Ett angeläget dop vad och varför?

Föredrag vid Biskopens pedagogdag den 12 oktober 2015 i Göteborgs domkyrka: Ett angeläget dop vad och varför? Biskop Per Eckerdal Dopet har varit vägen in i kyrkan från allra första kristna tid i urkyrkan. Evangelierna berättar om hur Jesus gav sina lärjungar uppdraget att döpa och lära, och de nytestamentliga breven innehåller undervisning om dopets innebörd och förmaningar eller anvisningar hur de döpta skulle leva. En mycket stor del av breven i NT är helt enkelt dopundervisning och, framför allt, dopförmaning. Apostlagärningarna, som man kan kalla vår äldsta kyrkohistoria, innehåller laddade skildringar av konflikten som uppstod just kring dopet: skulle icke-judar som blev kristna först omskäras och sedan döpas eller bara döpas. Vi kan följa hur man till slut enades om att när nu Guds förbund vidgades från egendomsfolket till alla folk så var det just Kristusdopet som var inlemmandet i folket som hör till Kristus Herren, Kyrkan. Det var så man tolkade Jesu uppmaning att gå ut och döpa alla folk. På grekiska heter verbet som betyder döpa ßαπτίζειν. Det betyder doppa eller döpa och man kan riktigt höra plasket: ßαπτίζειν. Rent vatten och ett dop i Faderns, Sonens och den helige Andes namn har varit det kristna dopets kännetecken från urkyrkans tid. Att det sker i den treeniges namn ger innebörden att handla på fullmakt av Gud själv. Under tidig kristen tid hade man ju inga kyrkobyggnader utan vi kan ana att man fick döpa i vatten där man kunde finna det. I Apg 8 berättas det till exempel om den etiopiske hovmannen i samtal med Filippos kom till tro under färden i sin vagn. Det står: När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sa: Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt? Några århundraden senare, när man började bygga kyrkor att samlas i, kan man se att det kom i bruk att anlägga ett baptisterium, en dopbassäng eller dopgrav vid ingången till kyrkan. Det ger en tydlig symbolik: dopet är ingången i kyrkans gemenskap, dopet innebär att inlemmas i Kristi kropp, Kyrkan. Benämningen dopgrav är också en anspelning på Paulus ord att dopet innebär att vi döps till Kristi död för att uppstå som Kristus, Rom. 6:3-5. Dopkandidaten steg i dopgraven, döptes/doppades, och steg som nydöpt upp på andra sidan in i Guds hus, kyrkorummet. I symboliken finns också en anknytning till Gamla Testamentet. Det är skildringen av hur Israels barn flyr ut ur slaveriet i Egypten, och hur de tar sin väg genom Röda havets vattenmassor upp till tryggheten på andra sidan (2 Mos 14). Den skildringen, befrielsen ur slaveriet genom vattenmassorna och därefter ökenvandringen innan Israels tolv stammar till sist nådde löfteslandet, det har genom alla tider gett en tydning eller tolkning av dopets innebörd. Också detta fanns i dopgravens symbolik. (Psalm 618) I tidig kristen tid var det ofta vuxna som kom till tro och döptes, antingen själva eller tillsammans med hela sin familj, små och stora. Nu tar jag ett hopp i tiden fram till medeltiden. Nu är utgångsläget allt oftare redan kristnade bygder. Familjerna var döpta sedan tidigare och det vanliga blev nu att dopkandidaten var ett dopbarn. De vuxna var ju redan döpta. Det förklarar delvis varför man började använda dopfuntar, som man helt eller delvis sänkte ned de späda barnen i. När våra bygder blivit kristnade hade alltså dopgraven ersatts av dopfunten med en djupa skål i stenen. Ännu längre fram 1

gick vi över till att vattenbegjuta det lilla barnets huvud. Då räckte det med en betydligt mindre skål i dopfunten för dopvattnet. Nu har vi alltså kommit från dopgrav till dopfunt. Dopfunten har genom tiderna haft olika placeringar i kyrkorummet. Också idag kan vi se skillnader mellan olika kyrkor. Det finns de som har ett litet dopkapell längst ner i kyrkan som en påminnelse om den gamla symboliken som framhäver dopet som ingången i kyrkans gemenskap. Det vanligaste i vår svenska tradition är fortfarande att dopfunten finns i koret: Altaret mitt fram, vid ena sidan om det en predikstol och vid andra sidan i koret dopfunten. När man placerat kyrkans viktiga möbler så har man velat lyfta fram det predikade ordet, dopet och nattvarden. Ordet och sakramenten. I klassisk luthersk teologi har dessa kallats för nådemedel, medel eller verktyg genom vilket vi får ta emot Guds nåd. Där har det också varit viktigt med den balans som just den klassiska rumsliga möbleringen uttrycker, där dopfunt, predikstol och altare samspelar i rummet. Det finns några exempel på kyrkor i landet från 1600/1700-talet där man fick för sig att sätta predikstolen mitt fram i kyrkan på väggen ovanför altaret. Då ser altaret nästan ut som ett fundament till predikstolen och dopfunten försvinner lite ut i marginalen. Intentionen då var att på bekostnad av sakramenten, och framför allt nattvarden, sätta predikan och undervisning i ensamt majestät. Sådana idéer fick dock aldrig något genomslag i Svenska kyrkan. Detta som en snabb resumé av dopets plats och form i den allmänkyrkliga utvecklingen och in i vår Svenska kyrka till idag. Ett grundläggande drag i detta är att den som döper gör det i Guds namn, på Guds vägnar och att den treenige som är den som handlar i dopet. Detta är en del av att vi bekänner dopet som ett sakrament. Jag kommer tillbaka till detta senare. 1848 kom helt annorlunda tankar om dopet på allvar in i Sverige. 1848 bildades nämligen den första baptistiska församlingen i norra Halland (F O Nilsson). Baptistsamfundet, som man kanske kan anse som den första svenska frikyrkan, var till en början strängt förbjuden men växte ändå. En annan och senare kraftfull gren av den baptistiska rörelsen kom till vårt land 1910 när Pingströrelsen slog rot här. Gemensamt för de baptistiska frikyrkorörelserna var deras annorlunda syn på dopet, att man inte accepterade barndop som riktiga dop och därför praktiserade omdop. Bakgrunden till denna annorlunda syn finner vi på 1400-1500-talet när reformationens vindar svepte fram över norra Europa. Då bröt det också fram nya idéer om dopets innebörd. Man hävdade att dopet istället för att vara Guds sakramentala handlande var den enskildes bekännelsehandling. Man menade att först skulle en person komma till tro och därefter kunde man som en bekräftelse eller bekännelse av sin tro bli döpt. Man kan säga att den traditionella synen på dopet och som överensstämmer med vår tro, bekännelse och lära ser Gud som handlande subjekt i dopet medan små grupper på 1500-talet började uppfatta att den troende människan var dopets handlande subjekt. Dessa grupper kallades ibland för vederdöpare eller anababtister eftersom de ansåg att barndöpta var som odöpta och därför lät döpa om sig som vuxna. Ibland missuppfattar man vad som var och är den principiella skillnaden i dopsyn mellan den stora delen av kyrkorna och kyrkor med baptistisk dopsyn. Enligt baptistisk dopsyn är förutsättningen för dop att man är medvetet troende och bekännande. Därför döper man inte små barn. Ibland kan man 2

välsigna små barn, vilket ju är något helt annat, men man döper principiellt sett inte småbarn. Det innebär: Baptistiska kyrkor döper enbart ungdomar och vuxna De stora kyrkorna döper barn, ungdomar och vuxna Baptistiska kyrkor praktiserar ibland omdop, eftersom man inte anser att ett barndop är något egentligt dop De stora kyrkorna anser att ett dop oavsett i vilken kyrka det skett gäller en gång för alla. Därför får omdop inte ske. I svenska kyrkan får inte heller barnvälsignelse ske som en liturgisk handling. Däremot ber vi ju för barn och kan be om Guds välsignelse över barn, men inte utformat som en gudstjänsthandling. Detta så långt när det gäller den principiella och teologiska stora skiljelinjen i synen på dop. När det är sagt så är det värt att nämna att de stora kyrkorna och de baptistiska har närmat sig varandra högst betydligt under det senaste halvseklet, men än har man inte funnit en samsyn. Nu vill jag göra ytterligare några kommentarer om dopet. Dopet är ett sakrament Dopet är ju ett av de sakrament Svenska kyrkan räknar med. I luthersk tradition är kriterierna för ett sakrament att det ska finnas ett konkret medel och ett instiftelseord från Jesus själv. För dopets del är vattnet det konkreta medlet och instiftelseordet är dopbefallningen, också kallad missionsbefallningen, i Matteusevangeliet 28:18-20 där Jesus ger lärjungarna och kyrkan uppdraget att döpa och lära. Enligt Matteusevangeliet innebär det att vi ska döpa i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Ur detta har det allmänkyrkliga bruket kommit att ett dop för att vara ett kristet dop ska ske med rent vatten och i den treenige Guds namn. Det som är gemensamt för dopet och nattvarden som sakrament är att de båda är uttryck för Guds handlande med oss. Den som döps låter Gud handla genom dopet. En sakramental dopsyn innebär därför att det är Gud själv som är handlande subjekt genom dopet, medan den som döps blir döpt. Bilder och uttryck i Nya testamentet uttrycker detta, till exempel: Att döpas innebär att födas till ett nytt liv. Att dö och uppstå med Kristus. Gud räddade oss med det bad som återföder och förnyar genom den heliga Anden. Själavårdsmässigt är det viktigt att hålla fast vid detta, eftersom det innebär att även om man är döpt som barn och först långt senare i livet kommer till tro så gäller dopet fullt ut. Lika lite som ett mänskligt föräldraskap kan sättas ur spel genom hur ett barn lever, kan det barnaskap dopet ger försvagas genom vårt levnadssätt efter dopet. Det gäller och går att falla tillbaka på och återvända till genom hela livet. Biskopsbrevet om dop ger ytterligare exempel på bibliska motiv och bilder som beskriver dopets karaktär. Brevets titel säger också något viktigt om att dopet inte ska betraktas som en punktuell händelse utan något som innebär en början på ett liv. Titeln på brevet är Att leva i dopet. Denna sakramentala dopsyn förklarar också varför det är så väsentligt att ett dop i den treeniges namn är något som sker en gång för alla. Det Gud gjort kan inte göras ogjort och inte heller 3

förbättras i någon mening. Därför är det en omöjlig tanke och inte tillåtet enligt Svenska kyrkans bekännelse och lära med omdop. Däremot finns det en tradition som jag tycker gärna kan stärkas i vår kyrka att erbjuda former för doperinran eller dopbekräftelse. Konfirmationen är ju i en mening en sådan bekräftelse, men även senare i livet och gärna med någon regelbundenhet under kyrkoåret kan detta ske. Ett lämpligt tillfälle kan vara i samband med påskfirandet. Dopet nödvändigt för frälsning Som församlingspräst och själavårdare har jag många gånger fått frågor om det verkligen är nödvändigt att vara döpt för att bli frälst. Säkert känner många av er igen dessa frågor. Ibland kan det finnas en personlig anknytning till något barn som dött odöpt. Ibland kan det vara egentligen motsatt utgångsläge, någon förälder som tycker att det där med dop är väl bara ett onödigt påhitt. I bakgrunden finns till exempel Markus 16:16, den som tror och blir döpt ska räddas. Här som alltid gäller att inte försöka inta Guds plats och tro att vi har koll på allt. Är det fråga om ett barn som inte varit döpt och avlidit måste vi få lov att lita på Guds nåd och kärlek, utan att veta något om vad vi inte vet. Vi vet inte något om Guds beslut, däremot vet vi att för oss som lever här och nu har Gud ett fantastiskt erbjudande om dopet som ger oss samhörighet med Kristus. Som ger oss löftet att vi får följa honom genom död till uppståndelse. Och när Gud erbjuder oss en väg, vilka är vi som tror att vi kan hitta på något bättre? Varför skulle vi över huvud taget behöva spekulera kring något annat än dopet som är knutet till Guds löften. Dop i krissituation eller nöddop Jag tror de flesta känner till att eftersom dopet är så viktigt finns möjligheten i en krissituation att en döpt lekman kan döpa. Det kan vara fråga om ett spädbarn som hastigt blir dåligt och riskerar att avlida så att man inte vågar invänta en präst. I vår handbok finns en sådan ordning och den brukar också finnas längst bak i psalmböckerna. Vid yttersta brådska som det står i handboken begjutes barnet med rent vatten och den som genomför dopet säger Jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Så kan man be Vår fader och välsignelsen. Är det ett barn som ligger i kuvös kan man kanske fukta ett finger och vidröra barnets huvud. Man få laga efter läge. Efter ett sådant dop bör man se till att meddela hemförsamlingen att barnet har döpts. Barndop, dop av unga och vuxendop Eftersom dopet är ett sakrament där Gud är den som handlar med oss har Svenska kyrkan ordningar för dop av barn, ungdomar och vuxna. Dopet är detsamma men ordningarna ser naturligtvis olika ut beroende på att för barnets del är det vårdnadshavarna som har tagit beslutet att låta döpa, medan ungdomar och vuxna själva blir de som tar beslut om at bli döpta. För barn mellan 12-18 år ska ungdomen lämna sitt samtyck men det är vårdnadshavare som har ansvaret att lämna sitt medgivande. Av naturliga skäl är det också så att ordningen mellan undervisning och dop kommer i olika ordning beroende på om det är ett barn eller en vuxen det gäller. Dop och arvsynd Till dopets teologiska tydning hör också begreppet arvsynd. Det är ett begrepp som ofta (oftast?) har blivit missuppfattat och det är svårt att kommunicera det. Om vi uppfattar att arvsynd handlar om någon slags ärftlig smitta och/eller om vi uppfattar arvsynd som att det späda barnet har ett moraliskt ansvar, har syndat hamnar vi helt fel. Begreppet arvsynd ska snarare uppfattas som en 4

faktisk beskrivning av varje människas situation, att vi föds in i ett givet sammanhang och från första andetaget är påverkade av andra människors förtjänster och misslyckanden. Det nyfödda barnet börjar inte så att säga från början eftersom varje barn redan under graviditeten ingår i och är beroende av en social väv. Det är spänningen mellan gott och ont i den väven som arvsynden handlar om. I biskopsbrevet säger vi: I dopet tecknar prästen korsets tecken över dopkandidaten. I framtiden ska Kristus finnas i tankar, tal och hjärta. Vi ber att det goda ska ta överhanden, trots att livet alltid möter oss i sin blandning av gott och ont. (57) Varför dop? Ett kort sammanfattande svar på denna fråga är: Därför att Jesus uppmanar oss och därför att vi behöver kunna vila i det faktum som dopet är. När tvivel sätter in är det en sådan trygghet att kunna peka på: den dagen blev jag döpt. Då inlemmades jag i Kristus och är sedan dess en del av kyrkans gemenskap. Den skatten och gåvan får jag ägna resten av livet åt att ta emot och att leva i. 5