Utredning av väckt fråga om byggnadsminnesförklaring

Utredning av väckt fråga om byggnadsminnesförklaring Sommarvillor i området Petersvik, Sundsvall 2012-01-10 ADRESS Fagerdalsgatan 9, 852 39 Sundsvall TELEFON 070-680 14 87 www.adlcreativa.se

Innehåll Innehåll... 2 Inledning... 3 Sommarnöjet och sommarhuset... 4 Sommarvillor skyddade som byggnadsminnen i Sverige... 5 Sammanfattning Sverige... 5 Näraliggande exempel Gävlekusten, Norrlandet... 6 Urvalskriterier för byggnadsminnen... 9 Petersvik... 12 Inventeringar av Petersvik... 13 Solbacken... 14 Hållnäs... 14 Thurebo... 15 Villa Granli... 16 Kaptensudden... 17 Skogshyddan... 18 Grankulla... 19 Villa Viken... 20 Tornvillan... 21 Inventeringen 1989 - utlåtandet... 23 Sundsvalls kommuns Kulturmiljöinventering... 23 Analys 2012... 25 Bilaga.... 28 Kulturhistorisk bedömning av Sundsvalls museum 1989... 28

Inledning ADL Creativa AB; Anders Stjernberg, har på uppdrag av Länsstyrelsen i Västernorrland, genomfört en utredning av en väckt fråga om byggnadsminnesförklaring av nio stycken fastigheter i området Petersvik nordöst om Sundsvalls centrum. Samtliga uppfördes ursprungligen som sommarvillor för i staden boende invånare. Fastigheterna som berörs i utredningen är: Korsta 7:44 Solbacken, uppförd under 1880-talet Korsta 7:63 Kaptensudden, uppförd 1893 Korsta 7:45 Grankulla, uppförd 1909 Korsta 7:40 Villa Hållnäs, uppförd 1889 Korsta 7:62 Skogshyddan, uppförd under 1890-tal Korsta 7:72 Villa Granli, uppförd ca 1890 Korsta 7:24 Villa Viken, uppförd under 1890-talet Korsta 7:37 Thurebo, uppförd 1887. Genom köp och sammanläggning heter fastigheten idag 7:56. Huset väster om Granlivägen är inte avsett att vara med i den väckta frågan om byggnadsminnesförklaring. Korsta 7:67 Tornvillan, uppförd ca 1900 Uppdraget har varit att sätta in Petersviksvillorna i ett nationellt sammanhang och bedöma deras status inför en eventuell byggnadsminnesförklaring. Utredningen utgör ett rådgivande underlag för länsstyrelsen kommande ställningstagande och beslut.

Sommarnöjet och sommarhuset 1 Att fara på sommarnöje och fly stadens smuts och larm var redan under romartiden en trend. Det latinska ordet villa betyder ursprungligen lanthus eller lantgård och anger dess fysiska hemort, stad kontra landsbygd. Att bo på två håll var få förunnat, men traditionen har nog alltid funnits där pengar och transportmöjlighet funnits. I ett så avlångt land som Sverige var vattenvägarna de snabbaste och mest tillförlitliga för att nå ett vattennära boende. I slutet av 1700-talet började större sommarvillor att uppföras av högreståndsfamiljer. På 1850 och 60-talen blev det modernt i dåtidens Stockholm och utmed den svenska kusten. En avgörande faktor var läkarnas tidiga hygieniska intresse för hälsosamma bad och frisk luft, inte minst mot bakgrund av de ohälsosamma stadsmiljöerna och den höga barnadödligheten. 2 Så var fallet bl. a. i Furusund 3 och Lysekil. En annan att ångbåtstrafiken gjorde det lättare och snabbare att ta sig ut i skärgården. Under dessa decennier växte trafiken och det fanns över 120 ångbåtslinjer med Stockholm som destination. Både Mälarens stränder, och Djurgården; Vaxholm, och Dalarö blev populära att exploatera. I slutet av 1800-talet var sommarvillor uppförda inom en 2 timmars radie från norr till söder. Sommarhusen uppfördes i trä, ofta med öppna verandor i två våningar, garnerade med fantasifulla, sirliga och sinnrika mönster. Snickarglädjen i den under 1850-talet introducerade schweizerstilens efterföljd blev ett kännetecknande drag. Schweizerstilen var också i sin tur en effekt av den nya tidens industrialisering, ångsågarna och snickerifabrikerna gjorde det möjligt att variera detaljerna i det oändliga, både billigare och snabbare än tidigare. I Furusund fick villorna tidigt namn med romersk/italiensk klang - Villa Bellini, Kavaletta, La Scala, Solferino. Utvecklingen bidrog till en ny sommarnöjeskultur där de välbärgade familjerna drog ut med barn och tjänstefolk för att leva ett sundare och mer avkopplande liv under några sommarmånader. Till de stora sommarhusen hörde ofta ett badhus där man mer ostört kunde bada. Inte förrän efter sekelskiftet 1900 blev det vanligare att bada mera fritt utanför badhusen. Sommarhusen blev de första för borgerliga familjer som vanligtvis bott i lägenheter i stan och hustypen blev sedan förebild för de villastäder som växte upp med några decenniers fördröjning. Djursholm med sina stora villor såldes bl.a. med sommarnöje året runt som slogan. De nya villaområdena utbildades efter engelskt mönster med mer eller mindre motiverade grupperingar av torn, utsprång, verandor och balkonger. Ordet villa blev nu synonymt med ett fristående, för en familj avsett boningshus av en inte alltför regelbunden symmetrisk hållning. 4 Efter den djupa och långdragna lågkonjunkturen på 1920- och 30-talen då många företag och banker i Sverige försattes i konkurs, upphörde i stort sett byggnationen av stora sommarresidens. Den epok som utvecklat denna typ av sommarboende var förbi. Men idén kom att transformeras i samma takt som samhället självt. Socialdemokraternas framväxande makt och genomförandet av visionen kring ett svenskt folkhem innebar en ny semesterlagstiftning 1938, där även den vanlige inkomsttagaren, genom statligt subventionerade lån med låga räntor skulle ges möjlighet att skaffa sig ett eget sommarhus utanför stadskärnorna med avsikt att främja friluftsliv nära naturen under ledig tid. Detta fick framför allt genomslag efter andra världskriget. 1 Huvudsakligen text byggd på Ann Katrin Pihl Atmers Sommarnöjet i skärgården. Stockholm 1987. 2 Bo Grandien: Rönndruvans glöd, Uddevalla 1987. Sid 272-277 3 Svensk stad del 2. Red. Gregor Paulsson. Lund 1979. 66ff 4 Nordisk Familjebok, sid 506, 2 upplagan, 1921.

Sommarvillor skyddade som byggnadsminnen i Sverige Genom de kulturpolitiska målen har det nationella perspektivet för byggnadsminnesförklaringar förskjutits till det regionala. Länsstyrelsernas perspektiv behöver inte längre prövas mot riksnivån utan kan fokusera på den regionala historien ur ett regionalt perspektiv. Den diskussion som fanns under 1980-och 90-talen om vilka byggnader som ingick i beståndet och vilka som saknades för att täcka Sveriges historia spelar idag en underordnad roll. Det finns ingen rikslikare. Men det är rimligt att länsstyrelserna för sina ställningstaganden ändå behöver en omvärldsanalys för att jämföra olika kategorier över landet. Sammanfattning Sverige I en sökning i den nationella databasen, bebyggelseregistret hos Riksantikvarieämbetet, beträffande sommarvillor som idag är byggnadsminnen, återfinns 27 anläggningar, samt 13 byggnader, till stor del samma som anläggningarna. Söker man på sommarvillor i Västernorrland utan skydd från 3 Kapitlet i Kulturminneslagen får man 0 träffar. Vid en genomgång utgör de skyddade byggnaderna några olika kategorier. Många är hus efter kända personer, solitärer som återfinns i inlandet, bl. a. läkarvillan i Åre och Wilhelm Petterson Bergers hus Sommarhagen i Östersund, Alice Tegnérs sommarhus Villa Sola i Nässjö kommun; andra solitärer som Eva Bonniers sommarhus Villa Jungfruberget på Dalarö, Ernst Thiels sommarhus Villa Bikupan i Nacka kommun, direktör Setterwalls villa i samma kommun. Några äldre hus från 1700-talet, såsom Linnehuset i Sävja, Uppsala, Katthammars på Gotland och lantstället Stora Nyckelviken i Nacka kommun. Här finns också några modernare sommarhus ritade och bebodda av upphovsmännen Gunnar Asplunds sommarvilla i Nynäshamns kommun och Bruno Mattssons sommarhus utanför Halmstad. De miljöer med sommarvillor, som liknar Petersviksområdet tids- och idémässigt utgörs främst av hus i bl.a. Borgholm på Öland. Under 1800-talets senare del fick Borgholm allt större betydelse som badoch kurort. Bl. a. byggdes societetshus, badrestaurang och kall- och varmbadhus. Idag är alla dessa publika byggnader försvunna. Men ett antal sommarvillor finns dock kvar, varav tre är byggnadsminnen. Wollinska villan är en av de bäst bevarade. Villan uppfördes 1899 av Kalmarapotekaren F. C. O. Wollin och är ritad av arkitekten Carl Österman. Den tornförsedda byggnaden är uppförd i en och en halv våning på hög sockel av kvadersten. Gerlofssonska villan är en annan, uppförd 1903-04. Den tredje är konstnären Per Ekström villa, som byggdes 1904. Konstnären Per Ekström bodde här permanent åren 1910-1919. I slutet av 1910-talet lät han uppföra en fristående ateljébyggnad som hade förbindelse med villan via en träbrygga. Lidingö har två sommarvillor skyddade som byggnadsminnen. Villa Finedal, byggd 1886 för artillerifyrverkaren A R Törner nära Stockbysjön och Kottlasjön, är ett representativt exempel på det sena 1800-talets schweizerstil. Speciellt den stora verandan i två våningar, från början öppen men sedermera inglasad, hör till de mest tidstypiska i stockholmstrakten. Den panelklädda vilan är nu som från början målad i grönt och har svart plåttak. Villa Högudden uppfördes ursprungligen 1876 som sommarnöje av stadsmäklaren Magnus Neijber. Dess nuvarande utseende härrör från en genomgripande ombyggnad 1895, utförd efter ritningar av arkitekten Eric Lundroth på uppdrag av dåvarande ägaren, Oscar II:s livmedikus professor R M Bruzelius. Högudden är belägen nära Villa Högberga och har utsikt över Värtan. Den gulmålade

trävillan har två våningar under plåttak av flerfallstyp och uppvisar en tidstypisk panelarkitektur med torn, burspråk, verandor, balkonger och rik lövsågeridekor. En solitär i Karlshamn, Blekinge, är också ett likvärdigt exempel. På 1890-talet uppstod ett ökande intresse hos borgarklassen i Karlshamn att uppföra sommarvillor i Väggaparken, ett stycke från stadens centrum. Arrendetomter i asymmetriska former stakades ut längs den gamla promenadvägen i parken och tidstypiska snickerivillor började uppföras. Villa Albertsberg uppfördes 1897 som sommarvilla på en av dessa arrendetomter av en järnhandlare i staden. Tomten har under åren bibehållit sin huvudsakliga karaktär av naturtomt. 1930 blev villan permanentbostad. Villan är uppförd i ren snickeristil med asymmetriska fasader och dito planlösning. Fasaderna är rikt dekorerade med snickarglädje över fönster och dörrar, i gavelvinklar och under balkongerna m.fl. ställen. Fasaderna är klädda med liggande, gulmålad pärlspontpanel. De låga sadeltaken och takkupan är täckta med grönmålad, falsad plåt. De två glasverandorna är uppförda samtidigt som huset. Interiört har små förändringar skett sedan byggnadstiden. De flesta rummen har bevarat sin ursprungliga karaktär. Näraliggande exempel Gävlekusten, Norrlandet Gävle var vid mitten av 1800-talet Sveriges tredje största stad. Industrialiseringen och sjöfarten expanderade och staden hade en liknande utveckling som Sundsvall, men var alltså större. Liksom på annat håll i landet växte antalet burgna handels- och köpmän som fick ökad ekonomisk och politisk makt. Grosshandlare, fabrikörer och stadstjänstemän sökte sig till den milslånga strandremsan mot öster norr om Gävle som kallas Norrlandet. Från 1860 arrenderas stadsjorden (donerad av kungamakten till staden redan på 1600-talet) i större marklotter för stadens räkning. Djurhållningen nära staden flyttade sommartid ut till fäbodar utmed Norrlandet och fäbodarna växte delvis ut till större lantställen. De fungerade som sommarbostad för ägaren samtidigt som det försörjde honom med jordbruksprodukter. Snart fick djuren stanna hela året och driften sköttes då av en arrendator. Här fanns nu ett system som underlättade just framväxten av sommarboende och byggande av sommarvillor i takt med att samhället förändrades. Trenden för i staden verkande grosshandlare, tjänstemän och andra att njuta sommarlivets friska luft gav det sena 1800-talets Gävle en likartad expansion på Norrlandet som exempelvis Stockholm med Djurgården, Vaxholm och Dalarö. 5 Det är också den miljö, som idag mest liknar Petersvik som samlat område, dock mer utdraget över en längre kustremsa. Sommarvillebebyggelsen uppstod till en början närmast staden där också de äldsta villorna ligger. Fiskeläget Bönan längst ut i öster utvecklades sedermera till en sommarbadort, en kall- och varmbadsinrättning uppfördes här. De första villorna från 1850-60-talen fick namn som Skogstorp, Skuggan, Rosenhill, Sjötorp, Sanna, Clasro, Fridhem. Därefter följde flera österut fram mot Engesberg, exvis Nyborg, Tomtebo och Engeltofta. Bebyggelsen på Norrlandet har inte resulterat i några beslut om byggnadsminnesförklaringar. Däremot är större delen av Norrlandet skyddat som riksintresse för kulturmiljövården. Vidare har Gävle kommun i en fördjupad översiktsplan 2010 ytterligare förstärkt och förtydligat bevarandeambitionerna. En kultumiljöbilaga har tagits fram för att i första hand fungera som ett underlag för kommunens avdelning Bygg & Miljö i arbetet med bl.a. detaljplaner, fastighetsregleringar, förhandsbesked, bygglov och bygganmälan. Innehållet berättar om vad som är viktigt i olika delområden och vilka förändringar som är lämpliga. 5 Olerud, Kerstin: Sommarvillor utefter Gävlebuktens norra strand uppförda före 1900. 3-betygsuppsats i konstvetenskap, Uppsala universitet, 1973.

Engeltofta, Norrlandet. http://www.panoramio.com/photo/1744465 Fastigheten ligger inom delområdet K.1. Kullsand-Lugnet X 802 där byggnaden pekas ut med högsta bevarandevärde. Huvudbyggnaden färdigställdes år 1882 efter ritningar av stadsarkitekten E A Hedin. Kring byggnaderna sluter sig en park med öppna gräsytor, stora lövträd, trädgårdsmästarbostad och ångbåtsbrygga. Engesberg, Norrlandet. Foto Marie Westerman. Byggnaderna ingår i delområdet K.7 Engesberg X 802 där de klassats med högsta bevarandevärde. Här är idag en badvik med campingplats och vandrarhem. Engesberg var från mitten av 1800-talet - då huvudbyggnaden, den så kallade herrgården, uppfördes ett mycket stort lantställe. Engesberg köptes 1891 av Gävle stad för att användas som industriområde.

Så blev det inte. I stället flyttades 1915 ett uppfostringshem för pojkar till platsen. Villa Sjötorp, Norrlandet. Foto: Erika Åberg, Gävle. Grosshandlare Axel Bladh köpte 1882 ett enklare hus på Norrlandet som var byggt 1864. Axel Bladh hade tillbringat många somrar på franska rivieran och var inspirerad av kontinentens byggnadskonst. Han behöll det äldre husets stomme och gjorde en storslagen ombyggnad som förvandlade Villa Sjötorp till ett franskt lustslott.

Urvalskriterier för byggnadsminnen En byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde får förklaras som byggnadsminne av länsstyrelsen. Den 1 januari 1989 trädde lagen om kulturminnen (SFS 1988:850, även kallad KML) i kraft. Här finns bl.a. bestämmelser om fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen. När lagen trädde i kraft ersatte den en äldre lag om byggnadsminnen från 1960. Avsikten med denna var att säkerställa ett byggnads-bestånd, som i sin sammansättning skulle spegla olika tider, byggnadsstilar, historiska förlopp och sociala förhållanden. Upprinnelsen till lagen var de föregående decenniernas utveckling av ett mer demokratiskt synsätt inom det politiska systemet. KML anpassades till 1970/80-talets målsättningar inom kulturminnesvården. 6 Inte minst hade den 1974 fastlagda statliga kulturpolitiken, där det underströks att hela samhället skulle finnas återspeglat i det som bevaras, slagit igenom. Parallellt utvecklades en stark övertygelse om att man genom lagstiftning bättre skulle lyckas bevara svensk bebyggelsehistoria, nog så väsentligt i kölvattnet av tidigare decenniers utbredda rivningar. Det moderna Sverige skapade så att säga en längtan och nostalgi till det historiska Sverige. Från lagstiftarnas perspektiv såg man ett delat ansvar mellan stat, kommuner och enskilda vara den nödvändiga vägen för bevarande. Förutom KML gavs detta uttryck i den nya Plan- och bygglagen(sfs 1987:10 även kalla PBL) som kom något år innan KML. Ansvaret för ett brett bevarande av byggnader och byggnadsmiljöer lades i första hand hos kommunerna, som via den nya PBL gavs ett planmonopol med möjligheter till säkerställande av olika samhälleliga intressen, däribland bevarande av kulturhistorisk bebyggelse, via översiktsplaner, detaljplaner, områdesbestämmelser och bygglov. Alla med tidsbegränsad horisont. Staten själv skulle ge skydd åt det allra värdefullaste och se till att det blev fråga om ett långsiktigt bevarande, i princip för all framtid. Byggnadsminnesinstitutet, som vi känner det idag, är därför till för att ge ett starkt och varaktigt skydd åt byggnader och anläggningar av nationell betydelse. KML ger sedan 1989 möjlighet till alla som så önskar, att väcka fråga om byggnadsminnesförklaring. Det gör man till länsstyrelserna runt om i Sverige, som sedan har att utreda frågan. Denna demokratiska tanke om delaktighet bemöttes från Riksantikvarieämbetet i råd och anvisningar till länsstyrelserna hur arbetet skulle bedrivas. 7 Även här kan man känna igen de kulturhistoriska målens anda att bredda perspektivet till att omfatta alla omsatt till en bred spegling svensk byggnadshistoria. I rekommendationerna understryks att värdering och urval ska ske systematiskt och medvetet. Målsättningen måste vara att i inventeringar och byggnadsminnesurval observera vilka luckor som finns i bilden av det nationella kulturarvet och att välja de objekt som ger den bästa bilden av det som skall åskådliggöras genom ett långsiktigt byggnadsminnesskydd. Raä noterar också att tillämpningen måste vara restriktiv och att urvalsfrågor och konsekvensbedömningar måste ägnas stor omsorg. Vid tidpunkten för rekommendationerna fanns en uppfattning ute i landet att Sverige skulle kunna få omkring 3500-4000 byggnadsminnen. Idag finns drygt 2000 lagskyddade byggnadsminnen i landet. Det restriktiva synsättet bottnade nog i den komplexa situationen där en fastighetsägare faktiskt måste acceptera och godkänna ett lagmässigt skydd med bestämmelser som begränsar handlingsfriheten, men också i en ekonomisk realitet där de pengar som sektorn på något sätt skulle kompensera en sådan inskränkning för fastighetsägaren i takt med att antalet byggnadsminnen 6 Byggnadsminnesförklaring. Allmänna råd till 3 kap. lagen om kulturminnen m.m. Riksantikvarieämbetet 1991. Sid 5. 7 Ibid sid 7

ökade totalt sett minskade samtidigt som staten själv utvecklade andra synsätt på hur pengarna bäst kom till användning genom olika politiska initiativ. De senaste åren har grunden för urvalet av byggnadsminnen ändrat karaktär då processen stödjer sig på de reviderade kulturpolitiska målen från 2009 där fokus i mycket ligger på ett brett deltagarperspektiv med mångfald för ögonen och där samhället ska främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas. Det har också medfört ett bredare samhällsuppdrag för de offentliga kulturarvsaktörerna - att skapa möjlighet till allas delaktighet och bidra till ett långsiktigt hållbart samhälle präglat av mångfald och demokrati. De reviderade målen bygger i mycket på att tolkningen av historien om Sverige starkt förändrats under de senaste 30-40 åren. Inte minst ett Sverige där den ökade invandringen inneburit ett omvärderat synsätt på historien och de berättelser som den innehåller. Detta påverkar hur den offentliga kulturarvssektorn förhåller sig till sina styrmedel, däribland 3 kap. KML. Utifrån samhällsuppdraget och Riksantikvarieämbetes syn på kulturarv som en föränderlig process med samtidens människor som huvudaktörer har man sett över och utvecklat arbetet med byggnadsminnena och samlat det i ett sk inriktningsdokument. 8 Dokumentet ska hjälpa till att svara på frågor som: Vad ska vi ha byggnadsminnena till? Hur görs urvalet? Vilka perspektiv ska genomsyra arbetet med byggnadsminnena? Skriften ger en vägledning till hur synen på kulturarv och byggnadsminnenas bidrag härtill än en gång förändrats. Man kan nog med fog säga att det demokratiska synsätt, som politiskt lyftes 1974, fortsatt har stor betydelse och att den restriktivitet som blivit praxis efter 1989, givit upphov till nya försök till bredd och delaktighet. Här sägs bl.a. följande: Kulturarvssektorn har till uppgift att skapa förutsättningar för möten mellan idéer, tidsåldrar och människor. Genom att se kulturarv som möten och se att det är mötet som skapar kulturarv har perspektivet förändrats från fysiska lämningar till berättelser. De blir föremål för diskussion och debatt om samhället och dess förflutna. Genom byggnader, platser och föremål, och de berättelser som är kopplade till dessa, har vi möjlighet att ta del av hur människors liv gestaltats under olika tider. Det ger oss tillfälle till reflektion kring det förflutna, men också perspektiv på vår samtid. Här betonas att byggnadsminnena fungerar som samhällets minne. Den fysiska miljön och berättelserna samspelar; genom att engagera flera sinnen förstärks upplevelsen. En tolkning av detta är att betoningen ligger mer på berättelsen än den fysiska lämningen. Med dessa nya formuleringar fortsätter även den demokratiska process som leder ner från nationell nivå till lokal nivå, från stat till individ. Det är inte längre det nationella perspektivet på Sveriges historia som gäller. Alltså spelar det inte heller någon roll om det finns luckor i beståndet av byggnadsminnen, luckor i den nationella historien om Sverige. Det har knappast heller någon större nationell betydelse att genom inventeringar kartlägga den svenska bebyggelsen, möjligen endast på lokal/regional nivå. För första gången betonas det regionala på bekostnad av det nationella. Med hjälp av byggnadsminnena ska det vara möjligt att berätta något angeläget om länet och dess historia. Byggnadsminnena bör därför framför allt spegla viktiga skeden och brytpunkter i historien de positiva såväl som de negativa. Att urvalet görs utifrån ett länsperspektiv behöver inte betyda att det enbart är det regionalt särpräglade som ska lyftas fram, utan händelser och företeelser i länet som haft stor betydelse för människor. Tillsammans utgör länens byggnadsminnen en del av det nationella kulturarvet det kulturarv som finns inom det geografiska området Sverige. 8 Berätta bredare. Inriktningsdokument för byggnadsminnen. Riksantikvarieämbetet 2011. Dock ännu ej publicerat dec 2011. Text från Förordet, sid 3.

Här noteras dock något som funnits med tidigare och som gjorde att praxis blev restriktiv. För att kunna förklaras som byggnadsminne och där det alltså ska berätta något om länets historia (inte Sveriges) måste det finnas förutsättningar för ett långsiktigt bevarande. Detta perspektiv är lika viktigt idag som tidigare. Förutsättningarna är likvärdiga ägaren måste godkänna en byggnadsminnesförklaring och en bedömning av de ekonomiska förutsättningarna måste fastställa rimligheten att klara det instrumentet fastslår, ett långsiktigt bevarande. Men det nya synsättet understryker också att byggnaden ska vara tillgänglig för allmänheten. Detta är inte vanligt för byggnadsminnen i enskild ägo, det är privata hus och fastigheter som inte kan besökas utan tillstånd och där ägaren ofta inte har något intresse av allmänhetens besök. Villa Miramaris på Gotland, 5 km norr om Visby, beläget på den gotländska västra klintkusten, ett av de sommarhus som blivit byggnadsminne. Det är privatägt och drivs som ett företag, men det innebär också att det är relativt lättillgängligt eftersom det idag drivs som konferensanläggning med övernattning, här finns även en restaurang, som kan bokas separat för middagar och bröllop mm. Muramaris ligger. Villa Muramaris är ett konstnärshem från förra seklets början. Det byggdes av Johnny och Ellen Roosval 1915-1917.

Petersvik Området Petersvik, ca 5 km nordost om Sundsvall, ursprungligen i Sköns kommun, som senare slogs samman med Sundsvall, betecknar idag området utmed Granlivägen, vilken börjar strax norr om Killingholmen (Ortvikens Pappersbruk) och slutar invid en skogspassage något söder om Korsta fjärrvärmeverk. I Sundsvall, liksom i andra städer i Sverige, började man i slutet av 1800-talet att åka ut till havet för att andas frisk och hälsosam luft. Även här följdes den speciella byggnadsstilen med stora fönster, öppna verandor, glasverandor och delvis inbyggda verandor eller terrasser. Idealet var att vistas utomhus och husen utformades ofta tillsammans med en trädgård eller anpassad till en omgivande natur som man ville värna om. Petersviksområdet utnyttjade natur och en strandremsa som ännu inte var exploaterad av skeppsvarv eller ångsågverk, i relativ närhet till staden och tillgänglig med ångbåtstrafik. I den sydligaste delen av området, där det sedan 1993 bereddes plats för utbyggnad av Ortvikens pappersbruk, fanns dock både glasbruk och lådfabrik. Inom samma område låg länge villan Tomtebo, med strandtomt, tidigt inköpt av Sköns kommun och hade café, lekpark och camping under hela 1950-talet. Bostadshuset revs under 1980-talet. Området öster därom användes länge som betesmark för polisens hästar och av den anledningen fanns tre grindar utmed vägen, som först hette Villavägen, sedermera Granlivägen. Längre norrut låg Tunadals sågverk, sedan 1857 ägare till Tunadals sågverk. Öster om det nu rivna Tomtebo är Granlivägen kantad av skog på båda sidor. Därefter öppnar sig skogen och ett område med villor av olika storlek, ålder och utförande visar sig. Detta område köptes 1875 av Carsten Jacobsen. Man kan alltså säga att området har industrialiseringen av Sundsvallsdistriktet och sågverksindustrins egen utveckling att tacka för sin tillkomst. Både ur ekonomisk synvinkel och samhällets utveckling av en ny livsstil. Villorna i Petersvik byggdes mellan 1887 och 1909. Petersvikområdet i nu aktuell utredning

1928 skedde en avstyckning i norr där tio små tomter bildades. Tomterna har bebyggts under 1930- och 40-talen. På 1950-talet skedde ytterligare en avstyckning nordväst om Skogshyddan, och två gator med småstugor, Norra och Södra Sommarstigen, lades ut vinkelrätt mot Granlivägen. De fastigheter som berörs av väckt fråga om byggnadsminnesförklaring är: Korsta 7:44 Solbacken, 1880-tal Korsta 7:63 Kaptensudden, 1893 Korsta 7:45 Grankulla, 1909 Korsta 7:40 Villa Hållnäs, 1889 Korsta 7:62 Skogshyddan, 1890-tal Korsta 7:72 Villa Granli, ca 1890 Korsta 7:24 Villa Viken, 1890-tal Korsta 7:37 Thurebo, 1887. Genom köp och sammanläggning heter fastigheten idag 7:56. Huset väster om Granlivägen är inte avsett att vara med i den väckta frågan om byggnadsminnesförklaring. Korsta 7:67 Tornvillan, ca 1900 Samtliga villor föremål för utredning Inventeringar av Petersvik I samband med de industrihistoriska inventeringar, som genomfördes inte bara i Västernorrland, utan över hela landet under 1970- och 80-talen, uppmärksammades även Petersviksområdet. I dess kölvatten genomfördes 1989 en inventering i Petersvik av Sundsvalls museum, som vid den tiden tilldelats ett industrihistoriskt länsövergripande ansvar. Under 2010-11 gjordes också en inventering i samband med den väckta frågan om byggnadsminnesförklaring. Nedan redovisade information hämtas till stor del från dessa båda inventeringar, men har även komplettarats.

Solbacken Norrmannen Carsten Jacobsen, 1833-1905, som förutom ägarskap och drift av Tunadals sågverk, också grundade och drev Sundsvalls Handelsbank, i vars styrelse han satt till sin död. Han lät bygga sig en sommarvilla i sydvästsluttningen, med utsikt ner mot vattnet. Han döpte sitt hus till Solbacken (Korsta 7:44). Nere vid vattnet, rakt nedanför Solbacken, fanns redan ett litet hus och en brygga. Solvillan från söder Beskrivning 2011 Villan rektangulär plan med en och en halv våning och ett förhöjt mittparti. Andra våningen är delvis utbyggd genom att taket har höjts upp på den östra sidan av mittpartiet. Liggande fasspontad träpanel, målade i en lätt bruten vit kulör. Profilerade listverk. Knutar utformade som enkla pilastrar med en extra pilaster invid knuten på andra våningen. Övervägande treluftsfönster med T-post och bågar målade i en grön kulör Mansardtak täckt med grönmålad, falsad plåt. Två mindre takkupor på var sida om det förhöjda mittpartiet. Utskjutande profilerad takfot med dekorativt lövsågeri i alla takbrädor, markerade gavelanslag på andra planets mittparti. Plåtinklädd skorsten. Hållnäs 1887 lät Carsten Jacobsen byggmästaren C.A. Olsson (ByggOlle) bygga ytterligare två hus, mittemot Solbacken. Deras tomter sträckte sig nästan ända ner till vattnet, men Jacobsen behöll själv den yttersta strandremsan. Det ena huset fick senare namnet Hållnäs (Korsta 7:40), inköpt av doktor O. Söderbaum, 1842-1906, provinsialläkare i Sundsvall sedan 1883, och boende i eget hus Köpmangatan 24. Villan döptes efter den prästgård i Roslagen där hans far varit kyrkoherde.

Beskrivning 2011 Oregelbunden plan uppförd i vinkel, utbyggda verandor och delvis utanpåliggande trapphus. Vit stående profilerad panel. En enkel vit gördellist delar in fasaden i två våningsplan och hörnen markeras likaså med en enkel vitmålad list. Byggnaden avslutas nedåt med en bred list och vattbräda. Det finns ett större burspråk/loggia på andra våningen och som sitter på fasaden mot sydöst. Fönsterplaceringen är relativt symmetrisk. Fönstren är främst fyrlufts- och sexluftsfönster med hög tvärpost och stående mittposter. Fönsterbågar och karm är målade i grönt. Sadeltak med viss variation, vissa delar är valmade och tak över verandor är av typen pulpettak. Taket täcks av ljusgrön korrugerad plåt. Över två av verandorna ligger falsad plåt. Tre plåtinklädda skorstenar. Gavlar och vissa utbyggda partier dekoreras av en profilerad takfotslist i två olika utföranden. Taket kragar ut över fasadliv och det vita undertaket smyckas av vitmålade profilerade taktassar. Hållnäs från väster Thurebo Den andra villan döptes till Thurebo (Korsta 7:37), först inköpt av cigarrhandlare G. Österman, men bara något år senare sålt till Thure Thuresson, 1843-1918, ombudsman för många flottningsföreningar i Indalsälven, styrelseledamot i flera sågverksbolag, och i Sundsvalls Enskilda Bank, stadsfullmäktig 1885-1911; boende i eget hus invid Nytorget i Sundsvall, och sålunda till Thurebo. Den väg som anlades fram till husen kallades då Villavägen. Beskrivning 2011 Huset uppfört i en och en halv våning, rektangulär byggnad med förhöjt mittparti, utbyggd undervåning mot Granlivägen. Stående lockpanel i trä målad i en ljust grå kulör. En slät liggande bräda i mörkare grå som markering mellan de två våningarna. Profilerad sockel något indragen i förhållande till fasadpanelen (ser ut att vara original), vitmålad. Fönstrens storlekar och utformning skiftar och är utbytta i modernare tid, mindre och enklare fönster på fasaden mot Granlivägen och

större mot havssidan. Ett fönster som på beslag och i proportioner ser ut att vara original. Alla fönsterbågar är målade i en mörkt röd kulör med släta foder i en grå kulör mot havssidan har fönstren är en dekorativt utsirad och utkragande vindskiva. Sadeltak belagt med korrugerad grön plåt, utskjutande takutsprång med vitmålade snidade taktassar. Plåtinklädd skorsten centralt placerad och en mindre takkupa på det östra takfallet, norr om balkongen. Villa Thurebo från nordväst Villa Granli Villavägen har senare döpts till Granlivägen efter den villa, som uppfördes på sjösidan om vägen snart efter Thurebo. Det fick namnet Granli (Korsta 7:72). Granlis ursprungliga byggnadsår är osäkert, men någon gång mellan 1887 och 1892 måste det dock vara. Den förste ägaren var bruksdisponenten vid Dicksonska sågverk i Norrland, bl.a. Gideå bruk och Matfors bruk, Hampus Berencreutz, 1827-1892, stadsfullmäktig 1888-1892, som strax före sin död 1892 sålde huset till rådman Andersson. 1948 köptes Granli av KFUM, som hade en hel del olika verksamheter på tomten under sommartid. Mittemot Granli fanns sedermera också en campingplats. Beskrivning 2011 Vinkelställd plan, huset uppfört i två våningar med utanpåliggande trapphus. Fasaderna utgörs av stående ljust grågrön pärlspontpanel. Enkla vitmålade lister markerar övergången mellan de två våningsplanen och byggnadens hörn. Ett burspråk finns i den del som innehåller det nuvarande köket. Fönstren är i olika utföranden, det finns mindre tvåluftsfönster, rektangulära sexluftsfönster, större kvadratiska nioluftsfönster och typiska jugendfönster med smårutor i de övre två lufterna. Trapphuset har en egen variant på fönster, stående rektangulära enluftsfönster med breda foder. Fönsterplaceringen är relativt symmetrisk. Fönsterfoder med liten profilering är vitmålade medan karm och båge är målade i grönt. Sadeltak med ljusgrön småkorrugerad plåt. Ett krönräcke löper längs byggnadens taknock. Takfallen kragar ut över fasadlivet. Vissa takfall har monterade

snörasskydd. Längs gavlarna löper en profilerad list vid takfoten och takfallen smyckas med profilerade taktassar/konsoler. Den raka takfotstlinjen bryts upp av takkupor i form av sadeltaksform. Skorstenen är inklädd i grönmålad plåt. Villa Granli från nordväst Kaptensudden 1892 avstyckades och såldes två, eventuellt tre, tomter från det hemman som Carsten Jacobsen hade köpt 1875. Den ena tomten utgjordes av den udde som skjuter ut i havet, söder om Hållnäs, och angränsande mark upp mot Villavägen. Den andra tomten är belägen längst norr ut, norr om Granli, vid slutet av Villavägen, där villa Viken uppfördes. Tomten på udden fick senare namnet Kaptensudden (Korsta 7:63), och omfattade även stranden. Här flyttade kaptenen vid väg- och vattenbyggnadskåren Johan Fredrik Cornell, 1837-1912, in, ordförande i stadsfullmäktige 1898-1910 samt ordförande i Landstinget Västernorrland. När det gällde den norra tomten står det tydligt i köpekontraktet att själva stranden inte ingår i köpet. Beskrivning 2011 Huset uppfört i 1 ½ våning med oregelbunden plan. Vitmålad fasspontpanel. Fasaden indelad i tre fält med horisontella gördelgesimser/listverk. Panelen under den lägre gesimsen är stående för att markera sockelpartiet, medan panelen är liggande i de två övre fälten. Det övre listverket är rikt profilerat med bl.a. tandsnittsfris. Byggnadens hörn är markerade med stående listverk. På byggnadens södra sida finns ett absidformat burspråk med en balkong över. Burspråket dekoreras i nederkant med fyrkantiga kassetter dekorerade med snickerier. Sadeltak, bandfalsat med fotränna i plåt, svartmålat. Mitt på taket sitter en flerkantig lanternin med fönster åt samtliga vädersträck. Lanterninen kröns av en vitmålad vindflöjel i gjutjärn. Längs takfoten löper en profilerad list.

Samtliga fasader har gavelpartier där taket kragar ut över fasadlivet. Gavlarna markeras med rundbågeformade listverk som bärs upp av profilerade konsoler. I listverket finns fyllningar som består av utsirade mönster i form av en rund ring med en stjärnformig blomma inuti, man kan också likna det vid ett roder på ett skepp. Symmetrisk placering av fönster. Det finns främst fyrlyfts- och sexluftsfönster med mittpost och tvärpost. På andra våningen finns liggande enluftsfönster. Fönstren är ej ursprungliga, de monterades 1977. Kaptensudden från sydöst Skogshyddan Tomten, som ligger mittemot Kaptensudden, såldes och bebyggdes omkring 1892. (Korsta 7:62 Skogshyddan) Husets ursprungliga byggnadsår är osäkert. Lagfart beviljades första gången 1892. Olika uppgifter finns om vem som byggde huset, men under en lång tid i början av seklet ägdes det av Magnus Arhusiander, 1829-1908, delägare i Heffners sågverk sedan 1868, stadsfullmäktigeledamot 1869-1897, ordförande 1892-1897, ordförande i landstinget 1884-1900, riksdagsman 1883-1901. Stiftare av Sundsvalls Handelsbank och där ordförande 1874-1899. Villan såldes troligen strax innan hans död till stadsläkaren Ekehorn.

Skogshyddan från sydöst Beskrivning 2011 Närmast kvadratisk plan i en och en halv våning med en större takkupa centralt placerad mot Granlivägen. Liggande fasspontad träpanel målad i en gul kulör med vita knutar. Fasaderna delas upp av två vitmålade, profilerade gördellister som löper runt hela huset och kragar ut runt knutarna. Bottenvåningen har treluftsfönster med T-post, enkelt profilerade foder, vitmålade likt bågar och vattbrädor. På andra våningen är det främst mindre enluftsfönster med undantag från ena gaveln där det är ett tvåluftsfönster uppdelat med spröjs. Sadeltak belagt med tvåkupigt tegel. Murad skorsten med krans. Utskjutande takutsprång med vitmålade snidade taktassar och enkla vita vindskivor. Det lilla huset nere vid vattnet, nedanför Solbacken, ersattes på 1890-talet av ett nytt hus på samma tomt och här bodde en trädgårdsmästare, som skötte om en del av villaträdgårdarna och som även såg till husen vintertid. Grankulla Byggmästaren C A Olsson, Bygg-Olle, 1860-1936, var bosatt vid Bergsgatan/Nybrogatan i Sundsvall. Olsson uppförde 16 stenhus på entreprenad efter branden 1888 och sju stycken för egen räkning. Bl. a. Storgatan 6-8, Casselska hörnhuset Storgatan 2-4, Sjögatan 8 och Sveabiografen vid Esplanaden. Han lär ha uppfört samtliga ovan nämnda villor, hade själv under många år hyrt Solbacken av Carsten Jacobsen. 1904 såldes Solbacken och 1908 köpte Bygg-Olle själv en tomt, gränsande till Solbacken i nordväst. Han uppförde där 1909 ett hus åt sig själv i typisk jugendstil och kallade det för Granbacken. (Grankulla, Korsta 7:45)

Grankulla från nordöst Beskrivning 2011 Rektangulär grundform men ändå oregelbunden, en stor veranda är placerad på baksidan och på ena kortsidan mot nordväst finns ett utanpåliggande trapphus. Liggande gråmålad slät fasspontad panel. Stående locklistpanel vid gavlar. Profilerade lister markerar övergång mellan fasad och gavel. Fasaden bryts upp i förhöjda fönsterpartier och gavelpartier som bryter den raka takfotslinjen. Vita enkla lister markerar hörn och övergång mellan fasad och stensockel. Fönstren är relativt symmetriskt placerade på fasaderna. På nedre våningen finns klassiska jugendfönster med fyra lufter, där vart och ett av de övre lufterna är indelade i fyra små glasrutor. Fönsterfodren är mycket enkla breda trälister som är vitmålade. Papptak i små bitar, ser ut att efterlikna skiffertak. Två murade skorstenar i rött tegel. En stiliserad sol gjord av träspjälor finns längst upp på gavelpartiet på framsidan. Taket kragar ut över fasadlivet och vita taktassar dekorerar det vitmålade undertaket Byggnaden har en stor inglasad veranda i två våningar på baksidan. På både första och andra våningen sitter jugendfönster med sex eller nio glasrutor i de övre lufterna. Villa Viken Den tomt som avstyckats 1892, längst norr ut i området, hade bebyggts med ett mycket litet hus som placerades alldeles nära vattnet. Huset har senare fått namnet Villa Viken (Korsta 7:24). 1892 köpte Christer Sörensen, direkt av Carsten Jacobsen och det påpekas i köpebrevet att själva stranden inte ingår i köpet. Denne Christer Sörensen var känd för att han uppfunnit den s.k. timmerhästen, ett redskap som underlättade hanteringen av timmer vid sågverken. Han fick ett gammalt pumphus, som stod på Tunadal, och flyttade detta på isen till sin nuvarande plats där han byggde till det. 1909 dog Christer Sörensen och efter hans död beboddes huset av hans son, konstnären Harald Sörensen-Ringi, känd i Sundsvall framför allt för sin Gustav Adolf staty på torget. Konstnärens mor, Nina Sörensen, bodde kvar i huset på somrarna ända till sin död 1925, då hus och tomt såldes till en