Övervakning av fåglarnas populationsutveckling Årsrapport för 6 Åke Lindström och Sören Svensson Innehållsförteckning Summary Inledning 3 Metoder 3 Resultat och Diskussion 6 Artkommentarer Tack 5 Tabell. Antal inventerade punktrutter vintrarna 975/976 5/6 7 Tabell. Antal inventerade punktrutter somrarna 975 6 7 Tabell 3. Antal inventerade standardrutter 996 6 7 Tabell 4. Antal observerade individer på punkrutterna vintrarna 4/5 5/6 8 Tabell 5. Populationsindex för vintrarna 975/976 5/6 baserat på punkrutter Tabell 6. Antal observerade individer på punkrutterna somrarna 5 6 3 Tabell 7. Populationsindex för häckningstid 975 6 baserat på punkrutter 6 Tabell 8. Antal observerade individer på standardrutterna somrarna 5 6 3 Tabell 9. Populationsindex för häckningstid 998 6 baserat standardrutterna 33 Appendix. Deltagarförteckning för punktrutter gjorda senaste vintern och sommaren 36 Appendix. Deltagarförteckning för standardrutter 6 45 Appendix 3. Diagramredovisning av beståndsindex vintertid, punktrutter 5 Appendix 4. Diagramredovisning av beståndsindex under häckningstid 56 Appendix 5. Svenska och vetenskapliga namn 67 Ekologiska institutionen, Lunds universitet Lund 7 Omslagsbild/Cover: Rödhake Erithacus rubecula (foto: Åke Lindström)
Summary Lindström, Å. & Svensson, S. 7. Monitoring population changes of birds in Sweden. Annual report 6, Department of Ecology, Lund University. 68 pp. This report presents the results of the Swedish National Bird Monitoring programme, run by the Department of Ecology, Lund University, as a part of the National Monitoring Programme of the Swedish Environmental Protection Agency. The results from 6 include data from 665 winter point count routes (3 st year), of which 33 were carried out during the Christmas/New Year count, and 63 summer point count routes (3 nd year). A third programme is running since 996 with 76 fixed routes, systematically (and therefore semi-randomly) distributed over Sweden (combined line transect and point counts). In total 4 Fixed routes were completed in the summer of 6 and 74 routes (99%) have been censused at least once since 996. Trends were analysed using TRIM. In the Christmas/New Year count 5/6, about 3, individuals of 37 species were counted by 57 different observers. Winter indices increased in 46% of the species compared to the winter before (Table 5). Strong long-term increases are present in many waterbirds like Cormorant, Grey Heron, Mallard, Tufted Duck, Goldeneye, Smew and Canada Goose, as well as in various species such as White-tailed Eagle, Raven, Rook, Blue Tit, Wren and Greenfinch (Appendix 3). Long-term winter declines are prominent in Black Grouse, Collared Dove, Hooded Crow, Willow Tit, Marsh Tit, Siskin, Common Redpoll, House Sparrow and Tree Sparrow. The declines in winter of the two sparrows are more pronounced than shown by the statistics, since in 975-989 many birds were reported as Passer sp., birds that can not be included in the analysis afterwards. On the point count routes in summer 6, almost 93, birds of 3 species were counted by 8 different observers. The TRIM indices increased in 48% of the species compared to the summer before (Table 7, graphs in App. 4). The strongest long-term positive trends in summer are present in Cormorant, Barnacle, Canada and Greylag Geese, Whooper Swan, Marsh Harrier, Red Kite, Crane, Raven, Wren, Blackcap, and the collybita subspecies of Chiffchaff. The following species show clear negative longterm trends: Black Grouse, Snipe, Curlew, Redshank, Common Gull, Black-headed Gull, Stock Dove, Cuckoo, Red Kite, a Swedish winner Swift, Green Woodpecker, Wryneck, Skylark, House Martin, Sand Martin, Hooded Crow, Willow Tit, Marsh Tit, Wheatear, Dunnock, Tree Pipit, White Wagtail, Yellow Wagtail, Red-backed Shrike, Starling, Linnet, Yellowhammer, Ortolan Bunting, Reed Bunting and House Sparrow. From the Fixed routes were reported 5, birds of 3 species. Indices for a large number of species (for the period 998-6) are presented in Table 9 and there are graphs for about a hundred species in Appendix 4. More graphs are shown on the homepage (address below). Bird indicators were calculated for Sweden based on summer point counts and the species selection and methods of the Pan-European Common Bird Monitoring Scheme (page 8). Farmland birds ( Vanliga jordbruksfåglar, species) show a 4% decline since 975, although in 6 the index increased. Woodland birds ( Vanliga skogsfåglar, 6 species) have declined with about %, whereas a group of other common birds ( Övriga vanliga fåglar, species) show no average change in population size. Appendix 5 holds a list of Swedish and scientific names of birds as help for foreign readers when interpreting the tables. Homepage: WWW.BIOL.LU.SE/ZOOEKOLOGI/BIRDMONITORING
INLEDNING Inom Svensk Fågeltaxering övervakas de svenska fågelpopulationernas häckande bestånd så att eventuella oroväckande tendenser kan upptäckas i tid. Bevakningen sker genom årligen upprepade inventeringar med standardiserade metoder. Denna årsrapport omfattar vintern 5/6 och sommaren 6. Det är nu den 3:e vintersäsongen och den 3:a sommarsäsongen som redovisas sedan punkttaxeringarna startade 975. Populationstrender för ett stort antal svenska fågelarter presenteras. Värden för enskilda år skall alltid tolkas försiktigt, för projektets stora värde ligger istället i de långsiktiga trenderna, som ger en god bild av populationsutvecklingen de senaste drygt trettio åren, inte minst för de talrikaste arterna. I år ger vi för första gången data från standardrutterna en starkare profil genom att lägga in trenderna från sommarpunktrutter och standardrutter i samma figurer. Standardrutterna startades för att komma ifrån en del svagheter med punktruttsmetoden och därmed bättre spegla fågelpopulationstrenderna i Sverige. Det finns nu nio goda år av parallella data från de två projekten och jämförelsen är spännande. För en del arter är trenderna i stort sett identiska, för andra är skillnaden stor och oftast då så att det verkar gå bättre enligt standardruttsdata än enligt punktruttsdata. Här återstår mycket spännande analysarbete, där data kopplas bättre till region och habitat. Det europeiska samarbetet om övervakning av de vanliga fåglarna fortsätter, där fåglarna fungerar som indikatorer på biologisk mångfald inom EU. Svenska punktruttsdata ingår. Vi har beräknat motsvarande indikatorer för Sverige. Under 6 ökade jordbruksfågelindikatorn, skogsfågelindikatorn sjönk i värde, medan indikatorn för övriga vanliga fåglar låg kvar på samma nivå. På hemmaplan i Sverige är arbetet i full gång med att använda fågeldata från standardrutterna som indikatorer på hur riksdagens olika miljömål efterlevs och under våren kommer dessa indikatorer att läggas ut på Miljömålsportalen (www.miljomal.nu). De blir, tillsammans med data för flodpärlsmusslan, de första biodiversitetsdata som används som miljömålsindikatorer i Sverige. Då kommer de tretåiga hackspettar, stenskvättor, sånglärkor, talltitor och andra fåglar som räknas på standardrutterna indikera hur väl Sverige och dess olika regioner lever upp till målen om, till exempel, Levande skogar, Ett rikt odlingslandskap och en Storslagen fjällmiljö. Fler länsstyrelser har anammat standardrutterna, inte minst då på grund av möjligheten att stärka de regionala miljömålsindikatorerna (beskrivet ovan). Under 6 var län anslutna, nämligen AC, BD, D, E, F, G, H, T, W, X, Y och Z län. Under 7 ansluter S och U län. Under 6 färdigställdes två vetenskapliga uppsatser baserat på punktruttsdata om de svenska jordbruksfåglarnas minskning. Uppsatserna ingick i Johan Wretenbergs doktorsavhandling, vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. Du kan läsa mer i nummer /7 av Vår Fågelvärld. Värdet av det arbete som landets nästan 5 inventerare utför ökar ständigt, inte minst genom den status som fågeldata får genom de europeiska och svenska indikatorerna för biodiversitet. Därtill kommer det spännande i att för det egna intressets skull följa de svenska fåglarnas antalsförändringar. Det är vår förhoppning att detta har gjort inventeringsmödan värd för alla deltagare och att det sporrar till fortsatt inventerande och engagemang från fler personer. METODER Inventeringsmetoder Två huvudmetoder används inom fågelövervakningen för att räkna fåglar på ett jämförbart sätt: fritt valda punktrutter samt standardrutter, vilka kort beskrivs nedan. Mer detaljerade metodbeskrivningar finns på rapporteringsblanketterna och på projektets hemsida. Fritt vald rutt med punkttaxering. Inventeraren väljer själv en rutt längs vilken punkter (stopp) placeras ut på sådant avstånd från varandra att man undviker att dubbelräkna samma fåglar från olika punkter. Från varje punkt räknas alla hörda och sedda fåglar under fem minuter. Räkning 3
sker en gång om året sommartid och upp till fem gånger vintertid vid ungefär samma datum och med start vid ungefär samma klockslag. Metoden har använts sedan 975 i både Häckfågeltaxeringen och Vinterfågelräkningen. Fast standardrutt med kombinerad punkt- och linjetaxering. Rutten är åtta kilometer lång (kvadrat om x km). I hörnen och mitt emellan hörnen ligger punkter där fåglarna räknas under fem minuter. Mellan punkterna räknas fåglarna medan man går långsamt (linjetaxering), ungefär 3 4 minuter per km. Rutterna har fasta, förutbestämda positioner över hela landet, med 5 km lucka i både nordsydlig och västöstlig riktning. Totala antalet rutter är nu 76, efter att åtta rutter uteslutits under 5 på grund av otillgänglighet och/eller mycket litet förväntat fågelbestånd. Metoden infördes 996 för att få jämn geografisk spridning och ett representativt stickprov av fågelfaunan i proportion till de olika naturtypernas arealer. Beräkning av index Eftersom vi inte kan räkna alla fåglar måste vi förlita oss på stickprov, vars värden vi förväntar oss skall vara proportionella mot det sanna antalet fåglar. Resultaten från stickproven bearbetas sedan statistiskt och presenteras i form av index. Det är viktigt att tänka på att index inte ger sanningen, de speglar bara sanningen mer eller mindre bra. Hur väl de speglar sanningen beror i sin tur på hur väl materialet motsvarar de antaganden som alla indexberäkningar bygger på. Bland annat är stickprovets storlek viktigt: ju fler rutter och ju fler fåglar, desto bättre index. Vi använder en indexeringsmetod som kallas TRIM (se nedan). TRIM TRIM (TRends & Indices for Monitoring data) är ett avancerat index som tagits fram av statistiska centralbyrån i Nederländerna. Med hjälp av TRIM beräknas för varje art och delprogram (vinterrespektive sommarpunktrutterna, samt standardrutterna) ett index per år, samt en (log)linjär trend. I trendanalysen beräknas den genomsnittliga förändringen över studieperioden, i % per år. Notera att endast (log)linjära trender kan beräknas med TRIM och alltså inga mer avancerade trendkurvor. För vissa arter, till exempel rosenfinken, med en kraftig uppgång följd av en kraftig nedgång blir en linjär trend relativt intetsägande, men metoden passar väl för arter med långsiktiga stabila trender. Rent statistiskt är TRIM en typ av loglinjär analys som bygger på maximum-likelihoodmetoden med antagandet att fågelantalen är Poisson-fördelade. Modellen kan ta hänsyn till de problem som ofta finns i inventeringsdata, nämligen att fåglarna ibland uppträder i kolonier eller stora flockar, samt att ett års data inte är helt oberoende av föregående år ( serial correlation, många fåglar blir äldre än ett år och alltså finns med två år i rad). I TRIM räknas de mest sannolika värdena ut för de år en rutt inte inventerats och dessa används sedan vid den statistiska behandlingen av index. De ifyllda värdena påverkar dock inte index som sådana. När ett nytt år läggs till förändras övriga års TRIM-index, normalt dock i mycket marginell omfattning. För mer sofistikerade detaljer om TRIM index hänvisas till manualen som kan hämtas på www.ebcc.info. Trenddata och årliga index beräknat med TRIM återfinns i tabellerna 5, 7 och 9. Dessutom visas index i figurform för ett stort antal arter i Appendix 3 och 4. I årets rapport har figurerna ändrats något, detta för att standardrutterna skall få en mer framträdande roll. För alla de tre programmen har vi använt 998 som basår (index = ). Detta år gjordes 66 standardrutter, vilket är 3 % av rutterna och vi tror att från och med detta år täcks Sverige väl av standardrutterna. Som vi tidigare flaggat för har vi alltså uteslutit de två första årens data, då för få rutter gjordes. För Vinterfågelräkningen är den enda skillnaden mot tidigare års figurer att basåret är 998 istället för 975. För de två sommarprogrammen har vi valt att rita kurvorna i samma figur för att göra dem direkt jämförbara. 4
Så här läser du Vinterfågelräkningens figurer: Antalet fåglar (och därmed index) har för 998 satts till. En blå linje binder ihop indexvärdena för de olika åren. I havsörnens fall betyder indexet på ungefär,5 för 98 att det fanns,5 gånger så många individer som basåret, dvs. populationen 98 var bara hälften så stor som år 998. Basårets värde kan av ren slump ha varit ovanligt högt eller lågt och därför skall man inte lägga för stor vikt vid huruvida värden före och efter basåret ligger över eller under. Det viktiga är istället vilka trender som finns i kurvan. Den första siffran i parentesen efter artnamnet ( 36 för havsörnen) visar det genomsnittliga antalet fåglar observerade per år. Andra siffran (7,), är den genomsnittliga årliga procentuella förändringen i.5.5 Talgoxe, Parus major (98, -, ***; 885, 5, ***) populationsstorleken. Havsörnen har alltså ökat med i genomsnitt 7, % per år över hela perioden. Parentesen avslutas med en beskrivning av trendens statistiska säkerhet. NS ( not significant ) betyder att ingen säker trend finns, medan stjärnor *, ** eller *** visar att förändringen är statistiskt säkerställd, motsvarande p<,5, p<, och p<,. Ju fler stjärnor desto säkrare är trenden. För sommarräkningarna har data från de två programmen sammanförts, här exemplifierat av talgoxen. Den röda linjen visar punktruttsdata och den svarta streckade linjen visar standardruttsdata. Kurvorna sammanfaller i basåret 998. I den andra rubrikraden återfinns motsvarande detaljinformation som för Vinterfågelräkningen, med data från sommarpunktrutterna till vänster och standardrutterna till höger. Det har på sommarpunktrutterna setts i genomsnitt 98 talgoxar per år mellan 975 och 6. Arten har över denna period minskat med i genomsnitt procent per år, med hög statistisk signifikans (***). För standardrutterna gäller att i genomsnitt 885 fåglar setts per år 998-6 och arten har under denna period ökat med 5 % per år. Notera alltså skillnaden mellan de två trendsiffrorna de berör olika tidsperioder! För mer diskussion om likheter och skillnader mellan kurvorna för perioden 998-6, se sid. 9..5.5.5 Havsörn, Haliaeetus albicilla - (36, 7., ***) Fågelindikatorer Under 3 startade organisationen European Bird Census Council (EBCC) ett projekt för att i förenklad form beskriva hur det går för de vanligaste fåglarna i Europa. Trenderna hos fågelarter typiska för ett visst habitat, till exempel jordbrukslandskapet, summeras till en enda trend. Indikatorerna blir helt enkelt fåglarnas motsvarighet till aktievärldens Dow Jones eller Nasdaq. Under 4 beslutades inom EU att denna indikator skall användas som ett sätt att spegla tillståndet för den biologiska mångfalden inom EU (se Vår Fågelvärld /5). Här presenterar vi motsvarande siffror för Sverige, baserat på de urvals- och beräkningskriterier som används för hela Europa. Tre indikatorer har beräknats: Vanliga jordbruksfåglar ( Common farmland birds ), Vanliga skogsfåglar ( Common woodland birds ) samt Övriga vanliga fåglar ( All other common birds ). På europisk nivå har valts ut 84 arter, av vilka, 36 resp. 7 placerats i de tre grupperna ovan. Av dessa ingår i de svenska beräkningarna, 6 resp. arter. Vilka arter det rör sig om beskrivs nedan. Att färre arter finns med i Sverige beror på att vissa arter saknas helt och att andra är för fåtaliga för att möjliggöra indexering. Grupptillhörighet har bestämts utifrån en europeiskt perspektiv och speglar i en del fall inte förhållandena i Sverige speciellt väl. Vissa arter, likt jordbruksarterna törnskata och gulsparv, förekommer i stor utsträckning även på hyggen och i kraftledningsgator, med risk att deras trender feltolkas om alla fåglar tas med. Vi har hittills valt att 5
behålla den europeiska standarden för jämförbarhetens skull. Det är dock vår ambition att från och med nästa år utveckla både arturval och ruttval för att bättre passa svenska förhållanden. En art är inkluderad i de svenska indikatorerna ifall det finns tillräckligt med data för att beräkna ett TRIM index för samtliga år. Först har TRIM-index beräknats för varje art. Därefter har ett medelindex beräknats per år för alla arter. Medelindex är det geometriska medelvärdet, vilket gör att en dubblering av en art har samma påverkan på index som en halvering för en annan art. RESULTAT och DISKUSSION Utfört arbete 6 Deltagare Huvuddelen av arbetet har utförts av ideellt arbetande ornitologer. Detta gäller nästan samtliga punktrutter såväl sommar som vinter. Enstaka personer som inventerat standardrutter i avlägsna och svårtillgängliga delar av Sverige har kunnat arvoderas och genom länsstyrelsernas försorg har mindre ersättningar utgått. Totalt deltog under året 493 personer. Förteckning över deltagare återfinns i Appendix (fria punktrutter) och Appendix (standardrutter). Kontrollera gärna att uppgifterna stämmer. För de fria rutterna kan enstaka personer eller rutter saknas på grund av sent inkomna protokoll. Fria punktrutter Antalet vinterpunktrutterna minskade åter något (Tabell ). Däremot ökade glädjande nog antalet inventerade sommarpunktrutter, om än marginellt (Tabell ). Totalt gjordes 33 vinterpunktrutter under huvudräkningsperioden runt jul och nyår (period 3) av 57 olika personer. Ungefär 9 rutter gjordes alla fem vinterperioderna. Totalt deltog 67 olika personer. Det är första gången sedan starten som färre än rutter gjorts perioderna,, 4 och 5. Under period 3 räknades 5/6 totalt 3 65 individer av 37 arter (Tabell 4). Motsvarande siffror för 4/5 var 4 498 individer av 5 arter. Perioderna,, 4 respektive 5 sågs 95, 55, 5 9 respektive 7 477 individer. TRIM-index och trender för ett stort antal arter (period 3) finns i Tabell 5 och i figurform i Appendix 3. Totalt gjordes 63 fria sommarpunktrutter av 8 olika personer. Rapporterna för 6 omfattade 9 7 fågelindivider av 3 arter. Motsvarande siffror för 5 var 93 73 fåglar av 6 arter. TRIM-index för ett större antal arter redovisas i Tabell 7 samt i figurform i Appendix 4. Standardrutterna Under året gjordes 4 rutter av 33 olika personer, vilket är bästa året hittills (Tabell 3). Totalt har nu 74 av de 76 rutterna inventerats minst ett av åren och 69 rutter (87 %) har inventerats åtminstone två olika år. Sexton rutter har inventerats alla åren. Av kartorna på nästa sida framgår vilka rutter som inventerades 6, hur många gånger var rutt blivit inventerad (ju mörkare och blåare ruta desto fler inventeringstillfällen), samt vilka två (!) som hittills inte inventerats alls. På de 4 inventerade standardrutterna sågs 5 5 fåglar av 3 arter längs linjerna och 38 3 av 9 arter vid punkterna. Sammanlagt sågs 6 arter. En detaljerad listning över antalet fåglar av olika arter sedda längs linjerna finns i Tabell 8. Totalt har genom åren 5 arter setts på standardrutterna. TRIM-index för standardrutterna finns i Tabell 9 och för de flesta av dessa arter även grafiskt i Appendix 4. Figurer för dessa och ytterligare arter finns på hemsidan. Indexen är beräknade på data från och med 998, vi har alltså bortsett från de två startåren då ganska få rutter gjordes. 6
Fågelåret 6 jämfört med 5 Vintern 5/6 För de 74 arter där årliga index beräknats för period 3 (jul/nyår), var det 34 arter (46 %) där index ökade jämfört med 3/4 och 4 arter (54 %) där index minskade (Tabell 5). För följande 5 arter ökade index med mer än 3 % mellan åren: storskarv, kanadagås, sparvhök, duvhök, havsörn, tornfalk, orre, fasan, spillkråka, strömstare, koltrast, ängspiplärka, stenknäck, gråsiska, bofink och gulsparv. Det var alltså en god vinter för flera av våra vanliga invasionsfåglar. För följande 4 arter minskade index med mer än 3 % mellan åren: ejder, storskrake, salskrake, kungsörn, tjäder, gråtrut, fiskmås, skrattmås, ringduva, sparvuggla, gröngöling, svartmes, björktrast, ob. Korsnäbb och bergfink. Sommaren 6 Av 7 arter/raser för vilka index beräknats för de fria punktrutterna var det 56 arter (48 %) vars index ökade jämfört med sommaren 5 och 6 arter (5 %) där index minskade (Tabell 7). För följande arter ökade index med mer än 3 % mellan åren: kricka, storskrake, sångsvan, glada, sothöna, hussvala, gulärla och gråsiska. För nio arter, vitkindad gås, ljungpipare, tornseglare, gröngöling, trädkrypare, gärdsmyg, rödvingetrast, kungsfågel och obestämd korsnäbb, minskade index med mer än 3 %. För standardrutterna var siffrorna för 54 arter/raser att 77 ökade (5 %) och 77 minskade (5 %, Tabell 9). Smålom, alfågel, gravand, glada, bivråk, stenfalk, orre, strandskata, småspov, rödbena, svartsnäppa, brushane, silltrut, turkduva, råka, lavskrika, lappmes, ringtrast, rörsångare, sidensvans, törnskata, gråsiska, rosenfink och snösparv ökade med 3 % eller mer. För häger, svärta, fjällvråk, duvhök, fjällripa, ljungpipare, fjällabb, mindre hackspett, tretåspett, nötkråka, trädkrypare, kungsfågel, ängspiplärka och större korsnäbb minskade index med mer än 3 %. 7
För de arter som registrerades i tillräcklig mängd i båda sommarprogrammen var det 76 av 5 (66 %) som hade förändringar i samma riktning (båda upp eller båda ner) och 39 (34 %) som hade förändringar i olika riktning, mycket likt föregående år. För de vanligaste arterna/raser (påträffade i genomsnitt i mer än exemplar på de fria punktrutterna) var mellanårsförändringarna samstämmiga för 8 arter (8 %). Som väntat stiger alltså överensstämmelsen mellan de två räkningsprogrammen ju vanligare en art är. Bland de arter som noterats i mer än exemplar på punktrutterna (88 arter) var det inte en enda art där index ökade med mer än 3 % i båda sommarprogrammen. Trädkrypare och kungsfågel var de arter där index minskade med mer än 3 % i båda delprogrammen. Fågelindikatorer Här presenteras tre indikatorer för svenska fåglar: Vanliga Svenska fågelindikatorer jordbruksfåglar, Vanliga skogsfåglar respektive Övriga.6.4 vanliga fåglar. Figuren till höger visar indikatorerna i samma Övriga. diagram. De tre figurerna nedan visar varje indikator för sig. (de tunna linjerna visar 95 % konfidensintervall i förhållande.8 till basåret 998). Indikatorerna innefattar våra vanligaste.6 Skog Jordbruk fåglar. Inte minst för skogsfågelindex är detta viktigt att tänka.4 på, eftersom många av de arter som kräver äldre och mer. orörd skog (t.ex. lappmes, lavskrika, vissa hackspettar och. 974 978 98 986 99 994 998 6 ugglor) är relativt ovanliga och därför inte kommer med. Långsiktigt har det generellt gått sämst för jordbruksfåglarna, för vilka trenden dock vände uppåt under 6. Även för de vanliga skogsfåglarna går det relativt dåligt och värdet för 6 sjönk något jämfört med föregående år. Att det inte bara går neråt för Sveriges fåglar visar indikatorn Övriga vanliga fåglar (habitatgeneralister eller arter som är knutna både till jordbruksmark och till skog). Även bland dessa arter finns det dock flera som det går dåligt för, till exempel gök, kråka, hämpling och sävsparv (Appendix 3). Trim index Vanliga jordbruksfåglar Vanliga skogsfåglar Övriga vanliga fåglar Trim index.6.4...8.6.4.. 974 978 98 986 99 994 998 6 Trim index.6.4...8.6.4.. 974 978 98 986 99 994 998 6 Trim index.6.4...8.6.4.. 974 978 98 986 99 994 998 6 Vanliga jordbruksfåglar: tofsvipa, ringduva, sånglärka, ladusvala, buskskvätta, törnsångare, gulärla, törnskata, stare, gulsparv, pilfink (n = ). Vanliga skogsfåglar: gröngöling, mindre hackspett, spillkråka, göktyta, trädlärka, nötskrika, blåmes, svartmes, entita, talltita, nötväcka, trädkrypare, rödstjärt, härmsångare, trädgårdssångare, gransångare, grönsångare, kungsfågel, grå flugsnappare, sv-v flugsnappare, järnsparv, trädpiplärka, grönsiska, gråsiska, domherre, bergfink (n = 6). Övriga vanliga fåglar: ormvråk, sparvhök, gök, större hackspett, kråka, kaja, skata, stjärtmes, talgoxe, gärdsmyg, dubbeltrast, taltrast, koltrast, rödhake, svarthätta, lövsångare, sädesärla, grönfink, hämpling, bofink, sävsparv (n = ). Som synes av populationskurvorna i Appendix 4 verkar det för många arter under perioden 998-6 gå bättre enligt standardruttsdata än enligt punktruttsdata, ett fenomen som visar sig nu när 8
tidsserien för standardrutterna blivit tillräckligt lång för att tåla en jämförelse. Vad detta beror på är ännu inte undersökt, men diskuteras här nedan. För t.ex. ringduva, buskskvätta, törnsångare, törnskata och gulsparv, alla jordbruksfåglar enligt den europeiska standarden, spelar troligen det faktum in att arterna i stor utsträckning förekommer även i andra habitat än i jordbrukslandskapet (t.ex. törnskator på hyggen och i kraftledningsgator). Kanske går det bättre i dessa andra habitat och att vi med standardrutterna nu täcker desamma bättre. Vi kommer framöver att undersöka detta närmare, med avsikt att kunna producera indikatorer med större precision för de specificerade habitaten. Trender från punktrutter och standardrutter varför är de inte alltid lika? Gulsparv, inte enbart en jordbruksfågel. Yellowhammer, not only a farmland bird. Punktrutternas svagheter Svensk Fågeltaxering har som uppgift att bevaka de vanliga svenska fåglarnas populationsutveckling. För detta ändamål startades punktrutterna 975. Programmet har varit en succé inte minst på grund av sin enkelhet, för inventeraren så väl som för projektledaren. Efter ett par decennier infördes dock systemet med standardrutterna (996), eftersom punktruttsprogrammet dras med en del mer eller mindre uppenbara svagheter. Tre huvudbekymmer har identifierats: Skev geografisk fördelning. Ungefär 9 % av rutterna görs i södra halvan av landet (se hemsidan), vilket lämnar norra Sverige dåligt övervakat. Undersökta habitat är ej representativa. Varje inventerare väljer själv var punktrutten läggs. Det finns en klar risk därmed att rutternas placering inte speglar landskapet i stort. Inventeringarna sker proportionellt sett mer i människonära och täta områden, dvs. oftare runt byn i stället för i storskogen, och oftare i Mälardalen, runt Göteborg och i Skåne, än i Halland och Värmland. Möjligen läggs rutterna också i finare och fågelrikare habitat än vad som i genomsnitt finns inom inventerarens närområde, dvs. hellre i naturreservat än i produktionsskog (detta vet vi dock lite om). Om trenderna för en art skiljer mellan sådana habitat och regioner riskerar vi få en skev bild av beståndsutvecklingen. Rutter avbryts när habitatet försämras. Vi nås då och då av brev från inventerare som kan se ut så här: på tre av punkterna ligger nu ett nybyggt villakvarter, så jag avslutar rutten och startar en ny på andra sidan byn. Det är naturligtvis lätt att förstå inventeraren, men på detta sätt missar vi precis det som vi vill undersöka hur habitaten förändras och fåglarnas antal med dem. Rent teoretiskt kan vi på detta sätt få ett scenario där vi alla om några sekler inventerar endast i våra nationalparker. Månne finner vi då att fågelpopulationerna klarar sig ganska bra, medan resten av Sverige ligger i ruiner. Hur många punktrutter som avslutas på grund av habitatförsämring vet vi ej. standardrutternas styrka Standardrutterna designades för att råda bot på dessa svagheter. Genom rutternas fördelning täcks Sverige nu geografiskt helt proportionerligt. Visserligen görs varje år proportionellt färre inventeringar i Norrland, men analysmetoden TRIM gör att fåglarna i norr ändå väger lika tungt som Sydsveriges fåglar. Vidare skall rutternas systematiska fördelning borga för att de ytmässigt största habitattyperna täcks helt proportionerligt, t.ex. jordbruksmark och skogsmark. Utgör jordbruksmarken 7 % av Sveriges yta kommer 7 % av linjerna att gå genom jordburksmark och standardrutterna kommer att gå genom fågelfattiga produktionsskogar i den utsträckning sådana finns. Vidare skall en standardrutt fortsätta räknas, även om det längs rutten byggs industrier eller 9
gammelskogen huggs ner. En nackdel med standardrutterna är att förr eller senare byts inventeraren ut och detta skapar en oönskad variation mellan åren. Denna nackdel har inte punktrutterna. En första jämförelse av de två metoderna Efter elva år av standardruttsinventeringar, varav nio år med rejält många rutter gjorda, har det blivit möjligt att på allvar jämföra resultaten från de två metoderna. För att förenkla jämförelsen har vi lagt in de två programmens kurvor i samma diagram (Appendix 4). Om det inte vore någon skillnad i hur antalet individer av en fågelart förändras i olika delar av landet, eller i olika habitat, skulle inventeringsmetoden inte spela någon roll och kurvorna skulle i stort vara identiska. Nästan.5.5 Tofsvipa, Vanellus vanellus (6, -, **; 567, 4.6, ***) övervägande antalet fall går det till synes bättre längs standardrutterna än längs punktrutterna, dvs. på standardrutterna är trenden mer positiv, som hos tofsvipa, eller mindre negativ, som hos sånglärka. För ytterligare en grupp arter är skillnaden markant mellan de två programmen, så att både mellanårsvariationen och trenderna skiljer sig rejält åt. Exempel på sådana arter är knipa, ringduva, nordlig lövsångare (se figur till höger), bofink och gulsparv. Varför dessa mönster? identiska kurvor är det faktiskt för en del arter, t.ex. häger, tornseglare, svartmes, tofsmes, gärdsmyg, näktergal, rödhake, sävsångare, nordlig gransångare och kungsfågel (se figur ovan). För andra arter är mellanårsvariationen mycket likvärdig (båda går upp eller båda går ner ett givet år), men trenderna över de nio åren skiljer sig åt, såsom hos kanadagås, tofsvipa (se figur till vänster), talgoxe, talltita, dubbeltrast, taltrast, svarthätta, ärtsångare, sydlig lövsångare och grönfink. I Precis som vi förväntat oss finns både likheter och skillnader mellan kurvornas form för de olika arterna. Uppenbart krävs här en rejäl analys och genomgång av bakomliggande faktorer, vilket dock inte låter sig göras redan till denna årsrapport. Men låt oss kort diskutera vilka faktorer som kan ha betydelse för kurvornas form. Nu räknas även Norrlands fåglar: Många arter förekommer över nästan hela landet, men det är i huvudsak de sydliga fåglarna som följs med punktrutterna (9 % av rutterna ligger söder om Östersund). För en given art kan trenderna mycket väl ha varit olika för norra respektive södra Sverige under perioden 998-6, vilket kan förklara varför de två kurvorna för en art ser olika ut. Detta kan testas genom att beräkna trender på standardrutterna separat för norra och södra Sverige, och då bör de sydliga fåglarnas trend bättre stämma överens med punktruttsdata. Nu räknas fåglarna i representativa habitat: Om det är så att punktrutterna läggs i finare habitat än standardrutterna, vilket dock återstår att visa, finns det tre möjliga scenarier. ) Ekologisk teori säger att de finaste habitaten kommer att ha en stabilare fågeltillgång eftersom fåglarna alltid fyller upp dessa först, medan de sämre habitaten oftare lämnas tomma. Då skulle vi förvänta oss att populationskurvorna var stabilast för punktrutterna och att det oftast gick sämre längs standardrutterna. Så verkar dock inte vara det generella mönstret. ) En annan möjlighet är att ifall de bästa biotoperna väljs för punktrutterna och att all natur genomgår cykler av bättre och sämre.5.5.5.5 Kungsfågel, Regulus regulus (5, -.7, **; 459, -4.5, ***) Lövsångare (N), Ph. t. acredula (87,.9, NS; 44, 3.8, ***)
tillstånd, så startas punktrutterna när habitaten är på topp och fyllda med fåglar. Det kan då i princip bara gå sämre med åren och kanske är det till och med så att inventeraren då byter rutt eller slutar. Detta är ett inte helt orealistiskt scenario. För standardrutterna skall detta inte på sikt ha någon betydelse. 3) Punktrutterna har i stor utsträckning gjorts nära befolkningscentra i södra Sverige. Det är inte orealistiskt att det gått generellt sämre för många fåglar i just dessa områden. Standardrutterna görs oftare längre bort från städer, byar och gårdar, helt enkelt i proportion till hur bebyggelsen är fördelad. Det går kanske bättre där. Detta kan i alla fall delvis testas genom att undersöka trenderna för punkt- och standardrutter från samma människotäta områden. Det är olika kategorier av inventerare som räknar i de två programmen: Detta är en betydligt mer snårig fråga att reda ut. De flesta av oss ser och hör sämre med åren och medelåldern på inventerarna fortsätter att öka. Medelåldern är några år högre hos punktruttsinventerarna. Ifall medelåldern på punktruttsinventerarna över de nio senaste åren generellt sett ökat mer än den gjort hos standardruttsinventerarna skulle kunna bidra till att ge en relativt sett bättre bild för standardrutterna. Så är dock inte fallet medelåldern hos standardruttsinventerarna har ökat mest (ungefär två respektive fyra år över perioden). En annan möjlighet vore att standardruttsinventerarna generellt lärt upp sig med åren och ser mer för vart år (på samma rutt). Detta borde dock gälla punktruttsinventerarna i ungefär samma utsträckning. Dessutom är det 48 inventerare som gör både punkt- och standardrutter (6 % av punktrutts- och % av standardruttsinventerarna). Mellanårsvariationen: Med våra data kan vi analysera både trender (diskuterat ovan) och mellanårsvariation. För en given art kan det vara samma eller olika faktorer som förklarar variation respektive trend. Därtill är det viktigt att tänka på att dessa faktorer kan påverka fåglarna i Sverige, t.ex. hur häckningsutfallet påverkas av skogens kvalitet, eller utanför Sverige under flyttning och övervintring, t.ex. överlevnaden beroende på vintervädret i Nordvästeuropa eller ökenspridning i Afrika. För tofsvipan, till exempel, är det möjligen vintervädret i Nordvästeuropa som gör att mellanårsvariationen är så lik i de båda programmen, medan de spretande trenderna kan bero på skillnader i de habitat som räknas här i Sverige. Mycket hög samstämmighet i räkningarnas mellanårsvariation finns hos flera vinterväderskänsliga arter (t.ex. häger, gräsand, rödhake, gärdsmyg och kungsfågel), men även för många tropikflyttare (t.ex. stenskvätta, buskskvätta och näktergal). Samarbete med landets länsstyrelser Under 6 gick länsstyrelsen i Jämtlands (Z) län med i det sällskap av länsstyrelser som använder standardrutterna inom sina egna regionala övervakningsprogram. Därmed är tolv länsstyrelser med (de övriga är AC, BD, D, E, F, G, H, T, W, X och Y län). Vi hoppas fler länsstyrelser kommer med och deltar i standardruttsprogrammet! Hemsidan På Svensk Fågeltaxerings hemsida: WWW.BIOL.LU.SE/ZOOEKOLOGI/BIRDMONITORING kan du läsa om Historik, Metoder, Resultat och Indikatorer (bland annat de figurer som presenteras i årsrapporterna), Länkar till andra hemsidor, Koordinatörer (namn på viktiga regionala kontaktpersoner) samt Blanketter (inventeringsprotokoll). För sommar- och vinterpunktrutter, samt för standardrutterna, finns excel-filer som kan användas för rapportering (fylls i på egen dator och skickas in som bifogad fil till ett e-mail).
Artgenomgång Här följer kommentarer till ett urval arter. Det är få arter som det bedrivits tillräcklig god forskning på för att säkert kunna fastställa orsaker till populationsförändringar. Däremot finns det många rimliga förklaringar, men i kommentarerna nedan är dessa oftast bara mer eller mindre kvalificerade gissningar. För några arter finns en kod (t.ex. V+ eller S-) som visar att arten under senaste vintern (V) eller sommaren (S) hade sitt högsta (+) eller lägsta (-) index sedan starten 975. För första gången kör vi data från punktrutterna och standardrutterna parallellt, vilket självfallet väcker en hel del nya tankar. Övergripande orsaker till likheter och skillnader diskuteras på sidorna 9-. Information om populationsförändringar i våra grannländer har hämtats från följande publikationer: Danmark (Heldbjerg 5, Dansk Orn. Foren. Tidsskr. 99:8-95), Norge (Husby et al. 4, Norsk Hekkefugltaksering 3), Finland (Väisänen 5, Linnut-vuosikirja 4: 5-9). Data från sträckräkningarna vid Falsterbo (Nils Kjellén) och ringmärkningen vid Ottenby refereras också till (Ottenby fågelstation). Storlom. Sparsam i punktruttsdata men uppvisar faktiskt en stadig ökning över de 3 åren, vilket är glädjande för en art som ägnas stort naturskyddsintresse. Även om ungproduktionen 994-5 varit ungefär den nödvändiga för att hålla populationen stabil så har den samtidigt minskat långsiktigt (Eriksson 6, Vår fågelvärld, suppl. 45:5-57). För en långlivad art kan det dröja innan negativa faktorer slår igenom på beståndsnivå. Häger. En vinnare bland Sveriges fåglar. Har ökat med, % per år i sommarpunktrutterna och 6,7 % per år på vintern. Mellanårsvariationen är nästan identisk för punktrutter och standardrutter och den långsiktiga kurvan liknar mest gärdsmygens (!). Mellanårsvariationen hos dessa båda arter styrs av vinterns hårdhet (se årsrapporten för 5) och troligen är de allt mildare vintrarna en viktig orsak till de långsiktiga ökningarna. I övrigt har hägern och gärdsmygen inte mycket gemensamt Kungsörn. Enligt Vinterfågelräkningen är läget i stort sett stabilt för den svenska kungsörnsstammen, även om antalet observerade individer är litet. Dock ses även havsörnen i låga antal och har ändå en kurva som väl speglar den från andra undersökningar kända populationsutvecklingen. I Sydsverige pågår en långsam men stadig ökning för kungsörnen. Kungsörnen ses nästan inte alls under sommarinventeringarna. Ormvråk (V+). Både sommar- och vinterdata visar på en svag sentida ökning efter en svacka i början på 98-talet. Utvecklingen sammanfaller med antalet sträckande fåglar i Skåne. Dalripa. En art som vi genom standardrutterna nu äntligen kan följa. Har de senaste 4 åren i Ammarnäs haft en stadig, möjligen även ökande population (Svensson 6, Ornis Svecica 6:83-). De senaste nio åren har arten enligt standardrutterna en svag tendens till ökning. Orre. Vinter- och sommarkurvorna följs åt hos denna extrema stannfågel, med en långsiktig minskning om drygt % per år. Möjligen har minskningen planat ut det senaste decenniet och enligt standardrutterna, som bättre täcker hela Sverige, har den kanske även ökat. Möjligen går det bättre för orren i de mer obefolkade områdena av Sverige. Nedgången har varit särskilt markant längs utbredningsgränsen i delar av Sydsverige. Jobs Karl Larsson, Uppsala universitet, har nyligen (5) lagt fram en avhandling om orrens populationsutveckling och genetik i norra och västra Europa. Ökad fragmentering av landskapet har isolerat flera bestånd med populationsnedgång och genetisk utarmning som följd. Sydsveriges orrar kan möjligen vara utsatta för en sådan process, för vilken utpräglade stannfåglar är särskilt känsliga. Ormvråk, håller ställningarna. Common Buzzard, has a stable population. Tjäder. Även tjäderns populationsutveckling kommer nu, tack vare standardrutterna, att kunna följas. Har under de senaste nio åren haft en positiv utveckling.
Järpe. En skogens doldis som standardrutterna nu låter oss följa. Antalet sedda fåglar är dock lågt. Trenden de senaste nio åren är stabil. Ljungpipare. Med standardrutternas intåg kan vi följa förändringen i artens huvudområde fjällen. I Ammarnäs har arten ökat svagt över 4 år (Svensson 6, Ornis Svecica 6:83-) och standardrutterna indikerar en stabil population de senaste nio åren. Morkulla. Även om mycket få spelande individer kommer med i standardrutterna (inga kvällsinventeringar) så ses ändå tillräckligt många individer för att ge en bild av artens populationsutveckling. Både punkt- och standardrutter visar på god tillväxt det senaste decenniet. Småspov och gluttsnäppa. Ytterligare två vanliga norrlandsarter som nu kan övervakas bättre. Har båda hittills varit stabila i standardruttsserien. Silltrut. Varken punkt- eller standardrutter indikerar några beståndsförändringar sedan 98-talet, men täcks likt alla kolonihäckare relativt dåligt av dessa metoder. Flera studier visar på stora lokala förändringar. Vid Ottenby försvann samtliga 5 par mellan 98 och millennieskiftet (Ottenby fågelstation), med likartat minskning på Karlsöarna (Lif et al. 5, Ornis Svecica 5:5-). På Karlsöarna har dock arten ökat igen det senaste decenniet, vilket den också gjort i Vänern (Landgren & Landgren 4, Vänerns vattenvårdsförbund Rapport 3) och i Gästrikland (Axbrink 6, Fåglar i X-län 37:36-5). Skogsduva. Det senaste decenniet har arten varit stabil i punkrutterna men ökat kraftigt i standardrutterna. Sträckräkningarna vid Falsterbo talar starkt för att den positiva trenden i standardrutterna är den som bäst speglar förändringarna i Sverige. Kraftiga sentida ökningar har också ägt rum i Danmark, Finland, Holland och Storbritannien. Större hackspett. Varierar i antal mellan åren beroende på tillgången av barrträdsfrön. Någon motsvarande cyklisk variation finns anmärkningsvärt nog inte i Finland och ej heller i standardruttsmaterialet. Är cyklerna ett sydsvenskt fenomen? Sånglärka. Sedan länge en minskande art och samma mönster framträder i standardrutterna. För Sverige visar våra egna analyser att intensifieringen av jordbruket är en viktig faktor. Under en period med mindre intensitet ( Omställning 9, 987-995), när stor åkerareal ställdes av och blev vad vi idag skulle kalla bioträda, gick det betydligt bättre för sånglärkan. Men sedan Sverige inträdde i EU och den gemensamma jordbrukspolitiken har nedgång för sånglärkan sammanfallit med den återupptagna intensifieringen (Wretenberg et al. 6, doktorsavhandling, SLU, Uppsala). Backsvala. Har minskat stadigt över drygt trettio år, så även som sträckfågel vid Falsterbo. Det är visat att variationen i mängden regn i vissa delar av Afrika påverkar det årliga antalet backsvalor som återvänder. Långsiktigt torde det dock vara tillgången på artificiella häckplatser i Sverige som bestämmer hur många backsvalor vi kommer att ha. Fortfarande är det så att ett nyöppnat och för backsvalor lämpligt sandtag snabbt attraherar en koloni, vilket indikerar att det produceras ett överskott av fåglar. Backsvalan håller därför troligen nu på att återgå till en lägre men kanske mera naturlig beståndsnivå med kolonier på traditionella platser såsom erosionsbranter vid kuster och vattendrag. Tyvärr är många vattendrag i dag rätade eller reglerade, vilket minskar det naturliga nyskapandet av lämpliga branter. Lavskrika. Runt lavskrikor per år ses nu på standardrutterna. Vi har alltså äntligen chans att följa denna viktiga indikatorart för naturlig boreal barrskog, som verkar ha varit stabil under senaste decenniet. Lavskrikan är också föremål för flera intensiva forskningsprojekt både i Sverige och i Finland, senast i en avhandling av Magdalena Nystrand vid Uppsala universitet. Studierna har visat att lavskrikan får sämre födoutbud och blir mycket predationskänslig så snart de moderna skogsplanteringarna introduceras. Fragmenteringen av landskapet, där Lavskrika, nu övervakad. Siberian jay, now surveyed. 3
skogsskiften med lavskrikans favoritbiotop, äldre skog med stort graninslag, ligger åtskilda av områden med gles öppen tallskog eller hyggen, gör att lavskrikan snart försvinner. Blåmes. Arten har långsiktigt ökat signifikant i antal både vinter- och sommartid, samtidigt som den ökar som flyttare vid Falsterbo och Ottenby. Den sprider sig också norrut i Sverige. Vi känner till orsaken till variationen mellan år i antalet flyttare dvs. flest flyttare vid dålig bokollonskörd och hög populationstäthet (Nilsson et al. 6, Global Change Biology :4- ), men anledningen till den långsiktiga ökningen i Sverige är okänd. Svartmes (V-). Både vinter- och sommardata visar på två toppar under perioden, den största runt 99, med en stadig nedgång därefter. Mönstret är mer eller mindre identiskt i Finland. Tyvärr verkar svartmesen följa de minskande titorna i spåren. Tofsmes. Glädjande nog en skogsmes som det går ganska bra för. Lappmes. Tack vare standardrutterna följer denna art lavskrikan i spåren och blir förhoppningsvis en värdefull indikator på tillståndet i de boreala skogarna. Lappmesen kan, till skillnad från talltitan, hjälpas med holkar om biotopen i övrigt är acceptabel. Entita (V-, S-). Långsiktigt en stor förlorare. Sommar- och vinterindex är lägst någonsin även om det är mycket marginellt. Möjligen ser vi en stabilisering de senaste åren. Talltita (V-). Har likt tvillingarten entita varit en av skogens stora förlorare. Standardrutterna ger en något mer positiv bild, men utvecklingen är likt för entitan starkt oroande och ännu i detalj oförklarad. Huvudförklaringen måste ändå vara frånvaron av boplatser i moderna planterade skogar, men eftersom talltitan också lagrar vinterföda kan minskad mängd bra gömställen i sådana skogar vara en bidragande orsak. Dubbel-, björk-, tal-, rödvinge- och koltrast. Det går generellt bra för alla Sveriges vanligare trastar och inte minst det senaste decenniet är trenderna mycket lika varandra. Stenskvätta. Har långsiktigt minskat på (de främst sydsvenska) punktrutterna. Arten har dock sin numeriska tyngdpunkt i fjällen där de nu täcks ganska väl av standardrutterna. Mellanårsvariationen är nästan identisk i punkt- respektive standardruttsdata, vilket indikerar, att i alla fall på kort sikt (årsbasis), styrs antalet stenskvättor av faktorer verksamma utanför Sverige. Buskskvätta. Buskskvättan är långsamt men stadigt på väg utför som svensk häckfågel. Utvecklingen är tyvärr likartad i Danmark och Finland. I Schweiz har arten gått tillbaka främst beroende på tidigarelagd slåtter. Kärrsångare. En sydsvensk slättfågel som genom standardrutterna nu övervakas och där en sentida ökning kan skönjas. Har vid Ottenby ökat det senaste decenniet efter tidigare nedgång. Härmsångare. En tropikflyttare som det glädjande nog går bra för, inte minst efter 998. Svarthätta (S+). Fortsätter öka i Sverige och har mer än dubblerat sina antal sedan 975. Lövsångare. Sedan fjolåret beräknar vi separata trender för de två förekommande raserna trochilus (sydlig) och acredula (nordlig), med breddgraden 6ºN som antagen gräns. Långsiktigt har det gått marginellt upp och ned för båda raserna. Den markanta sentida ökningen i norr, indikerad av standardrutterna, återstår att förklara. Vi lägger dock märke till liknande förhöjda värden för standardrutterna i förhållande till punktrutterna hos flera tropikflyttare, såsom andra sångare, flugsnappare, trädpiplärka, ärlor och törnskata. Vi diskuterar preliminärt skillnader och likheter mellan de två inventeringsmetoderna på sid. 9. Gransångare. Arten har långsiktigt minskat i norra Sverige (företrädd av rasen abietinus), men glädjande nog visar både punktrutter och standardrutter på en tydlig och stark återhämtning de senaste 8- åren, ett mönster som även gäller Finland. I Sydsverige (söder om 6ºN, rasen collybita) har arten en fortsatt starkt positiv utveckling. De sydliga gransångarnas ökning med 9.7% per år sedan 975 motsvaras av 6.3% ökning per år i Danmark. Den köldkänsliga kungsfågeln. The cold sensitive Goldcrest. Kungsfågel. Minskar i vinter- och sommarräkningarna sedan 99 och hade i sommarräkningarna sitt näst lägsta index hittills. Populationskurvan är näst intill identisk med den i Finland och 4
likaså är punkt- och standardruttskurvorna otroligt synkrona. Säkerligen styrs populationen starkt av vintervädret (se även gärdsmygen). Varfågel. Långsiktigt stabil eller möjligen svagt minskande i vinterinventeringarna (ses knappt alls på sommaren). Har minskat långsiktigt som flyttare vid Ottenby. Sädesärla. Artens långsiktiga minskning har sin motsvarighet i sträckräkningarna vid Falsterbo, där den dock ökat dramatiskt det senaste decenniet. Även i standardruttsdata återfinns en sådan kraftig ökning. Det är naturligtvis glädjande ifall den negativa trenden är bruten. Gulärla. Minskar långsiktigt i södra halvan av landet, hittills med ungefär 4 % per år. Är stabil det senaste decenniet på standardrutterna, vars kurva styrs av den stora norrländska populationen (artens huvudområde). I norr verkar det alltså gå bättre. Sidensvans. Under de nio år vi har standardruttsdata från inföll tre starka sommarinvasioner, nämligen 3, 4 och 6. I alla tre fallen sågs stora antal på vintern före men inte efter. En mindre topp 999 föregicks av en god vinter 998/99. Vintertoppen hade visserligen ingen sommarmotsvarighet, men annars verkar vinterantalet styra det kommande häckfågelbeståndets storlek (jmf. större hackspett) och inte tvärtom. Grönfink. Har en långsiktig ökning, som är tydligast på vintern. Liksom blåmesen har grönfinken expanderat kraftigt i norra Sverige, vilket säkert bidrar till att den sentida ökningen syns tydligast i standardrutterna. I Finland fortsätter arten oförtrutet att öka! Hämpling (S-). Långsiktigt rör det sig om en mycket kraftig nedgång. Hämplingen har troligen missgynnats av att dikesrenar och frösättande ogräsbestånd blir allt ovanligare i jordbruksbygd. Arten återhämtade sig något under första halvan av 99-talet när stora markarealer låg i träda på ett fördelaktigt sätt. Därefter har minskningen fortsatt och kurvans form liknar därmed sånglärkans. Utveckling har varit densamma i Danmark. Rosenfink. Populationskurvan liknar mest upp som en sol, ner som en pannkaka. Mönstret sammanfaller väl med fångstdata från Ottenby och finska häckdata. Minskningen har bromsats de senaste sex åren. Bergfink. Sommarpunktrutterna indikerar en långsiktigt kraftig Hämplingen fortsätter att tappa. The Linnet continues to decline. minskning (96 %!), men denna kan knappast vara med verkligheten överensstämmande. Arten har varit stabil i långtidsserierna från Ammarnäs (Enemar et al. 4, Ornis Svecica 4:63-6) och några indikationer på kraftig tillbakagång finns i övrigt inte. Rimligen är de höga indexen de första åren alltså en slumpeffekt. Dock, även om man utesluter de första sju, åtta åren så är det en tydlig neråtgående trend. Från finska långtidsstudier känner man till att artparet bofink och bergfink förskjuter sina nord- resp. sydgränser i takt med klimatskiften. Möjligen pågår en förskjutning av bergfinkens sydgräns norrut? Gulsparv. Gulsparven har minskat långsiktigt både vinter och sommar, med samma mönster vid Ottenby och Falsterbo. I jordbrukslandskapet har den säkert missgynnats av allmän intensifiering och borttagande av småbiotoper. Emedan trenden planat ut på sommarpunktrutterna är det slående att arten ökat det senaste decenniet såväl i Ottenbys fångsiffror, i Falsterbo, som på standardrutterna. Än finns det alltså hopp! Ortolansparv. Har minskat dramatiskt och nu återstår bara -5% av landets ortolansparvar, jämfört med 975. Minskningen är välbelagd även vid sträcklokalerna Ottenby och Falsterbo och i Finland är läget lika katastrofalt. En detaljerad finsk biotopstudie (Vepsäläinen et al. 5, Ann. Zool. Fenn. 4:9-7) fann att utöver kända viktiga faktorer såsom lågintensivt jordbruk, var den enskilt viktigaste faktorn förekomst av bar jord på våren, t.ex. vårsådd eller rotfrukter. Men författarna menar också att lokala biotopförändringar inte kan förklara hela tillbakagången utan även faktorer i övervintringskvarteren måste spela en viktig roll. Videsparv. Sparsamt förekommande på standardrutterna, men är ändå möjlig att övervaka. Förhoppningsvis är inte den sanna minskningen lika stor som siffrorna antyder, men ringmärkare i Umeå-trakten rapporterar sjunkande siffror på sistone. 5