En biskops uppdrag Snart ska ni nominera biskopskandidater. Om några veckor ska ni välja bland dem. Jag tänker inte ge er några råd om vem av kandidaterna ni ska rösta på. Däremot blev jag biskop själv för tjugo år sedan i sommar och nu sedan jag pensionerats har jag nog perspektiv på vad det är att vara biskop. Hur ska det går för president Obama? Nu har han hela kongressen emot sig. Borde han inte avgå? Statsministern funderade på det när han inte skulle få majoritet i riksdagen för budgeten. Så kom decemberöverenskommelsen. I Washington är ingen decemberöverenskommelse på väg. Obama, han fortsätter ändå! Sverige är en parlamentarisk demokrati. Regeringen står på riksdagen. USA är en annan sorts demokrati. Där vågar man inte lita bara på kongressen, men heller inte bara på presidenten och hans administration eller regering. De får lov att balansera varandra, med kraftfull och ibland omvälvande hjälp från Högsta domstolen. Det där liknar Svenska kyrkan en del. Det märkte jag när prästmötet i Växjö stift bifallit motioner som var protester mot att jag vägrat några prästkandidater vigning för att de inte var beredda att samarbeta med kvinnliga präster. Efter något år blev jag sedan nedröstad i stiftsstyrelsen i Växjö i en annan, för mig, central fråga. Inte behövde jag avgå för det. Det var lite motigt men jag var minst lika mycket biskop efter det som jag varit innan. Biskopen utses av en stor församling. Alla ni. Stiftsfullmäktige och stiftsstyrelse sammanträder, diakoner och präster träffas och beslutar kanske ibland men ni ses bara för att göra just detta. Ni utser en biskop och så får ni dras med henne eller honom, om han
eller hon inte gör sig alldeles omöjlig eller missköter sig, tills han eller hon går i pension och hon eller han får dras med er. Alltså måste en biskop arbeta långsiktigt, uthålligt och trovärdigt. Biskopen är inte bara prästernas. Biskopen är inte bara de förtroendevaldas. Biskopen är inte bara diakonernas. Biskopen är inte ens bara Strängnäs stifts biskop. Biskopen är kyrkans både hela Svenska kyrkans och faktiskt på många sätt den världsvida kyrkans. Biskopen är kyrkans. Och kyrka, kyriakos, betyder det som hör Herren till. En biskop kan göra skillnad. Det här valet är alltså viktigt. Stor skillnad åt olika håll. Bäst ni ber ordentligt, tänker ordentligt på vad kyrkan här verkar behöva på sikt och tar reda på mer om personerna ni kan rösta på. Ni behöver alltså skvallra, men göra det med koll på vad som är på riktigt och vad som bara är tyckanden och rykten. Det finns en avsikt med att ni är så många som röstar. Om ni bara skulle göra som andra säger åt er eller som ni tror utan att ta reda på hur det är, så förvaltar ni inte förtroendeuppdraget ni fått som röstande. Då hade det räckt med mycket färre röstande. Man kan prata med kandidaterna själv. Man kan ringa till dem som arbetat med dem eller känner dem, om man inte själv känner dem. Sådant hör faktiskt till och är inget konstigt. Biskopen ska kunna fungera med olika majoriteter. Biskopen ska ha tillräcklig integritet, resning, erfarenhet och kunskaper för att kunna fungera som ledare i olika väder och omgiven av olika människor över tid. En biskop som är klen i teologin blir omkullvält av fintliga präster. Den som inte är van vid åsiktsskillnader och demokratiskt arbete blir skrämd av elaka eller bara raka förtroendevalda. Den som inte kan samhället bättre än de flesta blir bortgjord i media och den som
inte i djupet av sitt hjärta älskar Svenska kyrkan och fördjupats i tron i den kyrkan tröttnar nog på Svenska kyrkan och blir en sur eller passiv biskop. En biskop sitter i förarsätet men det är ett ovanligt förarsäte. Man har en snygg ratt men kopplingen till hjulen är lös. Biskopens formella makt är nämligen begränsad. Biskopen är inte chef över prästerna, inte över församlingarna och pastoraten. Biskopen har mycket goda utsikter att bli ledare för kyrkan i hela stiftet men det är ett ledarskap som måste förtjänas, åter och åter. Det räcker inte med att vrida på ratten. Man måste ha hjulen med sig därför att de kommit på att de delar biskopens linje. En biskop måste alltså inte bara vara kunnig och hemmastadd, hon eller han måste också vara kommunikativ, pedagogisk och får aldrig underskatta människors förmåga att tänka själva. Och så måste man vara uthållig och ha prövats i motvind. Det är nämligen vanligt att man som biskop åker på riktigt elaka påhopp. Det är naturligt att sluta sig då och göra sig svårare att nå. Naturligt men inte bra. En biskop måste vara lätt att nå, lätt att våga tala med, måste kunna kombinera ansvaret med att vara i bästa mening folklig. Ett sådant här ledarskap kräver erfarenhet. Man måste kunna kyrkan men man måste också kunna samhället och teologin i stort, som jag sagt. Man leder nämligen så mycket genom strategiska beslut, som vilka som ska anställas, som om man på allvar bryr sig om unga i kyrkan, som vad ska väga tungt vid antagning till präst och diakon, som vad fortbildningarna för präster och diakoner ska handla om till exempel, och genom att i sammanträden och samspel arbeta på lång sikt. Alltså behövs även här uthållighet och tålamod. Ni är vana vid sammanträden. Kom ihåg att en biskop lägger mycket tid på att leda stiftsstyrelse, AU, domkapitel, prostmöten och möten
med kyrkoråden i församlingar som visiteras. Till exempel. Att leda sammanträden kan nog alla kan lära sig någotsånär, om de satsar på det. Men en del har det i sig och de gör det särskilt bra. En biskop är mycket ute i församlingarna. Det märker ni väl inte, för hon eller han är inte just i er församling så ofta. Det viktigaste är inte då att berätta om vad man själv gjort som församlingspräst utan att kunna analysera och kombinera kunskap, från hela Svenska kyrkan och från andra kyrkor. Återigen, att känna till samhällsutveckling och trender, att veta hur teologin knyter an till nutiden, att kunna Svenska kyrkan på alla nivåer och veta vad stiftet förmår och ska förmå och att känna till en större värld och dess kyrka än bara Sveriges. Något väldigt speciellt med biskopsuppdraget är dess kombination av transparens och tystnad. Även om biskopen är klok nog att inte bli enskild själavårdare åt prästerna eller andra i stiftet, och då låses av den absoluta tystnadsplikten, så finns det områden där biskopen ändå hamnar i sådana konflikter. Jag tar ett enkelt exempel. Först har man haft ett ärende i domkapitlet. Där har alla ledamöter lovat och försäkrat att man inte ska yppa något av vad som förevarit utöver beslutet som står i protokollet. Sedan kommer ärendet i stiftsstyrelsen. Hur gör man då med den extra kunskap man har? Det går att hantera men man måste vara väldigt klar över rollfördelning mellan föredragande och ledamöter, förarbeten och själva sammanträden. En biskop måste helt enkelt ha känsla för juridiken mitt i människovården och teologin! Och kunna leva med att inte alltid kunna säga allt. Jag tror att PG Gyllenhammar sade att en chef bara kan påverka dem som sitter i samma korridor. Så kan det vara, men en biskop har som andra ledare tillgång till brev, e-post, telefon, artikelskrivande i mer
eller mindre interna fora och till möten. Det kan man nå långt med. Dessutom har biskopen tillgång till kulturliv och offentlighet som få andra i landet. Om inte ens debattartikel är alltför tafflig så har den goda chanser att tas in i de lokala tidningarna, ja ibland även i Dagens Nyheter. Om biskopar har något att säga och kan säga det så hamnar de lätt i TV. Då kan man nå många fler. Så har inte så många näringslivsmänniskor det även om en del politiker har möjligheterna. Men sedan har en biskop tillgång till något tredje som är både ansvarsfullt och oerhört speciellt. Inte minst inom stiftet kan det betyda väldigt mycket. Gudstjänsterna och de stora samlingarna. Gudstjänstgemenskap kan få väldigt många att faktiskt bli ett vi. En biskop som kan predika och leda gudstjänsten på ett sätt som gör att människor minns det, har tagit vara på ett redskap som är väldigt betydelsefullt. Vi är ett folk på vandring I Ord och Sakrament blir det heliga anat av oss. Den biskop som inte längtar till uppdraget som gudstjänstpräst och ligger för det får onödigt svårt för sig. Ofta fick jag frågan Vad gör du som biskop. Alltför ofta svarade jag med att ta fram almanackan och ge exempel. Så blandat är det. Det som inte stod i almanackan var bönen. En biskop ska be för sitt stift. Församling för församling. Men det finns struktur även i de andra arbetsuppgifterna. På er hemsida finns en sammanfattning som är väl genomarbetad och som jag vill uppmana er att läsa och begrunda var och en för sig innan ni går på hearingen och sedan, efter att ni varit på den, först då, bestämmer er för vem ni ska rösta på. Att vi ber om den Helige Andes ledning inför valet är inte för att vi människor ska slippa ta ansvar. Det är en bön om att ni på allvar ska söka kunskap och ta ett
personligt ansvar för vad ni väljer. Vi ber om att Gud ska hjälpa er att inte slarva med detta förtroendeuppdrag! Anders Wejryd, ärkebiskop emeritus