Det är inte helt enkelt att försvara en titel. Många har försökt genom tiderna. Nu till helgen är det Louis Oosthuizen som ska försöka. För några år sedan lyckades Padraig Harrington. För egen del var jag på Sotenäs GK förra helgen och skulle försvara min RM-titel i H45. Det gäller att vara väl förberedd, det är helt klart. Sedan måste man ha en tro på att man faktiskt kan. Det är inte lika enkelt. Det är lätt att titta på startlistan och se att det finns en uppsjö före detta mästare, landslagsspelare och ett tjugotal spelare med lägre hcp än en själv och då kommer självklart tvivlen fram. Men det går att plocka fram lite självförtroende när man inser att man faktiskt under likartade förhållanden vunnit en titel och att med rätt förberedelser bör formen vara där. Våren har varit besvärlig i Uppsala med dåliga träningsförhållanden runt greenerna, så för egen del har jag tränat närspel mest hemma i trädgården, och då har det rört sig om pitchar på 10 55 meter. Men det brukar vara ett bra sätt att öva upp svingtempo även för längre slag. För att komma i form med puttningen beslutade jag mig för att komma ut på banan så mycket som möjligt veckan innan RM45 skulle börja. Min enda oro var frågan om ryggen skulle palla allt spel. Har haft rätt besvärligt under våren med en krampande muskel som nu äntligen efter behandling på Idrottskadecentrum verkar ha släppt. Men helt är inte värken borta så lite hjälp av Ipren och Alvedon blir nödvändigt. Lyckligtvis blev det en vecka med bra möjligheter att göra sig redo. Först spelade vi H45 seriespel på Roslagen söndagen den 3 juli och där kände jag att formen var på väg. Jag var -4 efter 10 hål men strulade lite på slutet och fick nöja mig med en parronda (72). Dagen efter spelade jag med juniorerna på Avesta. Det var verkligen trevligt och jag tyckte våra UGK-juniorer både spelade bra och visade bra tävlingsinstinkt. Jag gick den rätt knixiga banan på +1 och det var efter rätt många puttar som skavt hålkanterna. Sedan kom den riktiga utmaningen då jag skulle ge mig ut 36 hål under Segmenta på Upsala GK. Första ronden gick OK och jag tyckte själv att jag lämnade en del slag därute i onödan. +3 efter 18 men trött, oj så trött. Och utan värktabletter gick jag sedan in i väggen totalt. Fyra över efter nio hål och knappt styrfart på stegen över fairway, om jag ens låg där. Sista nio gick jag på 47 slag och då var det risk att självförtroendet skulle få sig en riktig törn. Men golfare är rätt duktiga på att hitta ljuspunkter och för min del så var det att jag ändå gjorde par på det långa sjunde hålet i motvind. Det blev det enda positiva jag tog med mig från den ronden. På torsdagen bar det av till Sotenäs som ligger ca fyra mil norr om Uddevalla. Seg i kroppen efter den långa resan så spelare jag in på eftermiddagen med bl a min kompis Neil Goodison som jag för övrigt bodde hos under veckan. Det visade sig vara en trevlig bana, kort men med en del trånga hål. Greenerna var jämna och precis så snabba som de ondulerade ytorna kunde klara av. Gissar att några av greenerna på skissbordet såg annorlunda ut än hur de blev. Om du spelat där förstår du vad jag menar när jag talar om femmans, femtonde och artonde green.
Första ronden startade jag sent på eftermiddagen och det verkade ju bra. Vädret var fint hela dagen med nästan obefintlig vind. Men bara tio minuter efter att jag slagit ut började det regna. Först lite lätt för att under de sista fem, sex hålen vara både ihållande och med tilltagande vind. Men det bekymrade inte mig. Jag kände redan på förmiddagen att jag hittat formen. Enda bekymret var utslagen som inte satt som jag ville, men järnen satt perfekt. Spelade rätt konservativt för att inte riskera något. Fyra birdies och fyra bogeys summerades till en parrond och med det låg jag delad tvåa, två slag efter. Andra ronden startade jag redan 08:30. Det innebar att vi fick gå upp 05:30 för att hinna komma fram i tid. Det brukar inte vara något problem för mig men den här dagen hittade jag inte harmonin. Jag kämpade runt hela ronden och tappade slag på att jag pullade drivern och fick knacka bollen i sidled. Dessutom räddade jag en bogey efter att ha droppat ospelbar efter pluggad boll i semiruffen och haft en nedförspitch från 25 meter som jag slog till 1,5 meter och fick i putten. Men slitet betalade sig. Jag lyckade hålla dubblarna borta och mina fina wedgar bäddade för tre birdies så jag kom i alla fall in på 74 slag, +2. Peter Cernold från Falun var i ledningen efter 36 hål på 143 slag. Peter vann H45 2007 och har varit framstående sedan 70-talet. Själv låg jag delad trea på mina 146 slag och det innebar att jag fick starta i nästa sista boll avslutningsrundan. Neil och jag åkte till hans drivingrange på Onsjö på lördag eftermiddag och där slog jag mest långa järn och drivar. Allt för att hitta rätt tempo och bra svingtankar. På kvällen åkte vi hem till en av Neils kamrater som har en liten 18-håls pitchbana i trädgården. Hålen är 12 55 meter. Helt underbart och omöjligt. Jag gick 18 hål på +16!! Och då spelade jag bra. På kvällen när vi tittat klart på golfen och jag kurat ihop mig under täcket hade jag min gameplan helt klar - Håll inte igen någonstans! Det var riktigt roligt att komma ut på banan på morgonen. Klubben gjorde ett fantastiskt jobb med funktionärer överallt och trevliga starters som fick det hela att kännas som det mästerskap det var. Själv visste jag att jag hittat formen. Det kände jag på uppvärmningen och att gå ut och jaga birdies kändes som mycket skönare än att försvara ledningen som jag utsattes för förra året på Frösåker. På ettan (Par-4) slog jag en bra drive lite vänster om fairway men rakt mot hålet. Med lite motvind valde jag en j8 som precis gick över greenen men det blev en enkel två-putt från foregreen. Andra hålet är ett ganska tufft par-3 hål med vatten till vänster. Men jag hittade greenen med min j5:a och kunde enkelt putta ut för ett par. Det var en skön och säker start men nu kom några avgörande hål. Trean är ett kort par-5 som jag nästan når på två med en bra drive. Fyran är ett lite längre par-5 men både rond ett och två hade jag lyckats peta i birdien där. Ska jag sätta press på Peter måste jag lyckas på de här hålen. Jag fick till en härlig drive på trean och efter en bra hybrid hade jag bara 23 meter till flaggan. Med pitchbanan från gårdagskvällen i färskt minne så slår jag en perfekt liten SW som carrar några meter
kort och snällt rullar i hål för eagle. Perfekt. På nästa hål får jag nästan i birdieputten men två under efter fyra är precis den start jag önskat mig. Femman är ett jättesvårt par-3 hål med en sluttande green. Jag både träffar green och lyckas tvåputta men det kändes verkligen skönt att komma ifrån det hålet snabbt. Det ser lätt ut på scorekortet. Par-5 och inte jättelångt, men greenen på sexan är 33 meter djup och tar ett abrupt slut med en brant på baksidan. I motvinden känns tredjeslaget väldigt besvärligt. Och trots att jag chansar med en lite längre klubba än vad som känns helt säkert har jag nästa femton meter kvar med birdieputten. Men även här hittar jag harmonin och lyckas skicka i en retur från två meter för par. Sjuan är återigen ett kort par-4 hål men med ett väldigt smalt utslag. Både rond 1 och 2 har jag lämnat hålet med en bogey och det har jag inte råd med i dag. Jag tar upp drivern och lyckas slå den perfekt i mitten. Från 53 meter sätter jag upp min 58 gr till ett par meter och sänker för birdie. Skönt. -3 efter sju är bra. En ny par-3, men nu nedför. Pinnen långt till vänster med en bunker framför och vatten bakom. Inte en helt oväntad pinnplacering sista ronden. Jag går för flaggan men tappar den lite höger och får jobba hårt för en tvåputt från 10 meter. Nionde hålet är helt klart det svåraste på banan. Det går inte att slå drive eftersom man då går i vattnet som ligger mitt i spellinjen. Med en bra spoon går jag inte i vattnet men jag får långt kvar. Jag slår min spoon lite höger på fairway och har nästan 160 meter kvar in i vinden. Drar j5 lite vänster men lyckas därifrån tvåputta för par. 33 slag första nio och totalt efter 45 hål ett under par. Nu får grabbarna något att bita i, tänker jag. Det känns trevligt att lämna in scoren till funktionärerna för nu vet jag att spelarna i ledarbollen efter oss kommer få veta resultatet. Det far runt ett helt gäng golfbilar med domare och funktionärer och på en av bilarna sitter det en ledartavla. Även tian har jag haft problem med under de första ronderna men den här gången känns det bäst att gå med en spoon från tee. Hålet är bara drygt 300 meter och flaggan sitter åtkomlig. Från 70 meter sätter jag upp min 58 gr till någon meter och birdien är på nytt ett faktum. Fyra under. Nu känner jag igen spelet från Roslagen förra söndagen. Skillnaden är att jag inte får strula till det den här gången. Elvan är ett nytt par-5 som går att nå på två. Men jag får inte till drivern riktigt bra så jag får slå mig i läge för inspelet med en j8. Sätter upp wedgen till fem meter och tvåputtar för par. Med ett bakflyttat tee och flaggan långt till höger bakom en bunker med vatten till höger så är tanken att det här hålet ska sålla agnarna från vetet. Tolvan mäter 215 meter till flaggan och jag har ingen chans att nå. Men nu spelar jag klokt, slår en fin spoon mitt in på green och lyckas tvåputta från 20 meter för par. Skönt. Nu berättar funktionärerna i bilen som följer oss med radio att jag är i ledningen.
Trettonde är ganska enkelt om det inte var för flaggplaceringen långt till vänster kort över en bunker. Men jag slår en bra drive och en j9 perfekt till ca fyra meter. Blir lite störd i baksvingen på putten och pullar bollen en dm till vänster. Synd. Nästa green är besvärlig. Mycket sluttande och man får absolut inte vara lång på det här par-3 hålets green. Men jag blir lite väl kort och får en uppförsputt som jag är för offensiv på. Jag missar en besvärlig meters retur nedför och min första bogey skrivs in i scorekortet. Lite stressad av bogeyn släpper jag drivern till höger på femtonde, ett par-4, som har en djup svår green. Och från ett läge där jag måste ha en fot i en bunker slår jag en j5 pin-hi men fem meter utanför green i ruffen. Första greenen jag inte har birdieputt på utom trean där jag sänkte chippen. Jag tycker själv jag slår en perfekt liten pitch men bollen carrar 1 cm utanför green och stoppar upp och blir sex meter kort. Jag tar god tid på mig när jag förbereder putten. Vi har tomma hål bakom oss och har varit bollen framför hack i häl hela tiden. Beslutar mig slutligen för ett vänster-höger fall på nästan en halvmeter och skickar bollen mitt i hål. Underbart par. På sextonde slår jag en perfekt drive mitt i och drar upp en j9 till ca 4 meter. Den får jag också i och med den birdien är jag tillbaka på -4. Sjuttonde är på nytt ett riktigt birdiehål men nu blir jag lite feg. Det är OB till höger och tjock ruff till vänster så jag vill inte ta några risker. Hålet är par-5 och jag vet att jag kan slå mina wedgar riktigt nära. Efter en spoon och hybrid har jag drygt sjuttio meter kvar. Med lite motvind drar jag till min 58 gr lite extra och carrar bara en meter från flaggan men den spinner tillbaka sex meter och det blir ingen lätt putt uppför med vänster-höger brake. Men jag får en bra känsla och håller så när på att få i bollen. Den stannar 15 cm kort i linjen. Artonde är märkligt. Det bästa slaget är ut på ettans fairway och därifrån ska man slå över en bunker mot en sluttande green. Jag vet i det här läget inte hur jag ligger till. Jag vill inte heller veta utan vill fokusera på spelet. Jag slår en riktigt bra drive och har perfekt läge för mitt inspel från 70 meter. Funktionärerna ber några spelare på ettan att vänta med att gå vidare. Jag erbjuder dem att passera men de säger att du vill se en mästare slå. Jag inser då att jag måste ligga bra till och har kanske lite bråttom att skicka iväg bollen. Jag drar den vänster och får en mycket besvärlig putt från ca 6 meter med värsta lutningen. Men återigen lyckas jag med konsttycket att få i returen och mina 68 slag blir tävlingens bästa rond. Frågan är nu, ska den räcka? Jag säger till mina spelkamrater att om någon slår mig nu så har de verkligen förtjänat det. Jag leder med nio slag i klubbhuset. Ute på banan går det långsamt för ledarbollen. Men Peter Cernold spelar härlig golf. Efter att ha informerats om att jag tagit ledningen efter nio hål kommer han igång ordentligt med birdies på 13, 14, 16 och 17. Så han kan kosta på sig en treputt på sista hålet för att vinna med ett slag. 213 (-3) mot mina 214 (-2). Trea kom Johan Klubb från Hörlycke på 219 slag.
Jag lyckades inte försvara min titel men jag lyckades spela bra golf. Och spelar någon bättre ändå så kan jag bara gratulera. För övrigt kan konstateras att Upsala GK inte var representerade i så många klasser i årets RM men klubben lyckades ändå ta hem en seger. Johanna Babra kunde med sin mamma Annika (Vassunda GK) ta hem segern i Mor och Dotter på Fjällbacka. Jättegrattis.