Datum Sida 2014-12-19 1 (17) Kammaråklagaren Katarina Mörnstad Ert ärende Dnr Fi2014/4044 EBM A-2014/0591 Finansdepartementet Skatte- och tullavdelningen fi.registrator@regeringskansliet.se Yttrande över utkast till lagrådsremiss Dubbelprövningsförbudet och andra rättssäkerhetsfrågor i skatteförfarandet Ekobrottsmyndighetens grundläggande hållning till det föreslagna systemet framgår av yttrande över betänkandet Förbudet mot dubbla förfaranden m.m. (SOU 2013:62) av den 19 november 2013 där myndigheten har avstyrkt förslaget. Regeringen har nu reviderat delar av förslaget och i vissa delar infört förtydliganden. Det är positivt. Ekobrottsmyndigheten anser dock fortfarande att systemet är komplicerat. Förslaget innebär främmande moment för straffprocessen och ger åklagaren dubbla roller. Ett grundläggande krav på ett nytt system bör vara att systemet är enkelt och tydligt för såväl enskilda som för rättsväsendets aktörer samt att förslaget inte riskerar att stå i strid med Europakonventionens bestämmelser. Lösningen bör också vara heltäckande och inte lämna något utrymme för olika tolkningar av i vilka situationer Europakonventionens förbud mot dubbla förfaranden kan aktualiseras. Lika fall bör så långt möjligt behandlas på samma sätt. En av Ekobrottsmyndighetens principiella invändningar är att det föreslagna sakbegreppet är otydligt. Detta riskerar att medföra tillämpningsproblem, inte minst då det fortfarande är oklart vilken innebörd det europarättsliga sakbegreppet ska anses ha i flera situationer. En annan principiell invändning är att förslaget medför en uppenbar risk för sammanblandning av processordningar och beviskrav vilket bl.a. kan medföra att frågan om skattetillägg kan komma att behandlas olika beroende på om den prövas i förvaltningsdomstol eller i allmän domstol. Sammanblandningen av processer kan även påverka uppfattningen om domstolens objektivitet på ett negativt sätt. Ekobrottsmyndigheten anser att det kan ifrågasättas om det föreslagna systemet blir mer rättssäkert, rättvist och bättre för den enskilde. Utkastet till lagrådsremiss innehåller nya förslag till ändrad anmälningsplikt och en utökning av den särskilda åtalsprövningsregeln vid skattebrott. Ekobrottsmyndigheten avstyrker den förslagna ändrade anmälningsplikten och ifrågasätter förslaget till utökning av den särskilda åtalsprövningsregeln. Ekobrottsmyndigheten menar att förslaget kommer att medföra praktiska och ekonomiska konsekvenser. De ekonomiska konsekvenserna beräknas uppgå till minst 4,4 miljoner kronor per år. Initiala kostnader för kompetenshöjning och utbildning beräknas uppgå till ca 8,8 miljoner kronor. Kostnaderna för utveckling av IT-stöden kan i nuläget inte beräknas. I yttrandet lämnas vissa förtydliganden av tidigare lämnade synpunkter samt synpunkter på de förslag där myndigheten inte tidigare haft möjlighet att yttra sig. Fleminggatan 14 Box 220 98 104 22 Stockholm Tel Fax www.ekobrottsmyndigheten.se
2 (17) Principiella invändningar Ekobrottsmyndigheten har i sitt tidigare yttrande haft starka principiella invändningar mot förslaget, bland annat att alternativa lösningar inte har övervägts tillräckligt. Dessa kvarstår. I detta avsnitt lämnas Ekobrottsmyndighetens principiella invändningar mot förslaget i dess nuvarande form. Begreppet felaktivitet eller passivitet (sakbegreppet) behöver förtydligas ytterligare (7.5.1, 7.8.1) Ekobrottsmyndigheten instämmer i regeringens bedömning att det nya systemet kan utgå från Europakonventionens definition av samma brott. Myndigheten har härvid inga synpunkter på det föreslagna begreppet felaktighet eller passivitet. Tillämpningen är dock inte problemfri och det behövs ytterligare förtydliganden, exempelvis vad som gäller när det är fråga om olika uppgifter i samma deklaration eller inom samma skatte- och/eller inkomstslag i en deklaration. Europarätten gör att vi i dag har att förhålla oss till tre olika sakbegrepp: Det straffrättsliga brottet, det skatterättsliga sakbegreppet och den europarättsliga avgränsningen av samma brott. Detta medför problem när de olika sakbegreppen ska hanteras i ett och samma förfarande. Den straffrättsliga avgränsningen av saken kan förenklat sägas innebära en deklaration ett brott. Högsta domstolen har i sin uttolkning av dubbelbestraffningsförbudet (den europarättsliga avgränsningen) dock tillämpat ett snävare sakbegrepp än det straffrättsliga, se bl.a. NJA 2013 s. 502 p. 39. I korthet anser Högsta domstolen att skattetillägg och ansvar för skattebrott som baserar sig på en och samma deklarationsuppgift måste anses grundade på samma faktiska omständigheter, nämligen de konkreta handlingar som innebär att en oriktig uppgift lämnas i skattebrottslagens respektive skatteförfarandelagens mening. Därmed avser förfarandet, enligt domstolen, samma brott enligt Europakonventionen. En avgörande faktor är således vad som avses med en och samma deklarationsuppgift. En tolkning baserad på normalt språkbruk är att det är fråga om ett belopp som fylls i (eller utelämnas) i en deklaration. En sådan tolkning är också förenlig med Högsta domstolens senare avgörande i vilket domstolen funnit att när en skattskyldig i en deklaration har underlåtit att redovisa såväl inkomst av näringsverksamhet som mervärdesskatt, så hindrar inte ett skattetillägg avseende inkomstskatt en prövning av åtal för skattebrott avseende mervärdesskatt (NJA 2014 s. 371). Eftersom det straffrättsliga sakbegreppet, och därmed brottmålsdomens rättskraft, synes vara vidare än det som följer av Europakonventionen torde det straffrättsliga sakbegreppet kunna tillämpas utan att det står i konflikt med Europakonventionen. När det gäller det skatterättsliga sakbegreppet kan förhållandet vara ett annat. Detta illustreras bl.a. av Högsta förvaltningsdomstolens dom den 8 oktober 2014 i mål nr 6861-13. I målet, som avsåg resning, hade den skattskyldige i en deklaration lämnat oriktig uppgift om inkomst av tjänst genom att han inte redovisat vissa löneinkomster, däribland provisionsersättningar. Han åtalades för skattebrott avseende de oredovisade provisionsersättningarna och påfördes därefter skattetillägg avseende såväl provisionsersättningarna som andra löneinkomster. Högsta förvaltningsdomstolen fann att åtalet endast utgjorde hinder för påförande av
3 (17) skattetillägg avseende just samma inkomster som omfattades av åtalet, dvs. provisionsersättningarna, och inte beträffande andra oredovisade inkomster i samma inkomstslag. Om vad Högsta domstolen i sin uttolkning av Europakonventionen har uttalat om en och samma deklarationsuppgift ska uppfattas som att det avser en uppgift som har lämnats i deklarationen, eller som det uttryckts ovan ett belopp som fyllts i (eller utelämnats) i en deklaration, synes detta vara svårt att förena med Högsta förvaltningsdomstolens tillämpning i den angivna domen, där istället ett belopp i deklarationen har brutits ned i olika beståndsdelar som var för sig har ansetts utgöra saken i Europarättslig mening. För att säkerställa en rättssäker hantering måste begreppet felaktighet eller passivitet tydliggöras och exemplifieras ytterligare. Det är också avgörande för att säkerställa en enhetlig tolkning av begreppet och för att tillämpningen inte ska riskera att strida mot Europakonventionen. Problemen med tolkningen av begreppet kan illustreras utifrån några av exemplen i avsnitt 7.14. Situation 1 A avser enligt rubriken en oriktig uppgift i en deklaration när en person i sin inkomstdeklaration har redovisat en lägre inkomst av tjänst än vad han har haft. I situation 2 talas det däremot om flera oriktiga uppgifter när en person har redovisat såväl lägre inkomst av tjänst som lägre kapitalvinst än vad han haft. Det behöver förtydligas om det i situation 1 A, i det fall åtal hade väckts i det första skedet, skulle vara möjligt för Skatteverket att påföra skattetillägg i det andra skedet. Ett närmare resonemang behövs också i fråga om Högsta förvaltningsdomstolens tillämpning av saken påverkar bedömningen av den situation som beskrivs i situation 7.14.5. Situationen är visserligen avsedd att belysa processen vid avsaknad av skattebeslut men den belyser också den i praktiken vanliga situationen att det straffrättsligt görs en annan bedömning av skatteundandragandets storlek än vad som görs skatterättsligt. Förslaget innebär risk för sammanblandning av processordningar och beviskrav I utkastet till lagrådsremiss framhålls på flera ställen att skattetilläggsfrågan kommer vara en mindre del av processen. Ekobrottsmyndigheten delar inte denna bedömning utan menar regeringen har underskattat de svårigheter och den komplexitet som det föreslagna systemet medför. De olika beviskraven leder ofta till olika bedömningar av skatteunderlaget I mål om skattebrott är det vanligt att åklagaren utgår från ett annat skatteunderlag än det som Skatteverket har kommit fram till. Det är, exempelvis i ärenden avseende misstänkt skattebrott i enskild näringsverksamhet, vanligt att Skatteverket anser att de oredovisade inkomsterna är betydligt högre än vad åklagaren kan styrka. Skatteverkets och åklagarens bedömningar av underlaget och därmed skatteundandragandets storlek kan i dessa ärenden skilja sig avsevärt från varandra. I det föreslagna systemet medför detta en betydande ökning av åklagarens utredningsbörda eftersom åklagaren inte bara ska föra bevisning om det underlag som är väsentligt för brottmålet utan även om det underlag som ska ligga till grund för beskattningen (och därmed skattetillägget). I detta avseende skiljer sig åklagarens roll i det föreslagna systemet från åklagarens skyldighet att enligt 22 kap. 2 rättegångsbalken förbereda och utföra målsägandens talan om enskilt anspråk som grundas på brott
4 (17) Ett skattebeslut har endast begränsat bevisvärde Ett skattebeslut som inte har vunnit laga kraft utgör normalt inte tillräcklig bevisning för beskattningsunderlaget i domstol. Skattebeslutet kan överklagas och det är inte ovanligt att förvaltningsdomstolarna gör en annan bedömning av beskattningsunderlaget än vad Skatteverket gjort. Det är inte heller säkert att den allmänna domstolen ens kan godta ett lagakraftvunnet beslut om skatt som full bevisning för underlaget för skattetillägget bl.a. då det i brottmålet kan ha framkommit nya omständigheter som även ur ett skatterättsligt perspektiv kan påverka bedömningen av beskattningsunderlaget. Ett skattebeslut kan således inte ensamt utgöra bevisning för underlaget för skattetillägget. Domstolen måste göra en egen bedömning av det material som presenteras. Det ska också noteras att det inte alltid finns ett beslut om skatt redan under brottmålsprocessen, bl.a. då brottmålet på grund av häktade personer inte kan avvakta skatteprocessen. Skattebeslutet är dessutom många gånger av underordnad betydelse i brottmålsprocessen och det kan till och med hända att åklagaren, utifrån en straffrättslig bedömning, lägger skattskyldigheten på en annan juridisk eller fysisk person än vad Skatteverket har gjort. Sammanblandningen av processer kan påverka kravet på bevisning När skattetillägg ska prövas inom ramen för brottmålet kommer normalt utredningen som ligger till grund för skattetillägget i allt väsentligt vara densamma som i ansvarsdelen, dvs. betydligt mer robust än den hade varit om skattetillägget hade prövats i förvaltningsdomstol. Detta kan medföra att det i praktiken kan komma att ställas högre krav på bevisningen även avseende skattetillägget. Erfarenheterna från brottmålsprocessen är i vart fall i de större målen att försvaret lägger ett allt större fokus på att resa invändningar, vanligen så sent som under pågående huvudförhandling. Dessa invändningar kan oftast inte bemötas utan kompletterande utredning. Processen i allmän domstol kan under dessa förhållanden bli onödigt utdragen och medföra processekonomiskt negativa effekter. Sammanblandningen av processer medför således en risk för att skatteunderlaget kan komma att bedömas på ett annat sätt i allmän domstol än om frågan hade prövats i förvaltningsprocessen. Detta riskerar att leda till en skevhet i systemet och till att kravet på likabehandling av enskilda inte kan upprätthållas. Parallella processer kan leda till olika bedömningar Förslaget medför att processer om beskattningsunderlaget i praktiken kan komma att föras parallellt i både allmän domstol (i fråga om skattetillägg) och i förvaltningsdomstol (i beskattningsfrågan) vilket medför risk för att bedömningen kan komma att falla olika ut i de olika domstolarna. Ett troligt scenario är att skatteunderlaget och skattetillägget kommer att bedömas vara lägre i allmän domstol än i förvaltningsprocessen. Sammanblandningen av processer kan uppfattas påverka domstolens objektivitet En särskild fråga som kan uppkomma när både brottmålet och skattetillägget prövas i samma rättegång är hur man ska hantera material med användningsbegränsningar. Med hänsyn till att internationellt samarbete är vanligt förekommande i både brottmål och beskattnings-
5 (17) ärenden torde situationen inte vara ovanlig. Om en talan om skattetillägg inte kan föras utan information som begränsats för användning i brottmål är utgångspunkten (s. 126 f.) att åklagaren ska avstå från att föra en sådan talan. Om det däremot finns annan tillräcklig utredning (än den med användningsbegränsningar) ska åklagaren, som förslaget är utformat, föra talan om skattetillägg på grundval av den utredningen. I dessa situationer kommer det att finnas en utredning i brottmålsdelen innefattande materialet med användningsbegränsningar som inte fullt ut får användas i skattetilläggsdelen. Det finns en uppenbar risk för att domstolens objektivitet kan ifrågasättas och att det för det utlämnande landet kan framstå som att materialet har använts i strid mot aktuell användningsbegräsning. Tillämpningsproblem och praktiska effekter I det följande beskrivs ett antal tillämpningsproblem och andra praktiska effekter av förslaget som Ekobrottsmyndigheten vill kommentera. Myndigheten pekar också på områden som behöver utvecklas för att systemet ska vara rättssäkert och effektivt. Då förslaget rör centrala frågor för enskilda bör så få frågor som möjligt överlämnas åt myndigheterna eller rättstillämpningen att pröva. Åklagarens utredningsbörda förutses öka Det föreslagna systemet medför, enligt Ekobrottsmyndighetens bedömning, en betydande ökning av åklagarens utredningsbörda. Åklagaren kommer inte bara behöva föra bevisning om det skatteunderlag som är väsentligt för brottmålet utan även om det underlag som ska ligga till grund för beskattningen (och därmed skattetillägget). Skyldigheten att yrka skattetillägg bör förses med en ventil (7.12.2) Åklagaren är enligt 6 den föreslagna lagen om talan om skattetillägg i vissa fall (den föreslagna lagen) skyldig att i samband med åtalet framställa yrkande om skattetillägg. Ekobrottsmyndigheten anser att denna skyldighet, precis som vid talan om enskilt anspråk som grundas på brott, bör begränsas till situationer där talan om skattetillägg kan ske utan väsentlig olägenhet. Det kan inte uteslutas att det finns situationer då det av bl.a. rättssäkerhets- och processekonomiska skäl inte är motiverat att föra talan om skattetillägg exempelvis då den skatterättsliga utredningen kräver oproportionerligt stor utredningsinsats. Detta gäller särskilt i häktade mål där det inte är möjligt att förlänga häktningstiden i avvaktan på utredning som enbart tar sikte på frågan om skattetillägg. Också rättssäkerhetsaspekter bör kunna vägas in i bedömningen och för enskilda kan bl.a. handläggningstiden motivera att åklagaren avstår från att föra talan om skattetillägg. Detta gäller särskilt om skattetilläggsfrågan behöver invänta utgången i skatteprocessen. Avsnittet om slutliga spärrar bör utvecklas (7.5.3) Det föreslagna systemet utgår från Högsta domstolens och Högsta förvaltningsdomstolens praxis om att låta tillämpningen av dubbelprövningsförbudet styras av tidpunkten för åtal respektive beslut om skattetillägg, vilket är att gå längre än vad Europakonventionen kräver. Ett undantag gäller dock för det fallet att skattetillägget undanröjs genom omprövning, då den
6 (17) slutliga spärren enligt förslaget inte längre ska gälla (avsnitt 7.5.6). Däremot föreslås inte motsvarande undantag för andra situationer som kan uppkomma då det varken finns ett annat pågående förfarande eller ett rättskraftigt avgörande. Några exempel är att åklagaren justerar åtalet så att en viss felaktighet eller passivitet inte längre omfattas av åtalet eller att en domstol skiljer ett mål eller en del av ett mål ifrån sig genom ett beslut som inte vinner rättskraft. Även om det inte går att reglera alla tänkbara fall i vilka denna situation kan uppkomma bör överväganden i fråga om när en slutlig spärr kan upphöra att gälla utvecklas. I denna fråga hänvisar regeringen till Högsta förvaltningsdomstolens dom den 9 oktober 2014 i mål nr 3468 3470-13 och menar att domen svårligen kan tolkas på annat sätt än att ett väckt åtal har slutlig spärrverkan, dvs. oavsett vad som inträffar därefter. Enligt Ekobrottsmyndighetens uppfattning är, med hänsyn till domstolens uttalande om att det straffrättsliga förfarandet pågick när skattetillägget beslutades, en rimlig tolkning av avgörandet att domstolen har ansett att det förelåg lis pendens på grund av det pågående straffrättsliga förfarandet. Det kan enligt myndigheten inte klart utläsas att domstolen skulle ha kommit till samma slut om åtalsjusteringen hade ägt rum innan beslutet om skattetillägg fattades. Upphörande av tillfällig spärr och underrättelser avseende förändringar i utredningen bör knytas till formella beslut (7.5.5, 7.5.8 och 7.19.1) Ekobrottsmyndigheten anser att det är problematiskt att låta den tillfälliga spärren styras av när den aktuella felaktigheten eller passiviteten inte längre är föremål för utredning om brott. Problemställningen påverkar även den föreslagna underrättelseskyldigheten vid förändringar i brottsutredningen. Åklagaren fattar ett formellt beslut när en brottsmisstanke avslutas (exempelvis genom att lägga ned förundersökningen) men inte när förundersökningen begränsas till att avse endast någon av flera felaktigheter eller passiviteter inom samma brottsmisstanke. Förundersökning kan därför pågå avseende ett brott (i en deklaration) men av olika skäl ta sikte endast på felaktigheter avseende något skatte- eller inkomstslag. En förundersökning är en levande process där det inte alltid är möjligt att exakt redogöra för när en felaktighet eller passivitet inte längre är föremål för utredning av brott. För att skapa överskådlighet och tydlighet för såväl myndigheterna som för enskilda menar Ekobrottsmyndigheten att tiden inom vilken Skatteverket kan påföra skattetillägg måste kopplas till ett formellt beslut. Skatteverket bör därför, enligt Ekobrottsmyndighetens uppfattning, ges möjlighet att, i de fall det dessförinnan inte har fattats något formellt beslut om brottsmisstankarna, besluta om skattetillägg inom sex månader från det åtal väckts om felaktigheten eller passiviteten rör en omständighet som inte är föremål för åtalet. Skatteverkets sexmånadersfrist bör under alla förhållanden börja löpa först när åklagaren har underrättat verket om att en felaktighet eller passivitet inte längre är föremål för utredning. Då det är förenat med praktiska problem att underrätta Skatteverket om sådana förändringar under brottsutredningen som inte kräver formella beslut, bör underrättelseskyldighet endast gälla vid formella beslut.
7 (17) Underrättelser när ärenden har initierats av annan än Skatteverket (7.19.1) Ekobrottsmyndigheten motsätter sig den föreslagna skyldigheten för åklagaren att redan när förundersökning har inletts underrätta Skatteverket vid anmälningar som initierats av annan. Om syftet med denna underrättelseskyldighet ska uppfyllas måste nämligen ett antal personer hos Skatteverket få tillgång till uppgiften. Detta innebär risker för att det alltför tidigt och på fel sätt avslöjas för misstänkta personer att en förundersökning pågår. Detta hotar i vissa fall allvarligt möjligheten att effektivt bekämpa grov organiserad ekonomisk brottslighet. Ekobrottsmyndigheten vidtar själv internt ett antal säkerhetsåtgärder för att förhindra att kännedom om känsliga ärenden sprids utanför en begränsad krets. Underrättelseskyldigheten är en konsekvens av förslaget till tillfällig spärr för Skatteverket att besluta om skattetillägg när förundersökning inletts för brott avseende samma sak och person. Det är svårt att se att det finns behov av underrättelse i andra fall än när den fysiska personen riskerar att drabbas av skattetillägg eftersom syftet är att undvika dubbelbestraffningssituationer. Om den föreslagna underrättelseskyldigheten ska införas bör den förses med en ventil som möjliggör för åklagaren att skjuta upp underrättelsen i särskilt känsliga fall. En sådan ventil är enligt myndighetens uppfattning nödvändig för att kunna upprätthålla en effektiv ekobrottsbekämpning vid grov organiserad ekonomisk brottslighet. En sådan ventil skulle inte heller stå i strid med Europakonventionens förbud mot dubbla förfaranden. Det bör under alla förhållanden uppdras åt Skatteverket att utforma system och rutiner för att en mottagen underrättelse om förundersökning kan hanteras på ett sådant sätt att utredningen om brott inte riskerar att förstöras eller försvåras. Anmälningsplikten bör vara oförändrad (7.6) Ekobrottsmyndigheten avstyrker regeringens förslag till förändrad anmälningsplikt. Den föreslagna ändringen har inte tidigare remissbehandlats, varför det saknas närmare utredning och analys av konsekvenser. Det saknas också överväganden om alternativa lösningar. Enligt Ekobrottsmyndighetens erfarenhet håller det stora flertalet anmälningar från Skatteverket hög kvalitet. Den av utredningen redovisade statistiken (tabell 1 2 i bilaga 4) om att den övervägande delen av de anmälda brottsmisstankarna leder till förundersökning ger stöd för denna bedömning. Det kan finnas flera skäl till att brottsanmälningar inte leder till förundersökning. Ofta beror detta på omständigheter som bara åklagaren har tillgång till och kan bedöma, exempelvis om förundersökning inte ska inledas med stöd av regelverket om förundersökningsbegränsning. I sammanhanget bör noteras att den redovisade statistiken avser anmälda brottsmisstankar och inte anmälda ärenden (varje ärende innehåller vanligen flera brottsmisstankar). Erfarenhetsmässigt gör Skatteverket redan i dag en viss bedömning av det subjektiva rekvisitet och anmäler inte ärenden där det utifrån Skatteverkets utredning uppenbart framgår att det saknas brottsligt uppsåt. Enligt Ekobrottsmyndigheten torde detta vara förenligt med den nu gällande anmälningsplikten.
8 (17) Ekobrottsmyndigheten avstyrker att Skatteverket, utöver den bedömning som redan görs, inför anmälan ska göra någon närmare bedömning av det subjektiva rekvisitet. En sådan bedömning kräver ofta kännedom om konkreta faktorer eller omständigheter som Skatteverket normalt inte har tillgång till utan som kan behöva redas ut i förhör. Det skulle vara högst olyckligt om Skatteverket genom att exempelvis kontakta den berörda personen vidtar utredningsåtgärder rörande det subjektiva rekvisitet. Det finns en uppenbar risk att sådana åtgärder förstör den kommande förundersökningen och riskerar också att röja för den misstänkte att en brottsanmälan övervägs. Den misstänktes rätt till en rättvis rättegång kan också riskeras. Utredningar av det subjektiva rekvisitet måste därför även fortsättningsvis uteslutande ske inom ramen för en förundersökning. För att öka effektiviteten är det angeläget att Skatteverket vid brottsanmälan bifogar material som tjänsteanteckningar, dokument etc. som kan ge åklagaren underlag för bedömningen av det subjektiva rekvisitet. Detta material kan vara till nytta under förundersökningen och kan i vissa fall även påverka bedömningen av om förundersökning ska inledas eller inte. Slutligen anser Ekobrottsmyndigheten att den föreslagna lagtexten är otydlig och i viss mån motsägelsefull. Om anmälningsplikten ska ändras skulle ett alternativ vara att föreskriva att anmälan ska göras om det kan misstänkas att brott enligt skattebrottslagen har begåtts, jämför 6 bidragsbrottslagen (2007:612). Även ett sådant alternativ kräver utredning och konsekvensanalys. Åtalsprövningsregeln det saknas bl.a. utredning av konsekvenser m.m. (7.6) Ekobrottsmyndigheten ifrågasätter regeringens förslag till utökad åtalsprövningsregel. Förslaget kan i praktiken komma att innebära en avkriminalisering av relativt omfattande skatteundandraganden. Frågan har inte tidigare remissbehandlats och det saknas därför närmare utredning och analys av konsekvenser samt överväganden om alternativa regleringar. Den föreslagna utökade åtalsprövningsregeln gäller för brott där det undandragna skattebeloppet understiger två basbelopp, dvs. i dag närmare 90 000 kronor. Detta motsvarar oriktiga uppgifter/ej lämnade uppgifter avseende långt högre belopp och kan i vissa fall motsvara en inkomst av tjänst upp till ca 400 000 kronor där straffvärdet uppgår till en eller ett par månaders fängelse. Mål om skattebrott, där skattetillägg för samma sak och person kan aktualiseras, handlar främst om brott i enskild näringsverksamhet. I dessa ärenden finns ofta även misstankar om bokföringsbrott och/eller försvårande av skattekontroll. Åklagarna har i sådana situationer redan i dag, med stöd av reglerna om förundersökningsbegränsning, möjlighet att låta bli att utreda och lagföra skattebrott och istället fokusera utredningen på bokföringsbrott/försvårande av skattekontroll (se bl.a. Riksåklagarens riktlinjer RåR 2008:2 s. 13). Detta förutsätter bl.a. att det utöver påföljden för bokföringsbrott/försvårande av skattekontroll inte krävs påföljd för skattebrottet, vilket vanligen inte är fallet vid mindre skatteundandraganden. Det kan därför ifrågasättas om det behövs en utökad åtalsprövningsregel. En åtalsprövningsregel med den föreslagna utformningen ger betydligt mindre utrymme för en lämplighetsbedömning i det enskilda fallet än vad reglerna om förundersökningsbegränsning ger.
9 (17) Det är också viktigt att förslaget rör en åtalsprövningsregel och inte en gräns för vad som ska anmälas. Åklagarens åtalsprövning grundar sig inte enbart på skatteundandragandets storlek utan också på andra omständigheter, såsom tidigare brottslighet etc., som Skatteverket normalt inte har tillgång till. I vissa ärenden kan det även behöva göras en kvalificerad bedömning av brottens rubricering. Det kan många gånger också, även om åtal för skattebrott inte anses påkallat av särskilda skäl, finnas misstankar om andra i ärendet anknytande brott såsom bokföringsbrott och/eller försvårande av skattekontroll. Det vore högst olyckligt om den föreslagna utökningen av åtalsprövningsregeln kommer att påverka Skatteverkets anmälningar till Ekobrottsmyndigheten. En sådan tillämpning skulle få stora konsekvenser för Ekobrottsmyndighetens lagföringar och möjligheter att utreda även andra typer av brott. Effekterna av åtalsprövningsregeln avkriminaliseringen kan då i praktiken bli betydligt mer omfattande än vad som är avsett. Om åtalsprövningsregeln utökas behövs ett myndighetsgemensamt uppdrag rörande Skatteverkets anmälningsförfarande. Den föreslagna regeln tar sikte på brott och riskerar om den i varje given situation tar sikte på det enskilda brottet i straffrättslig mening att få ett mycket vidsträckt tillämpningsområde. Om varje brottsmisstanke ska bedömas isolerat innebär detta i praktiken en mycket omfattande avkriminalisering inom skatteområdet. Enligt nuvarande praxis utgör varje felaktig deklaration ett brott. Vissa förfaranden deklareras ofta och brottsligheten (skatteundandragandet) består då av flera, och oftast många, brott med lägre belopp. Andra förfaranden deklareras mer sällan och då uppgår brottsligheten (skatteundandragandet) av naturliga skäl till betydligt högre belopp. Ekobrottsmyndigheten uppfattar regeringens intentioner så att åtalsprövningen styrs av värdet av det totala skatteundandragandet. Det behöver emellertid förtydligas hur den föreslagna åtalsprövningsregeln ska tillämpas när skatteundandraget för det enskilda brottet understiger två basbelopp men för den samlade brottsligheten totalt överstiger detta belopp. Av den föreslagna regelns ordalydelse framgår att regeln ska gälla när det undandragna skattebeloppet understiger två prisbasbelopp. Denna formulering kan leda till tillämpningsproblem, även om det av författningskommentaren till 13 skattebrottslagen framgår att bestämmelsen även omfattar det belopp som kunde ha undandragits, eftersom skattebrottet är konstruerat som ett farebrott. Skatteverkets medverkan i brottsutredningen bör författningsregleras För att säkerställa effektiviteten i processen bör Skatteverkets medverkan i brottsutredningen regleras i lag eller förordning. En jämförelse kan här göras med det förslag som lämnas i SOU 2014:46 till en lagreglerad möjlighet för åklagare att anlita biträde av Finansinspektionen vid förundersökning avseende marknadsmissbruksbrott. Vid utredningar av bland annat grov organiserad ekonomisk brottslighet är det av stort värde att åklagaren kommer in tidigt i brottsutredningen. Det är inte säkert att det i detta skede finns ett beslut om skatt eller att Skatteverket, om anmälan har initierats av annan, har kännedom om brottsutredningen. I dessa utredningar behöver Ekobrottsmyndigheten kunna begära biträde av Skatteverket för att få till stånd en omedelbar utredning av beskattningsunderlaget och andra omständigheter av betydelse för omfattningen av skattetillägget.
10 (17) Ekobrottsmyndigheten anser att det är angeläget att Skatteverket även i samband med anmälan om brott bidrar med sin uppfattning i skattetilläggsfrågan (med bedömning av underlag, procentsats och ev. befrielsegrunder). Skatteverket bör även i övrigt, på begäran av åklagaren, vara skyldig att lämna en sådan uppfattning och på begäran av åklagaren kunna lämna biträde i vissa skatterättsliga frågor. Samordning av sanktioner (7.11) Ekobrottsmyndigheten avstyrker förslaget om att från skatteförfarandelagen ta bort den särskilda befrielsepunkten avseende straffkumulation. Av skatteförfarandelagen följer nu att den skattskyldige helt eller delvis kan befrias från skattetillägg om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp på grund av att han eller hon även fällts till ansvar för brott enligt skattebrottslagen (1971:69). Har prövningen av skattebrottet skett efter det att skattetillägg beslutats ankommer det istället på den allmänna domstolen att beakta skattetillägget med stöd av 29 kap. 5 brottsbalken. I det föreslagna systemet ska domstolen samtidigt ta ställning till både påföljd och skattetillägg. Det är därför angeläget att det görs en närmare analys av vilket straff som ska vara primärt påföljden eller skattetillägget. Ekobrottsmyndigheten anser att det måste vara möjligt att göra en helhetsbedömning av sanktionerna. Det är svårt att förutse alla situationer och det är därför vanskligt att införa ett system som i huvudsak bygger på att skattetillägget har företräde och påföljden sätts ned. I sammanhanget hänvisas även till Högsta domstolens resonemang om samordning av företagsbot och påföljd i rättsfallet NJA 2012 s. 826. Högsta domstolen ansåg i den aktuella situationen att straffet skulle ha företräde framför företagsboten, trots att företagsbot normalt har företräde framför straff. Ekobrottsmyndigheten har även i andra sammanhang framfört synpunkter på förslag om att ytterligare sanktioner ska leda till påföljdslindring, se bl.a. Ekobrottsmyndighetens yttrande över betänkandet Nya påföljder (SOU 2012:34), dnr Ju2012/4191/L5. För att möjliggöra rimliga helhetsbedömningar måste finnas/införas regler som möjliggör för domstolen att kunna besluta om hel eller delvis befrielse från skattetillägg. Det är enligt Ekobrottsmyndighetens bedömning tveksamt om 51 kap. 1 första stycket skatteförfarandelagen ger den möjligheten särskilt mot bakgrund av att det föreslås att den nu gällande bestämmelsen som tar sikte på samordning av sanktioner upphävs. Om regeringen anser att nuvarande 51 kap. 1 andra stycket inte är tillämplig vid samtidig prövning av sanktioner bör bestämmelsen, istället för att lyftas ur lagen, formuleras på så sätt att den möjliggör hel eller delvis befrielse från skattetillägg i sådana situationer. Övriga synpunkter Förslaget saknar analys av hur frågan om företagsbot ska behandlas i dubbelbestraffningshänseende Ekobrottsmyndigheten anser att det behövs en översyn kring hur juridiska personer ska bedömas i dubbelbestraffningssituationer, exempelvis när en felaktighet eller passivitet i ett aktiebolags deklaration kan aktualisera såväl skattetillägg för bolaget som talan om företags-
11 (17) bot. Det är som tidigare nämnts angeläget att ett nytt system blir heltäckande och att det i detta system inte finns utrymme för olika tolkningar av i vilka situationer Europakonventionens förbud mot dubbla förfaranden kan aktualiseras. Lagens tillämpningsområde försvårande av skattekontroll bör undantas m.m. (7.3.2 och 7.8) Ekobrottsmyndigheten anser att försvårande av skattekontroll inte ska omfattas av den föreslagna lagen eftersom det i detta avseende inte finns skäl att göra någon skillnad mellan försvårande av skattekontroll och bokföringsbrott, jämför Högsta domstolens beslut den 13 juni 2014 i mål nr Ö 3157-13. Tillfällig spärr för juridisk persons skattetillägg (7.5.7) Ekobrottsmyndigheten anser att det finns behov av en tillfällig spärr för ansökan om företrädaransvar m.m. mot fysisk person för juridisk persons skattetillägg när brottsanmälan gjorts mot företrädare för juridisk person, liknande den spärr som föreslås för skattetillägg mot fysisk person. Utan sådan spärr finns en risk för dubbla förfaranden där slumpen får avgöra vilken utredning som får slutligt företräde. Även om det är förhållandevis ovanligt med ansökan om företrädaransvar m.m. för juridisk persons skattetillägg är det enligt Ekobrottsmyndighetens uppfattning otillfredsställande om lagstiftningen redan från början ger utrymme för risk för oavsiktligt otillåtna förfaranden. Det är även processekonomiskt omotiverat med parallella utredningar när endast den ena utredningen kan leda till åtal respektive företrädaransvar. Prövningen och handläggningen av skattetillägget i brottmålsrättegången (7.10) Ekobrottsmyndigheten instämmer i huvudsak i regeringens förslag om att prövningen av de materiella frågorna om skattetillägg ska styras av reglerna i skatteförfarandelagen och att den processuella handläggningen ska ske enligt rättegångsbalkens regler. Den lagtekniska lösningen Den processuella handläggningen av skattetilläggsfrågan ska enligt förslaget ske enligt vad som är föreskrivet för det brottmål som frågan om skattetillägg har samband med. Detta innebär i praktiken att rättegångsbalkens regler ska tillämpas, vilket bör förtydligas i 4 den föreslagna lagen. Regeringens förslag innebär inga ändringar i rättegångsbalken, utan regler kring särskilda processuella situationer finns istället i den föreslagna lagen. Det bör enligt Ekobrottsmyndighetens uppfattning övervägas om inte alla processuella regler bör finnas samlade i rättegångsbalken. Det vore exempelvis mest logiskt att finna alla regler om strafföreläggande i 48 kap. rättegångsbalken. I vart fall bör en hänvisning till den föreslagna lagen övervägas. Reella straffprocessuella tvångsmedel Ekobrottsmyndigheten delar regeringens bedömning att skattetilläggets administrativa karaktär manar till försiktighet avseende straffprocessuella tvångsmedel men anser att åklagaren i det nya systemet inte bör få sämre möjligheter till tvångsmedel än vad som i dag gäller för bevissäkring enligt 45 kap. skatteförfarandelagen.
12 (17) Regeringens utgångspunkt är att material som har inhämtats genom tvångsmedel får användas i skattetilläggsfrågan om inte användningsbegränsningar eller dylikt förhindrar det. Detta innebär exempelvis att originalmaterial som finns i beslag i brottmålet kan användas som bevisning även avseende skattetilläggsfrågan så länge brottmålsprocessen pågår men inte efter att brottmålet har vunnit laga kraft eftersom beslaget då inte längre kan bestå. Det bör därför i det fortsatta arbetet övervägas om inte i vart fall reglerna om beslag ska få tillämpas i skattetilläggsfrågan. I det fortsatta arbetet bör även belysas om material från hemliga tvångsmedel får användas i skattetilläggsfrågan. Underrättelse till den enskilde, stämningsansökans innehåll och strafföreläggande (7.12.1-2 och 7.12.5) Ekobrottsmyndigheten har vissa synpunkter på den föreslagna handläggningen av skattetillägget. Det är även något oklart vad som är tänkt att omfattas av underrättelsen till den misstänkte och vad en stämningsansökan respektive ett strafföreläggande ska innehålla, bl.a. eftersom det i bestämmelserna används olika lokutioner. Bestämmelserna har stor praktisk betydelse för handläggningen av skattetilläggsfrågan och det bör därför ytterligare utvecklas hur de är tänkta att tillämpas. Enligt 5 den föreslagna lagen ska den misstänkte underrättas om att skattetillägg kan komma att tas ut samt om grunderna för detta. Av författningskommentaren till 5 framgår att detta innebär att inte bara skälen för skattetillägg ska anges utan även eventuella befrielsegrunder. Enligt Ekobrottsmyndighetens uppfattning är det oklart vad som avses med skälen för skattetillägg. Detta torde också påverka bedömningen av vilka uppgifter som stämningsansökan respektive ett strafföreläggande ska innehålla. Enligt 6 andra stycket den föreslagna lagen ska åklagaren i stämningsansökan bl.a. lämna uppgift om skattetillägget och de omständigheter som det grundas på. Enligt författningskommentaren framgår att åklagaren ska lämna uppgift om med vilken procentsats och på vilket underlag skattetillägget ska beräknas samt ta upp eventuella befrielsegrunder. I 10 andra stycket den föreslagna lagen anges att strafföreläggande ska innehålla uppgift om underlaget för skattetillägget och de omständigheter som skattetillägget grundar sig på. Av författningskommentaren till 10 framgår att det ska anges med vilken procentsats och på vilket underlag skattetillägget ska tas ut. Det är angeläget att frågan om skattetillägg kan hanteras som en naturlig del i brottmålsprocessen. Det kan då inte ankomma på de brottsutredande myndigheterna att redan i samband med förhöret lämna några mer omfattande grunder för skattetillägget än vad som lämnas om brottsmisstanken under förundersökningen. I brottmålet lämnas exempelvis inte underrättelse om den tänkta påföljden eller grunder för ansvarsfrihet (exempelvis nödvärn). Den misstänktes/skattskyldiges rätt att ta del av utredningen och yttra sig över den måste istället anses tillgodosedd genom vad som i övrigt gäller för utredningen enligt 23 kap. 18 rättegångsbalken. Det bör inte heller ankomma på åklagaren att i stämningsansökan eller strafföreläggande närmare utveckla de omständigheter inklusive befrielsegrunder som talan om skattetillägg
13 (17) grundar sig på. Mer förenligt med brottmålsprocessen är istället att åklagaren i stämningsansökan endast yrkar att skattetillägg ska tas ut med en viss procentsats på ett visst beskattningsunderlag på grund av att en viss oriktig uppgift lämnats alternativt att föreskriven uppgift inte har lämnats. Det är, främst mot bakgrund av uttalanden i författningskommentaren till 5 den föreslagna lagen, oklart om regeringen anser att detta är tillräckligt. Särskilt om åtalsunderlåtelse (7.12.4) Ekobrottsmyndigheten anser att regeringens bedömning om att det normalt inte ska vara möjligt att besluta om åtalsunderlåtelse avseende en felaktighet eller passivitet som också kan utgöra grund för skattetillägg är otydlig och att resonemanget om kopplingen mellan 23 kap. 4 a rättegångsbalken och 20 kap. 7 samma balk kan ifrågasättas. Bedömningen medför, enligt Ekobrottsmyndighetens uppfattning, att det finns skäl att närmare analysera om denna även medför att åklagaren är förhindrad att besluta om förundersökningsbegränsning. Detta skulle leda till olyckliga konsekvenser och synes inte heller vara regeringens avsikt. Överklagande (7.17) Ekobrottsmyndigheten har utifrån hur lagförslaget i övrigt är utformat inga synpunkter på att prövningstillstånd inte ska krävas om endast frågan om skattetillägg överklagas. Myndigheten har inte heller i övrigt några principiella synpunkter på att rättegångsbalkens regler för överklagande och förfarande ska gälla även vid prövningen av skattetillägg. I 51 kap. 30 rättegångsbalken föreskrivs att om en dom överklagas endast i fråga om annat än ansvar, ska målet i hovrätten behandlas som ett tvistemål. Med uttrycket fråga om ansvar brukar i första hand avses frågan om en misstänkt har begått en viss gärning men innefattar också till skuldfrågan knutna spörsmål om påföljd och särskild rättsverkan. Om en tingsrättsdom överklagas endast i fråga om skattetillägg ligger det således nära till hands att anse att domen överklagats endast i fråga om annat än ansvar. Frågan om handläggningen i hovrätten bör övervägas närmare i det fortsatta arbetet. Det är även angeläget att regeringen närmare analyserar vad som i övrigt bör gälla när endast frågan om skattetillägg är uppe till hovrättens prövning. I dessa situationer är det viktigt att det finns goda möjligheter för hovrätten att avgöra målet utan huvudförhandling och det bör därför övervägas om dessa förutsättningar kan utökas. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser (9) Det föreslagna systemet medför behov av att anpassa flera verksamhetssystem m.m. Något arbete kan i den delen inte påbörjas innan något formellt beslut har fattats av riksdagen. Ett lämpligt ikraftträdande är därför tidigast den 1 april 2016. Konsekvenser (10) I detta yttrande har ovan redogjorts för flera praktiska effekter och risker med det föreslagna systemet. Ekobrottsmyndigheten gör bedömningen att det föreslagna systemet kommer att få omfattande konsekvenser för Ekobrottsmyndighetens verksamhet. På en övergripande nivå innebär förslaget för straffrättskipningen främmande moment och ger åklagarna dubbla roller. Ekobrottsmyndigheten befarar att ett genomförande av det
14 (17) föreslagna systemet kan få konsekvenser för myndighetens möjligheter att rekrytera och behålla åklagare. Åklagarrollen kommer att förändras och Ekobrottsmyndighetens åklagare kommer behöva sådana specialkunskaper att det finns risk för inlåsningseffekter. Förslaget bedöms också få konsekvenser för överprövningsverksamheten vid myndigheten. I princip alla åklagarbeslut kan begäras överprövade. Det föreslagna systemet innebär att åklagaren behöver ta ställning till nya typer av frågeställningar vilket kan förväntas leda till något fler överprövningsärenden. Nedan redogörs för ytterligare förväntade, i första hand ekonomiska, konsekvenser. Ekonomisk konsekvensbeskrivning Förslaget utgår från att skattetilläggsfrågan relativt sett är av begränsad betydelse/omfattning. Ekobrottsmyndigheten delar som framgått inte den bedömningen. Myndigheten bedömer tvärtom att frågan om skattetillägg många gånger kan behöva ägnas särskild uppmärksamhet och att det i dessa fall behövs extra resurser för att utreda frågan om skattetillägg. Regeringen menar i och för sig att förslaget kommer att medföra ökade kostnader för utbildning, kompetenshöjning och för att driva skattetilläggsfrågan i domstol, men att det kompenseras av att åtalsprövningsregeln kommer att minska antalet ärenden att handlägga. Ekobrottsmyndigheten vidhåller att förslaget för myndighetens del sammantaget kommer att medföra kostnader som inte är obetydliga. Bedömningen är att förslaget innebär en årlig kostnadsökning för myndigheten om 4,4 mkr. Därtill kommer engångskostnader för kompetenshöjande insatser om 8,8 mkr samt ökade löpande kostnader för att utveckla ITstöden. Utvecklingskostnaden kan i nuläget inte beräknas. Underlaget för bedömningen Ekobrottsmyndigheten har i underhandsyttrande till Justitiedepartementet den 26 mars 2014 (bilaga) uppskattat kostnaderna för den föreslagna reformen. Uppskattningarna byggde på en genomsnittlig beräkning av anmälda brottsmisstankar under åren 2009 2013. Prognosen för antal anmälda brottsmisstankar för 2014 ligger i paritet med genomsnittet av anmälda brottsmisstankar för 2009 2013. Bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna för myndigheten bör mot denna bakgrund kunna göras med utgångspunkt från beräkningen i underlaget av den 26 mars 2014. Minskade kostnader på grund av åtalsprövningsregeln Regeringen har vid sina beräkningar av den föreslagna åtalsprövningsregelns konsekvenser utgått från Skatteverkets uppgifter om att det årligen anmäls ca 5 600 brottsmisstankar om skattebrott under två prisbelopp. Ekobrottsmyndigheten ställer sig tveksam till dessa uppgifter och tar nedan istället utgångspunkt från den statistik som myndigheten redovisat i underlaget av den 26 mars 2014. Tabellen omfattar de brottstyper som enligt förslaget kan komma att omfattas av åtalsprövningsregeln.
15 (17) Anmälda brottsmisstankar enligt skattebrottslagen 2012 2013 2014 prognos (rullande 12- månaders) Skattebrott, skatteförseelse, 2 3 6 305 6 527 6 625 Vårdslös skatteuppgift, 5 43 25 31 Skatteavdragsbrott, 6 1 157 419 93 Totalt 6 505 6 971 6 749 Tabellen omfattar skattebrott enligt 2, skatteförseelse enligt 3 (brottskod 5020, 5021), vårdslös skatteuppgift enligt 5 (brottskod 5022) samt skatteavdragsbrott enligt 6 SkBrL (brottskod 5025) för åren 2012 2014. Totalt handlar det årligen om knappt 7 000 anmälda brottsmisstankar om skattebrott m.m. som omfattar skatteundandraganden upp till tio basbelopp. Dessa brottsmisstankar skulle hypotetiskt kunna omfattas av åtalsprövningsregeln. Det går i Ekobrottsmyndighetens system inte att särskilja skattebrott och skatteförseelse. Det går därför inte att utläsa hur många av dessa brottsmisstankar som redan idag omfattas av åtalsprövningsbestämmelsen i 13 skattebrottslagen. Om Skatteverkets uppgifter 5 600 anmälningar om skattebrott under två basbelopp är riktiga skulle det innebära att ca 85 % av de anmälda skattebrottsmisstankarna avser skatteundandraganden under två prisbasbelopp. Ekobrottsmyndigheten ställer sig tveksam till dessa uppgifter. Om brottsmisstankarna skulle fördela sig proportionellt utifrån Ekobrottsmyndighetens underlag skulle det innebära att ca 1 350 brottsmisstankar, dvs. två tiondelar, skulle hamna under åtalsprövningsnivån om två prisbasbelopp. Regeringen har skattat att ungefär hälften av brottsmisstankarna under två prisbelopp kan komma att träffas av åtalsprövningsregeln. Utifrån regeringens underlag skulle detta årligen innebära ca 2 800 färre brottsmisstankar att hantera. Enligt en proportionell bedömning från Ekobrottsmyndighetens statistik skulle detta istället innebära ca 675 färre brottsmisstankar. En viktig aspekt är i sammanhanget även hur brottet ska bedömas (ovan 7.6). Om den föreskrivna beloppsgränsen tar sikte på den samlade brottsligheten och inte på varje enskild brottsmisstanke påverkar det åtalsprövningsregelns tillämpningsområde. Det går då inte att som regeringen har gjort att göra beräkningen enbart utifrån antalet brottsmisstankar. Vid skattebrott i exempelvis enskild näringsverksamhet prövas vanligen ett stort antal brottsmisstankar. Vid sådan skattebrottslighet kan det ofta bli fråga om upprepad brottslighet med skatteundandraganden som totalt överstiger två prisbasbelopp även om den enskilda brottsmisstanken understiger detta belopp. Statistiska uppgifter visar att ca 91 % av brottsmisstankarna om skattebrottslighet ingår i ärenden som avser fler än tre brottsmisstankar om sådan brottslighet. 2 Uppgiften är väl 1 Skatteavdragsbrott omfattades inte av beräkningen i underlaget från den 26 mars 2014. Uppgifterna för skatteavdragsbrott omfattar för år 2012 och första halvåret 2013 enbart anmälda brottsmisstankar som inkommit till Ekobrottsmyndigheten. Åklagarmyndighetens uppgifter för dessa perioder saknas. 2 Uppgifterna har redovisats under hand i mail till Justitiedepartementet den 26 augusti 2014
16 (17) förenlig med den bedömning som görs i Ekobrottsmyndighetens underlag av den 26 mars 2014 om att varje lagförd person i snitt omfattar sju brottsmisstankar. Detta innebär att många av de brottsmisstankar som enskilt understiger två prisbasbelopp inte kommer att omfattas av åtalsprövningsregeln om den utgår från det totala skatteundandragandet. Ekobrottsmyndigheten bedömer därför att den uppskattning som har gjorts om 675 färre brottsmisstankar att årligen hantera är rimlig. Enligt Ekobrottsmyndighetens årsredovisning för 2013 har myndigheten tre ärendekategorier mängdärenden, projektärenden och särskilt krävande ärenden. Kostnaden per prestation är beräknad till 4 000, 11 000 respektive 19 000 kr per brottsmisstanke. Det kan antas att de brottsmisstankar som innebär ett skatteundandragande under två basbelopp tillhör de allra enklaste utredningarna varför beräkningen tar sin utgångspunkt i schablonen om 4 000 kr. Den besparingar som kan förväntas med anledning av åtalsprövningsregeln är med de uppskattade parametrarna för Ekobrottsmyndigheten ca 2,7 mkr (675 brottsmisstankar à 4 000 kr). Ökade kostnader för utredning och lagföring av skattetillägg Ekobrottsmyndigheten gör i underlaget den 26 mars 2014 bedömningen att myndigheten årligen kommer att hantera ca 4 200 brottsmisstankar där skattetillägg aktualiseras. Denna bedömning inkluderar även misstankar om grovt skattebrott. Antal lagförda personer uppskattas till ca 225 personer per år. Enligt Ekobrottsmyndighetens beräkningar i underlaget omfattar varje lagföring i genomsnitt sju brottsmisstankar. Ca 1 500 lagförda brottsmisstankar/år beräknas således avse även frågor om skattetillägg. Ekobrottsmyndigheten har i underlaget uppskattat den ökade kostnaden för hanteringen av skattetilläggen i den operativa verksamheten till ca 7,1 mkr enligt följande Anmälningsskedet 270 tkr Utredningsskedet 5 624 tkr Lagföringsskedet 1 250 tkr. Totalt beräknas de ökade kostnaden för att hantera skattetillägg med regeringens förslag årligen uppgå till 4,4 mkr (7,1 mkr 2,7 mkr). Nya arbetsuppgifter medför behov av utbildningsinsatser Det föreslagna systemet medför att framförallt åklagarna vid Ekobrottsmyndigheten behöver betydligt djupare kunskaper om de materiella reglerna för skattetillägg och om den praxis som har utvecklats hos Skatteverket och förvaltningsdomstolarna. Detta innebär att myndigheten initialt kommer få ökade kostnader för utbildning av de åklagare, administratörer och den utredningspersonal som redan arbetar vid myndigheten. Utbildning kommer även att behövas vid nyrekrytering. Engångskostnader för kompetenshöjande insatser enligt underlaget den 26 mars 2014 beräknas uppgå till 8,8 mkr enligt följande.