Natur i Norr, Umeå Årgång 23 (2004), häfte 2:16-22 Vityxne Pseudorchis albida i Västerbottens län 2004 STEFAN ERICSSON Vityxne Pseudorchis albida är en orkidé med en tvådelad utbredning i Sverige. I söder, där den är bunden till slåttade eller betade marker, har den på grund av minskad hävd minskat starkt, och är nu bara känd från några få lokaler i Halland, Småland och Västergötland. I norr växer den i gles fjällbjörkskog och det är osäkert om den har minskat där. Den förekommer från Härjedalen i söder till Lycksele lappmark i norr, men eftersom de nordligaste förekomsterna upptäcktes rätt sent är informationen rätt fragmentarisk. I Jämtland är nu ett stort antal lokaler kända. En orsak till att vityxnen är dåligt känd i norr är att den tidigare sammanblandats med fjällvityxne, Pseudorchis straminea. De båda orkideerna räknades förr som samma art, och det finns många uppgifter på yxnar vars verkliga identitet är okänd. Att de två är olika arter står dock utom allt tvivel (Reinhammar 1995). Vityxne räknas som en i Sverige hotad art. Den ansågs tidigare vara akut hotad, men allt eftersom fjällpopulationen blivit bättre känd har den dalat i bedömningen. På rödlistan (Gärdenfors 2000) är den nu upptagen som sårbar (Vulnerable), men egentligen kvarstår naturligtvis samma hotbild för den lilla populationen i söder. Vityxne är fridlyst. I samband med upprättandet av ett åtgärdsprogram för vityxne, inventerade jag under 2004 arten inom Västerbottens län. Jag redovisar här vad jag hittade. Förberedelser Fjällvityxne finns på många håll i fjällen, men nästan bara på kalfjället, och alltid på kalkrik mark, t ex ofta i dryashed. Vityxne däremot, växer aldrig på kalfjället, utan i ljusöppen fjällbjörkskog, och har ingen dragning åt det kalkhaltiga. Faktum är att den oftast påträffas på rent ut sagt kalkfattig mark. Denna skillnad i yxnarnas biotopkrav drog jag förståss nytta av när jag försökte reda ut vilka av alla uppgifter om obestämda yxnar från länet som kunde tänkas avse vityxne. Det fanns i och för sig redan två kända lokaler (lokal 1 och 4), men det kanske kunde finnas fler? Efter att ha gått igenom tillgängliga databaser och uppsatser, hade jag en lista på drygt ett dussin lokaler som kunde vara värda att titta på. De flesta av dessa var uppgifter där ståndorten ej meddelats, men genom att jämföra data från olika håll, eller med uppgiftslämnaren själv, eller i några fall med bevarade herbarieex, kunde de flesta uppgifter sorteras bort som absolut, eller högst sannolikt fjällvityxne. Jag hade nu 2 säkra, och 5 7 möjliga lokaler, och de skulle besökas. De flesta passade jag på att se på vid olika resor i fjällen i somras, men jag gjorde också tre resor enkomt för vityxne. Två blev fem Bara en av de möjliga lokalerna gav utdelning, men detta fynd (lokal 5) är å
Stefan Ericsson 17 andra sidan det hittills nordligaste i Sverige. På övriga lokaler hittades antingen ingen yxne alls, eller så var det ändå fjällvityxne, trots att den krupit ned en bit i skogen. Efter att ha besökt de två kända lokalerna och hittat två till där identiteten tidigare varit diffus, tyckte jag att jag kunde försöka leta nya, helt okända lokaler i något område nära norska gränsen, särskilt som jag nu tyckte mig kunna känna igen den rätta miljön för arten. Och jag lyckades faktiskt, en helt ny lokal hittades, så av de två tidigare kända har det nu blivit fem. Här följer kortfattade redogörelser om förhållandena på lokalerna, och även små kartor där de prickats in. Koordinater skriver jag tyvärr ej ut. Den som vill se någon särskild lokal med vityxne får höra av sig, men räkna då också med att få till uppgift att räkna vityxnarna! I uppsatsen om Skalmodal i detta häfte meddelar jag ändå (faktiskt!) koordinater för lokal 2. Detta för att uppmuntra mer sökning i området. 1. Lillklumpens sydsida Ås lpm, Dorotea sn. 5 km O Borgafjäll: vid stigen från Brännliden mot passet mellan Gubbsjöklumben och Lillklumpen ca 900 m NO gården Brännliden (ruta 22F 84). Växtplatsen ligger direkt intill stigen, ovan barrskogen. Ett V skars in i en blädad björk i överkanten av det ca 20 20 m stora område där 21 vityxnar hittades. Partiet är magrare än de kringliggande områdena, som här och var t o m håller högörter, bl a vitsippsranunkel Ranunculus platanifolius. Björkskogen är mycket gles och domineras av kruståtel Deschampsia flexuosa, vårbrodd Anthoxanthum sp. blåbär Vaccinium myrtillus, ängskovall
18 Vityxne i Västerbottens län 2004 Melampyrum pratense och låga, sterila smörbollar Trollius europaeaus. Vityxne påträffades här 1985 av Sam Skällberg under VBF:s inventeringsvecka i Avaträsk, men uppgift om antal saknas. Sedan dess har ingen kontrollerat lokalen. 2. Skalmavardos sydostflank Ly lpm, Tärna sn. 5 km OSO Skalmodals kapell: Skalmavardos sydostsluttning ca 1100 m NV Sagavägens bro över bäcken från Skalvattnet (ruta 24E 19). Växtplatsen ligger i en mindre svacka i den annars rätt branta sluttningen. En röd tejp sattes runt en björk direkt öster om svackan där det växte 9 mycket svårsedda vityxnar. Fältskiktet är fattigt och domineras av kruståtel Deschampsia flexuosa och för en vityxnelokal ovanligt höga blåbär Vaccinium myrtillus. Ett bestånd av nordbräken Dryopteris expansa ser ut att avancera i svackan och kan snart växa förbi vityxnarna. Trädskiktet är glest, och lokalen ligger intill ett lavinspår där träden böjts eller knäckts. Det var jag själv som 1980 noterade obestämd Pseudorchis någonstans i branten, men jag saknar uppgift på antal. Jag minns inte att den lokalen såg ut så här, så jag tror detta är en annan. Trots en hel dags sicksackande i slänten fann jag emellertid ej fler vityxnar, men dock rikare och klippigare områden där man kunde tänka sig fjällvityxne. Säker fjällvityxne finns på fjället mindre än 1 km bort, och det kan mycket väl vara så att det var den arten jag såg 1980.
Stefan Ericsson 19 3. Linhobben nära gränsen Ly lpm, Tärna sn. 4,5 km NNV Joesjö: Linhobbens sydsida mycket nära riksgränsen ca 2900 m VNV gården Skälvattnet (ruta 24E 98). Växtplatsen ligger i en liten glänta i ett rätt snårigt område ca 125 m från Norge i övre delen av sluttningen ungefär där den börjar plana ut mot toppen. Tre röda tejper sattes upp, bildande en triangel inom vilken 2 ex av vityxne växte. Två av tejperna sitter i NV-hörnet i en något större björk där den lägre markerar den ena vityxnen. Den andra sitter i en längs marken strykande f d björk direkt öster om den andra vityxnen. Fältskiktet är fattigt och domineras av kruståtel Deschampsia flexuosa, blodrot Potentilla erecta och gullris Solidago virgaurea. Den lilla SSV-exponerade, sluttande gläntan omgärdas av låga björkbuskage böjda av snötryck. Lokalen är ej känd sedan tidigare. Den hittades genom att jag på kartan valde ut ett sannolikt område med lämpliga sydvästsluttningar. Väl där letade jag glesare björkskog på mager mark och fick napp. Någon km åt nordost, i en liknande miljö, påträffades dessutom tromsögontröst Euphrasia hyperborea och några få ex av kambräken Blechnum spicant, båda mycket sällsynta inom länet. 4. Rödingsnäsets sydvästsluttning Ly lpm, Tärna sn. Rödingsnäsets SVsluttning NV Rönäs. Här finns flera dellokaler. Jag hittade vityxne på två, och undersökte intensivt två andra där det sagts att arten växte, men
20 Vityxne i Västerbottens län 2004 återfann ändå inte den klassiska lokalen (den som i Aronsson 1999 sägs hysa ca 500 ex). Det är inte lätt att orientera sig fram i denna långa, höga, bäckrika slänt, och samtidigt kunna redogöra för exakt var på kartan man befinner sig. Jag har därför full förståelse för att några meddelare tvekar om var de egentligen har sina vityxnar. Jag planerar därför att återbesöka Rödingsnäset 2005, då förhoppningsvis försedd med noggrannare direktiv. Tills vidare följer här dellokalerna: 4A. 1200 m N västligaste gården i Rönäs (se kartan). Växtplatsen, där det fanns två grupper av vityxne, ligger i varierad, rätt fuktig fjällbjörkskog med luckor, ca 150 m N bäcken som längre ned passerar det ensamma huset på kartan. Nedanför en låg brant växte här 2 ex av vityxne som markerades med en liten röd tejp i en liten rönnbuske. Ca 30 m utför slänten (åt SV) fanns en tät samling av 4 ex av vityxne som ej markerades. Fältskiktet var mycket varierat, men magrare vid den övre gruppen. Blodrot Potentilla erecta var vanligaste art. Vityxne är sedan länge känd i området, men dellokalen kan vara ny. 4. 800 m N västligaste gården i Rönäs (se kartan). Växtplatsen är ett stort, nästan helt öppet, SV-sluttande område, med bara några få björkar, beläget SO om kanten av ravinen till bäcken som nämndes under 4A. Nära kanten finns rätt vida enbuskage. Anledningen till att området är öppet kan vara anrgepp av björkmätare, men det är inte omöjligt att också bete kan ha inverkat, men då för länge sedan. En större svacka, delvis vattenfylld, ligger i sydöstra kanten. I svackans NV-kant sattes en röd tejp upp i
Stefan Ericsson 21 Läget för denna dellokal, den klassiska för vityxne på Rödingsnäset, var vid besöket okänt för mig.. Olof Rune markerade för ett antal år sedan lokalen som belägen på ön mellan bäckgrenarna ca 200 m längre mot norr (kartans 4C? ), och den markeringen trodde jag var riktigt satt. Jag tillbringade nästan en hel dag där utan att hitta arten. Först senare har jag via länsstyrelsen erhållit en koordinatuppgift från Johan Ekenstedt som placerar den 200 m längre åt söder. Den lokalen skall ha märkts ut med snitslar, men jag passerade aldrig där. Vityxne på Lillklumpens sydsida 2004. Foto Jörgen Wiklund. en ca 1,5 m hög, S-böjd björkstubbe. I en ca 150 m lång zon jäms med sluttningen ovanför stubben hittades 21 ex av vityxne. Fältskiktet är lågt och det är svårt att utse dominanter, men kruståtel Deschampsia flexuosa och olika ris är vanliga. Lokalen skiljer sig utseendemässigt från de övriga genom att vara öppnare och att här och där vara bevuxen med en. Lokalen kan vara känd sedan tidigare. Maj Rune pekade ut den genom en vägbeskrivning, men denna kan också ha gällt lokal 4C som ligger i samma riktning från Rönäs. 4C. X antal m N västligaste gården i Rönäs (se kartan). 4D. 3,5 km NV västligaste gården i Rönäs (se kartan) Olof Rune pekade först 2004 ut detta område som ännu ett ställe där han sett vityxne. Området, som är luckigt och varierat ser ut att verkligen passa för vityxne, men en dags sökande gav inget napp. 5. Valles sydsluttning Ly lpm, Sorsele sn. 7 km VNV Ammarnäs kyrka: Valles sydsluttning ca 800 m N där bäcken från Valle korsar vägen 1,6 km från vägslutet vid Stor-Tjulträsket (ruta 25G 32). Växtplatsen ligger i en rätt varierad, sydsluttande, gles fjällbjörkskog som vid besökstillfället var extremt trampad och betad av ett stort antal renar. Många vajor gick i skogen med kalvar och mer än 1000 renar till stod på fjället strax bortom Valles topp. 5 ex av vityxne hittades inom ett rätt stort område efter att ha letat en hel dag, delvis i spöregn, i denna slarvigt sönderknipsade miljö. Ett V skars in i en blädad björk i mitten av vityxnarnas område, ca 150 m V kanten av bäckdalen och ca 300m
22 Vityxne i Västerbottens län 2004 nedanför skogsgränsen, och två röda snitslar sattes upp. Fältskiktet var ett av de artrikaste på de funna lokalerna, men det beror nog främst på att området är stort och delvis fuktigt. Vityxnarna växte i lägre vegetation som dominerades av kruståtel Deschampsia flexuosa, gullris Solidago virgaurea och vårbrodd Anthoxanthum sp. Sven Hellqvist noterade 1979 obestämd Pseudorchis ungefär här. Hans lista gäller dock för en rätt luddigt angiven del av slänten mellan fjället och stugorna nere vid vägen. Man får väl säga grattis ändå till Sven, eftersom dina yxnar visade sig utgöra Sveriges hittills nordligaste fynd av vityxne! Lokalen bör besökas igen ett annat år då renarna inte stökat till så mycket. Tack Jag vill särskilt tacka Ylva Rune för att jag fick låna Olles stuga i Portbron, och Jörgen Wiklund för hans långt drivna förmåga att stå ut med knott vid vityxnefotografering. Citerad litteratur: Aronsson, M. (red.) 1999: Rödlistade arter i Sverige. Artfakta. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Gärdenfors, U. (red.) 2000: Rödlistade arter i Sverige 2000. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Reinhammar, L.-G. 1995: Evidence for two distinct species of Pseudorchis (Orchid.) Nord. J. Bot. 15: 469 481. Författarens adress: Stefan.Ericsson@emg.umu.se Inst. för ekologi, miljö och geovetenskap Umeå universitet, 901 87 Umeå