2006-02-21 Inventering av Bred Paljettdykare (Graphoderus bilineatus) inom Naturreservatet Östa Friluftsreservat Björn Forsberg, Thomas Z. Persson och Jan O. Lundström Avdelningen för Populationsbiologi och Naturvårdsbiologi Evolutionsbiologiskt centrum (EBC) Uppsala universitet 1
Inledning Översvämningsmyggan Ochlerotatus sticticus kan bilda mycket stora populationer i våtmarker som återkommande översvämmas under perioden maj till augusti och inom landet har den sin främsta förekomst vid Färnebofjärden i Dalälvens nedre flacka del. De omfattande problem som denna stickmygga orsakar för befolkning och besökare har föranlett att sju kommuner gått samman och bildat projektet Biologisk Myggkontroll med målet att med ekologiskt milda metoder begränsa mängden översvämningsmyggor i speciellt utsatta delar av området mellan Avesta och Älvkarleby. Ett speciellt drabbat område är Östahalvön vars stugby och camping fungerar som en ekonomisk motor för Tärnsjöbyggden och det har länge förts fram mycket kraftfulla krav om begränsning av mängden stickmyggor i detta område. Östahalvön, i Färnebofjärden, är skyddat som Naturreservatet Östa Friluftsreservat och är dessutom ett psci-område (Natura 2000 område skyddat enligt habitatdirektivet). Länsstyrelsen i Västmanland, som är ansvarig myndighet, är därför mycket restriktiva till biologisk myggbekämpning inom området och ställer krav på komplettering av ansökning om dispens för myggbekämpning. Efter rådgivning av entomologen Bengt Ehnström (ArtDataBanken, SLU), som bedömer att lämpliga biotoper för bred paljettdykare (Graphoderus bilineatus) finns på Östahalvön, begär länsstyrelsen en inventering av denna fridlysta dykarskalbagge inom Naturreservatet Östa Friluftsreservat. Bred paljettdykaren är inte rödlistad i Sverige, men den finns med bland de speciellt skyddsvärda arterna i Natura 2000, vilket motiverar inventeringsinsatsen. Figur 1. Bred paljettdykare (Graphoderus bilineatus) är en medelstor och påfallande bred dykarskalbagge som blir 15 mm lång. Den ljusa halsskölden har ett smalt mörkt band både längs fram- och bakkanten. Täckvingarna är brokigt tecknade i gulbruna och mörka nätmönster, medan kanterna är mer sammanhängande ljust tecknade. Foto Josef Hlasek. 2
Larver av stickmyggor föredrar grunda temporära vattensamlingar (Renshaw et al. 1995) och larver av översvämningsmyggan Ochlerotatus sticticus förekommer sällan i vatten som är djupare än 50 cm (egna iakttagelser, Jan O. Lundström). Bred paljettdykare förekommer däremot främst i djupare (> 1m) dammar och sjöar med tät vegetation (Nilsson och Holmen 1995, Skov- og Naturstyrelsen 060217). Detta indikerar att bred paljettdykare sällan eller aldrig förekommer i de grunda temporära översvämningsområden där biologisk bekämpning av stickmygglarver kan bli aktuellt. Den eventuell förekomsten av bred paljettdykare på Östahalvön undersöktes genom en inventering av dykarfaunan. SV Östaholm Östaholmsmåbåtshamn Linsjön Figur 2. Karta över Östahalvön med närmaste omgivningar. Stjärnor markerar de tre fångstområdena i norra delen av halvön. Material och metoder Inom Naturreservatet Östa Friluftsreservat finns habitat där Bred paljettdykare kan tänkas förekomma dels i Linsjön, dels i strandkanten mot Färnebofjärden (Figur 2). Linsjön är en ca 1 ha stor sjö i kanten av Stormossen. Den har dyig botten och ett lågt ph-värde samt är ungefär fyra meter djup. Den öppna vattenytan kantas av gungfly av vitmossa (Sphagnum spp.). Vegetationen runt sjön består av odon, skvattram och ag som övergår i gles tallskog. Strandkanten mot Färnebofjärden sträcker sig runt hela Östahalvön och består av såväl långgrunda som lite brantare partier. Inventeringen fokuserades på Linsjön, Östaholm-småbåtshamn samt Östaholm SV (Figur 2). Östaholm-småbåtshamn innehåller såväl en översvämningsbenägen 3
temporär våtmark, som ett sjöliknande område med vassvegetation och ett vattendjup på 0,15 1,5 meter. Östaholm SV består av grunda svackor i terrängen som vattenfyllts efter mycket regnande eller när Dalälven stiger. Områden vid Östaholm småbåtshamn och Östaholm SV är lämpliga för produktion av översvämningsmyggan Ochlerotatus sticticus och kan bli aktuella för bekämpningsåtgärder, men Linsjön är inte lämplig för denna stickmygga och är därför inte aktuell för bekämpning. Inventeringen utfördes under juli och augusti 2005 med hjälp av dykarfällor, en metod som lämpar sig väl för fångst av vatteninsekter som aktivt söker efter byten (Lundkvist et al. 2001). Dykarfällan består av en plastcylinder med en plasttratt som leder insekterna in i fällan. Den placeras i vattnet och fångar insekter som simmar eller kryper, vilket innebär främst dykarskalbaggar men även andra relativt aktiva insekter. Fällorna töms på insekter efter ett till två dygn de infångade insekterna placeras i 70 % etanol för avlivning och konservering. Artbestämning har utförts enligt Dytiscidae: Nilsson & Holmen (1995) och taxonomin för Coleoptera följer i stort sett Lundbergs (1995) Catalogus Coleopterorum. Då vissa arter har ändrat taxonomisk tillhörighet har vi följt den reviderade (2005-10-04) versionen som finns att tillgå från Naturhistoriska Riksmuseets hemsida (www.nrm.se). Identifierade dykarskalbaggar konserveras i ampuller med 70 % etanol för vidare lagring. Figur 3. Vy över Linsjön med kantvegetation av Sphagnum spp i form av gungfly som är 3 till 4 m brett. Upp mot den glesa tallskogen tar ris- och örtvegetation över. Foto Thomas Z. Persson. 4
Resultat Tre lokaler inventerades med en insats på totalt 106 fälldygn under juli och augusti 2005; tre fångsttillfällen och 58 fälldygn i Linsjön, två fångsttillfällen och 40 fälldygn i Östaholm småbåtshamnen, samt ett fångsttillfälle med 8 fälldygn i Östaholm SV (Tabell 1). Fångst i Linsjön med totalt 58 fälldygn gav 11 dykarskalbaggar av sex arter samt två Acilius spp. Fångst i de återstående två lokalerna med totalt 48 fälldygn gav bara två dykarskalbaggar, en per lokal. Totalt påträffades 13 dykarskalbaggar och detta material innehöll åtta arter (Tabell 1); Hygrotus inaequalis (Fabricius 1777), Hydroporus obscurus Sturm 1835, Hydroporus memnonius Nicolai 1822, Ilybius guttiger (Gyllenhal 1808), Ilybius aenescens Thomson 1870, Colymbetes striatus (Linné 1758), Graphoderus zonatus (Hoppe 1795), Acilius canaliculatus (Nicolai 1822), samt två oidentifierade dykarlarver. Tabell 1. Dykarskalbaggar funna vid inventering inom Östa friluftsreservat under juli och augusti 2005. Linsjön Östaholm 1 Östaholm 2 Totalt Släkte Art 050808-0810 050810-0812 050824-0825 050713-0715 050824-0825 Hygrotus inaequalis (Fabricius, 1777) 1 1 Hydroporus obscurus Sturm, 1835 1 1 Hydroporus memnonius Nicolai, 1822 1 1 Ilybius guttiger (Gyllenhal, 1808) 1 1 Ilybius aenescens Thomson, 1870 2 1 1 4 Colymbetes striatus (Linné, 1758) 1 1 Graphoderus zonatus (Hoppe, 1795) 1 1 Acilius canaliculatus (Nicolai, 1822) 1 1 Dytiscidae larver - 2 2 Totalt 6 4 1 1 1 13 1) Östaholm småbåtshamn, 2) SV Östaholm, norr om campingen. Diskussion Bred paljettdykare påträffades varken i Linsjön eller i kanten av Färnebofjärden inom Naturreservatet Östa Friluftsreservat. Dock har vi nyligen fångat två exemplar av denna art i ett närliggande område, Nordmyrasjön, under 2003 (Forsberg et al. 2006). Enligt beskrivning så förekommer bred paljettdykare främst i djupare (> 1m) dammar och sjöar med tät vegetation (Nilsson och Holmen 1995) och ofta tillsammans med bred gulbrämad dykare (Dytiscus latissimus) (Skov- og Naturstyrelsen 060217). Dessa miljökrav stämmer väl för den vegetationsrika Nordmyrasjön där vi fångat arten, men stämmer varken för Linsjön eller strandkanterna runt Östahalvön. Miljön i Linsjön domineras av ett ungefär tre till fyra meter brett bälte av gungfly som hindrar etablering av den täta vattenvegetation som lämpar sig för bred paljettdykare. Strandlinjen kring Östahalvön har sällan den täta vegetation som förekommer i Nordmyrasjön, vilket också ökar risken för att eventuella dykarskalbaggar kan bli tagna av fisk. Vår bedömning är att de vattenmiljöer som förekommer inom Östahalvön inte är speciellt lämpliga för bred paljettdykare. 5
Bred paljettdykare är ganska vitt utbredd i södra Sverige men tämligen sällsynt längre norrut. De nordligaste fynden i landet är från södra Hälsingland (Nilsson och Holmén 1995). Hotbilden inkluderar igenfyllning av dammar i Sydsverige samt utslagning av bytesdjur vid försurning av vatten. Både den vuxna paljettdykaren och larven lever som rovdjur på andra vattenlevande insekter men det är inte känt om arten är specialiserad på något byte. Hendrich och Balke (2005) antar att den breda paljettdykaren har ungefär samma föda som dess släkting Graphoderus cinereus, nämligen krustaceer, dagsländelarver och puppor, samt larver av fjädermyggor. Ett exemplar av släktingen Graphoderus zonatus (Hoppe 1795) fångades i Linsjön. Denna art förekommer främst i djupare dammar och små sjöar med tät kantvegetation som vanligen består av vitmossa (Nilsson och Holmen 1995), vilket rimmar väl med Linsjön. Larver av stickmyggor förekommer främst i grunda temporära vattensamlingar (Renshaw et al. 1995). Biologisk bekämpning av stickmyggor är i Sverige enbart riktad mot larver av översvämningsmyggan Ochlerotatus sticticus i temporärt översvämmade områden där vattendjupet är några centimeter till några decimeter och ytterst få larver förekommer i vatten som är djupare än 50 cm (egna iakttagelser, Jan O. Lundström). Dessa grunda och kortvarigt översvämmade områden kan inte anses som lämpligt habitat för bred paljettdykare (Nilsson och Holmen 1995). Studier av dykarskalbaggar i områden med och utan biologisk bekämpning av stickmygglarver visar att bekämpningen inte har någon tydlig negativ effekt (Read et al. 1999; Forsberg et al. 2006). Dock finns en risk att enstaka arter som förekommer i smältvattenpölar under våren och som är specialiserade på att ta stickmygglarver kan påverkas av minskad tillgång på föda. Enligt befintlig information har inte bred paljettdykare någon anknytning till temporära smältvattenpölar på våren och det finns inget som tyder på att den är speciellt inriktad på att ta stickmygglarver. Dykarskalbaggar förekommer i såväl permanenta som temporära vatten, både larver och vuxna är rovdjur, flertalet arter är generalister och större arter tar även fisk och grodyngel (Deding 1988, Nilsson 1996, Nilsson & Holmen 1995). Ungefär 150 arter förekommer i Sverige och de varierar i storlek från 3 mm till 30 mm. I vattenmiljöer utan fisk är dykarskalbaggar ofta topp predatorer, men när fiskar förekommer så övertar de rollen som topp predatorer och dykarskalbaggarna blir fiskföda. Vår inventering av dykarskalbaggar inom Naturreservatet Östa Friluftsreservat visade att fler dykarskalbaggar och fler arter förekom i den sura och troligen fiskfria Linsjön än i kanten av den fiskrika Färnebofjärden. Vår inventering visade på förekomst av åtta arter dykarskalbaggar, men varken Natura 2000 arten bred paljettdykare eller andra känsliga, rödlistade eller sällsynta arter påträffades. Dykarfaunan var enligt denna inventering inte så omfattande. Referenser Deding, J. 1988. Gut content analysis of diving beetles (Coleoptera: Dytiscidae). Natura Jutlandica 22(10): 177-184. Forsberg, B., Persson, T. Z., Petersson, E., Schäfer, M. och Lundström, J. O. Biologisk myggbekämpning i nedre Dalälven - uppföljning av effekter på dykarskalbaggar. 6
Hendrich, L. och Balke, M. 2005. Graphoderus bilineatus (De Geer, 1774) (Coleoptera: Dytiscidae), pp. 388-396. In: Petersen, B., Ellwanger, G., Biewald, G., Hauke, U., Ludwig, G., Pretscher, P., Schröder, E. och Symank, A. Das europäische Schutzgebietssystem Natura 2000. Ökologie und Verbreitung von Arten der FFH-Richtlinie in Deutschland. Band 1: Pflanzen und Wirbellose.- Münster (Landwirtschaftsverlag) - Schriftenreihe für Landschaftspflege und Naturschutz 69 (1). 1-743. Lundberg, S. 1995. Catalogus Coleopterorum Sueciae. Naturhistoriska Riksmuseet och Entomologiska Föreningen i Stockholm. Lundkvist, E., Lundin, J. och Milberg, P. 2001. Diving beetle (Dytiscidae) assemblages along environmental gradients in an agricultural landscape in southeastern Sweden. Wetlands 21(1): 48-58. Nilsson, A. 1996. Aquatic insects of North Europe: a taxonomic handbook. Vol 1; Ephemeroptera - Plecoptera - Heteroptera - Neuroptera - Megaloptera - Coleoptera Trichoptera Lepidoptera. Apollo Books. Nilsson, A.N. och Holmen, M. 1995. The aquatic Adephaga (Coleoptera) of Fennoscandia and Denmark. II. Dytiscidae. Fauna ent. scand. 32:1-192. Read, N., Balcer M. D., Schmude K. L., och Lima A. 1999. Does Bti or methoprene affect wetland invertebrates other than mosquitoes? 3-year and 8-year results compared. Paper presented at the National Meeting of the Entomological Society of America. Renshaw, M., Silver, J. B., Service, M. W. och Birley M. H. 1995. Spatial dispersion of larval Aedes cantans (Diptera: Culicidae) in temporary woodland pools. Bulletin of Entomological Research 85: 125-133. Skov- og Naturstyrelsen, Miljöministeriet i Danmark. Lys skivevandkalv Graphoderus bilineatus. www.sns.dk/dyrogplanter/insekter/skivevandkalv.htm (060217). 7