Eskilstunaåns avrinningsområde

HJÄLMARENS VATTENVÅRDSFÖRBUND Eskilstunaåns avrinningsområde Recipientkontroll 212 Institutionen för vatten och miljö, SLU Rapport 213:9

Institutionen för vatten & miljö, SLU Box 75 75 7 Uppsala Tel. 18-67 31 1 http://www.slu.se/vatten-miljö Omslagsfoto: Svartån vid Hidingebro, foto Ingrid Nygren. Tryck: Institutionen för vatten & miljö, SLU Uppsala, maj 213

Innehållsförteckning Sammanfattning 6 Inledning 13 Yttre förhållanden och väderlek 15 Avrinningsområdet 15 Väder och vattenföring 15 Föroreningsbelastande verksamheter 16 Källfördelning 17 Massbalansberäkning Hjälmaren 2 Resultat 21 Vattenkemi 21 Näringsämnen 21 Syretillstånd och syrgastärande ämnen 26 Ljusförhållanden 27 Surhet/försurning 29 Metaller 31 Växtplankton 33 Bottenfauna 39 Sammanställning av statusklassningar 44 Källförteckning 46 Bilagor i separat bilagedel Bilaga 1. Provtagningsstationer 212 Bilaga 2. Vattenkemi vattendrag 212 Bilaga 3. Vattenkemi sjöar 212 Bilaga 4. Vattenföring och ämnestransporter 212 Bilaga 5. Växtplankton 212 Bilaga 6. Bottenfauna vattendrag 212 Bilaga 7. Statusklassning vattenkemi 212 Bilaga 8 Sammanställning statusklassning 212 Bilaga 9. Kemidata från Länsstyrelsen i Örebro 212

Sammanfattning Institutionen för vatten och miljö vid SLU har på uppdrag av Hjälmarens vattenvårdsförbund varit utförare av recipientkontrollprogrammet för Eskilstunaåns avrinningsområde under 212. Prov för vattenkemiska och biologiska analyser har tagits på 29 platser i rinnande vattendrag (tabell A, figur A), samt i 13 sjöar (tabell B, figur A) inom Eskilstunaåns vattensystem. Denna rapport redovisaren sammanfattning av resultaten från dessa undersökningar och klassning av den ekologiska statusen vid stationerna enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder 27 (Bilaga A: Bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag. Handbok 27:4). Tabell A. Provtagningsstationer Vattendrag 212. Nr Stationsnamn Tidpunkt 23 Utloppet ur Lill-Björken jämna månader 245 Svartåns inflöde i Teen jämna månader 259 Svartån vid Brohyttan jämna månader 26 Svartån Hidingebro jämna månader *, ** 27 Svartån Karlslund jämna månader ** 277 Svartån uppströms Skebäck jämna månader 279 Svartån nedströms Skebäck alla månader *, *** 285 Hemfjärdens utl (N Assundet/S Assundet) alla månader 2119 Västra Laxsjöns utlopp jämna månader 2121 Laxån vid Ågrena jämna månader * 233 Garphytteån vid Hidinge jämna månader * 241 Lillån från Logsjön vid Knista jämna månader *** 31 Vibysjöns utlopp jämna månader 318 Täljeån vid Täby jämna månader 33 Täljeån vid Almbro jämna månader *** 335 Täljeån vid Tybblebron jämna månader 34 Kvismare Kanal vid Odensbacken jämna månader *, *** 351 Täljeån utflöde i Storhjälmaren jämna månader ** 313 Kumlaån uppströms Kumla ARV jämna månader 317 Kumlaån uppströms Hallsbergs ARV jämna månader 311 Kumlaån vid Brånsta jämna månader *** 3115 Kumlaån vid Mosjön jämna månader 321 Frommestabäcken vid Ekeby jämna månader B 421 Forsån, Öljarens utlopp jämna månader *** 52 Näshultaån vid Hjälmaregården jämna månader 53 Tandlaåns mynning jämna månader 71 Eskilstunaån vid Eskilstuna vattenverk jämna månader B ** 73 Eskilstunaån nedstr. avloppsverket(e2) jämna månader B 74 Eskilstunaån nedstr. Torshälla jämna månader B *, ** B: Bottenfauna april/maj * inklusive metaller jämna månader ** tot-p + tot-n alla månader *** påväxtalger i september 21 6

2 22 2 1 2 21 2 59 Toften 2 3 2 45 2 4 2 118 2 121 2 119 V Laxsjön Laxå 2 11 Ö Laxsjön 2 34 2 33 2 6 2 41 3 1 Örebro 2 79 2 85 2 7 2 77 9 1 9 2 3 18 3 3 3 115 3 21 3 11 3 13 3 17 3 35 3 4 3 51 Hjälmaren 9 3 4 21 4 1 Öljaren 9 5 Eskilstuna 7 1 5 3 5 2 5 1 7 4 7 3 Sjö Vattendrag Figur A. Provtagningsstationer i Eskilstunaåns avrinningsområde. Tabell B. Provtagningsstationer sjöar 212. Nr Stationsnamn Tidpunkt 21 Ölen aug B 24 Toften aug B 211 Ö Laxsjön aug 2118 V Laxsjön aug B 221 Multen aug 222 Storsjön aug 234 Falkasjön aug 41 Öljaren aug B 51 Näshultasjön aug B 91 Hemfjärden feb/mars och aug. B ** 92 Mellanfjärden feb/mars och aug. B ** 93 Storhjälmaren feb/mars och aug. B ** 95 Östra Hjälmaren feb/mars och aug. B ** ** inkusive växtplankton i augusti B: bottenfauna okt 211 7

Väder och vattenföring Året inleddes med milt väder för att sedan nå mer normala vintertemperaturer i februari. Redan i mars kom vårvärmen med för årstiden mycket höga temperaturer i en stor del av landet. Därefter följde tämligen normala temperaturer under en stor del av året. Efter en mild november kom vintern med snö och kyla i december (figur B). Trots den rikliga nederbörden var vattenföringen vid vid Svartån, Karslund nära eller t.o.m. under det normala under en stor del av året. Förutom ett något högre flöde i januari var det först under årets tre sista månader som flödena låg ordentligt över medelvärdet Temperatur ( C) 2 15 1 5-5 -1 Örebro Jan Mars Maj Juli Sept Nov Månadsmedelvattenföring (m3/s) 4 3 2 1 27 Svartån Karlslund Jan Mars Maj Juli Sept Nov 212 Medel Figur B: Temperaturen vid Örebro väderstation 212 jämfört med medel för 1961-199 samt vattenföringen i Svartån Karlslund (27) 212 jämfört med medelvärden 1975-212. Vattenkemi Halterna av näringsämnen är högst i Hjälmaren och Öljaren där andelen jordbruksmark i området är större än längre upp i avrinningsområdet. Högst halter av av både totalfosfor och totalkäve 212 erhölls i Öljaren (41). Kväve/fosfor-kvoten visade på kväveunderskott (Naturvårdsverket 2) i ytvattnet vid augustiprovtagningarna 212 i Östra Hjälmaren (95) och Öljaren (41). I Hemfjärden (91) och Mellanfjärden (92) låg N/P-kvoten precis på gränsen till underskott medan resultaten från Storhjälmaren (93) visade på kväve-fosforbalans (figur 6). Ett kväveunderskott visar att det finns potential för kvävefixering och massutveckling av kvävefixerande cyanobakterier. I Östra Laxsjön (211), Västra Laxsjön (2118), Multen (221), Storsjön (222) och Falkasjön (234) rådde istället ett kväveöverskott. (figur C). Belastningen av fosfor och kväve på Hjälmaren 212 beräknades till 66,5 respektive 2589ton/år Den ekologiska statusen med avseende på totalfosfor klassades som hög i Ö Laxsjön (211), V. Laxsjön (2118), Multen (221), Ölen (21), Storsjön (222) och Falkasjön (234).Näshultasjön klassades som måttlig medan Öljaren (41) och Hjälmaren (91, 92, 93 och 95) fick statusen dålig. I vattendragen var den ekologiska statusen med avseende på totalfosfor god i Eskilstunaån, Näshultaån samt i de västligaste delarna av avrinningsområdet där andelen jordbruksmark är minst (figur 8, bilaga 8). Även Frommestabäcken Ekeby (321) erhöll god status trots en stor andel jordbruksmark. Övriga vattendrag hade måttlig status. 8

Östra Hjälmaren 95 Storhjälmaren 93 Mellanfjärden 92 Hemfjärden 91 Näshultasjön 51 Öljaren 41 Falkasjön 234 Storsjön 222 Multen 221 V Laxsjön 2118 Ö Laxsjön 211 Toften 24 Ölen 21 Östra Hjälmaren 95 Storhjälmaren 93 Mellanfjärden 92 Hemfjärden 91 Näshultasjön 51 Öljaren 41 Falkasjön 234 Storsjön 222 Multen 221 V Laxsjön 2118 Ö Laxsjön 211 Toften 24 Ölen 21 5 1 15 2 25 Totalfosfor (μg/l) 1 2 3 4 5 6 7 N/P-kvot 4 8 12 16 Totalkväve (μg/l) Medel 21-212 212 211 21 Figur C: Totalfosfor, totalkväve samt kväve/fosfor-kvoten (viktkvot i sjöarnas ytvatten augusti 212 jämfört med medelvärdet augusti 21-212 Färgerna i kväve/fosfor-kvoten visar de olika klasserna enligt de gamla bedömningsgrunderna (Naturvårdsveket 2). rött: extremt kväveunderskott orange: stor kväveunderskott gult: måttligt kväveunderskott grönt: kväve-fosforbalans blått: kväveöverskott Belastningen av kväve och fosfor på Mälaren från Eskilstunaån visar inte på någon tydlig monoton trend sedan mätningarna startade 1997 (figur 1). Ett visst mönster kan man emellertid se. Efter en kraftig minskning av både fosfor och kväve i början av 2-talet tycks halterna öka igen. Skillnaden mellan åren är dock stor och den beror till stor del på variationer i vattenföringen. Transporten 212 var något lägre än de senaste två föregående åren. Fosfor och Vattenföring 8 6 4 2 2 15 1 5 Kväve Totalkväve (ton/år) Totalfosfor (ton/år) Vattenföring (m³/s) 1997 1999 21 23 25 27 29 211 Figur D: Total transport av fosfor och kväve samt årsmedelvattenföringen 1997-212 vid Eskilstunaån nedströms Torshälla (74) 9

Växtplankton Biovolymen av växtplankton var högre i Hjälmarens västra delar och lägre i den centrala/östra delen. I sjöns västra del dominerad cyanobakterier (främst Pseudanabaena limnetica) medan kiselalger var vanligast i de centrala och östra delarna (bl. a. släktena Aulacoseira, Cyclotella och Stephanodiscus). Cyanobakterien Pseudanabaena som är relativt vanlig i vårt land, har aldrig bevisats toxisk i svenska algblomningar men däremot i andra länder i världen. De arter som kunnat beläggas som toxiska i en del svenska förekomster utgjorde ca 15 % av planktonbiovolymen i Östra Hjälmaren och 5-1 % vid övriga lokaler. En sammanvägd statusbedömning för 212 visar på otillfredsställande i Hemfjärden, Mellanfjärden och Östra Hjälmaren och en måttlig Storhjälmaren. I Storhjälmaren har status förbättrats från 27 till 212 medan den i Östra Hjälmaren tvärt om försämrats. I de västra delarna av Hjälmaren syns ingen särskild trend utan statusen är hela tiden otillfredsställande.samtliga stationer i Hjälmaren är av växtplanktonutvecklingen att döma mycket tydligt påverkade av näringsbelastning. Framtida massiva cyanobakterieblomningar är inte orimliga att förvänta sig, i synnerhet i Hemfjärden, Mellanfjärden och Östra Hjälmaren. Viktat statusklassvärde 5 4 3 2 1 Hemfjärden Mellanfjärden 1 8 6 4 2 Storhjälmaren Ö. Hjälmaren 27 28 29 21 211 212 27 28 29 21 211 212 Totalfosfor μg/l Figur E: Sammanvägd växtplanktonstatus samt totalfosfor, augusti, som löpande treårsmedelvärden (1 resp. 2 år för 27 och 28) presenterat på sista året av de viktade statusklassvärdena för de 4 stationerna i Hjälmaren. Värdena för åren 27 och 28 är bara baserade på 1 respektive 2 resultat. Beräkningar enligt bilaga A (Bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag) till Naturvårdsverkets handbok 27:4. 1

Bottenfauna Vattendrag Individtätheten 212 var cirka 25 individer per prov i Frommestabäcken och cirka 15 vid stationerna i Eskilstunaån. Samhällena dominerades av fjädermygglarver (Diptera, Chironomidae) och/eller fåborstmaskar (Oligochaeta). Dessutom förekom antingen kräftdjur (Crustacea, Malacostraca) och skalbaggar (Coleoptera) eller dagsländor (Ephemeroptera) i relativt stora antal. Allmänekologisk och näringsmässig status (ASPT- och DJ-indexen) för 212 framgår av figur F nedan. 25 Antal individer per prov 2 15 1 5 Frommestabäcken 321 Eskilstunaån vid vv 71 Eskilstunaån nedstr ARV 73 Eskisltunaån nedstr Torshälla 74 Övriga Trichoptera Ephemeroptera Oligochaeta Chironomidae Coleoptera Crustacea Figur F: Individtäthet (antal per prov) av bottenfauna i vattendragen maj 212 Sammantaget för perioden 27-212 visar bottenfaunan i vattendragen avseende allmänekologisk och näringsmässig status på förbättringar i Frommestabäcken (från god eller måttlig till hög status) och oförändrat hög status i Eskilstunaån vid vattenverket. Däremot försämrades statusen i Eskilstunaån nedströms avloppsverket: från hög status till god (ASPT) eller dålig (DJ). Sjunkande men fortsatt höga indexvärden i Eskilstunaån nedströms Torshälla, varnar för tänkbara kommande försämringar. Av bottenfaunan att döma är försurning inget problem i vattensystemet. Mellanårsvariationerna hos flera parametrar är i många fall stora och de olika tendenserna som redovisas är behäftade med viss osäkerhet. Det skulle vara värdefullt att sammanjämka äldre undersökningars resultat med nuvarande, i den mån de är tillgängliga och går att omtolka metodmässigt. Viktad ekologisk kvot 5 4 3 2 1 Frommestabäcken 321 Eskilstunaån vid vv 71 Eskilstunaån nedstr ARV 73 Eskisltunaån nedstr Torshälla 74 Hög God Måttlig Otillfredställande Dålig EK (ASPT) EK (DJ) Figur H: Ekologisk och näringsmässig påverkan (ASPT- och DJ-index) i maj 212. 11

Sammanställning av statusklassningar Statusklassning avseende analyserade parametrar vid stationerna har utförts enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder 27 (Bilaga A: Bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag. Handbok 27:4). De kemiska parametrarna har klassats utifrån treårsmedelvärden medan de biologiska parametrarna klassats på årets resultat då biologiska provtagningar inte utförs alla år. Vid sammanställning av statusklassningarna för de olika kvalitetselementen väger man först samman de biologiska kvalitetselementen. Om statusen är måttlig eller sämre så klassar man efter det sämst klassade kvalitetselementet. Om den biologiska klassningen visar på god eller hög status vägs även fysikaliskkemiska kvalitetsfaktorer in. För en fullständig klassning av ekologisk status ska även hydromorfologiska kvalitetsfaktorer beaktas, men dessa ingår inte i detta uppdrag. Statusklassningen av sjöarna och vattendragen i den västra delen (Svartåns biflöden och källor samt Svartåns huvudfåra utom stationerna 27 och 279) visade generellt på god eller hög status (figur 26). Undantaget var Lillån från Logsjön vid Knista (241) som visade på måttlig status med avseende fosfor. I de södra och östra delarna var statusen i vattendragen med några undantag måttlig.sämst var tillståndet i Eskilstunaån nedströms avloppsverket (73) där bottenfauna visade på dålig status. När det gäller sjöarna så hade Öljaren och den västra delen av Hjälmaren den sämsta statusen. Näshultasjön som 211 fick god status utifrån bottenfaunan bedömdes detta år enbart utifrån vattenkemin och fick då liksom 21 måttlig status. 74 73 Ölen** Storsjön* 259* Multen* 23* 2121* 245* Toften** 2119* V Laxsjön** Ö Laxsjön* Falkasjön* 279* Hemfjärden Mellanfjärden 27* 233* 277* 26* 318* 241* 33* 335* 3115* 321 311* 34* 31* 313* 317* 351* Östra Hjälmaren Storhjälmaren 421* Sjöar Dålig status Otillfredställande status Måttlig status God status Hög status Öljaren** 71 53* 52* Näshultasjön** Vattendrag Dålig status Otillfredställande status Måttlig status God status Hög status * Endast kemisk bedömning ** Bottenfauna 211, övriga år endast kemisk bedömning Figur G: Statusklassning av sjöarna och vattendragen i Eskilstunaåns avrinningsområde. Sammanslagen statusklassning av växtplankton, bottenfauna, siktdjup, klorofyll och totalfosfor. För de stationer där klassningen varierat under treårsperioden presenteras statusen med flerfärgade symboler och varje år från vänster till höger. Statusklassning enligt bilaga A (Bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag) till Naturvårdsverkets handbok 27:4. 12

Inledning Institutionen för vatten & miljö vid SLU har på uppdrag av Hjälmarens vattenvårdsförbund utfört den samordnade reipientkontrollen av sjöar och vattendrag i Eskilstunaåns avrinningsområde 21-212. I uppdraget ingår vattenkemiska och biologiska provtagningar och analyser, samt utvärdering av data och årsrapportering (denna rapport). Prov för vattenkemiska och biologiska analyser har tagits på 29 platser i rinnande vattendrag, samt i 13 sjöar inom Eskilstunaåns vattensystem (figur 1, tabell 1 och 2). Provtagningar och analyser har sedan april 21 gjorts av institutionens ackrediterade kemiska och biologiska laboratorier (SWEDAC nr 128). Denna rapport beskriver huvuddragen av resultaten för 212, samt en bedömning av miljötillståndet för perioden 21-212. Analysresultaten för undersökningåret 212 bifogas i sin helhet i tabellform i en särskild bilagedel. Vattenkemiresultaten finns dessutom tillgängliga via Internet på institutionens hemsida, http://www.slu.se/vatten-miljo. Följande personer har deltagit i rapportskrivandet: Ansvarig för rapporten Vattenkemi Biologi Rådgivande forskare Ingrid Nygren Ingrid Nygren Anders Stehn Tobias Vrede Tabell 1. Provtagningsstationer sjöar 212. Nr Stationsnamn Tidpunkt 21 Ölen aug B 24 Toften aug B 211 Ö Laxsjön aug 2118 V Laxsjön aug B 221 Multen aug 222 Storsjön aug 234 Falkasjön aug 41 Öljaren aug B 51 Näshultasjön aug B 91 Hemfjärden feb/mars och aug. B ** 92 Mellanfjärden feb/mars och aug. B ** 93 Storhjälmaren feb/mars och aug. B ** 95 Östra Hjälmaren feb/mars och aug. B ** ** inkusive växtplankton i augusti B: bottenfauna okt 211 13

Tabell 2. Provtagningsstationer Vattendrag 212. Nr Stationsnamn Tidpnkt 23 Utloppet ur Lill-Björken jämna månader 245 Svartåns inflöde i Teen jämna månader 259 Svartån vid Brohyttan jämna månader 26 Svartån Hidingebro jämna månader *, ** 27 Svartån Karlslund jämna månader ** 277 Svartån uppströms Skebäck jämna månader 279 Svartån nedströms Skebäck alla månader *, *** 285 Hemfjärdens utl (N Assundet/S Assundet) alla månader 2119 Västra Laxsjöns utlopp jämna månader 2121 Laxån vid Ågrena jämna månader * 233 Garphytteån vid Hidinge jämna månader * 241 Lillån från Logsjön vid Knista jämna månader *** 31 Vibysjöns utlopp jämna månader 318 Täljeån vid Täby jämna månader 33 Täljeån vid Almbro jämna månader *** 335 Täljeån vid Tybblebron jämna månader 34 Kvismare Kanal vid Odensbacken jämna månader *, *** 351 Täljeån utflöde i Storhjälmaren jämna månader ** 313 Kumlaån uppströms Kumla ARV jämna månader 317 Kumlaån uppströms Hallsbergs ARV jämna månader 311 Kumlaån vid Brånsta jämna månader *** 3115 Kumlaån vid Mosjön jämna månader 321 Frommestabäcken vid Ekeby jämna månader B 421 Forsån, Öljarens utlopp jämna månader *** 52 Näshultaån vid Hjälmaregården jämna månader 53 Tandlaåns mynning jämna månader 71 Eskilstunaån vid Eskilstuna vattenverk jämna månader B ** 73 Eskilstunaån nedstr. avloppsverket(e2) jämna månader B 74 Eskilstunaån nedstr. Torshälla jämna månader B *, ** B: Bottenfauna april/maj * inklusive metaller jämna månader ** tot-p + tot-n alla månader *** påväxtalger i september 21 14

Yttre förhållanden och väder Avrinningsområdet Eskilstunaåns avrinningsområde har en total area av 4183 km 2 och är indelat i 81 vattenförekomster. Sjöar utgör 15% av området varav Hjälmaren är den största sjön med ca 3/4 av den totala sjöytan. Hjälmarens huvudsakliga utlopp, Eskilstunaån, mynnar i Mälaren vid Torshälla medan en mindre del av utflödet går via Hjälmare kanal till Arbogaån. Uppgifter om hur stor denna andel är har inte kunnat fastställas. Avrinningsområdet ligger huvudsakligen i Örebro län medan mindre delar är belägna i Västmanlands län och Södermanlands län. Till stor del består Eskilstunaåns avrinningsområde av skogsklädd moränmark (44%). 14% av den totala ytan utgörs av åkermark. En stor del av jordbruksmarken är belägen i området sydväst om Hjälmaren. Närkeslätten, dvs området kring Täljeån och de nedre delarna av Svartån, utgör Mellansveriges bördigaste jordbruksbygd. Området bildades efter de stora sjösänkningarna mellan 1882 och 1886 som möjliggjorde att stora sankområden runt sjön kunde uppodlas. Vattenflödet inom Eskilstunaåns avrinningsområde är reglerat, det finns 113 dammar inom området (Vattenmyndigheten Norra Östersjön). Väder och vattenföring Året inleddes med milt väder för att sedan nå mer normala vintertemperaturer i februari. Redan i mars kom vårvärmen med för årstiden mycket höga temperaturer i en stor del av landet. Den 27 mars noterades nytt värmerekord för mars månad vid inte mindre än sju stationer med drygt 1-åriga mätserier. En av dem var Örebro där maxtemperaturen uppmättes till 18,8 C mot det tidigare rekordet 17,4 C från 27. Därefter följde tämligen normala temperaturer under en stor del av året. Efter en mild november kom vintern med snö och kyla i december (figur 1). Som helhet var 212 ett mycket nederbördsrikt år i större delen av landet och så även i Eskilstunaåns avrinningsområde. Mars var den enda av årets månader som kan karaktäriseras som övervägande torr men annars var åtta av årets tolv månader betydligt mer nederördsrika än medelvärdet för 1961-199 (figur 4). 2 Örebro 2 Örebro Temperatur ( C) 15 1 5-5 Nederbörd (mm) 15 1 5-1 Jan Mars Maj Juli Sept Nov Jan Mars Maj Juli Sept Nov 212 Medel 1961-199 Figur 1: Månadsmedeltemperatur och månadsmedelnederbörd 212 vid väderstation Örebro, samt månadsmedelvärden 1961-199. Data från SMHI: Väder och Vatten 212. 15

Trots den rikliga nederbörden var vattenföringen vid de stationer där pegelmätningar skett nära eller t.o.m. under det normala under en stor del av året. Förutom ett något högre flöde i januari i Svartån, Karslund och Täljeån vid Almbro samt en rejäl flödestopp i juli i Eskilstunaån vid vattenverket, var det först under årets tre sista månader som flödena låg ordentligt över medelvärdet (figur 2). Månadsmedelvattenföring (m3/s) 4 3 2 1 27 Svartån Karlslund 33 Täljeån vid Almbro 12 Jan Mars Maj Juli Sept Nov Jan Mars Maj Juli Sept Nov Månadsmedelvattenföring (m3/s) 9 6 3 Månadsmedelvattenföring (m3/s) 8 6 4 2 71 Eskilstunaån vid Eskilstuna vattenverk Jan Mars Maj Juli Sept Nov 212 Medel Figur 2: Månadsmedelvattenföring 211 i Svartån vid Karlslund (27), Täljeån vid Almbro (33) och Eskilstunaån vid Hyndevad (71) (enligt SMHI s pegelmätningar). Värdena jämförs med medelvärden för perioden 1975-212, 1981-212 respektive1965-212. Resultaten är hämtade från SMHI:s hemsida (stationerna 2139-Karlslund, 2231-Almbro resp. 138-Övre Hyndevad). Värdena från 2231-Almbro är okontrollerade och värde för december 212 saknas för denna station. Obs! Olika skalor på Y-axeln. Föroreningsbelastande verksamheter Inom Eskilstunaåns avrinningsområde finns totalt 86 stycken A, B och C-anläggningar med utsläpp till vatten (Vattenmyndigheten Norra Östersjön). Största delen är reningsverk (62 stycken) varav 9 stycken större reningsverk (figur 3). I Eskilstuna ligger Outokumpu med en industri som behandlar järnbaserade metaller. Utsläppen av fosfor och kväve från A- och B-anläggningarna 212 redovisas i tabell 3. Det finns mer än 15 identifierade misstänkt förorenade områden inom avrinningsområdet. Av dessa är ett tjugotal områden klassade i riskklass 1 (mycket stor risk) och ca 15 områden i riskklass 2 (stor risk). Viktiga branscher är verkstadsindustri, bensinstationer, gruvor och upplag samt avfallsdeponier (Vattenmyndigheten Norra Östersjön). 16

Tabell 3: Utsläpp av fosfor och kväve från A- och B-anläggningar 212 i Eskilstunaåns avrinningsområde. Källa: Utsläpp i siffror 212 samt Länsstyrelsen. ARV=avloppsreningsverk Fosforutsläpp Kväveutsläpp Fosforutsläpp Kväveutsläpp (kg/år) (kg/år) (kg/år) (kg/år) Fjugesta ARV 172 8 46 Garphyttan ARV 12 7 14 Hallsbergs ARV 177 27 349 Odensbacken ARV 132 1 1 Kumla ARV 24 56 94 Sköllersta ARV 52 2 56 Laxå ARV 17 17 Eskilstuna ARV 1 77 273 924 Skebäcks ARV 3 622 419 51 Outokumpu 82 Skebäck ARV Garphyttans ARV Fjugesta ARV 2 22 2 1 2 21 2 59 Toften 2 3 2 45 2 4 2 118 2 121 2 119 V Laxsjön Laxå 2 11 Ö Laxsjön 2 34 2 33 2 6 2 41 3 1 Örebro 2 79 2 85 2 7 2 77 9 1 9 2 3 18 3 3 3 115 3 21 3 11 3 13 3 17 Hallsbergs ARV Kumla ARV Laxå ARV 3 35 3 4 3 51 Hjälmaren 9 3 4 21 4 1 Öljaren Odensbacken ARV Sköllersta ARV 9 5 Eskilstuna 7 1 5 3 5 2 5 1 7 4 7 3 Eskilstuna ARV Industri (Outokumpu) Sjö Vattendrag Figur 3: Provtagningsstationerna och punktutsläpp från A- och B-anläggningar i Eskilstunaåns avrinningsområde. Källfördelning Olika källors bidrag till områdets näringsämnesbelastning har beräknats med hjälp av PLC5-data vid sex olika stationer. Belastningen gäller bruttobelastning, dvs. utan hänsyn till retention (fastläggning) av kväve och fosfor i sjöar och vattendrag. Vid alla stationer utom Svartån Hidingebro kommer mer än 5% av fosforbelastningen från jordbruket (figur 4). Vid Svartån Hidingebro (26) är jordbruk fortfarande den största enskilda källan men skogen bidrar här med en betydligt större andel än vid övriga stationer. Även när det gäller kvävebelastningen kommer det enskilt största bidraget från jordbruket vid de flesta stationerna men även de kommunala avloppsreningsverken (ARV) bidrar till en stor del (figur 5). Särskilt i i Kumlaån, med Kumla ARV och Hallsbergs ARV i avrinningsområdet, är bidraget från avloppsreningsverken stort. Den totala mängden av fosfor- respektive kvävebelastning på Kumlaån är dock mindre än vid övriga stationer och utsläppen från avloppsreningsverken ger därmed stort utslag (tabell 4 och 5). I Svartån kommer en betydande andel av kvävet från skogen. I och med att källfördelningen baserar sig på bruttobelastning beskriver den ej den egentliga påverkan på stationen jämfört med om nettobelastningen beräknats dvs. om förlusterna av kväve och fosfor under vattnets väg från källan inkluderats. Detta blir tydligare desto längre ned i systemet man kommer och särskilt för Eskilstunaån (71 och 74) som ligger nedströms Hjälmaren. 17

Källfördelning fosfor Enskilda avlopp 6% Atm deposition 4% 26 Svartån Hidingebro Jordbruk 37% Öppen 12% Skog 28% ARV 6% Myr 2% Dagvatten 5% 27 Svartån Karlslund Öppen 8% ARV 3% Myr 1% Jordbruk 65% Skog 12% Dagvatten 3% Atm deposition 2% Enskilda avlopp 6% 351 Täljeån utflöde i Hjälmaren Öppen 5% ARV Myr 3% % Jordbruk 74% Dagvatten 5% Atm deposition % Enskilda avlopp 11% Skog 2% 3115 Kumlaån vid Mosjön Öppen 4% Jordbruk 63% ARV 1% Myr % Skog 2% Dagvatten 12% Atm deposition % Enskilda avlopp 9% 71 Eskilstunaån vid Eskilstuna vattenverk Jordbruk 66% Öppen 6% ARV 7% Myr % Skog 5% Dagvatten 4% Atm deposition 3% Enskilda avlopp 9% 74 Eskilstunaån nedströms Torshälla Öppen 6% Jordbruk 64% ARV 8% Industri Myr % % Skog Dagvatten 5% 6% Atm deposition 3% Enskilda avlopp 8% Figur 4: Källfördelning av bruttobelastningen av fosfor till vatten uppströms sex stationer. Utsläppsuppgifter från A- och B-anläggningar är hämtade från Utsläpp i siffror 212 och länsstyrelsen. Övriga uppgifter är hämtade från PLC5-data. Tabell 4: Källfördelning av fosforutsläpp till vatten uppströms sex stationer. Utsläppsuppgifter för A- och B-anläggningar är hämtade från Utsläpp i siffror 212 samt från länsstyrelsen. Övriga uppgifter är hämtade från PLC5-data. P (ton/år) 26 P (ton/år) 27 P (ton/år) 351 P (ton/år) 3115 P (ton/år) 71 P (ton/år) 74 Enskilda avlopp,86 1,44 1,27,15 4,62 4,85 ARV,39,56,66,42 5,8 6,85 Industri Dagvatten,17,17,3,,22,22 Atm deposition 1,95 2,27,42,7 3,93 4, Myr,37,51 1,6,49 3,39 4,68 Skog,31,34,2, 2,44 2,44 Jordbruk,46 1,17 2,51,39 6,63 6,9 Öppen 2,63 12,21 17,14 2,62 51,57 53,58 Summa 7,12 18,66 23,1 4,14 77,87 83,52 18

Källfördelning kväve Enskilda avlopp 1% 26 Svartån Hidingebro Öppen 3% Atm deposition 15% Dagvatten 1% Jordbruk 25% ARV 1% Skog 39% Myr 6% 27 Svartån Karlslund Öppen 2% ARV 6% Myr 3% Jordbruk 55% Enskilda avlopp 2% Skog 23% Dagvatten 1% Atm deposition 8% 351 Täljeån utflöde i Hjälmaren Öppen 2% ARV 12% Myr 1% Skog 3% Dagvatten 1% Atm deposition % 3115 Kumlaån vid Mosjön Jordbruk 46% ARV 46% Öppen 1% Jordbruk 79% Enskilda avlopp 2% Enskilda avlopp 2% Atm deposition % Dagvatten 2% Skog 3% Myr % 71 Eskilstunaån vid Eskilstuna vattenverk Öppen 2% 74 Eskilstunaån nedströms Torshälla Öppen 1% Enskilda avlopp 2% Jordbruk 48% ARV 23% Skog 1% Atm deposition 13% Myr 1% Dagvatten 1% Figur 5: Källfördelning av bruttobelastningen av kväve till vatten uppströms sex stationer. Utsläppsuppgifter från A- och B-anläggningar är hämtade från Utsläpp i siffror 212 och länsstyrelsen. Övriga uppgifter är hämtade från PLC5-data. Tabell 5: Källfördelning av kväveutsläpp till vatten uppströms sex stationer. Utsläppsuppgifter för A- och B-anläggningar är hämtade från Utsläpp i siffror 212 samt från länsstyrelsen. Övriga uppgifter är hämtade från PLC5-data. N (ton/år) 26 N (ton/år) 27 N (ton/år) 351 N (ton/år) 3115 N (ton/år) 71 N (ton/år) 74 Enskilda avlopp 8,2 13,8 12,1 1,5 44,1 46,3 ARV 31,5 39,9 1,9 84,3 578,8 852,8 Industri 82, Dagvatten 2,4 2,9 3,5,2 27,7 28, Atm deposition 124,1 144, 27,6 4,7 25,9 255,5 Myr 3,1 4,5 9,6 4,3 27,4 36,8 Skog 45,6 49,9 2,8,1 325,7 326,1 Jordbruk 4, 9,2 17,5 2,8 47,2 49,2 Öppen 78, 338,4 643,5 83,8 1231,2 127,2 Summa 315, 62,6 817,6 181,6 2533,1 2946,8 19 Jordbruk 43% Enskilda avlopp 2% Atm deposition 11% ARV 29% Skog 9% Dagvatten 1% Industri 3% Myr 1%

Massbalansberäkning Hjälmaren Belastningen av fosfor och kväve på Hjälmaren 212 beräknades till 66,5 respektive 2589 ton/år (tabell 6). Den största belastningen av kväve och fosfor på Hjälmaren kommer via Svartån och Täljeån (figur 6). Dessa åar rinner igenom den bördiga Närkeslätten med stor andel jordbruksmark. I detta område finns även de flesta punktkällorna med kväve och fosforutsläpp (figur 3). För fosfor är den övriga tillrinningen till Hjälmaren betydande. Den övriga tillrinningen består av tillrinning från mark i Hjälmarens närområde och från vattendrag som inte ingår i kontrollprogrammet. Belastningen från den övriga tillrinningen är uträknad med hjälp av PLC-5 som bruttobelastning. Detta gör att bidraget överskattas i och med att man inte tar hänsyn till retentionen. Dock kan antas att retentionen är tämligen liten då det rör sig om relativt korta vattendrag. Det finns också en större osäkerhet i de siffror som enbart beräknats med modellerade data (PLC-5) än de som beräknats från uppmätta värden. Huvuddelen av utflödet från Hjälmaren sker genom Eskilstunaån men en liten del av utflödet går genom Hjälmare kanal. Några uppgifter om hur stor del av flödet som går denna väg har inte kunnat fastställas. Detta innebär att uttransporten är underskattad och att retentionen i Hjälmaren därmed är överskattad. Tabell 6: Beräknad fosfor- och kvävebelastning på Hjälmaren 212 samt beräknad retention i Hjälmaren. Övrig tillrinning och atmosfärisk deposition är beräknad med PLC5-data. Fosfor (ton/år) Kväve (ton/år) Tillförsel 279 Svartån (netto) 24, 1146 351 Täljeån (netto) 17,3 886 421 Forsån (netto) 4,3 57 52 Näshultaån (netto) 1,4 27 Övrig tillrinning (brutto) 17,6 221 Atmosfärisk deposition 1,9 252 Summa 66,5 2589 Uttransport 71 Eskilstunaån (netto) 43,5 776 Summa 43,5 776 Retention i Hjälmaren 34,6 % 7 % Atmosfärisk deposition 3% 52 Näshultaån 2% 421 Forsån 6% Övrig tillrinning 27% Fosfor (ton/år) 351 Täljeån 26% 279 Svartån 36% Atmosfärisk deposition 1% Övrig tillrinning 9% 52 Näshultaån 1% 421 Forsån 2% Kväve (ton/år) 351 Täljeån 34% 279 Svartån 44% Figur 6: Källfördelning av fosfor- respektive kvävebelastningen på Hjälmaren 212, 2

Resultat Nedan följer en redovisning av ett urval av resultaten från provtagningarna 212 samt statusklassningar enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder 27 (Bilaga A: Bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag. Handbok 27:4). Analysresultat för vattenkemi redovisas i bilaga 2-3, växtplankton i bilaga 5, bottenfauna i bilaga 6 i den separata bilagedelen. Vattenkemidata finns även tillgängliga på Internet via institutionens hemsida www. slu.se/vatten-miljo under SRK (samordnad recipientkontroll). Resultaten från statusklassningarna vattenkemi redovisas i bilaga 7, växtplankton i bilaga 5, bottenfauna i bilaga 6, samt en sammanställning av alla statusklassningar i bilaga 8. Vattenkemi Näringsämnen Fosfor, kväve och Kisel är nödvändiga näringsämnen för produktionen av växtplankton. Förhöjda halter av dessa näringsämnen kan leda till algblomningar som i sin tur vid nedbrytning kan leda till syrebrist i bottenvattnet. Förutom en naturlig tillförsel av närsalter från den omgivande marken till vattnet tillförs näringsämnen också från jord- och skogsbruk, reningsverk, industri och dagvatten. Kväve tillförs även genom deposition från atmosfären samt kvävefixering och i sjöar kan fosfor frigöras från sedimenten vid syrgasbrist i bottenvattnet, så kallad intern belastning. Sjöar I många svenska sjöar styrs växtplanktonproduktionen av tillgång på fosfor, men framför allt under sensommaren kan förrådet av oorganiskt kväve ta slut, vilket kan leda till kvävebegränsning. Halterna av näringsämnen är högst i Hjälmaren och Öljaren där andelen jordbruksmark i området är större än längre upp i avrinningsområdet. Högst halter av av både totalfosfor och totalkäve 212 erhölls i Öljaren (41), (figur 7). Kväve/fosfor-kvoten visade på kväveunderskott (Naturvårdsverket 2) i ytvattnet vid augustiprovtagningarna 212 i Östra Hjälmaren (95) och Öljaren (41). I Hemfjärden (91) och Mellanfjärden (92) låg N/P-kvoten precis på gränsen till underskott medan resultaten från Storhjälmaren (93) visade på kväve-fosforbalans (figur 6). Ett kväveunderskott visar att det finns potential för kvävefixering och massutveckling av kvävefixerande cyanobakterier. I Östra Laxsjön (211), Västra Laxsjön (2118), Multen (221), Storsjön (222) och Falkasjön (234) rådde istället ett kväveöverskott. De största mellanårsvariationerna ser man i Öljaren där fosforhalten hade en topp 211 för att sedan gå ner 212 medan kvävet istället hade en toppnotering 212. Utsläppen från reningsverken, framförallt av fosfor, har minskat sedan början av 197-talet. De minskade fosforutsläppen från Örebro reningsverk har bidragit till att fosforhalterna i Hemfjärden (91), den västra delen av Hjälmaren har minskat dramatiskt (figur 8). Även minskning av kvävehalterna har skett men med en större variation mellan åren. Kväve/fosfor-kvoten har stigit från ett stort kväveunderskott i mitten av 7-talet till kväve-fosforbalans i slutet av 199-talet. Trenden har sedan dess med undantag för 23 i princip varit stigande fram till 21 då det återigen uppstod ett måttligt kväveunderskott. Detta har hållit i sig även under 211 och 212. 21

Den ekologiska statusen med avseende på totalfosfor klassades som hög i Ö Laxsjön (211), V. Laxsjön (2118), Multen (221), Ölen (21), Storsjön (222) och Falkasjön (234), (figur 9).Detta innebär en höjning av statusen med en klass, jämfört med 211, för Ölen och Falkasjön. I praktiken rör det sig dock om en mycket liten skillnad i fosforhalt då man enligt bedömningsgrunderna inte får sätta hög klass om totalfosfor överstiger 12,5 μg/l. En skillnad i treårsmedel på 1 μg/l kan därmed innebära en annan klassning. Näshultasjön klassades som måttlig medan Öljaren (41) och Hjälmaren (91, 92, 93 och 95) fick statusen dålig. Tidigare år har en förenklad metod använts för klassning av de sjöar där det inte funnits uppgifter om medeldjup. Den metoden har den begränsningen att den endast får användas om den uppmätta koncentrationen är mer än 5μg/l från någon klassgräns. Detta år har istället ett modellerat medeldjup detta år använts där uppmätta djup saknas. Dessa djup är framtagna, med hjälp av gisdata, av forskare på institutionen för vatten och miljö (Sobek m.fl.211) (Bilaga 7). Det finns en stor osäkerhet i dessa djupangivelser men för denna användning anses de vara tillräckliga. Östra Hjälmaren 95 Storhjälmaren 93 Mellanfjärden 92 Hemfjärden 91 Näshultasjön 51 Öljaren 41 Falkasjön 234 Storsjön 222 Multen 221 V Laxsjön 2118 Ö Laxsjön 211 Toften 24 Ölen 21 Östra Hjälmaren 95 Storhjälmaren 93 Mellanfjärden 92 Hemfjärden 91 Näshultasjön 51 Öljaren 41 Falkasjön 234 Storsjön 222 Multen 221 V Laxsjön 2118 Ö Laxsjön 211 Toften 24 Ölen 21 5 1 15 2 25 Totalfosfor (μg/l) 1 2 3 4 5 6 7 N/P-kvot 4 8 12 16 Totalkväve (μg/l) Medel 21-212 212 211 21 Figur 7: Totalfosfor, totalkväve och kväve/fosfor-kvoten (viktkvot) i sjöarnas ytvatten augusti 21-212 samt medelvärdet augusti 21-212 Färgerna i kväve/fosfor-kvoten visar de olika klasserna enligt de gamla bedömningsgrunderna (Naturvårdsverket 2). rött: extremt kväveunderskott orange: stor kväveunderskott gult: måttligt kväveunderskott grönt: kväve-fosforbalans blått: kväveöverskott 22

35 6 Totalkväve (μg N/l) 3 25 2 15 1 5 Totalfosfor (μg P/l) 5 4 3 2 1 1974 19781982 1986 1991994 1998 2226 21 1974 19781982 1986 1991994 1998 2226 21 25 N/P-kvot 2 15 1 5 1974 19781982 1986 1991994 1998 2226 21 Figur 8: Totalkväve och totalfosfor i Hemfjärdens ytvatten (91) augusti 1974-212 samt den beräknade kväve/fosfor-kvoten (viktkvot). Färgerna i kväve/fosfor-kvoten visar de olika klasserna enligt de gamla bedömningsgrunderna (Naturvårdsverket 2). rött: extremt kväveunderskott orange: stor kväveunderskott gult: måttligt kväveunderskott grönt: kväve-fosforbalans Vattendrag Den arealspecifika förlusten av kväve och fosfor, dvs läckaget av näringsämnen från marken i avrinningsområdet, var högst i provtagningsstationerna på Närkeslätten sydväst om Hjälmaren där de största arealerna bördig jordbruksmark finns (bilaga 4). De högsta förlusterna av fosfor förekom i Kumlaån (31), Lillån (241) och Täljeån (318) medan de högsta förlusterna av kväve fanns i Kumlaån (31 och 315). Transporten av näringsämnen i vattendragen är som störst i Eskilstunaån på grund av den höga vattenföringen (figur 1 samt bilaga 4). Transporten av kväve och fosfor är också stor i Svartåns huvudfåra och Täljeån på grund av den bördiga jordbruksmarken i området samt den höga vattenföringen. Variationer i transport mellan åren beror till mestadels på variationer i vattenföringen. Belastningen av kväve och fosfor på Mälaren från Eskilstunaån visar inte på någon tydlig monoton trend sedan mätningarna startade 1997 (figur 11). Ett visst mönster kan man emellertid se. Efter en kraftig minskning av både fosfor och kväve i början av 2-talet tycks halterna öka igen. Skillnaden mellan åren är dock stor och den beror till stor del på variationer i vattenföringen. Transporten 212 låg något lägre än de senaste två föregående åren. Den ekologiska statusen med avseende på totalfosfor var god i Eskilstunaån, Näshultaån samt i de västligaste delarna av avrinningsområdet där andelen jordbruksmark är minst (figur 9, bilaga 7). Även Frommestabäcken Ekeby (321) erhöll god status trots en stor andel jordbruksmark. Övriga vattendrag hade måttlig status. Tre stationer har erhållit en klass högre status än föregående år (figur 9). I de fall där statusklassningen skiljer sig åt mellan åren rör det sig om att man ligger nära en klassgräns vilket gör att även små skillnader i totalfosforhalt kan ge utslag åt ena eller andra hållet. Det är osäkert om detta avspeglar någon verklig förändring eller enbart en slumpmässig variation. 23

74 73 23 2121 Storsjön Ölen Multen 259 2119 245 Toften V Laxsjön Ö Laxsjön Falkasjön 279 Hemfjärden Mellanfjärden 27 233 277 26 318 335 241 33 3115 321 351 311 34 313 31 317 Sjöar Östra Hjälmaren Storhjälmaren 421 Dålig status Otillfredställande status Måttlig status God status Hög status Öljaren 52 Vattendrag 71 53 Näshultasjön Dålig status Otillfredställande status Måttlig status God status Hög status Figur 9: Statusklassning av sjöarna och vattendragen i Eskilstunaåns avrinningsområde.med avseende på totalfosfor. För de stationer där klassningen varierat de tre senaste åren presenteras statusen med fl erfärgade symboler och varje år från vänster till höger. Eskilstunaån 74 73 71 Tandlaån 53 Näshultaån 52 Forsån 421 Kumlaån 3115 311 Täljeån 351 34 335 33 318 31 Svartåns biflöden 241 233 2121 2119 Svartåns huvudfåra 279 27 26 259 245 23 21 211 212 2 4 6 5 1 15 Fosfor (ton/år) Kväve (ton/år) Figur 1: Total transport av fosfor och kväve 21-212 vid vattendragsstationerna i Eskilstunaåns avrinningsområde. 24

Fosfor och Vattenföring 8 6 4 2 2 15 1 5 Kväve Totalkväve (ton/år) Totalfosfor (ton/år) Vattenföring (m³/s) 1997 1999 21 23 25 27 29 211 Figur 11: Total transport av fosfor och kväve samt årsmedelvattenföringen 1997-212 vid Eskilstunaån nedströms Torshälla (74). I och med att det ibland förekommit fiskdöd i Hemfjärden analyserades nitritkväve och ammoniumkväve månatligen vid stationerna Svartån nedströms Skebäck (279) och Hemfjärdens utlopp (285). Nitritkväve är giftigt för fisk och för höga halter kan leda till fiskdöd. Ammoniumkväve kan, vid höga ph, omvandlas till ammoniak som också är giftigt för fisk. I fiskevattendirektivet (SFS 26:114) finns rikt- och gränsvärden för bland annat dessa ämnen. Riktvärdet för nitrit är 3 μg/l och gränsvärdet för ammonium är 1 μg/l. Observera att fiskevattendirektivet gäller för Hjälmaren men inte dess tillflöden. Övedrskridande av gränsvärden i Svartån är alltså inte i konflikt med direktivet då det i de flesta fall är så att kväveföreningarna hunnit oxideras innan de når Hjälmaren. Istället ska det ses som en varning om att problem kan uppstå under ogynsamma förhållanden. I Svartån nedströms Skebäck överskred nitrithalterna riktvärdet i juni och september och i Hemfjärdens utlopp i juni och november. Gränsvärdet för ammonium överskreds i Svartån nedströms Skebäck vid fyra av årets provtagningar (figur 12). Nitritkväve (μg N/l) 3 25 2 15 1 5 Jan Mars Maj Juli Sept Nov Ammoniumkväve (μg N/l) 3 25 2 15 1 5 Jan Mars Maj Juli Sept Nov 279 285 Figur 12: Ammoniumkväve och Nitritkväve 212 i Svartån nedströms Skebäck (279) och Hemfjärdens utlopp (285). De röda linjerna markerar riktvärde respektive gränsvärde enligt fi skevattendirektivet (SFS 26:114). 25

Östra Hjälmaren 95 Storhjälmaren 93 Mellanfjärden 92 Hemfjärden 91 Näshultasjön 51 Öljaren 41 Falkasjön 234 Storsjön 222 Multen 221 V Laxsjön 2118 Ö Laxsjön 211 Toften 24 Ölen 21 2 4 6 8 1 Syrgas (mg/l) Syrgastillstånd och syrgastärande ämnen 212 211 21 Figur 13: Syrgashalten i sjöarnas bottenvatten augusti 21-212 Syrgasförhållandena i sjöar och vattendrag varierar beroende på produktionsförhållandena och belastning av organiskt material. I temperaturskiktade näringsrika sjöar uppstår ofta syrgasfria eller nära syrgasfria förhållanden i bottenvattnet vid slutet av stagnationsperioderna under vårvinter och sensommar, dvs när vattnet inte har blandats om på lång tid. Dessa perioder med låga syrgashalter är kritiska för många organismer. Sjöar I Toften, Östra Laxsjön och Näshultasjön var det syrefritt eller näst intill syrefritt i bottenvattnet vid provtillfället i augusti. I Falkasjön var bottenvattnet syrefattigt och i Ölen var syretillståndet i bottenvattnet svagt medan tillståndet i övriga sjöar var syrerikt eller måttligt syrerikt (figur 12). I Ölen, Multen och Storsjön var syreförhållanden väsentligt mycket bättre vid 212 år provtagning jämfört med 211, medan Östra Laxsjön och Näshultasjön istället visar sämre syreförhållanden än de närmast föregående åren. Någon bedömning av den ekologiska statusen med avseende på syrgasförhållandena i sjöarna kan inte göras i och med att provtagningen endast skett vid ett tillfälle. Enligt bedömningsgrunderna behövs syrgasmätningar senvinter, vårcirkulation, sommarstagnation samt vid höstcirkulation för att kunna klassa sjöarna. Vattendrag Syretillståndet i de flesta vattendragen var måttligt syrerikt eller syrerikt vid provtagningarna 212 (figur 14). I Forsån (421) och i Tandlaån (53) var syretillståndet svagt i augusti och i Lillån (241) var det syrefattigt tillstånd december. Den ovanligt låga syrehalten i Lillån kan bero på att det var flera lager is på varandra vilket kan ha påverkat förhållandena. Vid övriga provtagningar under året var syreförhållandena goda. Vid bedömning av syrgastillståndet bör även mängden syrgastärande ämnen beaktas. Halten av totalt organiskt kol, TOC, är ett mått på detta. Organiskt material tillförs sjöar och vattendrag dels naturligt från den omgivande marken och dels genom mänsklig tillförsel från jordbruk, reningsverk och industri. Om man ser till mellanårsvariationer inom respektive station kan ingen tydlig koppling mellan höga TOC-halter och låga syrgasminimum göras. Om man däremot jämför olika provpunkter kan man se ett visst mönster där syrgasminimum oftare är lägre vid punkter med hög TOC. TOC-halten i vattendragen låg generellt högt till mycket högt. De allra högsta halterna av TOC uppmättes i Hemfjärdens utlopp vid Ässundet (285) tätt följt av Täljeån vid Täby (318) samt Täljeåns utflöde i Hjälmaren (351) medan Eskilstunaån (71,73,74) hade de lägsta halterna (figur 14). 26

minimum 212 minimum 211 minimum 21 medel 212 medel 211 medel 21 Eskilstunaån 74 73 71 Tandlaån 53 Näshultaån 52 Forsån 421 Frommestabäcken 321 Kumlaån 3115 311 313 317 Täljeån 351 34 335 33 318 31 Svartåns biflöden 241 233 2121 2119 Svartåns huvudfåra 285 279 277 27 26 259 245 23 2 4 6 8 1 12 Syrgas (mg/l) 5 1 15 2 TOC (mg/l) Figur 14: Syrgasminimum och medelhalt totalt organiskt kol i vattendragen 21-212 Ljusförhållanden Ljusförhållandena i vattnet är av avgörande betydelse för många vattenlevande organismer. Detta gäller främst primärproducenter som växtplankton och undervattensväxter. Ljusförhållandena påverkas av vattenfärgen (mätt som absorbans vid 42 nm) samt förekomsten av växtplankton och lerpartiklar. Ljusförhållandena påverkas således av avrinningsområdets beskaffenhet där t.ex. skog och myrmarker ger en ökad avrinning av humusämnen och därmed ökad vattenfärg. Ljusförhållandena i sjöarna mäts även som siktdjup. Siktdjupet påverkas till stor del av växtplanktonförekomsten men även av vattenfärgen. Växtplanktonbiomassan mäts indirekt som klorofyll-a. Tyvärr saknas klorofyllresultat från årets provtagning för ett antal sjöar. Prov togs men kom aldrig in till laboratoriet. Pga en brist i rutinen vid mottagning av prover noterades inte att klorofyllprov saknades vid uppackningen av övriga prover. När det upptäcktes var det för sent att åtgärda saken. Mottagningsrutinen är nu ändrad så att inte detta ska kunna hända fler gånger. Händelsen och den ändrade rutinen finns dokumenterad i laboratoriets avvikelsesystem och uppdragsgivaren har blivit informerad. 27

Vattendrag Vid ett stort antal av stationerna i Svartån med biflöden visade årsmedel på starkt färgat vatten (bilaga 2). Anledningen till det höga vattenfärgen är att det finns mycket skog och myrmark i tillrinningsområdet (PLC5-data). Även Kumlaån uppstr. Hallsbergs ARV (317), Tandlaåns mynning (53) samt Täljeån vid Täby (318) samt Täljeåns utflöde i Hjälmaren (351) visade höga absorbansvärden under en stor del av året. Då dessa stationer även har höga halter av TOC kan antas att färgen till stor del kommer från humusämnen. Sjöar I de sjöar där prov inkommit uppmättes de i särklass högsta klorofyllhalterna i provet från Öljaren (41). Även Hemfjärden (91) och Mellanfjärden (92) var halterna mycket höga. Detta återspeglas i de mycket små siktdjupen vid dessa stationer (figur 15). Öljaren hade inte bara den högsta halten utan även den största variationen mellan åren. Klorofyllhalten 212 var tre gånger högre än föregående år. Någon motsvarande skillnad i siktdjup kunde inte ses. I Hjälmaren däremot var klorofyllhalterna lägre 212 än 211 vilket återspeglas i större siktdjup i Storhjälmaren och Östra Hjälmaren. Att det saknas stapel för 211 i Hemfjärden beror på att resulatet det året var så högt att det att det inte gick att avläsa utan spädning. Någon sådan gjordes dock aldrig. Den ekologiska statusen för sjöarna med avseende på siktdjup och klorofyll visade mestadels samma resultat som totalfosfor. I Falkasjön visade siktdjup en klass sämre än klorofyll och fosfor medan siktdjupet i Öljaren och de fyra stationerna i Hjälmaren visade en till två klasser bättre än fosforstatusen (bilaga 8). Vid alla de fem sistnämnda stationerna samt i Näshultasjön var klorofyllhalten så hög att en fullständig växtplanktonanalys krävs för en säker statusklassning. 21 211 212 Medel 21-212 Östra Hjälmaren 95 Storhjälmaren 93 Mellanfjärden 92 Hemfjärden 91 Näshultasjön 51 Öljaren 41 Falkasjön 234 Storsjön 222 Multen 221 V Laxsjön 2118 Ö Laxsjön 211 Toften 24 Ölen 21 1 2 3 4 5 6 Siktdjup (m) 2 4 6 8 1 12 14 16 18 Klorofyll-a (μg/l) Figur 15: Siktdjup och klorofyll-a i ytvattnet i sjöarna augusti 21-212 samt medel augusti 21-212. För de sjöar där klorofyll saknas 212 visas medel 21-211 som jämförelse. För Hemfjärden saknas data från 211 vilket innebär ett medelvärde för 21 och 212. 28

Surhet/försurning Vattnets surhetsgrad (ph) är viktig för vattenlevande organismer genom att den påverkar balansen mellan deras inre miljö och det omgivande vattnet. Indirekt har surheten också betydelse för vattenorganismerna genom att den påverkar lösligheten av metaller. De flesta vatten har en viss buffertkapacitet (mätt som alkalinitet) och kan neutralisera tillskott av sura ämnen Eskilstunaåns avrinningsområde är påverkad av försurning och vattnet i dessa områden ingår i åtgärdsområden för kalkning. Multens avrinningsområde ingick i åtgärdsplanen för kalkningsverksamhet 28-21. Tidigare och planerade kalkningar har utförts i sjöarna samt på våtmarker. Sjön Multen (221) har kalkats en gång (1979/8) men ytterligare kalkning har hittills inte behövts. Det åtgärdsområde som omfattar Toften (24) ingick i åtgärdsplanen för kalkningsverksamhet 28-21 men kalkningen upphörde tidigare på grund av tillfredställande vattenkemi under många år. Senaste kalkningen i området var 26. Buffertförmågan vid årets provtagning visade på svag buffertkapacitet på gränsen till god medan ph var svagt surt (figur 16). Falkasjön ingår i ett åtgärdsområde där kalkning sker uppströms i Stora Ymningen. Trots detta var buffertförmågan svag och ph svagt surt. Övriga sjöar hade en god eller mycket god buffertförmåga samt ett svagt surt eller nära neutralt ph (figur 16). Det är mycket liten variation i alkalinintet mellan åren. Den till synes större variationen i ph beror till viss del på att skalan inte börjar vid noll. Vattendragen hade en god eller mycket god buffertförmåga samt ett svagt surt eller nära neutralt ph med undantag för Svartåns inflöde i Teen (245), där bufferförmågan var svag och ph måttligt surt, och Laxån vid Ågrena (2121) där ph var måttligt surt. 29

21 211 212 Östra Hjälmaren 95 Storhjälmaren 93 Mellanfjärden 92 Hemfjärden 91 Näshultasjön 51 Öljaren 41 Falkasjön 234 Storsjön 222 Multen 221 V Laxsjön 2118 Ö Laxsjön 211 Toften 24 Ölen 21 6 6,5 7 7,5 8 8,5 9 ph,5 1 1,5 Alkalinitet mekv/l Eskilstunaån 74 73 71 Tandlaån 53 Näshultaån 52 Forsån 421 Frommestabäcken 321 Kumlaån 3115 311 313 317 Täljeån 351 34 335 33 318 31 Svartåns biflöden 241 233 2121 2119 Svartåns huvudfåra 285 279 277 27 26 259 245 23 6 6,5 7 7,5 8 ph,5 1 1,5 2 2,5 3 Alkalinitet mekv/l Figur 16: ph och alkalinitet i sjöarnas ytvatten och vattendragen 21-212. Obs! Olika skalor på x-axeln. 3

Metaller Metaller förekommer naturligt i låga halter i vatten och är livsnödvändiga i små mängder för växter och djur. Halterna varierar naturligt beroende på berggrund och jordarter i avrinningsområdet samt vattnets surhetsgrad och innehåll av organiskt material. Men halterna har även kommit att påverkas av mänsklig aktivitet såsom gruvbrytning och metallindustri. Förhöjda halter kan redan i måttliga doser ge skador på växter och djur. Metallernas toxicitet är beroende av deras biotillgänglighet. Biotillgängligheten är beroende av i vilken form metallerna finns i vattnet; metallerna kan t.ex. vara adsorberade till partiklar eller ingå i icke biotillgängliga komplex. Tillgängligheten beror också på vattnets kemiska egenskaper som ph, hårdhet och organiskt innehåll. T.ex. kan humusämnen komplexbinda metallers och därmed minska deras giftighet. För kadmium, bly och nickel finns det lagstadgade gränsvärden i vattenförvaltningsförordningen medan Naturvårdsverket har tagit fram föreslagna gränsvärden för koppar, zink och krom. Gränsvärdena är baserade på analys av filtrerade och konserverade prov. Analyserna 21-211 samt vid de första två provtagningstillfällena under året är utförda på konserverade ofiltrerade prov där partiklarna sedimenterat. Laboratorieförsök har visat att analys i ett ofiltrerat prov blir något högre än i ett filtrerat prov men att denna skillnad för alla här analyserade metaller utom bly överskuggas av analysens mätosäkerhet samt de naturliga variationerna vid provtagningsstationerna (Wallman m.fl. 29). Årsmedel 212 för alla metaller låg lägre än föreslagna gränsvärden och miljökvalitetsnormer (tabell 6). Även årsmedel 21 och 211 låg, trots att de var ofiltrerade, under gränsvärdet för alla metaller utom zink (bilaga 4). För arsenik saknas i nuläget gränsvärden. Istället presenteras den uppskattade naturliga bakgrundshalten, enligt Naturvårdsverkets rapport 5799, som jämförvärde. Den största transporten av metaller sker i Eskilstunaån pga den höga vattenföringen. Även Täljeån och Svartåns huvudfåra har förhållandevis hög vattenföring och därmed mycket högre transport av metaller än Svartåns biflöden där vattenföringen är betydligt lägre (figur 17). Variationen mellan åren visar i stort samma mönster som transporten av näringsämnen. Detta talar för att vattenföringen är den faktor som har störst betydelse vid beräkning av transporten. Eskilstunaån 74 212 211 21 Täljeån 34 212 211 21 Svartås biflöden 233 212 211 21 2121 212 211 21 Pb Cd Cr As Ni Cu Zn Svartåns huvudfåra 279 212 211 21 26 212 211 21 2 4 6 8 1 12 Transport ton/år Figur 17: Total transport av metaller 21-212 i Svartån med bifl öden, Täljeån och Eskilstunån. 31