Den 21 oktober 2008 har det gått 175 år sedan Alfred Nobel föddes. I Patent- och registerstyrelsen öppnas en miniutställning som presenterar de dramatiska stegen genom vilka dynamiten uppfanns och hur den fattige Stockholmspojken blev Europas rikaste vagabond, vars testamente gjorde namnet Nobel odödligt. Utställningen är öppen fram till den 23 oktober 2009 mån-fre kl. 8.00 16.15 i Patent- och registerstyrelsens kundservice på adressen Arkadiagatan 6, Helsingfors. Utställningstexten är skriven av PRS utställningsassistent Kastehelmi Nikkanen och den grundar sig på de artiklar som har publicerats på Nobelstiftelsen webbplats www.nobelprize.org samt på finska patenten 77 och 95. Översättning Heli Lucenius PRS. Ytterligare information: PRS telefonväxel (09) 6939 500 Utställningsassistent Kastehelmi Nikkanen, kastehelmi.nikkanen(at)prh.fi. Dynamit eller Nobels krut Familjen Nobel från Stockholm var en välbärgad och ansedd familj. Fadern Immanuel var ingenjör och en framgångsrik byggnadsentreprenör, modern Andriette, född Ahlsell, härstammade från en välbärgad släkt. Paret hade två små söner. Den äldre sonen Robert var tre år gammal och Ludvig först ett år gammal då familjens lycka vände och motgångarna började. Deras hus förstördes i en eldsvåda. Byggnaden som fadern hade uppfört på entreprenad måste delvis byggas på nytt eftersom grunden till byggnaden gav vika. En bro rasade och några pråmar som transporterade byggmaterial sjönk. Immanuel Nobel gick i konkurs och familjen måste leva under ganska knappa förhållanden. I dessa otursdagar föddes familjen Nobels tredje son. Födelsedagen var den 21 oktober år 1833 och i dopet fick pojken namnet Alfred Bernhard. Början av livet såg inte lovande ut, men nu 175 år senare vet vi att pojken skulle bli en begåvad vetenskapsman, uppfinnare och affärsgeni, och till följd av dessa en stenrik industrialist vars arv och testamente gjorde namnet Nobel världsberömt. Förutom ingenjör var fadern Immanuel Nobel också uppfinnare. Han hade en ganska låg utbildning men han var oändligt intresserad av teknik och utvecklade ständigt både praktiska och teoretiska lösningar till olika slags problem. I sitt arbete hade han bekantat sig med sprängning, det nödvändiga hjälpmedlet för byggnadsverksamheten. Då byggnadsverksamheten blev svårare efter konkursen, hade Immanuel börjat utveckla krigiska sprängämnen. Svartkrutet var det enda sprängämnet som användes då, och uppfinningarna inom området riktade sig till tillämpningar för användningen av det. Immanuel Nobel konstruerade bl.a. en landmina och ett tändsystem till den. Han försökte få de svenska militärmyndigheterna att bli intresserade av hans uppfinningar, men förgäves. Då Alfred var fem år gammal flyttade Immanuel via Finland till Ryssland för att söka marknader för sina produkter. Familjen stannade i Stockholm och mor Andriette öppnade en liten mjölk- och grönsakshandel med hjälp av vilken hon kunde skaffa ett knapert levebröd för sina söner. Det berättas att ibland under knappa tider bidrog pojkarna till familjens ekonomi genom att sälja tändstickor på Stockholms gator. 1
Immanuel Nobels explosiva uppfinningar gjorde ett starkt intryck på kejsar Nikolaj. I S:t Petersburg grundade Immanuel en verkstad som tillverkade krigsmateriel. Av de artiklar som verkstaden tillverkade blev de av Immanuel konstruerade sjöminorna särskilt framgångsrika. Med hjälp av penningsumman som han fick av kejsaren utvidgade han sitt företag. Verkstaden började växa till en fabrik, produktsortimentet blev större och beställningarna var garanterade. Immanuel Nobel var igen en framgångsrik man och han kunde låta eftersända sin familj och utrusta ett bekvämt hem åt dem. Alfred var nio år gammal och hans äldre bröder Robert och Ludvig var redan tonåringar, då de hösten 1842 flyttade hem till far i Ryssland. Följande år föddes familjens fjärde son, lille Emil. I S:t Petersburg fick bröderna privatundervisning hemma. De lärde sig både humanistiska och naturvetenskapliga ämnen under ledning av utmärkta lärare. I matematik, fysik och kemi undervisades de av två professorer som båda hade kemi som specialområde. Detta hade säkert inverkan på Alfreds senare yrkesval och kanske även på testamentet. Dessutom lärde pojkarna sig ryska, tyska, franska och engelska och bekantade sig med filosofi och litteratur. Alfred blev passionerat intresserad av litteraturen, särskilt av den engelska romantiken och alldeles särskilt av Shelley och Byron. Han visade fallenhet för den litterära branschen, vilket fick fadern Immanuel att oroa sig. Syftet var att pojkarna skulle börja arbeta vid sin fars sida. Namnet på den mekaniska verkstaden som Immanuel Nobel hade grundat hade ändrats att lyda Fondéries et Atéliers Mécaniques Nobel & Fils (Gjuteri och Mekanisk Verkstad Nobel & Söner). Familjens söner arbetade där i varierande uppgifter och fick på så sätt mångsidig undervisning i såväl teknik som affärsverksamhet och det såg ut som om både Robert och Ludvig skulle bli skickliga inom dessa områden, och varför inte också Alfred, men han skrev ju dikter. Immanuel beslöt att Alfred måste avstå från litterära fantasterier. Pojken var intresserad av kemi, särskilt av de praktiska experimenten i anslutning till den, till och med så mycket att han under resten av sitt liv alltid hade ett laboratorium någonstans, om inte någon annanstans så i köket. Alfred hade också erhållit teoriundervisning av de ledande experterna inom området. Fadern beslöt att sända pojken ut i världen för att komplettera sina studier och samtidigt söka produktidéer för familjens affärsföretag. Alfred reste till Paris för att gå i lära hos en kemist och Paris blev då hans favorit bland världens städer, under de senare åren också hans hemstad. Året var 1850. Tidens mest betydande kemist och lärare i ämnet professor Théophile-Jules Pelouze hade i Paris grundat ett privat undervisningslaboratorium. Den andra av de nämnda kemiprofessorerna som gav privatundervisning åt bröderna Nobel i naturvetenskaper var Nikolai N. Zinin. Tidigare hade han varit T.J. Pelouzes elev och via honom fick Alfred tillfälle att studera under ledning av denne storman inom kemi. I Pelouzes laboratorium bekantade sig Alfred med Ascanio Sobrero. Den italienske Sobrero var kemist, Pelouzes elev och professor vid Turins universitet. År 1847 hade han för världen presenterat sin uppfinning som han till en början kallade för pyroglycerin, senare började ämnet kallas nitroglycerin. Ascanio Sobrero hade i sina laboratorieprov blandat salpeter- och svavelsyra med glycerin som är en söt, oljig vätska. På så sätt råkade han utveckla ett nytt sprängämne som var mycket starkare än krut. Sobrero var rädd för sin skapelse, och inte utan orsak. Hans ansikte skadades nämligen svårt då ett provrör exploderade. I sina artiklar varnade han sina kolleger upprepade gånger för att undvika detta farliga ämne, vars märkliga egenskaper gjorde det okontrollerbart. Han ansåg att nitroglycerinet aldrig kommer att ha någon praktisk betydelse. 2
Efter sina år i Paris begav sig den språkkunnige och utbildade Alfred ut i världen. Han besökte Italien, Tyskland och Nordamerika och studerade teknikens senaste resultat. Att resa världen runt blev sedermera hans livsstil då han skötte sina talrika fabriker och affärer i de olika länderna. Hans vän under de senare åren i Paris, författaren Victor Hugo, kallade honom Europas rikaste vagabond. Ryssland förberedde sig för Krimkriget, som år 1853 bröt ut mellan Ryssland och Osmanska riket samt dess allierade Storbritannien och Frankrike. Nobel & Söner tillverkade Immanuels berömda sjöminor och andra krigsmateriel i allt snabbare takt, och även Alfred återvände till arbetet i företaget då kriget bröt ut. Fadern Immanuel hade tillsammans med sina äldre söner skött om förberedelserna för kriget genom att minera omgivningen av fästningarna Sveaborg och Kronstadt vid Finska viken samt genom att med minor skära av sjövägen till Finska vikens innersta del. Så hände det då att även om med trehundra skepp till vårt fädernes land, kom den engelska flottan med mord och med brand, såsom sägs i den välkända finska sången om det åländska kriget (Oolannin sota), ockuperades dessa fästningar inte och inte heller S:t Petersburg. Det år då kriget bröt ut beviljades Immanuel Nobel en för en utlänning sällsynt utmärkelse. Han presenterades vid hovet och han fick ta emot en kejserlig guldmedalj. Kejsar Nikolaj I dog, Alexander II kom till makten och Krimkriget tog slut. Efterfrågan på krigsmateriel rasade och Nobel & Söner hamnade i svår knipa. Fabriken hade då, år 1856, över 1000 arbetare och lagren var fulla av tillverkningsmaterial, men beställningarna tog slut. Immanuel Nobel måste än en gång göra konkurs. Nedslagen flyttade han med sin hustru och sin yngste son, den 13-årige Emil, till Sverige och lämnade företagets ärenden i S:t Petersburg för att utredas av de äldre sönerna. Alfred fördjupade sig i nitroglycerin. Dess explosionskraft var enorm jämfört med krutet. Det skulle ha framgång inom gruv- och byggnadsbranschen, som enligt Alfreds affärsinstinkt var i kraftig tillväxt. Medan de äldre bröderna kämpade med företagets dåvarande problem, skred Alfred till verket för att framställa tillräckligt mycket nitroglycerin för sina experiment och försökte hitta ett medel för att tämja detta ostabila ämne. Han redogjorde stegen i sina experiment i brevet till fadern Immanuel till Stockholm, och Immanuel Nobel som inte kunde nedslås för en lång tid blev också hänförd av att experimentera med nitroglycerin. Hans sikte var bara inte på byggnadsverksamheten utan på de kära minorna. Nitroglycerin är ett flytande, högexplosivt ämne men det är ändå svårt att få det att explodera. Ämnet kan förbrännas i elden utan att det exploderar. Å andra sidan producerar nitreringsprocessen, då salpetersyra tillsätts i glyceringet, så mycket värme att ämnet till följd av det kan explodera. En kraftig stöt får ämnet att explodera men möjligtvis bara vid slagstället, å andra sidan kan värmeutvecklingen av slaget utvidga explosionen. Denna tröga vätska kan också plötsligt explodera utan någon tydlig orsak. Alfred Nobel experimenterade i S:t Petersburg. Han förbättrade nitreringsförfarandet och lärde sig behärska processen för framställning av nitroglycerin. Men hur kunde ämnet fås att explodera under kontrollerade former. Alfred kom på att i nitroglycerinet blanda svartkrut som vid tändningen exploderade och utvidgade exploderingen även i den tröga vätskan. Med hjälp av brodern Robert testade han sin uppfinning på isen i Neva utanför staden. Då blandningsförhållanden av krut och nitroglycerin började vara riktiga, och ämnet verkade bli en säljbar produkt, blev också affärsmansbrodern Ludvig intresserad av det. Immanuel Nobel hade grundat ett laboratorium i Heleneborg i Stockholm. Där arbetade han med hängivenhet med blandningen av nitroglycerin och krut och trodde till och med att han själv 3
hade uppfunnit förfarandet. Detta orsakade en skarp brevväxling mellan dessa två Nobel tills fadern förstod att jämfört med Alfred var han en amatör som kemist. År 1863 flyttade Alfred från S:t Petersburg till Stockholm. Han började studera i Heleneborgs laboratorium som samtidigt byggdes ut till en fabrik på grund av den stora efterfrågan på nitroglycerin. I oktober samma år beviljades honom ett patent i Sverige på en sprängämnesuppfinning - det var hans första patent. Han var då trettio år gammal. Då Alfred Nobel 33 år senare dog hade han beviljats sammanlagt 355 patent på olika håll i världen på många slags uppfinningar. Lillebror Emil arbetade i Heleneborgs laboratorium som Alfreds hjälp. Han var bara en tjugo årig yngling, men hade redan litet erfarenhet av arbetet som kemist och var hängivet intresserad av det. Bröderna lyckades förbättra förfarandet för framställning av nitroglycerin så att ämnet på en och samma gång kunde framställas i stora satser, och våren 1864 gjorde Alfred en betydelsefull uppfinning, en knallhatt med vilken nitroglycerin kan fås att explodera med hjälp av detonationsimpulsen. På dessa förbättringar för framställning och användning av nitroglycerin beviljades patent i Sverige sommaren 1864, och samma höst lämnade den i Helsingfors bosatta Robert Nobel i egenskap av ombud för sin bror Alfred in till Kejserliga Senaten för Finland en patentansökan på dessa förbättringar. På hösten fanns Emil inte längre. Den 3 september 1864 skakade en kraftig explosion Stockholm. Emil Nobel och en ung ingenjör som just hade anställts som hjälp befann sig i laboratoriet för att framställa nitroglycerin, då en av ämnets farliga egenskaper kom lös. I nitreringsprocessen stiger temperaturen av vätskan, varför man måste vara noggrann med kylningen. Tydligen hade nu en stor sats nitroglycerin blivit uppvärmt över den kritiska gränsen, 180 C. Den exploderande oljan visade sin styrka, dödade fem människor och förstörde laboratoriet. Immanuel Nobel lamslogs. En månad efter den upprörande olyckan, som hade krävt hans sons liv, drabbades han av ett slaganfall. Alfred däremot gav inte upp. Framställningen och hanteringen av nitroglycerin i Stockholm förbjöds till följd av explosionen. Å andra sidan hade händelsen bringat effekten av det nya sprängämnet till allmän kännedom. Även om det var farligt, var det mindre farligt än krut, och dess styrka var mångfaldigt jämfört med krutet. Särskilt i gruvorna och tunnelbyggen hade det nya sprängämnet den fördelen att det inte rykte. Alfred Nobel grundade ett flytande laboratorium och en fabrik på en pråm som bogserades i Mälaren från en ankarplats till annan. Framställningen av nitroglycerin fortsatte, det såldes under namnet sprängolja och efterfrågan var livlig. Samma höst grundades i Stockholm Nitroglycerin Aktiebolaget. Utöver Alfred och Immanuel Nobel var också två affärsmän från Stockholm aktieägare i bolaget. Alfred Nobel hade nu grundat sitt första företag. Hans väg till storföretagare hade börjat. Våren 1865 kunde företaget flytta sin verksamhet från en vandrande pråm upp på torra land. Platsen var Vinterviken, som låg inne i viken, skyddat av höjder vid Mälaren nära Stockholm. Fabriken inledde sin verksamhet i enkla skjul och delvis utomhus, vilket var praktiskt eftersom explosioner inträffade nu och då och byggnaderna måste ofta renoveras och förnyas. I och med Alfred Nobels knallhattsuppfinningar hade sprängningen av nitroglycerin blivit ett ganska tryggt arbete, men det var fortfarande farligt att framställa, förvara och speciellt transportera denna odisciplinerade vätska. År 1865 hade Alfred Nobel grundat en sprängoljefabrik utöver Sverige också i Norge och Tyskland. Följande år var det Nordamerikas tur, dit reste Nobel förutom att försvara sina hotade patenträttigheter också för att starta företagsverksamhet. Samtidigt som The United States Blasting 4
Oil Company grundades bortom Atlanten, skedde en svår explosion i fabriken i Krümmel, Tyskland. Till följd av explosionen stötte Nobels produkter återigen på rädsla och motstånd. Någonting måste göras. Den oberäkneliga vätskan måste bringas under kontroll. Lösningen skulle vara den fasta formen av ämnet. Nobel inledde ett systematiskt uppfinnararbete. Hjälpen kom i form av en pytteliten organism med kiselskal. Fabriken i Tyskland befann sig i Krümmel, skyddad av höjder och sanddyner vid Elbe. Platsen påminde om Vinterviken i Sverige. Föregående år hade Alfred Nobel satt sitt bo där, och nu byggde han på en flotte, som hade ankrats i Elbe, ett laboratorium, där han började genomföra prov som syftade på att lösa problemet med sprängämnet. Han lät nitroglycerin absorberas i olika porösa ämnen som t.ex. papper, pappersmassa, trälump, tegelmjöl, kol, torr lera, gipsstänger och lerstänger. Alla dessa nämns i en patentansökan som han lämnade in i Finland år 1867, men framför allt nämns kiselgur i ansökan. Kiselgur är en jordart som har bildats genom avlagring av kiselhaltiga skal. Dynerna kring fabriken i Krümmel hade bildats av en ren, pulverformig kiselgur. I sina prov märkte Alfred Nobel att detta fina porösa material och oljigt nitroglycerin som hade absorberats i det. bildar en fast, lydig massa som är lätt att utforma. Så hände det att det charmfulla pulvret tämde den vilda, explosiva vätskan. I sin patentansökan beskriver Alfred Nobel denna sprängmassa enligt följande: Uppfinningen innesluter i sig den största hittills kända i praktiken användbara sprängkraft med fördelen af att vara så litet farligt, att det aldrig genom våda kan gifva anledning till olyckor, och dels stora kraft sålunda ligger likasom förborgad, att användas endast efter behof och önskan. I sin ansökan meddelar han också att han kallar ämnet Dynamit eller Nobels krut. Nobel fick ett patent på sin uppfinning i Sverige år 1867 och i Finland i början av följande år. Nobel formade sprängmassan som kallades dynamit till stavar. Formen är fördelaktig för hantering, förvaring och transport och den passar i hål som bildas i berget genom borrning. Sprängoljan hade förvarats i flaskor och hällts i borrhålet, istället kunde man nu placera en lämpligt stor sprängämnesstav som exploderade med säkerhet först efter att det hade tänts med stubintråd och knall. Med massan kunde man också ladda bergklyftor, vilket inte var möjligt med nitroglycerin. Det var en tid då tekniken utvecklade sig med långa kliv. Handeln och trafiken blev livligare på global nivå. Det byggdes vägar och järnvägar, tunnlar, bror, hamnar, gruvor och fabriker. Inom bergsprängningen tog man i bruk en tryckborr vars skärande del var en diamantkrona. Ett sprängämne som var tryggt att användas behövdes, och det däremot ökade kapaciteten i byggnadsoch gruvindustrin. Efterfrågan på dynamit ökade explosionsartat. År 1868 tilldelade Kungliga Svenska Vetenskapsakademien Alfred och Immanuel Nobel Letterstedtska priset som de båda värderade högt. Jacob Letterstedt, ursprungligen Lallerstedt, var en svensk bondeson som i unga år begav sig ut i världen via England till Kapstaden. Med sina affärer hade han från noll skapat en stor egendom, han utnämndes till Sverige-Norges generalkonsul och han blev medlem i Kungliga Svenska Vetenskapsakademien. Just före sin död år 1862 uppgjorde han ett testamente, i vilket han lämnade till Kungliga Vetenskapsakademien betydande tillgångar, vars räntor enligt hans bestämmelse årligen skulle tilldelas antingen för utmärkta originalarbeten inom konstens, litteraturens eller vetenskapens områden eller för viktiga upptäckter av praktiskt värde för mänskligheten. 5
Mannen med tusen järn i elden hade behövt hjälp vid skötseln av sina talrika ärenden. En av medhjälparna var grevinnan Bertha Kinsky som år 1876 kom från Wien till Paris för att arbeta som sekreterare och hushållerska hos Alfred Nobel. Grevinnans vistelse i Paris blev ganska kort. Hon återvände till Wien för att gifta sig med en österrikisk baron von Suttner, men vänskapen mellan Bertha och Alfred bestod. De korresponderade och Nobel följde noggrant verksamheten av den internationella fredsrörelsen rörelsen vars ledargestalt i slutet av århundradet blev baronessan Bertha von Suttner. Alfred Nobel dog år 1896 vid 63 års ålder i San Remo, Italien. Under sitt liv hade han grundat nästan 90 företag i över 20 länder, bland annat världens första holdingbolag, The Nobel Dynamite Trust Company. Grunden till sin affärsverksamhet, med vilken han hade samlat ihop en av världens mest betydande egendomar, utgjorde hans patenterade uppfinningar. Dessutom hade delägarskapet i de äldre brödernas blomstrande företagsimperium inom oljebranschen i Kaukasus ökat hans förmögenhet. I november 1895 uppgjorde Alfred Nobel ett testamente på den svensk-norska klubben i Paris. (...) Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäck eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologins eller medicinens domän; en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser. (...) Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarna intet anseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej. 6