Stora Stegerhult där det började Det var den åldriga Gerda Stomberg på gården Stora Stegerhult i Liared som gav Colin Nutley idén till änglagårdsfilmerna. Gerda avled utan arvingar och testamenterade en förmögenhet till invånarna i Liareds socken och är förebilden till filmens Erik Zander. Efter hennes död gjorde Colin en dokumentärfilm, Där rosor aldrig dör, och den blev något av en förlaga till de kommande spelfilmerna om Änglagård. Ovan: Stora Stegerhult i början av 1900-talet med Gerda Stombergs mor och styvfar och en del av de många barnen. Gerda på äldre dagar med glimten i ögat. Gerda är klar att ge sig ut på jakt. Stora Stegerhult är i dag ett populärt utflyktsmål på sommaren. 22 Liared, en liten by några mil nordost om Ulricehamn, var på 1980-talet Colin Nutleys sommarparadis. Där hade hans dåvarande hustru sina rötter, och på deras släktgård tillbringade den engelske regissören en rad somrar. Han blev alltmer fäst vid den lantliga idyllen, de gamla gårdarna, som ofta gått i arv i generationer, och invånarna, som till en början betraktade den främmande engelsmannen med skepsis men alltmer accepterade honom. Under åren i Liared växte hos Colin en längtan efter att göra en dokumentärfilm om livet i denna, för de flesta okända, avkrok i Västergötland. När Gerda Stomberg avled utan arvingar på sin förfallna gård föll pusselbitarna på plats för honom. Gerda blev navet i hans film, som spelades in under några höstmånader 1985. Ett mjölkbord med en stor mjölkkruka vid sidan av vägen mellan Liared och Kättilstorp visar att vi är framme vid gården, där Gerda bodde i nästan 100 år. Efter åratals förfall är det grå timmerhuset med uthus och lagård varsamt upprustat av ideella krafter och ser i dag ut som när Gerda växte upp här med fyra
Vita huset vid vägs ände It s a bloody nice house! I really love it, utropade Colin Nutley när han gjort en rundvandring hos Eva och Gunnar Hartelius på gården Grimstorp vid kanten av den vackra Grimstorpssjön. Det här huset var precis vad han sökte för inspelningen av den tredje änglagårdsfilmen. Under några sommarveckor ockuperades därefter det gigantiska vita huset vid vägs ände av skådespelare, filmare. tekniker och en regissör som arbetade utan manus och ständigt kom på nya idéer. Den nymålade rosa hallen marmorerades i grått och i trädgården slogs ett stort partytält upp med matservering för filmteamet. Partytältet uppskattades av vår familj eftersom vi under inspelningsperioden fick njuta av läckra närproducerade maträtter, som levererades hit varje dag, berättar Gunnar, som tar en paus från arbetet på gården när vi dyker upp. Men några större förändringar inne i huset behövde inte göras. Den del som filmen spelades in i används inte i vardagslag. Eva och Gunnar bor med de två hemmavarande sönerna i en annan del av det tornkrönta huset, som består av 1 200 kvadratmeter fördelade på tre våningar. Ovan: Den gamla huvudbyggnaden revs på 1870-talet. Det nya huset i början av 1900-talet. Gunnar Hartelius tar emot oss en vacker sommardag. Grimstorp fanns med redan i Erik av Pommerns jordabok i slutet av 1300-talet. Under tidens gång har gården bytt ägare flera gånger och hamnade i den nuvarande ägarsläkten 1797, då Måns Palmstierna en anfader till Gunnar köpte den. Då fanns ett betydligt äldre boningshus på platsen, men det revs på 1870-talet och ersattes av ett nytt med lika stor boyta. Måns Palmstiernas dotter Beate-Sofie gifte sig med Carl Petter Ulrik Nordstedt, som var brorsbarnbarn till Carl von Linné. Av deras åtta barn bildade 30
Lanthandeln mitt i byn När Kent Strängby för snart 10 år sedan slog igen sin lilla lanthandel i byn Vistorp trodde han att det var för gott. Men nu står han åter bakom disken tack vare en engelsk regissör, som sökte en handelsbod för sin tredje änglagårdsfilm. Kent Strängby, här med sin mor Svea, har öppnat sin lanthandel igen. Ovan: Bensinmacken och lanthandeln i mitten och början på 1900-talet. Från Grimstorp tar vi den slingrande grusvägen till Kättilstorp och sedan vidare på asfalt tills vi ser den röda granitkyrkan. Alldeles intill ligger Strängby livs, där Per-Ove och hans hustru säljer närodlade produkter. Fast bara i filmens värld. I verkligheten är det Kent vi möter i den lilla genuina lanthandeln såvida han inte är i kyrkan rakt över vägen eller i någon av pastoratets fyra andra helgedomar, där han är vaktmästare och kyrkvärd. Är inte han på plats kan vi handla av hans mor Svea, som sina nära 90 år till trots rör sig flinkt bakom disken. Numera är butiken endast öppen sommartid och sortimentet är betydligt mindre än på den tid Kents far Göte tog över 1946. Att sälja färskvaror är inte lönt i tider då konkurrensen med stora mathallar slår ut småbutikerna med god hjälp av den allt tuffare livsmedelslagstiftningen. Men glass, knäckebröd, marmelader, saft och godis från producenter på nära håll kan man köpa, likaså tovade tulpaner som de som säljs i filmen. Den gamla vågen och kassaapparaten från faderns tid fungerar fortfarande fint. Lanthandeln öppnades 1896 när huset var nybyggt. 50 år senare köpte Göte Strängby huset och affären och stod bakom disken i 44 år innan Kent blev ortens handlare. Men när jag tvingades åka efter mjölkbilen ända till Sandhem för att hämta den mjölk som jag beställt så liten volym att mejeriet inte ansåg det mö- 46
Missionshuset vid korsvägen Musik från änglagårdsfilmerna strömmar ut från Södra Vånga missionshus efter sommargudstjänsten i kyrkoruinen strax intill. I missionshuset bänkar sig ett hundratal besökare kring kyrkkaffe med dopp och snart stiger sorlet från borden. Till stor del handlar samtalen om de gångna filminspelningarna, där många av församlingens medlemmar var med som statister. Det blekgula missionshuset med flagnande fasad är numera känt över hela landet sedan det haft en framträdande roll i alla tre änglagårdsfilmerna. Det var här som kvinnorna i filmbyn Yxared hade syföreningsmöte och med oro diskuterade de underliga nykomlingarna Fanny och Zac medan nålarna löpte upp och ner i handarbetena. Här lärde pastorsadjunkten Kristoffer handlarens döttrar att steppa, och det var i detta gudshus som man drack kaffe efter Rut Flogfälts begravning. Men missionshuset är inte bra en filmkuliss. Ända sedan det byggdes 1922 har det varit en samlingsplats för Södra Vångas invånare. Fortfarande används det för gudstjänster, barndop, begravningar och luciafirande och församlingens 30-tal medlemmar kämpar hårt för att hålla byggnaden i stånd. Det handlar om ideellt arbete, och just nu är frågan hur man ska få råd till den nödvändiga yttre ommålningen. Södra Vånga missionsförsamling hade i början av 1900-talet 130 medlemmar och man flyttade till större lokaler i det nuvarande missionshuset. Missionshusets historia går tillbaka till slutat av 1860-talet. Då beslutades att Södra Vånga 1200-talskyrka skulle rivas och församlingen gå ihop med grannsocknen Möne. Det skedde under en tid då den andliga väckelserörelsen fått fäste i bygden. De nyväckta invånarna i Södra Vånga kände sig husvilla i och med 62