 11.000 franska soldater fördes till Viêt-minhs fångläger i djungeln. Tre månader senare lyckades Frankrikes regering få 3.000 av fångarna utlämnade. Resten av de franska soldaterna dog i fångenskap av svält och sjukdomar. Efter nederlaget vid Diên Bien-phu tvingades Frankrike att ge upp Vietnam. Strax därefter gjorde även algerierna i Nord afrika uppror. Detta ledde till ytterligare ett blodigt krig för självständighet även detta förlorade Frankrike. Under åren som följde föll hela det franska kolonialimperiet sönder bit för bit. LÄS MER: Howard R. Simpson: Dien Bien Phu, Potomac Books 2005 Martin Windrow: The last Valley, Weidenfeld & Nicolson 2004 www.dienbienphu.org SCANPIX/AFP/CORBIS 70 franska soldater flydde i mörkret I Diên Bien-phu-slagets sista timmar blev 70 franska soldater de enda som lyckades slippa undan Viêt-minh. Den sista franska bastionen i Diên Biên-phu Isabelle låg avsides, fem kilometer söder om högkvarteret. Här befann sig 1.500 fransmän, thailändare, algerier och främlings legionärer. Natten till den 7 maj försökte de bryta sig ut ur dalen. I mörkret uppstod förvirring och närstrider med Viêt-minh-trupperna som omringade dem. De flesta av fransmännen togs till fånga av Viêt-minh-trupperna men cirka 100 franska soldater smet undan i mörkret. De tog sig genom Viêt-minhs linjer och upp över bergen. Därefter vandrade de 20 mil genom djungeln till de näsmaste franska trupperna i grannlandet Laos. Längs vägen dog 30 av soldaterna av svält och utmattning. De 70 överlevande klarade sig bara tack vare att thai-partisaner hjälpte dem. En stor grupp män hade lämnats kvar på Isabelle för att ta hand om de sårade. Men några av soldaterna hade tydligen inte fått besked om kapitulationen. När Viêt-minh närmade sig under morgontimmarna öppnade den marockanske artilleristen Mohammed ben Salah därför eld. Viêt-minh besvarade elden och Salah dog. Den marockanske soldaten sägs ha varit den siste som stupade i slaget vid Diên Biên-phu. Bonniers Världens Historia 6 2007 47