Nödvärn vid uppgörelser - NJA 2005 s. 237

Nödvärn vid uppgörelser - NJA 2005 s. 237 Bilaga 4 RättsPM 2006:17 Brottmålsavdelningen Juni 2006

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. Inledning... 2 2. NJA 2005 s. 237... 2 2.1 Nödvärn förutsätter att det är en försvarsåtgärd... 2 2.2 Åklagaren har bevisbördan men beviskravet är lägre... 3 2.3 Dödligt våld får endast användas i utpräglade undantagsfall... 3 2.4 Nödvärnsexcess att medvetet försätta sig i en farlig situation påverkar bedömningen... 4 3. Sammanfattning... 5 Bilaga - Rättsfallsöversikt... 6 1. Inledning Nödvärn är en objektiv ansvarsfrihetsgrund. Det innebär att en annars kriminaliserad gärning inte utgör brott. Två frågor som aktualiserats under senare tid är om och i så fall under vilka förutsättningar nödvärn kan åberopas då två eller flera personer bestämt sig för att göra upp samt under vilka förutsättningar dödligt våld får användas i en nödvärnssituation. HD behandlade dessa frågor i NJA 2005 s. 237. Avsikten med denna promemoria är att klargöra innebörden av HD:s avgörande (rättsfallet har även behandlats av Annika Norée i JT 2005/06 s. 409). Promemorian innehåller även en rättsfallsöversikt som omfattar en sammanfattning av i stort sett samtliga de mål Högsta domstolen har haft att pröva vad gäller nödvärn sedan 1970. 2. NJA 2005 s. 237 En nittonårig man, Daniel, hade utsatts för ett inbrott och anklagade den 21-årige Milad för att ha utfört gärningen. Milad hade tidigare dömts till fängelse för bl.a. grovt rån och andra våldsbrott. Milad blev upprörd över anklagelsen och krävde att Daniel skulle böta 10 000 kr för att ha spritt falska rykten. De båda bestämde att de skulle träffas på ett ställe i Göteborg för att reglera bötningen. Båda var beväpnade med kniv och påverkade av narkotika. Daniel hade inte med sig några pengar och bråk uppstod. Eftersom Milad avled finns bara Daniels uppgifter, vilka såväl domstolarna som Riksåklagaren har godtagit. Enligt vad Daniel uppgett angrep Milad honom genom ett knivhugg som träffade Daniel i bröstet. Daniel tog då fram sin kniv för att värja sig. Daniel högg mot Milads bröstkorg samtidigt som han försökte hålla fast Milads knivarm. Någon gång under tumultet fick Daniel själv ett skärsår på magen. Först efter Daniels femte och sista hugg gav Milad upp. Han var då så svårt skadad att han senare avled. Daniel gjorde gällande att han handlat i nödvärn och att han alltid bär kniv eller batong på sig, för självförsvar. 2.1 Nödvärn förutsätter att det är en försvarsåtgärd HD anger att nödvärn innebär att man har rätt att försvara sig. Det innebär att någon rätt till nödvärn i princip inte föreligger om två eller flera personer har kommit överens om att göra upp (om inte någon av dem övergår till ett angrepp som ligger klart utanför ramen för vad som i sammanhanget får anses förutsatt). Den angripne har då medvetet försatt sig i den farliga situationen och har också varit inställd på att det kan bli fråga om handgripligheter. Varje part skall då dömas för det våld som han eller hon har utövat eller försökt att utöva helt oberoende av vem som rent faktiskt inlett våldsutövningen. Detta är en viktig markering från

3 Högsta domstolen som får anses utgöra en skärpt syn på möjligheterna för tilltalade att åberopa nödvärn. HD:s uttalande innebär att när åklagaren har en situation där två eller flera personer kommit överens om att göra upp eller det av någon annan anledning står klart att de inblandade räknat med handgemäng, bör åklagaren göra gällande att det inte förelåg någon nödvärnsrätt för de inblandade och således åtala samtliga för det våld de utövat. Åklagaren bör lyfta fram omständigheter som pekar på att det förutsattes att det skulle bli frågan om en våldsuppgörelse. Exempel på sådana omständigheter kan vara att liknande uppgörelser tidigare förekommit mellan de inblandade, att överenskommelse träffats om tid och plats, eller, som i NJA 2005 s. 237, att en person som krävts på pengar dyker upp till mötet beväpnad men utan några pengar och därmed måste ha insett att det skulle kunna bli fråga om handgemäng. Detta gäller dock inte om ett angrepp från någon av de inblandade klart avviker från vad som får anses vara förutsatt. Så kan t.ex. vara fallet om någon av de inblandade har med sig och använder skjutvapen, trots att man varit överens om eller det får anses vara förutsatt att man bara skulle använda kniv eller tillhyggen. 2.2 Åklagaren har bevisbördan men beviskravet är lägre Det är åklagaren som har bevisbördan för att nödvärn inte förelegat, liksom för att nödvärnsrätten överskridits. Detsamma gäller, i förekommande fall, att omständigheterna inte varit sådana att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig. Det innebär att åklagaren måste kunna bevisa att det var fråga om en uppgörelsesituation. HD fann att de faktiska omständigheterna talade för att Daniel accepterat att mötet med Milad skulle resultera i en med vapen genomförd våldsuppgörelse dem emellan. Daniel förnekade emellertid att så varit fallet och Riksåklagaren hade i målet heller inte gjort gällande annat än att Daniel haft rätt att tillgripa våld för att möta Milads angrepp. HD ansåg därför att den utredning som fanns i målet inte kunde anses vara tillräcklig för att Daniels invändning om rätt till nödvärn på den grunden kunde anses obefogad. Det beviskrav som ligger på åklagaren är alltså att kunna prestera sådan bevisning att den tilltalades invändning om nödvärnsrätt framstår som obefogad. Beviskravet är således inte så högt ställt att det måste vara ställt utom rimligt tvivel att det inte förelåg en nödvärnssituation. HD har förklarat detta lägre beviskrav med att ett så högt beviskrav som utom varje rimligt tvivel i praktiken skulle vara mycket svårt att fullgöra vid nödvärnsinvändningar, särskilt när situationen är sådan att vad som skall bevisas är att någonting inte har inträffat. Om exempelvis en misshandel ägt rum på en enslig plats, skulle invändningen inte sällan bli omöjlig att vederlägga (jfr NJA 1990 s. 210). Beviskravet vid nödvärnsinvändningar är alltså lägre än vad som gäller för den gärning åklagaren påstår att den tilltalade gjort sig skyldig till. HD:s uttalanden i NJA 2005 s. 237 tydliggör emellertid hur viktigt det är att vid förundersökningen klargöra händelseförloppet samt, så långt det är möjligt, pröva och utreda den tilltalades invändningar, bl.a. om att det inte var en uppgörelsesituation eller att händelsen utspelade sig på ett annat sätt. Hur mycket som krävs beror dock på substansen i invändningen. Om den tilltalade endast påstår att det förelegat rätt till nödvärn i en situation utan att komplettera påståendet med en berättelse som beskriver den aktuella händelsen bör detta kunna lämnas utan avseende av domstolen. Om den tilltalade däremot lämnar en berättelse som inte är uppenbart verklighetsfrämmande måste åklagaren lägga fram bevisning som visar att invändningen är obefogad. 2.3 Dödligt våld får endast användas i utpräglade undantagsfall Eftersom utredningen i NJA 2005 s. 237 inte var tillräcklig för att kunna konstatera att Daniels invändning om att det inte varit fråga om en uppgörelsesituation var obefogad, hade han rätt att tillgripa våld inom de ramar nödvärnsbestämmelsen sätter upp.

4 HD slår fast, att även om nödvärnsbestämmelsen inte utesluter att man får använda dödligt våld, krävs (1) att den angripne befinner sig i ett så trängt läge att dödligt våld inte klart avviker från vad som behövs för att avvärja angreppet samt (2) att det brottsliga angrepp som våldet avser att avvärja är direkt livshotande eller annars riktar sig mot något synnerligen viktigt intresse. HD började med att pröva det andra kravet (2) och fann att Daniels uppgifter om händelseförloppet inte kunde lämnas utan avseende. Vid den fortsatta prövningen utgick HD därför från att Daniel var utsatt för ett livsfarligt angrepp. HD gick därefter över till att pröva det första kravet (1), dvs. om det använda våldet klart avvikit från vad som behövts för att avvärja angreppet. Vid denna prövning ger HD uttryck för vad som måste anses utgöra en skärpt syn i förhållande till tidigare praxis. HD framhåller nämligen uttryckligen, att även om förarbetena till nödvärnsbestämmelsen anger att man bör räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne, måste det vid användande av dödligt våld ställas höga krav på att något alternativ för att avvärja angreppet inte har förelegat för att våldet inte skall anses uppenbart oförsvarligt. Bedömningen skall ske utifrån objektiva utgångspunkter och samtliga omständigheter skall beaktas, bl.a. förhållandena på platsen, möjligheterna att ge sig därifrån och påkalla hjälp samt möjligheterna att använda mindre grovt våld, kanske riktat mot mindre vitala kroppsdelar. HD kom fram till att det funnits alternativa handlingssätt. Daniel hade kunnat bege sig från platsen och han hade kunnat räkna med att det fanns hjälp att få från människor i omgivningen. Vidare talade en jämförelse mellan Daniels och Milads skador samt Daniels uppgifter om händelseförloppet starkt emot att han befann sig i ett sådant underläge att det var nödvändigt att tillgripa dödligt våld. Han hade i stället kunnat besvara angreppet på ett mindre förödande sätt och därefter lämnat platsen. Gärningen var därför uppenbart oförsvarlig. 2.4 Nödvärnsexcess att medvetet försätta sig i en farlig situation påverkar bedömningen HD prövade slutligen om omständigheterna hade varit sådana att Daniel svårligen kunnat besinna sig. Vid denna bedömning utgår man från hur situationen, med hänsyn till den angripnes personliga förutsättningar, måste ha sett ut. Omständigheter som påverkar bedömningen är farans art och den tid som stått till förfogande för övervägande. Även här ger HD uttryck för ett strängt synsätt. Även om det inte är visat att det rör sig om en uppgörelsesituation, skall det förhållandet att man medvetet försatt sig i en farlig situation påverka excessbedömningen. HD anger att Daniel själv uppgett att avsikten med mötet var att diskutera bötningen och att han var inställd på att han kunde mötas av handgripligheter eftersom han inte kunde betala. I denna riktning talade också den omständigheten att han hade kniven lätt tillgänglig. Dessutom var händelseförloppet inte helt kortvarigt och det fanns visst utrymme för övervägande. Situationen var därför inte sådan att Daniel svårligen kunnat besinna sig.

5 3. Sammanfattning Vid uppgörelsesituationer kan ingen av de inblandade åberopa nödvärn om inte någon av dem övergår till ett angrepp som ligger klart utanför ramen för vad som får anses ha varit förutsatt. De inblandade skall då åtalas för det våld de utövat, oavsett vem det är som inlett våldsutövningen. Åklagaren har bevisbördan för a) att nödvärn inte förelegat (alltså även att det varit en uppgörelsesituation) b) att nödvärnshandlingen varit uppenbart oförsvarlig samt c) att omständigheterna inte varit sådana att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig. Åklagaren måste kunna prestera sådan bevisning att invändningen framstår som obefogad (alltså ett lägre beviskrav än ställt utom rimligt tvivel ). Dödligt våld får endast användas i utpräglade undantagsfall, vilket innebär att det inte får ha funnits alternativa handlingssätt. Även om det inte är visat att det är fråga om en uppgörelsesituation, utgör det förhållandet att man medvetet försatt sig i en farlig situation en viktig faktor vid bedömningen av om man svårligen kunnat besinna sig (nödvärnsexcess).

6 Bilaga - Rättsfallsöversikt NJA 1999 s. 460 (nödvärn vid misshandel) En otrevlig ordväxling uppstod mellan två män i en taxikö. Den ena mannen riktade ett slag mot den andre, som dock lyckades undvika slaget genom att ducka. Han svarade sedan med att utdela ett knytnävsslag mot angriparen. Angriparen tillfogades skador bestående i två avslagna tänder och en sårskada i läppen. HD konstaterade att förutsättningarna för ansvarsfrihet på grund av samtycke inte var uppfyllda. Gärningsmannen hade dock rätt till nödvärn eftersom han blivit utsatt för ett brottsligt angrepp. Även om det hade varit möjligt för gärningsmannen att avlägsna sig från platsen efter angreppet ansågs det inte uppenbart oförsvarligt att stanna kvar och bemöta angreppet. Då det saknades anledning att anta att gärningsmannen haft för avsikt att tillfoga angriparen så allvarliga skador som blev fallet, och då angriparen var påtagligt större och kraftigare än gärningsmannen, kunde våldet inte anses vara uppenbart oförsvarligt. Åtalet för misshandel ogillades därför. NJA 1996 s. 93 (nödvärn vid förberedelsebrott) En grupp invandrarungdomar tillverkade ett antal napalmbomber och transporterade dessa till ett torg. Anledningen var att det någon dag tidigare hade varit ett stort ungdomsbråk mellan invandrare och skinheads i staden, där flera av de tilltalade var inblandade. I bråket blev en av invandrarungdomarnas kamrater svårt skadad. Den skadades far skulle därför hålla ett tal på torget och de tilltalade skulle delta. Eftersom de befarade att de skulle bli angripna tillverkade de bomberna för att försvara sig. HD konstaterade att de tilltalade utfört förberedelserna i syfte att föröva misshandel. Avsikterna med bomberna var att de tilltalade skulle skydda sig mot ett angrepp. HD fann att det, mot bakgrund av de tidigare händelserna, var förståeligt att de ville beväpna sig. De hade även goda skäl att besöka torget för att lyssna på talet. HD konstaterade dock att även om de tilltalade vid ett överfall skulle ha befunnit sig på torget borde det ha funnits goda möjligheter att ta till flykten. Att under sådana omständigheter kasta napalmbomber med svårkontrollerade effekter framför en mötande framrusande hop av människor ansågs uppenbart oförsvarligt. Då någon straffrihet på grund av nödvärn inte skulle ha förelegat vid fullbordat brott, förelåg det inte heller vid förberedelse till brottet. De tilltalade dömdes för förberedelse till grov misshandel. NJA 1995 s. 661 (putativt nödvärn och nödvärnsexcess vid ett butiksrån) Vid ett rånförsök mot en guldsmedsbutik övermannade butiksägaren och dennes medhjälpare den ena rånaren. Medhjälparen tog rånarens pistol och avlossade två skott mot en bil som stod utanför butiken. I bilen satt rånarens kompanjon och väntade. Skotten träffade kompanjonen som tillfogades skador. HD konstaterade att det objektivt sett inte hade förelegat något angrepp från rånaren i bilen eftersom denne varken hade något skjutvapen eller hade för avsikt att ingripa aktivt i händelseförloppet. Medhjälparen gjorde gällande att han uppfattat att rånaren gjort en handrörelse mellan bilsätena och därför trott att denne tänkte ta fram ett vapen och skjuta mot honom. Medhjälparen ansågs därför ha uppfattat att det förelåg risk för ett angrepp. HD fann dock att det hot som enligt honom förelåg inte var tillräckligt konkret och akut för att berättiga honom att i förebyggande syfte skjuta mot bilen och därigenom utsätta rånaren för allvarliga risker för skada. Hans handlande var därför uppenbart oförsvarligt. Omständigheterna var inte heller sådana att han kunde gå fri från ansvar på grund av att han svårligen kunnat besinna sig. Han dömdes för grov misshandel och vållande till kroppsskada, grovt brott.

7 NJA 1994 s. 48 (nödvärn enligt 24 kap. 1 andra stycket 2 BrB och nödvärnsexcess) En man bröt sig tillsammans med en annan in i en bil och tillgrep viss egendom. När ägaren till bilen hörde en bilruta krossas utanför bostaden beväpnade han sig med en dykarkniv och sprang ut. Han sprang ifatt den ena tjuven och tacklade omkull honom så att båda hamnade på marken. Han satte sig sedan på tjuven och höll kniven mot dennes hals. I samband därmed tog han även ifrån tjuven en CD-skiva som legat i bilen och förstod då att dennes kamrat tagit en CD-spelare ur bilen. Under tumultet fick tjuven skärsår i ansiktet och på örat. Han tvingade tjuven med kniven mot dennes strupe att gå till en telefonkiosk och ringde därifrån polisen. HD konstaterade att då nödvärn är en objektiv ansvarsfrihetsgrund saknar det betydelse att bilägaren inledningsvis inte visste att egendom tillgripits ur bilen. Avgörande var att egendom faktiskt tillgripits och att tjuven hade sådan egendom på sig. HD fann att även om bilägaren räknade med att tjuven kunde ha någon form av tillhygge på sig var det uppenbart oförsvarligt att utsätta denne för risken att tillfogas allvarliga skador genom att med dragen kniv i handen tackla ner denne. Med hänsyn till att bilägaren troligtvis var yrvaken och upprörd över att hans bil hade skadats samt hade anledning att räkna med att tjuven kunde ha något tillhygge på sig, fann HD att omständigheterna var sådana att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig. Åtalet för vållande till kroppsskada ogillades därför. HD fann dock att situationen inte längre var sådan att bilägaren svårligen kunnat besinna sig när han med kniven mot tjuvens strupe tvingat denne att gå mot telefonkiosken, varför åtalet för olaga hot bifölls. NJA 1990 s. 210 (omfattningen av åklagarens bevisbörda och nödvärnsexcess) En ung man av eritreanskt ursprung var tillsammans med sin flickvän på väg hem från en fest. De passerade en grupp svenska ungdomar. Ungdomarna började följa efter mannen och hans flickvän, som då började springa. I en trappavsats hann två av ungdomarna ikapp mannen och han fick motta flera slag. Han slet sig lös och tog fram en tapetkniv för att avskräcka förföljarna. Ungdomarna fortsatte dock att förfölja honom. Två av dem hann åter ikapp honom och måttade flera slag mot honom. Han viftade med kniven mot den ena angriparen som fick flera skärsår i ansiktet och på halsen. När det gäller beviskravet konstaterade HD att det bör krävas av åklagaren att denne förebringar så mycket bevisning att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad, vilket många gånger kan framgå redan av den allmänna situation där handlingen företagits. Samma beviskrav bör ställas vid invändningen att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig. HD konstaterade att den eritreanske mannen uppsåtligen tillfogat förföljaren skadorna, men att han befann sig i en nödvärnssituation. Vid bedömningen av om våldet var uppenbart oförsvarligt tog HD hänsyn till att mannen var förföljd av en hel grupp svenska ungdomar som var fientligt inställda mot honom. Han befann sig i ett mycket trängt läge och fruktade att när som helst bli utsatt för allvarlig misshandel av flera personer. HD fann trots detta att det våld han utövat var uppenbart oförsvarligt på grund av att förföljaren kunde ha tillfogats mycket allvarliga skador av kniven. Omständigheterna var dock sådana att han svårligen kunnat besinna sig på grund av att situationen krävde ett snabbt beslut och hans åtgärd att visa förföljarna att han var beväpnad inte hade avskräckt dem. Av stor betydelse var även att han var mycket rädd och fruktade att bli utsatt för allvarlig misshandel. Åtalet ogillades därför. NJA 1990 s. 370 (nödvärn vid försök till våldtäkt) En kvinna utsattes i en bil för ett våldtäktsförsök av sin före detta man. Hon tog ett strupgrepp på mannen för att värja sig. Mannen föll ihop medvetslös. Hon släppte greppet och försökte känna efter pulsen. Hon kände ingen puls. Hon släpade ut hans kropp ur bilen, hällde bensin över den och tände på. HD konstaterade att kvinnan hade haft rätt att värja sig mot våldtäktsförsöket genom att pressa sina händer mot mannens hals. Nödvärnsrätten upphörde dock när mannen blev medvetslös. Att därefter hålla kvar strupgreppet bedömdes vara uppenbart oförsvarligt. HD

8 fann att det inte kunde uteslutas att kvinnan trott att mannen dött genom strupgreppet. Men då hon inte säkert kunnat veta att han inte bara var medvetslös var hennes förfarande att tända eld på mannen helt oförsvarligt. Hon dömdes därför för vållande till annans död, grovt brott. NJA 1978 s. 356 (nödvärn enligt 24 kap. 1 andra stycket 4 BrB) En man hade på midsommarafton gått in på sin grannes tomt, där det pågick en fest, för att be grannen att dämpa musiken. Mannen hade tidigare under kvällen gått in i grannens bostad men avlägsnat sig efter att ha blivit ombedd att gå. Han vinkade till sig grannen och bad denne att dämpa musiken. Grannen svarade att han inte ville det och bad vid upprepade tillfällen mannen att avlägsna sig. Mannen svarade att han inte skulle lämna tomten förrän musiken dämpades. När grannen försökte mota bort mannen föll denne och ådrog sig en bäckenfraktur. HD konstaterade att mannen flera gånger hade uppmanats av grannen att avlägsna sig och trots detta vägrat samt förklarat att han inte tänkte gå förrän musiken dämpats. Genom detta uppträdande uppkom viss rätt för grannen att använda våld för att avlägsna mannen från tomten. Grannen hade inte när han försökte föra undan mannen handlat på ett sätt som med hänsyn till använt våld och förutsebara skaderisker varit uppenbart oförsvarligt. Åtalet ogillades därför. NJA 1971 s. 442 (bevisbördan) Ett gift par hade problem i äktenskapet och levde därför separerade under en tid. Under denna tid hade kvinnan ett förhållande med en annan man. En kväll träffades makarna i en lägenhet på ett hotell för att diskutera frågan om att återuppta samlevnaden. Vid 22-tiden på kvällen kom den andre mannen till lägenheten för att träffa kvinnan. Hon vägrade honom tillträde till lägenheten. Mannen kom tillbaka några timmar senare när makarna och deras barn låg och sov i lägenheten. Han trängde sig in i lägenheten och slog till kvinnans make. Maken knuffade ut mannen i korridoren. Där uppstod tumult som slutade med att maken utdelade ett antal knytnävsslag mot den andre mannen så att denne föll i golvet. HD konstaterade att det i målet gjorts gällande att maken utdelat en del av knytnävsslagen vid en tidpunkt då den andre mannen var praktiskt taget ur stånd att fortsätta angreppet. Det var dock inte möjligt att med någon säkerhet avgöra detta, bl.a. av det skälet att det rådde ovisshet om knytnävsslagen utdelats i ett sammanhang eller med sådana tidsmellanrum att verkan av varje särskilt slag hann ge sig tillkänna. Då annat inte visats ansåg HD att det fick antas att samtliga slag utdelats för att avvärja pågående angrepp eller överhängande fara för fortsatt angrepp. Hans handlande ansågs inte heller uppenbart oförsvarligt. Åtalet ogillades därför.