John Wesley Inledning John Wesleys värld, 1700-talets England, var en värld i förändring. Arbetslivet förändrades genom nya industrier. Vetenskapen började växa fram. Skolor var ovanliga, varför läskunnigheten var mycket låg. När Wesley började sitt resande fanns det inga järnvägar, bara ett nätverk av dåliga vägar med få värdshus. Som vid de flesta tillfällen av sådana förändringar skapades stora klyftor mellan rika och fattiga. Den rike gentlemannen kunde tillbringa sin dag med goda vänner och god litteratur. Kyrkorna hjälpte ibland de fattiga men av regeringen fick de ingen hjälp utan fattigdom bestraffades med att man sattes på fattighus. Det stora antalet sjukdomar fanns det ännu ingen bot för. De flesta använde inte tvål. Barnadödligheten var extremt hög (i London överlevde ett av fyra barn) och den förväntade livslängden låg på 40 år. Straffen var barbariskt höga, hängning för stöld exempelvis. Kroppslig bestraffning var vanlig, som att sitta i stocken, få prygel eller få örat bortklippt. Dryckenskapen var omfattande. De som tog sin tillflykt till de större städerna hade ändå inte stora möjligheter att få ett arbete. Kanske de istället rekryterades till armén eller fördes bort till Amerika som fångar. Om någon fick arbete i kolgruvorna i närheten av de mindre städerna, fick han stiga upp kl halv fyra och sedan arbeta i dåligt ventilerade gruvschakt hela dagen. Man bodde i stora förläggningar utan något privatliv men ändå med stora barnkullar. Det fanns inga lagar som skyddade arbetarna. Det ansågs revolutionärt att tala om politiskt och socialt skydd. I kyrkan predikade man att alla skulle förbli i den ställning man blivit född in i och leva i lydnad mot kungen och kyrkoherden. John Wesleys liv In i denna värld föddes John Wesley den (17 eller) 28 juni år 1703 i Epsworth. Hans barndom styrdes av hans stränga mor och krävande far. Modern Susanna ansåg att barns vilja skulle kuvas och att de skulle gråta tyst, när de fått aga. Barnskrik fick inte höras i hemmet. Andakter hölls varje morgon. Studier var en normal del av den dagliga rutinen, även för döttrarna. John var det fjortonde barnet av arton (men åtta stycken dog som barn). Han fick lära sig sparsamhet vad gäller kost och generositet vad gäller motion. Men John skriver aldrig kritiskt om sitt hem under beskriver det istället som en idealisk kristen uppfostran. Sju år gammal räddades han genom ett fönster vid en brand i prästgården. Hans mor påminde honom sedan om att han var som en brand, ryckt ur elden (Sak 3:2). Han hade blivit sparad för ett högre syfte. Susanna hade samtal med John varje torsdags kväll. Samuel, Johns far, var under många år sysselsatt med att skriva ett stort verk om Jobs bok. Han var mycket sträng som högkyrklig kyrkoherde. Från hemmet fick John med sig en god studievana. 17 år gammal kom han genom ett stipendium som student till Oxford. I tjugoårsåldern börjar han överväga att bli präst och prästvigs 1728. Efter en kortare tid som pastorsadjunkt kom han tillbaka för att bedriva studier. Wesley blev s k fellow (ungefär docent) vid Lincoln College 1726. Men han återvände också för att leva ett heligt liv. Han blev nämligen ledare för gruppen, som kallades Heliga klubben. Denna förening var en början till metodismen och det är vid denna tid som öknamnet metodister tillkom. Denna klubb utsattes för studenternas hån för att den ansågs 1
vilja göra hela staden till ett kloster. Deras löfte var att fasta för att avskära återtåget till världen (onsdag och fredag till kl 15), studera NT på grekiska regelbundet, motta nattvarden varje vecka och utsätta sig för självprövning. Dagboken visar hur han varje kväll ställde sig inför samvetets domstol (bl a högmod över min helighet förakt för andra ). Man beslutade sig också för att besöka fängelser för att lära fångarna läsa och ge dem rättshjälp och de fattigas hem där barnen fick undervisning och kläder gavs till behövande.. Först senare insåg Wesley att han följde kristendomens bokstav och inte dess anda. Mycket av inspirationen till detta liv låg i läsningen av William Law s bok Serious Call to a Devout ad Holy Life (1728). Law var Wesleys mentor under tio år. Law undervisade om vägen till ett praktiskt heligt liv. 1735 begav sig brodern Charles och John till Georgia i de amerikanska kolonierna. Huvudmotivet var för John hoppet att frälsa sin egen själ. Köttets begärelser skulle bli lättare att övervinna där än i Oxford. Bristen på europeiska kvinnor skulle hjälpa honom att nå den sinnets renhet, som anstår kandidaten för det tillstånd, då man varken gifter sig eller bortgiftes, utan är som Guds änglar i himmelen. Det livet som indianmissionär blev en verklig prövning för Wesley, bl a därför att där fanns en europeisk kvinna (se nedan). Redan under båtresan visade John sitt nit för själarna. Alla människor är onda på mig för alla mina täta utläggningar. Kyrkomedlemmarna i kyrkan i Savannah uppskattade inte heller hans stränga krav. Församlingen bestod av många slags människor och folk av olika nationer. Därför lärde sig John både franska, spanska och italienska. I prästgården inrättade John ett barnhem och en skola. När de fattiga barnen blev retade för bristen på skor, valde John att också gå barfota. Senare i livet skrev Wesley en bok för barnens introduktion i kristen tro. Söndagsskolan startade inom metodismen. Själv startade Wesley den berömda Kingswoodskolan för barn. Indianerna blev det inte så mycket kontakt med. Men en sak blev av positiv betydelse, nämligen kontakten med herrnhutarna på utresan. Dessa män och kvinnor hade sjungit psalmer under en svår storm under ditresan. Han ville ha en sådan tro. En av herrnhutarna frågade John om han hade vittnesbördet inom sig. Vittnar Guds Ande med din Ande att du är ett Guds barn? John visste inte vad han skulle svara men svarar på frågan om han känner Jesus Kristus: Jag vet att han är världens frälsare. Det är sant, svarade herrnhutaren, men vet du att han frälst dig? Jag svarade: Jag hoppas att han har dött för att frälsa mig. Han tillade endast: Vet du det själv. Jag sade: Det gör jag. Men jag fruktar att det var tomma ord. Prästen och missionären John Wesley var en förkrossad person när han 1738 återvände till England. Han betvivlade sin egen frälsning. Under hemresan skriver han: Jag reste till Amerika för att omvända indianer, men, o vem ska omvända mig?.. Jag har en religion för en vacker sommar. Jag kan tala väl: ja, jag kan tro det själv, när ingen fara hotar. Men inte om döden stirrar mig i ansiktet och min ande oroas. John Wesley insåg att trots att han var präst saknade han tron. Peter Böhler, en herrnhutare, gav honom lösningen, predika tro tills du fått den! Och den 24 maj 1738 omkring en kvart före nio, vid ett möte på Aldersgate Street, upplevde John en omvändelse, en djup erfarenhet av tro. Hans hjärta blev förunderligt värmt. Jag kände att jag förtröstade på Kristus, på Kristus allena för frälsning, och en förvissning gavs mig att han borttagit mina synder, ja, just mina och frälst mig från syndens och dödens lag. Efter denna tidpunkt tycks han ha kommit in i någon slags vila och förtröstan. Den stora skillnaden ligger i frälsningsvissheten. Efter Aldersgate Street visste 2
Wesley att han var en kristen. Det var en vattendelare mellan lag och nåd men också en kraft till handling. Aldersgate gjorde honom användbar. Hans gåvor vändes nu mot andras behov. Detta förstärktes av den andliga upplevelse som Wesley upplevde på nyårsdagen 1739, en slags pingstdag. Omkring klockan 3 på morgonen, då vi var endräktigt i bön kom Guds kraft mäktigt över oss, många ropade av överflödande glädje och många föll till marken. Då började hans verkliga arbete. Metodismen som det brinnande hjärtats religion började då. Wesleys dagbok visar de varma och intensiva samtalen med Böhler och avslöjar den viktiga roll som Böhler hade i att förstå trons betydelse. John blev så intresserad av herrnhutismen att han lärde sig tyska och besökte Herrnhut. Där samtalade han med ledaren greve Zinzendorf. Även om han senare (1740) bröt med den rörelsen, var han djupt påverkad av den. Vid 37 års ålder började John att göra predikoresor. Genom att Wesley var s k fellow vid Oxforduniversitetet var han inte bunden till en viss församling utan kunde predika var som helst. Han skrev: Jag betraktar hela världen som min församling. Under sitt liv red han 250 000 miles på hästryggen, en sträcka som motsvarar tio gånger runt ekvatorn. Han predikade över 40 000 predikningar. Han predikade i kyrkorna tills de stängdes för honom. År 1738 skriver han i dagboken: Jag tror att det behagade Gud att välsigna den första predikan mest, eftersom den väckte största förargelsen. Den var i själva verket ett öppet förkastande av den laglöshetens hemlighet, som världen kallar försiktighet. Därefter predikade han ute på de öppna fälten (första gången i Bristol 1739), ofta för folkskaror som räknades i tusental. Han gav en kyrka åt dem som inte gick i kyrkan. Egentligen var han från början tveksam till att predika utomhus: då jag hela mitt liv så envist hållit fast vid allt det som hade att göra med det passande och med kyrklig ordning, att jag skulle ha ansett det nästan syndigt att söka frälsa själar, om det inte skedde i en kyrka Kl 4 på eftermiddagen gick jag med på att bli mera simpel och på allfarvägarna förkunna frälsningens glada budskap. Han brukade predika tre gånger per dag, med början klockan 5 på morgonen, då arbetarna var på väg till sina jobb. Han återvände gång på gång till en mängd platser i Storbritannien. Vid dessa tillfällen undersökte han tillståndet i de grupper, som han upprättat. Han gjorde många hembesök för samtal med medlemmarna. I sin predikan behandlade han framförallt frågan om tro men också om helgelse, renlighet, goda familjerelationer och många andra ämnen. Han bad sina åhörare stanna kvar i sin kyrka, om de redan tillhörde någon. Hög och låg kom för att lyssna till honom. I början mötte han hårt motstånd, också från de mest fattiga. Wesley stod emot mobben så länge som det var möjligt, trots deras rop och stenkastande. Vid flera tillfällen blev ledarna mjuka inför Wesley, som verkar ha haft en enorm utstrålning. Han återkom till samma plats trots motståndet. Wesley var ett föredöme genom sitt eget liv. Trots höga inkomster från sina böcker (1000 pund) levde han hela livet på 28 pund för ett helt år. Sina inkomster använde han istället på olika projekt, exempelvis kliniker för de fattiga. Man beräknar att Wesley lät 230 publikationer gå till trycket. Flera skrifter skrev Wesley på hästryggen. Wesley var alltså en skarp akademiker, som kunde mäta sig med dåtidens ledande intellektuella. Men han tillät inte sina intellektuella intressen att skärma av honom från verkligheten. I sin dagbok skriver han: Men nu var hennes samtal alltför högt för mig. Min själ är sjuk av denna sublima teologi! Låt mig tänka och tala som ett litet barn! Låt min religion vara klar, okonstlad, enkel! Ödmjukhet, hovsamhet, tålamod, tro och kärlek vare mina högsta gåvor, och låt de högsta ord varmed jag förkunnar dem, vara dem som jag lär mig från Guds bok. 3
Hela livet var han ytterst aktiv. Han översatte psalmer, skrev mängder av brev och skrev en dagbok som han publicerade (och en annan hemlig, kodad dagbok). Hans energi har få motstycken i historien! Hans inflytande ledde till förändrade liv för många lyssnare. Svordomar upphörde, klädseln blev ren, gin-drickandet upphörde. Hans förkunnelse förutsatte att en människa, med hjälp av Guds nåd, kunde stå emot det onda. Detta gällde även den fattige. Wesley var ingen revolutionär som ifrågasatte samhällets struktur. Dock fanns det ett område som han inte accepterade, nämligen slaveriet. Han hade reagerat mot slaveriet redan under sin tid i Georgia. Hans dagböcker vittnar om arbetet för att få slaveriet att upphöra. En av de tidigaste skrifterna mot slaveri Tankar om slaveriet (1774) visar hans motstånd. Han skrev mot slutet av sitt liv, sex dagar före sin död, ett brev till William Wilberforce, den som starkast företrädde motståndet mot slaveriet. Först 1807 förbjöds slavhandeln i det brittiska imperiet. I förhållande till det politiska livet i kolonierna var han dock konservativ. I ett öppet brev krävde han att de skulle förbli lojala med England. Däremot gjorde Wesley allt för att leda de fattiga till ett bättre liv. Kristi religion känner ingen annan religion än en social religion, ingen annan helighet än social helighet. Wesley insåg att även de fattiga ville leva ett bättre liv, trots att det ofta syntes omöjligt för dem, att de ville tro att det fanns hopp. Han besökte fängelser, sjukhus och tukthus för att förmedla frälsningens budskap. Detta var ingen enkel uppgift, eftersom dessa människor såg sig som hopplöst förlorade. De sjuka hade fått höra att sjukdomen var ett Guds straff. Wesley och hans medhjälpare mötte därför hat och ointresse. De fick predika i en miljö av hån och hot. Men dessa metodister höll ut även under risk av sjukdom och under många besvikelser. Besök i fängelser hade börjat redan med Holy club i Oxford. Sjukhus var inte de rena platser som vi föreställer oss. De fattiga fick inte den vård de behövde. Wesleys reform att ge de fattiga egna kliniker var därför välbehövlig. Han skrev också en bok för massorna om hur sjukdomar kunde botas. Genom väckelsen kunde människors liv förändras fullständigt. Genom Jesus blir en människas alla möjligheter till verklighet. Han betonade renlighet och sparsamhet i sina predikningar. Han genomförde insamlingar för mat, kläder och pengar till de fattiga. Ett gammalt gjuteri gjordes om till spinneri för att avhjälpa arbetslösheten. Han organiserade fattighus, änkehus och lånebank för att ge fattiga en chans att starta på nytt. Han levde som nämnts på samma inkomst hela livet. Själv avstod han från att dricka te för att ge ett exempel på hur man kan spara pengar. Han avstod också från alkohol och kritiserade dess effekter. Under 1700-talet drack man gin, som var billigt. Det förstörde mångas liv. Metodisterna följde dock en avhållsam linje. Wesley fick med tiden efterföljare som också predikade hans budskap. Den förste lekmannapredikanten var Thomas Maxfield. Egentligen hade Wesley inte tillåtit honom att predika men efter att ha hört honom gav han denne tillåtelse (1741). Maxfield blev förföljd för sitt arbete och fängslad. De predikanter som ledde väckelsen i Amerika var Thomas Cooke och Francis Asbury. Asbury valdes till den förste biskopen och var den store organisatören. Han formade den stora Metodistepiskopalkyrkan i USA. Trots egen ohälsa reda han över landet och startade därmed systemet med kringresande predikanter även i USA. Cooke var den hängivne missionären, som till sist önskade bli ledare för arbetet i Indien. På resan dit dog han. Främst bland medarbetarna måste brodern Charles nämnas (1707-1788). Charles gav liv åt den metodistiska väckelsen genom sina psalmer. Först trycktes de även under Johns namn 4
men det är nu känt att Johns del begränsades till att översätta psalmer från andra språk. Charles komponerade 6500 psalmer av vilka många sjungs än idag. Tidigt i sitt liv avstod han från ett stort arv för att istället bli väckelsens poet. Sången blev en viktig del av metodismens program. Charles var lika outslitlig som psalmförfattare som John var som förkunnare. Fortfarande sjunger många hans psalmer (44 O giv mig tusen tungors ljud (O for a thousand tongues to sing) 86 O Guds kärlek dina höjder (Love Divine, All loves exelling) 123 Lyss till änglasångens ord (Hark, the herald angels sing). Detta fanns naturligtvis också andra förkunnare inom den evangelikala väckelsen på 1700- talet. Den främste bland dessa var George Whitefield. Han var ytterst vältalig och kraftfull som förkunnare, som ibland samlade skaror på upp till 20 000 åhörare. Whitefield kunde dock inte matcha Wesley som organisatör. De som kom till tro på hans möten hade ingen kristen gemenskap att vända sig. Trots att de två männen hade olika uppfattningar om utväljelsen förblev de vänner under hela livet. Under hela sitt liv önskade Wesley vara lojal mot den anglikanska kyrkan, även om många kyrkor stängdes för honom. De nyomvända mobbades och blev nekade att ta nattvard. Man ordnade därför egna samlingar i kapell och samlingssalar. Själv gick han dock till mässan varje söndag. Han önskade reformera den anglikanska kyrkan. Först vid 81 års ålder tillät han en spricka i förhållande till kyrkan. Han ordinerade då missionärer för arbetet i Amerika och startade på det sättet en ny kyrka, den metodistiska. Metodistkyrkan i Sverige är en gren av den amerikanska. Wesleys teologi John Wesleys teologi skapades inte i ett vakuum. Hans kristna tro hade påverkats av många inslag i den kristna historien. Wesley var förtrogen med många teologer och författare som gett honom kunskaper. Han använde sig av allt det som han ansåg lämpligt. Han lånade alltså från många håll samtidigt som han var en självständig tänkare. Bredden i hans beläsenhet kommer fram genom den boksamling han publicerade, A Christian Library, där han samlat i 55 volymer det han ansåg vara till nytta för sina förkunnare och intresserade lekmän. Det innehöll det bästa för praktisk kristendom. Här fanns ett urval från kyrkofäderna, pietismen, mystiker, puritaner och anglikaner. Detta ambitiösa projekt visar hans vilja att låta sig inspireras av många källor. Wesley var uppvuxen inom den anglikanska kyrkan. Det teologiska arvet från den kyrkan var därför viktigt för honom. Han uppskattade högt skrifter av sådana anglikaner som Hooker och Laud. Hans respekt för Skriften, förnuftet och erfarenheten som auktoriteter för kristen tro var rotad i denna tradition. Men han var kritisk mot den kyliga rationalism som också höll den fången. Det störde honom att kyrkan inte förmådde möta de andliga behoven. Kyrkofädernas andlighet imponerade på Wesley. De representerades av Klemens av Rom, Polykarpus och Ignatius. I skriftsamlingen fanns också Makarius från Egypten med. Denne hade gjort Wesley bekant med den byzantinska andligheten och tanken att helgelsen är en process. Wesley stod naturligtvis i skuld till de protestantiska reformatorerna. Han var övertygad om att tron och nåden är av högsta betydelse för den kristne. Det var vid Wesleys omvändelse som någon läst ur Luthers företal till Romarbrevet. Men Wesley var inte okritisk mot Luther. 5
Han såg svagheter i Luthers lära om helgelsen. Likaså kunde han kritisera Calvin, i det fallet läran att Gud förutser vissa till frälsning och andra till förtappelse. Wesley ansåg istället att människan tog ställning till erbjudandet om nåd. Och en troende kunde falla och förlora sin frälsning. Wesley höll fast vid både Guds suveränitet och människans frihet att samverka med Gud. Alla frälsning beror av Gud men människan har fortfarande frihet. Frälsning var möjlig bara genom Guds nåd. Men viljan frigjordes till att vilja göra Guds vilja. Det finns också inslag från mystiken i Wesleys teologi. Han var attraherad av mystikerns sökande efter den religiösa erfarenheten och av deras betoning av det inre livet. I boksamlingen var en sådan mystiker representerad som Blaise Pascal. Wesley läste också Madame Guyon och Francois Fenelon. Men han såg också deras svagheter, nämligen tendensen att dra sig undan världen och tjänsten för andra människor. De engelska puritanerna figurerar också i Wesleys teologi. Båda föräldrarna hade denna bakgrund i sin släkt. Från puritanerna hade han lånat sin predikostil och den fria bönen. Han delade också deras hängivenhet att relatera evangeliet till det dagliga livet. Den kontinentala pietismen hade också satt sina spår hos Wesley. Från herrnhutarna hade han fått insikten om vad gruppens gemenskap betydde för bibelstudium och bön. Däremot saknade han hos dem tillräcklig respekt för kyrkans sakrament. Wesley var inte bara evangelist utan också en väl genomtänkt teolog. Hans studier täckte hela hans liv och han blev väl förtrogen med den kristna historien och dess olika teologier. Han kunde finna en underliggande enhet i olika traditioner och använde det till tjänst för kyrkans förnyelse och väckelse. Wesleys organisation Wesley var en lysande organisatör men vilka var hemligheterna bakom hans organisation? Wesley betonade den praktiska kristendomen, en kristen tro som alltid skulle visa sig i den kristnes handlingar. Grannar och vänner kunde se att hans efterföljare ville leva ett kristet liv. Det fanns ingen ursäkt för att inte ta emot Guds nåd till ett helgat liv. Man kunde sträva efter att uppnå ett så fullkomligt liv som möjligt, även om fullkomlighet bara gällde för Jesu del. Till detta kristna liv behövdes också en praktiskt inriktad organisation. Denna organisation hade många nivåer och fångade upp människans olika behov. Wesley betonade människornas delaktighet och han fördelade dem som ledare i enlighet med deras gåvor. Det fanns en dynamik i organisationen, exempelvis genom att förkunnarna cirkulerade men också i att man prövade sitt liv i de s k klasserna och sällskapen. I dessa grupper hjälpte medlemmarna varandra att leva kristna liv, organised to beat the devil. De allmänna reglerna var a) att undfly allt slags ont, b) att göra allt möjligt slags gott och c) att bruka Guds nådemedel, särskilt Bibeln, bönen, nattvarden och gemenskapen. Denna typ av religiösa sällskap hade funnit under en längre tid i England (liksom på kontinenten). Den främsta påverkan kom från Speners Pia desideria. Man räknar med att det kan ha funnits 40 grupper i London. Även Wesleys mor hade organiserat en grupp, dock under faderns motstånd. Wesley hade erfarenhet av Holy club i Oxford men hade också ingått i liknande grupper under tiden i Georgia och vid hemkomsten till England. Herrnhutarna hade än mer förstärkt det positiva intrycket av olika typer av mindre kristna grupper. 6
Tanken var att varje metodist skulle tillhöra det s k sällskapet. För det krävdes egentligen bara att vilja ta sin tro på allvar. Men utöver detta tillkom möjligheten att delta i ett s k band eller en s k klass. Inom ett s k band var man uppdelade efter ålder och kön. Syftet var att hjälpa varandra till andliga framsteg. Det fanns färre band än s k klasser. Men banden bestod av små grupper på ungefär sex personer. Klassmötet var hörnstenen i Wesleys organisation. Det påbörjades 1742 och skulle i princip omfatta 12 personer. Syftet var att bära varandras bördor, genom att var och en rapporterade om sitt tillstånd. Genom denna effektiva disciplin lärde man känna varandra intimt. Medlemskap byggde inte på läropunkter utan på att vilja leva sitt kristna liv seriöst. Det förekom också bön och tacksägelse samt en insamling av penningmedel till de fattiga. Wesley fann här en struktur som gjorde att gruppen av nyomvända kom att fungera på ett bibliskt sätt. Visserligen byggde gemenskapen på disciplin men den utgjorde en helande kraft. En begynnande tro kunde växa lättare i en varm gemenskap. Där skedde enligt uppgift de flesta omvändelserna. Samlingarna höll samman den metodiska gemenskapen. Wesley pekar på att denna väckelse därför, till skillnad från Luthers reformation, kunde pågå under flera generationer. Det sporadiska i väckelsearbetet bands samman av dessa klassmöten. Ledarna hade till uppgift att besöka klassmötets medlemmar en gång per vecka. Det var för Wesley viktigt med lekmannaledare. Dessa var fler än resepredikanterna och utövade ett pastoralt ledarskap. De stod i en kollektiv gemenskap på en plats. Ingen hade, enligt Wesley alla förmågor som är nödvändiga för att bedja, fortsätta och fullkomna nådens verk i hela församlingen. Enligt beräkningar krävdes det ungefär 10 000 klassledare och kanske 10 000 andra ledare. Bland de nyomvända, av vilka många var fattiga och enkla människor, skulle Wesley hitta 1 ledare bland 5 medlemmar. Wesley hade denna tilltro till dessa människor. Han gick långt för att praktisera det s k allmänna prästadömet. Wesley och kvinnorna John Wesley levde sitt liv enligt de regler som hans mor lagt upp för honom. Hennes inflytande var så djupt på honom att hon kallats metodismens moder. När han skulle fatta viktiga beslut kontaktade han henne. Hon var troligen den enda som kunde mäta sig med honom men hennes inflytande blev troligen också ett hinder för John till en fungerande relation med kvinnor. Vem kunde leva upp till hennes standard? Under hela sitt liv var Wesley attraherad av kvinnor men blev besviken i kärlek och särskilt i sitt äktenskap. Trots detta levde han med kvinnor som andliga vänner. Med män var det annorlunda. Visserligen utsatte han sig för inflytande från män också men detta gällde främst fram till 1738. Han drog till sig begåvade män som han organiserade i sitt arbete och blev ledare för. Men enbart brodern Charles blev en livslång vän bland dem. Till andra män hade han under senare delen av livet mest en professionell relation. Under studieåren i Oxford var John kär i Sally Kirkham, som han kallade Varanese. Det fanns inte något fysiskt i deras relation. John var t o m tveksam till att berätta att han var förtjust i henne. Varenese uppmanar John att läsa Thomas a Kempis bok Om Kristi efterföljelse. Efter denna första förälskelse rörde sig John ytterligare en tid i de mer fashionabla hemmen. Hans nöjen var dans och teater. Ganska snart kom han dock att ingå i den s k heliga klubben med andra intressen. 7
Som missionär i Georgia blev John förälskad i en av församlingsborna, Sophy Hopkey. De gjorde promenader och ridturer tillsammans. Men John dröjde så länge med att berätta om sina känslor att Sophy lovades bort till en annan man. John hämnades på det mest otrevliga sättet han vägrade att viga dem. Hela församlingen kom i uppror och John fick fly från platsen och hem till England. Efter sin omvändelse mötte han ytterligare en kvinna, Grace Murray. Hon hade varit hans sköterska under en sjukdomstid och John anställde henne som assistent. Han blev mycket fäst vid henne. De beslutade sig att gifta sig. Men brodern Charles och John hade en överenskommelse att tillfråga varandra inför ett äktenskap. Charles gillade inte relationen på grund av att Grace var av s k ringa börd utan han tvingade Grace att bryta förlovningen och gifta sig med en annan predikant. John var helt förkrossad, vilket syns i dagböckerna. Inför nästa relation frågade John inte sin bror. Han gifte sig i hemlighet och mycket plötsligt 1751. Detta äktenskap var ett av hans livs största misstag. Man kan naturligtvis fråga sig vilken kvinna som skulle ha kunnat uthärda Wesleys hårda rutiner av arbete. Omvändelsearbetet och det ständiga predikandet gick före allt annat. Fru Vazeille var änka efter en sjöman. Hon blev en sjukligt avundsjuk hustru, som läste hans korrespondens i ren misstänksamhet. Hon förödmjukade sin man offentligt vid flera tillfällen genom att stjäla brev och publicera dem. De två separerade efter fyra års äktenskap (1755) men skildes aldrig formellt. Egentligen var Wesley gift i närmare trettio år. Men Johns dagböcker avslöjar närmast en kyla när hon omnämns. Han fick inte kännedom om sin hustrus död förrän efter begravningen och deltog alltså inte i hennes begravning (1781). För Wesley hade kvinnor en jämbördig ställning inför Guds ögon. Han använde kvinnor i sitt arbete även som förkunnare, dock inte som ordinerade förkunnare. Men kvinnan lyftes högt över sin position i den anglikanska kyrkan. Det var också vanligt att John i sina predikningar berömde kvinnor för deras entusiastiska kristna liv. Han besökte alltid kvinnor som haft visionära erfarenheter och skrev ner deras profetior. Men ibland avslöjade han dem som falska: för att Mer Wesley skulle lägga märka till henne. Karismatiska fenomen var inte ovanliga under Wesleys möten. Bön för sjuka förekom samtidigt som Wesley läste och publicerade medicinska verk. Överhuvudtaget var Wesley tolerant inställd till entusiastiska uttryck men han kunde gå emot alltför mycket skrikande och hoppande. Han såg att många människor förändrades och såg det därför som ett Guds verk. Många av hans främsta medarbetare (exempel Thomas Maxfield) hade gjort sådana erfarenheter. De upplevde något de aldrig gjort förut. Sedan levde de ett liv i praktisk godhet. Avslutning John Wesley dog den 2 mars 1791. Varje år hade han på födelsedagen skrivit ett tack till Gud i sin dagbok. Hans egen förklaring till den goda hälsan (han hade livet igenom en vikt på 56 kilo) var visserligen Guds nåd men också att han under femtio år stigit upp klockan fyra, hade predikat klockan 5 ( en av de mest hälsosamma övningarna i världen ) och att han rest minst 4 500 miles varje år. Vid hans död fanns det ungefär 80 000 metodister i England och 40 000 i Amerika. 1 på 30 engelsmän var metodist år 1800. Idag har metodismen ungefär 40 miljoner medlemmar. Wesley skriver i dagboken 1785 om hur senapskornet vuxit under de närmare femtio åren: de vet att religionen är ett heligt sinnelag. 8
I sin sista predikan (den 23 februari), talade Wesley över texten Sök Herren medan Han låter sig finnas. Han bars till graven av sex fattiga män. Hans sista ord var Det bästa av allt är att Gud är med oss. Per-Axel Sverker 9