VÄSTERNORRLANDS IDROTTSARV Medlemstidning för Västernorrlands Idrottshistoriska Sällskap Nr 2 - Årgång 1 - December 2011 3-9 augusti 1950 Fagerviks Gymnastikförening I detta nummer: Svartvik och backhoppning... Fagerviks GF... IFK Nyland 100 år... Orientering... Idrotten i Stöde... Information om Sällskapet... 1 3 4 6 8 10 11
Ordföranden: Arbetet med att utveckla verksamheten i Västernorrlands Idrottshistoriska Sällskap pågår. Det tar sin tid att finna formerna. Inledningsvis har vi haft fokus på att få ekonomiska förutsättningar för våra olika insatser. Hittills har vi fått behövliga startbidrag från Västernorrlands Idrottsförbund, Härnösands Kommun, Sollefteå Kommun, Örnsköldsviks Kommun och Tidnings AB Nya Norrland/ Dagbladet. Ett stort tack till dem för detta! Medlemsantalet stiger så sakteliga. Idag har vi strax under 60 medlemmar. Målet ligger betydligt högre. Vi planerar att ge ut vår medlemstidning med 4 nummer per år: i februari, maj, september och december. En annan ambition är att den kvinnliga delen av vår idrottshistoria skall få ett tydligare utrymme. Styrelsen önskar nu er alla God Jul och Gott Nytt År! Jan Nordin styrelsens ordförande Idrottskaféträff i Örnsköldsvik Den 13 oktober höll Västernorrlands Idrottshistoriska Sällskap, VIHS, sitt första "idrottscafé". Ett 20-tal intresserade av idrottshistoria samlades På Café UH i Örnsköldsvik. Ulrika Hådén inledde med att berätta om verksamheten i Föreningsarkivet Västernorrland. Sedan var det dags för kvällens gäst Märta Norberg att bli intervjuad av Jan Nordin, ordförande i VIHS och kvällens värd. Märta, som idag är 80 år, var Sveriges skiddrottning under 1940-talet och i början av 1950-talet. Jan Nordin presenterade sedan VIHS. Kvällen avslutades med att Leif Lindholm, ordförande i kommunens Kultur- och fritidsnämnd, berättade om sin verksamhet och tankar om framtida idrottssatsningar i kommunen. Rotarylunch i Härnösand Inför ett 30-tal åhörare, på Rotarylunch i Härnösand den 21 november, presenterade Leif Thunman Sällskapet, varefter Agnes Sjödin berättade om skidåkningen förr i tiden och sina Skid-SM i Härnösand 1949 och i Skellefteå 1959. I Härnösand fick man, med hjälp av militärer, skotta ihop snö för att få åkbara spår och Brännans IF blev mest framgångsrika klubb i längdlöpningen, tack vare suveränt åkande herrar. 1959 tog Brännans damer, i isiga spår, silver i stafetten 3x5 km. Agnes tog överlägset hem den andra sträckan. Föreningsträff i Härnösand i januari nästa år Onsdagen den 18 januari 2012 blir det en föreningsträff i Härnösand. Vi kommer att hålla till på Sporthotellet med start kl. 18.30. Agnes Sjödin i berättartagen på Rotarylunch i Härnösand Redaktionsrutan Ansvarig redaktör: Redaktionskommitté: Medverkande i Produktion. Tryckning: Jan Nordin Jan Nordin och Bertil Astby Bertil Astby, Ulrika Hådén, Jan Nordin och Leif Thunman VIHS Kopieringsbyrån Forhaug & Co AB, Härnösand 2 (12) Föredrag hos Senioruniversitetet i Härnösand I Sällskapets verksamhet ingår bland annat att förmedla länets idrottshistoria genom föredrag. Ett sådant kommer att hållas hos Senioruniversitetet i Härnösand onsdagen den 22 februari 2012 kl 13 i domkyrkans församlingshem.
Svartvik och backhoppning Svartvik blev en av de orter längs Guldkusten som drog till sig människor som behövde arbete under 1800- talet. Verksamhet har funnits på platsen sedan 1820, det började med strömrensning av Ljungan med tillhörande hamn, fortsatte med bjälkgrop, varv, ångsågar med tillhörande brädgårdar, hyvleri, och slutade med sulfitfabriken som lades ner 1974. Här har män och kvinnor sålt sin arbetskraft, bott och levt i röda baracker och vita tjänstemannabostäder eller byggt hus på Hemmanet. Tusentals människor har passerat revy och här fanns allt man behövde. Brukskyrka, bolaget (affärn), konsum, baptistkapellet Salem, skola, logelokalen Idyllen och förstås idrottsplan. Där bedrevs framför allt fotboll, men innan dess var det vintersporten som dominerade och framför allt då backhoppningen. Initiativtagarna till bildandet av idrottsföreningen 1894 var alla arbetsledare, anställda på Svartvik. Det var inspektor H M Haraldsen, Valentin Uppling, J H Andersson och faktor Axel Norberg. Intresset var stort från svartviksborna och verksamheten blomstrade snabbt. Otto Bull, en tränad back- och längdåkare från Norge blev instruktör och föregångare i de klassiska vinteridrotterna. Ganska snart anordnade man tävlingar men vinsterna var inte mycket att hurra för. Första priset till vinnaren kunde vara en blågul bandrosett, andra pris en vit rosett osv. Men praktiska och nyttiga saker började förekomma som mössor, tröjor och vantar, lämpliga plagg för en skidåkare. Backhoppningen som förekom mot Nolbykullen organiserades av Haraldsen och Bull och blev stora publiknöjen med mycket folk, musik och flaggspel. Ledarna för Svartviks storindustri, G P Braathen och konsul Jakob Christian Barth stödde idrotten och var med på nästan alla backhoppningsarrangemang. Vid tävlingarna spelade Svartviks Hornmusikkår marcher. De klämde i med en marsch när storherrarna, som ofta kom åkande i en järnskrinda anlände till backen. Ofta kom ekipage från sta n (Sundsvall) med bemärkta personer som var mycket intresserade av tävlingarna. En mycket lyckad tillställning måste ha varit när J H Andersson klädde ut sig i kjolar och startade ett åk, han seglade iväg från stupet med kjolarna som en ballong omkring sig till den jublande publikens stora glädje. På den tiden var det tillåtet att efter nedslaget ta stöd med händerna eller sitta på skidorna i underbacken. Den förste som landade stående var Wilhelm Westerlund från Svartvik - det sades att det var det första vackra hoppet i sitt slag i sundsvallsbacken. Vid det tillfället hade det snöat i sådana mängder att de åkare som ramlade försvann i snömassorna så de måste skottas fram. En skridskobana anlades också, den invigdes 1 februari 1898, på Svartviksbukten och där myllrade det av skridskoåkare av alla de slag. Det ordnades skridskokarnevaler med uppvisningar av bl a O Bull, fyrverkerier och stora flammande bål tändes vid sidan av skridskobanan. Det var främst för att medlemmarna i Svartviks Musikkår skulle hålla sina instument isfria, men det lyckades inte alltid. Fyrverkerierna kunde man köpa av befälhavarna på de besökande fartygen i hamnen. Otto Bull som inte bara var instruktör i skridsko han införde även tvåstavig skidåkning, tidigare användes endast en stav. I Svartvik fanns två skidtillverkare, Regnander och Per Anton 3 (12) Wiklund. Men skulle man beställa tillverkning av skidor fick man vackert fixa virket själv. Trävarubolaget var dock mycket frikostig och stödde idrotten och skänkte virke till skidtillverkningen. Ville man köpa skidor kunde man göra det hos Wiklunds och där kostade de 1,25 kr. Men då åkarna ville ha björkskidor både till längdoch backåkning så steg priserna. Då kunde de kosta 6 kr paret. Dimensionerna för backskidor var längden 12 fot och bredden 5-6 tum. Hoppbacken renoverades 1934 inför Jubileumstävlingar den 10 februari 1935. En ny hoppbacke färdigställdes 1937 på Gumsekullen i närheten och tävlingar arrangerades 1937 och 1938, därefter upphörde Svartviks IF:s backtävlingar. Källor: Svartviks IF 100 år 1894-1994, Svartvik ett studiecirkelarbete våren 1990 Ulrika Hådén Föreningsarkivet Västernorrland Svartviks IF Bildades 1894. Slalom utövades på 1940-talet. Fotboll med från 1918. Första seriematchen 1924 mot IFK Sundsvall. Bordtennis den mest framgångsrika sporten med SM-segrare. Främst på damsidan. Ishockey fanns på 1950-talet.
Fagerviks GF 1925-1962 Sundsvalls Tidning gav ut en årsbok 1983 med titeln Fagervik - en plats i Sverige av Curt Bladh. Boken berättar om livet på orten, människorna, fabriken och annat viktigt i en liten bruksort. Här återger vi delar av avsnittet Laget. Bakgrund Det gamla 1800-talssamhället innebar för de flesta människorna en hård och slitsam tillvaro med arbete och åter arbete. Utrymme för annat fanns inte. I opposition mot detta, med samma önskan om ett bättre liv, samma vilja till förändring uppstod arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen. Samtidigt växte idrotten sig allt starkare och gick länge hand i hand med både arbetarrörelsen och nykterheten. Gemensamt för dem var också att de alla hade en visserligen lågmäld, men ändå starkt puritanistisk hållning och samma tilltro till uppfostran. Arbetarrörelsen ville förbättra villkoren för arbetarna och förverkliga sin vision om det bättre samhället medan nykterhetsrörelsen vände sig mot det utbredda spritmissbruket som förlamade framförallt arbetarklassen och höll dem nere i elände. Frikyrkorna kämpade för att visa på andra värden och ett annat livsinnehåll. Men att sätta sig upp mot kyrkan vid den här tiden gjorde man inte ostraffat. Frikyrkorna och arbetarrörelsen kom så att dela oppositionens hårda villkor. Värt att nämna i sammanhanget är att den stora Sundsvallsstrejken 1879 leddes av arbetare från frikyrkorna. Laget Och idrotten visade att det fanns ännu ett annat liv: att det gick att utvinna mer ur det liv man levde. Puritanismen och den moraliskt stränga uppfostran hade de alla fyra gemensamt. Sedan skilde de sig snart åt. Frikyrkan slöt sig inne i sektstrider och bekämpade den socialism som fått form av Marx men i sin kärna inte förkunnade annat än samma kärleksbudskap som kyrkan också hade som ledstjärna. Någonstans på vägen mot folkhemmet tappade arbetarrörelsen i stort sett också bort nykterhetsidealen. Idrotten hängde med men det blev aldrig någon formell förbrödring mellan idrott och arbetarrörelse. Antalet arbetaridrottsföreningar, till namnet, är få. Men däremot har många av dagens idrottsföreningar som nu mer liknar företag i idrott, ursprung i en praktisk samverkan mellan de två stora folkrörelserna. FGF var en sådan: Fagerviks Gymnastik- och Idrottsförening. Namnet är förbryllande eftersom man i första hand, och sedan enbart, ägnade sig åt fotboll och bandy. Båda är ett slags genomfolkliga sporter: fotboll den största idrotten i världen. Eftersom de liknar varandra kunde man spela fotboll på sommaren och bandy på vintern. Det var ungefär samma människor som höll på med båda. Bandyplanen plogades upp vid Skälarökajen. Isen lade sig tidigt där i det grunda vattnet; och den gick att använda eftersom det aldrig var någon risk att någon skulle gå ned sig. Man klädde om i skolan. Det var några hundra meter att gå men det bekymrade förmodligen dessa amatörspelare föga. De var helt enkelt inte vana vid något annat, och tyckte dessutom om att spela bandy. På sommaren fanns en enkel fotbollsplan i skogen mellan Glöden och Klingerfjärden. Men Grunna var aldrig något ställe att spela riktig fotboll på. Det var ett ställe där man kunde sparka boll: en någorlunda jämn gräsplan i skogen, ett par mål utan nät, inga kritlinjer, inga hörnflaggor, ingen läktare. När man skulle spela fotboll med större allvar fick man åka till Sörberge, två kilometer bort. Till Forsvallen, en trång liten plan som med nöd klarade Fotbollsförbundets bestämmelser. Omklädningsrum var ett par baracker bakom den enda läktaren. Publiken satt praktiskt taget inne på planen. Att göra inkast eller slå en hörna måste ha varit nästan dödsföraktande om läget var kritiskt i matchen och man tillhörde bortalaget. Laget växte upp på platsen. Sådant som värvningar, spelarköp, övergångssummor kände man helt enkelt inte till. Vad skulle man ha för att locka en bra fotbollsspelare till Fagervik? Ett bra jobb, pengar, bostad? Jobben fanns i fabriken: bolaget bestämde över dem och inte behövde bolaget krusa någon bollsparkare för att få honom anställd. Pengar fanns i stort sett inte. Spelarna var snövita amatörer, åtminstone i ekonomisk mening. Man spelade för att det var roligt, inte för att man skulle tjäna pengar på det. Det fanns inga pengar i klubben för att sats på nya spelare. Det fanns knappt pengar till de spelare man redan hade. På resor till bortamatcher kunde man stanna vid något kafé och få kaffe och wienerbröd på klubbens bekostnad. Kassören, som grundlade den trots knappheten goda ekonomin, förädlade snålheten till idealism och tog en pro- 4 (12)
menad medan de andra drack kaffe: så tjänade han in en kaffe och ett wiener-bröd, någon krona kanske. Bostad var egentligen det enda man skulle ha kunnat erbjuda ett nyförvärv. Ett rum, kanske en liten lägenhet i något av husen i Fagervik, hos någon i klubben eller någon som hade en släkting med eget hus, och det hade de flesta. Under sådana förhållanden fick Fagervik i princip bara ett lag. Det var det som slog Djurgården på Stockholms stadion, en sommardag 1950, med 3-2. Anders Olsson i målet skadade armen men spelade i alla fall. Det var kvartsfinal i Svenska cupen, en stor begivenhet på den tiden. Djurgården var ett storlag. Fagervik ett okänt brukslag från Norrland. Av någon anledning flög laget till Stockholm, åtminstone hem. Det var " radioutsändning" via telefon, till Parken i Bergeforsen. Och där stod Fagerviks befolkning, tätt packad för att höra så bra som möjligt; och skrek som besatt vid vart och ett av de tre målen. På kvällen kom laget hem och alla begav sig till flygfältet. Färjan var så överlastad att den nästan tog in vatten. Det var en fest som ingen glömde. Den varade fram till semifinalen mot Helsingborg. Helsingborg var ett annat av de stora lagen. Och det skulle ha varit ekonomisk idioti att spela matchen på den lilla Forsvallen. I stället spelades den i Idrottsparken inne i Sundsvall. Dit drog man, i bussar och hoppackade i de få bilar som fanns i Fagervik. Sedan tog festen slut: 1-3. Egentligen var det förunderligt och märkvärdigt. Djurgården och Helsingborg tillhörde fotbollsaristokratin: i lagen fanns några av tidens stora stjärnor. Fagervik var ett brukslag som kommit samman för att sparka litet boll, upptäckt talanger och samlat dem till ett lag. Omdömesgilla personer menar att det knappt funnits motsvarighet till ett sådant fotbollslag i Norrland. Det växte fram nästan av sig självt. Det fanns inget taktiskt nytänkande bakom lagets framgångar. På ett naturligt sätt tycks spelarna ha fallit in i ett mönster som blev framgångsrikt. Det fanns förbluffande mycket fotbollstalang i laget. Men jämfört med dagens rationella träning var spelarna närmast naturprodukter. Det fanns ett A-lag, ungefär ett B-lag men inte så mycket mer. Klubben räckte aldrig till för någon egentlig ungdomsverksamhet. Allting sköttes på fritid och utan ersättning. Framgångarna var säkert en förutsättning för detta: utan den inspiration matchsegrar gav hade säkert många inte haft lust att fortsätta, varken spelare eller ledare. När det "riktiga" laget blev gammalt och en efter en av spelarna slutade med fotbollen gick luften bokstavligen ur FGF. På några år var laget en ruin av vad det varit. Det hade gått ännu snabbare med Wifsta-Östrand, den gamla arvfienden i Timrå. Två lag på nedgång möttes och blev ett ännu sämre. Minnet av FGF bleknade bort, fotbollen sjönk i glömska men man fick finna tröst i hockeyn, så länge det varade. Men det var en härlig tid. Fagervik delar ödet med många andra platser och klubbar. En stor, nästan uppoffrande idealitet som skapar ett storlag, några år av framgångar och sedan snabbt utför. På så vis var FGF inte unikt: det var allmängiltigt. I detta kan man naturligtvis också se ett återsken av den allmänna samhällsutvecklingen. När laget började samlas fanns inte så mycket annat. Fotboll var en verklig hobby. Sedan när man inte lyckades slå mynt av sina framgångar var också det en återklang av det samhälle där laget fanns, liksom sedan när det skingrades: andra intressen dök upp, samhället omvandlades och därmed också idrotten, kommersialiseringen blev tydligare, det ställdes andra ekonomiska krav, med dem kom krav på andra träningsmetoder, utrymmet för den amatörmässiga hobbyfotboll FGF ägnat sig åt under storhetstiden blev allt mindre. Man behöver inte vara alltför sentimental för att tycka att det gick något förlorat i den utvecklingen: och att det aldrig blir som det var då. A-laget 1950 hade följande utseende: Målvakt: Anders Olsson, 26 år, svarvare, 8 år i A-laget Högerback: Gunnar Jansson, 21 år, ingenjör, 2 år i A-laget Vänsterback: Gösta Forslund, 29 år, wallboardarbetare, 12 år i A-laget Högerhalv: Rune Carlsson, 26 år, affärsföreståndare, 7 år i A-laget Centerhalv: Tage Jansson, 24 år, förrådsarbetare, 6 år i A-laget Vänsterhalv: Milton Staaf, 25 år, trädgårdsarbetare, 3 år i A-laget Högerytter: Tage Nordlander, 26 år, förrådsarbetare, 7 år i A-laget Högerinner: Bertil Berra Pettersson, 21 år, studerande, 4 år i A-laget Center: Enar Åsén, 27 år. wallboardarbetare, 10 år i A-laget Vänsterinner: Gunnar Fröling, 21 år, trädgårdsmästare, 4 år i A-laget Vänsterytter: Erling Hammarström, 25 år, elektriker, 7 år i A-laget Ingbert Hammarström Det var framför allt i fotboll som Fagerviks GF blev ett namn. Från mitten 1940-talet och till mitten av 1950-talet hade föreningen ett av Norrlands förnämsta lag. Säsongen 1948-49 var Fagervik det första norrlandslag som spelade i division 3. FGF Största framgången hade klubben i Svenska cupen 1950, då man nådde semifinalmatch mot Hälsingborgs IF efter segrar över allsvenska lagen Degerfors IF och Djurgårdens IF. 1953 blev Fagervik norrländska mästare genom att i finalen vinna över Lycksele IF med 3-1 inför 3 287 åskådare på Idrottsparken i Sundsvall. Från och med säsongen 1953-54 tilläts norrlandslag spela i division 2. Fagervik och GIF Sundsvall fanns då med i division 2 Norra. Fagervik blev 6:a medan Giffarna åkte ur. Fagervik gjorde ytterligare fyra division 2- säsonger, den sista 1959. Sedan följde tre år i division 3 innan Fagerviks GF gick samman med Wifsta- Östrands IF och bildade Wifsta/Östrand-Fagerviks IF inför säsongen 1963. Bandy fanns länge med i verksamheten och föreningen spelade i div II Nordsvenska säsongen 1951-52. 5 (12) Bertil Astby
IFK Nyland 100 år Idrottsintresset i Nyland började tidigare än på många andra orter. Den första idrottsföreningen bildades år 1903 och fick namnet Kamraterna. Föreningen ägnade sig åt fotboll. När Kamratföreningen redan 1906 avsomnade tog Nylands Idrottsförening över för att sedan år 1911 gå upp i den nybildade föreningenifk Nyland. Föreningen har haft många strängar på sin lyra. Nio olika idrotter har bedrivits: Ishockey, Bandy, Friidrott, Fotboll, Skidor, Cykel, Boxning, Orientering och Simning. Ishockeyn har utan tvekan varit föreningens mest fram-gångsrika sport. Redan 1939, ett år efter starten, tog föreningen sitt första DM efter finalseger mot Alfredshem. Fram till 1957 blev det ytterligare 15 DM-vinster. 1942 blev det extra lyckosamt då man avancerade till kvartsfinal i SM. Detta efter segrar mot GIF Sundsvall med 9-1 och mot Brynäs med 10-2. På Östermalms IP i Stockholm stoppade AIK, med ett 2-1mål i slutminuterna, Nylands framfart, Nyland det från Stockholm mest avlägsna lag som haft fräckheten att ta sig så långt i ett SMslutspel. Hemma i Ådalen var det allmänna omdömet att laget var hjältar. Tidningarna fick insändare med lokalpatriotiska dikter och storögda journalister fick pratstunder med lagledare Vågström om hans synpunkter på Stockholmshockeyn. 1952 spelade Ångermanlands landskapslag, huvudsakligen bestående av Nylandsspelare, inför nästan 3.000 åskådare på torget i Kramfors mot USA:s OS-lag. 1954 spelade laget final i Antons Cup (Svenska Cupen) mot Leksand hemma på Strandvallen. Dagsmejan, i mars, hade gått hårt åt isen, varför matchen fick avbrytas. Matchen spelades om i november 1955 inför en publik på 2.000 personer, Leksandsseger med 5-3. Dagens hockeylirare håller till i division II. Två spelare, med Nyland som moderklubb, har spelat i A-landslaget, Erik Holmberg och Lars Byström. Under ett par år hade klubben även ett damlag i seriespel. 1999 spelades en damlandskamp mellan Sverige och Finland i Strandhallen. Publiken, 725 personer, var nytt rekord för damishockey. Bandyn startade sin verksamhet vid 6 (12) föreningens bildande. År 1916 kvalificerade sig representationslaget till den första DM-finalen mot GIF Sundsvall. Sundsvall segrade med 14-0, men för Nyland blev ändå denna match minnesvärd, inte för resultatet utan mer för resan. Någon järnväg fanns ej mellan Härnösand och Sundsvall, vilket innebar att spelarna fick avverka denna del av resan i höskrinda, tur och retur. Även gåendes långa sträckor eftersom hästarna inte orkade med all last genom drivsnön. Man kom fram till matchstart helt utmattade. Hemresan blev minst lika krävande. Sitt första senior-dm vann laget 1936 genom att besegra Heffners med 4-1. Följande år, 1937, förlorades finalmatchen med uddamålet, men från 1938 till 1944 dominerade man fullständigt bandyn i distriktet. Efter 1944 tappade föreningen många spelare och på ett stormigt höstmöte 1950 kom ett beslut om att bandyn helt skulle strykas från programmet. Enligt dåtida anteckningar ansåg medlemmarna att de aktiva spelarna var för få till antalet för att fylla både ett bandylag och ett ishockeylag. Fotbollen hade under föreningens första decennier stor konkurrens av bandy och ishockey. Dock kunde fotbollen redovisa resultat av god klass. Serieseger och avancemang till Norra Uppsvenskan (Div. III) 1940. Vid 1948 års seriespel vann laget centralserien. Under 1950-talet återfanns laget som bäst i Div. IV Ångermanland. Senare delen av 1950-talet innebar en successiv nedflyttning i seriesystemet och 1963 återfanns man i lägsta serien. Det blev den sista säsongen för seniorfotboll i Nyland. Efter detta tycks intresset för seniorfotboll definitivt vara ett avslutat kapitel. Under några säsonger på 1980-talet representerades föreningen av ett damlag i distriktsserien. I dagsläget gäller seriespel för flick- och pojklag.
Friidrotten var populär vid föreningens start, men banorna var mestadels i dåligt skick och redskapens standard avlägsen från dagens. Att landa vid hoppgrenarna kan idag beskrivas som förenat med risk för svår kroppsskada. När den första Strandvallen togs i bruk år 1930 var idrottsplatsen en av de främsta i Norrland och friidrottsintresset tog fart. Detta avtog dock i takt med att underhållet av anläggningen minskade. När den nya och nuvarande Strandvallen invigdes 1945 var intresset åter på topp och flera förstklassiga tävlingar genomfördes. Vid föreningens 40-årsjubileum låg friidrottsverksamheten i träda. Inte förrän 1991 kom en friidrottssektion åter att ingå i klubbens organisation och dess aktiva kom i huvudsak att inrikta sig på långdistanslöpning. Under 1990-talet kom föreningen att bli en av de ledande långloppsklubbarna i länet. Den mest internationellt meriterade löparen är Stig Åsberg med ett hundratal maratonlopp på meritlistan. Kjell Jönsson och Christina Forslund är två löpare med många topplaceringar och segrar i Höga Kusten Marathon på meritlistan. Christina tog på veteran- SM i år hem segrar på både halv- och helmaraton. Dessutom vann hon återigen Höga Kusten Marathon. Skidåkning var under de första årtiondena tillsammans med bandyn en stor vintersport. I skidåkning erövrades, 1913, föreningens allra första DM-guld genom Sigrid Uhlin, som i Sollefteå belade 1:a platsen på 5 km. Cykelsporten var en populär gren för många under 1920-talet. Standarden på cyklarna och banorna var fjärran från dagens. Banorna som bestod av enbart grusväg, bland annat tävlingssträckan Nyland-Sollefteå-Långsele- Viksmon-Västansjö-Bollstabruk och åter känns inte som någon höjdare. Vid regn kunde dessutom vägytan betecknads som svårforcerad lervälling. Simning hade många utövare runt 1915-1920, men försvann hastigt bort från föreningens verksamhet. Boxning och orientering har också förekommit i föreningens tävlingshistoria. Boxningen lämnar inga större spår efter sig. Orienteringen hade en del framgångar under slutet av 1940- talet. Idrottsutövandets förutsättningar har ändrats avsevärt från tidigt 1900- tal fram till idag vad gäller standarden på idrottsplatserna, idrottsmateriel och inte minst den enskilde utövarens sociala och ekonomiska möjligheter att kunna deltaga. Till en början var exempelvis fotbollsplanens placering något markområde som jordbrukare eller någon annan möjlig nyttjare lämnat därhän. Bandyn var i början hänvisad till älvens is, vilket kunde vara riskfyllt både beträffande istjocklek och sprickbildning, som förorsakades av belastningar från snövallar, publik och spelare. Banan fick på grund av detta flyttas många gånger under säsongen. Ute på älven fanns inga omklädningsrum, hemmalaget kom till matcherna oftast på sparkstötting, ombytta och klara för spel. Bortalaget åkte oftast tåg till matcherna. Där skedde det mesta av ombytet. Skridskorna snördes på vid framkomsten till banan. Dusch fanns inte att tillgå. Det fick duga med en blöt handduk på ryggen. Efter 1930 kunde gamla Strandvallens fotbollsplan spolas upp och användas för bandy och senare även ishockey. Negativt var att fotbollsplanen blev kraftigt försämrad. De individuella idrottsgrenarna kunde förutom banornas kvalitet få en del bekymmer vad beträffande mätning och tidtagning. Fjärran från dagens teknik fick man vid tävlingarna förlita 7 (12) sig till den manuella funktionärsinsatsen. Tidtagare och tävlingsledning bestod oftast av några ur samhällets honoratiores, men ibland kunde det ändå bli fel. Som exempel berättas om en fadäs vid en skidtävling i Nyland på 1930-talet. IFK:s junior Valle Näsholm åkte i mål på en klar segertid och distanserade på så vis de inbjudna elitåkarna. Detta generade tävlingsledningen, som justerade det hela genom att ge Näsholm ett tidstillägg på 2 minuter. Detta förpassade honom en bit ner i prislistan. Genom denna åtgärd blev så att säga ordningen återställd, men nämnas skall att efter detta slutade Näsholm med tävlandet. Även vid andra sammanhang har tidtagningen förorsakat oro och diskussioner. Ända fram mot 1980-talet fanns det vid ishockeyns hemmamatcher ingen möjlighet att synligt redovisa aktuell tidsställning. Oftast vid de gånger hemmalaget lyckades försvara en uddamålsledning till slutsignalen kunde sekretariatets personal få inta försvarsställning. Bortalaget och dess medföljande supporterskara kunde då ganska tydligt framföra sin misstanke om att matchtiden avkortats. Källa: IFK Nylands Jubileumsskrift 100 idrottsår. Bilderna från jubileumsskriften. LL Leif Thunman
ORIENTERING Orientering ingick tidigt i den militära utbildningen och orienteringsövningar förekom redan i mitten av 1800-talet, sedan den moderna generalstabskartan kom till. 1886 användes för första gången ordet orientering i betydelsen att med kartans hjälp ta sig fram i okänd terräng. Chefen för Kongliga Krigsskolan på Karlberg, överste H Thulstrup, skrev då: Angående den praktiska undervisningen må nämnas, att öfningarna i Topografi vunnit någon tillökning genom att under sommaren 1886 för första gången företagits orienterings- och kartläsningsöfningar, hvartill anslogos tvenne dagar. Styrelsen i Stockholm för Militär Idrott anordnade 1893 rapportföring genom obekant terräng för infanterister. och 1895 arrangerade Svea Lifgardes IK orienteringslöpningar som en gren i fälttävlingar huvudsakligen för officerare. Andra militära förband och klubbar följde efter. Den första civila orienteringstävlingen arrangerades av Idrætsklubben Tjalve och genomfördes söndagen den 31 oktober 1897 i Nordmarka norr om Oslo i starkt kuperad terräng. Den första civila orienteringstävlingen i Sverige genomförde Sundbybergs IK den 17 mars 1901. Banan mätte 14 kilometer och innehöll fyra kontroller: vid kyrkorna i Bromma och Spånga, samt vid gårdarna Vällingby och Duvbo. Under de närmast följande 20 åren var orientering nästan enbart en militär idrott. Det som fick liv i orienteringen var den första förbundsorienteringen, som hölls den 25 mars 1919 i Saltsjöbaden med 155 startande (alla män). Motorn bakom denna banbrytande tävling var Ernst Killander, ordförande i Stockholms Idrottsförbund. Tävlingen tände på allvar gnistan för sporten och blev starten för dagens orientering. Killander fick efter detta epitetet Orienteringens fader. Till slutet av 1930-talet sorterade orienteringssporten under allmän idrott. Först 1938 bildades Svenska Orienteringsförbundet. Mycket stora insatser för att få till detta gjorde Skogskarlarnas Klubb, som 26 inbjudna herrar bildade 1930. O-Ringen (tidigare kallat 5-dagars ) är en den årliga stora orienteringsbegivenheten, som genomförs på olika platser i Sverige under juli med deltagare från hela världen. Starten skedde 1965. Antalet deltagare är stort. 2011 deltog cirka 12 900 orienterare. Högst antalet hittills var det 1985 med strax över 25 000 deltagare. Tyvärr har att antalet medlemsföreningar minskat under den senaste 10-årsperioden liksom antalen medlemmar och aktiva. Antalet medlemmar 2010 uppgick till 92 350, varav 52 290 aktiva enligt Svenska Orienteringsförbundets verksamhetsberättelse för 2010. Ångermanlands Orienteringsförbund bildades 1954 liksom Medelpads Orienteringsförbund. Idag finns 12 respektive 7 anslutna föreningar. Föreningar i Medelpads Orienteringsförbund IF Strategen, Sundsvall Kovlands IF, Kovland Njurunda OK, Njurunda Selånger Skid- och Orienteringsklubb, Sundsvall Timrå Skid- och Orienteringsklubb, Timrå Vandrarklubben Uvarna, Matfors Ånge Orienteringsklubb, Ånge Föreningar i Ångermanlands Orienteringsförbund Husums OK, Husum Hägglunds Idrotts- och FK, Örnsköldsvik Härnösands Orienteringsklubb Kramfors-Alliansen, Kramfors Kubbe-Norrflärke IF, Bredbyn Lugnviks IF, Lugnvik OK Nolaskogsarna, Örnsköldsvik OK Viola Tricolor, Backe OK Branten, Bollstabruk OK Nipan, Sollefteå Sidensjö IK, Sidensjö Skogslöparna, Själevad 1955: Ångermanlands OF arrangerade dam-sm i Styrnäs. 95 deltagare. Huvudansvariga: arbetsmyrorna G.A. Byström och N.O. Viksten. Den 1952 i all tysthet av Emil Jadelius ritade brun-grön-svart-vita Skyttiskartan i skala 1:20 000 började användas i Övik. Distriktets bästa: Erling Andersson och NM-tvåan Sven Westman och bland damerna Margit Johansson, Brännan och Frida Persson, Älgarna. 1957: Problem med att arrangera DMtävlingarna i skidorientering. Orsak: bensinbrist p g a Suezkrisen. 1958: Erling Andersson kom in som fyra på SM liksom året före. Uteslöts dock då p g a hängning. 1959: Brännan slutsegrare om Silvapriset 1955-59. Margit Johansson i landslaget på Nordiska Mästerskapen. 650 startande noterades vid OK Nolaskogsarnas Ungdomens Orienteringsuppbåd. 1960: Brännans tvåa på budkavle-sm för damer. Knapp förlust i första land- 8 (12) skapskampen mot Västerbotten. 1961: Vibyggerå, genom Karl-Anders Nordström, blev först i distriktet med en fyrfärgad kurvkarta i skala 1:50 000. 1962: Gulsot stoppade allt tävlande under våren. Inga gulsotsfall i Ångermanland. Vid tävlandet på hösten gällde heltäckande klädsel. 1963: Entré för den nya topografiska kartan i 1:50 000, kallat Grönsaksbladet. Flygfotograferingen för denna karta över Sverige började redan
1983: Bondsjöhöjden vann Silvapriset 1979-83. Kramfors använda dator för den första lottningen vid sin tävling. Geneskolan och Nolaskogsarna, arrangerade ännu en gång skol-sm. Niclas Hällström blir tvåa i H16. 1987: Susanne Viklund blev fyra i D18 på natt-sm och tvåa på NM. 1990: Silvapriset 1986-90 vanns av Skogslöparna. Distriktets ungdomar tog brons på kavlen vid USM. 1993: Anna Danielsson, OK Nolaskogsarna, tog Ångermanlands första SM-medaljpå 33 år. Hon blev trea och vann även NM. 1994: O-Ringens 5-dagars med Ingegerd Sundeby som generalsekreterare blev Århundradets orienteringshändelse i Ångermanland. Hela180 000 kartblad i 24 olika varianter trycktes i distriktet. 14 895 löpare var anmälda. Svedjeholmen var centralort för detta stora evenemang som gav ett bra ekonomiskt resultat. Bondsjöhöjden var arrangör för NM. Nolaskogsarna tog brons i kavle-sm för D20-lag. Skogslöparna vann första upplagan av ungdomarnas vandringspris Ansvar/ Ideapriset 1991-94. 1995: Anna Danielsson tog det av ÅOF sedan bildandet så efterlängtade SM-guldet genom seger i lång-sm i D20. Tillsammans med Malin Jonsson och Susanne Schön tog hon därtill silver i budkavlen i samma klass. Anna togs ut till junior-vd och NoM. Hon vann dessutom finalen i Skogssport Cup. Helena Nordin, sidensjötjej tävlande för Skogslöparna tog bronset i D18. Guld på NM tog Olle Tyrand, Johan Ahlbäck och Helena Nordin. Helenas resultatmässiga toppår gav henne en plats på ett juniorlandslagsläger. 1996: ÅOF får ett glädjande tillskott i väster, då OK Viola Tricolor bildas i Backe. Brännan arrangerade USM på Vårdkasen, där Andreas Domeij blev femma och Henrik Bergkvist åtta i H15. Malin Jonsson vann NM i D20. 1997: Anna Danielsson sexa på långsm, Helena Nordin NM-etta i D20 9 (12) och seger för Skogslöparna (Susanne Schön, Helena Nordin och Anna Danielsson) i damernas NM-stafett. Ångermanland blev dessutom tvåa efter Norrbotten i Ung-Nor-kampen för HD 16. Priset Årets OL-reportage tilldelades Olle Larsson och Kjell Jonsson, Västernorrlands Allehanda. 1999: Ungdomsstimuleringspriset DM-lyftet 1995-99 vanns av Skogslöparna. Utdelningen på Norrländska Mästerskapen: två guld. Brännan arrangerade en deletapp av Elitserien, OK Nolaskogsarna en deltävling av Juniorcupen. Distriktet fick ännu en framgång tack tack vare det pris som Skogssportens Gynnare gav Bondsjöhöjden för insatsen i skolprojektet Hjälp till självhjälp. Antalet startande på distriktets tävlingar är det högsta på åtta år. 2001: Åter ett väl genomfört arrangemang i distriktet: NM-tävlingar i Sidensjö. Fem guld till Ångermanland. 2002: Distriktet tog elva NM-guld. Av dessa blev Anders Sundin och Jenny Winding elitklassvinnare. Berit Öström fick Skogsflickornas guldnål. Procentpriset gick för tredje året i rad till Nolaskogsarna. 2003: Det blev åtta NM-segrar, varav ett i elit genom Helena Nordin. Elitserien avgjordes i distriktet med en deltävling arrangerad av nybildade Härnösands OK och finalen av Skogslöparna. 2004: Skogslöparnas Åsa Lindqvist nådde placeringarna 7,9 och 14 i en landskamp mot Danmark. Per Magnusson, OKN, avslutade sin unika SM-serie genom att göra sin 110:e raka start i H21. SM-tävlingarna anordnades av det jubilerande distriktet. Arrangörer för de olika loppen: Kramfors/Lugnvik sprint, OK Nipan, Sollefteå - lång, Brännans IF - klassiskt, Sidensjö IK natt, Skogslöparna - kort och OK Nolaskogsarna - stafett (budkavle). Jan Nordin/Bertil Astby
Idrotten i Stöde från 1918 Nils Österlund, gammal stödebo och boende i Danderyd, kom den 18 februari 2004 på inbjudan av Forskargruppen till Stöde IF:s klubblokal för att berätta om idrottslivet i Stöde från 1918 och framåt. Nils kom med ungdomsvännerna Per Hellzén och Klas Ytterström, boende i Sundsvall. Inför ett 25-tal närvarande berättade Nils idrottsminnen. Olle Nord skrev ned Nils framställning. På hemsidan www.stodehembygd.se /handelser finns du detta dokument. Därifrån har följande saxats : 1) Idrottens organisation Stöde Idrottsförening (SIF) bildades år 1918. (Bilaga 1) Men vid sidan av Stöde IF fanns på 30-talet följande föreningar/klubbar Viskan främst fotboll Nedansjö IF främst skidor och skidsport Slättån endast under några år i mitten av 30-talet, främst fotboll Österlo - i början av 40-talet och till omkr. 2000, främst fri idrott Det som i fortsättningen kommer att avhandlas är Stöde IF:s verksamhet. Jag kommer att snudda vid andra föreningar. 2) Fotboll bollsparkning I bilaga 1 anges resultat av SIF i distriktsserier under 1930- talet. I mitten av detta årtionde bildades också Slättånföreningen. Man anlade en plan på ön och så vitt jag vet omfattade verksamheten endast fotboll. Efter några år lades föreningen ned. Planen övertogs av SIF. Några spelare från Slättån övertogs av SIF, bl a Erik Nyberg, Jonas Westman och även Sven Sjöberg, tror jag. När man läser bilaga 1 kan man tro att Erik Nyberg stod i mål för SIF i matchen mot Sundsvall år 1935. Det gjorde han inte men Erik var inkallad som reserv från Slättån. Helge Löf bror till Harald stod i målet som vanligt. När Helge flyttade från Stöde blev Erik Nyberg SIF:s målvakt. Trotjänare i fotbollslaget - utöver Lasse Öhlén var Nisse Sjölin och Sven Sjöberg. Såvitt jag förstår hade man inte någon tränare under 1920 30 och kanske 40talen. Jag minns att Malla Pettersson då och då kom till Stöde för att lära ut teknik. Hur man skulle dämpa en boll, slå en boll med in- eller utsida, nicka mm. Malla var Giffare och spelade i Medelpads representationslag. Utvecklingen inom fotbollen inom Stöde IF har varit stor. Även om jag besöker någon match varje sommar kan jag inte säga så mycket. Men det finns ju yngre som vet. Sundsvalls-Posten 1886 Annonser kan beskriva den allmänna miljö som rådde i samhället. Här ett exempel: 10 (12) Damfotbollen har ju varit framgångsrik. När började man? med flera frågor kan jag inte svara på. Det finns andra som kan svara på detta. En saktina Nordlund från Alnö, svensk mästarinna i Umeå SK, Sveriges bästa damfotbollsspelare år 2001 (?) spelade en säsong för SIF Från början spelade man fotboll på gräsplaner efter höskörden som någon bonde upplät. Sannolikt användes även Vången efter vårfloden. En plan anskaffades först år 1931 (Bil 1). Den låg i Källsta mellan Barktjärn och järnvägen. Omklädningsrum hyrdes av Zetterberg ( gården nedbrunnen) i hans uthus. En flottspång lades över till Barktjärn. Vid hög belastning blev man våt om fötterna. Någon dusch fanns inte, men det gick ju att tvätta av sig i Barktjärn. Dök man ifrån spången var det alldeles svart. Man såg inte ett dugg, men det var heller ingen risk att man skulle träffa på en sill. En annan tillfart var att man lämnade cykeln vid Västerstöde och gick längs järnvägen till idrottsplan. I det första fotbollslaget är jag övertygad att Arthur Wiklander stod i mål och bland utespelarna fanns Uno Österlund, möjligen också Hilding, men då som tonåring. I övrigt har jag inga namn. Bertil Astby
Västernorrlands Idrottsarv Uppgifter om Västernorrlands Idrottshistoriska Sällskap Kontaktuppgifter - styrelsen Jan Nordin, ordförande, Jägarvägen 15, 892 42 Domsjö - janordin@spray.se - 0660-22 14 40, 070-298 02 40 Ola Olsson, sekreterare, Nipstadsgatan 6, 881 34 Sollefteå - ola_olsson43@hotmail.com - 0620-143 00, 070-578 10 21 Bertil Astby, kassör, Ludvig Nordströms gata 2 A, 871 31 Härnösand - bertil@astby.se - 0611-81 10 50, 073-422 79 05 Margareta Helander Badhusvägen 1, 840 12 Fränsta - marghel@telia.com - 0691-305 69, 070-677 78 01 Leif Thunman Hemmansvägen 4, 871 53 Härnösand - lthunman@hotmail.com - 0611-100 82, 070-348 02 25 Bank- och plusgironummer Bankgiro 750-5266 - Plusgiro : 59 77 71-5 Medlemsavgifter: Privatpersoner Föreningar Förbund, organisationer 150 kr 150 kr 250 kr Föreningsarkivet Västernorrland Det är viktigt att arkivhandlingar från idrottsföreningarna lämnas in till Föreningsarkivet! Gör det snarast! Arkivchef Ulrika Hådén 060-19 14 77 E-post: foreningsarkivet@sundsvall.se 11 (12)
Folksam sponsrar utgivningen av denna tidning. 12 (12)