Församlingen, en korsmärkt gemenskap, 4e sep 16, BK Vad tänker du på när du hör ordet församling? Jag tror vi alla associerar till många saker. - Jag tänker på missionshuset där jag växte upp, doften i hallen som möter en så fort man kliver innanför dörren. Jag tänker på Binninge där jag först fick uppleva Gud själv, där det började, och grunden för mitt liv lades. Jag tänker på människor jag känner genom de församlingar jag varit med i. Jag tänker på tråkiga gtj. som inte lämnat något avtryck i mitt liv, utan försvunnit bort direkt efter att jag lämnat kyrkan. - Jag misstänker att även du får många tankar på människor, gtj, gamla kyrkbänkar och kanske byggnader. Som jag sa förra veckan, finns det inte särskilt många långa texter i NT om Guds församling. Vi får läsa ut Guds tanke kring församling genom de olika texterna som talar om och till Guds folk på olika sätt. Många av oss tror jag nån gång i livet frågar oss om församling: "var det här allt?" - Jag tror frågan kommer av olika anledningar, med bl.a. för att församlingen är tänkt att vara så mycket mer än vad vi har gjort det till. - Det har hänt mig också, att jag varit uttråkad av kyrkan. - Är jag den enda? - Varför vill vi ibland bara stanna hemma? - Kanske det finns ett visst andligt motstånd mot oss för att gå - Men jag tror också det är för att vi inte lever det Gud har tänkt. Läs 1 Kor 12:12-27, samma text som vi läste förra veckan. Vi gick igenom texten ganska grundligt i söndags, så jag ska inte göra det i dag. Var det nån som inte var här då, men är nyfiken så kan ni alltid få utkastet och läsa senare om ni vill, säg till bara. Idag är det framför allt en vers jag har tänkt på. v. 26, "Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra." I mitt inre bearbetar jag frågan om vi vet tillräckligt om varandra för att lida med varandra? 1
Idag består predikan huvudsakligen av min längtan och dröm när det gäller församling. Samtidigt som det är min längtan och dröm, tror jag också detta är vad församling egentligen är menat att vara, och vad jag finner bibliskt kring församling. Ofta när vi talar om Jesus så framställer vi det som att livet kommer att bli mycket lättare om man beslutar sig för att följa Honom. - Jag tror att livet är bättre med Jesus på olika sätt, om inte förr så i evigheten en dag. - Men livet blir inte lättare för att du tillhör Jesus. Församlingen handlar inte om att mitt liv ska bli lättare. - Det är inte bibliskt. Finns inget i NT som visar på att livet med Jesus blir lättare med Honom. - Vi tror att den typen av kristendom lockar folk. - Kom till Jesus så blir allt bra. Sen märker folk att livet med Jesus på olika sätt inte heller är lätt, så tycker de inte att verkligheten stämmer överens med vad kyrkan har lärt dem, och så är det lätt att de försvinner Församling handlar inte heller om att jag ska "få" saker från Gud. Nya testamentet talar inget om hur du tjänar på att vara med i en församling. När folk blev kristna i NT, var det givet att de var med i gemenskapen. "De troendes antal ökade med tretusen. De deltog troget i apostlarnas undervisning, den inbördes hjälpen, i brödsbrytelsen och i bönen." (Apg 2:42). NT ger inget val om man är kristen att vara med i gemenskapen eller ej, det är taget för givet. Församlingen handlar inte om mig och att få saker, fast vi samtidigt vet att vi behöver församlingen. Det finns teologer som menar att vår tro utvecklas som starkast när vi tycker att Han känns frånvarande, och vi beslutar oss för att fortsätta förtrösta på Honom. 1 (Henri Nouwen, Johannes av Korset). Guds församling behöver vara mer än upplevelser av Gud. Det är gott att möta Gud, känna och uppleva Honom, absolut, jag älskar det också. Våra bönemöten är ofta när Gud känns nära. Jag önskar och ber om mer av det, vi har behov av det. Men livet med Gud behöver gå djupare än så i våra hjärtan. Jag tror att Gud vill mer och vi behöver till sist leva med en tro och övertygelse som går bortom vad vi upplever av Gud här och nu. 1 Larry Crabb, Real Church. Does it exist? Can I find it? 2009, s. 40. 2
Församling handlar om mer än om att uppleva Gud eller om att få frälsning och moral. Församling handlar inte om underhållning som man ibland idag gör det till. Det handlar om mer än ett par timmar på söndag förmiddag. Församlingen handlar inte om att frälsa människor och få de redan frälsta till att bli exemplariskt moraliska människor. Det handlar inte bara om att få en biljett till himlen. Församlingen handlar om att vara en gemenskap som kretsar kring Jesus och som är märkt i sin existens av Guds kärlek och Jesu försoningsverk på korset. Församlingen handlar om en korsmärkt gemenskap. Församlingen behöver vara en gemenskap där vi tränar på att våga släppa på maskerna, våga bekänna att vi alla har problem och brustenhet i våra liv. Det handlar inte om att vara präktig eller ens låtsas att vi är det. Vi är alla struliga, syndiga, och i behov av Guds nåd för att befria oss från vår strulighet. Församlingen behöver vara en gemenskap som kopplar det vi gör när vi är tillsammans till vilka vi är när vi är ensamma. Det bör vara något som påverkar hela livet. Det handlar inte om en hobby eller en av alla andra grejer i vårt liv. Församling bör vara en plats där Gud kan möta oss i vår svaghet och skam, med kärlek till förändring. Det behöver finnas tillfälle att med brustna, ödmjuka, människor vara autentisk nog att dela sådant vi skäms över med någon eller några som man kan känna representerar Jesu närvaro. - Tillfällen som gör att man efter att ha delat får en att känna sig mer förlåten och älskvärd än skamfylld och betryckt. Vi behöver vara en gemenskap som känner varandra. Församlingen bör handla om riktiga relationer, relationer som bygger på tillit, relationer som förvandlar mig, helar mig, och som gör att jag vill nå ut till andra med samma typ av relationer. Relationer som är utmanande, utmanande för att det är obekvämt för våra egon, men som också är svåra för att de är ett hot mot vår fiende. Det handlar om människor som är sanna med och mot varandra i kärlek. Det handlar om att våga möta verkligheten. 3
Församling behöver vara en gemenskap av hungriga hjärtan som kan se bortom vad vår kultur tänker ska mätta våra begär. Eller se bortom vad vår kyrkokultur menar är en framgångsrik kyrka, som faktiskt ofta bara föder mer tomma hjärtan. En gemenskap där vi kan vara ärliga med vår längtan efter Gud och även med upplevelsen av att vi ibland känner oss svikna av Gud på olika sätt. Även om det inte finns mycket sammanhängande undervisning om församling på ett tydligt sätt i NT, finns det mycket som talar om att vi behöver växa till. Vad jag precis beskrivit, min längtan och min dröm för församling är grundat i att jag ser det som vägen för tillväxt och mognad. Det finns många bibelord i NT om hur Kristus bör påverka våra liv, hur vi ska mogna och växa i kärlek. Det handlar om att Kristus ska bli förkroppsligad i oss, vilket ofta sker genom smärta, (Gal 4:19). Det handlar om en medvetenhet från vår sida, att låta det vi fått i Kristus påverka våra liv och hur vi lever i våra relationer. Vi ska leva värdigt kallelsen Gud har gett oss, (Ef 4:1-7). Det handlar om att vi ska växa till oss i Kristus, gå från att vara barn till att bli fullvuxna, (Kol 1:28). Gud vill framkalla ett moget folk, ett vuxet folk, (Heb 5:12 6:3). Meningen är att församlingen ska växa till sig, lämna den gamla naturen och klara fast föda, (1 Kor 3:1-4, 13:11f). Att älska varandra och ta hand om varandra är en del i detta, vi behöver proritera att träffas, (Heb 10:24f). Kroppen ska växa och byggas upp i kärlek, (Ef 4:15f). Guds folk ska älska varandra i överflöd och så styrka varandra, (1 Thess 3:12f). Känner vi varandra tillräckligt för att lida med varandra? I pingst i Örebro på 300-400 aktiva medlemmar, där jag senast varit med innan jag flyttade hit kan man inte älska varandra eller lida med varandra, som Paulus talar om. Man kan inte känna så många människor, känner man inte någon, vet man inte vad som händer i den personens liv. Vet man inte vad som händer, kan man inte älska eller lida med någon. Pingst i Örebro är inget undantag. Kanske vi lider med varandra när något uppenbart händer i våra liv, eller någon är väldigt sjuk, då kan man visa medkänsla. Men i vardagen vet vi ofta inte vad som pågår i varandras liv. Vi är för privata och individualiserade för att ens märka hur de andra kroppsdelarna mår. 4
Vet ni att Sverige världens mest individualiserade land? Worldvaluesurvey internationell forskargrupp som sysslar med antropologi, 2 bevisar detta. Japan är lite mer sekulariserat än Sverige, men vi är helt klart extrema på både individualism och sekularisering. Det är en stor utmaning för oss att vara församling i vår kultur. Vi lär oss av samhället att vara individualistiska, vilket givetvis påverkar oss kristna. Vilket också går stick i stäv med evangeliet. Människor lever ofta i kretsen av sin familj, och har inte mycket mer med andra människor än kärnfamiljen att göra. Vi ser våra grannar, vi ser människor på jobbet, på stan, i skolan om vi pluggar, men vi har inte mycket relation med varandra, vi vet inte hur de mår, vad de gläds över, vad de kämpar med. Vi är kallade att vara Guds församling i denna kultur, kallad att vara en gemenskap som känner varandra och älskar varandra. Vi har en stor utmaning framför oss! Jesus talar om att människor ska se på oss att vi tillhör Gud för att vi älskar varandra. (Joh 13:34f, Joh 17:22f.) Vi kan inte som församling älska varandra om vi inte känner varandra. Det är först när man är känd, man kan vara älskad. Man kan inte älska förrän man känner någon på djupet, även det negativa. Ska vi älska varandra måste vi umgås med varandra. Det kan inte finnas kärlek utan relation. Man kan inte vara ensam och älska = en ensam kroppsdel blir ingen kropp. Kommer vi endast samman och tittar varandra i nacken på sön. blir det svårt att älska varandra. Vi behöver fundera över på hur vi lever våra liv, hur vi kan forma våra liv i riktning mot att älska varandra. Vår Gudsrelation påverkar våra relationer till andra. Närmare Gud = närmare människor. Det syntes tydligt och rent fysiskt i Ungdom med Uppgift, som jag lagt 8 år på. Hade vi samlingar där Gud var starkt närvarande och människor fick möta Gud stärktes relationerna mellan oss. 2 http://www.worldvaluessurvey.org 5
Jag la akt på att det tom visade sig i kramar. Efter starka Guds möten såg man hur människor kramade varandra mer. Man uppmuntrade varandra mer och redde ut sådant som inte var bra i relationerna. När människor ber tillsammans och upplever hur Gud sluter upp, styrks alltid relationerna. - Hur vi kan skapa rum för Gud att möta oss när vi är tillsammans? Det kan ske vid köksbordet, men då måste vi leva med föreställningen om att Gud finns med i våra liv, och kanske även bjuda in Gud till köksbordet. Vill vi komma varandra och Gud närmare behöver vi göra utrymme för Gud att ska kunna möta oss när vi är tillsammans. Vad jag tidigare beskrivit som min dröm om en församling som lever i riktiga relationer, med en transparens och öppenhet som ledde till frihet och andlig tillväxt är något jag upplevde i UMU. Något jag saknar med kollektiv livet i UMU, är tillgängligheten till nära relationer, att vara känd av andra, glädjas med varandra, lida med varandra och faktiskt kunna älska varandra. Det är underbart och befriande att få uppleva hur man är älskad som man är, trots att folk känner ens svagheter. Då om någon gång förkroppsligar människorna Kristus för varandra. Det är vad jag tror är församling på riktigt. Det är en korsmärkt gemenskap, en gemenskap märkt av Kristus. Vi kan inte alla bo i kollektiv, och det jag målat upp idag kanske känns väldigt främmande och extremt långt borta för många av oss även om vi kanske på något sätt längtar efter det. Var kan vi då börja någonstans i vår verklighet? Hur kan vi som församling komma varandra närmare? För det första: Som troende behöver vi vara kopplade till vänner eller någon slags gemenskap som är mindre än vår gtj firande gemenskap. Det behöver inte vara något officiellt i församlingens regi, men det måste vara genuina relationer, kristna som är öppna med varandra. Där man kan vara ärlig med sin kamp inför Gud och där man medvetet lockar fram tillväxt genom att slipa varandra och söka sanningen om Guds ord tillsammans. För det andra tror jag att vi ofta gör det för avancerat. 6
När vi är medvetna om att vi behöver jobba på våra relationer och bryta individualism tror jag lösningen är små steg i början. Vi måste börja jobba på att vara öppna och sårbara med varandra för att bryta detta mönster. Hjälpa varandra vid behov, våga be om hjälp, våga erbjuda sig att hjälpa till. Som jag även nämnde i söndags. Vi behöver vara konkreta. Kanske det handlar om barnvakt, skjuts, eller att laga mat till någon annan! Att be för någon, fråga Gud om uppmuntrande ord för dem, ringa till dem och säga att du ber för dem, skicka ett vykort. Var kreativa! Att bjuda hem varandra på en helt vanlig kvällsmat, mitt i vardagen, även om den innefattar ett stökigt hem och kanske rentav trötta barn. Det behöver inte vara en jättefin bjudning på helgen som blir ett stort projekt, där allt är perfekt med tre rätters middag och skinande nystädat golv. Kanske det handlar om att bjuda med andra på din familjs utflykter. Be om hjälp och förbön när vi behöver det. Be tillsammans utan specifika böneämnen, vara uppmärksamma på hur folk verkar må och erbjuda hjälp. Vi behöver försöka prata med varandra om lite mer hjärtefrågor som leder djupare än vad samtal om vädret gör. En attraktiv församling: En församling med levande relationer tror jag blir en missionell församling, som med sin identitet och i sitt väsen som Guds folk lockar andra till att vilja ha vad vi har. Jag är övertygad om att svenskar hungrar, efter relationer och gemenskap. Gåvan är ju ett klockrent exempel på det. Man är på gåvan för att man behöver människor i sitt liv. Många känner sig ensamma. Individualismen gör också att vi inte riktigt vet hur man gör med relationer, vilket skapar ännu mer behov efter människor. En gemenskap där man får förlåtelse för synder genom Jesus och en gemenskap som där man på riktigt älskar varandra. Hade en kompis här i fredags från UMU tiden. Hon har också lämnat UMU, pluggat till socialsekreterare. Hon sa i fre. att hennes närmsta vän från plugg tiden, hade sagt till henne. Det starkaste vittnesbördet för mig du ger mig om Jesus, det är din öppenhet och sårbarhet. Det är det som talar för att kristen tro är sant och fungerar. Vissa hang ups när det gäller krigen i Bibeln osv, inte troende ännu. 7
Men helt övertygad om att hon inte är ett undantag. Lever vi nära varandra och människorna runt om oss får höra om detta, och förstår att det är en del av våra liv, tror jag att människor som är trötta på samhällets ytliga relationer kommer att vilja komma till oss. Så fast man kommer av en annan anledning så får man också Jesus presenterad för sig i och genom vår gemenskap! Bön 8