Kriminologiska institutionen

Kriminologiska institutionen Upprepad utsatthet för våld och hot mot kvinnor i nära relation En kvantitativ registerstudie av polisanmälningar i Dalarnas län under 2005-2006 C-uppsats i kriminologi Höstterminen 2006 Madeleine Sackemark

Sammanfattning Upprepningar inom det relationsbetingade våldet är vanligt förekommande. Omkring 25 procent av de kvinnor som en gång anmäler ett brott i nära relation återkommer, enligt tidigare forskning, inom ett år med en eller flera nya anmälningar. Detta eftersom mannen upprepat utsatt kvinnan för brott. Orsaker till att detta kan hända skulle kunna vara att kvinnan bagatelliserar våldet hon utsätts för på grund av ett självanklagande och en skam för att vara en misshandlad kvinna. Mannens växling mellan våld och värme kan i sin tur medföra att kvinnan genomgår en normaliseringsprocess. Hon börjar se våldet och hoten som en del av vardagen och stannar därför kvar hos den misshandlande mannen. Det rättsväsendet vill uppnå är snabbare insatser för de drabbade kvinnorna så att de får den hjälp och det stöd de behöver. Polismyndigheten i Dalarna var intresserade av att undersöka hur stort behov av stöd det finns för upprepat utsatta kvinnor i länet. Föreliggande undersökning genomfördes med hjälp av polisens register Rationell Anmälansrutin (RAR), där anmälningar kontrollerades och andelen upprepningar eftersöktes. Undersökningen begränsades till tidsperioden mellan den första oktober år 2005 och den sista september år 2006. En sökning gjordes sedan ett år bakåt i tiden för varje kvinna som anmält utsatthet för brott för att upptäcka eventuella upprepningar. Resultaten visade att det under ett år var 279 kvinnor som anmält någon form av relationsbetingat våld i Dalarnas län. Av dessa hade 69 stycken, eller 24,7 procent, av kvinnorna anmält brott vid mer än ett tillfälle. Det vanligaste var att kvinnorna i undersökningen anmält brotten olaga hot eller misshandel inomhus. Andelen upprepade anmälningar var i min undersökning 29 procent av samtliga anmälningar under ettårsperioden. Resultaten stämmer väl överens med tidigare studier på området och visar att det finns ett behov av ökat stöd för upprepat brottsutsatta kvinnor i Dalarnas län. Det visade sig vid en problematisering av ett av de inkluderade brotten, grov kvinnofridskränkning, att resultaten blev ännu mer alarmerande. Grov kvinnofridskränkning innebär att en man som kvinnan har eller har haft en nära relation med, under en längre tid begått upprepade brott mot henne i syfte att skada hennes självkänsla. Antalet kvinnor som anmält upprepad utsatthet steg vid denna problematisering till 106 stycken och andelen till 38 procent. Dessutom hade drygt 17 procent av dessa kvinnor anmält att de råkat ut för fyra eller fler brott under den undersökta tidsperioden.

1. Inledning... 1 1.1 Syfte... 2 1.2 Frågeställningar... 2 1.3 Definitioner... 3 1.4 Polismyndigheten i Dalarnas län... 3 2. Brotten... 4 2.1 Misshandel... 4 2.2 Grov misshandel... 4 2.3 Olaga hot... 5 2.4 Grov kvinnofridskränkning... 5 3. Tidigare forskning... 6 4. Teori... 10 4.1 Könsmaktsperspektivet... 10 4.2 Normaliseringsprocessen... 11 4.3 Det icke-idealiska offret... 12 5. Metod... 14 5.1 Urval... 14 5.2 Bortfall... 15 5.3 Tillvägagångssätt... 16 5.4 Tillförlitlighet validitet och reliabilitet... 17 5.5 Etik... 19 6. Resultat och analys... 20 6.1 Senast inkomna anmälningar... 21 6.2 Upprepade anmälningar... 22 6.3 Tidsaspekten... 23 6.4 Upprepad utsatthet... 25 6.5 Var görs anmälningarna?... 27 6.6 Grov kvinnofridskränkning... 29 6.7 Jämförelse Uppsala... 30 7. Avslutande diskussion... 31 7.1 Sammanfattning... 31 7.2 Konsekvenser... 32 7.3 Åtgärder... 32 7.4 Återkoppling teori... 35 7.3 Vidare forskning och slutsats... 36 Referenser... 38 Bilagor... 40

1. Inledning Våld mot kvinnor i nära relation har under de senaste decennierna uppmärksammats allt mer som ett samhällsproblem istället för en privatsak. Samtidigt med denna ökning av uppmärksamheten så har också polisanmälningarna för relationsbetingad brottslighet ökat kraftigt. Sedan början av 1990- talet uppskattas det polisanmälda våldet mot kvinnor i nära relation ha ökat med cirka 40 procent (BRÅ, 2002:14, s 5-6). Det går att hitta mönster i viktimiseringen av dessa kvinnor, utsattheten är inte helt slumpmässig (BRÅ, 2001:3, s 5). Det är ofta samma kvinnor som utsätts för brott vid flera tillfällen. 25 procent av de kvinnor som anmäler våldsbrott återkommer till polisen inom ett år med ytterligare en eller flera anmälningar (a.a. s 18). År 2005 gjordes en kartläggning av upprepad utsatthet för brott i Uppsala län. Kartläggningen gällde brottstyperna rån och inbrott i butik, bostadsinbrott och våld mot kvinnor i nära relation (Svensson & Lindgren, 2005). Polismyndigheten i Dalarna har nu bett Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet om hjälp att replikera denna studie. Den del av studien som här ska behandlas gäller mäns upprepade våld mot kvinnor de har eller har haft en nära relation till. 1 I Uppsala-studien var det totalt 405 anmälningar gällande mäns våld mot kvinnor i nära relation som inkommit under undersökningsåret 2004. Av dessa anmälningar var det sedan 33 procent (135 stycken) som var upprepade händelser (Svensson & Lindgren, 2005, s 19). Svensson (2005) redovisar att 69 procent av kvinnorna endast anmält ett brott medan nitton procent av kvinnorna hade utsatts för två händelser under året. Vidare hade tre procent utsatts tre gånger under undersökningsåret medan tio procent av kvinnorna hade råkat ut för fyra eller fler våldshändelser (a.a. s 23) 2. Av dessa upprepade anmälningar var det vanligaste brottet misshandel inomhus, följt av olaga hot. Det visar sig också att tiden mellan två, på varandra upprepade, anmälningar oftast är en vecka (Svensson & Lindgren, 2005, s 19-21). Det uppstår dock en ny ökning av anmälningar efter fyra veckor, med en topp vid två månader efter ursprungsanmälan. Detta tros kunna vara relaterat till polisens arbete, nya förhör hålls ofta med kvinnan efter en till två månader. Dessa nya förhör kan locka fram ytterligare anmälningar från kvinnan (Svensson, 2005, s 21). Undersökningen som här genomförts är en kvantitativ registerstudie av polisanmälningar gällande mäns våld mot kvinnor i nära relation i Dalarnas län. Materialet utgår från Rationell Anmälansrutin (RAR), som är det register som polisen registrerar alla inkomna anmälningar i (BRÅ, 2006, s 7). De 1 För bostadsinbrott se Torstensson, 2006 och för rån och inbrott i butik se Alm, 2006. 2 Denna andel blir totalt 101 procent, vilket antas bero på avrundningsfel i originaluppsatsen. 1

anmälningar som inkommit gällande mäns våld mot kvinnor i nära relation har sorterats ut och räknats. För att begränsa materialet har ett år använts som urvalsår, det vill säga det år som undersökningen utgått ifrån. Urvalsåret sträcker sig från den första oktober år 2005 till den sista september år 2006. De relevanta anmälningarna som framkommit kodades därefter in i statistikprogrammet SPSS. När alla anmälningar kodats in studerades de ett år bakåt i tiden för att upptäcka eventuella upprepningar mot brottsoffren. Denna bakåtstudie gjordes med hjälp av ett kontrollår som sträckte sig från den första oktober år 2004 till den sista september år 2005. De föregående eller upprepade anmälningar som hittades kodades även de in i SPSS för att kunna svara på frågeställningarna nedan. Kartläggningen är relevant eftersom Dalarnas län har ett åtgärdspaket som väntar på en utredning som kan visa hur den upprepade utsattheten för brott ser ut. Skulle denna studie visa på en hög andel upprepad viktimisering så kan länet få en grund för att sätta in dessa åtgärder och starta en permanent brottsförebyggande verksamhet. 1.1 Syfte Syftet med denna studie är att med hjälp av RAR kartlägga polisanmäld upprepad utsatthet för hot och/eller våld mot kvinnor i nära relation i Dalarnas län under 2005-2006. 1.2 Frågeställningar De frågeställningar studien besvarar är: Hur vanligt förekommande var anmälningar gällande mäns våld mot kvinnor i nära relation mellan den första oktober år 2005 och den sista september år 2006 (urvalsåret)? Hur stor andel av dessa anmälningar var upprepade under ett år? Vilket eller vilka brott var vanligast vid de upprepade anmälningarna? Hur lång tid förflyter i genomsnitt mellan två anmälningar gjorda av samma kvinna mot samma man inkommer till polisen? Hur många och hur stor andel av kvinnorna i undersökningen har blivit upprepat utsatta? Hur varierar utsattheten för de undersökta brotten mellan de olika närpolisområdena i Dalarnas län? Vilka likheter och/eller skillnader framkommer vid en jämförelse med resultaten från kartläggningen i Uppsala län? 2

1.3 Definitioner Våld mot kvinnor i nära relation definieras som det våld som utförs av en nuvarande eller före detta make, sambo eller pojkvän (BRÅ, 2002:14, s 6). Upprepad anmälan definieras som en anmälan av samma typ av brott som upprättats av samma kvinna inom ett år efter en tidigare anmälan (Carlstedt, BRÅ 2001:3, s 21). 1.4 Polismyndigheten i Dalarnas län Dalarnas län hette tidigare Kopparbergs län men bytte namn den första januari 1997. Länet har en yta på drygt 30 000 km 2 och består av femton kommuner med varierande yta och folkmängd. 3 Dalarna har idag en stadigt sjunkande befolkning men länet har en stor fjällturism i Sälen och Idre där invånarantalet flerdubblas vid högsäsong. Denna ökning av invånare tillsammans med nöjesverksamheten innebär en större alkoholkonsumtion och även en högre risk för våldsbrott (Verksamhetsplanen för Dalarna 2006, s 16). Polismyndigheten i Dalarnas län består av fjorton närpolisområden och ett antal länsenheter som tar hand om olika områden av polisverksamheten (a.a. s 25). Drygt 600 personer, varav cirka 480 poliser, är idag anställda vid de olika verksamhetsområdena inom länet (a.a. s 4). Polismyndigheten i Dalarna genomför för närvarande ett omfattande kompetens- och utvecklingsarbete. Detta ska leda till ett bättre brottsförebyggande- och brottsbekämpande arbete samt till att fler brott lagförs (a.a. s 5, 12). Vad gäller våldsbrotten så har en nationell trend sedan 2002 visat att av den totala anmälda brottsligheten så ökar våldsbrottens andel. Detta stämmer även för Dalarnas län. En kraftig ökning gällande våld mot kvinnor har iakttagits inom länet under år 2005 (a.a. s 17-19). I Verksamhetsplanen för Dalarna läggs det fram en teori om att det kanske inte är den faktiska brottsligheten som ökar. Istället tror man att det kan vara en minskad tolerans mot våldet som leder till att fler anmäler eller att det är en kombination av dessa två faktorer som gör att andelen våldsbrott ökar (a.a. s 21-22). Dalarnas län sätter nu in polisiära insatser och samverkan för stöd och hjälp till brottsoffer. Detta görs med speciell inriktning på kvinnor och barn som utsatts för hot och våld samt mot upprepat utsatta brottsoffer (a.a. s 24). 3 Se Bilaga 1 3

2. Brotten Det finns ett stort antal brott som män kan utsätta kvinnor i nära relation för. En begränsning har här gjorts till de vanligast förekommande brotten. Här ges en förklaring av de brott som förekommer i undersökningen. För ingen av brottskategorierna nedan görs någon åtskillnad mellan förberedelse till brott, försök till brott och fullbordat brott. Exempelvis kodas således försök till misshandel och fullbordad misshandel in under samma brottskod. Det kan dock finnas en notis i anmälan om vilken brottsform som åsyftas (BRÅ, 2006, s 7). Brottsrubriceringen kan senare ändras under rättsprocessen, men eftersom jag i min undersökning inte haft tillgång till information om eventuella åtal eller domar så kan jag inte uttala mig om den slutliga rubriceringen för brotten. 2.1 Misshandel 4 Misshandel kan vara ringa eller av normalgraden och föreligger när, i det här fallet en kvinna, har tillfogats kroppsskada, sjukdom eller smärta av en man som hon har eller har haft en nära relation med. Även att försätta någon i vanmakt räknas till misshandel (Svensson, 2005, s 13). Brottet ska ha skett med uppsåt från mannens sida. Kroppsskada kan innebära bland annat sår, svullnader och frakturer men också funktionsrubbningar som exempelvis förlamning eller skador på syn eller hörsel. Med sjukdom åsyftas både fysisk och psykisk sådan och med smärta avses ett lidande som inte är obetydligt (Hydén, 1995, s 25). 2.2 Grov misshandel 5 Till grov misshandel räknas de fall som nämndes i stycket ovan vilka är att betrakta som grova brott. De kriterier som beaktas för att avgöra om ett brott är grovt är huruvida gärningen var livsfarlig, om mannen orsakat svår kroppsskada, allvarlig sjukdom eller visat särskild hänsynslöshet eller råhet (Amnesty, 2004, s 17). Något som också kan få misshandeln rubricerad som grov är om gärningsmannen använt sig av något vapen eller annat tillhygge vid övergreppet (Hydén, 1995, s 25). 4 0356 Misshandel, utomhus, mot kvinna 15 år eller äldre, bekant med offret (BrB 3 kap. 5) 0366 Misshandel, inomhus, mot kvinna 15 år eller äldre, bekant med offret (BrB 3 kap. 5) 5 0376 Grov misshandel, utomhus, mot kvinna 15 år eller äldre, bekant med offret (BrB 3 kap. 6) 0386 Grov misshandel, inomhus, mot kvinna 15 år eller äldre, bekant med offret (BrB 3 kap. 6) 4

2.3 Olaga hot 6 Olaga hot föreligger när mannen i det här fallet hotar kvinnan i syfte att hon ska känna allvarlig fruktan för sin säkerhet. Detta kan ske med hjälp av ett vapen eller med hot om att han ska ta till en brottslig gärning (Svensson, 2005, s 13). 2.4 Grov kvinnofridskränkning 7 Grov kvinnofridskränkning innebär att mannen som kvinnan har eller har haft en nära relation till begår upprepade brott och/eller kränkningar mot henne i syfte att skada hennes självkänsla. Här ingår förutom de brottskategorier som redan tagits upp även olaga tvång, ofredande, hemfridsbrott och sexuella övergrepp. Här registreras grov kvinnofridskränkning i anmälan istället för de underliggande brotten som misshandel eller ofredande. I de fall det finns underliggande brott som är att betrakta som grova ska även dessa registreras i anmälan. Detta gäller bland annat grov misshandel och våldtäkt (BRÅ, 2006, s 18). Det framhålls i bestämmelserna att kvinnan, för att grov kvinnofridskränkning ska utdömas, måste kunna precisera vad gärningarna mot henne bestått i. Kvinnan måste dock inte kunna ange varje detalj eller tidsangivelse, även om gärningarna måste ha skett inom en viss tidsram. Mannen behöver inte tidigare vara dömd för något brott mot kvinnan för att kunna dömas för grov kvinnofridskränkning (BRÅ, 2000:11, s 7). Brottet betraktas av domstolar som särskilt allvarligt (a.a. s 9). Domstolarna tar förutom antalet gärningar som begåtts mot kvinnan också brottens grovhet och inom vilket tidsintervall de begåtts i beaktande vid bedömning (a.a. s 26). Grov kvinnofridskränkning är alltså per definition ett upprepat brott. De kvinnor som anmält flera brott, som de utsatts för av samma man, till polisen kan senare under en eventuell rättsprocess få dessa flera brott omrubricerade till grov kvinnofridskränkning. Detta bör ske i många fall då kvinnan anmält flera brott under en relativt sammanhängande period och då hon kan precisera vilka brott hon råkat ut för vid de olika tillfällena. Det kan medföra att domstolen tar situationen på stort allvar och att straffet kan bli tyngre för mannen. Sker detta så kan kvinnan få större möjlighet att ta sig ur relationen och gå vidare utan mannen. 6 0406 Olaga hot, mot kvinna, 18 år eller äldre (BrB 4 kap. 5) 7 0412 Grov kvinnofridskränkning (BrB 4 kap. 4a) 5

3. Tidigare forskning Våld mot kvinnor i nära relation var länge ett dolt brott som utövades och stannade inom hemmets fyra väggar. Det var först när kvinnorörelsen växte fram på sjuttiotalet som fenomenet började synliggöras (Heimer & Posse, 2004, s 221). För ett tjugotal år sedan fanns således väldigt lite forskning om sådan upprepad viktimisering. Idag finns betydligt mer kunskap men det är fortfarande ett begränsat område (Carlstedt, BRÅ 2001:3, s 11). Det var inte förrän år 1982 som mäns våld mot kvinnor i nära relation hamnade under allmänt åtal. Detta innebär att kvinnan själv inte måste anmäla brottet, det kan vara en granne eller annan bekant som ringer polisen (Heimer & Posse, 2004, s 221). Polisen har sedan skyldighet att, vid kännedom om brott, skriva en anmälan oavsett kvinnans inställning till detta (Lundberg, 2001, s 13). Flera organisationer, som FN, WHO och Europarådet, har sedan dess publicerat deklarationer som tar upp mäns relationsbetingade våld mot kvinnor som en prioriterad fråga. 1993 tillsatte regeringen i Sverige Kvinnovåldskommissionen som skulle arbeta förebyggande mot mäns våld mot kvinnor. Det kommissionen ville åstadkomma var att skapa goda förutsättningar för att ta hand om utsatta kvinnor, att utbilda de yrkesverksamma som har kontakt med dessa utsatta kvinnor samt att informera allmänheten om brotten och att forska vidare inom området (Heimer & Posse, 2004, s 221-222). Kvinnovåldskommissionens arbete ledde till att det 1998 infördes ett nytt brott i Brottsbalken, nämligen grov kvinnofridskränkning som tidigare beskrivits. I och med denna lagändring har Sverige den nu kanske strängaste lagstiftningen i världen gällande mäns våld mot kvinnor (a.a. s 230). Anmälningar gällande detta brott ökar nu för varje år. Gun Heimer och Barbro Posse menar att denna ökning kan bero på en, inom rättsväsendet, ökad medvetenhet om vad det relationsbetingade våldet innebär för de utsatta kvinnorna (a.a. s 226). Anmälningarna gällande mäns våld mot kvinnor har under de senaste åren legat på ungefär 20 000 om året. I cirka 75 procent av fallen är offer och förövare bekanta med varandra. Våldtäktsanmälningarna ligger på ungefär 2 000 per år och mellan femton och tjugo kvinnor dödas varje år av en nuvarande eller tidigare partner (a.a. s 225-226). Då undersökningen utgår ifrån anmäld och inte faktisk brottslighet kommer den vetenskapsteoretiska utgångspunkten att vara konstruktivistisk. Brotten i undersökningen konstrueras i och med att de anmäls till polisen och det är enbart dessa brott jag ämnar undersöka. 6

Nedan redogörs för den forskning som har bedrivits kring mäns våld mot kvinnor i nära relation. Flera offerstudier har genomförts på området och dessa visar att brottsutsattheten i samhället är ojämnt fördelad på befolkningen. Vissa råkar ut för brott vid upprepade tillfällen medan andra inte drabbas alls (Carlstedt, BRÅ 2001:3, s 11). Offerstudier får inte enbart med den anmälda brottsligheten utan alltså även händelser som aldrig kommer till polisens kännedom. Diskuteras kan då om dessa händelser kan anses vara brott då de aldrig anmälts och bedömts eller konstruerats som sådana. Mona Eliasson och Barbro Ellgrim (2006) har undersökt mäns våld mot kvinnor under år 2005 i Sverige. De beräknar att det under året kom in drygt 24 000 polisanmälningar om kvinnomisshandel och i så mycket som 75 procent (ca 18 000 anmälningar) av fallen var gärningsmannen bekant med offret (a.a. s 26-27). Dessa siffror överensstämmer väl med de övergripande siffror som Gun Heimer och Barbro Posse (2004) kommit fram till (a.a. s 225). Polisen i Sverige tog således emot i genomsnitt 49 anmälningar om dagen gällande mäns våld mot kvinnor. Under året togs dessutom drygt 2 000 anmälningar emot om grov kvinnofridskränkning. Författarna skriver också att i många fall har kvinnan redan råkat ut för upprepat våld när hon till slut bestämmer sig för att anmäla mannen. Detta är fallet då grov kvinnofridskränkning anmäls då det, som tidigare beskrevs, är ett upprepat brott i sig självt. Ofta har kvinnan först försökt lösa problemet på egen hand utan framgång. Sista utvägen blir då att göra en polisanmälan, något som kvinnan helst vill undvika. Dessutom tar det ofta tre till fem försök för de våldsutsatta kvinnorna att verkligen lämna mannen då detta till slut blir enda lösningen (Eliasson & Ellgrim, 2006, s 26-27). I en BRÅ-rapport från 2002 som baseras dels på en enkätstudie där drygt 3 300 kvinnor har svarat och dels på en genomgång av drygt 850 brottsanmälningar, försöker författarna uppskatta hur vanligt förekommande dessa brott är. De undersöker vad som kan ligga bakom den tidigare nämnda ökningen av polisanmälningar. Frågan är om det är det faktiska våldet eller anmälningsbenägenheten som har ökat. Rapporten visar att ungefär hälften av de utsatta kvinnorna har råkat ut för våld vid mer än ett tillfälle. Vad gäller det våld som polisanmäls visar det sig att cirka 25 procent av kvinnorna senare försöker ta tillbaka anmälan. Förklaringar till denna höga siffra är bland annat rädsla för den man hon tidigare blev slagen av samt att det i vissa fall inte är hon själv som ringt polisen. Många gånger vill kvinnan bara att polisen ska lösa den förestående våldssituationen och inte upprätta en polisanmälan (BRÅ, 2002:14, s 7-8). De kvinnor som i alla fall anmäler orkar ofta inte stå emot mannens hot och trakasserier i längden. Detta kan leda till att kvinnan försöker ta tillbaka anmälan eller låter bli att medverka i rättsprocessen vilket ofta medför 7

att mannen inte blir fälld för något brott (Eliasson, 2000, s 73). En orsak till detta kan vara att majoriteten av offren och gärningsmännen är mer eller mindre socialt marginaliserade. Det våld som anmäls är i allmänhet grövre än det som inte anmäls till polisen (BRÅ, 2002:14, s 7-8). I BRÅrapporten framkommer att det skett en ökning av anmälningar gällande det lindriga våldet och utifrån det dras slutsatsen att anmälningsbenägenheten bör ha ökat. Detta kan dock inte ensamt förklara den totala ökningen varför det tros vara en kombinerad ökning av den faktiska brottsligheten och anmälningsbenägenheten (a.a. s 38). Denna teori stämmer överens med vad som tros ha påverkat ökningen av våldsbrotten i Dalarna under de senaste åren (Verksamhetsplanen för Dalarna 2006, s 21-22). Eva Lundgren m.fl. (2001) har genomfört en undersökning om våld mot kvinnor i nära relation. En enkät skickades ut till 10 000 svenska kvinnor där de fick svara på frågor om våld. Resultatet visade att nästan 46 procent av de tillfrågade utsatts för våld av en man någon gång efter sin 15-årsdag. 12 procent av kvinnorna hade utsatts under det senast gångna året. Av de som utsatts för våld under det senaste året var det mest förekommande för kvinnor mellan 18 och 24 år. 15 procent av kvinnorna hade utsatts för våld av en pojkvän, 11 procent av en nuvarande make eller sambo och hela 35 procent av en tidigare make eller sambo (a.a. s 8-10). Mannens våld mot kvinnan visar sig i den här undersökningen vara vanligast efter det att relationen tagit slut. Således ökar risken att utsättas för våld eller hot när kvinnan lämnat mannen. Eliasson och Ellgrim (2006) berättar att då våld sker i anknytning till en separation kan intensiteten och innehållet förändras. Våldet blir ofta som mest intensivt och allvarligt efter ett beslut om separation (a.a. s 66). Statistiska Centralbyrån (SCB) genomför varje år sedan 1974 löpande undersökningar om svenska folkets, både mäns och kvinnors, levnadsförhållanden. Dessa undersökningar går under namnet ULF. Undersökningen genomförs via intervjuer med ett urval av Sveriges vuxna befolkning mellan 16 och 84 år (SCB, 2004, s 3). Under en ettårsperiod (2000-2001) uppgav cirka 7,5 procent av de tillfrågade att de någon gång under året utsatts för våld eller hot om våld. 1,7 procent uppgav att de blivit utsatta för dessa brott fyra eller fler gånger under året (a.a. s 7-8). Polisanmälan hade enbart gjorts i cirka 25 procent av fallen. Detta överensstämmer med mörkertalsskattningen, att det bara är mellan en femtedel och en fjärdedel av kvinnorna som anmäler brotten (BRÅ, 2002:14, s 6). Siffran stiger dock vid de allvarligaste brotten, där 58 procent anmäls. Som skäl att inte anmäla nämndes här bland annat att gärningsmannen var bekant (SCB, 2004, s 13-14). Frågan uppstår här om mörkertalet angående relationsbetingade brott, vilket antas vara så högt, är konstruerat. Det är inte verkliga brott som diskuteras i offerstudierna utan olika kvinnors konstruktioner av händelser de 8

råkat ut för. Detta kan leda till att vissa kvinnor anser en händelse vara ett brott medan en annan kvinna inte anser detsamma. Kvinnorna kan alltså göra olika konstruktioner av vad ett brott innebär. Frågan blir således om händelserna kan anses vara brott även då de inte är anmälda och bedömda som sådana. Polishögskolan har genomfört en trygghetsmätning i Dalarna under 1995 som visar att vissa individgrupper är mer våldsutsatta än andra. Undersökningen som är gjord på både män och kvinnor, visar att yngre, andra generationens invandrare och ensamstående är de som oftast råkar ut för någon form av våld. Mätningen visar också att det föreligger en större risk att råka ut för våld i områden med många ordningsstörningar av olika slag. Det är 0,3 procent av de tillfrågade som har råkat ut för våld i den egna bostaden. Av de män och kvinnor som råkat ut för våld i hemmet varierade antalet tillfällen mellan en och fyra gånger under året (Wikström, Torstensson & Dolmén, 1997, s 39-40). Malena Carlstedt (BRÅ, 2001:3) rapporterar att brott är koncentrerade till vissa tider, platser och gärningsmän men hon vill dock tillföra att koncentrationen även gäller brottsoffren (a.a. s 8). Den största risken för utsatthet finns hos de kvinnor som redan tidigare blivit våldsutsatta av en bekant man. Carlstedt redovisar att det är ungefär en halv procent av landets kvinnor som under ett år anmäler att de utsatts för våld i hemmet. Risken att utsättas för relationsbetingat brott en första gång är således låg. Av de kvinnor som misshandlats en gång tidigare ökar risken att utsättas igen till 25 procent. De kvinnor som utsatts två eller fler gånger löper en risk på 40 procent att utsättas för likadant brott igen inom ett år. Med antalet anmälningar ökar således risken för upprepade brott (a.a. s 18-19). En tredjedel av anmälningarna angående våld mot kvinnor i nära relationer är upprepade anmälningar. Enligt Carlstedt visar internationella studier att risken för upprepning är störst i nära anslutning till tidigare brott. Risken för nya relationsbetingade brott uppges vara störst inom en vecka efter tidigare brott. Därefter avtar sedan risken för nya brott efter hand. I studien beskrivs också att det är vanligt att samma kvinna inkommer med nya anmälningar inom en månad efter senaste anmälan (a.a. s 21-22, 25). Det har iakttagits en ökning på senare tid av anmälningar gällande relationsbetingade brott. Denna ökning anses bero dels på en ökad anmälningsbenägenhet hos utsatta kvinnor och dels på en ökad faktisk brottslighet (BRÅ, 2002:14, s 38). Risken att råka ut för ett relationsbetingat brott en första gång är mycket liten, cirka en halv procent, medan risken sedan ökar kraftigt då kvinnan tidigare utsatts för brott av samma man (Carlstedt, BRÅ 2001:3, s 18-19). 9

4. Teori Eftersom problemet är så komplext så finns det ingen ensam teori som kan förklara mäns våld mot kvinnor. Som tidigare redovisats är våld mot kvinnor i nära relation ett utbrett problem. För att kunna vidta åtgärder mot detta krävs en insikt i vad som föregår och orsakar våldet. Många förklaringar kring ämnet grundar sig i biologiska respektive psykologiska individförklaringar där män som utövar våld mot kvinnor ses som avvikare. De biologiska förklaringarna utgår från att män i allmänhet har en större benägenhet till aggressivitet än kvinnor genom att de har det manliga könshormonet testosteron (SOU, 2004:121, s 48). De psykologiska förklaringarna utgår från att orsakerna till individuella avvikelser ligger i sociala uppväxtförhållanden, alkoholkonsumtion eller arbetslöshet (Lundgren m.fl., 2001, s 14). På senare tid har mycket kritik riktats mot dessa individteorier, det hävdas att kvinnomisshandlaren inte ska betraktas som en avvikare utan som en vanlig man. En vanlig man som utövar våld mot en kvinna på grund av den patriarkala samhällsstrukturen som överordnar män och underordnar kvinnor (Hydén, 1995, s 10). Wendt Höjer och Åse (2001) menar att den ojämlika könsrelationen som råder är skapad av den sociala och politiska maktordningen (a.a. s 21). Samhällsorganisationen inspirerar och underlättar således indirekt eller direkt enskilda män att kontrollera och bruka våld mot sina kvinnor (Eliasson & Ellgrim, 2006, s 18). Som alternativ till individförklaringarna har därför några strukturella förklaringsmodeller utformats, bland annat könsmaktsperspektivet och normaliseringsprocessen. 4.1 Könsmaktsperspektivet Mäns våld mot kvinnor har, som nämnts, börjat ses mer som en fråga om kön och makt. Mäns våld tvingar in kvinnor i en underordnad ställning gentemot dem (SOU, 2004:121, s 11). Könsmaktsperspektivet syftar till att våldet mot kvinnor i nära relation kan förstås genom att se till denna ojämlikhet. Våldet blir då ett uttryck för en könsmaktsordning och ett sätt att upprätthålla densamma (a.a. s 31-32). Mäns makt över kvinnor och deras kroppar har historiskt varit självklar och så även deras rätt att utöva våld mot kvinnor. Kvinnorna betraktades länge som mannens egendom, bland annat i de tidigare använda landskapslagarna (Eliasson, 2000, s 67). Ända sedan 1400-talet har dock kvinnor fört en kamp för rättvisa, för att uppnå samma samhällstatus och livssituation som männen. 10

Könsmaktsperspektivet har sedan successivt vuxit fram ur denna rättvisekamp för medborgerliga och mänskliga rättigheter. Kvinnornas våldutsatthet har således kopplats samman med deras underordnade samhällsställning (SOU, 2004:121, s 35-37). Genom att upplysa om mäns makt över och våld mot kvinnor försöker man öka könsmaktsförståelsen i samhället (a.a. s 47). Förhoppningen är att den ökade förståelsen i längden ska leda till en ökad jämlikhet mellan könen. Könsmaktsperspektivet har fått en del kritik då det anses vara för snävt för att appliceras på en individuell nivå. Kritikerna menar att de män som behandlas efter att ha utövat våld mot kvinnor har olika historier. Könsmaktsperspektivet kan ses som en strukturell förklaring men kritikerna menar att även förklaringar på individnivå måste tillämpas (a.a. s 150). En kombination av de strukturella och de individuella teorierna skulle kunna vara en lösning. 4.2 Normaliseringsprocessen Den amerikanska feministen och psykologen, Leonore Walker, beskrev 1978 hur kvinnan genom upprepad misshandel lär sig att bli hjälplös. Kvinnomisshandelssyndromet kallar hon den process som leder till kvinnans ökade hjälplöshet, beroende och självanklagande. Kvinnan lever i en tillvaro där våldet ständigt upprepas (Hydén, 1995, s 39). Eva Lundgren m.fl. (2001) har vidareutvecklat denna teori till något de kallar för normaliseringsprocessen. Författarna skriver att majoriteten av de kvinnor som utsätts för våld rapporterar om fler våldserfarenheter än en. Ofta är det alltså frågan om ett systematiskt våldsutövande. Kvinnan utsätts gång på gång för fysiskt våld och/eller hotelser, vilket efter hand kan leda till en bagatellisering av sina upplevelser (a.a. s 84). Mannens våld mot kvinnan växer ofta fram successivt tills det blir en del av vardagen inom en relation (Eliasson & Ellgrim, 2006, s 42). Hot, våld och sexuella övergrepp som sker upprepat blir till slut svåra att hålla isär. Händelserna glider in i varandra och kvinnan lever i en våldskontinuitet. Allvarliga och ringa våldhändelser blandas med varandra och detta kan leda till att kvinnan bagatelliserar det lindriga våldet genom tankar om att det kunde ha varit värre (Lundgren m.fl., 2001, s 16-17). Mannen gör även ofta en rad andra saker förutom våld och hot för att kontrollera kvinnan. Exempel på sådana saker är att isolera henne från sina vänner, kontrollera hennes ekonomi och utöva utpressning mot henne via gemensamma barn (Eliasson & Ellgrim, 2006, s 31). 11

Kvinnan börjar efterhand förändra sin syn på det våld hon utsätts för. Hon tolkar våldet mer och mer som mannen, hon tar över hans förståelse av situationen. Mannen växlar ofta mellan våld och värme och kontrollerar henne genom att uttrycka henne som problemet (Lundgren m.fl., 2001, s 17-18). Detta kan ske genom att han först slår henne och sedan blir ångerfull och tröstar henne. Den här sortens beteende kan ha en personlighetsförändrande effekt på kvinnan som börjar identifiera sig med mannen, något som kallas identifikation med aggressorn eller mer känt Stockholmssyndromet (Heimer & Posse, 2004, s 224). Kvinnan upplever känslor av rädsla, skam och skuld inför att vara en misshandlad kvinna och för att hantera tillvaron förringar hon allvaret i våldet. Det sker en normaliseringsprocess hos kvinnan som ofta inte bryts förrän hon lämnar mannen (Lundgren m.fl., 2001, s 17-18). Margareta Hydén (1995) har kritiserat teorin om normaliseringsprocessen genom att hävda att kvinnan i många fall inte alls är hjälplös. Hon menar att kvinnan ofta försöker få slut på våldet men att det är omgivningens svar på hennes försök som är svaga och otillräckliga. Enligt henne har Eva Lundgren m.fl. studerat kvinnor i ett kulturellt perspektiv och Hydén menar att normaliseringsprocessen sällan kan appliceras på den vanliga svenska kvinnan (a.a. s 41-42). De kvinnor som utsätts för våld av sina män behöver ofta hjälp att återta kontrollen över sina liv, de behöver ta sig bort från bilden av sig själva som våldsoffer. Hydén anser att problemet med teorin om normaliseringsprocessen är att den snarare återskapar föreställningar om våldsoffret än hjälper kvinnorna (a.a. s 224). På så vis återskapas också samhällets bild av män som överordnade och kvinnor som underordnade (a.a. s 45). 4.3 Det icke-idealiska offret En annan teori som är intressant att nämna är Nils Christies (2001) teori om det idealiska offret. Han illustrerar svårigheterna för kvinnor som råkar ut för våld i hemmet att uppnå officiell offerstatus. Han definierar det idealiska offret som de individer som när de drabbas av brott lättast får legitim status som offer (a.a. s 47). De egenskaper som ett idealiskt offer ska ha är att hon ska vara svag, upptagen med ett respektabelt projekt, befinna sig på en plats hon inte kan klandras för samt att gärningsmannen ska vara stor, ond och okänd för offret (a.a. s 48). Vissa av dessa kriterier passar in på de kvinnor som blir slagna av sina män. Kvinnorna kan exempelvis ses som svaga i jämförelse med sina män, tillika gärningsmännen. Problemen för de kvinnor som råkar ut för våld av en man de har en nära relation med är dock att de frivilligt umgåtts med mannen. De har frivilligt ingått en relation med mannen i fråga vilket påverkar synen på dem som offer (a.a. s 49). Kvinnans 12

beteende betraktas som svårbegripligt, omgivningen undrar varför hon inte helt enkelt lämnar mannen som hotar eller misshandlar henne. Kvinnan skäms ofta för att hon utsätts för dessa brott och känner sig delaktig i skulden, vilket leder till att hon stannar kvar i relationen (Heimer & Posse, 2004, s 222). Christie menar också att ju idealare offret är desto idealare blir även gärningsmannen (Christie, 2001, s 55). Mannen som våldför sig på sin hustru är således svår att se som en idealisk gärningsman med tanke på att han känner sitt offer. Den idealiske gärningsmannen är någon på avstånd, ju längre ifrån offret desto bättre (a.a. s 59). Christie redovisar önskemål om en ökad offerstatus för kvinnor som råkar ut för våld av sina män men kritiskt sett kan dock en sådan höjd status medföra risker. Börjar kvinnorna se sig själva mer som offer så riskerar de att fortsätta sin underordnade ställning gentemot männen. Blir kvinnornas situation istället starkare och mer jämställd med männens så kommer mer ansvar att läggas på dem att lämna mannen (a.a. s 57-58). Det som eftersöks är således en balans som leder till hjälp för de drabbade kvinnorna men som inte gör dem helt hjälplösa gentemot sina män. Rättsväsendet har i många fall problem just med kvinnor som återtar sina anmälningar vilket medför att ärendena blir svåra att driva. Kvinnan ses här som en motsträvig klient som inte vill ha rättsväsendets hjälp. Kvinnojourverksamheterna anser dock att kvinnan egentligen vill medverka men att hon inte vågar och därför inte ger uttryck för sin önskan. Ett offer agerar inte alltid förnuftigt eller begripligt i de här sammanhangen (Lundberg, 2001, s 37-39). Sammanfattningsvis kan sägas att samtliga teorier som tas upp i undersökningen relaterar till relationer eller före detta relationer med kontinuerligt hot- eller våldsutövande från mannens sida. Dessa teorier har valts då det är upprepad brottslighet av samma man mot samma kvinna som här undersöks. Då kvinnan upprepat misshandlas eller hotas inom en relation börjar hon se det som vardagen och reflekterar inte över sin situation på samma sätt som omgivningen kan tänkas göra. Hon skäms över sin situation och tar på sig en del av ansvaret. Omgivningen ser henne i många fall som en svag kvinna som frivilligt stannar kvar hos den misshandlande mannen och inte beter sig efter en på förhand antagen bild av ett idealt offer. Kvinnan kan således få svårt att få förståelse och stöd från omgivningen då hon anses tillåta mannens maktutövning mot henne. 13

5. Metod Eftersom denna kartläggning är en replikation av studien som gjordes i Uppsala 2005 så kommer samma metod att användas i denna uppsats (Svensson & Lindgren). Registerstudien genomförs med hjälp av polisens register Rationell Anmälansrutin (RAR) i vilket alla inkomna anmälningar kodas in. 8 5.1 Urval Den 31 december 2005 bodde det 275 755 personer i Dalarnas län. Av dessa var 138 039 stycken kvinnor medan 137 716 stycken var män. Länet är, som berättats, indelat i 15 kommuner som alla inkluderats i undersökningen (Länsstyrelsen Dalarna, 2006, s 8-10). Utifrån syftet för studien, att kartlägga upprepad viktimisering mot kvinnor i nära relation, studerades varje anmälan gällande våld mot kvinnor i nära relation som gjorts i Dalarnas län under tidsperioden. Detta kunde göras genom en begränsad tillgång till polisregistret RAR. Den begränsade tillgången till RAR var baserad på tidsperioden mellan den första september år 2004 och den sista oktober år 2006 samt på ett antal brottskoder, nämligen: 0356 Misshandel, utomhus, mot kvinna 15 år eller äldre, bekant med offret 0366 Misshandel, inomhus, mot kvinna 15 år eller äldre, bekant med offret 0376 Grov misshandel, utomhus, mot kvinna 15 år eller äldre, bekant med offret 0386 Grov misshandel, inomhus, mot kvinna 15 år eller äldre, bekant med offret 0406 Olaga hot, mot kvinna, 18 år eller äldre 0412 Grov kvinnofridskränkning I RAR finns uppgifter om anmälningsdatum, brottsdatum (som alltså inte behöver vara samma som anmälningsdatum), brottskod, brottsplats, målsägande (den som utsatts för brottet), misstänkt samt en redogörelse för brottet och omständigheterna kring vad som skett. Med hjälp av dessa upplysningar går det i de flesta fall att utläsa om en anmälan gäller våld i nära relation. Den definition för nära relation som används i denna studie innebär att mannen ska vara en nuvarande eller före detta make, sambo eller pojkvän till offret (BRÅ, 2002:14, s 6). Det totala materialet bestod av 1931 anmälningar. En första genomgång av materialet visade att en nära relation i RAR inte alltid överensstämmer med definitionen ovan. Med bekant kan i RAR även grannar, släktingar och andra tillfälliga bekantskaper åsyftas. Detta medförde att det första momentet i materialgenomgången blev 8 För exempelanmälan se Bilaga 3. 14

att exkludera de anmälningar som inte gällde våld och/eller hot i nära relation i enlighet med undersökningens syfte. I samband med denna genomgång av materialet upptäcktes ett antal anmälningar där det inte gick att utläsa någonting om relationen mellan mannen och kvinnan. Det kunde vara sådana anmälningar där ingen fritext skrivits in som förklarar vad som skett vid brottstillfället och vilken relation målsägande och gärningsman har. De anmälningar där ingen relation kunde utläsas sparades i ett eget dokument och söktes sedan igenom för att se om någon annan anmälan i materialet kunde berätta någonting om relationen. I de fall detta inte fungerade så uteslöts dessa anmälningar ur undersökningen. Detta medför möjligen en liten missvisning i resultatet men eftersom ingen relation kunde fastställas i dessa anmälningar så kunde de inte tas med i undersökningen. Vid denna första utrensning av materialet togs 975 anmälningar bort, antingen för att ingen relation kunnat fastställas eller för att brottet inte skett i en nära relation enligt undersökningens definition. Således har alla brott i studien, enligt vad som står skrivet i anmälan, skett inom en nära relation. 5.2 Bortfall Då denna första genomgång av anmälningarna gjorts hade materialet minskat avsevärt. Materialet bestod i det här skedet av 956 anmälningar som alla skett i en nära relation enligt studiens syfte. En andra genomgång av materialet resulterade i ett ytterligare bortfall på 210 anmälningar. Detta bortfall berodde på tre olika saker. Anmälningar där målsäganden hade skyddade personuppgifter, vilket innebär att dessa var åtkomstskyddade, utgick eftersom ingen sökning på personnummer kunde genomföras. Det var endast en kvinna som saknade personnummer i mitt material. Ett andra skäl till bortfall ur materialet var då en anmälan förekom flera gånger. Detta var ett vanligt förekommande problem i mitt material och ledde till att 189 anmälningar fick tas bort. Skäl till detta var antingen dubbelregistrering eller ändring av brottskod. En kontroll har genomförts för att se till att varje anmälan endast förekommer en gång i undersökningsmaterialet. Ett tredje skäl, som egentligen inte är bortfall, var då brottet inte hade begåtts i Dalarnas län. Några av brotten hade skett på annan ort men anmälts i Dalarna. Dessa var 20 stycken och ingår inte i undersökningen då syftet var att se hur många brott som skedde i Dalarnas län under perioden. Då dessa 210 anmälningar exkluderats från materialet återstod 746 anmälningar som inkommit mellan den första september 2004 och den sista september 2006. En ytterligare exkludering gjordes sedan av de anmälningar som inkommit under september 2004 då dessa inte ingår i tidsperioden som valts. Det visade sig att 28 anmälningar inkommit under 15

denna månad. Efter dessa exkluderingar och bortfall från materialet kvarstod totalt 718 anmälningar som inkommit under tvåårsperioden. 5.3 Tillvägagångssätt De 718 anmälningar som nu kvarstod skulle alla inkluderas i undersökningen. En uppdelning gjordes nu på två ettårsperioder baserade på anmälningsdatum. Den första perioden, som kallas kontrollåret, var mellan den första oktober år 2004 och den sista september år 2005 och bestod av 354 anmälningar. Den andra perioden var från den första oktober år 2005 till den sista september år 2006 och kallas urvalsåret. Detta urvalsår bestod av 364 anmälningar och dessa utgör grunden för min undersökning. Dessa 364 senast inkomna anmälningar kodades in i statistikprogrammet SPSS. Kodningen skedde med hjälp av ett kodschema som innefattade anmälningsdatum, brottskoder och personnummer. 9 En anmälan som inkommer till polisen kan omfatta flera brott som skett vid samma brottstillfälle. Polisanmälan innehåller i de här fallen flera brottskoder. Detta var vanligt förekommande i mitt material där många kvinnor hade råkat ut för exempelvis både misshandel och olaga hot vid samma tillfälle. I de anmälningar där flera brott skett vid samma tillfälle och dessa således fanns registrerade i samma anmälan har de sex inkluderade brottskoderna alla använts i undersökningen. Har kvinnan råkat ut för misshandel både inomhus och utomhus vid samma tillfälle kommer båda dessa två brottskoder att kodas in i SPSS. Dessa kodas dock inte in som en upprepad anmälan eftersom brotten har skett vid samma tillfälle och av polisen registrerats i en och samma anmälan. Då polisen registrerat det som en anmälan med flera brott och brottskoder gör även jag det vid inkodningen i SPSS. Antalet polisanmälningar kommer därför i undersökningen att vara färre än antalet brott och brottskoder. Varje anmälan som kodats in i SPSS kontrolleras sedan ett år bakåt i tiden för att upptäcka om den föregåtts av en tidigare anmälan. Denna sökning görs återigen i RAR. Har en anmälan inkommit i oktober år 2005 så granskas den ett år bakåt i tiden, alltså till oktober år 2004. Detta görs med hjälp av kontrollåret som inkluderats i undersökningen men som inte kodats in i SPSS. De 364 anmälningarna under urvalsåret hade gjorts av 279 kvinnor och sökningen i RAR gjordes med hjälp av deras personnummer. I de fall där upprepade anmälningar hittades kodades även dessa in i SPSS med anmälningsdatum och brottskod. Upprepad utsatthet definieras här som att en anmälan av 9 För en mall av kodschemat se Bilaga 4 16

samma typ av brott ska ha upprättats av samma kvinna inom ett år efter tidigare anmälan (Carlstedt, BRÅ 2001:3, s 21). Med samma typ av brott menas de sex relationsbetingade brottskategorier som nämnts ovan. Från deras senaste anmälan under denna period sökte jag således ett år bakåt i tiden för att upptäcka eventuella upprepningar. De anmälningar som, för varje kvinna, låg längre bak i tiden än ett år exkluderades följaktligen ur studien. 5.4 Tillförlitlighet validitet och reliabilitet För att en undersökning, som denna, ska vara tillförlitlig bör den uppfylla vissa krav på validitet och reliabilitet. Validitet innebär att undersökningen verkligen ska mäta det den avser att mäta och att slutsatserna ska vara sanna. Reliabilitet innebär att samma resultat ska uppnås genom samma mätningar vid olika tillfällen, resultaten ska vara upprepbara (May, 2001, s 96, 117-118). Ett problem med studiens validitet kan vara att det som studeras är de brott som anmälts till polisen och därefter registrerats in i RAR. Detta medför att det inte är den faktiska brottsligheten som mäts. Den faktiska brottsligheten gäller hur många brott som begås, både dold och synlig brottslighet, vilket är svårt att mäta. Det som här mäts är istället hur många brott som anmäls till polisen. Som tidigare påpekats är mörkertalet mycket stort för de brott som här undersöks. Skattningar visar att enbart ungefär 25 procent av alla brott mot kvinnor i nära relation anmäls till polisen (BRÅ, 2002:14, s 6). Detta kan, som tidigare diskuterades, vara osäkert att säga då brotten kan anses konstrueras först då de anmälts eller genom en rättsprocess bedömts vara brott. Dessutom anmäls de allvarligare brotten i högre grad än de lindrigare brotten (SCB, 2004, s 13-14). Detta kan medföra att utgångsmaterialet för den här undersökningen är missvisande. De allvarliga brotten överrepresenteras i studien medan de lindriga brotten, som olaga hot och ringa misshandel, underrepresenteras. De brott som begås men som, av olika skäl, inte anmäls till polisen kommer således inte med i undersökningen. Det här visar att undersökningar gällande polisanmäld brottslighet är väldigt osäkra i resultaten. I den här undersökningen avser jag, utifrån frågeställningarna, att mäta hur många anmälningar som inkommer till polisen i Dalarna och hur ofta dessa upprepas inom ett år. Validiteten i undersökningen bör bli hög eftersom jag avser att mäta hur många anmälningar som inkommit och inte hur många brott som verkligen begåtts under tidsperioden. Det finns dock ett annat problem med studiens validitet och det är just det att den gäller upprepad anmäld utsatthet. Sannolikheten att en kvinna som utsatts för flera brott anmäler alla dessa är 17

relativt liten. Det finns studier som visar att de som en gång anmält ett brott till polisen undviker att göra detta igen. Anledningar till detta är bland annat att det inte är värt besväret eller att det föreligger ett missnöje med rättsväsendets hantering av tidigare anmälningar (Carlstedt, BRÅ 2001:3, s 16). Mina resultat riskerar också att bli missvisande eftersom jag inte har tillgång till alla anmälningar varje kvinna har gjort under tidsperioden. Jag har enbart tillgång till det material som inkluderar någon eller flera av de sex brottskoderna som undersökningen utgår ifrån. Många anmälningar från samma kvinna och även andra upprepningar eller partnervåld kan saknas från mina data och således även mina resultat. Ett annat problem med brottskoderna är att de har olika åldersgränser. För att hamna i mitt material vid olaga hot måste kvinnan vara arton år medan hon vid misshandel endast måste vara femton år. Detta bör, enligt min åsikt, inte ha påverkat resultatet nämnvärt då endast ett fåtal kvinnor under arton år återfanns i ursprungsmaterialet. Dock kan enstaka anmälningar med kvinnor under arton år som råkat ut för olaga hot saknas i undersökningen. Ett ytterligare problem med studiens validitet kan vara då det ibland förekommer felkällor i grundmaterialet från RAR. Dessa felkällor kan bero på felregistreringar, felklassificeringar på grund av skrivfel, feltolkade kodningsanvisningar, felbedömningar av händelsen och liknande (BRÅ, 2006:1, s 58). Det är ganska vanligt med felkodningar av misshandelsbrott men dessa handlar dock mestadels om fördelningen mellan de olika underkategorierna. Det kan exempelvis hända att ett brott som skett utomhus registreras som att det skett inomhus och dylikt (a.a. s 100). I de fall då någon felkälla förekommit kan anmälan felaktigt komma med eller uteslutas från undersökningsmaterialet. Detta anses dock vara en så pass liten del av det totala antalet anmälningar att det kan bortses ifrån (a.a. s 58). Resultaten som framkommer är sanna för den här undersökningen, däremot kan det vara svårt att veta om dessa resultat är generaliserbara. Genom att jämföra resultaten som undersökningen visar med resultat från tidigare genomförda, liknande studier kan reliabiliteten öka. Visar resultaten från den här undersökningen helt andra resultat mot tidigare studier kan reliabiliteten ifrågasättas. Däremot, om resultaten till stor del liknar tidigare undersökningar kan slutsatsen dras att reliabiliteten i studien är hög. RAR är ett register som är till för att registrera anmälningar i och inte för att forska på. Studien blir här gjord på sekundärdata med en viss osäkerhet i materialet. Många poliser arbetar inom Dalarnas 18