PREDIKAN Apostladagen (5:e söndagen efter Trefaldighet) 20 juli 2014 i S:t Mikaels kyrka, Ängelholm 3:e årgångens texter Jeremia 1:4-10 Romarbrevet 16:1-7 Markusevangeliet 3:7-19 Psaltaren 40:6-12 Idag inbjuds vi till stormöte där vid stranden! Massor av folk har kommit för att lyssna till talaren. De har hört talas om allt han gjort. Han har botat många och nu kommer fler som lider av någon sjukdom. De tränger sig på för de vill röra vid honom, bli berörda. De bär på samma längtan som du och jag. Människor trängs omkring Jesus och kanske stiger han i en båt för att bättre kunna ses och höras av dem alla. Något senare drar sig Jesus tillbaka. I vår text berättas om ett berg, om det fanns där vid stranden vet vi inte. Kanske har Markus lagt till det senare, när har skriver ner sina minnen. Berget har ju en sådan symbolisk betydelse. Alla kommer ju ihåg Moses som på berget Sinai tog emot de båda lagtavlorna och att ett förbund slöts mellan Gud och det judiska folkets tolv stammar. Det viktiga är inte berget utan att Jesus liksom Moses drog sig undan folket för att vara inför Guds ansikte,
för att be. Markus nämner ingenting om hur länge Jesus tillbringar i ensamhet. Lukas däremot säger att det var hela natten. Därefter sker det som blir grunden till vår kyrkas historia. Jesus utser några av dem, som följt honom länge till att bli apostlar, Guds sändebud. Vilka var det som Jesus utvalde? Där är Simon, den impulsive, påhittige, duktige, Den som kunde ta många ogenomtänkta initiativ. Det är mycket jag hos Simon. Jag kan, jag ska aldrig, jag, jag. Men Jesus ser inte den egotrippade, självupptagne Simon. Han ser honom med sina möjligheter. Han kan göra honom till Petrus, en klippa. Där är Andreas, Petrus bror. Om honom vet vi inte mycket. Han håller sig mer i bakgrunden, lite blyg, kanske. Precis som du och jag ibland. Andreas står ofta i skuggan av sin bror Petrus. Många känner igen sig i Andreas, att stå i skuggan av någon annan. Men Jesus vet hur han kan använda blyga människor. Kommer ni ihåg den där gången när 5000 män var hungriga och behövde mat? Andreas kommer fram och säger: Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. När han sagt det tycker han att han gjort bort sig fullständigt och så tillägger han: men vad förslår det till så många?
Visst har du också varit med om detta? Du ger dig in i diskussionen. Alla andra är så duktiga att prata. Efter en stund kommer du också in i samtalet. Du stammar fram några synpunkter, men efteråt är det som om du vill bita tungan av dig. Det var det dummaste jag sagt! Hur kunde jag vara så korkad?. Kanske är det så Andreas känner sig? Men efteråt, visar det sig att det Andreas sa, var det viktigaste som sagts. Jesus tog tag i det som Andreas sa och det han sa, har sedan för miljontals kristna i alla tider blivit en påminnelse om att våga komma till Jesus med de små resurserna. Det är då det kan bli något! Sedan utväljer Jesus Jakob och Johannes, dessa två män med häftigt temperament. De kallas tordönsmän, åskans söner. Det mullrar och blixtrar ofta omkring dem. Jesus vet vad han kan göra med häftiga människor. När vi senare läser om Johannes tycker vi att han verkar så mild och mjuk. Kanske är det så att denne lärjunge fick så mycket kärlek av Jesus att han förvandlas till att bli mer lik Jesus? Det händer något med den som söker sig in i Jesu närhet. Johannes, som grälade om vem som var störst och som ville sitta på den finaste platsen närmast Jesus i himlen, han talar sedan han levt nära Jesus i tre år inte om sig själv som en apostel. Nej, när han presenterar sig själv kallar han sig bara den lärjunge som Jesus älskade.
Bartolomaios eller Natanael tillhör också dem som väljs ut. Det är han som rycker på axlarna när han får höra talas om Jesus och han undrar om något gott kan komma från Nasaret. Vid ett tillfälle sitter Natanael under sitt fikonträd och läser i sina heliga böcker om den kommande Messias. Han ser inte Jesus som är där alldeles i närheten. Men Jesus ser honom och säger om honom att han är en man utan svek. Honom går det att lita på. Där är också tvivlaren Tomas. Att tvivla betyder att vela, att vilja åt två håll och Jesus stöter aldrig bort den som tvivlar. I gruppen finns också Matteus, tullindrivaren som har det gott ställt ekonomiskt och där finns revolutionärerna Simon Ivraren och Judas Iskariot, som med våld vill befria sitt Israel. Filippos är också en av de utvalda. Han älskar att vittna om Jesus för sina vänner och så är där också Jakob, Alfaios son som vi inte vet så mycket om. Hur vågar Jesus kalla dessa människor? Alla är ju sådana som i vanliga sammanhang inte kan vistas i samma rum, se varandra i ögonen eller räcka varandra handen. Kanske var det inte mänsklig klokhet som är med i utväljandet, men visst är det lite våghalsigt av Jesus att ta med så många olika personligheter? Idag skulle vi fråga oss hur anställningsintervjuerna gick till, om han läst deras CVn? Ser han inte att personkemin inte stämmer?
Men Jesus tar hand om de utvalda var och en och det är Han som binder dem samman med varandra. Detta är ett fantastiskt budskap för dig och mig. Jesus ser på dig och mig med sina möjligheter. Han tänker inte så mycket på om vi är bråkiga och tråkiga, förfärliga och besvärliga eller underbara och vackra. Han ser vad han kan göra av oss I hans ögon är du och jag ett möjligt helgon! Kristi budskap har år efter år förts vidare. Apostlarnas uppdrag upphörde inte med den siste apostelns död. Nej, Jesus som utsåg apostlarna då fortsätter att utse människor att föra verket vidare. Uppdraget har gått vidare genom generationer och nu är det du och jag som är bärare av det. Vår kallelse är att följa Jesus, vara tillsammans med honom, lära av honom, lyssna, öva oss att se på människor som han, precis som de första apostlarna gjorde under sina år med Jesus. Din och min kallelse är att ta emot uppdraget av Jesus och uppdraget är att berätta om Jesus, Guds son. Vem berättade för dig om Jesus? Vem har du berättat det för? Berätta om honom som segrat på korset, segrat över alla onda krafter, allt det som vill förstöra, förvränga och fördärva livet. Vi får berätta om att det händer något när vi i tro tar emot vad Gud gjort och gör för oss. Kanske vi tänker att uppdraget är oss övermäktigt? Vi bävar inför tanken att det kommer an på oss
att inte bli den sista länken i kedjan. I likhet med profeten Jeremia vill vi helst slippa uppdraget och kommer med alla möjliga undanflykter. Och visst blir uppdraget oss övermäktigt, om vi glömmer vem som kallar och sänder oss. Han kallar inte alltid dem som är dugliga, men dem han kallar gör han dugliga att vara tjänare. Vad kan då du och jag, nu 2014 lära av de första apostlarna? De var tillsammans med Jesus. Jesus behöver mycket tid med oss och vi med honom. Det är då vi tränas att vara hans händer och fötter som drar människor upp ur misströstans, modlöshetens och själviskhetens djup. De bekänner Jesus som Herren. En människa kan se sig själv som en nolla, tom, misslyckad, värdelös, men Jesus vet hur apostlarna då och du och jag nu kommer till användning för Guds rike, genom att vi helt och fullt bekänner Jesus som Guds Son. Till sist. När jag skulle konfirmeras fick jag lära mig att det viktigaste för den unga kyrkan, för apostlarna var att hålla fast vid de fyra b:na: 1. Bibeln, att lyssna till, läsa och samtala om vad Ordet betyder för dem då och för mig och dig nu. 2. Bönen och 3. Brödragemenskapen (syskongemenskapen) De visste att de behövde varandra. Tillsammans var de lemmar i Kristi kropp. De upplevde konkret att en hand kan göra mycket, men att två händer orkar mer och att det sker mycket när vi ber tillsammans.
4. Brödsbrytelsen. De kunde dela måltiderna med Jesus vilket också vi får göra när Jesus kommer till oss i bröd och vin och vi tillsammans får dela trons mysterium dels med alla apostlar som följt de första apostlarna dels med varandra.