Döden och trösten i historiskt perspektiv

Döden och trösten i historiskt perspektiv Birgitta Odén, professor emerita Historiska institutionen, Lunds universitet

Birgitta Odén Döden och trösten i historiskt perspektiv

Illustrationer: s. 37: Foto av Pia Fromholt och Birgitta Odén, 30 juli,1999, taget av Pias vän Vagn vid deras besök i Lund. s. 40: Vykortet som Pia Fromholt skickade till Birgitta Odén Leonardo da Vincis porträtt av Ginevra de Benci. Hon valde det utifrån dess frånvarande närvaro. 2

In memoriam Piæ Fromholt 3

4

Innehållsförteckning Innehållsförteckning... 5 Certecs förord... 6 Barbro Beck-Friis förord... 7 Författarens förord... 8 Kapitel I... 10 I historiskt perspektiv... 10 1. Dödens förvandlingar... 10 2. Brytpunkterna... 12 Kapitel II... 15 Tröstens former... 15 1. Den judiska trösttraditionen... 15 2. Den antika trösttraditionen... 16 3. Den kristna trösttraditionen... 17 4. Tröst i tystnadens tid och nu... 18 5. Döden som tröst... 23 6. En bioetisk appell... 27 Kapitel III... 28 Att skriva sin död... 28 1. Brevskriverskan... 30 2. Vänskapen... 31 3. Såret... 33 4. Arbetet som tröst... 37 5. Alternativen... 42 6. Döden tar sats... 43 7. Den rationella döden... 48 8. Hospice en möjlighet att leva rikt till slutet... 50 Kapitel IV... 57 Att lyssna till döendes röster... 57 1. Självvald död... 57 2. Livets mening(ar)... 59 3. De viktiga relationerna... 60 4. Trösten?... 61 Slutord... 63 5

Certecs förord Det är en glädje och en ära att få ge ut Birgitta Odéns Trösten och döden i Certecs rapportserie. Bakgrunden är som följer: Birgitta Odén, professor emerita i historia och välkänd äldreforskare, har följt verksamheten vid Certec i stort sett sedan dess tillkomst år 1987. Hon gjorde den första utvärderingen av Certec år 1991, se http://www.certec.lth.se/dok/externutvardering/, tillsammans med Carin Boalt, professor emerita i byggnadsfunktionslära ( 1999) och Håkan Lanshammar, numera professor och prefekt vid IT-institutionen i Uppsala. Under snart två decennier har Birgitta Odén sedan visat ett kontinuerligt intresse för vår verksamhet, och engagemanget blev ännu starkare då Certec år 2003 tog initiativ till forskningsprogrammet Äldre och design. Forskningsprogrammet har sedan utvecklat sig till att bli hela designinstitutionens program, se http://www.design.lth.se/projekt/aeldre_och_design/. Tillsammans med Barbro Beck- Friis, professor emerita i geriatrik, är Birgitta Odén programmets beskyddare och tillskyndare. Själv har jag haft förmånen att ha många samtal med Birgitta, ibland korta, ibland långa men alltid substantiella. De har ofta tagit sin utgångspunkt i något skriftligt. Så var det också när jag i början av år 2006 fick läsa hennes manus om Trösten och döden, skrivet inte bara med det skarpa intellektet utan också med det hela hjärtat, precis så som både Pia Fromholt (presenteras närmare i skriften) och hon själv önskade. Från första stund engagerade jag mig i att manuset skulle bli utgivet, men Birgitta hade några mindre fotnotskorrektioner kvar. Så hände det som dessbättre eller dessvärre ofta inträffar i kreativa forskares liv: hon kom att uppslukas av ytterligare en forskningsuppgift, och det här manuset fick vänta på sin tur. Tills nu, juni 2009, för nu är den andra forskningsuppgiften och dess manus klara, och därefter har Birgitta också gjort slutkorrektionerna i Döden och Trösten i historiskt perspektiv. Birgitta Odéns förord har kvar sin ursprungliga datering: advent 2005. Detta är inget misstag utan vill markera att manuset inte uppdaterats därefter: inte tillförts något nytt källmaterial och inte heller några nya forskningsreferenser. Ämnets och det föreliggande basmaterialets unika karaktär gör att skriften inte nämnvärt påverkas av detta tidsglapp. Dessutom innebar beslutet att bibehålla manuset precis som det var (efter bara några småkorrektioner) att det fick ha kvar den fräschör som det hade när det skrevs med hela hjärtat. Lund den 5 juni 2009 Bodil Jönsson 6

Barbro Beck-Friis förord Döden och trösten i historiskt perspektiv är en skrift som handlar om de stora, existentiella frågor som livshotande sjukdom ger upphov till, från vad som är viktigt i livet till dödsångest och självmord. Den här boken ger också en mycket personlig insikt i vänskapen och tröstrelationen mellan två forskare båda kvinnor och professorer som har mötts i den akademiska världen, och som genom sitt gemensamma intresse för de stora livsfrågorna och balansen mellan liv och död håller kontakten också då cancersjukdomen slår till. Genom brevväxling och telefonsamtal får vi följa bägges via dolorosa, och hur de delat de svåra utmaningar förlust, sorg och viljan att leva som cancersjukdomen föder. Man är som mest ensam när man ska dö. En livshotande sjukdom gör att allt omvärderas. Vad är meningen med livet, vad ger tröst när känslor av ångest, rädsla, ensamhet och vanmakt dominerar den cancersjukas verklighet? Hur nå tröst? I döden? På hospice? I religion, arbete, musik, konst, natur? Relationer? Den existentiella ensamheten kan vara mycket svår och trösten synas ouppnåelig. Birgitta Odén lyfter ömsint och kärleksfullt fram alla svåra känslor och beslut. Det är en skrift, som inte bara handlar om döden och trösten, utan framför allt om tillvaron i sin helhet och om livet självt. Den borde läsas av alla de inom vård och omsorg som försöker ge stöd och hjälp i nöd och sorg. Skriften lyfter fram de stora livsfrågorna och vårt oändliga behov av tröst. Denna skrift berör oss alla. Borensberg Sommaren 2009 Barbro Beck-Friis 7

Författarens förord Döden och trösten i historiskt perspektiv är ett tema, där det första begreppet är mångomskrivet i teologisk, filosofisk och medicinskt litteratur och det andra sällan är behandlat, ja, t.o.m. ifrågasatt, som vetenskapligt begrepp. Det historiska perspektivet avser att låta döden och trösten relateras till de mentalitetsförändringar som framträder, när man anlägger vad Eva Österberg kallat de långa linjernas strategi. Inspirationen till denna studie kommer från Astrid Norberg, professor i omvårdnadsforskning i Umeå. I början av november 1998 hade Landstinget Dalarna inbjudit till en seminariedag om åldrande, döende och ett värdigt liv. Biskop Claes-Bertil Ytterberg i Västerås stift inledde med reflexioner om livet före döden och Astrid Norberg avslutade dagen med en kort redogörelse för ett nytt program om tröst, som just inletts i Umeå. 1 Själv talade jag om mitt nyss avslutade arbete om äldres självmord i historiskt perspektiv. Efter konferensen föreslog Astrid Norberg mig att lämna självmorden men återanvända mitt empiriska material för att studera trösten i ett historiskt perspektiv. Men detta material hovrättsprotokoll från Göta hovrätt i Jönköping och häradsrättsprotokoll från Västsverige visade sig mindre givande för en analys av tröstens innehåll och former i äldre tid. Därför samlade jag några lundaforskare från olika ämnen kring temat Tröst: kyrkohistorikern Anders Jarlert, historikern Yvonne Maria Werner, läkaren och medicinhistorikern Bodil E. B. Persson, lexikografen Ragnhild Malmer och etikern Axel Carlberg. 2 Det visade sig då att en kyrkohistorisk infallsvinkel på tröst var mest givande, främst genom den stora mängden bevarade psalmer, begravningstal och trösteböcker. 3 Mitt eget arbete tog en ny vändning genom tillgången till personliga texter från vänner som kände till mitt arbete med tröst främst psykologen professor Pia Fromholt i Aarhus som jag tillägnat detta arbete. I ett senare skede av mitt arbete med trösten i historiskt perspektiv lade jag fram texter vid ett seminarium vid Institutionen för medicinsk etik, arrangerat av med. dr, teol. kand. Ingrid Bolmsjö, där professor Göran Hermerén, professor Ingalill Rahm Hallberg, docent Margareta Nyman, professor Barbro Beck-Friis och narkosläkaren Jan Beck-Friis deltog och gav värdefulla synpunkter. 4 När en historiker tar upp ett nytt ämne, som tvingar henne att gå över gränser till andra discipliner, kan ibland den professionella säkerheten svikta. I det läget är de personliga vännerna ett stort stöd. Flera trogna vänner har hjälpt mig att hålla min forskning levande, 1 A. Barle, red., En dag om åldrande, döende och ett värdigt liv. Landstinget Dalarna 1999. 2 Solveig Ståhl, intervjuare, Tröst handlar om att dela. LUM 2000:6. 3 Temat psalmers tröst har tagits upp av historikern i Stockholm Ann-Sofie Arvidsson. Se Döden som katharsis, red. Y. M. Werner. Stockholm 2004. 4 Ingrid Bolmsjö och jag färdigställde ett manuskript i maj 2004, som Ingalill Rahm Hallberg med vårt tillstånd använde i sin Andrus-Viidik-föreläsning vid den nordiska gerontologkongressen i Stockholm 2004. Kapitel III i detta arbete är min del av detta manuskript. Ingrid Bolmsjös tankar finns i L. Åkesson, red. Inför Döden, Edition Andersson. Höganäs 2006. 8

främst Eva Österberg, Bodil Jönsson och Barbro Beck-Friis. Jag tackar dem varmt för att de finns för mig. Utan bistånd av förste bibliotekarie Britt-Marie Lindahl, arkivarie Bengt Werner och högskolesekreterare Lena Leveen hade som vanligt mitt arbete inte kunnat genomföras. Tack! Lund i adventstid 2005 Birgitta Odén 9

Kapitel I I historiskt perspektiv Ett historiskt perspektiv på ett nutida problem eller ett samtida begrepp söker man för att förstå hur ett motsvarande problem lösts under andra demografiska, ekonomiska och kulturella premisser än dem som råder i dagens samhälle eller förutses i framtiden. 5 Men det sker inte bara av kuriositet. Viktigare är att söka fixera trender och förändringar i mentalitetsstrukturen och att fastställa de komplexa faktorer, som lett till förändringar. Förändringsprocesser sker i regel inte i trendmässigt jämna linjer. Det gäller därför att utpeka brytpunkterna i förändringen. Insatserna vid studier av trender kommer från olika håll från demografer, från sociologer, från ekonomhistoriker. Bland historiker är det främst de franska historiker som arbetar i Annales-skolans anda som tagit upp mentaliteternas förändringar inte minst dödens. Men den tyske historikern Norbert Elias landsflyktig i England har kanske haft ett ännu större inflytande genom sitt stora arbete om civilisationsprocessens förändringar från medeltiden till vår egen tid. Flera svenska forskare främst Eva Österberg i min miljö har anlagt de långa linjernas strategi i sin forskning. Min egen uppgift är vilket antyddes i förordet att relatera tröstens utformning till föreställningar om dödens innebörd. 1. Dödens förvandlingar Människan som art har ett väl utvecklat minne och en förmåga att planera inför framtiden. Genom dessa unika funktioner bär hon med sig minnet av andra människors död och insikten om sin egen kommande död. Tanken på döden egen eller närståendes är skrämmande, därför att vi inte kan föreställa oss en tillvaro utan tid och rum. Livet är det välkända, döden det okända. Människan har därför i alla kända kulturer utvecklat religiösa föreställningar om livet, döden och ett liv efter döden. 6 Så också i vår egen kultur. Det finns en mycket stor litteratur, där döden och föreställningen om döden är det centrala temat: filosofer från Sokrates till Wittgenstein, teologer från Augustinus till Martin Buber, demografer, sociologer, psykologer, litteraturforskare, etnologer, antropologer, arkeologer och medicinare har från sina forskningsområdens utgångspunkter behandlat människan och döden. Döden framstår som en av de tre stora existentiella frågorna kanske den största. Inom min egen disciplin historievetenskap väcktes intresset förhållandevis sent. Döden i sotsäng var inte en politisk fråga och döden på slagfältet var mer en fråga om siffror än om kulturhistoria. År 2004 höll de nordiska historikerna sitt 25:e årsmöte. Ett centralt tema för diskussionerna var Döden som katharsis. Nordiska perspektiv på dödens kultur- och mentalitetshistoria. 5 B. Odén, I historiskt perspektiv i En kompanjonbok till Forskningsetik och perspektivval, red. H. Jönson. Lund. Studentlitteratur 2004. 6 Z. Bauman, Döden, odödligheten och det moderna samhället. Sv. övers. Göteborg 1992. S. Einhorn, En dold Gud. Om religion, vetenskap och att söka Gud. Stockholm. Forum 1998. 10

Temat var som sagt ovanligt och de åtta bidragen till debatten samlades i en speciell volym Stockholm Studies in History, 71. Redaktören för volymen, Yvonne Maria Werner, framhåller i sin inledning att hanteringen av dödsproblematiken säger något om vad som upplevs som viktigt i ett samhälle och kastar ljus över livets mening och mål. Men trots ämnets betydelse finner hon att mycket litet ännu skrivits i ämnet i ett historievetenskapligt perspektiv som kultur- och mentalitetshistoria. Den historiografiskt inriktade danska forskaren Inga Floto hävdar i sin stora artikel, att döden är ett tema som internationellt behandlats i ett långt historiskt perspektiv, detta särskilt i fransk forskning. 7 Hon finner vid sin genomgång av den internationella historiska forskningen att man kan urskilja två tolkningstraditioner, som förklarar förändringen av döden i historien på olika sätt och som använder olika metoder. Men bägge traditionerna kommer fram till att föreställningen om döden förändras under tidens gång. Michel Vovelles banbrytande arbete om människors inställning till döden baseras på innehållet i tusentals testamenten från Provence som behandlas kvantitativt och visar att en sekularisering av människors föreställningsvärld påbörjades redan i mitten på 1700-talet och föregrep attackerna på kyrkan och religionen under franska revolutionen. Den andra franska forskningstraditionen utvecklades av den kände historikern Philippe Ariès och baseras på förändringar i gravskick och begravningsritual. Han kommer fram till att i ett långt historiskt förändringsperspektiv, så kan man iaktta en ökad individualisering av människornas föreställningsvärld, som långsamt bröt med de kollektiva tankevanor som bar upp den traditionella kristendomen. Endast i ett långt perspektiv kan dessa förändringar iakttas. Trenden pekar mot den privatiserade döden men Ariès kan finna flera brytpunkter som tillåter honom att periodisera dödens förändring över tid: den naturliga döden förkristen tid den personliga döden medeltiden den andres död 1600/1700-talen den förbjudna döden 1900-talets första hälft den kommersialiserade döden 1950-talet till nu Floto redogör sakkunnigt för diskussionen om Ariès metod och periodindelning. En tydlig period av brytning med synen på döden framträder i slutet av 1800-talet och under 1900- talets första hälft. Detta gäller också i vårt land. Döden medikaliserades och avlägsnades från familjen. Dödsprocessen institutionaliserades och teknifierades. Döendet skedde ofta i ensamhet. Den efterträdande perioden är i vår kulturkrets främst döendet som vårdkultur den palliativa vården. Under den tysta dödens tid förändrades förutsättningarna för döendet markant. Medicinska framsteg hejdade infektionssjukdomarna att få dödlig utgång. Döden inträdde i allt högre 7 I. Floto, Döden i historien i Y. M. Werner, red., Döden som katharsis, Stockholm. Almqvist & Wiksell 2004. Flotos tidigare arbeten om dödens historiografi har främst gällt dödsstraffets funktion i samhället. 11

åldrar. Cancersjukdomar ökade som dödsorsak, vilket ledde till längre tider av terminalvård. Långvårdskliniker började inrättas på sjukhusen. Det långsamma döendets problem började uppmärksammas av läkare, av vårdpersonal och av politiker. Ny kunskap om döendet växte fram. 1967 hade sjuksköterskan Dame Cicely Saunders kunnat öppna St. Christopher s Hospice för döende patienter och hennes vårdfilosofi på kristen grund spreds över världen. I USA publicerade Elisabeth Kühler-Ross 1969 sin banbrytande studie om döendet, baserad på intervjuer med döende patienter. I Sverige inledde läkaren och psykiatern Loma Feigenberg sina patientsamtal 1976 och publicerade sina teorier om terminalvård 1977. I Finland presenterade Katie Eriksson sin vårdteologi och i Sverige utvecklade Barbro Beck-Friis ett alternativ till hospicevård i livets slutskede lasarettsanknuten hemsjukvård. Hon och Peter Strang samlade de centrala linjerna i den nya vårdideologin i Palliativ medicin 1995. Även på politisk nivå uppmärksammades de döendes problem. 1973 bildades en internationell arbetsgrupp, IWG, och i Sverige tillsattes en utredning redan året efter som 1979 avgav sitt betänkande. 8 Flera utredningar har följt. Viktigast är Döden angår oss alla. Värdig vård vid livets slut. 9 2. Brytpunkterna Ariès och Vovelles periodisering av döendet förklaras med sekularisering och individualisering i den kollektiva mentaliteten. Sekularisering och individualisering är de två stora mentalitetsförändringar som också identifierats i andra studier av den västliga världens mentala förändringsprocesser. Dessa mentalitetsförändringar kan iakttas i litteratur, konst, kyrkobruk, livsformer. Sekulariseringen inleddes på en ideologisk nivå under upplysningstiden men kan också iakttas hos t.ex. en och annan medborgare i 1700-talets Stockholm. 10 Under 1800-talet kunde tendensen avläsas i minskade kyrkobesök och minskat nattvardsdeltagande. I gengäld tillväxte individualistiska frikyrkorörelser. När sociologer som Weber och Durkheim började studera religionen kom de till slutsatsen att religionen successivt skulle försvinna i Nord- och Västeuropa. Statistiskt har det kunnat visas att så skett, inte minst i Sverige. 11 Tesen om världens sekularisering har emellertid ifrågasatts av forskare som studerat fenomenet på global nivå. Peter L. Berger har 1999 samlat motargument mot sin tidigare ståndpunkt. 12 En ny prövning genomfördes av Pippa Norris och Ronald Inglehart. 13 De kom 8 För ovanstående beskrivning hänvisas till U. Qvarnström, Vår död. Liber Utbildning 1993. 9 Döden angår oss alla. Värdig vård vid livets slut. SOU 2001:6. Stockholm. Norstedts tryckeri AB. 10 A. Jarrick, Mot det moderna förnuftet, Stockholm 1992. 11 T. Pettersson, E. Hamberg, Denominatial pluralism and church membership, Journal of Empirical Theology 10, 1997. Man bör dock observera att frågesituationen kan förstärka svararens negativa tendenser. 12 P. L. Berger, ed., The desecularization of the world. Washington 1999. R. Stark, R. Fincke, Acts of faith. Explaining the human side of religion. Berkeley 2000. 13 P. Norris, R. Inglehart, Sacred and secular. Religion and politics worldwide. Cambridge 2004. 12

fram till att sekulariseringen fortgick i alla länder som erbjöd en existentiell trygghet i formativa år. Tendensen har ökat i vårt land under efterkrigstiden. 1947 trodde 80 % i Sverige på Gud och 71 % på ett liv efter döden. 2001 hade siffrorna sjunkit till 49 % för tro på Gud och 39 % för tro på ett liv efter döden. 14 Den brytpunkt i synen på döden som inträffade i slutet på 1800-talet och under 1900-talets första hälft var inte endast förorsakad av förändringar i det ideologiska och religiösa klimatet. Det berodde sannolikt också på att människors döende i vårt land institutionaliserades. I det agrara samhället hade de döende vårdats av sina anhöriga. Unga flickor socialiserades in i vård av döende. Under 1800-talets samhällsförändringar ändrades detta. 15 Allt fler döende var gamla som bodde på olika former av ålderdomshem. När sjukhusen i den begynnande välfärdsstaten utvecklades inrättades långvårdsavdelningar, där sjuka och gamla avled, ofta i ensamhet. Döden blev osynlig och den folkliga kunskapen om omsorg om döende försvann. Döden blev nedtystad. Detta är en viktig brytpunkt. Den andra inträdde efter Andra världskrigets slut. I Sverige politiserades döendet under 1950-talets socialpolitiska konflikter kring hemvård eller vårdhem. 16 Samtidigt växte ett nytt krav fram att vården av gamla och av döende skulle utvecklas vetenskapligt i takt med medicinens och den kliniska forskningens snabba utveckling. Forskare och vårdpersonal gav ut studier av döendet och det politiska samhället genomförde den ena statliga utredningen efter den andra om vården av döende: var? när? hur? 17 Tystnadens tid var definitivt förbi. Men nu måste samtalet föras under en ny himmel: sekularisering och individualisering genomsyrade samhället. Religionssociologerna Thorleif Pettersson och Owe Wikström i Uppsala har 1983 framlagt en hypotes om att i Sverige den generation som är född omkring 1930 är den första som inte som barn inskolats i den kristna traditionen. 18 Om detta håller, betyder det, att den första generation som når den frekventa dödsåldern utan att ha en kristen livsåskådning i bagaget att tro på eller återuppväcka är den kohort som blir 80 år 2010. Vilka tolkningsramar för de existentiella problemen kommer att stå dem till buds? 14 T. Pettersson, Bakom dubbla lås. En studie av små och långsamma värderingsförändringar. Institutet för Framtidsstudier 1998. 15 B. Odén, Äldre kvinnors krämpor i äldre tid i Könsmaktens förvandlingar. Göteborg 2003. 16 D. Gaunt, Hemvård istället för vårdhem i D. Gaunt, G. Lantz, Hemmet i vården Vården i hemmet. Falköping. Liber 1996. 17 B. Odén, Makt och kunskap i Ord i rättan tid, red. A. Björnsson m.fl. Stockholm. Carlssons förlag 2005. 18 T. Pettersson, O. Wikström, Religion och åldrande i Äldre i samhället, del 2, Stockholm. Liber förlag 1983. 13

Frågan inställer sig nu: hur har trösten inför döden förändrats under dessa kulturella förändringar i mentaliteter? Betyder en ökad sekularisering att psykoterapin skall överta kyrkans roll i det sekulariserade samhället? 19 Eller står vi inför nya former av religiositet? Vi har konstaterat att föreställningen om döden nått en viktig brytpunkt i vår egen kultur i mitten på 1900-talet och att detta inom en snar framtid kan få konsekvenser för tröstens former och innehåll. Därför är frågan viktig för individerna, för vårdsamhället, för politikerna. 19 O. Wikström, Den outgrundliga människan. Livsfrågor, psykoterapi och själavård. Stockholm. Natur och kultur 1999. Se särskilt kapitel 4. 14

Kapitel II Tröstens former När ett litet barn slår sig tillgriper mamma eller pappa instinktivt en form för tröst. Man blåser på såret för att lindra smärtan, man lägger förband för att bota såret och man förklarar hur skadan uppstått. Till slut tar man upp barnet i famnen och erbjuder närhetens och beröringens tröst. Vi har lärt oss att få tröst genom att det onda elimineras. Men döden kan inte elimineras. Det är en skilsmässa som kräver tröst för den som skall dö och för dem som skall leva kvar. Trösten för de kvarlevande är den som är mest analyserad i teologisk, etnologisk och historisk forskning. Trösten för den döende är mindre uppmärksammad annat än i vårdveten-skapen. Det är den som är temat för denna historiska studie. Vilka former har trösten då haft i ett historiskt perspektiv? Är det instinktiva beteendet biologiskt betingat och sammanhängande med artens överlevnad eller är det kulturellt betingat och föränderligt över århundradens gång? Kan vi bygga upp en filosofi och ett handlingsprogram för tröst som håller oberoende av de religiösa föreställningar om liv och död som gällt under tidigare århundraden? 1. Den judiska trösttraditionen I det Gamla testamentet framträder en speciell judisk trösttradition, förankrad i Jahves förbund med det judiska folket. Judarnas dramatiska historia krävde kollektiv tröst för folket och denna beskrivs som Jahves röst ur stormvinden eller något annat ovanligt naturfenomen. Jahves löfte till det judiska folket fick därigenom en tröstande bekräftelse. Även profeterna åberopade Jahves röst. Tröst för individen framträder främst i Jobs kraftmätning med Jahve Job på sin hög av aska och jord som också den slutade med Jahves maktdemonstration i en vindstorm. Men mest upplysande för den förkristna tröstformen är de tre vännernas besök hos Job för att trösta honom. Han ligger berövad sin materiella existens, hans barn och husfolk är döda, hans kropp är täckt av variga sår, som han skrapar med en krukskärva. Han menar själv att Jahve straffat honom orättfärdigt. Vännerna söker ge honom tröst genom att övertyga honom om att Jahve haft skäl att straffa honom och att han borde försona sig med sin Gud. Job avfärdar dem som usla tröstare. Han lyssnar inte heller på sin hustru som råder honom att söka döden för egen hand. Tröst uppnår han först när han försonat sig med Jahve och Jahve återgivit honom hans sociala och materiella liv. I Nya testamentet förändras trösttraditionen genom Jesu budskap om syndernas förlåtelse och ett evigt liv. I Pauli brev till individer och till grupper inpräglas detta tröstbudskap med nästan stereotyp intensitet. 15

2. Den antika trösttraditionen På 400-talet före Kristus utvecklade den grekiske läkaren Hippokrates en ny, rationell läkekonst. Den läkared han krävde att de utbildade skulle avlägga gällde tre bud: att bota, att lindra och att trösta. Denna målsättning gäller ännu i dag. De många böcker om läkekonst som tillskrivits Hippokrates beskriver olika sjukdomar och hur de botas och hur symptom lindras men är förhållandevis förtegen om tröstens former. Tydligen var det tillräckligt att läkaren var vänlig och uppmärksam så att patienten glömde sina plågor. 20 Den grekiska antika kulturen var som bekant en filosofisk, talande kultur. När Sokrates skulle tömma giftbägaren samlade han sina vänner omkring sig och samtalade. Språket var tröstens form. Denna föreställning lever kvar in i vår tid. Språket hävdar Georg Klein använder vi för att trösta varandra. 21 År 524 e.kr. var filosofen och politikern Boëthius i samma situation som Sokrates. Han var dömd till döden och väntade på sin avrättning. I detta läge skrev han Filosofins tröst, en bok som smugglades ut ur hans fängelse, spreds och lästes under århundraden. Tröstens form är en dialog mellan den dödsdömde och filosofins gudinna. Boëthius kallar henne sin läkare. Och filosofin inleder dialogen genom att uppmana Boëthius att tala: Om du väntar dig en läkares hjälp, måste du visa ditt sår. 22 Boëthius sår visade sig inte vara ångest inför döden eller smärtor från de kedjor, som fängslade honom. Såret var den olycka som drabbat honom genom den orättfärdiga anklagelsen och domen. Dialogen kom därför att handla om det onda i världen och maktens arrogans. Filosofins argumentering blir en tröst. Den dödsdömde kommer ur sin bitterhet och accepterar gudinnans påpekande att han trots allt har kvar en lycka : sin familjs kärlek. I vår egen kulturkrets har Astrid Norberg tagit avstamp i Boëthius behandling av trösten inför döden och föreslagit en modell för tröstandet, användbar i vår egen tids vårdpraktik. 23 Jag har starkt inspirerats av hennes tolkning och jag har tillåtit mig att här pröva modellen på en nutida, starkt uppmärksammad tröstbehövande grupp: de förstummade kvinnorna i Bosnien. Den svenska läkaren Christina Doctare har haft internationella uppdrag att hjälpa krigsskadade människor i Bosnien män som behövt proteser och rehabilitering, kvinnor som blivit våldtagna och skymfade. Hon har i sina böcker redogjort för sitt viktiga arbete. 24 Av hennes framställning framgår att den form för tröst som Boëthius framlagt och som Astrid Norberg utvecklat till en teori fungerar i ett omfattande, praktiskt arbete också i vår tid. Boëthius inledningsformel Om du väntar dig en läkares hjälp, måste du visa ditt sår är viktig, därför att det alltid finns starka emotionella blockeringar kring sårets uppkomst. Den som ger tröst har sedan främst fått lyssna. Den tröst som infunnit sig genom Doctares 20 E. Nachmanson, Hippokrates och hans tid. Stockholm 1921. 21 G. Klein, Så kan jag svara döden, när den kommer. Bonnier Esselte 2001. 22 A. M. S. Boëthius, Filosofins tröst. Sv. övers. Stockholm. Atlantis 1987. 23 A. Norberg, Fenomenet tröst. Utveckling av en teoretisk modell. Projektansökan 1999. 24 C. Doctare, Skapa andrum. Stockholm. Runa förlag 2003. 16

förståelse och egna erfarenheter av livet är ett fint exempel på kommunion den inledda läkningsprocessen som Astrid Norberg utnyttjar i sin tröstmodell. Det är således uppenbart att den antika modellen för tröst fungerar även i en nutida krissituation. Men hur fungerar trösten i en terminal situation? 3. Den kristna trösttraditionen Boëthius stora arbete om tröst spreds under medeltiden och lästes också under 1500- och 1600-talen och då främst av kungar och andra makthavare som fick tröst av Boëthius skildring av hur samhället fungerar och de risker makthavarna kan möta. Det märkliga är att Boëthius var kristen men alldeles undviker kristna tröstegrunder, trots att han själv väntade på döden. Det var den antika filosofin som gav trösten, inte de former för tröst som kyrkan utvecklat. Den främste teoretikern i den organiserade kyrkan var Augustinus. I sina Bekännelser berättar han att hans kristna mor Monnica länge var orolig för sin sons själs frälsning och att hon sökte sin tröst i böner till Gud. När Monnica avled på väg tillbaka till Afrika sörjde Augustinus henne djupt men först i nattens ensamhet kunde han gråta över sin förlust och fick då tröst genom detta. Som kristen skulle han inte gråta offentligt över att någon gick över gränsen och förenades med Gud 25. Under medeltiden utvecklade den katolska kyrkan sina tröstformer, fast förankrade i två grundpelare: Guds plan för människorna och ett evigt liv som jordelivets mål. Kyrkofäder skrev lärda avhandlingar, präster höll predikningar i sina församlingar, bröder från olika ordnar spred budskap, böcker för menigheten trycktes och spreds i Norden främst Själens tröst. 26 Det vore en intressant idéhistorisk uppgift att granska dessa budskap och söka fånga tröstens former. Genom bikt, förlåtelse och avlösning kunde den felande tröstas för sina felsteg. Och ars moriendi konsten att dö utvecklade en sinnrik liturgi för den som behövde tröst i dödens stund. 27 Reformationen ändrade formerna för trösten men innehållet blev ändå i stort sett detsamma. Det gällde att genomföra Guds plan med ens liv och dö i tron på sin frälsare. Och begravas enligt kyrkans ordning. De kulturella variationerna blev otaliga och antalet tröstböcker ökade och spred sig. 28 Boktryckarkonsten möjliggjorde också spridning av psalmböcker och andaktsböcker. 29 Historikern Ann-Sofie Arvidsson i Stockholm har inriktat sig på att studera tröstens plats i detta material. Av hennes rapport framgår att trösten 25 A. Ahlberg, Augustinus den första moderna människan. Lindblads 1952. 26 B. Odén, De gamla och deras livsvillkor i Signums kulturhistoria, 1, 2004. 27 A. Imhof, Ars moriendi. Die Kunst des Sterbens einst und heute. Wien & Köln. Böhlau 1991. Y. M. Werner, Ars moriendi i kampen om det goda samhället i Döden som katharsis. Stockholm. Almqvist & Wiksell 2004. 28 Idéhistorikern Kristiina Savin har inlett ett inträngande studium av tröst och trösteböcker 1550 1690. Jag tackar Kristina för att jag fått läsa hennes texter. 29 Se t.ex. Johann Gertrand, En lijten Haandbook af krafftig Tröst Then Man kan bruka emoot Dööden. Åbo 1679. 17

främst var riktad mot de efterlevande sörjande och hade formen av föreställningen av återförening efter döden. 30 Ett annat viktigt material för förståelsen av tröstens former är begravnings-talen. 31 De beskriver ofta döendeprocessen och tröstar de sörjande med den döde/dödas tapperhet i lidandet och förtröstan på livet efter döden. En mycket stor del av tröstlitteraturen avser att trösta inte den döende själv men de efterlevande. Riter och symboler i samband med begravningar avser att ge tröst för brustna relationer. Det centrala innehållet i den kristna traditionens tröstliturgi utgörs av föreställningen om det förväntade eviga livet, då relationerna kan återställas. Ett exempel på århundradens kristna tröstetradition är den romerske skalden Prudentius (348 413) begravningspsalm, som översattes av J. O. Wallin och fanns med i 1819 års psalmbok men försvann i 1986 års psalmbok: Nu tystna de klagande ljuden Och stille sig tårarnas flöden! Till liv och odödlighet buden Är mänskan av Gud genom Döden. Om trösten i det traditionella samhället först och främst förmedlades inom det kyrkliga livets ramar, så får man inte glömma att människorna, plågade, trötta av dagen slit och rädda för döden, utvecklade andra folkliga former för tröst, som gav glömska: danses macabres, processioner, väldiga begravningskalas, suporgier och andra utsvävningar. 32 4. Tröst i tystnadens tid och nu Under den period i dödens kulturhistoria som Ariès kallar den förbjudna döden och andra forskare kallat den tystade döden minskade intresset för tröst. De tröstböcker som analyserats från 1900-talets första hälft följer visserligen den kristna traditionen. 33 Men förändringstendenser framträder t.ex. genom ökat intresse för kremering. Kroppens uppståndelse ifrågasätts implicit i kremeringen. Några kända poeter och författare relaterar döden till sin alltmer naturanpassade världsbild. 30 A-S. Arvidsson, Psalmers tröst och stöd vid dödsfall i Döden som katharsis, red. Y. M. Werner, s. 122 152. Stockholm. Almqvist & Wiksell 2004. 31 G. Stenberg, Döden dikterar. En studie av likpredikningar och gravtal från 1600- och 1700-talen. Stockholm. Atlantis 1992. B. Bergner, Dygden som levnadskonst. Kvinnliga dygdeideal under stormaktstiden i Jämmerdal och fröjdesal. Kvinnor i stormaktstidens Sverige, red. E. Österberg, s. 71 124. Stockholm. Atlantis 1997. 32 W. Seelmann, Die Totentänze des Mittelalters. Lepizig 1983. 33 B. Odén, Tröst för gamla i Arkiv, fakultet, kyrka. Festskrift till I. Brohed. Lund 2005. 18

Birger Sjöberg skriver i Kriser och kransar: Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer, vilken lik ängslan nog tör äga övergång. Morgonen bräcker lätt, i samma stund det skymmer. Bäst som vårt solsken dog det sken vid fågelsång. Just som jag kved Jag dör, drömmande jag mig rör, svävande fram på ängar. Strängar i vindstråk jag hör. Liknar ej faran då trots skrämsels vita lakan mildaste skymningsblund i juninattens gång? Väl råder natt men så som sker vid sommarvakan. Bida en ringa stund och morgon slår sin sång! Svimning på huvudgärd, väckning vid luftig färd. Lågande längtan bara... Klara och strålande värld! Trodde min broder rätt är ständig sanningsglöden, varar min ömma dröm en evig fjäril lik. Stormig på många sätt men god är mörka döden, liknar en kolsvart ström, som för till grönskad vik. Just som mitt hjärtas slag domnat, förnimmer jag friskhets och lyckas bölja skölja i rodnande dag... 34 34 B. Sjöberg, Samlade dikter. Stockholm. Albert Bonniers förlag 1946. 19