Livets högtider i Sverige

Livets högtider i Sverige av Ingela Martenius fil. master (etnologi)

For Steven, who stands on guard Omslagsillustrationer: Den svenska flaggan; alla de nordiska länderna har en korsflagga den äldsta är den danska (Dannebrogen) och alla övriga är kopior. Blått och gult är färger som sedan medeltiden förknippats med Sverige. Tre Kronor; förutom flaggan är detta symbolen de flesta svenskar förknippar med Sverige. Det ursprungliga kungliga slottet i Stockholm (nedbränt i slutet på 1600-talet) hette Tre Kronor, från början en medeltida symbol. Kyrkan är Allerums församlingskyrka. De äldsta delarna av kyrkan är medeltida men mycket litet återstår efter omfattande ombyggningar på 1760-talet och 1830-talet. Allerum ligger i Skåne, precis norr om Helsingborg. Foto Ingela Martenius.

Innehåll FÖDELSE, DOP OCH KYRKTAGNING...1 Barnet en hedning... 1 Kyrktagning... 1 Faddrar... 2 Lindning och kläder... 3 KONFIRMATION OCH ATT BLI VUXEN...4 Från barn till vuxen... 4 Kunskapskrav... 4 Konfirmationen och den första nattvarden... 4 Konfirmationsgåvor... 5 Vuxenlivet... 5 Kläder... 5 TROLOVNING, LYSNING OCH BRÖLLOP...7 Att välja en make/maka... 7 Trolovning... 7 Lysning kryckeståt eller lysningsmottagning... 8 Bröllop vigsel och fest... 8 Dagen efter... 9 Skilsmässa... 9 Kläder... 9 DÖD OCH BEGRAVNING...11 Dödsorsaker... 11 Memento Mori Tänk På Döden... 12 Dödsfallet... 12 Begravningen... 13 Gravöl... 14 Kläder... 14 KÄLLOR...15

169:2 Allt fick sin vigning i kyrkans famn: Brudgummens löfte till bruden, Hemmet, de nyföddas kristna namn, Kämparnas färd till den sista hamn, Fanan och konungaskruden. J.A. Eklund Psalm 169 (vers 2), skriven av biskopen i Karlstad, Johan Alfred Eklund (1863-1945), från 1937 års Psalmbok; psalmen uteslöts i 1986 års Psalmbok såsom varande för nationalistisk.

Födelse, dop och kyrktagning Vår nutida uppfattning om vilka händelser i livet som är särskilt värda att uppmärksamma är kanske lite annorlunda mot våra förfäders men att livets början skall firas är vi nog alla överens om. Idag har dopet förlorat en del av sin status, även om runt 70 % av alla barn födda här i landet faktiskt fortfarande döps. Förr var dopet det kanske allra viktigaste i livet eftersom det betydde att man upptogs i den kristna församlingen och på så sätt skyddades mot en mängd faror våra förfäder var helt övertygade om hotade det nyfödda, ännu icke kristnade barnet, medan vi idag tenderar att se dopet som en namngivningsceremoni. Barnet en hedning Idag döps barn ofta när de är flera månader gamla, men förr var dopet något som måste göras så snart det bara var möjligt. Fram till 1864 var det lag på att barn skulle döpas inom åtta dagar, men de allra flesta döptes tidigare än så. Kunde det ordnas så döptes barnet samma dag det föddes, men vanligast var att dopet skedde när barnet var två eller tre dagar gammalt. Ett okristnat barn var en fara för både sig själv och andra; man trodde t.ex. att troll var ute efter små söta människobarn de ansågs kapabla att Ett dop i Österåker på folkdräktstiden. Högtidligt men lite allvarsamt klädda och ytterplaggen är på! byta ut sin egen fula, dumma och olydiga unge mot den gulliga lilla babyn. Bortbyting och som förbytt var inte skämt eller bildspråk på den tiden! Till barnets skydd stoppade man gärna olika saker i vaggan: det kunde vara en liten påse med kryddor (t.ex. kummin), en stålkniv eller ett silvermynt. Länge företogs dop bara i kyrkan, men så småningom blev det ett mode att döpa barn hemma. I gamla kyrkor kan man också se att dopfunten inte var placerad framme vid altaret; dopfunten fanns Två typiska dop- och födelseskedar. De är perfekta för småbarn och senare I livet är de lika perfekta till frukostmarmeladen. Foto Ingela Martenius istället oftast vid ingången eller t.o.m. i sakristian. Orsaken var att barnet ju var en hedning innan det döptes, och en sådan borde inte släppas in i kyrkan eller åtminstone så kort bit som möjligt. Var barnet mycket svagt, eller om vädret gjorde det omöjligt att ta barnet till kyrkan så måste man företa nöddop. Varje döpt medlem av svenska kyrkan kan utföra ett nöddop. Dopet är fullt giltigt, och skall bara bekräftas genom en välsignelse, men allmogen ansåg allmänt att det inte tog ordentligt om inte prästen utförde det prästen fick alltså helt enkelt göra om dopet. Följaktligen kan man ibland i kyrkoböckerna se dubbla dopdatum. I vissa församlingar var det så vanligt att barnen inte kunnat döpas under vintern att man kan avgöra vilken söndag som var den första fina söndagen: då döps bortemot tjugo barn för andra gången samma söndag. Man kan ju tänka sig vilket liv det måste ha varit i kyrkan då! Kyrktagning En egenhet vi har svårt att förstå idag är att modern inte var närvarande vid sitt barns dop. Efter födelsen måste kvinnan stanna inomhus helst i det rum hon fött barnet tills hon kyrktogs. Alla hennes sysslor sköttes av grannkvinnor; det här var enda gången i livet en kvinna fick vila sig ordentligt! Ibland höll kvinnorna en fest för den nyblivna modern, ett barnsängsöl, med extra stärkande mat gjord på färsk mjölk, eller t.o.m. grädde, och ägg. Ännu icke kyrktagna mödrar ansågs i folktron orena och jämställda med hedningar, och både hon själv och gården där hon bodde var i fara. Eftersom kyrktagning hade sitt ursprung i den judiska tron och där ansågs vara en reningsceremoni och jungfru Maria mottogs och renades i templet 40 dagar efter att ha fött Jesus (firat som Kyndelsmäss 2 februari) fortsatte allmogen (vilket betydde minst 90 % av den svenska befolkningen) att anse att kyrktagning var en reningsrit medan svenska kyrkan, åtminstone officiellt, betonade att det var en tacksägelseceremoni för att den nyförlösta modern kunde återvända till församlingen vid god hälsa och med återvunna krafter. Kyrktagningen skulle 1

egentligen ske 40 dagar efter förlossningen för att efterlikna jungfru Marie kyrkogångsdag men i praktiken skedde det redan tidigt fjärde söndagen (alltså 22-27 dagar) efter förlossningen. 1866 flyttades kyrktagningen också officiellt till att ske fyra veckor efter förlossningen. Kyrktagning skedde från början vid kyrkporten. Detta ändrades emellertid i och med protestantismens införande; bl.a. eftersom det inte ansågs hälsosamt för nyförlösta mödrar att stå och vänta utanför om det var kallt, blåsigt eller regnigt (som det ju så ofta är i Sverige). Att ha kyrktagningen utanför kyrkan stärkte ju också den vidskepliga folktron den lutherska kyrkan ville ha bort, nämligen att det var fråga om en reningsrit. Kyrktagningsceremonin var mycket enkel: innan den ordinarie gudstjänsten började knäböjde kvinnan som skulle kyrktas framför altaret och prästen läste en kort tacksägelsebön. Kvinnan reste sig och prästen tog henne i handen och sade Må Herren ledsaga dig i hans sanning och fruktan, nu och i evighet. Amen. Kvinnan återgick så till sin kyrkbänk. Ogifta mödrar kyrktogs ursprungligen inte utan skriftades offentligt, dvs. modern gjorde avbön inför hela församlingen; senare blev skriftningen privat inför prästen. En modifierad form av kyrktagning skedde sedan: en något annorlunda bön lästes och prästen tog inte den ogifta modern i hand. Vanligen fick hon också knäböja direkt på Ovan: Dop i borgerlig miljö i mitten på 1950-talet. Modern är finklädd, men i en mörk klänning. Höger: Ett typiskt dop med skånsk allmoge; barnet i röd, dekorerad påse. Från dräktstämman i Ystad 2005. Foton Ingela Martenius kyrkgolvet eller åtminstone på en helt bar pall medan den gifta modern knäböjde på en mycket fint dekorerad och utstofferad pall. När doplagen ändrades 1864 så att dop kunde ske upp till sex veckor efter födelsen, och kyrktagningen 1866 även officiellt flyttades till fyra veckor efter förlossningen, kunde kyrktagning och dop ske samtidigt vilket mycket snabbt blev det normala. I Sverige fanns kyrktagningen kvar i kyrkohandboken fram till 1986 (med namnet ändrat till en moders tacksägelse ) men förrättades mycket sällan efter andra världskriget och då mest på moderns begäran. Den trakt som längst bevarade kyrktagning var naturligtvis Bohuslän, det mest konservativa landskapet ifråga om kyrkan. Faddrar De viktigaste personerna vid ett dop förutom barnet då var istället faddrarna. Vanligen var de fyra: en gift och en ogift man, en gift och en ogift kvinna. De kallas i våra kyrkböcker oftast testes, dvs. vittnen på latin, och är inte sällan noggrannare angivna än vad föräldrarna är! Det var hela släktens angelägenhet att få så inflytelserika faddrar som möjligt till det nyfödda barnet och många släktforskare förvånas idag över att vanliga torparungar kunde ha t.ex. den rikaste bonden i trakten som fadder. Faddrarna hade inte som många idag tror någon som helst skyldighet att ta hand om barnet om föräldrarna var oförmögna till det, men de hade en moralisk plikt att se till att det gick så bra som möjligt för barnet, t.ex. genom att ge barnet rekommendationer då det senare sökte arbete eller att bli antagen till ett skrå eller en skola, och även att ge gåvor. Ett slugt sätt att få fina faddrar var att be hustrun till någon av de främsta i socknen att bära fram barnet; detta var en mycket stor heder, oavsett kvinnans och dopbarnets respektive rang, och man kunde knappast neka en sådan förfrågan. Faddrar och hela släkten förväntades alltså att ge fina dopgåvor. Den silversked, ofta graverad, många än idag får i samband med födelse och/eller 2

dop är en rest från det gamla bondesamhället då alla pengar man kunde spara raskt investerades i silver, gärna en sked, som hade den dubbla fördelen av att dels vara värdebeständig och dels kunna visas upp för grannar, släkt och vänner. Idag kan en sådan silverskedsgåva motsvaras av att det t.ex. öppnas ett bankkonto i barnets namn men det är svårt att överge gamla seder alldeles, så de flesta av oss fortsätter att ge en dopsked samtidigt som vi sätter in en summa på barnets bankkonto! Dopgåvorna gavs vid det barnsöl som hölls i samband med dopet. Lindning och kläder De flesta känner ju till att barn förr lindades. Två olika lindningar förekom: korslindningen, som gjordes ganska löst med ett smalt band för att barnet inte skulle sparka av sig sina kläder, och cirkulärlindningen, som gjordes hårt med ett brett band för att barnets lemmar skulle bli raka. Vanligen sköttes barnet bara två gånger om dygnet, morgon och kväll, och låg resten av dygnet hårt lindat i sin egen smuts! Från 1500-talet vände sig dock enstaka läkare, filosofer och pedagoger (t.ex. John Locke (1632-1704), Jacques Rousseau (1713-78)) mot lindningen och menade att barn mådde bäst av att kunna röra sig fritt. Det fanns dock en del fördelar med lindningen: i och med att barnet inte kunde röra sig kunde det passas av giktbrutna gamla farmor eller ett syskon eller rent av lämnas ensamma; barnet hölls också varmt i dåtidens dragiga stugor och kunde inte sparka av sig filtar etc. Till tre-fyra månaders ålder lindades barnet helt och hållet, men därefter bara från bröstet och ner. Från ca 10 månaders ålder då barnet skulle börja lära sig gå slutade man linda på dagtid. Lindningen upphörde först hos den engelska överklassen (redan i början av 1700-talet) och spred sig därifrån både geografiskt och socialt. I Sverige lindade man knappast någonstans sina barn från 1900-talets början, men det finns gott om uppgifter från Östeuropa om att det förekommit in på 1960- och 70-talen! Förutom lindan som länge levde kvar i babyklädseln förvandlad till maggördel har spädbarnens plagg faktiskt inte förändrats så mycket, annat än att spädbarn numera inte bär mössa inomhus. Förr kunde man på mössans skärning redan från första början avgöra om det var en pojke eller flicka: flickornas mössor var skurna med två Hannas dop dop i bygdedräkt, från mitten av 1970-talet. Foto Ulla Centergran sidostycken och ett mittstycke (jfr flickmössorna från Dalarna) medan pojkarnas mössor var kilmössor båda knöts dock under hakan. Däremot var det bland allmogen ingen skillnad på vilka färger pojkar och flickor hade på sina kläder och man hade heller ingen idé om att barn skulle ha andra färger än vuxna. Seden med bleka pastellfärger och att det skall vara rosa för flickor och (ljus)blått för pojkar kom under 1800-talets andra hälft och var ett borgerligt mode. Inför dopet kläddes barnet så fint man förmådde. Särskilda dopdräkter var vanliga även bland allmogen. Från t.ex. Hälsingland och Skåne omtalas särskilt röda dopdräkter, i siden med broderier och garnerade med sidenband, pärlor och spets. Dopskruden hade oftast formen av en påse, vilket var nödvändigt om barnet var hellindat. De idag vanliga dopklänningarna med ärmar förutsatte att barnet inte var lindat högre än till bröstet; sådana dopklänningar som dessutom var i vitt kom på modet från 1700-talets slut och blev allmänt förekommande under 1800-talet. Särskilt fina mössor, t.ex. i siden, bars före och efter själva dopakten. Hur klär man sig idag om man vill använda bygdedräkt vid ett dop? Finns det inga särskilda lokala anvisningar bör man klä sig som för en stor högtid, dock inte riktigt lika fint och festligt som till ett bröllop; ett dop är något allvarligare. Idag är det väl ingen som har minsta tanke på att ens tillfälligt linda sitt barn, men en påse fungerar ju faktiskt utan lindning. Annars användes den vita dopklänningen alltså också på folkdräktstiden och fungerar fint. En lite mer gammaldags stil blir det om man använder en mössa, gärna då enligt de gamla mönstren, till dopklänningen. 3

Konfirmation och att bli vuxen I de flesta samhällen markeras övergången från barndom till vuxenliv med någon form av ceremoni och festlighet, som oftast föregås eller består av någon slags utbildning och/eller prov. Idag är det avslutningen av gymnasieskolan som har övertagit den här rollen, men i det gamla bondesamhället var det konfirmationen som markerade övergången till vuxenlivet. Från barn till vuxen Konfirmationen var ju naturligtvis egentligen en kyrklig akt, en bekräftelse av dopet. Eftersom svenska kyrkan liksom den katolska och flertalet protestantiska kyrkor tillämpar barndop är det viktigt att dopet bekräftas när barnet är gammalt nog att förstå vad det innebär. Konfirmationen kan därför inte ske förrän barnet är vuxet vilket vi i Sverige sedan gammalt anser vara vid 15 års ålder. Innan nutida läsare protesterar bör man kanske betänka att vi idag allmänt säger att man blir myndig vid 18 års ålder men det är i själva verket en process som startar vid just 15 års ålder och inte är avslutad förrän tio år senare. Vid 15 är man idag straffmyndig, man får lov att köra moped, ha sexuellt umgänge och se alla filmer på bio. Alltihop en rest av det gamla Sverige! Konfirmationen ägde alltså rum tidigast när man fyllt 15 år, men den kunde också skjutas upp om församlingens präst ansåg att den blivande konfirmanden inte var tillräckligt mogen eller saknade nödvändiga kunskaper. I en del församlingar fördes särskilda listor över årets konfirmander, och i brist på födelseböcker fungerar dessa då utmärkt som indikation på födelseår eftersom man alltså säkert vet att konfirmanden alltid var minst 15 år gammal vid konfirmationen. Innan konfirmationen räknades barnet inte som en egen person. Barnet omtalades alltid i relation till sin far; så t.ex. formulerades anteckningen i dödboken som åbon Nils Anderssons i Norgården son Peter, 13 år. Kunskapskrav Svenska kyrkan hade innan 1986 krav på att man måste vara konfirmerad för att få lov att delta i nattvarden. I 1686 års kyrkolag ställdes krav på kunskapskontroll inför den första nattvardsgången, vilket ledde till ett offentligt kunskapsförhör. Detta växte under 1700-talets senare del ut till en särskild gudstjänst, som i 1811 års kyrkohandbok gavs en fast ritual; först i 1917 års handbok förekommer dock benämningen konfirmation. Konfirmationen började med att man läste för prästen. Idag missuppfattar många det här uttrycket och tror att det var då allmogen lärde sig att läsa förr. I själva verket var förmågan att läsa innantill samt grundläggande kunskaper i kristendom förkunskapskrav för att få börja i konfirmationsundervisningen. Alla barn lärde sig läsa någon gång mellan sju och tio års ålder. I en del socknar var det klockaren som läste med barnen, ibland var det hemundervisning och i vissa socknar fanns det faktiskt särskilda skolmästare. Dessa skolmästare var inte sällan avdankade soldater eftersom det i deras utbildning ingick en grundlig undervisning i konsten att skriva och räkna (läsa förutsattes soldaten kunna). Ibland hände det också att en bondson som fått chansen att läsa till präst inte klarade ut det eller så tog pengarna slut och då istället kunde bli skolmästare. Riktiga skolor för allmogen, med särskilda skolhus, inrättades från mitten av 1700-talet runt om i Sverige. Folkskolereformen 1842 medförde inga särskilda ändringar; det skall också påpekas att den nya lagen ålade socknarna att hålla med undervisning, men den ålade inte barnen att komma dit. Men redan innan 1842 fanns det alltså ca 1800 skolor i ungefär hälften av Sveriges 2300 socknar, och tio år senare hade mycket litet skett. Den stora förändringen var att i folkskolan fick barnen också lära sig att skriva. Vad bestod då konfirmationsundervisningen av? Jo, det var läsning av olika stycken i Bibeln, men framförallt var det att lära sig utantill Luthers Lilla katekes i princip Tio Guds bud, trosbekännelsen, Fader Vår med de svåra förklaringarna. Man förväntades dock inte kunna samtliga förklaringar utantill: i kyrkoböckerna har gjorts anteckning om någon som kan hela Svebilii förklaring utantill, vilket alltså var så märkvärdigt att det måste noteras. Konfirmationen och den första nattvarden Konfirmationsundervisningen avslutades med det fruktade förhöret i kyrkan inför hela församlingen. Detta förhör var alltså egentligen det första husförhöret, för när man väl var konfirmerad förhördes man tillsammans med resten av gårdens (konfirmerade) folk en gång om året av prästen, på precis samma saker som vid konfirmationen. Idag är vi i Sverige vana vid att Konfirmation i Rättviks kyrka 1994. I flera Siljanssocknar kvarlevde traditionen att flickorna till konfirmationen skulle bära dräkt medan pojkarna i slutet på 1800-talet övergått till kostym. I samband med det ökade dräktintresset på 1970-talet började dock även pojkarna åter bära dräkt. Foto Maria Björkroth 4

Konfirmation i Ljungs kyrka (Bohuslän) som avslutning på ett konfirmationsläger sommaren 1970. Alla flickorna i vita, vuxnare klänningar enligt senaste (kortkorta) mode; pojkarna i slips men utan kavaj pga. högsommarvärmen. Foto Ingela Martenius konfirmationen består av förhöret som numera ofta tar formen av samtal eller redovisningar som sedan omedelbart följs av nattvardsgudstjänst. Förr var det dock så att förhöret, ofta kallat att stå på gången eftersom konfirmanderna stod uppställda på gången när de svarade på frågorna, var på lördagen och nattvardsgudstjänsten följde dagen efter, på söndagen. Enligt svensk-amerikaner som tillhör den lutherska kyrkan i USA (f.d. Augustana-synoden) följer man där fortfarande denna gamla sed. Konfirmationsgåvor Det sägs att många konfirmander idag konfirmeras bara för att få fina presenter. Dessa presenter är också en kvarleva från den tid då konfirmationen innebar steget in i vuxenvärlden. Konfirmanderna kunde ofta få dyrbarare gåvor som kompletterade den ändring i dräkten som markerade deras nya status: för flickorna kunde det vara en nål eller sölja i silver eller kanske ett sidenhalskläde, för pojkarna ett par manschettknappar i silver eller (från mitten av 1800-talet) kanske t.o.m. ett fickur! Gåvorna var naturligtvis mest från föräldrarna, eller kanske ett äldre syskon men inte minst var det nu som faddrarna förväntades göra en insats. Det finns brev och anteckningar bevarade där faddrar klagar på att de blev alldeles utfattiga av att ge så fina gåvor som förväntades pga. social rang. Vuxenlivet Hur förändrades då livet efter konfirmationen? Ja, för de allra flesta betydde det faktiskt inget särskilt i ett par år. Visserligen var man nu straffmyndig, kunde ta ett arbete och mantalsskatt skulle betalas, men uppfattningen vi idag ofta har att detta betydde att de allra flesta som tillhörde allmogen då var tvungna att lämna hemmet för att försörja sig själva, är en sanning med stor modifikation. En del barn fick allt lämna sitt fattiga hem långt innan de var 15; de arbetade för bara mat och logi och, om de hade tur med en snäll matmor, så kunde de få en eller annan klädtrasa. I kyrkböckerna är de då i husbondens hushåll antecknade som gossen respektive flickan. När 15- åringarna konfirmerats kunde de ta ett riktigt arbete (och antecknas som dräng respektive piga ) och de skulle då ha lön enligt bestämmelser i lagen. En del 15- åringar fick också mycket riktigt ta tjänst så snart de konfirmerats. Men där föräldrarna bara hade minsta möjlighet så såg de till att barnen stannade hemma åtminstone något år eller två till. På många håll i landet lämnade de flesta faktiskt inte hemmet förrän de var 17-19 år, alltså ungefär vid samma tid som man slutar gymnasieskolan idag. En typisk konfirmand från Bohuslän (Kville) ca 1910. Flickan är klädd helt i svart, men använder tydligen fortfarande en vit särk under eftersom den skymtar fram vid både hals och handleder. Hon har också sina nya, fina svarta handskar i höger hand. Foto Anna-Carin Betzén Kläder Övergången till vuxen status markerades med kläder. Innan de konfirmerades bar barn barnkläder. Från det de kunde gå tills dess de var runt 5 5

7 år innebar detta kolt, en sorts klänning som räckte ner på smalbenet, olika skuren för pojkar och flickor, sydd ofta i gulfärgat (enklast att färga) ylle eller halvylle och buren över en särk/skjorta av linne. Utanpå kolten bars förkläde, med bröstlapp för pojkar, midjeförkläde för flickor. Barnen hade naturligtvis alltid mössa på huvudet: en kilmössa för pojkar och en mössa skuren i tre delar (som de kända dalamössorna) för flickor. Runt 5 7 år, olika på olika håll, kläddes barnen i enklare upplagor av de vuxnas kläder. Det var först nu de klarade av att ta på sig de vuxna kläderna, ett krav för uppgraderingen inte fanns det tid till att klä på två-tre barn i varje familj! Hel och (någorlunda) ren var mottot för kläderna barnen bar tills de konfirmerades; ingen kraft lades ner på kläder barnen växte ur eller slet ut. Det var vanligt att man tog vuxnas plagg som sjöng på sista versen och sydde om dem så gott det gick. Konfirmationen betydde att man nu hade rätt till vuxenkläder. Vad detta exakt betydde varierade, men vissa generella regler fanns. Så t.ex. fick flickor som bodde i områden där de vuxna kvinnorna använde bindmössa (alltså inte i t.ex. Skåne) alltid sin första bindmössa till konfirmationen. Det är en tyvärr ganska utbredd missuppfattning i vår tid att ogifta inte bar bindmössa det gjorde de visst. Vissa socknar hade En typisk bindmössa (Bohuslän). Foto Ingela Martenius mycket bestämda regler, men allmänt var ljusa färger för unga flickor (t.ex. var ljusblått ofta populärt för konfirmander) och mörkare, t.o.m. svart, för gifta kvinnor. I städerna hade barnen också kolt som små. Innan konfirmationen bar pojkarna sedan kortbyxor och flickornas kjolar slutade strax nedanför knäet. Efteråt fick pojkarna bära långbyxor och flickornas kjolar blev hellånga samt att de fick sätta upp håret. I borgerliga kretsar ville man dock bevara flickorna som oskyldiga barn så länge som möjligt, och därför Första nattvarden 1967 i Göteborg. Katolska kyrkan har inte på samma sätt kunskapskrav för deltagande i nattvarden. Den första nattvarden äger därför rum under stora festligheter redan vid ca 8 års ålder, utan konfirmation. Flickorna kläddes förr med förkärlek som små brudar! Foto Isabelle Falsen var det inte ovanligt att flickorna, särskilt om de fortfarande gick i skolan, fick ha lite kortare kjolar till vardags och håret sattes bara upp på enklast möjliga sätt, t.ex. genom att småflicksflätorna virades runt huvudet ( margaretaflätor ). Från början konfirmerades alla i allmogen naturligtvis i sina folkdräkter det var ju de kläder de hade, och som mer än gärna bars eftersom de visade att man inte var barn längre. Kläderna var kyrkokläder, men inte de allra finaste varianterna. Det var istället så att det var nu insamlandet av kläder började: pigor och drängar fick en del av sin lön i kläder, och den kontanta delen av lönen kunde användas för att köpa in mera lyxartade delar som t.ex. sidenhalskläden. När folkdräkterna började försvinna mot mitten av 1800-talet ersattes de vid konfirmationen av en cheviotkostym med långbyxor för pojkarna och klänningar enligt modet för flickor (fast naturligtvis högst sedesamma, med lång ärm och högt i halsen). Eftersom borgerligt klädda kvinnor bar svarta, eller åtminstone mörka, kläder till kyrkan, var konfirmationsklänningen från början svart. I borgerliga kretsar började man dock mot slutet av 1800- talet anse att svart inte var en lämplig färg för unga flickor det gjorde dem för vuxna och så började man i städerna (inte i Göteborg dock!) klä flickorna i vitt till konfirmationen. Bruket spred sig långsamt till landsortsstäder och så småningom till landsbygden. Bytet från svart till vitt tog sig ibland egendomliga uttryck: så t.ex. kunde två klänningar krävas en vit för själva konfirmationen och en svart för nattvarden dagen därpå. Mest konservativ visade man sig inte oväntat vara i Bohuslän där schartauanska präster och/eller församlingar såg till att flickorna på vissa håll bar svart in på 1950-talet! Dock ansåg prästen i en viss bohuslänsk församling att socknens flickor skulle bära svart, men när han tog emot privata konfirmander som läste över sommaren och bodde i prästgården, så fick de flickorna konfirmeras i vitt färgen var alltså delvis också en klassfråga. Hur klär man sig idag om man vill använda bygdedräkt vid en konfirmation? Konfirmanden skall naturligtvis vara klädd likt de andra konfirmanderna. Vill alla ha dräkt är det ju mycket trevligt! Finns det inga särskilda lokala seder skall konfirmanderna vara klädda i helt vuxna kläder lämpliga för att gå i kyrkan. Där bindmössa tillhör dräkten skall flickorna ha sådana på sig, helst om ingen annan tradition finns i ljus färg; ljusblått var förr populärt för en konfirmands mössa. Familj, släkt och vänner klär sig som för ett vanligt kyrkobesök, kanske med ett extra fint halskläde eller en alldeles ny skjorta, men inte som för stor högtid. 6

Trolovning, lysning och bröllop En kvinnas största dag var förr hennes bröllopsdag. En kvinna som inte var gift hade ingen status och en gift kvinna var därför ytterst noga med att lägga sig till med alla de attribut i form av t.ex. särskild huvudbonad som hon hade rätt till. Men själva bröllopet var det tillfälle då en kvinna inte bara fick utan förväntades överglänsa alla andra, hon var verkligen drottning för en dag. Att välja en make/maka Äktenskapet började, lika lite som idag, med bröllop. Först skulle man välja vem man skulle gifta sig med. I alla samhällsklasser var det från början ganska självklart att man gjorde som släkten och då framförallt föräldrarna sade och gifte sig med den de valde ut. Äktenskapet var inte romantik, det var att starta ett familjeföretag. Hade då man då inget att säga till om själv? Jodå, i ganska många fall så kunde kontrahenterna få välja, så länge de höll sig till lämpliga kandidater: i inget av stånden sågs det med blida ögon på att det var alltför stora skillnader mellan parterna. En rik flicka, vare sig hon var Alla kyrkor hade inte kronor, men då hade brudpåkläderskan ofta en sådan här s.k. skravelkrona i lite mindre fint material. Kronan var egentligen bara en stomme som kläddes och pyntades så att den knappt syntes. Foto Isabelle Falsen adlig eller av bondsläkt, skulle gifta sig med en välbeställd man försåvida inte mannen kunde erbjuda något annat; det var inte ovanligt att en rik borgardotter gjorde karriär genom att gifta sig med en fattig adelsman. Även andra omständigheter kunde dock spela in: i vissa kretsar var det inte ovanligt att en ung man startade sin karriär med att konservera änkan. Präster som ville få en bra befattning gifte sig med sin företrädares änka, och en hantverkargesäll som ville ta över sin avlidne mästares verkstad var i samma situation. I de flesta fall gifte man sig främst med någon som var ungefärligen jämnårig, men bland präster och det högre borgerskapet var det inte ovanligt att en man måste vänta tills han var bortåt 35 eller 40 år innan han hade sådana inkomster att han ståndsmässigt kunde försörja en hustru. Och då valde han naturligtvis en fräsch ung flicka på 18-20 år. Välbeställda i alla stånd gifte sig i allmänhet när de var runt 20-22 år men de allra flesta fick vänta betydligt längre på giftermålet. I bondeståndet gav sig långt de flesta ut att tjäna när de var ca 18 år, och de höll ofta på i runt tio år innan de hade fått ihop tillräckligt för att ha en grundplåt att gifta sig på. I alla samhällsklasser lärde man känna varandra vid olika sociala tillställningar, men i bondeståndet kunde den första Så här kunde kronan se ut när den blivit ordentligt pyntad. Det var viktigt att det var pappersblommor för det var finare än riktiga blommor. De små korkskruvslockarna tillhörde också pyntet, dvs. de var inte brudens eget hår! Foto Ingela Martenius bekantskapen följas upp med något som verkligen inte förekom i de andra stånden: nattfrierier. Nattfrierier förekom inte riktigt överallt, men har inte varit ovanliga i stora delar av Sverige. Nattfrieriet gick till så att gäng av pojkar på nätterna drog omkring byar och på fäbodvallar för att hälsa på sin flicka. När de kom fram till det rätta stället kunde slagsmål utbryta om det var en populär flicka många pojkar var ute efter. Den som vann klättrade in genom fönstret till flickan, och lade sig ovanpå täcket flickan låg under täcket, vanligen iförd inte bara särk utan också extra överdel och minst en underkjol. Pojkarna vaktade på varandra, och besöket ansågs framgångsrikt om flickan inte vände ryggen till. Förvånansvärt få barn blev till under de här omständigheterna, men prästerskapet ogillade (kanske inte så oväntat) den här seden. Efter en tid av bekantskap och eventuella nattfrierier var det så dags att börja tala om trolovning. En böneman sändes från mannens sida till kvinnans släkt, och så småningom kom man fram till ett avtal som alla parter kunde godkänna. Trolovning Fram till 1734 var det trolovningen som var det viktiga; det var då man ingick avtal mellan släkterna och från denna dag räknades paret som man och hustru och kunde dela säng. Vigseln i kyrkan var bara en välsignelseakt utan juridiska konsekvenser (jämför idag med t.ex. Frankrike eller Tyskland där den borgerliga vigseln är den juridiskt giltiga och den kyrkliga vigseln är en rent privat välsignelseceremoni). Men sedan Ansgar steg i land i Birka på 800-talet hade kyrkan kämpat för att kyrkvigseln skulle vara den enda giltiga och med 1734 års lag fick kyrkan sin vilja igenom. Bondeståndet protesterade kraftigt; bönderna ville inte alls ha kyrkvigseln man var rädd att det skulle betyda att de unga i högre grad själva ville bestämma vem de skulle gifta sig med och därför, i en typiskt svensk 7

kompromiss, så togs inte de juridiska konsekvenserna av trolovningen bort: trolovningsbarn behandlades som äkta och ville man bryta en trolovning så var det samma sak som en skilsmässa. För att trolovningen och senare vigseln skulle vara giltig måste kontrahenterna ha rätt äktenskapsålder: enligt 1734 års lag var det 21 år för män och 15 år för kvinnor; kvinnornas äktenskapsålder höjdes 1892 till 17 år och 1916 till 18 år (männens sänktes till 18 år 1969). Vidare måste kvinnan ha sin giftomans (i normalfallet far eller bror) tillstånd. Ogifta kvinnor över 25 år kunde från 1858 vid domstol ansöka om att bli myndiga och 1863 blev de automatiskt myndiga men de måste fram till 1872 (1882 för adliga kvinnor!) trots detta ha giftomans tillstånd att gifta sig. I förbigående kan noteras att gifta kvinnor inte blev myndiga förrän 1921. Änkor har dock i alla tider varit myndiga och behövde inte heller giftoman. Trolovning måste skiljas från förlovning. En trolovning var offentlig, inför vittnen, och var bekräftelsen på att det avtal släkterna ingått nu godkänts. En förlovning var privat, bara mellan kontrahenterna, och medförde inga rättsliga konsekvenser. Vartefter idén att den kyrkliga vigseln var det enda giltiga sättet att ingå äktenskap vann insteg, så blandade man samman termerna och skillnaderna mellan trolovning och förlovning försvann. Först 1973 togs dock alla rättsliga verkningar av trolovning/förlovning bort. Lysning kryckeståt eller lysningsmottagning Efter trolovningen var det så dags att bestämma tid för själva bröllopet. Innan dess skulle det lysa tre söndagar i rad, i kvinnans församlingskyrka. Lysningen var en kungörelse att en viss kvinna och en viss man ämnade gifta sig; avsikten med lysningen var att man hade tillfälle att göra invändningar mot giftermålet. I Sverige har vi alltså aldrig haft den anglosaxiska vanan att vid själva vigseln ge tillfälle att protestera mot den. 8 Lysningen kungjordes från predikstolen, och det allmänna talesättet var att namnen då trillade ner från predikstolen. Och när man trillar från Ett skånskt brudpar under brudpäll. I Skåne hade bruden sällan krona eftersom det inte varit brukligt i Danmark; bruden hade istället en stilig piglock med la (band). Foto Isabelle Falsen ett så högt ställe, ja då bryter man ju benen. Och bryter man benen så måste man ha kryckor till hjälp. Och härav blev då att man firade kryckeståt (också kallat kryckegänge och björkdrage). En av lysningssöndagarna (olika på olika håll) drogs ett träd björk eller gran var vanligast (dvs. ett träd som var vanligt förekommande och inte dyrt ) till brudens eller någon gång brudgummens hem i en skämtsam procession, oftast ledd av traktens ungdomar, brudparets jämnåriga. Det fanns olika lokala traditioner om hur trädet skulle se ut (t.ex. skulle det på vissa håll ha två toppar), om det skulle vara smyckat, avkvistat etc. I hemmet dit trädet dragits hölls sedan någon form av festlighet och ofta planterades och lämnades trädet kvar så att alla kunde se att i den här gården rustades det till bröllop. I städerna hade man det inte så roligt; där var det istället mer diskreta lysningsmottagningar i brudens hem de två första söndagarna. Vid lysningsmottagningen bjöds det gärna på te och sandwich samt sherry och tårta. Vid både kryckeståt och lysningsmottagning överlämnade besökarna presenter som ställdes ut till allmän beundran. Det brukade också ges tillfälle att inspektera den del av brudens hemgift som bestod av lakan, dukar och annat till det framtida hemmet, ibland även mer personliga ägodelar som pälsverk och sidenplagg. Bröllop vigsel och fest I Sverige var länge vigsel i statskyrkan den enda möjliga. I slutet av 1700-talet gavs tillstånd för judar att bosätta sig i Sverige och de fick då egna vigselrättigheter (i synagogan). I mitten av 1800- talet önskade en judisk man och en kvinna tillhörig statskyrkan ingå äktenskap; den enda lösningen blev att införa en form av civil vigsel, som dock bara kunde tillämpas i sådana här fall. Först 1908 blev borgerlig vigsel ett alternativ för vem som så önskade. En vigsel kunde naturligtvis äga rum när som helst under året (utom under fastan), men för bönder var det populärt att gifta sig mellan jul och nyår; annandag jul var t.ex. en av de populäraste dagarna. Anledningen var ekonomisk och praktisk: julen var den festligaste högtiden, med mycket mat och många sociala evenemang ett bröllop behövde alltså knappt kosta något extra, och familj och släkt var ju redan samlade. Ett riktigt bondbröllop pågick gärna en hel vecka, med olika upptåg varje dag, men många präster försökte få sina sockenbor att begränsa sig till maximalt tre dagar. Vigseln ägde rum i kvinnans församlingskyrka. Själva ordet bröllop betyder brudlopp, och för riktigt länge sedan red brud och brudgum till sitt nya gemensamma hem, och senare till kyrkan (en sed som länge levde kvar i t.ex. Värend i Småland); ännu senare använde brudgummen vagn för att hämta sin brud i hennes hem och köra henne till kyrkan. I kyrkan vandrade så brud och brudgum traditionellt nerför altargången tillsammans, gärna under en brudpäll. Eftersom bruden redan hade givits till brudgummen vid trolovningen och lysningen tagit hand om eventuella invändningar mot bröllopet förblev den kyrkliga vigseln egentligen vad den var innan 1734: en välsignelseceremoni.

Det var en hel del gamla traditioner runt vigseln, så t.ex. var det vanligt att bruden skulle ha ett silvermynt i skon för att de nygifta skulle få ett välbärgat hem. Brudbuketter är dock ett sent påfund; förr hade bruden vanligen en psalmbok (ofta en fästmansgåva), gärna omvirad med ett fint kläde, i handen. Och som ett led i kampanjen att få den kyrkliga vigseln införd och senare befäst som det enda giltiga sättet att gifta sig på, skaffade många kyrkor en brudkrona. Brudkronan som gick tillbaka på den gamla katolska bilden av jungfru Maria som himladrottning lånades ut till brudar som inte delat säng med sin man under trolovningstiden. Det blev på de flesta håll i Sverige ganska snart accepterat att det var en särskild ära att vara kronbrud. I en del församlingar var det t.o.m. så att prästen i kyrkboken noterade om kvinnan burit krona eller mössa och noteringen mössa var acceptabel bara om bruden var änka. Visade det sig lite senare att kvinnan ljugit om sin oskuld, fick hon betala böter traditionellt för att kronan måste omförgyllas för att renas. Efter vigseln körde brudgummen sin brud till bröllopsgården, där stora festligheter bröt ut. De kulminerade med sängledningen: bruden fördes in i brudkammaren av kvinnorna, som också klädde av henne (fast särken fick hon givetvis behålla på) och stoppade ner henne i sängen. Det var vanligt att brudens hår släpptes ut (det var för ovanlighetens skull nytvättat) och så ville man gärna att bruden hade brudkronan på, vilket dock var svårt att åstadkomma med nedsläppt hår. Därefter ledde männen in brudgummen och även han stoppades i säng, allt under att man drog mustiga skämt. Brudparet fick ofta varsin rejäl sup, för att orka med natten. Därpå såg de äldsta och förnämsta kvinnorna i sällskapet till att alla lämnade brudkammaren och brudparet blev äntligen ensamma. Utanför bondeståndet var inte sederna så annorlunda, men sängledning och de grövsta skämten slapp brudparen efter mitten av 1700-talet. Dagen efter Dagen efter bröllopet var tiden för flera viktiga händelser, som befäste vigseln. Kvinnan fick nu iföra sig sådana plagg som lokalt var reserverade för hustrur: ofta innebar det en särskild huvudbonad, men även andra detaljer i kläderna kunde ändras. Från den här morgonen fick kvinnan inte heller visa ett enda hårstrå för någon annan än sin man. För att riktigt betona det var det på sina håll sed att kvinnans hår klipptes av den här första morgonen. En annan viktig händelse var att morgongåvans storlek nu annonserades. Oftast var den uppgjord i förväg, som en del av äktenskapskontraktet, men i folkliga föreställningar menade man ofta på att morgongåvans storlek berodde på hur lycklig kvinnan gjort mannen under bröllopsnatten. Morgongåvan var inget annat än en sorts testamente: makar hade inte arvsrätt efter varandra, och om mannen dog och det inte fanns några gemensamma barn gick all hans egendom tillbaka till hans släkt och änkan kunde stå helt utan möjlighet till försörjning. Minimistorlek på morgongåvan bestämdes i lag, och ofta kan man i kyrkböckerna se en anteckning där det just bara står morgongåva enligt lag. Morgongåva som änkeförsörjning upphörde inte förrän 1920, då en ny ärvdabalk trädde i kraft. Skilsmässa Skilsmässa är inte som många tror ett helt modernt påfund. Inom adeln var det inte helt ovanligt ja, från kungliga kretsar känner väl de flesta till Henrik VIII som på 1500- talet skiljde sig flera gånger men även borgare och bönder skiljde sig. Skilsmässa behandlades inte i vanliga domstolar utan handlades av domkapitlen, fram till sent 1800-tal. Männen fick självklart vårdnaden om barnen eftersom kvinnorna inte var myndiga, och i de allra flesta fall inte hade några möjligheter att försörja dem. Det skall påpekas att om man önskade bryta en trolovning även om kontrahenterna inte delat säng efter trolovningen så behandlades detta exakt som en skilsmässa, även efter 1734. Kläder I alla tider har de allra finaste kläder man kunde åstadkomma använts just på bröllop. Från mitten på 1700-talet började man så smått med särskilda bröllopskläder, men långt in på 1800-talet var det även i Norsk brud med brudkrona, ca 1900. Norska kronor var en aning annorlunda konstruerade så att brudarna kunde ha utslaget hår; svenska brudar fick i allmänhet sätta upp håret för att kronan skulle sitta kvar. En skånsk brud skulle vara fullkomligt täckt med silver. Visserligen är det mesta tunn silverplåt, men få familjer hade tillräckligt mycket silver; man lånade helt enkelt av hela släkten så att bruden riktigt skulle glänsa. Foto Ingela Martenius 9

Ett modernt bröllop: både brud och brudgum är fint klädda. I ett brott mot alla traditioner har bruden bara armar och djup urringning i kyrkan Foto Gunilla Andersson Det var viktigt att bruden tog sig bra ut bakifrån också, det är ju det enda som syns under själva vigseln. Den skånska bruden (t.h.) kunde ståta med sin tvåfärgade kjol och en massa band medan dalabrudens krage med pärlpynt var lika stor bak som fram. Foto Ingela Martenius de högsta sociala kretsar inte helt ovanligt att kläderna som användes hur fina de än var inte var engångskläder utan de användes gärna senare, vid andra festligheter. Seden att brudklänningen skall vara vit härstammar framförallt från empiren, då vitt var en modefärg som 10 ansågs särskilt bra till unga oskyldiga flickor det ansågs inte riktigt lämpligt att unga flickor bar starkt färgade klänningar. Allmogen gick på tvärs mot det vita. I vissa delar av landet hade brudarna fortfarande bara sin allra finaste folkdräkt, men i andra så började man med särskilda, ofta svarta, klänningar. I trakter där man inte bar folkdräkt var det oftast brudens egen finklänning, i folkdräktsområden där ju bruden inte kunde ha användning för en sådan klänning lånades den oftast av brudpåkläderskan. Svart kan ju förefalla som en sorglig färg på ett bröllop, men spelade egentligen inte så stor roll. Klänningen täcktes nämligen nästan helt av alla tillbehör och pynt som hängdes på. Det var t.ex. sed på de flesta håll att brudens samtliga sidensjalar skulle fästas vid brudbältet en rik brud kunde ha upp mot tio (eller fler) färgglada sjalar hängande över kjolen. Upptill kunde det vara en bred, lös krage med glaspärlor. I takt med urbaniseringen som tog riktigt ordentlig fart från 1870-talet så avtog och upphörde bruket av brudpynt kvar blev en svart finklänning. Traditionellt var det den svarta finklänning flickorna fick till sin konfirmation när de var 15 och som de sedan hade hela livet till alla högtider för att slutligen begravas i. I slutet på 1800-talet började man så smått med vita konfirmationsklänningar, och parallellt med detta övergick man i allmänhet också till vita Ett brudpar från Dyrön i Bohuslän, runt sekelskiftet 1900. Bruden har svart klänning men vit slöja lägg märke till brudgummens tunna vita handskar, det ansågs extra fint. Foto Lina Pettersson bröllopsklänningar. Fortfarande långt in på 1950-talet lade dock ekonomin hinder i vägen för många och det blev, precis enligt traditionen, bara den bästa finklänning bruden hade eller hade råd att skaffa. Idag har bröllopsklänningar blivit något av en egen modegren, även om man naturligtvis kan spåra drag av det vanliga modet i bröllopskänningarna. Och brudgummen, då vart tog han vägen? Ja, alla vet ju att brudgummen är en ren staffagefigur på bröllop, bara där för att bruden skall ha en klädsam bakgrund. I alla tider har brudgummar helt enkelt haft sina finaste kläder enligt modet på trakten, vare sig det nu rört sig om (vit) frack eller folkdräkt. Ibland har han fått låna några extra persedlar men en sak är säker: han får aldrig vara så fin att någon bevärdigar honom med en andra blick. Alla blickar på bruden! Hur klär man sig idag om man vill använda bygdedräkt vid ett bröllop? I de områden där det finns särskilda, bevarade traditioner om hur brudparen kläddes skall man naturligtvis följa dem. I andra områden har man på sig den finaste variant av dräkt man har, och bruden pryder den sedan lite extra med att t.ex. fästa sidenhalskläden vid midjan och har också gärna extra dräktsilver. Bruden kan gärna bära krona, men helst inte slöja. Gästerna har helt enkelt de absolut finaste varianterna av sina dräkter de kan åstadkomma, det här är den allra största högtiden.

Död och begravning Idag har vi fjärmat oss från döden genom att institutionalisera den: de flesta dör idag på sjukhus eller hospis, och döden upplevs ofta som orättvis och ett misslyckande för läkarvetenskapen. Förr var döden alltid något att räkna med, något som vara nära alla alla hade upplevt att förlora någon av sina allra närmaste, och ibland hör man att människor förr därför inte sörjde så djupt som vi gör idag. Men det finns gott om vittnesbörd i brev och dagböcker om att människor förr var minst lika förtvivlade som vi över att t.ex. förlora ett barn, något som vi idag sällan behöver uppleva men som var så vanligt förr. Dödsorsaker I olika rapporter kan vi idag glädja oss åt att Sverige har bland den högsta medellivslängden i världen, och att bli 80-90 år är vad de flesta av oss mer eller mindre förväntar sig. Vi vet naturligtvis att det inte alls var så förr. Det blir däremot skevt att tala om medellivslängd förr om man inte räknar bort barnadödligheten, som på vissa håll under vissa tider kunde överstiga 50 % (vi är idag nere i ca 0,4 %). Överlevde man barndomen fanns det dock en god chans att bli uppemot 60, kanske 70 år. Det fanns naturligtvis folk som blev äldre än så även förr, men det var oerhört sällsynt med någon som blev mer än runt 85 år. Idag är det vad som brukar kallas livsstilssjukdomar, som hjärt- och kärlsjukdomar och vissa cancerformer, som tar död på oss. Förr var det framförallt epidemier av sjukdomar som idag är utrotade eller inte finns i västvärlden p.g.a. bättre levnadsvillkor som dödade folk: det var smittkoppor, tyfus (kallat nervfeber), kolera, dysenteri (kallat rödsot), syfilis och barnsjukdomarna scharlakansfeber, difteri och mässling. Även lunginflammation var många gånger ja, oftast dödlig. Den verkligt stora dödsorsaken blev dock från 1800-talet TBC:n, den vita döden ; något riktigt botemedel mot TBC kom inte förrän efter andra världskriget. Även om tillgången på professionell sjukvård knappast kan kallas rikstäckande förrän på 1800-talet så fanns den faktiskt också förr. Provinsialläkarna, statligt avlönade läkare som verkade på landsbygden, kom på 1600-talet; så sent som 1773 fanns dock i hela landet bara 43 provinsialläkare, med lika många assistenter. När det gällde barnsängskvinnor så hade så tidigt som 1682 en undervisningsanstalt för barnmorskor inrättats i Stockholm; utbildningen var 1808 sex månader. Men först 1777 kom en rikstäckande Då prästen fick sockenbud, d.v.s. att någon låg på sitt yttersta, tog han alltid med detta lilla reseeuti med kalk och oblatfat för att kunna utdela en sista nattvard. Foto Ingela Martenius. förordning om att alla socknar skulle ha minst en utbildad barnmorska. Hur väl lagen efterlevdes var emellertid mycket olika i olika delar av landet i medeltal fanns det 1860 för hela riket en barnmorska på 1300 kvinnor; för Älvsborgs län fanns det dock bara en barnmorska på 7700 kvinnor medan det i Stockholm, Uppsala län och Skåne fanns en barnmorska per 500 kvinnor. Riktiga sjukhus började också inrättas på 1700- talet: 1765 och 1776 kom kungliga befallningar om att länslasarett skulle inrättas över hela riket, vilket också skedde. Så viss tillgång på professionell sjukvård fanns faktiskt; det större problemet var kanske istället att läkarna i vissa fall inte var så särskilt mycket kunnigare än de kloka gummorna som Epitafietavla från 1772 i Släps kyrka, söder om Göteborg, över kyrkoherde Hjortberg med familj. Kyrkoherden och hans fru fick sammanlagt 15 barn, men bara åtta levde då tavlan målades de sju döda barnen är dock med i bakgrunden eller ligger i krubborna. I samma anda blev det när fotografiet uppfanns populärt att fotografera den döde i sin kista. Foto Ingela Martenius. 11

anlitades av folk ute i bygderna eftersom läkarvetenskapen inte var så värst vetenskaplig. Memento Mori Tänk På Döden Idag är det relativt få av oss som planerar för vår egen begravning, även fast t.ex. Fonus ofta propagerar för det. Förr ägnade många sig åt att ge minutiösa instruktioner om hur de ville ha sin begravning; det var oerhört viktig att få en hederlig begravning, där inget snålades på utan familjen kunde vara stolt över den och se på den som ett fint äreminne över den döde. Följaktligen lade man undan för begravningen först och främst kanske pengar. Så t.ex. hade hantverkarskråna egna sjuk- och begravningskassor dit medlemmarna betalade en avgift och sedan fick utbetalat bidrag för ibland t.o.m. helt bekostat begravningen; även efterlevande änkor kunde täckas av en sådan försäkring. Hade man ont om pengar var det märkligt nog för oss idag begravningsförsäkringen man prioriterade, inte sjukförsäkringen. Sådana här kassor startades i mängd under framförallt 1800-talet och kvarlevde faktiskt så sent som in på 1930-talet. Men inte bara pengar lades undan. På 1950-talet hjälpte en tonårsflicka sin mormor att gå igenom några lådor på vinden och fann ett helt perfekt tyg till de på den tiden så populära styvstärkta underkjolarna men nej, meddelade mormodern lugnt, det tyget kunde hon inte få, det var undanlagt till mormoderns svepning. Ett sekel tidigare var det vanligt att bönderna tog undan särskilt bra plankor när de avverkade skog, för att ha till sin och övriga familjens kista. En del t.o.m. tillverkade kistan själva, och provlåg noggrant så att kistan passade. Men inte bara begravningen planerades noga, man förberedde sig också noga på att dö. Varje allvarligt sjukdomsfall hade ju som potentiell utgång döden. Man gav dock verkligen inte upp på en gång, utan prövade på allt som både läkarvetenskap och folktro kunde erbjuda. Även religionen användes: det bads förböner i kyrkan för de sjuka. Särskilt stor kraft ansågs det ge om förbön bads i tre kyrkor. Men när man till slut förstod att inget hjälpte resignerade både den sjuke och familjen; nu var det dags att förbereda sig på att dö en bra, värdig död. En bra död var en förberedd död, en ond död var en bråd död (den hade inte nödvändigtvis med mord att göra på den tiden). Prästen tillkallades för att den döende skulle få höra tröstens ord, kunna lätta sitt samvete och få Guds förlåtelse samt undfå nattvarden. En präst fick inte undandra sig dessa besök, inte ens om det gällde de mest smittosamma sjukdomar; enligt 1686 års kyrkolag fick en präst som uteblev böta med halva sin årsinkomst första och andra gången det hände hände det en tredje gång blev prästen avsatt. Vissa åtgärder kunde också vidtas för att underlätta döden: den döende kunde få ett ljus i handen och klockan kunde stannas. Vidare skulle det vara tyst i sjukrummet, ingen skulle gråta eller klaga högljutt. I taket ovanför den döende kunde man ta bort en bräda för att själen lättare skulle kunna lämna kroppen. Dödsfallet Idag är vi vana vid att dödsfall sker på sjukhus och att en begravningsbyrå tar vid, så att de efterlevande i princip bara behöver infinna sig till begravningen. Förr dog folk hemma och allt som skulle till för en begravning sköttes av släkt, vänner och grannar. Så snart någon hade dött började en rad aktiviteter. Först skulle den döde tvättas noga; i socknarna fanns det oftast äldre kvinnor som skötte det inte sällan samma person som var brudpåkläderska. Därpå skulle den döde kläs, så fint som huset förmådde. Många hade sparat sin brudgumsskjorta/brudsärk för ändamålet. Det hörde också till att den döde fick fina, vita strumpor, gärna stickade i dyrt bomullsgarn. I kistan som ofta var svart för vuxna och vit, gul eller blå för barn och ungdomar lades först hyvelspån och ovanpå det ett lakan; en kudde gjordes ofta av det lakan den avlidne dött på. Därefter lades den döde i kistan och ett lakan, ofta brudlakanet, sveptes om. Några, oftast män, gav sig av genast efter dödsfallet för att meddela släkt, vänner och grannar om det inträffade. Var inte prästen närvarande måste också han underrättas genast och inte minst måste klockaren få reda på dödsfallet. Klockaren skulle nämligen ringa själaringning, helst samma dag som dödsfallet inträffade. Kom man för sent med budet fick klockringningen vänta till nästa dag. Det var nämligen noga reglerat när och hur det skulle ringas för En begravning i Kville i Bohuslän 1933. Männen har frack och kvinnorna bär visserligen svart, men mycket eleganta kläder. Kistan är svart med präktiga handtag och en krans med vita kallor. Foto Anna-Carin Betzén. En modern, ljus begravning med vit kista och många blomsteruppsättningar, men inga kransar. Foto Ingela Martenius. 12

olika personer. Det heter så fint att inför döden är vi alla lika men när det gällde klockringning, begravning och gravvård fanns det ingen likhet. Tidpunkten för klockringningen avgjordes av den dödes sociala status: ju senare på dagen desto finare. För fattigt folk kunde man ringa så tidigt som 08.30 på morgonen, medan man ringde för adeln kl. 12.00 övriga dessemellan. Hur länge det ringdes avgjordes av den dödes ålder; för ett barn ringdes några minuter, för äldre personer ringdes en timme eller mer. Hade socknen flera klockor ringdes i den lilla klockan för kvinnor och i den stora för män. För kungliga kunde det ringas i en timmes tid varje dag i ett helt år, men för dödfödda barn och självmordsoffer fick man inte ringa alls. I folktro hjälpte klockringningen den dödes själ ur skärselden och in i evigheten, men prästerna var inte alltid helt välvilliga till själaringningen eftersom tron på den var en kvarleva från den katolska tiden. På vissa håll infördes därför att ringningen dels kostade pengar, dels skedde bara vid vissa, bestämda tidpunkter. I sorgehuset satte man upp vita lakan för alla fönster, ofta täcktes också möblerna med lakan. Särskilt viktigt var det att svepa in eventuella speglar, annars kunde det spöka. Världsliga prydnadsting och tavlor plockades undan och t.o.m. krukväxterna sattes det vitt papper runt. I rummet där den döde skulle ligga fram till begravningen (det kunde vara en bod eller en loge om inget lämpligt rum fanns inomhus) kläddes väggarna med vita lakan som ibland pryddes av girlanger av svart ull, på golvet ströddes ofta hackat enris och en tavla med den dödes namn, födelse- och dödsår samt en lämplig psalmvers hängdes gärna upp. När den döde i sin kista så placerats i rummet var det dags för folk att komma och skåda liket. Självklart kom alla i byn, även små barn, men även från andra byar kom man. Det var sed att röra vid den döde, för då skulle man enligt folktron inte besväras av honom igen. Natten innan begravningen hölls så likvaka. Likvakan förbjöds egentligen i 1686 års kyrkolag, men den var så fast förankrad hos allmogen att den inte gick att hejda en likvaka var något man såg fram emot som ett nöje med samvaro, mat och dryck. Begravningen Begravningar ägde förr rum på söndagar, innan högmässan. Exempel på hur sorgklädsel från Bohuslän (Isabelle Falsen t.v.) och Småland (Stina Olsson t.h.) kunde se ut. Lägg särskilt märke till de breda fållarna på förklädena; ju närmare släkt man var med liket desto bredare fåll. Foto Ingela Martenius. Begravningsföljet samlades då tidigt i sorgehuset, för likets utfärd. I äldre tider höll prästen en utfärdsandakt, men då högmässan riskerade att försenas förbjöds detta i 1686 års kyrkolag. Istället blev det någon i bygden ansedd person som höll en kort andakt med bön och psalmsång; ofta avslutades den med s.k. minnesdrickning, d.v.s. man skålade för den dödes minne. Minnesdrickningen dröjde sig kvar längst på västkusten där den kunde förekomma så sent som på 1970-talet. Därefter kunde begravningskonfekt, invirad i svart och vitt papper som ibland dekorerats med t.ex. änglar, utdelas; konfekten sparades och vissa kunde ståta med hela samlingar på spiselkransen. Så spikades kistan igen och liket bars ut ur huset; det var noga att det skedde med fötterna först för annars kunde den döde se dörren och komma tillbaka. I socknarna var man uppdelade i särskilda bårlag som efter viss turordning ställde upp och bar; nära anhöriga skulle däremot inte bära. Själva båren kistan bars på lånades ut av kyrkan, liksom bårtäcket. I äldsta tider bars båren för hand hela vägen, men var det långt kunde den släpas efter hästar. Ett begravningståg gjorde ett djupt och högtidligt intryck, och ju längre processionen var, desto finare ansågs den vara. I städerna åkte begravningsgästerna i häst och vagn i procession efter likvagnen och det hände att man satte in 13

tomma vagnar i tåget för att det skulle bli riktigt pampigt. Det var förr ovanligt med begravning i kyrkan. Kistan fördes istället direkt till graven och jordfästes där; var den döde tillräckligt fin var dock graven inne i själva kyrkorummet. Mot betalning kunde kyrkan få användas av vem som helst, och när kyrkorna sedan fick uppvärmningsanordningar började de användas mera allmänt vid otjänlig väderlek. Begravningen skedde förr med så mycket pompa och ståt som kunde åstadkommas, det var en riktigt hederlig begravning. Att begravas i stillhet betydde att den döde begravdes i vigd jord av ren nåd, t.ex. någon som begått självmord, alltså en ohederlig begravning. När så även arbetarklassen t.ex. genom idogt sparande i begravningskassor fick råd till pampigare begravningar, började istället överklassen med bruket att begravas i stillhet! Gravöl Efter begravningen begav sig begravningsgästerna tillbaka till sorgehuset där det blev gravöl. Gravölet skulle vara en riktigt ordentlig måltid, med många rätter. Det blev dock inte så dyrt som man skulle kunna tro eftersom gästerna hade förning, efter vissa bestämda regler, med sig. Gravölet var till en början en allvarlig tillställning, men vartefter mat och framförallt alkohol gjorde verkan kunde det många 14 Mitt i livet fanns alltid döden: här en påminnelse från en genomfartsgata i Göteborg, dit en port till den gamla s.k. Kolerakyrkogården vetter. Foto Ingela Martenius. gånger bli ordentligt uppsluppet. Som avslutning serverades gärna en tårta, garnerad i svart och vitt. Gästerna fick sedan inte gå tomhänta från kalaset; på landet skulle de ha tillbaka en del av förningen, och i städerna fick de med sig t.ex. en stor kringla hem. Kläder Redan under antiken användes svart till sorgkläder. I Skandinavien finns vissa belägg för att svart sorgdräkt använts redan på 900-talet. Riktigt slog dock svart inte igenom förrän modedräkten blev svart efter förebild från den s.k. spanska dräkten under renässansen. Från den här svarta modedräkten stammade hovets sorgdräkt, som för kvinnor var svart med en stor vit krage och ett vitt förkläde vilket fortfarande är aktuellt i högborgerliga kretsar: svart bärs på alla begravningar, men svart och vitt bärs för de allra närmaste. Män bär då vit slips och kvinnorna bär en vit krage till den svarta dräkten. Klädseln överensstämmer också exakt med den allmänna sorgklädseln för folkdräkter. I vissa landsdelar tog sig dock sorgklädseln något annorlunda ut: i t.ex. Dalarna finns gula och gul-svartrandiga förkläden till Allmogens gravar märktes till slutet av 1700- talet bara ut med enkla träkors, men först efter ca 1860 blev en präktig gravvård av sten normen för alla utom de fattigaste. Här en högborgerlig gravvård från 1937, i en storstad. Foto Ingela Martenius. sorg, och speciellt i Skåne hade man länge den vanan att bära en kjol på huvudet (effekten blev som en afghansk burka) vid sorg. Mäns sorgklädsel har i alla tider varit enklare; så t.ex. kunde det räcka med att binda ett sorgflor runt hatten. I vissa länder kan en kunglig dam bära vit sorgklädsel istället för svart; det skedde vid det engelska kungaparets franska statsbesök 1937 då drottning Elizabeth (senare drottningmodern ) hade sorg efter sin mor och hade en garderob helt i vitt. Sorgklädseln lades inte av genast efter begravningen. Allmogekvinnor bar sorgklädsel efter nära anhöriga åtminstone ett år vilket stämde med att kvinnor inte fick gifta om sig förrän ett år efter maken dött (män behövde bara vänta 6 månader med omgiftet). I borgerliga kretsar ansågs det att en änka skulle bära sorg i tre år; efter det första året kunde hon dock korta den ankellånga slöjan till axlarna. Hur klär man sig idag om man vill använda bygdedräkt vid begravning? I de områden där det finns särskilda, bevarade traditioner om hur man skall vara klädd skall man naturligtvis följa dem. I andra områden har man på sig de mörkaste plaggen man har, och så mycket enfärgat som möjligt. Kvinnor har ett slätt vitt förkläde med mycket bred fåll (halva förklädet eller högre) som fästs bak med förklädesbanden ner till kjolfållen, ett vitt halskläde och, om ingen sorgmössa finns, en vit huvudduk om den ordinarie bindmössan; inga smycken. Män har vitt eller svart halskläde, grå/svarta strumpeband. Alla har, såvitt möjligt, tröja/rock på; helst knäppt.

Källor ARNÖ BERG, INGA & HAZELIUS BERG, GUNNEL; Folkdräkter och bygdedräkter från hela Sverige. ICA bokförlag, Västerås 1975 BERG, GÖSTA; Svensk bondekultur, Bonnier, Stockholm 1971 BJURMAN, EVA LIS; Catrines intressanta blekhet: unga kvinnors möten med de nya kärlekskraven 1750-1830, B. Östlings bokförlag Symposion, Eslöv 1998 BONDESSON, LARS; Seder och bruk vid livets slut, Verbum, Stockholm 1987 BRINGÉUS, NILS-ARVID; Livets högtidsdagar, Carlsson, Stockholm 1987 CENTERGRAN, ULLA; Bygdedräkter, bruk och brukare, Etnologiska föreningen i Västsverige, Göteborg 1996 GUSTAVSSON, ANDERS; Minnesdrickning vid begravning, Uppsala universitet, Uppsala 1980 HELLSPONG, MATS & LÖFGREN, ORVAR; Land och stad: svenska samhällen och livsformer från medeltid till nutid, Gleerup, Malmö 1994 IGHE, ANN; I faderns ställe, Ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs universitet, Göteborg 2007 KNUTS, EVA; Något gammalt, något nytt: skapandet av bröllopsföreställningar: [en avhandling om klänningar, ringar, smink, frisyrer, foton & mycket mer], Mara, Göteborg 2006 LIBY, HÅKAN; Kläderna gör upplänningen. Folkligt mode tradition och trender. Upplandsmuseet, Uppsala 1997 LILJEWALL, BRITT; Bondevardag och samhällsförändring: studier i och kring västsvenska bondedagböcker från 1800-talet, Historiska institutionen vid Göteborgs universitet, Göteborg 1995 LUNDQVIST, PIA; Marknad på väg: den västgötska gårdfarihandeln 1790-1864, Historiska institutionen vid Göteborgs universitet, Göteborg 2008 LÖFGREN, ANDERS PERSSON; A Few Stories from the Life of Anders Persson Löfgren, manuskript deponerat hos Utah State Historical Society (Salt Lake City, Utah, USA), referensnummer MSS A 5148, avdelning Manuscripts MORRIS, CHRISTINE; En mångsidig präst och hans äreminne, in Populär historia nr 1/1994. NYLÉN, ANNA-MAJA, Folkdräkter ur Nordiska museets samlingar, Nordiska museet, Stockholm 1976 NYLÉN, ANNA-MAJA, Som man är klädd blir man hädd, Institutet för folklivsforskning vid Nordiska museet och Stockholms universitet, Stockholm 1978 PETTERSSON, LARS; Läs- och skrivkunnighet och jordbruksomvandling: om skånska bönder under skiftenas tid, Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet, Lund 1996 SVENSSON, SIGFRID, Bygd och yttervärld: studier över förhållandet mellan nyheter och tradition, Nordiska museet, Stockholm 1979 SVENSSON, SIGFRID; Folkligt dräktsilver: ur Kulturens samlingar, ICA bokförlag, Västerås 1978 SVENSSON, SIGFRID; Folklig dräkt, Liber Läromedel, Lund 1974 SÖDERPALM, KRISTINA; Dödens riter, Carlssons, Stockholm 1994 WISTRAND, PER GUSTAF; Svenska folkdräkter: kulturhistoriska studier, Nordiska museet, Stockholm 1907 KYRKBÖCKER (födelse & dop, lysning & vigsel, död & begravning, husförhör, flyttlängder) från framförallt Älvsborgs län, Malmöhus län, Kristianstad län, Värmlands län, Göteborgs & Bohus län, Skaraborgs län, Jönköpings län och Kalmar län SVENSKA AKADEMIENS ORDBOK (SAOB) NATIONALENCYKLOPEDIN 15

Livets högtider i Sverige Livets högtider i Sverige handlar om de fyra största högtiderna i en människas liv, vad som brukar kallas övergångsriter, med betoning på hur det var förr, ca 1686 1914. 1686 kom den kyrkolag som påverkade våra förfäders liv i så stor utsträckning och 1914 bröt första världskriget ut och bildade slutpunkt för en värld som varit på väg bort från 1870-talet, då Sverige började industrialiseras. Livets högtider omfattar födelse och dop, konfirmation och att bli vuxen, trolovning och bröllop samt död och begravning. Om författaren: Ingela Martenius är född 1956 i Göteborg, där hon också växte upp. Hon läste juridik vid Lunds universitet men övergav de studierna ett par terminer innan examen eftersom hon tyckte det var roligare att arbeta för SAS (Scandinavian Airlines). Flygbolaget ansåg att Ingela skulle bli en utmärkt programmerare och systemerare, och skickade henne på datautbildning, först internt och sedan på Stockholms universitet. 1997 blev hon dataansvarig för alla svenska flygplatser utanför Stockholm men slutade på SAS i december 2003 för att ägna sig åt studier i etnologi vid Göteborgs universitet, och gick ut som fil. master våren 2008. Två favorithobbies är släktforskning och att sy bygdedräkter. Bilden visar Ingela i en dräkt från Bohuslän vid 17 maj-firandet 2007 i Oslo. En typisk 1700-tals gård i norra Sverige; Jamtli i Östersund (Jämtland). Foto Isabelle Falsen. En 1700-talsby på västkusten; Äskhult i Fjäre härad (Halland). Fr. v. har Lena en dräkt från Fjäre, Ingela och Isabelle från Bohuslän. Foto Isabelle Falsen.