HELSINGFORS UNIVERSITET JURIDISKA FAKULTETEN URVALSPROVET 17.6.2009 (sökande med kunskaper i svenska) Bedömningsgrunderna för juridiska fakultetens urvalsprov 2009
UPPGIFT 1 Fallet handlar om problematiken gällande dold äganderätt på fastighet (Tepora s. 120). I det här fallet är det fråga om ett fall där två makar har byggt ett egnahemshus på en fastighet som den ena redan äger. I boken kallas ett sådant här fall för typsituation 2 (s. 121). I typsituation 2 är det rättsliga problemet att ägandeförhållandena till byggnaden som senare har uppförts på fastigheten inte motsvarar ägandet till marken (s. 125). Cathrine har lagfart och äger marken. Enligt Cathrine och Filip äger de dock den nya byggnaden gemensamt. De anser att de är samägare till byggnaden. För Cathrines pantborgenär är Filip en dold ägare. I typsitutation 2 står mot varandra som skyddsvärda värden å ena sidan den dolda ägarens faktiska ägande av en del av byggnaden och å andra sidan den offentliga ägarens pantborgenärs rätt att utgå från att lagfartsanteckningen rörande fastigheten visar att den offentliga ägaren har personkreditvärdighet (s. 125). Rättsligt kan situationen struktureras som en fråga om fastighetens omfattning dvs. man frågar vad som hör till fastigheten som beståndsdel och tillbehör (s. 125). Enligt boken kan en byggnad och en fastighet ha olika ägare (s. 125). När man utreder rättsställningen för en dold ägare till en del av en byggnad kan man utgå från att (1) ägaren inte kan utveckla sin rättsställning genom att inskriva sin äganderätt till en del av byggnaden i lagfartsregistret och (2) att frågan huruvida en del av en byggnad hör eller inte hör till fastigheten regleras på grundval av sedvanerättsliga regler (s.126). Huvudregeln är att om en byggnad har uppförts i en tredje mans intresse och för dennes räkning hör byggnaden inte till fastigheten som en beståndsdel (s. 126). I det fallet har byggnaden ur den offentliga ägarens borgenärers synvinkel en dold ägare, eftersom ägaren till byggnaden inte enligt jordabalken kan inskriva sin äganderätt till byggnaden i lagfartsregistret. Lagfartsinteckningen rörande fastigheten ger på så sätt inte någon säker kunskap om vem byggnaden på fastigheten tillhör. Den frågan avgörs alltid separat enligt de sedvanerättsliga bestämmelserna om beståndsdelar (s. 126). Det är också möjligt att byggnadens historia visar att byggnaden enligt objektivt konstaterbara fakta redan ursprungligen har uppförts i fastighetsägarens och någon annans (t.ex. i makars) gemensamma intresse och för deras gemensamma räkning. Det innebär regelmässigt gemensam avsikt om samägande till byggnaden (s. 126). Huvudregeln är att om den ena maken äger marken och vardera maken äger hälften av byggnaden på fastigheten, så hör hälften av byggnaden till fastigheten och den andra hälften av byggnaden hör inte till fastigheten (s. 127). Tillämpat på det aktuella fallet äger Cathrine fastigheten och hälften av byggnaden och Filip hälften av byggnaden. När utgångspunkten är att frågan huruvida en del av en byggnad hör till fastigheten bedöms uteslutande på grundval av de sedvanerättsliga allmänna lärorna om beståndsdel av fastighet, följer det att rättsställningen för den som äger en del av byggnaden skyddas också mot en godtroende förvärvare eller panthavare. Det som sagts ovan innebär att panthavarens (Banken Abp) rätt får vika för den rätt som den
dolda ägaren (Filip) av en del av byggnaden har (s. 128). Även rättspraxis talar för en sådan lösning (s. 127-128). UPPGIFT 2 1. Fallet gäller åtkomstskydd, dvs. förvärvarens (Anders) skydd mot den rätta ägaren (Daniel), dvs. i tredjemansrelation framåt. (Tepora s. 220). De grundläggande bestämmelserna om åtkomstskydd för lös realsak finns i 1734 års lag i handelsbalken. (s. 232). Förutsättningarna för åtkomstskydd är: (s. 234-236). 1) Överlåtaren måste uppträda som ägare när han genom en giltig överlåtelseakt inter partes överlåter saken till förvärvaren. 2) Överlåtaren måste ha saken i sin besittning; detta skapar ägarpresumtion. 3) Förvärvaren måste vara i motiverad god tro när överlåtelseakten företas och ännu när besittningen övergår; för förvärvaren gäller alltså en undersökningsplikt av normal grad. 4) Förvärvaren måste få saken i sin besittning; det förutsätts alltså tradition. Åtkomstskyddet begränsas av den rätta ägarens rätt att lösa in saken. Åtkomstskyddet tryggar i själva verket en rätt för förvärvaren till lösesumman för saken. Om lösningsrätten utövas ska ett krav på detta framställas inom skälig tid efter att saken kom i förvärvarens besittning. (s. 232, 235-236). Om förutsättningarna ovan uppfylls, dvs. Bertil uppträdde som ägare, cykeln fanns i Bertils besittning, Anders köpte cykeln av Bertil, Anders fick cykeln i sin besittning och Anders var härvid i motiverad god tro, får Anders åtkomstskydd. Anders blir dock tvungen att avstå cykeln till Daniel mot lösen. Om Anders inte får åtkomstskydd, måste han avstå cykeln till Daniel utan lösen. 2. Relationen mellan Anders och Cecil gäller invändningsskydd, dvs. en ny borgenärs (Cecil) skydd mot invändningar med vilka gäldenären (Anders) helt eller delvis försöker avvärja ett fordringsanspråk. (s. 272). Den centrala normen i skuldebrevsrätten om invändningsskydd, skuldebrevslagen (SBL) 15, gäller endast löpande skuldebrev. Förutsättningarna för invändningsskydd är: (s. 274-275). 1) den nya borgenären har fått skuldebrevet i sin besittning genom överlåtelse; överlåtelsen måste utgöra omsättning av skuldebrevet, t.ex. köp eller annan överlåtelseakt inter vivos. 2) den nya borgenären har varit i motiverad god tro beträffande invändningsgrunden; det innebär att förvärvaren har en viss grad av undersökningsplikt. 3) invändningen är svag, dvs. finns i SBL 15 :s förteckning. Bland annat följande invändning ingår i SBL 15 :s förteckning: att avtalat vederlag inte har erhållits, dvs. invändning om det bakomliggande rättsförhållandet eller causan. I fallet gäller invändningen just det bakomliggande rättsförhållandet, dvs. är svag, varför Cecil kan få invändningsskydd om de övriga kriterierna ovan är uppfyllda, dvs. Cecil har fått det löpande skuldebrevet i sin besittning då han köpte det av Bertil och Cecil var i motiverad god tro. Cecil har då rätt till betalning till fullt belopp. Oavsett om tvisten mellan Anders och Daniel löses på så sätt att Daniel har rätt till cykeln mot eller utan en lösensumma, blir Anders betalningsskyldig, om Cecil får invändningsskydd. En relativt stor noggrannhet i fråga om de olika förutsättningarna för åtkomstskydd och invändningsskydd har krävts för fulla poäng. Enbart rätta slutsatser utan motiveringar har inte gett poäng. Också i övrigt har särskild vikt fästs vid skribentens förmåga att klart och tydligt motivera sina ställningstaganden.
UPPGIFT 3 1. Numerus clausus-principen, dvs. typtvång, i sakrätten innebär att parterna inte med bindande verkan kan skapa andra sakrätter än dem som lagen känner till. (Tepora s. 25) ett vanligt fel var att låta typtvånget gälla avtal. 2. Sytning kan avtalas vid fastighetsköp till fömån för säljaren. Sytningen kan avse en nyttjanderätt (bruksrätt) i formen av en boenderätt eller vara en reallast då den innebär att man har rätt att få avtalade prestationer ur fastigheten. (Tepora s. 28 och 34) ett vanligt fel var att hävda att sytningen kan avse en bostadslägenhet. 3. Stomfastighet är den fastighet som vid styckning av ett outbrutet område (styckningsfastighet) bildas av moderfastighetens återstående ägor. (Tepora s. 51-52) en del skribenter sammanblandade stomfastighet med moderfastighet. Vanligt var också att hävda att stomfastigheten uppstår vid klyvning. 4. Detentionsrätt innebär att avtalspart får hålla inne sin egen prestation tills motparten fullgör sina skyldigheter. (Tepora s. 91) en del skribenter sammanblandade detentionsrätt med retentionsrätt. 5. Immissionsförbudet innebär ett förbud mot menlig påverkan från grannfastigheter. (Tepora s. 95) några skribenter hävdade att det är fråga om ett förbud mot chikanöst förfarande. 6. Personkreditkompetens innebär att en persons hela den egendom som kan vara föremål för verkställighet svarar för ägarens personliga kredit vid utmätning och konkurs. (Tepora s. 101) en del sammanblandade begreppet med realkreditkompetens. 7. Derivativa fång (t.ex. köp, auktionsfång) är fång där förvärvaren av äganderätten härleder sin rätt från företrädaren i den meningen att giltigheten och omfattningen av förvärvarens fång beror på företrädarens fång. De derivativa fången indelas i universal- och singularsuccession. (Tepora s. 135) en del skribenter sammanblandade begreppet med ursprungliga fång eller extinktiva fång. 8. Denuntiation är en anmälan till gäldenären eller tredje man om överlåtelse eller pantsättning av lösöre, fordran, värdepapper, rättighet m.fl. (Tepora s. 145-146, 209, 211, 219, 266, 267) 9. Stand still-system innebär att de fysiska värdepapperen placeras i gemensamt förvar i en depositionsinrättning för värdepapper. Vid överlåtelser och andra åtgärder görs endast noteringar i ett datasystem utan att de fysiska värdepapperen överlåts. (Tepora s. 165-166)
10. Factoringfinansieringsverksamhet innebär att ett företag säljer sina fordringar hos sina kunder, i praktiken hela fordringsstocken, till en finansiär. Fordringarna kan även pantsättas av företaget hos finansiären. (Tepora s. 199-200) en del sammanblandade begreppet med finansieringsleasing. UPPGIFT 4 1. Om målsäganden har ett brottsbaserat privaträttsligt anspråk (t.ex. skadeståndskrav) mot den person som står åtalad för brottet i fråga, kan anspråket behandlas som en del av brottmålet. Partskonstellationen påverkas då på så sätt att den allmänna åklagare som har väckt åtal nu är skyldig att driva också målsägandens anspråk, om han eller hon begär detta, och om det kan ske utan att domstolsbehandlingen av själva huvudsaken, dvs. åtalet, väsentligt fördröjs eller blir lidande på något annat sätt. Detta förutsätter ytterligare att åklagaren inte ser målsägandens (ersättnings- e.d.) anspråk som uppenbart ogrundade. Således kan åklagaren på X:s begäran driva även hans skadeståndskrav, såvida inte saken genom detta fördröjs eller i övrigt blir lidande, och X:s anspråk inte ses som uppenbart ogrundade. (s. 65-66) (tot. 2½ p) 2. Om en person som inte kvalificerar sig som målsägande har ett privaträttsligt anspråk (t.ex. skadeståndsyrkande) med anledning av det brott som är föremål för rättegången, har han eller hon rätt att få detta krav prövat och avdömt i samband med den straffprocess som åklagaren anhängiggör; något straffyrkande är han eller hon däremot inte berättigad att framställa. Ersättningsyrkandena kumuleras då med brottmålet och handläggs huvudsakligen i straffprocessuell ordning (s.k. adhesion). Domstolen får visserligen av ändamålsenlighetsskäl bestämma att sådana kumulerade privaträttsliga anspråk inte ska tas upp i samband med brottmålet; dessa ska då i fortsättningen behandlas i civilprocessuell ordning. Således har Y på grund av sin förstörda klädsel möjlighet att yrka skadestånd av X i samband med straffprocessen, såvida inte domstolen bestämmer annat. (s. 73-74) (tot. 2½ p) 3. Samtliga brottmålsrelaterade processförutsättningar är absoluta; domstolen ska beakta dem ex officio. En av processförutsättningarna med avseende på domstolen är att domarna har speciell behörighet i målet, dvs. är ojäviga. Jäv kan bl.a. föreligga pga. domarens alltför nära förhållande till en part. Detta är fallet bl.a. då en part är motpart till domaren eller till en närstående till honom eller henne i någon annan rättegång e.d., också om målen inte har något samband sinsemellan. Sålunda har domare V varit jävig att behandla brottmålet mot A pga. det samtidigt anhängiga tvistemålet. (s. 51-52, 153-154) (tot. 2 p) 4. Genom s.k. extraordinära rättsmedel har man möjlighet att retroaktivt rubba en doms laga kraft. Klagan på grund av domvilla kan anföras över allvarliga processuella fel, bl.a. då ett mål har tagits upp till prövning trots en brist i de absoluta processförutsättningarna. Om en klagan är framgångsrik, undanröjs domen helt eller till oriktiga delar och målet, om det måste handläggas på nytt, hänvisas till den domstol där domvillan inträffat. På grund av V:s jäv har det förelegat en brist i de absoluta processförutsättningarna och således kan A anföra en klagan på grund av domvilla pga. det faktum att V varit jävig att behandla brottmålet. (s. 207-209) (tot. 3 p)
UPPGIFT 5 1. Ett yrkande om häktning av den som är anhållen ska framställas utan dröjsmål och senast den tredje dagen efter gripandet före klockan 12. För dessa brådskande ärenden finns det vid underrätterna en domarjour under veckoslut och helger, eftersom tidsfristerna inte förlängs över veckoslut/helgdagar. Häktningsyrkanden gällande D skall således framställas senast söndagen 21.7.2009 klockan 12. För en anhållen persons del ska häktningshandläggningen inledas senast 96 timmar efter gripandet, dvs. för D:s del senast måndagen 22.7.2009 klockan 23.39. (2 p.) (s. 138-139) 2. Om svaranden motsätter sig ett käromål eller en del av det, kan han eller hon motivera detta med en s.k. sakinvändning: en form av dessa utgörs av s.k. rättsinvändning. En rättsinvändning innebär att svaranden hävdar att det rättsfaktum som utgör grunden för käromålet inte kan ha de juridiska konsekvenser som käranden yrkar. (2 p.) (s. 107) 3. Vid en utmätningsförrättning har gäldenären med avseende på sin egendom en s.k. anvisningsrätt: han eller hon får efter fritt val föreslå att utmätningsmannen utmäter någon viss egendom; förslaget brukar beaktas om utmätningens normalsnabba, problemfria och goda utgång inte påverkas menligt av detta. (2 p.) (s. 222) 4. Massaskulder beror på åtgärder som konkursförvaltningen (boförvaltaren) har vidtagit eller ansvarar för vid skötseln av konkursboet. En massaskuld (eller en massafordran ur borgenärens perspektiv) är fördelaktig för borgenären, eftersom det gäller boets och inte gäldenärens skuld, varför massaskulderna tas ut först ur boets tillgångar, och då innan en enda konkursfordran med bästa förmånsrätt kan få utdelning. Fordringar som tryggas av inteckningsrätt och handfången pant samt retentionsrätt åsidosätter dock till och med massaskulderna. (2 p.) (s. 239-240, 250) 5. Ifall ett besvär hos EMD har framgång, upphävs, undanröjs eller ändras det finska avgörandet, t.ex. HD:s dom, inte formellt. Det konstateras däremot bara att Finland har brutit mot sina förpliktelser enligt EMRK, vilket ålägger Finland att till denna del se över sin lagstiftning eller myndighetspraxis. Dessutom kan finska staten förpliktas att betala materiell ersättning/gottgörelse till den som kränkts. (2 p.) (s. 210)
UPPGIFT 6 Fråga nr + rätt svarsalternativ + Andersson s. 1. b) s. 220 2. c) s. 216 3. c) s. 210 4. d) s. 195 5. b) s. 189 6. d) s. 157 7. d) s. 171 8. a) s. 139 9. c) s. 129 10. d) s. 109 UPPGIFT 7 Fråga nr + rätt svarsalternativ + Andersson s. 1. d) s. 102 2. d) s. 93 3. c) s. 86 4. d) s. 81 5. b) s. 75 6. d) s. 67 7. c) s. 66 8. c) s. 30, 61 9. d) s. 42 10. c) s. 33