PETTER ASP Uppsåtstäckning vid aberratio ictus replik på en replik 2002-03 NR 3
732 DEBATT Uppsåtstäckning vid aberratio ictus replik på en replik Peter Borgström och Samuel Cavallin har i en lång debattartikel kommenterat och kritiserat en av undertecknad författad rättsfallskommentar (rörande uppsåtsproblematiken vid aberratio ictus). Jag välkomnar naturligtvis genmälet 1 och vill även om jag inte kan instämma i allt som skrivs framhålla att jag inte kan finna särskilt många avgörande meningsskiljaktigheter mellan mig och replikförfattarna. 1. Borgström och Cavallin skriver att jag i [min] artikel kommer fram till att ekvivalensmodellen i grunden är att föredra. 2 Mot bakgrund av de mycket tydliga reservationer som jag gör i meningarna före och efter det citerade partiet är detta uttryckssätt direkt missvisande. Den som läser Borgström och Cavallin (utan att ha läst min kommentar) måste få intrycket att jag envist och hårdnackat argumenterar för ekvivalensmodellen; i själva söker jag påvisa att det finns goda och ofta obeaktade skäl som talar för specialitetsmodellen (jfr särskilt s. 615 f.). Jag vet att min kommentar av somliga t.o.m. har uppfattats som en lätt förtäckt plädering för specialitetsmodellen! 2. I min kommentar ger jag uttryck för uppfattningen att det är en öppen fråga vad som utgör gällande rätt. Denna uppfattning ifrågasätts av replikförfattarna som påpekar att åklagarmyndigheten i Linköping förklarat sig dela den uppfattning om aberratio ictus som Svea hovrätt ger uttryck för i det aktuella avgörandet. Jag har emellertid med all respekt för såväl hovrätten som åklagarmyndigheten svårt att se att åklagarmyndighetens instämmande på något avgörande sätt skulle förändra förutsättningarna för bedömningen av vad som är gällande rätt. 3. Vad gäller mina noteringar kring tingsrättsdomen (se Ett påpekande angående domstolsspråk i repliken) kan jag instämma i att min text fått en olycklig man kanske skulle kunna säga näsvis utformning. Syftet med stycket var i första hand att erinra eventuella läsare av hovrättsdomen om dels att aberratio ictus-problematiken förutsätter icke uppsåt (i förhållande till att skada den person som drabbas av det missriktade hugget), dels att icke avsikt inte är detsamma som frånvaro av uppsåt. I sammanhanget hade det måhända varit klädsamt att påpeka att tingsrätten med största sannolikhet inte tänkt fel, utan endast använt normalt domstolsspråk. (Samtidigt kan det framhållas att jag inlednings- 1 2 Man kan måhända tycka att kvoten text avseende aberratio ictus är fylld sedan länge. Jag skulle emellertid, utan att tycka att det är det minsta genant, vilja hävda dels att det åtminstone i en svensk kontext finns mycket kvar att säga, dels att det som finns att säga kan vara värt att säga (bl.a. av det skälet att vi lär oss något om det generella genom att studera det speciella). Jfr även citaten på s. 727 f. i repliken.
DEBATT 733 vis uttalar att min notering förutsätter att tingsrätten menar just det den skriver en ordvändning som valdes just i syfte att antyda att så måhända inte är fallet.) 4. När det gäller min kritik mot hovrättsdomen (se Skilda former för nedsättning av uppsåtskravet vid affektgärningar ) kan åter sägas att texten i första hand riktar sig till eventuella läsare av hovrättsfallet. Den skrivning som används kan åtminstone utan en sådan utförlig motivering som ges i repliken vara förledande i det att den kan få någon, t.ex. en person som använder domen som förlaga, att tro att omedveten oaktsamhet är tillräckligt i det första ledet av eventuellt uppsåt. Man kan motivera skrivningen genom att argumentera i den riktning som replikförfattarna gör (men jag vill nog också med beaktande av repliken hävda att skrivningen är missvisande eftersom den är förenlig med avsaknad av varje insikt och därför också är farlig ). 5. Om vi övergår till själva sakfrågan så synes replikförfattarna mena att specialitetsprincipen (eller den klassiska modellen) vinner stöd i grundvillkor[en] för straffrättsbildningen : medan lagstiftning är abstrakt och generell är rättstillämpning alltid konkret och speciell. Detta är naturligtvis i grunden riktigt. Det framstår emellertid inte som givet att dessa grundvillkor har några avgörande implikationer för frågan om aberratio ictus. Frågan gäller ju under vilka förutsättningar det är rimligt att göra någon ansvarig för uppsåtligt (fullbordat) brott, och den frågan kan knappast besvaras enbart utifrån det faktum att rättstillämpningen är inriktad på konkreta fall. Men också om man utgår från motsatsen kvarstår åtskilliga frågor, bl.a. varför man (såvitt kan förstås också enligt Borgström och Cavallin) kan döma A för skadegörelse om hon siktar på fönsterruta B men träffar fönsterruta C och varför det vid alternativa brottsrekvisit anses föreligga täckning också i det fallet att gärningsmannens uppsåt hänför sig till ett annat alternativ än det som föreligger i verkligheten. För egen del känner jag att jag fortfarande vacklar mellan de båda alternativen på jakt efter en syntes. 6. När det slutligen gäller den kommentar som görs under rubriken Referentens tillägg har jag ingen som helst invändning mot det som sägs i repliken. Borgström och Cavallin utgår ifrån att jag är kritisk (de talar om de kritiserade uttalandena ). Jag har emellertid endast framhållit att tillägget i relevanta delar går att läsa på två sätt: dels på det sätt som jag betecknat som bokstavligt (och då framstår det som självmotsägande), dels på det sätt som jag betecknat som rimligt och då hamnar man ganska nära en individualiserad modell. Det faktum att jag säger att en viss tolkning av tillägget är självmotsägande och därför väljer en annan rimlig och uppenbarligen med författarens avsikt överensstämmande tolkning kan naturligtvis inte ses som kritik mot tillägget (på annat sätt än som en antydan om att tillägget kunde ha gjorts tydligare). Jag har dessutom valt att öppet markera att den bokstavliga tolkningen som alltså av mig avfärdas som orimlig bygger på förutsättningar som inte är självklara ( såvitt kan förstås ). Mot bakgrund av det sagda känns repliken i denna del som något onödig.
734 DEBATT 7. Sammanfattningsvis kan sägas att jag i min kommentar är betydligt mer öppen, och ligger betydligt närmare replikförfattarna, än vad de vill erkänna! Petter Asp