LIVET EFTER JORDBÄVNINGEN 2013-02-14 Av: Donau Universitet Krems/ ATI-Donau Strax efter jordbävningen gick många invånare, med livet som insatts, tillbaka in i sina hus för att samla ihop sina tillhörigheter. De som ännu hade en hel port låste den, för att sedan lämna allt bakom sig. Många flyttade utomlands, blev omplacerade eller hade turen att få en temporär lägenhet i le case di Berlusconi som de kallas för i folkmun. Andra fick tillstånd att bygga sig ett temporärt hus i kulturlandskapet. Vår antropolog och partner i ATI-Donau, Angelo Imperiale, har lyckats finna de flesta invånare ur vårt kvarterskomplex il Castello och informerade om vårt återuppbyggnads-initiativ. Ingen av invånarna har satt sig emot initiativet. De har välvilligt gett oss tillstånd att gå in i husen och ruinerna för att kunna genomföra vårt arbete. Angelo är själv från l Aquila och vet precis hur det är att förlora sitt hem, vänner och att livet skiftar från ena minuten till den andra, av samma förödelse.
Under tiden som ordföranden av kvartersföreningen il castello och Angelo samlar ihop nycklarna, ägnar vi oss åt att analysera skadorna, katalogisera och mäta fasaderna. Fram tills nu har vi varit inne i varje hus utom ett. Ägarna av husen vill själva vara med och berätta eller hjälpa till. Om huset saknar ritningar, som i de flesta fall, eller stora förändringar har skett, som totalförstöring ber vi om ägarnas hjälp för att rekonstruera nya ritningar utifrån minnet. Det här var mitt hem! -Får jag bjuda på något att dricka? Frågar Fru Tennina snällt medan hon öppnar vitrinskåpet och tar fram några flaskor som står där sedan före jordbävningen. Äkta paret Tennina bor i Rom nu. De var en gång gifta, skiljde sig men hittade efter 35 år tillbaka till varandra. De hade glädje av huset i 2 år före jordbävningen.
Ett av husen som tog minst skada tillhör ordförandens mamma. När man går in i huset så kännes det att någon har bott där permanent och länge. Huset är ett resultat av 2 sammanslagna hus och i jämförelse med de andra, enormt. Det är roligt att cirkulera runt i huset. Man får känslan av att vara i en labyrint. Ordföranden är väldigt engagerad att göra återuppbyggnaden möjlig. -Huset tillhör min mamma. Jag hade tänkt omvandla en del av det för att driva min verksamhet där.
Claudio Panone är en ingenjör som levde och arbetade i Paganica före jordbävningen. På sin fritid försökte han att liva upp turismen i Paganica. Han gjorde egen historisk efterforskning av byn och ritade kartor av byns och regionens attraktiviteter. Han står fast vid att första steget för att få invånarna att återvända är att göra Paganica till en säker by att leva i och att informera folk om hur man ska agera inför kommande jordbävningar och försiktighetsåtgärder.
Rosati är brandman och familjefar. Hustrun hade precis öppnat ett advokatkontor i kvarteret.
Familjen Pasqua är ett av de äldsta familjerna i Paganica. Filippo Pasqua har varit med oss sen första gången vi kom till Paganica och har alltid hållit modet uppe. Eftersom att Pasqua ätten mestadels har levt på Salita del castello och Filippo själ vuxit upp på den adressen, så känner han till alla invånare i grannskapet och hela det sociala livet i
byn/regionen och alla historier som genom generationer har förts vidare. Han berättar om de underjordiska gångar som finns i byn, men som blev igenmurade någongång strax efter 2:a världskriget. En gång i veckan träffar han sina barndomsvänner för att spela kort. Hemma hos Filippo på Salita del castello måste man vara försiktig när man mäter och analyserar.
Efterlysning! Det är mycket som plundras i byn. Även då invånarna håller ett öga på den röda zonen så händer det att tjuvar går in på
natten och bryter sig in i de låsta husen. Det händer att tjuvarna tar med sig värdefulla handsnidade stenornament för att sälja på svarta marknaden. Det stod till exempel en vattenpump på hörnet Salita del castello/ Via San Giovanni nu har den försvunnit! Alla saknar den så ifall någon känner igen pumpen på bilden, hör av er.
Även om byn är förlamad så håller invånarna liv i traditionerna. De religösa processionerna kan inte tåga genom byn längre, utan får hålla sig till utkanterna av den historiska bykärnan.