^h^^r >((ti^ii T^T^Å

Från runsvenska till nysvenska Vårt språks historia brukar delas in i följande perioder. Äldre fornsvenska 1225-1375 Äldre nysvenska 1526-1732 Runsvenska 800-1225 Yngre fornsvenska 1375-1526 Yngre nysvenska 1732-800. 900 iiooonnooni2ooni3ooni4ooni5oo«i6ooni7ooni8ooni9oo«2ooo«runsvenska (CA 800-1225) ^h^^r >((ti^ii T^T^Å :v) th (d) k (g) n i a ;e) m R Under runsvensk tid användes svenska i skrift för första gången. De skrivtecken vi fortfarande kan se på våra drygt tre tusen runstenar är det lö-typiga runalfabetet, som brukar kallas futharken efter de första bokstaverna. Från runsvensk tid finns nästan bara steninskrifter bevarade. Säkert var det betydligt vanligare med texter på trä, läder eller näver, men sådana material har bevarats mycket sämre än sten. Runinskrifterna är oftast korta och innehåller många person- och ortnamn. De anger för det mesta bara att en person rest en sten till minne av en annan person som bott på en viss plats. Men ibland är inskrifterna lite ut- förligare. På en sten i Svinnegarn i Uppland meddelas att två föräldrar, Tjalve och Holmlög, lät resa»alla dessa stenar» (staina [lisa åla) till minne av sin son Banke. Det sägs om sonen att»han ägde ett skepp ensam «(is ad ain sir skib), och att han styrt österut i Ingvars följe. Föräldrarna ber att Gud ska hjälpa Bankes ande eller själ. Till slut sägs det att det var Eskil (askil) som ristade inskriften. Så här lyder den ungefär tusen år gamla texten: tualfi auk hulmnlauk litu raisa staina {)isa åla at baka sun sin / is ati ain sir skib auk austr sturjii i ikuars lijv ku[) hialbi ot baka / askilraist 152 >!1 R A h

Orden och deras böjning Ordförklaringar: flisa = dessa; at = efter; is = han; ati = ägde; sir = för sig själv (en form av sig); lip = följe, krigståg; ot = ande; raist = listade Under runsvenskan böjdes orden annorlunda: ari (imperfekt av ägha); baka (egentligen bänka, objektsform och genitivform av banke). Ljud och uttal I runsvenskan fanns ett läspljud (som i engelska thing och father). Exempel: ()isa, lijl. Diftonger var vanliga. En diftong består av två vokalljud efter varandra (som i engelska /;»coch&ow). Exempel: staina (stenar), austr (öster). Vokalljuden uttalades - eller stavades - annorlunda än i dag: sun (son), Asldl (Eskil). I det i6-typiga runalfabetet står f för f och v, K för k och g, T för t och d. Det märks t ex i ()ialfi (Tjalve). Stavning Runsvenskan skilde inte mellan stora och små bokstäver. Det syns i namnen (askil). Ofta saknades en vokal före den sista konso- Svinnegarnssten en är ett minnesmärke över vikingen Banke som sttipade under Ingvar den vittfarnes berömda tåg till Ryssland t början av looo-talet. nanten, t ex i ord som ulfr (ulv = varg) och likr (ligger). En annorlunda stavning kan vi också upptäcka i läspljud och diftonger. (Se Ljud och uttal.) Meningsbyggnad och ordföljd Runristarna satte ofta ut en markering mellan orden (t ex kryss), men punkt och kommatecken förekom inte. Som hjälp har vi satt ut snedstreck mellan meningarna i texten från Svinnegarnsstenen på s 152. Ordföljden i runsvenskan är ofta annorlunda än i nutida svenskt skriftspråk, t ex staina })isa åla (alla dessa stenar). TALA. SKRIVA i. Översätt Svinnegarnsstenens text (s 150) till nutida svenska. 2. Vilka ord i texten har läspljud? Vilka ljud har vi i stället för dessa läspljud? 3. Vilka ord i texten har diftonger? Hur stavas orden i modern svenska? 4. Ge fler exempel på ord i vilka vokalen stavades eller uttalades annorlunda mot i dag. 5. Ge fler exempel på att runristarna inte skilde mellan f och v, k och g, t och d. 6. Ge fler exempel på omvänd ordföljd i texten. SPRÅK 153

ÄLDRE FORNSVENSKA (CA 1225-1375) På iioo-talet blev Sverige kristnat och infogades i den katolska kyrkans organisation. Biskopar och präster tillsattes, kyrkor byggdes och kloster för munkar och nunnor inrättades, de första skolorna grundades, böcker importerades - och runorna ersattes av det latinska alfabetet. Äldre Västgötalagen från omkring 1225 blev den första boken pä svenska med latinska bokstäver. Med den inleds den fornsvenska perioden i vårt språks historia. Västgötalagen följdes av en rad andra landskapslagar och i mitten av i3oo-talet fick vi en lagfor hela riket, Magnus Erikssons landslag. Svenskan började alltmer användas i skrift. Västgötalagen avslutas med att stadga att om en lekare - musikant eller gycklare som gick omkring med giga, fiol och trumma - blev sargad eller sårad skulle man föra upp en otämd kviga på tingshögen, raka och smörja svansen på den - och dessutom smörja lekarens skor. Han skulle så hålla i kvigans svans medan en man slog den med piska. Kunde lekaren då hålla fast djuret skulle han få det och njuta av det som hundar njuter gräs. Orkade han inte hålla fast skulle han tåla vad han fått, skam och skada. En lekare skulle aldrig begära mer rätt än en piskad trälinna. Så här ser avsnittet ut på fornsvenska: Var]];er lekari sarga^ser, {)en sum mx'p gighu gängar seller msej) fi )lu far ieller bambu, ()a skal kvighu taka otamee ok flytiae up a bsesing. \>3. skal alt har af roppo råks ok sijiasn smyria. ^a skalhanum fa sko nysmurjiee. ()a skal lekierin taka quighuna um roppo, majier skal til huggas ma;[) hvassi gesl. Giter han haldit, [)a skal han havse ()en go()a grip ok niutas, sum hundasr grses. Giter han eigh haldit, havi ok ()ole past sum han fek, skam ok skajise. Bidi aldrigh hzlder rxc asn huskona: hudstrukin. Här får du lite hjälp: Blir lekare sårad, den som går med giga eller far med... allt hår rakas av svansen... man skall slå till... Orkar han hälla... den goda dyrgripen... 154 SPRÅK

Orden och deras böjning Ordförklaringar: värper = blir; lekari = lekäre, gycklare; bambu = trumma; rofpo = svans; hanum = han (egentligen: honom); mape r = man; gesl piska, gissel; = grip värdeföremål, dyrgrip; bidi = begär = Några få ord skrivs i Vastgötalagen på ' samma sätt som i modern svenska: far, har, han. Ganska många ord är lätta att känna igen: sum, asller, skal, ok, up, alt, til osv. En del ord används inte längre: bambu, biesing, roppo (jfr rumpa), grip, huskon.e, hustrukin. Ett par ord har ändrat betydelse :git(t)erförr: orkar, kan; nu: ids, hislder (hellre) - förr: mer. Orden böjdes annorlunda jämfört med i ^.. sargat)tsr{swg^), gangar(g:ii), quighuna (kvigan i objektsform). Ljud och uttal Läspljudet finns kvar sedan runsvenskan: mast), [lole. Ibland skjuter man in ett extra ljud: hxläer. Ofta förekommer ä-ljud där vi har a-ljud: flyti^, niuta', havei?. Det är ganska vanligt med a-ljud där vi har å-ljud, t ex [la, fa, haldit. Stavning A-ljudet stavas med ce:.eller, b,esing. Ibland dubbeltecknas konsonanten som i nutida svenska: roppo, hvassi - ibland inte: skal, up. Bokstaven (' används även för j: niuts, smyria. Det finns stora och små bokstäver i motsats till i runinskrifterna. Meningsbyggnad och ordföljd Meningsbyggnaden börjar likna den nutida - med punkter och kommatecken, satser och meningar. Ordföljden avviker från den som vi använder, t ex kvighu taka otamas. i. a) Skriv om texten om lekare till modern svenska. b) Vilka ord i texten har läspljud? Vilka ljud har vi i stället för dessa läspljud? c) Ge fler exempel på ordböjningar som avviker från nutidens! d) Ge fler exempel på ord med a-ljud, där vi har å-ljud! TALA. SKRIVA 2. Översätt följande meningar ur Magnus Erikssons landslag till modem svenska. De handlar om jakt: Nu ma a;ngin i annars manz skogh x[lx sislfs sins gänga seftc ikornum, mar[) xllx laskat for alla hselghonadagh. Nu ma aengin i skogh annars manz me ] gildro fara vtan xfte biorn, raifok vargh. S1>RAK iss

YNGRE FORNSVENSKA (CA1375-1S2Ö) Under 1300- och i4oo-talen översattes legender och helgonberättelser från latin och riddarromaner från tyska och franska. Det skrevs också rättegångsprorokoll, köpebrev, rimkrönikor (historiska beskrivningar) m m. Med så många skrifter bevarade har forskärna goda möjligheter att fastställa hur svenska skrevs under medeltiden. Den äldsta rimkrönikan, Erikskrönikan, författades ca 1330. I den berättas bl a om fängslandet av hertigarna Erik och Valdemar vid Nyköpings gästabud 1317: Kung Birger hade bjudit in sina bröder, hertigarna Erik och Valdemar till sin borg i Nyköping. När hertigarna somnat efter kvällens fest, gick Birgers män med vapen i hand till hertigarnas sovrum. Hertigarna sov och låg nakna i sina sängar. De vaknade av att dörren öppnades. Valdemar fick på sig en kjortel - ett kjolliknande plagg. Mer än tio män med dragna svärd var där inne; några ville hugga honom och några slå honom. Bröderna fick ge sig fångna för att överleva. Då kom kung Birger ner med stirrande blick. Han var mycket arg och frågade om de kom ihåg Håtunaleken. I Håtuna hade bröderna fängslat och hotat Birger men släppt honom igen. Nu hämnades Birger och lät bröderna svälta och törsta ihjäl i sitt fångtorn. Följande utdrag är taget ur en handskrift från 1470-talet. The toko tha liws ok gingo thasdhan. Hertogane soffwo både msedhan ok lagho i thera s«engh nakne. Ther wider wordho the wakne, att dörren osakta wp gik. Henogh Wallemar han fik en kiortil ok kom ther i. Tha woro the inne meer sen tii ok haffdo thera swerd dragith. Summi willo han huggit ok summi slagith The skulle sik ther fangna giwa, svva frampt the willo lenger liffua. Ther kom konungin gängande nidher, styrnade öghom, hardla vreder.»mynnes jder nakot affhafwna leek?«156 SPRÅK

Orden och deras böjning Ordförklaringar: thcedhan = därifrån; therwiåer = därvid; sviaframft = såvida; styvnade = stirrande; hardla = myckefjder = ni(egentligen eder) En nutida läsare känner igen flera ord, särskilt om han bortser från stavningen. Det gäller ord som dörren, wakne, nakne, kom, inne, swerd och dragith men även szngh, gik, fik, lenger, konungin osv. Några av orden har försvunnit ur svenskan: styrnade, hardla. Vi börjar finna lånord från tyskan: hertogh, summi (= somliga, några). Substantivens böjningsformer är inte längre så många och svåra. Verbens böjningsformer stämmer med dem vi hade i svenskan ännu för femtio år sedan, t exgingo och soffwo. Ljud och uttal Under den här perioden förvandlas läspljuden till t eller d, men ofta blir det t där vi nu har d: Ther wider (därvid), thera (deras), the (de). Det är också vid denna tid som långt a-ljud förvandlas till å-ljud, men fortfarande skrivs i texten lagho (lågo), gängande(gångande, gående). Stavning Många skrivare under i4oo-talet stavade efter eget huvud, t ex för att det skulle se väck - ert ut: soffwo, haffdo (hade), liffua. Den här skrivaren kan vara påverkad av tyskan, eftersom han så ofta använder w. Dock anser vissa forskare att denna stavning speglar ett uttal. U ersätts ibland av w: liws (ljus), wp (upp), Hatwna (Håtuna). Bokstävernae, i, j, y används oregelmässigt: liffua (leva), mynnes (minnes), jder (eder). Konsonantljud dubbeltecknas inte alltid: fik, gik. Meningsbyggnad och ordföljd Punkt och kommatecken har placerats ungefar som en nutida svensk diktare skulle ha gjort. Ordföljden har blivit mer lik den nuvarande i svenska, men här och var ser vi en annorlunda ordföljd, tex»osaktawpgik«. TALA. SKRIVA l. Skriv om hela utdraget ur Erikskrönikan till modern svenska. 2. Vilka ord hittar du som är lika eller ganska lika nutida svenska ord? 3. Ge exempel på ord med annorlunda böjning än i dag. 4. Hur stavas ä-ljudet? Visa med exempel. 5. Vilka ord anser du vara mest egendomligt stavade? Kan stavningen bero på det dåtida uttalet eller är det fråga om»dekorativ stavning «? SPRÅK 157

ÄLDRE NYSVENSKA (1526-1732) Redan 1526 publicerades Nya testamentet på svenska, men den fullständiga bibelöversättningen kom inte förrän 1541 med Gustav Vasas Bibel. Så här lyder där ett avsnitt ur Andra Moseboks tjugonde kapitel: Tenck vppå Sabbaths daghen / at tu helghar honom. Sex daghar skalt tu arbeta / och göra alla tina gerning. Men pä siwnde daghenom är Herrans tins Gudz Sabbath / tå skalt tu in tit arbete göra / ey heller tin son / ey heller tijn dotter / ey heller tin tienare / ey heller tijn tienerinna / ev heller tin öök / ey heller tin fremling / som innan tins stadz port är. Ty vthi sex daghar haffuer Herren giordt himmel och iord och haffuet / och hwad ther inne är/och hwiladhe på siwnde daghenom. Ther före welsignadhe Herren Sabbaths daghen / och helghadhe honom. Orden och deras böjning Ordförklaringar: honom (om sabbatsdagen) = den; öök = häst, dragare, lastdjur; innan = mom Böjningen av orden skiljer sig en del från modern svenska, men inte så mycket som tidigare: skalt tu (skall du); haffuer Herren (har Herren); tina gerning (dina gärningar); daghenom (objektsform av dagen). Ljud och uttal Fortfarande används t-ljud i vissa ord där vi nuhard-ljud: tu, tina (du, dina). Stavningen hwad och hwiladhe tyder på att man under isoo-talet uttalade detta v-ljud något annorlunda än vad vi nu gör. (Att stava v-ljudet med hv förekom ända fram till 1906.) Stavning Läspljudet har försvunnit ur uttalet men stavningen med th eller dh dröjer sig kvar i en del ord: Sabbath, helghadhe. Stavningen av i- och j-ljuden följer inga fasta regler: ey (ej), giordt (gjort), iord (jord). U-ljudet stavas på flera sätt: siwnde, Gudz, vthi. Ä-ljudet stavas mestadels med e: tenck, gerning, fremling. Dubbelteckningen av konsonanter har blivit mer lik vår tids, även om ganska många undantag ännu förekommer: Sabbath, alla, heller, innan - men observera tenck\ Meningsbyggnad och ordföljd Meningarna ser ut som i våra dagar. Att kommatecken saknas beror troligen på att texten är uppdelad på versrader med ny rad vid varje snedstreck. Ordföljden avviker från vår genom att predikatet ofta placeras sist i satsen (hwad ther inne är) och just i Bibelns språk lever detta fortfarande kvar. TALA. SKRIVA i. Skriv om hela texten ur Gustav Vasas Bibel till nutida svenska. 2. Leta upp fler exempel på ålderdomlig böjning av ord i texten. 3. Hur stavas v-ljudet i texten? Ge exempel. 158 SPRÅK

YNGRE NYSVENSKA (i732-) År 1732 började författaren Olof von Dalin ge ut er/ridskrift som han kallade Den svenska Argus. I den använde han ett svensktspråk som'var mycket klarare och enklare än det språk som tidigare skrivits i Sverige. Han undvek att blanda in franska i han'ville inte heller ha med ålderdomliga svenska ord eller dialektord. Dalins sätt att skriva har ansetts så betydelsefullt att hans tidning blivit ett gränsmärke mellan äldre och yngre nysvenska. År 1868 utkom Läsebok för folkskolan med sin första upplaga. Ur den är följande berättdse,»om Thora Borgarhjort och lindormen«(lindorm är ett sagoväsen). Berättelsen är tryckt med frakturstil, som kräver viss övning för att kunna läsas. En del av'berättelsen återges därför med vanlig trycksul. em ai)0ia l8or8attprt ocf) lindoimen pä öinna tifl styrdt i d&ötalano m mägtis otll betömlig jatl, som t)(tte ^(tröö. San t)aöe (n Oottcr (nio namn Zl)"ta; t)on (öar Dm toänastt blanö quinnoi otl] f)öfn)isfc i alla stytfan. 3)atl(n tjöll l)(nnt mijfet tät oili lät biigga å timnt En jungfiubui nufl stöagäia omteing, litosom m botg. EI faoödt l)on, o(f) fi(ktillnamnrtl8ni9att)j rt, Emedan ()on sä öftodsik anötn qniinnor i fägiins, som Iprten ö( öftiga öjuten. jlarlcn t)aö( för SEB att DagligE" sä"03 si" il ttct någotill nöjt oif] tiilsfötflrif. Sä är sagot, att f)an m öag lät bäta till t)mn( m litin, öftdetmättan fagit (inöorm, l)bjilten gjotöe f)tnne myten fägnaö, D(f) lade t)on t)onom i en ask. jfflin ar töfmaoe E) (ange förrän oimm uupt sä nujtet, att l)an (j pfc rum i asfan, utan (äg i m ting omfaing t)onom. OM THORA BORGARHJORT OCH LINDORMEN På denna tid styrde i Götaland en mäktig och berömlig Jarl, som hette Herröd. Han hade en dotter vid namn Thora; hon var den vänäste bland qvinnor och hofaiskiäuastycken. Jarlen höll henne mycket kär och lat bygga at henne en jungfrubur med skidgård omkring, likasom en borg. Der bodde hon, och fack uunamnet Borgarhjort, emedanhon^ofve^ rick andracmnnoilifagnng^somhiorten. öfrigadturc^ SPRÅK 159

Orden och deras böjning Ordförklaringar: Jarl = hövding, konung; vän = vacker; höfvisk = artig, belevad; skidgård = palissad, pålverk till skydd; fägring = skönhet ;fägnad = glädje; töfwade = dröjde Böjningen av orden skiljer sig knappast alls från vår tids böjning. Stavning Fram till 1906 förekom en annorlunda stavning av blå v- och t-ljuden. I stället för v skrevs ofta f, kv eller fiv, och i stället för ( skrevs på vissa ställen dt. Ibland stavades ä- ljudet med e.