Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan 1
Förord Den 9 januari år 2005 undertecknades ett efterlängtat fredsavtal mellan Sudans regering och Sudans befrielsearmé (splm). Ett av Afrikas längsta inbördeskrig var över, men i samma stund vidtog också utmaningen att förverkliga en hållbar fred i enlighet med avtalet. Under den långa och svåra väpnade konflikten medverkade Svenska kyrkan inom ramen för sitt ekumeniska engagemang i flyktingarbete, humanitära insatser, fredsprocessen, kapacitetsstärkande aktiviteter samt informationsarbete i Sverige. Under det årtionde för att övervinna våldet som Kyrkornas världsråd lanserade år 2001 (Decade to Overcome Violence) har Svenska kyrkans arbete intensifierats. I dag bidrar Svenska kyrkan bl.a. till återuppbyggnadsarbetet i södra Sudan och den ekumeniska övervakningen av genomförandet av fredsavtalet samt respekten för mänskliga rättigheter. Den kristna kyrkan i Sudan har djupa rötter. De går tillbaka till ett kristet Nubien som existerade mellan år 540 och 1540 samt riket Kush, som låg uppströms första katarakten i Nilen och kristnades på 500-talet. Islamiseringen av Sudan började i mitten av 600-talet. Både kristendomen och islam har alltså funnits mycket länge i Sudan. I dag är 6 procent av Sudans 34 miljoner invånare kristna och en stor del lever i södra Sudan. De konflikter vi sett i Sudan sedan dess självständighet har ofta haft andra underliggande orsaker än religiösa faktorer, även om religionen använts som argument. Med denna skrift vill vi ge en bakgrund till dagens Sudan med dess politiska aktörer och dess politiska utveckling. Men framför allt vill vi lyfta fram det freds- och försoningsarbete som kyrkorna i Sudan tillsammans med regionala och internationella partner engagerat sig i för att skapa ett nytt, jämlikt, rättvist och fredligt Sudan. Karin Lexén Policychef på Internationella avdelningen
1. Historisk bakgrund Från 1821 till in på 1880-talet var Sudan ockuperat av Egypten. Motiven var att idka slavhandel, rekrytera soldater till armén och få arbetskraft till bomullsproduktionen. Khartoum blev provinshuvudstad och centrum för de sudanesiska slavköpmännen. Slavhandeln nådde sin kulmen på 1860-talet. Man beräknar att över 400 000 slavar exporterades till Egypten, framför allt till servicesektorn. Det ledde till en kraftig försvagning av de afrikanska folken i söder, varifrån en stor del av slavarna hämtades. Till sist lyckades den brittiska anti-slaverirörelsen få till stånd ett avtal mellan England och Egypten om att bekämpa slavhandeln, som så småningom förbjöds. Problemet och följderna av slavhandeln lever dock ännu. Den gjorde att södra Sudan inte genomgick någon statsbildningsprocess. Den kan också förklara att sydsudaneserna gjorde uppror 1956, när nordsudanesiska politiker tog över makten. Den dagsaktuella Janjawidmilisens härjningar i Darfur påminner på många sätt om de slavhandlare som spred skräck i södra delen av Sudan på 1700- och 1800-talen. Egypten drev en stark moderniseringspolitik, delvis efter europeisk modell. Den ledde så småningom till ekonomisk kris och uppror i Sudan. En av ledarna för upproret, Muhammad Ahmad ibn as-sayyid Abd Allah, utropade sig till mahdi (dvs frälsare). Han förklarade heligt krig mot otrogna européer och mot härskareliten i Kairo. Det egyptiska styret i Sudan föll, och en islamistisk teokrati bildades. I slutet av 1890-talet hade såväl Frankrike som Storbritannien planer på att bilda stora sammanhängande välden i Afrika. Storbritannien och Egypten gjorde 1897 en gemensam attack för att störta mahdiststaten och få fördel framför Frankrike. Mahdiarmén besegrades, och Storbritannien och Frankrike gjorde upp ett fördrag som fastslog att Nilens avvattningsområde skulle ligga under brittiskt styre. Därigenom säkrade Storbritannien tillgången till Suezkanalen som hade invigts 1869. I det avtal som Storbritannien slöt med Egypten, det s k Condominium rule, 1899 fastställdes Sudan som det ser ut i dag. Administrativt delades landet in i en nordlig och en sydlig del. Lokala hövdingar skötte den brittiska administrationen. Utvecklingen i norr gynnades, där britterna satsade på den arabiska eliten, bland annat genom utbildningsväsendet. Men i söder gavs inget stöd till utveckling. Britternas främsta intresse var Nilens vatten. Från olika håll i norra Sudan började man resa krav på självständighet. Vid en rådgivande församling 1946 diskuterades landets framtid, men utan någon deltagare från södra Sudan. Men man argumenterade för att södern skulle ingå i ett enat Sudan. Den brittiska administrationen i söder protesterade, men vid en konferens i Juba 1947 där frågan diskuterades, beslöt man acceptera ett enat Sudan. De första parlamentsvalen hölls 1953, då Nationalist Union Party fick de flesta rösterna. Partiet förordade en federation med Egypten. Men federationen blev inte av, utan i stället utropades det självständiga Sudan den 1 januari 1956. Missnöjet i södra Sudan som kände sig marginaliserat, växte dock och inbördeskrig bröt ut mellan nord och syd. Kriget mellan nord och syd upphörde 1972, och i ett avtal beslöts att de tre sydsudanesiska provinserna skulle få regional självständighet. Men inte mycket av det som överenskommits i fredsavtalet förverkligades och under de följande åren kom landet in i en allt djupare ekonomisk kris. 4 Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan
Missnöjet i söder blossade upp igen, förstärkt av att regimen 1983 införde vissa sharialagar. Den fundamentalistiska riktningen inom islam fick allt större inflytande i Sudan, inte minst genom kontakterna med den politiska och religiösa väckelserörelsen, det Muslimska brödraskapet i Egypten. Ur den bildades det politiska partiet Nationella islamiska fronten, vars ledare är Hassan al-turabi. En ny militärjunta tog makten 1989 under general Omar al-bashir. Den verklige ledaren var dock al-turabi, som hade starkt stöd bland juntamedlemmarna. Militärregimens grepp om landet hårdnade, och det politiska och humanitära förtrycket förvärrades. Bedömare betraktar 1990-talets diktatur i Sudan som en av världens hårdaste. Maktkampen mellan Bashir och Turabi hårdnade i slutet av 1990-talet. 1999 gjorde Bashir statskupp, införde undantagstillstånd och stängde nationalförsamlingen, där Turabi var talman. Ett år senare arresterades Turabi och satt i fängelse till sommaren 2005. Sudan har aldrig haft en varaktig demokrati. Regimskiftena har under 1900-talet nästan undantagslöst skett genom stats- och militärkupper. Olika politiska partier och grupperingar har ibland förbjudits och ibland varit tillåtna. Fredsavtalet mellan norra och södra Sudan som undertecknades i januari 2005 var ett viktigt steg i landets historia. Mycket av framtiden beror på vad som händer de närmaste sex åren fram till folkomröstningen, och när södern bestämmer om man ska fortsätta att ingå i Sudan eller bilda en egen stat. Men freden inom Sudan är inte bara en fråga om förhållandet mellan norr och söder. Någon har sagt att det gällde nord-syd i går, Darfur i dag och östra Sudan i morgon. En rättvis fördelning av makt och resurser är en förutsättning för en fredlig utveckling i hela landet. Utvecklingen inom oljeutvinningen är också en nyckelfråga, där även utländska intressenter spelar en betydande roll. UTRIKESPOLITIK Sudans förhållande till Egypten har växlat genom tiderna och ibland varit varmt, ibland kyligt. Egypten ansåg till exempel inte att Sudan borde bli en självständig stat, eftersom det då var en egyptisk provins, men 1982 hade länderna planer på att bilda en union. Relationerna till Libyen har också växlat mellan fiendskap och vänskap. 1976 tog Sudan parti för Eritreas självständighet och kom därmed i konflikt med Etiopien. Under 1970-80-talet tog Sudan emot stora skaror av flyktingar från Eritrea. Relationen mellan Uganda och Sudan har länge varit spänd. De senaste åren har den kristet fundamentalistiska milisen Herrens motståndsarmé (lra) i norra Uganda saboterat bistånd och utvecklingsarbete i södra Sudan. På grund av kriget och den hårdföra islamistiska regimen har Sudan länge varit isolerat från stora delar av världssamfundet. usa och eu har infört eller hotat med sanktioner. När de stora oljefyndigheterna i Sudan började exploateras fanns bland annat Kina med bland de intressenter som ville vara med och utveckla produktionen. Sudan är nu en av Kinas viktigaste handelspartner i Afrika. I stor utsträckning beror den framtida utvecklingen av landets internationella relationer dels på vad som händer inom oljeutvinningen och dels på om Sudan lyckas skapa en hållbar fred och demokrati. Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan 5
DE POLITISKA AKTÖRERNA Nationella islamiska fronten (NIF), numera kallad Nationella kongresspartiet (NCP) Den mest utmärkande aktören i det senaste decenniets inrikespolitik. Partiet har suttit vid makten sedan statskuppen 1989 och leds formellt av president Omar Hassan al-bashir. I NIF:s maktövertagande användes religionen som en viktig faktor. Partiet bildades 1960 och är en utbrytargrupp ur det radikala Muslimska brödraskapet med rötter i Egypten Islamismen hävdar att islam inte bara är en religion utan också ett politiskt system som styr statens juridiska, ekonomiska och sociala inriktning. Sudan ska vara en islamistisk stat byggd på sharialagar och inte en sekulär stat. nif/ncp representerar bara en mindre del av islamiskt tänkande. Sudan People s Liberation Movement/Army (SPLM/A) Bildades 1983 av officerare och soldater som var från södra Sudan men tjänstgjorde i den sudanesiska armén. Dessa bröt sig ut och bildade under ledning av överste John Garang en motståndsrörelse vars syfte var betydligt bredare än autonomi för södern. Argumenterade för att Sudan behövde införa en sekulär konstitution och bli en demokratisk, multietnisk och multireligiös stat. Den första sydsudanesiska rörelsen som hade ett politiskt program för Sudan. splm har inte förordat ett delat Sudan men rätten att själv bestämma över sitt öde. Rätten till självbestämmande är också en av de grundläggande målsättningarna för splm, och den har lagts fast i de fredsförhandlingar och överenskommelser som slutits under de senaste åren. National Democratic Alliance (NDA) Bildades 1995 i Asmara. Är ett samarbetsorgan för oppositionen i norr, inklusive politiska partier, fackförbund och ett antal väpnade grupper (exempelvis från marginaliserade regioner i norr, som t.ex. Beja Congress). splm/a från södra Sudan ingår i denna allians. Gruppen verkar för att Sudan ska vara en federal stat, att en folkomröstning ska avgöra om sharialagstiftning ska tillämpas och att inga politiska partier får vara religiöst grundade. Justice and Equality Movement (JEM) Bildades 2001 av intellektuella islamister. Har ett politiskt program för hela Sudan och inte endast för Darfur. Rörelsen ansluter sig till en islamistisk ideologi men anser att islamisk lag inte ska gälla för ickemuslimer. Har en etnisk dimension med kopplingar till Chad. jem är medlem av Eastern Front, en rebellrörelse som är aktiv i östra Sudan utmed gränsen mot Eritrea. jem är inte medlem av Nationella demokratiska fronten, som är en paraplyorganisation för oppositionsgrupperna. 6 Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan
Sudan Liberation Army/Sudan Liberation Movement (SLA/SLM) Bildades i början av 2000-talet. Fram till 2003 kallades rörelsen Darfur Liberation Front (dlf). dlf ville att Darfur skulle bli självständigt från Sudan. sla/m vill skapa ett enat, demokratiskt Sudan. Man eftersträvar också större politisk självständighet och kräver att regeringsmakten ska fördela landets resurser mer rättvist. Strävar efter ett sekulärt Sudan. sla är medlem av den Nationella demokratiska fronten. spla/m har militärt stött sla. Janjawiid Rörelsen består av krigare med arabisk bakgrund (namnet betyder ungefär beväpnade män till häst ) från Baggarafolket, som ursprungligen är nomader. De strider mot de bofasta jordbrukande stammarna, som ibland kallas svarta. Båda dessa grupper har emellertid negroida drag, talar arabiska och är muslimer. Den sudanesiska regeringen stöder den väpnade milisgruppen Janjawiid inte officiellt men i praktiken. Under 2003 genomförde de två rebellrörelserna Sudan Liberation Movement/Army och Justice and Equality Movement attacker mot statliga militära mål i Darfur i västra Sudan, för att uppmärksamma regionens politiska och ekonomiska marginalisering. Som ett svar på dessa attacker ökade Janjawiids offensiver. Beja Congress Bildades 1964 av högutbildade invånare och framstående personer i Beja-området i östra Sudan för att tillvarata regionens intressen. Under president Numeiris regim 1969 1985 begränsades Beja Congress inflytande. Efter 1985 ökade partiets betydelse, bl. a i samband med de förändringar som ägde rum i Beja. Regionen blev allt mer urbaniserad och människor från andra områden flyttade dit under inbördeskriget i Etiopien och Eritrea samt torkan i västra Sudan. Under dessa nya ekonomiska och sociala förhållanden blev Beja Congress ett till synes enhetligt politiskt parti. I realiteten har det alltid funnits en uppdelning mellan en vänsterbetonad inriktning som förbinds med kommunistpartiet, och en mer traditionalistisk, som allierade sig med det islamistiska Ummapartiet. Har varit medlem av nda men ansåg att de inte fick sina frågor tillgodosedda i fredsfördraget och lämnade nda. Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan 7
2. Kyrkornas roll i fredsarbetet Av Sudans befolkning på 34 miljoner människor är 62 procent muslimer, 16 procent kristna, och 22 procent utövar traditionella religioner. Kristendomen har flest anhängare i södra Sudan, där ungefär hälften är kristna. Sudans kristna råd och Nya Sudans kristna råd är de två största paraplyorganisationerna och omfattar de flesta kyrkor med ungefär fyra miljoner medlemmar. Med den basen har man möjlighet att fylla en stor funktion i samhället. SCC Sudans kristna råd, Sudan Council of Churches, scc, bildades 1967. scc omfattar en stor bredd av kyrkor, från katoliker och ortodoxer till pingstvänner, och är därmed en paraplyorganisation för de flesta kristna grupperna i Sudan. Man har verksamhet i sex regioner, Bahr el Ghazal, Upper Nile, Equatoria, Blue Nile, Northern Sudan och Western Sudan. Inte förrän 1972 började scc någon egen verksamhet, vilket skedde som en del av Addis Abeba-överenskommelsen (fredsfördraget). Sedan mitten av 1970-talet har bistånd, katastrofhjälp och flyktingarbete varit den dominerande uppgiften för scc i samarbete med utländska organisationer. scc har framför allt bidragit med humanitär hjälp till flyktingarna från Etiopien och Eritrea i östra Sudan samt till internflyktingarna från södra Sudan som finns i läger runt Khartoum. Man hade även ett stort arbete med flyktingar från Idi Amins Uganda under slutet av 70-talet och en bit in på 80-talet. Däremot har rådet inte alltid fungerat som det stöd till de olika medlemskyrkorna som man hoppades och inte heller varit tydligt i sin roll som språkrör gentemot den sudanesiska regeringen. Eftersom scc arbetar i norra Sudan har man en politiskt mycket känslig situation. Från senare hälften av 1990-talet intar scc dock en mer öppet kritisk hållning till den sudanesiska regeringen. scc vill också vara tydlig med att man har ett uppdrag i det sudanesiska samhället, även om kristendomen är en minoritetsreligion. Ett viktigt led när man planerar för framtiden är att bygga upp sin egen och medlemskyrkornas kapacitet. Man betonar också vikten av att arbeta med de etniska konflikterna och den diskriminering man upplever från den arabiska och islamiska majoriteten. Inom scc finns ett nationellt kvinnoprogram, där man försöker lyfta upp fredsfrågorna för att bli en aktiv del av fredsarbetet. Men som i många andra sammanhang är kvinnorna marginaliserade, och det är inte lätt att få stöd för deras arbete. De senaste åren har man satsat på att lyfta fram kvinnornas roll i kyrka och samhälle, och kvinnoprogrammet är det största nationella program scc har. scc stöder interreligiös dialog mellan kristna och muslimer, om också i mindre skala. Man uppmuntrar sina medlemskyrkor att få igång denna typ av dialog, som är en förutsättning för förståelse och tolerans. Efter fredsöverenskommelsen i januari 2005 har kyrkorna i Sudan ställts inför en rad nya utmaningar, men det tar tid innan man hittar sin roll under de förändrade förutsättningarna. NSCC Nya Sudans kristna råd (New Sudan Council of Churches, nscc) bildades 1990 i Torit i södra Sudan. Under inbördeskriget kunde scc bara verka i Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan 9
områden som kontrollerades av regeringen. nscc blev därför ett komplement som kunde verka i de områden som kontrollerades av splm/a. nscc ses officiellt som en del av scc, men har hittills i praktiken varit en självständig organisation. Den primära målsättningen för nscc är att stärka sammanhållningen och främja rättvisa, fred, försoning och mänskliga rättigheter. nscc stöds ekonomiskt av ett antal internationella organisationer. nscc har hittills haft sitt kontor i Nairobi, Kenya, men är nu på väg att flytta till Juba i södra Sudan. På sikt är det meningen att scc och nscc ska gå samman och bli ett kristet råd. nscc har i större utsträckning än scc kunnat vara ett stöd för de lokala medlemskyrkorna, inte minst i deras lokala försoningsarbete. Även efter fredsöverenskommelsen har nscc varit mer stabilt och lättare funnit nya arbetsformer. Målsättningen är att alla aktiviteter ska leda till en fredlig samexistens mellan de olika etniska grupperna i södra Sudan. Såväl Sudans kristna råd som Sudans nya kristna råd är viktiga aktörer i fredsprocessen. Redan 1996 gjorde kyrkorna ett upprop för fred och deklarerade att de stod enade i sitt fredsarbete. År 1999 gjordes ett nytt upprop som hävdar att kyrkorna fortfarande står enade bakom fredssträvandena. Dokumentet pekar dels på grundorsakerna till konflikten, dels på kyrkornas uppgift i fredsarbetet och vilken vision man har om ett fredligt Sudan. Man lyfter också fram ett antal konkreta åtgärder som behövs för att skapa detta samhälle. Dokumentet är undertecknat av företrädare för de båda kristna råden. Med hänvisning till den engelska översättningen av bibelordet i 2 Mos 10:3, ( Let my people go ), gjorde kyrkorna år 2002 ett uttalande, Let my people choose, som starkt förespråkar södra Sudans rätt till självbestämmande. I uttalandet sägs bland annat att konflikten i grunden handlar om rättvisa och inte om landets enhet. I ett land där rättvisa råder finns det inga motiv eller skäl till splittring eller uppdelning. Det är orättvisan som splittrar familjer, stammar och länder. Bakom uttalandet står Sudans katolska biskopskonferens, den episkopala och den presbyterianska kyrkan i Sudan samt de båda kristna råden. nscc har i större omfattning än scc arbetat med försoning mellan grupper i södra Sudan genom att stödja kyrkorna i detta arbete. Som exempel på vad nscc hittills har uppnått kan nämnas en fredsöverenskommelse 1994 mellan två etniska grupper i södra Sudan och en försoningskonferens mellan Didingafolket och splm/a. År 1999 lyckades Wunlitkonferensen få slut på en åtta år lång konflikt mellan Nuer- och Dinkafolken i södern. I dessa konferenser har nscc använt sig av gräsrotsprocesser som kallas People to People Peace Initiatives. Bakgrunden till detta arbete var att kyrkorna i södra Sudan allt tydligare insåg att den humanitära hjälp som nådde människorna under kriget aldrig kunde förändra situationen i grunden, så länge man inte hade fred. År 1997 ägde ett möte rum mellan nscc och splm, den så kallade Yeidialogen. Syftet var att uppnå starkare samarbete för fred och bättre livsvillkor i södern. I samband med detta möte fick nscc mandat att leda fredsarbetet på gräsrotsnivå i södra Sudan. Man satsar på att stärka de lokala krafterna, bland annat genom ekumeniska centra i de olika regionerna. För att förstärka arbetet med People to People Peace Initiatives möttes år 2001 i Kisumu, Kenya, ett brett spektrum av deltagare från det civila samhället i södra Sudan: politiker, intellektuella och traditionella ledare. Mötet bojkottades dock av spla, då de upplevde att de förlorat kontrollen över lokala fredsprocesser som de annars försökte nyttja för att utöka sitt inflytande. nscc å andra sidan var mån om att tydliggöra sitt oberoende av spla. Inom fredsarbetet People to People har nscc gett ut ett arbetsmaterial med metodik, steg för steg-modeller och praktisk handledning. Man har också publicerat en historik om arbetet i södra Sudan med underrubriken En folkets fred av folket för folket. Som ett erkännande av detta arbete tilldelades 2003 nscc:s generalsekreterare Haruun Ruun det prestigefyllda the Spirit of Raoul Wallenberg Humanitarian Award för sina och nscc:s insatser i fredsbyggandet i södra Sudan. Priset överlämnades av kronprinsessan Victoria vid en ceremoni i Philadelphia i USA. Eftersom scc verkade i de områden som kontrollerades av centralregeringen, var rådet begränsat i sin rörelsefrihet i fredsarbetet. Det har emellertid varit en betydande aktör för den humanitära hjälpen. scc har också en enhet för fred och påverkansarbete, som har rapporterat om olika former av övergrepp. Under perioden 1999-2002 kom också Youth Peace Building Initiative (ypbi) till stånd, med stöd från Allafrikanska kyrkokonferensen (aacc). Målgruppen för ypbi är ungdom mellan 18 och 35 år, som utgör 60 pro- 10 Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan
cent av befolkningen. De är den åldersgrupp som är mest berörd av våld, antingen som förövare eller som offer. Det är därför extra viktigt att de blir motiverade att förändra samhället. ypbi anordnar workshops och utbildningar både för individer och för fredsteam. Man stöder också kristen-muslimsk dialog. aacc har initierat och utarbetat en handledning i fredsarbete bland ungdom. Den används både av scc och i andra länder. ypbi i Sudan har fem centra: Khartoum, Juba, Wau, Malakal och El Obeid. Arbetet på nationell nivå leds av scc:s ungdomssamordnare i Khartoum. År 2005 arrangerade ypbi, scc, Sveriges Kristna Råd och Svenska kyrkan en kurs på Hållands folkhögskola inom ett utbytesprojekt för ungdomar från Sudan och Sverige. Projektet ingår i Kyrkornas världsråds Årtionde för att övervinna våldet i världen. Kyrkornas roll i fredsprocessen är fortsatt viktig. Deras styrka är att kunna genomföra fredsavtal på lokal nivå och fungera som en länk mellan gräsrötterna och den officiella politiken. Sommaren 2005 hölls en stor kyrkokonferens i Uganda på temat Att bygga fred i Sudan genom ett förenat kyrkligt ledarskap. Målet med konferensen var att göra kyrkoledarna i Sudan bättre rustade att möta de utmaningar som situationen i landet bjuder. De katolska och episkopala biskoparna i Sudan stod bakom konferensen, men inbjudan gick till samtliga kyrkor inom de båda kristna råden. scc har en stor uppgift i att försöka hitta vägar till ett konstruktivt försoningsarbete i det muslimska norr. Man anordnar inter-religiösa dialogmöten, där muslimer och kristna träffas för att se hur man kan bygga en framtid tillsammans. Dessutom är man en stor aktör i det humanitära arbetet bland internflyktingarna. Kyrkorna är en enorm tillgång och en tydlig aktör för att bygga ett nytt Sudan, men deras kapacitet är begränsad. CEAS OCH ERRADA - INSTRUMENT FÖR KYRKORNAS HUMANITÄRA ARBETE De båda kristna råden har var sitt organ för sin hjälpverksamhet. scc arbetar huvudsakligen genom Ecumenical Relief Rehabilitation and Development Agency (errada) och nscc genom Church Ecumenical Action in Sudan (ceas). errada bildades 1988 och arbetar framför allt med katastrofhjälp, primärhälsovård och hiv/aids. ceas grundades 1996 och är ett ekumeniskt konsortium som består av katolska Caritas Internationalis, Lutherska världsförbundet, Kyrkornas världsråd och Sudans båda kristna råd. ceas arbetar alltid tillsammans med andra organisationer, båda lokala och internationella. SUDAN ECUMENICAL FORUM Sudans kristna råd och Nya Sudans kristna råd arbetar tillsammans med ekumeniska partner genom nätverket Sudan Ecumenical Forum (sef). Det bildades 1994 inom ramen för Kyrkornas världsråd för att göra det möjligt för de sudanesiska kyrkornas representanter att föra en dialog med systerkyrkor och partner i andra länder. Medlemmarna i sef träffas vid årliga möten på olika platser i världen. Samtalen inom Sudan Ecumenical Forum, där Svenska kyrkan deltar, handlar om försoning mellan folken i södra Sudan, stöd till fredsprocessen och ökad medvetenhet i omvärlden om situationen i Sudan. Inför de sudanesiska fredsförhandlingarna utsåg sef en ekumenisk representant som deltog i samtalen och mötte företrädare för Kenya, Storbritannien och Norge, som var de ledande nationerna i förhandlingarna. sef spelade en avgörande roll i det lobby- och påverkansarbete som ledde fram till fredsavtalet i januari 2005. SUDAN FOCAL POINT Sudan Focal Point (sfp) är ett redskap för Sudan Ecumenical Forum i dess ansträngningar att föra samman Sudans kyrkor med sina internationella partner. sfp bildades i Köpenhamn i mitten av 1990-talet. Den europeiska grenen av Sudan Focal Point har numera sitt säte i Hildesheim, Tyskland. Den afrikanska grenen av sfp tillkom inte förrän 1999 och har sitt säte i Nairobi, Kenya. Termen focal point, brännpunkt, ger en bra beskrivning av verksamheten. sfp samlar och analyserar information om Sudan från olika källor och gör regelbundna genomgångar. De sprider information internationellt, men ser det också som en viktig uppgift att ge information till Sudan. LIV OCH FREDINSTITUTET Det internationella ekumeniska Liv och fredinstitutet (Life & Peace Institute, lpi) bedriver forskning om internationella konflikter utifrån ett kristet-etiskt perspektiv. lpi:s huvudkontor finns i Uppsala, ett regionalkontor för arbetet på Afrikas horn (lpi/hap) i Nairobi, Kenya, och två lo- Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan 11
kalkontor i Kongo Brazzaville respektive Kongo Kinshasa (Bukavu). lpi:s forskning och fredsarbete äger framför allt rum på Afrikas horn (Somalia, Sudan, Etiopien och Eritrea) och i de båda Kongostaterna. I Sudan samarbetar lpi med de båda kristna råden och med andra organisationer. Man har utvecklat en handledning i utbildning i medborgerliga rättigheter och illustrerat material för demokratiutbildning som används på gräsrotsnivå. lpi stöder nscc:s avdelning för fred och rättvisa, som tog initiativ till fredsarbetet People to People. scc och lpi samarbetar för att stärka kyrkoledarnas förmåga att arbeta med konfliktlösning. lpi stöder också scc:s arbete för att bättre förstå och kontrollera konflikterna i landet. Under 2005 började lpi/hap stödja scc i dess arbete med radiosändningar som informerar om fredsavtalet. Innehållet i avtalet översätts till tio av de största språken som talas i södra Sudan. Detta är en mycket viktig folkbildningsuppgift och ett led i fredsarbetet. att skapa förtroende, återupprätta ekonomin och bygga upp samhället samt förhindra att nya väpnade konflikter uppstår. På det humanitära området är kv som en av grundarna av kyrkornas internationella katastroforgan act, Action by Churches Together, starkt engagerat i bistånds- och katastrofhjälp till Sudan. På senare tid har insatser gjorts bland annat i Darfur i väster, i Gedaref i öster, i södra Sudan och bland flyktingar som börjar återvända. År 2001 lanserade kv det så kallade Årtiondet för att övervinna våld (Decade to Overcome Violence, dov), som pågår till 2010. Varje år har ett speciellt tema och ett speciellt geografiskt område i fokus. 2003 var temat Helande och försoning och Sudan stod i fokus. På dov:s hemsida fanns information om situationen i Sudan och om kyrkornas ansträngningar att nå försoning. KYRKORNAS VÄRLDSRÅD Ända sedan 1971 har Kyrkornas världsråd (kv) varit engagerat i Sudan. kv var då tillsammans med Allafrikanska kyrkokonferensen en av huvudaktörerna för att få till stånd den så kallade Addis Abeba-överenskommelsen som gjorde slut på 17 års inbördeskrig. kv:s nuvarande generalsekreterare Samuel Kobia var under den här tiden speciellt sändebud till Sudan och ägnade stort intresse åt fredsfrågan. Alltsedan dess har kv noga följt utvecklingen i Sudan, inte minst sedan inbördeskriget åter blossade upp 1983. Genom olika uttalanden och insatser har man försökt stödja fredsansträngningarna, till exempel genom bildandet av Sudan Ecumenical Forum. Efter fredsavtalet i januari 2005 uttalade kv hela den ekumeniska rörelsens glädje och lättnad över att Sudans regering och spla/splm lyckats nå fram till en överenskommelse. Man uttrycker också sin uppskattning över Inter-Governmental Authority on Development (igad), som drev fredsprocessen framåt. Ett speciellt erkännande går till kyrkorna i Sudan genom de båda kristna råden, som är viktiga aktörer i fredsrörelsen. kv lovar i sitt uttalande att fortsätta följa och stödja utvecklingen i Sudan. Med tanke på de risker och utmaningar som väntar ett samhälle som ska övergå från krig till fred och demokrati presenterar man tolv punkter som bör iakttas för Symbolen för Årtiondet för att övervinna våldet. ALL AFRICA CONFERENCE OF CHURCHES Allafrikanska kyrkokonferensen (aacc) bildades 1963 som en gemenskap av kyrkor i Afrika. aacc har ett basprogram med teologi, mission och evangelisation samt ekumeniska relationer och interreligiös dialog. Därutöver arbetar man med social och ekonomisk rättvisa, hälsofrågor (bland annat hiv/aids) och internationella relationer. aacc:s huvudkontor finns i Nairobi, Kenya. aacc har ett brett engagemang för fredsprocessen i Sudan. Ett exempel är det stöd man har gett till tillkomsten av Youth Peace Building Initiative inom Sudans kristna råd. aacc har ett nära samarbete med Kyrkornas världsråd (kv). Sommaren 2004 gästade en ekumenisk kvinnodelegation från Afrika, Europa och USA Khartoum. De besökte kyrkor, aktivitetscentra och kvinnogrupper för att visa sitt stöd i deras utsatta situation. Deltagarna i delegationen blev imponerade av de sudanesiska kvinnornas styrka och den betydelse deras arbete har för samhället. kv och aacc stod bakom initiativet till resan. 12 Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan
FECCLAHA En önskan att hjälpa till att hitta fredliga lösningar på de långvariga väpnade konflikter som skördar tusentals liv i Stora sjöområdet och på Afrikas horn det var bakgrunden till att Fellowship of Christian Council of Churches in the Great Lakes Region and the Horn of Africa (fecclaha) bildades 1999. Bakom initiativet stod kyrkor och kristna råd i Etiopien, Tanzania, Burundi, Kenya, Rwanda, Sudan, Uganda, Kongo och Eritrea med stöd av Allafrikanska kyrkokonferensen och Kyrkornas världsråd. fecclaha:s huvudkontor finns i Nairobi, Kenya. fecclaha:s vision är att länderna på Afrikas horn och i Stora sjöområdet ska grundas på kristna principer om rättvisa, fred och frihet. Man strävar också efter att skapa ömsesidig förståelse i viktiga frågor i regionen, att sprida information, fördela resurser och utveckla internationell solidaritet. För att uppnå dessa mål stöder fecclaha ekumeniskt samarbete och gemenskap i nära samarbete med de lokala kyrkorna. Ett exempel på fecclaha:s engagemang i Sudan var ett solidaritetsbesök som afrikanska kyrkoledare gjorde i augusti 2005 strax efter rebellledaren John Garangs död. Kyrkoledarna ville framför allt stödja och uppmuntra södra Sudan i övervägandena om hur fredsavtalet mellan regeringen och rebellgrupperna ska omsättas i praktiken. Både norra och södra Sudan får fortsatt stöd från fecclaha i fredsprocessen. KYRKORNA/DE KRISTNA I DET ISLAMISKA SUDAN INTERRELIGIÖS DIALOG Trots att regeringen i Khartoum lovar att alla religioner ska respekteras och att alla och envar ska vara fria att utöva sin religion, betraktas islam som statsreligion. De islamiska sharialagar som infördes 1983 ger araber och muslimer fördelar framför andra religiösa grupper. Islam påverkar landets lagar, institutioner och politik. Men det finns också muslimer som oroas av den militanta islam som regeringen utövar. De kristna, som i huvudsak återfinns i södra Sudan, utsätts sedan länge för en tydlig diskriminering. Det handlar också om regelrätt våld, där kyrkor skövlas och bränns. Ännu finns inte full frihet att fira gudstjänst utan trakasserier. Vissa grupper förvägras av religiösa, språkliga och kulturella skäl tillträde till olika utbildningar. Att omvända sig från islam till kristendom är straffbart. På gräsrotsnivå fungerar den interreligiösa dialogen ofta bättre än på officiellt plan. I dagens praktiska verklighet finns inget alternativ. Paradoxalt nog har svälten, våldet och fördrivningen under inbördeskriget gjort att kristna och muslimer lever sida vid sida i de flesta större städer i norra Sudan. Där är samexistensen ganska god. Vardagslivet gör att man förstår varandra bättre, familjer hälsar på hos varandra och barnen leker tillsammans utan motsättningar. De regeringsstödda ansatserna till inter-religiös dialog står i stark kontrast till dessa hoppfulla tecken. De förefaller ofta vara försök att förbättra omvärldens bild av Sudan. Regimens ord och handlingar är ett av skälen till att förtroendet för en officiell dialog är svagt bland de kristna. Samtidigt bör det inom kyrkorna finnas en stor potential för dialog med andra religioner. Kristendomens betoning av lyssnande, lärande, ånger och förlåtelse är grundläggande förutsättningar. Alla religiösa ledare har ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel på dialog och inte monolog. Kvinnorna är viktiga aktörer i den inter-religiösa dialogen. Det visar sig inte sällan att de skillnader som förmodas ha religiösa orsaker i stället har kulturell bakgrund. I vardagskontakter, där kristna och muslimer bor som grannar, där barnen leker tillsammans, fungerar relationerna, medan det är svårare att få den formaliserade dialogen att fungera. Utan dialog är Sudans framtida sammanhållning i fara. En fungerande inter-religiös dialog fordrar en atmosfär av frihet, jämlikhet och värdighet. Om de kristna känner sig som andra klassens medborgare finns det risk att de ser självbestämmande i stället för enhet som den enda vägen framåt. Den religiösa öppenhet och tolerans som trots allt finns i Sudan måste omsättas i politisk handling. SVENSKA KYRKANS SAMARBETE MED SUDAN I mitten av 1970-talet började Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (efs) sitt arbete bland flyktingar i Sudan. Omkring 1975 kom stora flykting skaror från Etiopien och Eritrea, dels för att en militärregim tagit över makten i Etiopien och dels för att det pågick ett krig mellan länderna om Eritreas självständighet. På begäran av Sudans kristna råd (scc) beslöt efs att skicka ett katastrofteam för att stödja arbetet bland flyktingarna i Kassala-provinsen i östra Sudan. Allt eftersom fler Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan 13
flyktingar anlände utvidgades arbetet, och 1978 arbetade efs och scc på 17 platser, bland annat Gedaref som var centrum för arbetet. Under perioden 1979 83 var efs även engagerat i arbete bland människor från Idi Amins Uganda som flydde till södra Sudan. Sedan 1997 är efs utlandsarbete en integrerad del av Svenska kyrkans internationella verksamhet. Flyktingströmmen från Etiopien och Eritrea fortsatte i mitten av 1980-talet, eftersom kriget trappades upp. Dessutom drabbades många av den svåra torkan. I slutet av 1980-talet fanns över en miljon flyktingar i Sudan. efs fick också uppdraget att hantera hjälpsändningar med förnödenheter som svenska regeringen skänkte. Men flyktingsituationen permanentades och biståndet gick från katastrofhjälp till långsiktigt utvecklingsarbete där människorna blev mer delaktiga i sin egen utveckling. Ungefär vid denna tidpunkt uppstod spänningar i samarbetet mellan scc och efs. Efter förhandlingar och omstrukturering av arbetet beslöts att efs skulle ta ansvar för lägret Um Rakuba med ca 20 000 flyktingar men att även fortsätta stödja scc:s arbete på andra platser. Men scc hade fortfarande det övergripande ansvaret för hela flyktingarbetet i östra Sudan. efs arbete i Um Rakuba upphörde 1991. Men man har fortsatt att ge ett betydande stöd till scc:s verksamhet som omfattar utbildning, hälso- och sjukvård, vatten och sanitet, kvinno- och ungdomsarbete samt katastrofinsatser. Svenska kyrkan har genom Lutherhjälpen varit engagerad i olika former av stöd till Sudan sedan mitten av 1960-talet. Under perioderna av inbördeskrig har stora insatser gjorts genom katastrofbistånd. Stöd till återuppbyggnadsarbete framför allt i södra Sudan har också getts, bland annat genom Lutherska världsförbundets fältkontor i Malakal. I verksamheten ingick utveckling av jordbruk och bevattningsmetoder, alternativa energikällor, hälsovård och byggande av skolor och hälsocentraler. Genom Kyrkornas världsråd har Lutherhjälpen också stött återuppbyggnad och flyktingarbete. När Lutherhjälpen i slutet av 1990-talet inledde ett närmare samarbete med ett begränsat antal länder var Sudan ett av dem. Man byggde upp en särskilt nära relation med sina partner, i det här fallet kyrkorna genom scc och nscc. Att underlätta möjligheterna för fred var ett primärt mål. Lutherhjälpen stöder också scc med kompetensutveckling inom ekonomisk planering och redovisning. En viktig aspekt av Svenska kyrkans arbete är att sprida information och bilda opinion om situationen i Sudan. I början av 2000-talet när oljebolagens, däribland svenska Lundin Oil, verksamhet i södra delen av Sudan var som mest omdiskuterad, var Svenska kyrkan en av de främsta aktörerna för att föra fram de sudanesiska kyrkornas ståndpunkt: Först fred, sedan olja och med det utveckling. Svenska kyrkan samarbetar med och stödjer Sudan Ecumenical Forum Gudstjänst i Lui stift. Foto: Madeleine Anderberg Vattenhämtning, Lui stift. Foto: Madeleine Anderberg 14 Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan
och Sudan Focal Point som arbetar med frågor som demokrati och mänskliga rättigheter. Under 2004 anslog Lutherhjälpen drygt tre miljoner kronor till katastrofbistånd och återuppbyggnadsarbete i Sudan. Förhoppningen är att människor efter fredsavtalet ska kunna få ett bättre och värdigare liv. Många internflyktingar väntas återvända hem. Infrastrukturen som på många håll är helt förstörd behöver byggas upp. Förnödenheter, till exempel utsäde och fiskeredskap, delas också ut som starthjälp till de återvändande. Svenska kyrkan har genom Lunds stift ett vänstiftsförhållande med Lui stiftet i södra Sudan. De har utbyte genom seminarier och besöksresor. Margaret Abudayo Tingwa besökte Lunds stift och Världens fest i Västerås i augusti 2005 och Maria Sandell, redaktör på Kyrkokansliet i Uppsala, fick en intervju med henne: En röst från södra Sudan Många års krig i Sudan har gjort att landet skulle kunna liknas vid ett väl medfaret vrak som går på bara fälgarna. Men bilen går! Den stora viljan till förändring och de fantastiska insatserna från många sudaneser gör att det finns hopp inför framtiden. Margaret Abudayo Tingwa är både rektor och präst båda arbetena är helt oavlönade! Hon är från Lui stiftet, det stift som är vänstift med Lunds stift. Hur överlever du? Jag gräver, säger Margaret med ett skratt. Det är bokstavligt talat sant. Det är genom att själva odla så mycket som möjligt av sin mat som många överlever i Sudan i dag. Det gäller alla samhällsklasser. Behovet av utbildade lärare är enormt i Sudan Många års krig i Sudan har påverkat precis allt, berättar Margaret. Därför finns det till exempel knappt några utbildade lärare. Behovet av pastorer är också oerhört stort. Margaret är själv rektor för en högstadieskola för flickor fyra dagar i veckan, måndag till torsdag. Fredag till söndag arbetar hon som pastor. Båda arbetena är helt oavlönade och förhållandena är mycket knappa. Margaret berättar att det är svårt att bedriva bra undervisning när det är brist på nästan allt, inte bara skolböcker utan också sådana grundläggande saker som papper och pennor. Vad tror du då om Sudans framtid! Hur ska landet komma på fötter igen? Det viktigaste är fred och försoning, säger Margaret. Barnsoldaterna behöver stöd så att de inte tar till vapen igen. De många människor som är flyktingar och som nu återvänder behöver också stöd. De kan bli självförsörjande bara de får hjälp i början. By i Lui stift. Foto: Madeleine Anderberg Margaret Abudayo Tingwa och Marian Peter, Sudan Focal Point europé vid Världens fest, Västerås, 2005. Foto: Jim Elfström/IKON Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan 15
3. Internationella aktörer IGAD Inter-Governmental Authority on Development (igad) är en regional samarbetsorganisation med huvudkontor i Djibouti. igad består av medlemsstaterna Djibouti, Eritrea, Etiopien, Kenya, Sudan, Uganda och Somalia. Organet kom till 1996 och ersatte det tidigare Inter-Governmental Authority on Development and Drought (igadd). Det nya igad arbetar med livsmedelssäkerhet och miljövård, fred och säkerhet samt ekonomiskt samarbete och integration. 1994 började igadd arbeta med konflikthantering och försökte genom förhandlingar få slut på kriget i Sudan. Ett permanent sekretariat inrättades i Nairobi, Kenya, för att understödja fredsprocessen. År 1997 gjordes avgörande framsteg i fredsprocessen. Khartoumregimen utsattes för politiskt, diplomatiskt och ekonomiskt tryck från omvärlden och gick med på fortsatta förhandlingar. I juli 2002 kunde den så kallade Machakos-överenskommelsen mellan regeringen och spla undertecknas, vilket slutligen ledde fram till fredsavtalet den 9 januari 2005. AU Afrikanska Unionen (African Union, au) bildades 2002, delvis med eu som förebild, men har också drag av Europarådet och fn. Den omfattar hela Afrika utom Marocko. Unionens syften är att främja demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling, i synnerhet genom ökade utländska investeringar i Afrika. au har sitt säte i Addis Abeba, Etiopien. I samband med Darfurkrisen i Sudan sände au ursprungligen 300 soldater till Darfur för att skydda observatörerna från au. I slutet av 2005 har man 7000 soldater ute men planerar för att under 2006 öka till 12000. au:s uppgift i Darfur är att övervaka att avtalet om eldupphör från april 2004 efterlevs och att bidra till att öka säkerheten för att möjliggöra den humanitära hjälpen. Man stöder också de förtroendeskapande åtgärder som vidtas av det internationella samfundet och parterna i konflikten. I de fredsbevarande styrkorna ingår även rådgivare från Sverige. Nigeria, au:s ordförandeland 2005, har lett fredsförhandlingar om Darfur den s.k. Abujaprocessen. EU På grund av inbördeskriget och de bristande mänskliga rättigheterna i Sudan avbröt Europeiska unionen, eu, 1990 sitt utvecklingssamarbete. Under 2002 ansåg eu att verkliga förbättringar hade gjorts och förklarade sig redo att normalisera relationerna och återuppta samarbetet så snart fredsavtalet var signerat. I januari 2005 undertecknade Sudan och Europeiska unionen ett avtal om att återuppta utvecklingssamarbetet efter femton års uppehåll. I det nya avtalet utlovade eu 50 miljoner euro i direkt bistånd och gjorde en utfästelse om ytterligare 400 miljoner euro i långsiktig hjälp, under förutsättning att både Sudans regering och södra Sudan respekterar fredsöverenskommelsen och även återställer freden i Darfur. Sedan krisen i Darfur uppstod har eu:s kontor för katastrofbistånd, echo, ökat både sina ekonomiska anslag och sin närvaro på fältet. Under 2004 anslogs närmare 58 miljoner euro. Såväl eu som fn har arbetat hårt för att öka medvetenheten hos det internationella samfundet om krisen i Darfur. eu har upprepade gånger uppmanat Sudans regering att skapa förutsättningar för en meningsfull humanitär insats i regionen. 16 Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan
FN Förenta nationerna, fn, har på nära håll följt och stött de regionala fredsinitiativen under igad. fn och igad gjorde 1999 en gemensam insats för att få liv i fredsprocessen, vilket ledde till att förhandlingarna tog ny fart. År 2002 besökte fn:s generalsekreterare Sudan. Genom Operation Lifeline Sudan ledde fn ett omfattande humanitärt arbete i olika delar av landet som dels led av krigets följder och dels av torka på vissa håll och översvämningar på andra. Efter fredsavtalet i början av 2005 antog fn:s säkerhetsråd tre resolutioner om Sudan. Man beslutade skicka en fredsbevarande styrka på 10 000 man till södra Sudan för att övervaka fredsprocessen. I den andra resolutionen beslutades om begränsade sanktioner mot Sudan. Frysning av tillgångar och reseförbud infördes för individer som bryter mot vapenvilan och som är ansvariga för övergrepp på civila. Dessutom utökades vapenembargot till att även gälla regeringen. Beträffande Darfur beslutades att krigsförbrytarna i regionen ska kunna ställas inför rätta i Internationella brottsmålsdomstolen för brott mot de mänskliga rättigheterna. Svenskt statligt bistånd Sverige har gett humanitärt stöd till Sudan under lång tid. Det har främst kanaliserats via fnsystemet och genom enskilda organisationer. Stödet har syftat till att inte bara ge akut hjälp utan främja långsiktiga och lokalt förankrade lösningar. Sida fortsätter att stödja lokala organisationer för konflikthantering och kvinnors deltagande liksom medborgarutbildning för att förankra och bibehålla freden. Om möjligt ska Sida också ge stöd till informationsinsatser om fredsavtalet. Hittills känner bara en mindre del av befolkningen till vad fredsavtalet innebär. Sedan eldupphör avtalades i konflikten i Nubabergen 2002, har Sverige deltagit med fem av 39 internationella observatörer och övervakare. Även i Darfur finns svenska observatörer (se under au). Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan 17
4. Olösta konflikter I dag pågår väpnade konflikter och människor utsätts för grova människorättskränkningar i andra delar av Sudan. En bestående fred i södra Sudan är inte bara beroende av vad som sker under den interimsperiod som nu föreligger, utan också hur dessa andra konflikter hanteras. DARFUR Situationen i Darfur var länge skymd av konflikten mellan norra och södra Sudan. Inte förrän 2003 04 började omvärlden uppmärksamma den kris som orsakar enormt mänskligt lidande och som enligt många bedömare måste betecknas som folkmord. Darfur i västra Sudan på gränsen mot Tchad, med närmare fyra miljoner invånare, har i alla tider haft ett komplicerat förhållande till regimen i Khartoum. Fram till 1916 var området ett eget sultanat men inlemmades då i Sudan. På 1970-talet drabbades Darfur av svår torka, samtidigt som oroligheter bröt ut längs gränsen mot Tchad. Regimen ville dock inte erkänna problemen, varför man vägrade släppa in internationell hjälp. Torkan gjorde att stora grupper av boskapsnomader flyttade från norra Darfur och Tchad till de jordbruksområden som just då höll på att utökas. Det ledde till konflikter som med tiden blev allt mer partipolitiska. I ett internationellt utspel sändes vapen via Darfur till Tchad, som 1986 87 låg i krig med Libyen. När Sudans sympatier svängde över till Libyens fördel, blev Darfur skådeplats för både truppförflyttningar och vapenexport. Motsättningen mot Khartoumregimen ökade, liksom stridigheterna mellan olika folkgrupper i Darfur. I början av 1990-talet rådde närmast anarki i stora delar av regionen. Majoriteten av invånarna är muslimer. Den största afrikanska folkgruppen är furer (Darfur betyder furernas land ) som är bofasta och huvudsakligen lever av jordbruk. Baggarafolket talar arabiska och är ursprungligen boskapsnomader. Ur denna folkgrupp kommer Janjawiidmilisen, som erövrar de bofasta furernas mark och driver dem på flykt. Mot Janjawiid strider Sudan Liberation Movement/Army (slm/a) och Justice and Equality Movement (jem). I slutet av 2003 förvärrades Darfurkrisen allvarligt. För att göra omvärlden medveten om regionens politiska och ekonomiska marginalisering attackerade slm/a och jem statliga militära mål. De fredssamtal som pågick i konflikten mellan nord och syd stärkte också Darfurs känsla av att stå utanför, till exempel i frågan om självbestämmande och maktfördelning. Sommaren 2004 godtog fn ett förslag att skicka en fredsbevarande styrka till Darfur. Detta uppdrag gavs till Afrikanska Unionen. fn har beskrivit konflikten i Darfur som den värsta humanitära krisen i världen med massmord, systematiska våldtäkter och fördrivning av den svarta jordbrukande befolkningen. Man uppskattar att två miljoner människor är i behov av matbistånd, och ungefär lika många har drivits på flykt från sina hem. Uppgifterna om antalet döda är skiftande och svåra att kontrollera, men fn bedömde våren 2005 att 300 000 människor fått sätta livet till under två år av strider och umbäranden. I juli 2005 undertecknade Sudans regering, slm och jem en principdeklaration om en lösning av Darfurkonflikten. Deklarationen drar upp riktlinjer för fördelningen av makt och tillgångar. Afrikanska unionen spelade en viktig roll i samtalen mellan parterna. Men tyvärr förvärrades situationen drastiskt under senhösten 2005 och fredsförhandlingarna går trögt. Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan 19
DARFUR SENSOMMAREN OCH HÖSTEN 2005 - EN LITEN BERÄTTELSE OM TVÅ FAMILJER Sommaren 2005 var Kristjan Arinbjarnarson utsänd av Lutherhjälpen för att arbete i Darfur med psykosocialt arbete. Hans berättelse ger en personlig bild av det som döljer sig bakom statistik och rubriker. Alla dessa människor på flykt har inte bara förlorat sina hem, sitt land och alla ägodelar utan ofta nära och kära. Detta innebär att så gott som alla dessa flyktingar bär på svåra psykosociala trauman som i sin tur leder till att sociala strukturer bryts ner, något som i sin tur leder till otrygghet och misstro människor emellan. Under den tid jag arbetade bland flyktingar i Kubum i södra Darfur mötte jag många gripande människoöden. Det var i enskilda samtal som jag fick höra deras berättelser om det våld och den förstörelse de hade varit utsatta för. Gick jag däremot omkring i flyktinglägren och betraktade människolivet lite på avstånd var det svårt att föreställa sig allt de hade varit med om. På ytan var det lugnt men inuti fanns det djupa spår som gjorde ont. Jag minns Kausars berättelse. Hon som var den informella ledaren och förgrundsfiguren för kvinnorna i flyktinglägret. Hon som ordnade och tog initiativ för att andra skulle få det bättre. Hon som verkade så stark och stabil. Hon hade aldrig fått uppleva tidigare att någon hade gett sig tid att lyssna på hennes berättelse om det som hände för ett och ett halvt år sedan, bara ca 15 kilometer från den plats där flyktinglägret ligger nu. Om när helikoptrarna plötsligt dök upp och började skjuta hejdlöst. Om paniken som alla greps av. Om att se sin man bli skjuten till döds utanför deras hydda. Om försöken att samla ihop sina barn och fly hals om huvud. Om flykten i nattmörkret och om utmattningen. Om det sena missfallet hon drabbades av nästa dag. Om alla sömnlösa nätter sedan dess och om ångesten och bilderna som aldrig vill lämna henne dag som natt. Trots allt detta höll hon skenet uppe och verkade så stark och stabil utåt sett. Jag minns också mötet med Yassir som hade haft en betydande social ställning i sin by där han bodde med fru och fem barn. Attackerna hade kommit i omgångar men de bodde kvar tills en morgon då helikoptrarna kom. Det var bara att försöka samla ihop familjen och ge sig iväg. Men de två äldsta barnen var utanför byn och vaktade boskap. Han tror de klarade sig med livet i behåll men har aldrig sett dem sedan dess. De tre yngsta barnen lyckades de få med sig och nu är de här i Kubum sedan drygt ett år tillbaka. Han har ingen social ställning längre och inget arbete, ingen roll att spela. Han lider av sömnbrist och hans ständigt dåliga humör går ut över hustrun som han anklagar för att hon inte kunde ta reda på alla barnen när överfallet kom. Hela familjen mår ytterst dåligt. Sedan något halvt år tillbaka har han hört talas om att det ska finnas ett läger för ensamma och övergivna barn ca 200 kilometer borta. Men det kostar en del pengar som han inte har för att kunna ta sig dit. Han ser ingen lösning och hans liv är som ett ändlöst mörker. Dessa två berättelser tycker jag är ganska kännetecknande för många av flyktingarnas situation. De säger också en del om hur en del kvinnor och män kan ha det efter flykten. Kvinnan har ofta lättare att behålla sin roll som mor och den som tar hand om hemmet och allt som behöver göras där. Hon kan till och med få större roll än tidigare medan mannen kan ha förlorat sin roll och det värde han tidigare hade som familjeförsörjare och betydande person i samhället. Vi talar ofta om att det främst är kvinnor, barn samt gamla och svaga som drabbas hårdast i en katastrofsituation och det är säkert alldeles riktigt. Men vi får inte glömma männen i det sammanhanget. Att de lätt blir våldsamma och destruktiva har kanske sina förklaringar, om man tänker efter. 20 Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan
Barn i fl yktingläger i Darfur. Foto: Kristjan Arinbjarnarson/IKON ÖSTRA SUDAN I östra Sudan finns Beja-folken. De har bott i området ända sedan faraonernas tid, och deras kultur har i stort sett varit densamma under 1500 år. Bejaerna lever antingen som bofasta jordbrukare eller som ökennomader, ofta som kamel ägare. På senare tid har många av dem flyttat in till ett modernt liv i städerna eller i slummen i hamnstaden Port Sudan. Fattigdomen bland bejaerna är mycket stor med hög barnadödlighet och en stor andel undernärda. Mindre än fem procent kan läsa. 1980-talets svåra perioder av torka gjorde att deras hjordar decimerades kraftigt. Det ledde till att tidigare betesområden började användas till bland annat bomullsodling. Under Khartoumregimens internationella islamistpolitik på 1990- talet användes en del av bejaernas markområden dels till utbildning av utländska islamiska organisationer, till exempel Hizbollah och Hamas, dels till odling för att försörja dem. En av de mest aktiva personerna i området var Osama bin Laden. Bejaernas egna intressen och behov åsidosattes allt mer. Det finns nu farhågor att utvecklingen här ska bli densamma som i Darfur med en humanitär katastrof som följd. Bakgrunden har flera gemensamma nämnare: regionen är marginaliserad och försummad av centralregeringen, som mest bryr sig om de arabiska invånarna. Rebellerna kräver därför självstyre. Sommaren 2005 meddelade rebellgruppen Eastern Front att den hade inlett sin största offensiv på många år mot militären i ökenregionen i nordöstra Sudan. Eastern Front är en tämligen ny sammanslagning av Beja Congress, det parti som ska tillvarata regionens intressen, och rebelller från folkgruppen Rashaida. Sedan årsskiftet 2004-05 får den stöd från jem, en av motståndsrörelserna i Darfur. De har sagt sig vilja fortsätta den gemensamma kampen tills de slipper marginalisering, fattigdom och okunnighet. Dessutom har bejaerna politiskt stöd från Eritrea. Beja-upproret har pågått sedan mitten av 1990-talet. Khartoumregeringen försökte då införa sin version av islam i Beja-regionen och genomförde också väpnade attacker mot deras moskéer och religiösa skolor. På detta svarade Beja Congress bland annat med attacker och sabotage mot oljeledningar. Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan 21
5. Fredsavtalet Den 9 januari 2005 undertecknade Sudans regering och splm i Nairobi, Kenya, det fredsavtal som gjorde slut på Afrikas längsta inbördeskrig. Vägen till fredsavtalet var lång och svår. Parterna inledde formella samtal år 2002, och när man lyckades få till stånd en överenskommelse i maj 2004, hoppades förhandlarna på en lösning inom några veckor men det gick över nyår innan avtalet kunde undertecknas. Fredsavtalet i sin helhet omfattar över 200 sidor. Där fastslås hur makten och resurserna ska fördelas och vilka regler som ska gälla för södra Sudan, Nubabergen och Abyei. VAD SÄGER AVTALET? Fördelning av makten Parterna ska bilda en nationell enhetsregering som inkluderar även andra politiska grupper. General Omar Bashir fortsätter att vara president över Sudan. Rebelledaren John Garang utsågs till förste vicepresident men omkom vid en helikopterolycka i juli 2005. Hans närmaste man Salva Kiir efterträdde honom. Posterna i den centrala övergångsregeringen fördelas 70:30 till regeringens fördel och 55:45 till fördel för regeringen i de omtvistade områdena Abyei, Blå Nilen och Nubabergen. Södra Sudan får stor politisk självständighet, och södra Sudans regering har verkställande funktion i södern. Speciella regler gäller i två delstater i norr, Södra Kordofan och Södra Blå Nilen, om maktfördelning mellan regeringspartiet ncp och splm. Invånarna i delstaten Abyei får själva välja om de vill tillhöra norra eller södra Sudan. Islamiska sharialagar fortsätter att gälla i norra Sudan. Delar av konstitutionen ska skrivas om så att sharialagarna inte omfattar icke-muslimer någonstans i Sudan. Fördelning av resurserna Oljeinkomsterna ska delas lika mellan regeringen och splm. Oljeproducerande delstater får två procent av nettoinkomsten från oljan i respektive delstat. Interimsperioden Fredsavtalet ska omsättas i verkligheten under en period på sex månader. Därefter följer en interimsperiod på sex år. I slutet av den ska den södra delen av landet hålla en folkomröstning för att avgöra om man vill förbli en del av ett enat Sudan, eller bilda en självständig stat. Val ska hållas i mitten av interimsperioden. Under interimsperioden ska olika valutor gälla i landet. Norra Sudan behåller den sudanesiska dinaren, medan södra Sudan inför det sudanesiska pundet. Norra Sudan använder den sudanesiska flaggan som sin, medan södra Sudan inför en egen. Under interimsperioden har Sudan tre arméer: Sudan Armed Forces under den nationella enhetsregeringen, Sudan People s Liberation Army under splm/södra Sudans regering och Joint Integrated Units under gemensamt kommando. Under denna period har parterna också förbundit sig att demobilisera och integrera soldaterna i samhället. Vapenstilleståndet övervakas av en fn-styrka som inrättas under 2005. Fortsatt maktkamp I slutet av 2005 höjdes oroliga röster för att den politiska utvecklingen inte gick som planerat. Den nationella enhetsregeringen fungerade inte 22 Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan
Firandet av fredsöverenskommelsen. Foto: Berhanu Yismaw/IKON som tänkt, utan splittring och oenighet om maktfördelningen rådde. Politiska bedömare menade att ncp har behållit kontrollen över viktiga ministerier, till exempel för energi och gruvdrift, försvar, inrikesförhållanden, finans och rättskipning. splm ansvarar för utrikesministeriet, utrikeshandel, utbildning och vetenskap samt hälsovårdsministeriet. Särskilt tvisten om ministeriet för energi och gruvdrift (inklusive oljehantering) visade hur ömtåliga relationerna är. Enligt uppgift hade regeringen i söder i november bara fått en tiondel av de intäkter man förväntade sig från oljeproduktionen. Ingen extern revision av oljeintäkterna hade gjorts. Ett annat problem var att sammanlagt 80 procent av platserna i samlingsregeringen innehas av ncp och splm. Övriga politiska grupper har marginaliserats. En milstolpe i genomförandet av fredsavtalet var bildandet av regeringen i södra Sudan under president Salva Kiir i oktober. Men många blev besvikna över att endast två av de 20 ministrarna är kvinnor trots splm:s löfte att 25 procent av platserna skulle gå till kvinnor. Inte heller ansågs representationen för olika politiska och etniska grupper vara rättvis. Firandet av fredsöverenskommelsen. Foto: Roger Marklund/IKON Den långa vägen till fred om kyrkornas fredsbyggande roll i Sudan 23