Statsrådets skrivelse till riksdagen om ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder för att trygga naturgasförsörjningen och om upphävande av förordningen (EU) 994/2010 I enlighet med 96 2 mom. i grundlagen översänds till riksdagen Europeiska kommissionens förslag av den 16 februari 2016 till Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder för att trygga naturgasförsörjningen och om upphävande av förordningen (EU) 994/2016 samt en promemoria om förslaget. Helsingfors den 21 april 2016 Näringsminister Olli Rehn Konsultativ tjänsteman Maria Kekki
ARBETS- OCH NÄRINGS- MINISTERIET PROMEMORIA 4.4.2016 EU/2016/0648 FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING OM ÅT- GÄRDER FÖR ATT TRYGGA GASFÖRSÖJNINGEN OCH OM UPPHÄVANDE AV FÖRORDNINGEN (EU) 994/2010 (FÖRORDNINGEN OM ATT TRYGGA GASFÖR- SÖRJNINGEN); COM(2016) 52 SLUTLIG 1 Förslagets bakgrund och mål Kommissionen förverkligar en ny översyn av åtgärderna för att trygga gasförsörjningen och föreslår att den tidigare förordningen med samma namn 994/2010 ska upphävas. Fem år efter antagandet av den tidigare förordningen är tryggandet av gasförsörjningen fortfarande ett mycket aktuellt ämne med tanke på de spänningar som råder mellan Ukraina och Ryssland. Den tidigare förordningen antogs efter den föregående gaskrisen i Ukraina 2009 då gasförsörjningen från Ryssland via Ukraina till Europa avbröts för 15 dagar. I och med läget i Ukraina genomfördes i EU 2014 ett så kallat stresstest för gas för att testa EU:s och de olika medlemsstaternas sårbarhet vid avbrytande av elförsörjningen från öster (Ryssland). Stresstestet visade att allvarliga avbrott i gasförsörjningen från öst fortfarande skulle ha en stor inverkan i hela EU. Vissa områden, framför allt i östra Europa, skulle fortfarande drabbas av allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenser vid gasbrist. Enligt kommissionen hör Finland till denna grupp av medlemsstater. Kommissionen bedömer att situationen är resultat av en mängd problem av olika omfattning, däribland den rent nationella strategin för försörjningstrygghet, beteendet hos leverantörer utanför EU och bristen på lämplig infrastruktur eller otillräckligt skydd för infrastruktur. I förordningen föreslås åtgärder för att ta itu med de brister som upptäckts. Naturgas svarar för cirka en fjärdedel av energiförbrukningen i EU och nivån beräknas hållas jämn under de närmaste åren. Europas importberoende av naturgas från utanför unionen ökar fortlöpande och 2013 var den 65 procent. Av importgasen kommer 39 procent från Ryssland, 30 procent från Norge och 13 procent från Algeriet. Av EU-länderna exporterar Danmark och Holland mest gas. Sex medlemsstater är till 100 procent beroende av rysk gas, Finland medräknat. Kommissionen uppgjorde 2014 en rapport om verkställande av den tidigare förordningen 994/2010. Även om förordningen redan avsevärt förbättrat gasförsörjningen i Europa, visade rapporten att det fortfarande finns allvarliga skäl till oro vad gäller samarbetet mellan medlemsstaterna (de i huvudsak nationella åtgärder som de vidtar är inte väl lämpade för att hantera gasförsörjningsproblem) samt tillämpningen av normerna för försörjning på skyddade 2
kunder (främst hushåll) och normerna för infrastruktur. Dessutom är gasförsörjningsavtalen mellan naturgasföretag och leverantörer utanför EU inte tillräckligt överblickbara. Dessa brister lägger hinder i vägen för en effektiv insats i krissituationer. 2 Rättslig grund I utkastet till förordning föreslås åtgärder för att trygga gasförsörjningen i Europeiska unionen. Den rättsliga grunden för förordningen är därför artikel 194 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (den så kallade energiartikeln). Förordningsförslagets rättsliga grund kan anses vara adekvat. Förslaget kan anses uppfylla kraven i subsidiaritetsprincipen. 3 Förslagets huvudsakliga innehåll Syftet med utkastet till förordning är att se till att alla medlemsstater inför lämpliga verktyg för att förbereda sig på och hantera effekterna av gasbrist på grund av ett avbrott i försörjningen eller en exceptionellt hög efterfrågan. Det finns tre ansvarsnivåer för att trygga gasförsörjningen. Naturgasföretag, som är föremål för marknadsmekanismer, bär huvudansvaret för gasförsörjningen. Vid ett eventuellt marknadsmisslyckande i en viss medlemsstat är de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten och i de närliggande medlemsstaterna ansvariga för att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa gasförsörjningen för skyddade kunder. På en annan nivå tillhandahåller Europeiska kommissionen allmän samordning och ser till att de åtgärder som vidtas är förenliga med varandra. I förordningen förbereder man sig på avbrott i gasförsörjningen genom att analysera de befintliga riskerna och uppgöra en riskbedömning. Utgående från den uppgörs en förebyggande åtgärdsplan. Försörjningsinfrastrukturen för gas ska vara tillräckligt mångsidig ifall att gasförsörjningen från den största källan skulle avbrytas. Vid hot eller fall av kris tillkännages krissituation på varierande nivåer. Vid fall av den allvarligaste krissituationen tas den uppgjorda krisplanen i bruk. Då ska åtminstone de skyddade kundernas (hushållens) gasförsörjning kunna garanteras under en bestämd tid. Kommissionen ska till en viss del underrättas om gasförsörjningsavtal mellan företag för att försörjningstryggheten bättre ska kunna bedömas i unionen. I förordningsförslaget berör kommissionens nya förslag främst regionalitet och solidaritet. Därtill utvidgas informationsutbytet om gasförbindelseavtal mellan företag och samarbetet med EU:s kandidat- och grannländer ökas. Kommissionen föreslår följande nya åtgärder: Kommissionen föreslår en ändring i granskandet av frågor gällande gasförsörjningstryggheten från nationell till regional synvinkel. Det finns behov att försäkra en bättre samordning mellan medlemsstaterna för bättre bedömning av gemensamma risker, eventuella samtida kriser och tillgängliga resurser. Medlemsstaterna delas in i nio olika regioner bland annat enligt geografisk närhet samt befintliga och planerade sammanlänkningar och kapaciteten för sammanlänkningar. Regionindelningen görs i förordningsförslagets bilaga där kommissionen kunde föreslå en ändring med en delegerad förordning. Finland skulle tillsammans med de baltiska länderna bilda en region. De behöriga myndigheterna i regionen ska tillsammans utarbeta en riskbedömning, en förebyggande åtgärdsplan och en krisplan. I riskbedömningen ska alla med avseende på gasförsörjningen relevanta risker, till exempel naturkatastrofer, tekniska, kommersiella, sociala, poli- 3
tiska och andra risker bedömas på regional nivå. I bedömningen ska uppfyllandet av normerna för infrastruktur och försörjning både på regional och nationell nivå granskas. Bedömningen ska utarbetas på den botten som kommissionen tilldelat före september 2018 och uppdateras vart fjärde år. I den förebyggande åtgärdsplanen ska de åtgärder som behövs för att undanröja eller förmildra riskerna som konstaterats i riskbedömningen behandlas. I planen ska de skyddade kunderna definieras och deras gasvolym identifieras. Det ska utarbetas en konsekvensbedömning över de åtgärder som inte stämmer överens med marknaden. Kommissionen ska separat underrättas om bedömningen för att kommissionen utgående från den ska kunna kräva ändringar i de föreslagna åtgärderna. Krisplanen ska innehålla de åtgärder som ska vidtas för att undanröja eller minska konsekvenserna av ett avbrott i gasförsörjningen i regionen, inbegripet händelser med en rent nationell dimension. I planen ska också beskrivas de arrangemang som förhindrar obefogad användning av gas av icke-skyddade kunder som omfattas av distributionsoch överföringsnätet för gas samt de arrangemang som svarar mot skyldigheterna i solidaritetartikeln. Medlemsstaterna ska testa krisplanen och simulera den i realtid. Dessa planer ska utarbetas på de bottnar som kommissionen tilldelat före mars 2019 och uppdateras vart fjärde år. Planerna genomgår en sakkunnigbedömning av andra företrädare i regionen. Inom fyra månader från anmälan ska kommissionen bedöma planerna för regionerna. Enligt infrastrukturnormen ska den infrastruktur som återstår efter ett avbrott i den största enskilda gasinfrastrukturen (N-1) kunna tillgodose den totala efterfrågan på gas i det beräknade området under en dag med exceptionellt hög efterfrågan på gas, vilket statistiskt sett inträffar en gång vart tjugonde år. De systemansvariga för överföringssystemen ska se till att det finns ständig fysisk kapacitet för transport av gas i båda riktningarna för alla sammanlänkningar mellan medlemsstaterna inom två år efter att förordningen trätt i kraft, utom i fall då kommissionen på begäran av en behörig myndighet har fattat ett beslut om att möjligheten att ändra flödesriktningen inte skulle förbättra försörjningstryggheten för en enda medlemsstat. Vid ansökan om undantag i dubbelriktad gränsöverskridande gasinfrastruktur ska man också konsultera medlemstaterna vid samma så kallade gasgång. Enligt normen för försörjning ska en behörig myndighet säkerställa gasförsörjningen till skyddade kunder utan avbrott under minst 7 eller 30 kalenderdagar, beroende på vilket scenario som definierats, under extremt kalla temperaturer, vid exceptionellt hög efterfrågan samt vid avbrott hos den största enskilda gasförsörjningsinfrastrukturen under genomsnittliga vinterförhållanden. Hushållen anses vara skyddade kunder, men om den berörda medlemsstaten så beslutar, kan skyddade kunder även omfatta små och medelstora företag, hälsovårdssektorn samt fjärrvärmeanläggningar som är anslutna till distributionsnätet. Ett nytt krav är att anmäla definitionen av skyddade kunder, deras gasförbrukningsvolymer och för vilken del av slutliga gaskonsumtionen de svarar. Enligt den nya solidaritetsprincipen är andra medlemsstater skyldiga att hjälpa medlemsstater som råkat ut för gasförsörjningsproblem och som de gränsar till. Skyldigheten att hjälpa berör tryggande av gasförsörjning till skyddade kunder. Om en medlemsstat tillkännager ett av kommissionen godkänt krisläge, minskas eventuellt den utvidgade normen för försörjning i andra medlemsstater tillfälligt. Om gasförsörjningen till skyddade kunder i medlemsstaten som tillkännagett krisläget inte kan tillgodoses, ska gasförsörjningen till andra kunder än skyddade kunder i en annan medlemsstat med direkt sammanlänkning avbrytas och gasförsörjningen till skyddade kunder i medlemsstaten som har tillkännagett krisläget ska garanteras. Den behöriga myndigheten ska definiera de sätt på vilka gasförsörjningen sker till medlemsstaten i krisläge. Medlemsstaterna ska tillsammans komma överens om tekniska, rättsliga och finansiella arrangemang med avseende på gasöverföringen, så som gaspriser, användningen av sammanlänkningar inklusive kapacitet för dubbelriktade flöden, gasvolymer och täckande av 4
kostnader för kompensation. Företrädesvis ska marknadsbaserade åtgärder såsom auktioner användas. Om medlemsstaterna inte kan komma överens om dessa kan kommissionen föreslå åtgärder. Informationsutbytet om gasavtal mellan företag till kommissionen utvidgas. En behörig myndighet ska lämna in omfattande uppgifter om avtalen och inte längre i aggregerad form. En behörig myndighet kan på eget initiativ eller på begäran av kommissionen även utan tillkännagivande av krisläge be om försörjningsuppgifter och andra uppgifter av företag. Utöver de gasförsörjningsavtal med en löptid på mer än ett år ska de behöriga myndigheterna även underrättas om minimigasvolymer per dag, månad och år samt villkor för avbrott i gasförsörjningen. Den behöriga myndigheten och kommissionen ska underrättas om gasförsörjningsavtal med en löptid på mer än ett år som ingåtts eller ändrats, eller i vilka priserna ändrats, som enskilt eller tillsammans med andra avtal tillhandahåller mer än 40 procent den årliga gasförsörjningen till medlemsstaten av samma leverantör. Den behöriga myndigheten eller kommissionen kan även be om notifikationer gällande andra gasförsörjningsavtal om det finns tvivel om att de kan påverka försörjningstryggheten i medlemsstaten, i regionen eller i hela unionen. Samarbetet med länderna i Energigemenskapen ökas. För medlemsstaterna uppstår skyldigheter gentemot avtalsparterna i Energigemenskapen (Ukraina, Moldavien, Bosnien- Hercegovina, Serbien, Makedonien, Montenegro, Kosovo, Albanien, Georgien som kandidat), när Energigemenskapens ministerråd har godkänt integrerandet av förordningen i Energigemenskapen, den avtalsslutande parten genomför den gemensamma akten och genomförandet har anmälts till kommissionen. Det är fråga om särskilda skyldigheter av gränsöverskridande karaktär så som samarbete mellan behöriga myndigheter, beaktande av grannländerna vid fastställande av olika åtgärder för trygg försörjning samt solidaritet-artikeln. 4 Handläggningsfaser 4.1 Nationell handläggning Arbets- och näringsministeriet har bett om utlåtanden om förslaget och utkastet till U- skrivelsen av energi- och Euratom-sektionen som lyder under kommittén för EU-ärenden. Dessutom har man även hört sakkunniga från Försörjningsberedskapscentralen, Energimyndigheten och Gasum. 4.2 Behandling av ärendet i EU:s institutioner Kommissionen presenterade förordningsförslaget vid rådets energiarbetsgrupps möte i mars 2016. Behandlingen av förslaget inleddes i rådets energiarbetsgrupp i februari 2016. Enligt preliminära uppgifter strävar man efter att få en gemensam ståndpunkt om förslaget under Slovakiens ordförandeskap i Europeiska unionen under höstterminen 2016. 5 Förslagets konsekvenser Bedömningen av förslagets konsekvenser grundar sig främst på resultaten i konsekvensbedömningen på EU-nivå (SWD(2016)25) från februari 2016. 5.1 Konsekvenser för den nationella lagstiftningen Förordningen skulle vara en direkt bindande rätt och förutsätter inga andra ändringar i den finska lagstiftningen än en eventuell ändring av förordningen som fastställer uppgifterna för den myndighet som utses som behörig myndighet. 5
Förordningen har ingen praktisk betydelse på Åland, eftersom Åland saknar naturgasnät. 5.2 Ekonomiska konsekvenser I Finland utsågs Försörjningsberedskapscentralen som den behöriga myndighet som förutsattes av den tidigare försörjningstrygghetsförordningen. Den behöriga myndigheten ska enligt det nya förordningsförslaget utarbeta en riskbedömning, en förebyggande åtgärdsplan och en krisplan tillsammans med de andra behöriga myndigheterna i regionen. Finland bildar tillsammans med de baltiska länderna en region. I riskbedömningen, den förebyggande åtgärdsplanen och krisplanen ska också risker på rent nationell nivå och uppfyllande av normerna för infrastrukturen nationellt beaktas. Förslaget kan bedömas ha små ekonomiska konsekvenser för den behöriga myndigheten i Finland på grund av de nya förpliktelserna på regionnivå. De tekniska, rättsliga och finansiella arrangemang som solidaritet-artikeln förutsätter kan bedömas vara administrativt krävande och de förorsakar en administrativ börda och således utgifter. Förslaget har inga konsekvenser på EU:s budget. 6 Statsrådets åsikt Behov av ny översyn av förordningen En tryggad energiförsörjning är den viktigaste pelaren i EU:s energipolitik vid sidan om konkurrenskraften och hållbarheten. Den senaste tidens utveckling av det geopolitiska läget i Europa till följd av krisen i Ukraina och Ryssland samt minskningen i Europas egen naturgasproduktion och således det ökade beroendet av import påverkar försörjningstryggheten av gas i EU. Det år 2014 genomförda stresstestet i medlemsstaterna betonade konsekvenserna av att avbryta gasförsörjningen via Ryssland och Ukraina i de olika europeiska länderna. I många länder i centrala och västra Europa är gasförbrukningen i hushåll betydande och ett avbrott i gasförsörjningen skulle ha betydande finansiella och sociala konsekvenser. Gasförbrukningen i Finland Medlemsstaterna har väldigt olika ställning med avseende på användning av naturgas och frågor gällande försörjningstryggheten. Inom EU svarar naturgasen för cirka en fjärdedel av den totala energin. I Finland svarar naturgasen för 7 procent av den totala energiförbrukningen 2014. I Finland används gas främst inom industrin samt i kombinerad produktion av el och värme. Gasanvändningen i hushållen är mycket liten, endast cirka 1 procent av den totala gasförbrukningen. Finland får till 100 procent av sin gas genom två ledningar via Ryssland och man har förberett sig på avbrott i försörjningen med ersättande bränslen med tanke på energiproduktionen för samhällen samt hushållens förbrukning för cirka 46 procent av gasförbrukningen. Inom EU är Finland en fristående gasö, och för tillfället finns det inga möjligheter att skapa en fungerande gasmarknad i Finland. I EU:s gasdirektiv har inkluderats ett undantag för Finland för att slippa öppna en gasmarknad. Undantaget avlägsnas när exportprodukterna blir tillräckligt mångsidiga. I Finland förbereds byggandet av Balticconnector-gasledningen mellan Finland och Estland. Byggandet förutsätter tillräckligt stöd av EU. Finland genomförde stresstesten tillsammans med de baltiska länderna och den regionala granskningen upplevdes som bra. Som resultat av stresstestet framgick det att Finland är en av de sårbaraste medlemsstaterna i EU vid avbrott i försörjningen eftersom Finland får 100 procent av sin naturgas från en aktör, för att Finland inte har gasledningar till andra länder och för att Finland inte har geologiska gaslager. Finland har ändå förberett sig på avbrott i försörjningen med ersättande 6
bränslen. Dessutom avviker användarprofilen och -volymen avsevärt från de övriga medlemsstaterna. Regionalitet Finland anser att målen för en ny översyn av förordningen är korrekta och lönsamma. Frågor gällande försörjningstryggheten på den gemensamma inre marknaden kan inte granskas endast på nationell nivå. När försörjningstryggheten varit hotad kan åtgärder som medlemsstaten ensidigt fastställt äventyra vederbörlig funktion på den inre marknaden. Kommissionens förslag att i planerandet av åtgärder som förbättrar försörjningstryggheten övergå från nationell nivå till regional nivå kan anses vara motiverat. Det finns ändå skäl att bedöma vilka åtgärder som bäst lämpar sig att genomföras regionalt, varje medlemsstat ansvarar ändå främst själv för att trygga energiförsörjningen. Man ska även vara medveten om att regional granskning ökar arbetsbördan för de behöriga myndigheterna eftersom man ändå inte kan avstå från nationell granskning. Uppdelningen av medlemsstaterna i regionala grupper ska ske så att medlemsstaterna själva kan påverka den. Särskilt i Kontinentaleuropa är uppdelningarna inte självklara och länderna har kontakter till flera grannländer. Finland anser att kommissionens förslag gällande regionindelningen för Finlands och de baltiska ländernas del är motiverad. Om Balticconnectorledningen genomförs mellan Finland och Estland skulle Finland anslutas till inre marknaden för gas via de baltiska länderna. Finland betonar utvecklandet av de inre marknaderna som primär åtgärd i förbättrandet av försörjningstryggheten av gas. Regional beredskap kan heller inte fungera utan fungerande marknader. Prissignalerna på en fungerande marknad lockar nya gasförsörjningar och hjälper att begränsa förbrukningen. I skötseln av kriser gällande försörjningstryggheten borde man betona marknadsbaserade åtgärder och begränsa ibruktagningen av åtgärder som stör marknaderna, så som öppnandet av strategiska lager. Utarbetandet av riskbedömningen, förebyggande åtgärdsplanen och krisplanen mellan de regionala behöriga myndigheterna ökar kunskapsgrunden om hela områdets läge och det kan anses vara bra. Finland har redan utan förpliktelser utarbetat gemensamma förebyggande åtgärdsplaner och krisplaner med de baltiska länderna. Tidtabellen för utarbetande av riskbedömningen kan anses vara onödigt sträng, den första regionala riskbedömningen borde vara färdig redan den 1 september 2018. Samarbetsmekanismen som behövs för detta borde regionalt vara fastställd och kommissionen således underrättad redan den 1 mars 2017 när förordningsförslaget beräknats träda i kraft i början av år 2017. Finland anser att det är viktigt att medlemsstater som Finland, som endast har en gaskälla, kan vidta åtgärder på efterfrågesidan för att uppfylla N-1-normen, det vill säga med användningen av reservbränslen, avbrytbara kontrakt och andra åtgärder på efterfrågesidan. Bevarandet av detta ska försäkras i det nya förordningsförslaget. Finland anser att skyldigheten till dubbelriktade flöden på gränsöverskridande infrastruktur är bra. Den planerade Balticonnectorledningen skulle möjliggöra gasflöde i båda riktningarna. För att ansökan om undantag i denna skyldighet bör man nu mer omfattande höra andra länder vid samma gasgång, vilket är en bra princip som även Finland kunde dra nytta av. Solidaritet Redan i den tidigare förordningen om försörjningstryggheten av gas nämns solidaritetsandan, men nu är det antecknad i en artikel. Detta har särskilt önskats av länderna i östra Europa. Anteckningen kan anses gå för långt. Särskilt oroväckande är att en solidaritetsskyldighet som 7
gått för långt kan förorsaka fripassagerarskap vid beredskap för försörjningsrisker på nationell nivå. Finland anser att minskande av den utvidgade försörjningsnormen i alla andra medlemsstater när en medlemsstat tillkännager en kris på krislägesnivå är en överdriven åtgärd och att dess effektivitet för förbättrande av försörjningstryggheten av gas kan ifrågasättas. Skyldigheten om gasförsörjning till en medlemsstat i krisläge för att trygga gasförsörjningen för skyddade kunder är i praktiken en försäljningsplikt och det är inte en lämplig åtgärd för den inre marknaden. Den har också presenterats ytligt i förordningsförslaget och dess tekniska, rättsliga och finansiella arrangemang ska fastställas medlemsstaterna emellan, vilket kan bedömas vara en utmanande och långdragen avtalsfråga. Den behöriga myndighetens skyldighet att ta i bruk behövliga åtgärder för att kunna trygga gasförsörjningen till en medlemsstat i krissituation borde beskrivas noggrannare och begränsas. Vid allvarligare situationer skulle andra medlemsstater som är i direkt förbindelse till medlemsstaten som tillkännagett krisläget vara tvungna att begränsa eller till och med avbryta gasförsörjningen till egna skyddade kunder, vilket skulle förorsaka osäkerhet för industrin som använder gas och påverka deras konkurrenskraft, samt att det skulle påverka hur lockande gasen skulle upplevas. Avbrytande av överenskommen gasförsörjning skulle också skapa frågor om kompensation. Med beaktande av att medlemsstaterna är olika stora och har varierande förbrukningsvolymer är skyldigheten att ta hand om gasförsörjningen till en medlemsstat som tillkännagett krisläge för att trygga gastillförseln till de skyddade kunderna i den berörda medlemsstaten, för omfattande i sin kategori. I praktiken skulle de länder som omfattande skött om frågor gällande försörjningstryggheten garantera försörjningstryggheten även i andra länder. Det är även oklart hur skyldigheten att hjälpa och ordningen för att hjälpa skulle ordnas i Kontinentaleuropa där länderna har förbindelser till flera grannländer. Detta skulle förutsätta onödigt övergripande arrangemang och administrativa system med tanke på effekten. Om solidaritet-artikeln bevaras i förordningsförslaget, ska definitionerna i den och användningen av den begränsas väldigt strängt. Definitionen av skyddade kunder ska vara lika i alla medlemsstater, åtminstone vid försörjningstrygghetskriser på krislägesnivå. Det ska finnas entydiga anvisningar för krisnivåer och tillkännagivandet av dem och kommissionen ska noggrant använda sin prövningsrätt om läget med avseende på tryggheten för gasförsörjningen skulle vara så avvikande att solidatitet-artikeln skulle tillämpas. Man ska i förväg komma överens om mekanismerna för kompensation av eventuell överföring av gas till ett grannland. Eftersom det även vid krissituationer handlar om försäljning av gas kan hela artikelns existens ifrågasättas genom att anse att marknads- och prismekanismerna skulle lösa gastillförseln på problemområdet automatiskt utan förordnad skyldighet. Dessutom ska man försäkra sig om att skyldigheten i solidaritet-artikel endast skulle beröra gas och inte ersättande bränslen. Före byggandet av Balticconnector-ledningen är Finland inte i förbindelse till något annan medlemsstat så solidaritetsskyldigheten skulle således inte beröra oss. I och med Balticonnector-ledningen skulle en förbindelse till Estland bildas och en solidaritetsskyldighet mellan Finland och Estland skapas. I Estland är naturgasförbrukningen låg och utgör endast en fjärdedel av förbrukningen i Finland. Estland är i förbindelse till gaslagren i Lettland och till LNG-terminalen i Litauen. Informationsutbyte Finland kan principiellt godkänna utvidgandet av skyldigheten till informationsutbyte. Man har redan varit tvungen att underrätta den behöriga myndigheten och kommissionen om anskaffningsavtal för gas mellan företag. Mängden information som levereras är ändå stor och 8
att leverera den i omfattad och inte aggregerad form kan vara en betydande administrativ börda för de länder som har en öppen marknad och rikligt med aktörer. Energigemenskapen Utvidgandet av samarbetet till EU:s kandidat- och grannländer är motiverat, men man förhåller sig förbehållsamt till utsträckande av sådan lagstiftning som vill skapa skyldigheter för EU:s medlemsstater i förhållande till länder utanför EU, till länder utanför EU. Dessa skyldigheter skulle aldrig direkt beröra Finland eftersom Finland inte har en gasledningsförbindelse till länderna i Energigemenskapen. Delegering Historiskt sett har kommissionen inte beviljats makt att delegera förordningar inom el- och gasbranschen. Detta skulle vara det primära målet. 9