Kazakstan 23 maj 9 juni 2006 Anders Blomdahl
2
DELTAGARE Charlotte Wigermo, Kristianstad Inger Andersen, Sonderborg, Danmark Jan-Michael Breider, Växjö Bengt Antonson, Kalmar Gert Johansson, Malmö Henrik Olsson, Malmö Claes Nilsson, Linköping Krister Aronsson, Katrineholm Hans Zetterström, Örebro Karin Zetterström, Örebro Håkan Söderberg, Eksjö Henrik Salomonsen, Holbaek, Danmark Åke Svensson, Knislinge Reseledare Anders Blomdahl, Ronneby Lokala guider Andrey Kovalenko 23.5 4.6 Svetlana Annenkova 5 8.6 Alexei Koshkin 6 7.6 Lokala assistenter Ruslan Baidildaev 24 31.5 Kalymkas Kasya Sabalakova 1 5.6 Elena Lena Seredina 24.5 8.6 i Almaty RESRUTT 23.5: Flyg Stockholm/Göteborg/Köpenhamn Amsterdam 24.5: Ankomst Almaty. Tien Shanbergen, Big Almaty Lake 25.5: Tien Shanbergen: Astronomiska observatoriet, Övre Observatoriet 26.5: Astronomiska observatoriet, Tien Shan Almaty 27.5: Almaty Chilik Kokpekpasset 28.5: Chilik Kokpekpasset Bartoghaireservoaren Yellow Canyon Aktogai Almaty 29.5: Almaty Sorbulaksjön Kurtiifloden Magic tree Kanshengel 30.5: Kanshengel och Taukum desert 31.5: Kanshengel Toparsjöarna Toparfloden Muslimska gravplatsen vid Zheltoranghy Turangaskogen Almaty 1.6: Almaty Arharly Saryozek Alakol 2.6: Alakol och Dzungarianbergen 3.6: Alakol, inklusive båttur på sjön 4.6: Alakol Aksufloden Arharly Almaty 5.6: Almaty lunchflyg till Astana Kurgalgin Nature Reserve 6.6: Kurgalgin Nature Reserve 7.6: Kurgalgin Nature Reserve 8.6: Kurgalgin Nature Reserve Presidentens residens SO Astana Astana. Middagsflyg till Almaty. 9.6: Tidigt morgonflyg Almaty Amsterdam Stockholm/Göteborg/Köpenhamn Omslag: Altairödstjärt, ängssparv, stäppvipa och svarthuvad trut. Samtliga foton i reserapporten: Anders Blomdahl 3
RESEDAGBOK KAZAKSTAN 2006 Astronomiska observatoriet, vår förläggning i Tien Shanbergen. Tisdagen den 23 maj: Efter respektive avgångar från Kastrup, Arlanda och Landvetter, sammanstrålade den förväntansfulla gruppen för första gången på den stora Schipholflygplatsen i Amsterdam för vårt gemensamma flyg mot Almaty i Kazakstan. Den 6 timmar långa flygningen tog oss på en rutt över Tyskland, Polen, Litauen, Vitryssland, Ryssland och vidare in i Kazakstan. Onsdagen den 24 maj: Trötta efter nattens långa flygning, men med en ivrig skådarlust bultande i kroppen, landade vi i Almatys första gryningsljus klockan 4 40. Redan vid inflygningen kunde man se de snöklädda Tien Shanbergen som en kuliss mot söder, vilka var dagens lockande skådarmål. Efter en relativt snabb och smidig passkontroll och uthämtat bagage hälsades vi välkomna av våra assistenter Lena och Ruslan. Utanför flygplatsen väntade en gammal buss på oss, skruttig till utseendet, men väl lämpad för att klättra upp längs slingriga och branta bergsvägar med! Vi färdades snabbt ut genom Almatys ännu lugna morgontrafik och styrde kosan mot de snöklädda bergen i fjärran. Längs vägen ut från Almaty stannade vi och lämnade av Lena och plockade samtidigt upp vår skådarguide under den större delen av resan; Andrey Kovalenko. Andrey visade sig under resans gång vara en duktig fågelskådare och en klippa på att hitta de arter vi var ute efter, men tyvärr var hans engelska så pass bristfällig att all form av kommunikation utöver latinska eller engelska namn på fågelarter var fullständigt hopplös. Morgonens första stopp blev en frukost på ett mindre ställe längs vägen upp mot bergen. Utanför restaurangen höll man på 4
med någon konstig form av uppfödning av rovfåglar och vi kunde på närhåll studera arter som kejsar- och kungsörn, grå- och snögam, brun glada, samt berber-, pilgrims- och tatarfalk. Av den sistnämnda fanns flera mörka, jaktfalkslika exemplar, s.k. "altaifalkar". Även om det var kul att se rovorna på så nära håll, kändes omgivningens fria fåglar mer spännande! I träden kvittrade azurmesar, på hustaken satt brun majna, i ravinen fanns en blå visseltrast och runt husen snurrade en flock gråhuvade steglitser. Nog var vi i Centralasien alltid, spännande! På väg upp mot Tien Shan. Efter avslutad frukost återtog vi den makliga färden uppför bergsvägarna, i en ganska långsam buss med hackande koppling och strulande bensinpump. Men uppåt gick det i alla fall! Ett första riktiga skådarstopp gjordes intill en liten fors, med diverse lövsly runt omkring. I några buskar satt ett par klippsparvar och en snygg sädesärla av rasen personata hängdes in. Redan nu kunde vi konstatera att forsärlan var både allmän och i jämförelse med våra svenska forsärlor en betydligt mörkare sak. Vi fortsatte uppåt och stannade nästa gång när de första granarna började dyka upp, även om lövträden fortfarande dominerade. Där var lundsångaren riktigt allmän och ifrån några granar hördes den märkligt surrande sången från de första bergstaigasångarna. Vid nästa stopp var inslaget av gran större och en liten rännil slingrade sig ner mot den större forsen längs vägen. Här fanns ytterligare någon blå visseltrast i en för arten typisk biotop och en fantastiskt grann hanne av blåhätta lockade till sig våra lystna blickar. Senare längs vägen satt en brun strömstare i forsen. Så småningom tog vi oss upp i det rena barrskogsbältet och där var bergstaigasångarna allmänna och ersatte helt de på lägre höjder så vanliga lundsångarna. Helt klart utgör gränsen mellan löv och barr även en gräns mellan dessa båda arters utbredning! I granskogen noterades de första rödpannade gulhämplingarna och en brun alpfink i en grantopp fick oss att fundera ett tag innan polletten trillade ner. Man tänker sig ju främst den arten på en alpäng! En songarmes for över våra huvud, men ville inte sätta sig och visa upp sig ordentligt. I barrskogen fanns även flera nötkråkor, svartmesen var vanlig och ytterligare några blåhättor bokfördes. Vid lunchtid anlände vi under himalayasnöhönsens välkomnande visslingar till vårt boende de närmsta dagarna, det Astronomiska observatoriet på 2800 meters höjd. Förläggningen är ganska enkel, med flera baracker och gemensamma wc- och duschrum. Men utsikten är bedårande vacker, med snöklädda bergstoppar åt alla håll och förföriskt vackra alpängar och tujaklädda sluttningar runt om. En bättre placering på boendet i bergen kan man knappt tänka sig. Efter en lunch i observatoriet körde vi ner den korta biten till Big Almaty Lake, där eftermiddagen skulle avslutas. Vi promenerade i ett tidvis lätt regn över fördämningen och ut längs strandkanten. På sidan av vägen pep murmeldjuren och längre upp på sluttningarna ljöd himalayasnöhönsens storspovslika visslingar. Efter lite spanande hittade vi även en snöhöna sittande på en sten. Den stora målarten vid lokalen hittade vi efter bara några sekunders spanande ute över den stenklädda strömmen, där två superläckra ibisnäbbar höll till. Vilken fräck art - och vilken läcker första dag vi 5
hade haft! Det var nästan så man fick nypa sig i armen, för att inse att det var sanning och vi stod där i Centralasiens berg och avnjöt ibisnäbb. Hårdast nöp sig nog Jan- Michael, som efter allt för många dippar äntligen fick se sin första ibisnäbb! Innan kvällens middag i observatoriet vandrade vi runt lite i omgivningarna runt vår förläggning och ytterligare läckerheter kunde föras till artlistan, såsom svartbröstad rubinnäktergal 2, blek rosenfink 2, altairödstjärt 1. Mycket nöjda med resans första dag kunde vi sedan gå till sängs, för en minst sagt välbehövlig sömn. Gårdagsnattens flygning hade ju inte direkt inbjudit till någon längre och djupare sömn, så vi var ganska möra i kroppen! Torsdagen den 25 maj: Redan klockan 5 15 samlades vi utanför vår förläggning, för en lättare skådarrunda innan frukosten. Så fantastiskt härligt att bara kunna gå några meter från vårt boende för att se arter som ett häckande par altairödstjärt, tujastenknäck 2 och sjungande svartbröstad rubinnäktergal 3. Snacka om kvalitetsboende! Efter frukosten kl 6 00 äntrade vi vår buss och körde vägen upp mot det Övre observatoriet på 3300 meters höjd, där vi sedan tillbringade hela förmiddagen. Verkligen lyxigt att kunna åka buss upp till sådana höjder, för att kunna avnjuta en fantastiskt fin alpin höghöjdsskådning. Redan runt parkeringen hittade vi en honfärgad bergrödstjärt och småflockar med brun alpfink. Bland husen sjöng brun järnsparv, medan alpkajor och alpkråkor ljudligt for omkring i luften. Bakom den lilla förläggningen fanns även altaijärnsparv och ute över ängarna sjöng vattenpiplärkorna. En himalayasnöhöna gick omkring på en sluttning på för artens riktigt när håll, vilket medförde en verklig kanonobs! Vi vandrade ut längs en liten stig som rundade en högre kulle och hittade där flera altaijärnsparvar. En av morgonens stora stunder var dock när Åke hittade en "räv" ute över de snöklädda nejderna, som vid närmare granskning av Charlotte visade sig var en varg. Otroligt läckert att se en varg i den miljön! Andrey såg några grå alpfinkar försvinna över den stora kullen vi stod intill, men trots intensivt spanande gick det inte att se dem där nerifrån vi stod. Så en grupp hugade bergsklättrare begav sig uppför den branta slänten och nådde toppen lagom till ett intensivt snöfall. Så det vara bara att sätta sig bakom närmsta skydd och avvakta till snöandet skulle upphöra. En stund senare lättade snöandet och solen började åter skina från en klarblå himmel - snacka om snabba väderomslag där uppe! Och solen hann knappt titta fram förrän bergsklättrarna fick belöning i form av en liten flock med 5 gråa alpfinkar som kom flygandes och satte sig på nära håll. De skiljde sig ordentligt mot de bruna alpfinkarna, med sin ljusa kropp, mörkgråa huvud och vita teckningar på vingarna. Åter nere vid husen samlades vi för att avsluta skådningen med att gemensamt leta upp en hanne bergrödstjärt. Honan hade ju alla sett och några få hade även sett en hanne där bland husen, så vi visste att de fanns där. Och inte gick det att lämna lokalen utan en hanne bergrödstjärt, kronjuvelen bland fågelarterna på denna höga höjd! Vi spred ut oss och letade och snart ljöd visselpiporna att hannen var återfunnen. Vilken fantastiskt vacker och för många så hett efterlängtad fågel det var; bergrödstjärten! Strax efter klockan 12 äntrade vi på nytt bussen och rullade sakta nedåt mot vår förläggning igen, för en välbehövlig lunch. Resterande del av dagen skådade vi i omgivningarna runt vår förläggning. Målarterna var nu de bägge sångarna vi fortfarande saknade på listan och när eftermiddagen summerades hade vi noterat dem båda. Av violsångare noterades 2 ex och av stensångare 3. Vi var dock bara några få som sett någon av arterna, så de var inte direkt samarbetsvillig. Men nu visste vi var de fanns och morgondagen 6
skulle vigas åt de bägge! Under eftermiddagen summerades även blek rosenfink 4 och hela 15 härliga svartstrupiga järnsparvar som sjöng från tujabuskarna. Kvällen avslutades med ett ihållande regn och en rejäl middag i observatoriets matsal. Fredagen den 26 maj: Om det regnade när vi somnade, så badade alpdalen i en underbart skön sol hela denna morgon och förmiddag. Tiden innan frukosten lade vi som vanligt runt förläggningen, där vi bland annat såg en honfärgad taigatrast i granarna bakom barackerna, samt de vanligt förekommande arterna där, såsom svartbröstad rubinnäktergal, svartstrupig järnsparv, altairödstjärt, tujastenknäck och blek rosenfink. Det var verkligen svårt att se sig mätt på de där läckerheterna! Efter frukosten vandrade vi över ängarna bort mot den tujabeklädda sydsluttning där vi hade haft de bägge sångarna dagen innan. Om de hade varit kniviga att se då, så var de desto mer samarbetsvilliga denna dag. Hela 4 violsångare noterades och obsarna av det bobyggande paret som Gert hittade var närmast snuskigt bra, där de satt helt öppet i tujabuskarnas toppar. Även flera stensångare visade sig fint och även de höll på med bobyggande. En annan av morgonens mer minnesvärda syner var den adulta lammgam som kom glidande kanske 50 meter över våra huvuden. Snacka om fin obs! Ytterligare en lammgam sågs senare, liksom en ljus dvärgörn. Efter lunchen klockan 12 tog vi farväl av bergen och inledde vår transport tillbaka ner mot Almaty. Då vi bara hade sett flygande songarmes på vägen upp, var det den arten vi la mest krut på under nerresan. Andrey verkade ha koll på vartenda bohål i träden och snart hade han också lokaliserat ett häckande par songarmesar, vilka kunde avnjutas på nära håll. De var allt bra lappmeslika de där mesarna! När vi som bäst beskådade songarmesarna plockade våra chaffisar upp ett gäng på 5 tonårstjejer i bussen, som fick lift av oss ner till Almaty. De undrade nog mer än en gång vilket skumt gäng med galna skådare de hade hamnat i, som ropade för varenda rörelse utanför bussen och kastade sig ut som en flock illrar så fort något spännande sågs längs vägen. Under nerresan såg vi även ett par blåhättor och på lägre höjder såväl brun strömstare som azurmes. Vi anlände till slut ner till vårt hotell i Almaty vid 18-tiden. Efter en middag av det enklare slaget var det skönt att lägga sig i lite bekvämare sängar än var observatoriet i bergen hade erbjudit och vaggas till sömns av ropande dvärguvar utanför fönstret... Lördagen den 27 maj:...för att vakna i gryningen av sjungande sydnäktergalar och sommargylling utanför hotellfönstret! Frukosten serverades kl 5 30 och efter en del strulande med bagaget som skulle lämnas kvar på hotellet kom vi till slut iväg vid 6 30, med en ny buss och ny chaufför. Vägen vi färdades längs österut kantades av prunkande alléer och bakom dem tog vidsträckta jordbruksmarker vid. Ett första stopp längs vägen producerade ett par vackra rostgumpade törnskator, samt gott om blåkråka, rosenstarar, svartpannad törnskata och flöjtande sommargyllingar. Verkligen en härlig stund i det sköna solskenet och med de snöklädda bergen som en vacker kuliss i fjärran. En mindre flock tornseglare av rasen pekinensis skrämde nästan slag på alla som trodde de kunde artbestämma blek tornseglare. De var ruggigt lika blek torn, med sin ljusa dräkt och stora vita haklapp! Intill en liten bro över en å gjorde vi nästa stopp och kunde där föra både rostgumpsvala, biätare, stäppsparv och kornsparv till artlistan. Vi passerade så småningom byn Chilik och svängde där av mot nordost in på en parallellväg till den större vägen vi färdats på tidigare. Efter byn tog jordbruksmarkerna vid och vi kunde där avnjuta våra första jungfrutranor och någon rödvingad vadarsvala. Snart ersattes jordbruksmarken med en torrare, halvökenartad biotop, med gott om buskar. 7
Där stannade vi och gick en kort promenad från vägen fram till en liten artesisk källa. I buskmarkerna sjöng flera saxaulsångare (detta är deras rätta miljö!) och runt källan for ett litet gäng ökenfinkar runt. En isabellatörnskata satt i en buske och över våra huvuden svävade en skumt tecknad östlig brun glada. Vi fortsatte fram på en allt sämre och allt skumpigare väg, mot allt torrare och ödsligare marker. Längs den 2,5 mil långa vägen från den artesiska källan var både ökenstenskvättor och isabellastenskvättor vanliga och i ett av de få större träden inom synhåll häckade ett par örnvråkar. Även en liten flock svartbukiga flyghöns noterades. Vårt mål för turen var dock en annan flyghöna, då Andrey sa sig känna till en "säker lokal" med häckande stäppflyghöna. En drömart för många och en art väl värd att slita efter - och slita fick vi, hårt dessutom! I ett område med något stäppliknande utseende gick vi en lång promenad på bred front och täckte därigenom av ett mycket stort område under vår flyghönejakt i värmen. Överallt fanns ökenstenskvättor och små sislar som perforerat marken med sina bohål. En ökenpipare med ungar orsakade till en början vissa bestämningsfunderingar i det kraftiga värmedallret, men inte var det någon kaspisk pipare inte! Men trots att vi kämpade både hårt och tappert i värmen uteblev flyghönsen och för Andrey var det första gången någonsin han hade missat stäppflyghöna på lokalen. En inte helt uppskattad information, men så är det ju med fågelskådning ibland. Vi hade dock hört från en engelsk grupp vi träffat i Tien Shanbergen att flera grupper hade missat stäppflyghöna i år och att de tydligen hade ett dåligt häckår i Kazakstan. Efter en sen lunch på vårt enkla hotell i Chilik begav vi oss ner åt sydost, mot Kokpekpasset i Sogetibergen för lite kvällsskådning. På vägen dit satt ett par stäppörnar på några telestolpar och Andrey berättade att de är stationära där i området året runt. I det natursköna passet klättrade vi upp i en liten dal mellan bergssidorna och kunde där avnjuta nunnestenskvätta 3, klippsparv 8, blåtrast 3 och stentrast 2. På väg tillbaka mot Chilik noterade vi ett par stora moln av rosenstarar längs vägen, drygt 1500 exemplar! Efter sedvanlig middag och artgenomgång på vårt enkla hotell i Chilik intog vi våra rum och somnade snabbt efter ännu en fågelrik dag i detta fantastiskt fina fågelskådarland. Söndagen den 28 maj: Vi inledde dagen med en stadig frukost med ägg och gröt på hotellet i Chilik kl 5 00, innan vi åter styrde kosan mot Kokpekpasset med en förhoppning om större sångaktivitet bland fältsparvar och annat än under gårdagskvällen. Vi inledde med ett stopp vid en liten bäck, där ett par vitkronade pungmesar var i full färd med bobyggandet. I de intilliggande bergen sjöng flera bergortolansparvar. Redan så tidigt på morgonen fick vi en föraning om att det kunde bli en varm dag, då solen värmde ordentligt. Vi fortsatte in i det trånga Kokpekpasset och gjorde nästa stopp intill en liten bensinstation. I buskarna sjöng gott om utsökt vackra stäppsparvar. Snart hittade Håkan arten vi så hett sökte efter, då en hanne svarthakad sparv äntligen satt där i toppen av en buske. Fullt pådrag, men tyvärr dök sparven ner innan alla hann fram och se den lilla exklusiva juvelen. Men det dröjde inte många sekunder förrän Åkes örnblick hade lokaliserat den igen, inne i en buske. Nu kunde alla i lugn och ro turas om att se den fina sparven i tuberna, inställda på 60 gångers förstoring. Nästa stopp gjorde vi i en liten vackert blommande dal, som löpte upp mot bergssidorna. Där var verkligen stäppsparven riktigt allmän, överallt ljud dess enkla sång och obsarna av både hannar och honor blev utsökt fina. Vi fortsatte genom passet och kom så småningom ut på en gräsbevuxen högplatå, där flera rödfalkar satt på teleledningarna längs vägen. På en stolpe satt en kejsarörn 8
Den natursköna Yellow Canyon. och orsakade en tvärnit med bussen. Så småningom svängde vi av huvudvägen och körde ner till en stor konstgjord damm, Bartoghaireservoaren. Tanken var att det skulle komma spännande fåglar för att dricka i strandkanten, så vi satte oss bekvämt ner och inväntade att något skulle ske. På sluttningarna satt flera bergortolansparvar, samt någon nunnestenskvätta och i strandkanten spatserade både sädesärla av rasen personata och citronärla av den vackra svartryggade rasen calcarata. En berglärka kändes däremot något malplacerad där. Plötsligt blev det uppståndelse, då två mongolfinkar plötsligt landade i stenskravlet. Tyvärr for de iväg lika snabbt igen och något snopet kunde vi konstatera att bara några få hann med att se dem ordenligt. Vi väntade ytterligare en stund och som tur var kom de bägge mongolfinkarna tillbaka och denna gången stannade de så pass länge att alla hann med att se dem ordentligt. Ännu en tung art på resan inhängd och klar! Efter att jobbet utförts med bravur i Bartoghaireservoaren, for vi vidare söderut vid kl 10 50. Längs vägen stannade vi på en gammal häcklokal för tatarfalk och nästan genast hängde vi in två tunga pjäser som gled framför bergväggarna. Den ena falken kom allt närmre och till slut var det en riktigt fin obs av den stora rovfågeln. Något hängde från klorna på fågeln och i första anblicken såg det mest ut som en läderrem. När fågeln var som närmast kunde vi dock se att den var luden, så vi bestämde oss för att det var en svans från någon sisel, ökenråtta eller liknande som den hade i klorna. Nästa stopp gjorde vi vid en mindre rastplats, där stensparv hängdes in utan några större krusiduller. Vid Yellow Canyon intog vi en välsmakande fältlunch, som Ruslan dukade fram till oss medan vi avnjöt den vackra utsikten över kanjonen. Bland fåglarna märktes främst en adult lammgam och en större turturduva som flög förbi. En stor mörk rovfågel som satt på en klippa blev vi däremot aldrig kloka på, då avståndet var långt och värmedallret störde. Men frågan är trots allt om det ändå inte var en ung lammgam och inte en grågam som vi först trodde? Efter lunchen fortsatte vi i riktning mot gränsen till det nu närbelägna Kirgizistan och svängde av på en liten grusväg som löpte ut över vackert böljande gräskullar, 9
med snöklädda kirgisiska berg som kuliss. Över kullarna svävade flera stycken stora och kontrastrikt tecknade snögamar. En liten flock seglare innehöll både alpseglare och tornseglare (pekinensis). De som gick hela vägen till ravinen belönades dessutom med resans enda klippsvalor och bergsärtsångare (rasen althaea). När vi började bli beredda att åka meddelade Henrik och Gert att de hört något som lät som en sjungande gulsparv och då vi visste att det fanns tallsparv på lokalen skyndade vi dit. Och nästan direkt hittade vi en snygg hanne tallsparv, vilket kändes som en mycket udda plats att se den arten på! Inte ett träd, utan bara böljande gräskullar och små nässelliknande växter mellan kullarna. Det var bland dessa nässlor de båda tallsparvarna höll till och förmodligen är det väl också i dessa nässlor de häckar? Längs vägen tillbaka såg vi ett 15-tal rödfalkar och en smal liten orm som slingrade över vägen framför bussen. Vi lämnade dessa allra sydostligaste delarna av Kazakstan vid 17 30 tiden och inledde den långa transporten tillbaka till Almaty. Ett kort stopp i marknaden i Chilik gjordes, där vi inhandlade frukt, nötter, körsbär, dricka och annan färdkost. Vi anlände trötta till Almaty först vid 22-tiden och de flesta valde direkt sängen framför en sen middag. Måndagen den 29 maj: Efter gårdagens sena ankomst var det riktigt skönt att få en liten sovmorgon i Almaty, då frukosten serverades först kl 7 00. Avfärd klockan 8 och efter en lång och seg transport genom morgonens trafikkaos i Almaty kom vi till slut äntligen ut från stan och styrde kursen åt nordväst. Vi färdades längs jordbruksmarker och böljande röda vallmofält, där vägen kantades av blåkråkor, biätare och stäppsparvar. Fantastiskt härligt att se hur vanliga de arterna är i Kazakstan! På grund av ett pysande däck fick vi göra ett ofrivilligt stopp i en verkstad längs vägen, där vi fick roa oss med häckande härfågel i verkstadsväggen medan däcket åtgärdades. Vi fortsatte sedan ut till ett område öster om Sorbulaksjön, där små slättsjöar och pölar avlöste varandra. Landskapet var som en vackert sprakande färgpalett, med röda vallmofält och blommande ängar i gult, blått och violett. I vattensamlingarna hittade vi allehanda våtmarksarter, såsom rödhuvade dykänder, tereksnäppor, vitvingade tärnor och annat. Överallt sjöng kalanderlärkor och i buskmarkerna satt busksångarna tätt. Flera fina flockar med både krushuvad och vit pelikan noterades och i vassbälten sjöng fältsångare. Vi fortsatte medurs runt sydkanten av Sorbulaksjön och kom så småningom åter ut på den större asfaltsvägen igen. Vi svängde dock snart åter av huvudvägen och körde ner mot Sorbulaksjön för en planerad fältlunch. När vi klev ur bussen vid strandkanten slog dock en stank av mängder av döda fiskar emot oss, vilket gjorde att vi sköt på lunchen. Ett gäng bruna glador satt intill stranden, kanske ditlockade av all död fisk? Ute över sjön noterades en massa krushuvade pelikaner, vilka häckar i en stor koloni i sjön. Vi fortsatte vår färd och gjorde snart ett nytt stopp för förnyat lunchförsök. Denna gången stannade vi lite längre från vattnet och slapp därigenom stanken från fisken, varför Ruslan kunde duka fram lunchen på det vikbara bordet. Vi stod nu på en plats där det hade häckat fantastiska 15 000 rosenstarar året innan, men nu såg vi bara enstaka småflockar som drog av och an. I buskmarkerna var busksångaren allmän med många sjungande fåglar och i en liten pöl låg både rödhuvad dykand och vitögd dykand. Längs sjöns vattenkant stod även någon ägretthäger. Efter Sorbukalområdet fortsatte vi mot nordväst och gjorde ett kortare stopp vid Kurtii River, där saprofyten blå snyltrot blev den största behållningen. Vi fortsatte att köra genom ett allt kargare och till slut helt trädlöst landskap och gjorde några fotostopp på örnvråkar som satt längs 10
Den mysiga ökencampen vid Kanshengel. vägen, samt ännu en kejsarörn. Mitt ute i detta i övrigt trädlösa landskap fanns en liten vattenkälla, med ett stort träd intill, av brittiska grupper döpt till "Magic tree"! Så värst magiskt var nu inte trädet, men en hel del fågel hade attraherats av denna enda grönska på flera mil. En hel del lund- och busksångare for omkring i trädet, liksom en isabellatörnskata av den ljusa rasen arenarius. Intill källan rastade ett par jungfrutranor och ytterligare några flög över oss. Vid vattnet fanns även någon rostand, samt en sjungande fältsångare och ett antal snokar. Vid 18 15 lämnade vi Magic tree och fortsatte ut mot den ökencamp vid Kanschengel som skulle bli vår förläggning de närmsta två nätterna. På väg ut mot campen stötte vi en kragtrapp med bussen, vilken dock landade igen och därför kunde studeras fint. Mitt under kragtrappsuppståndelsen kom flertalet av oss i kontakt med en solifugid för första gången i våra liv och blev halvt vettskrämda av det skräckinjagande krypet, hädanefter allmänt kallat "odjuret"! Ökencampen var av det mysigare och bekvämare slaget, med två sängar i varje tält, samt plastgolv och indragen el i tälten. Dessutom fanns där ett stort mattält, samt ett duschtält med två separata duschar med varmvatten. Runt om förläggningen fanns toaletter utplacerade. Så efter en välsmakande middag och nya möten med solifugider var det mysigt att krypa in i våra tält och somnade skönt till öknens alla ljud. Tisdagen den 30 maj: Denna morgonen vaknade vi upp i gryningen till en underbar konsert av lärksång! Vi kravlade ut från våra tält och möttes av en bedårande vacker morgon i öknen. Kalander- och korttålärkor spelade överallt och fjärran hördes en vaktel slå. Innan frukosten gick vi en gemensam promenad ut över nejderna och klev upp på en av de få kullar som vi kunde hitta, för att få en god överblick över landskapet. Temperaturen var mycket behaglig och ljuset finfint för skådning. Snart hittade vi en smygande kragtrapp som förgäves gjorde sitt bästa för att undgå våra skarpa blickar. En del bubblande från himmeln förkunnade att det fanns flyghöns i omgivningarna, vilket var mycket lovande än hade vi ju inte gett upp hoppet om stäppflyghöna! En del småflockar med svartbukiga flyghöns noterades och med dem någon av de ljusbukiga arterna, som vi dock inte blev riktigt kloka på i det ännu tidiga 11
morgonljuset och då avstånden var ganska långa. Efter en rejäl frukost i campens mattält promenerade vi åter ut över nejderna, denna gång mot en närbelägen artesisk källa. Väl där var det bara att njuta av skådespelet då hundratals flyghöns kom inflygande från olika håll. Mest svartbukiga flyghöns, men även en del vitbukiga flyghöns som nu kom så pass nära att vi inte hade några problem att artbestämma dem. Vi insåg då även att det var sådana som hade kommit tidigare under morgonen. Men plötsligt blev det hett då två stycken oerhört välkomna stäppflyghöns kom inflygandes rakt över våra huvuden, tillsammans med två svartbukiga. En underbart skön revansch efter den sura missen på Andreys säkra häcklokal! Runt källan noterades även tre ökenkorpar, en smått vilsekommen vitvingad tärna och en skumt tecknad rödvingad vadarsvala som knappt hade någon vit vingbakkant alls. Så där får de inte se ut enligt regelboken, i alla fall inte under våren! På sensommaren, efter genomskriden häckning, är det däremot mer tillåtet att de är så pass slitna att den vita vingbakkanten nötts bort. Men så här tidigt!? Vi fortsatte vår långa vandring ut över de böljande sanddynerna, med småbuskar utspridda här och var. Lokalt kallas dessa dyner Barkhans. Över oss sjöng kalanderlärkor sida vid sida med asiatiska kalanderlärkor, vilket gav oss fina möjligheter att studera den tydliga skillnaden i stjärt- och vingform i sångflykten. Trots ett ivrigt sparkande ibland buskarna lyckades vi inte få fram någon ökensångare, som annars förekommer i just den miljön. Fotograferna Ingrid, Claes, Bengt och Jan-Michael stannade kvar runt campen och fick fina fotomöjligheter på både svartbukiga flyghöns och en stor flock ökenpipare vid den lilla vattenkällan. Efter en lunch i campen satte vi oss åter tillrätta i vår buss och körde ut för att utforska Taukum desert. Vi hann inte köra långt förrän den första kragtrappen noterades och totalt såg vi minst 5 exemplar under bussturen i öknen. Totalt 6 kragtrappar denna morgon, vilket måste vara en klart gångbar siffra internationellt! Här och var stötte vi på ökenpipare, bland annat en flock med 19 ex samt ett par med ungar, men det var en annan pipare vi hade ställt in siktet på! Plötsligt dirigerade Andrey busschaffisen att köra rakt ut i terrängen och det dröjde inte länge förrän vi hittade på två fullständigt underbara kaspiska pipare, även de med en liten dunboll till unge i släptåg. Hannen var precis så vacker som man bara kan föreställa sig när man drömmer sig bort i fågelboken och känslan av att få stå där i den Centralasiatiska halvöknen och beskåda häckande kaspisk pipare var nästan överväldigande. Helt klart en av resans absoluta höjdpunkter! Vi fortsatte vår utforskning av öknen och gjorde nya stopp i s.k. Barkhans. Där stötte vi på små bleka ärtsångare med tydlig brunton ovan, tillhörande rasen halimodendri. I några buskage satt ett par trädnäktergalar och intill dem två höksångare. I ett av de få träden häckade en ökenvarfågel av rasen pallidirostris. Håkan gick på ett eget håll och hittade en ökensångare, som larmades ut. Tillskyndande skådare hann tyvärr inte se den, men hittade istället en egen ökensångare på väg tillbaka därifrån! Efter avslutad ökenskådning körde vi in mot den lilla byn (eller snarare hussamlingen, by är nästan att ta i) Kanshengel, där ytterligare en artesisk källa finns. På teleledningarna som löpte intill vattnet satt 21 större turturduvor, pedagogiskt uppradade tillsammans med 2 turturduvor. Så där tillsammans var skillnaden lätt att se, både när det gäller storlek och teckning. De är klart murrigt mörka de där större turtur av rasen meena! I pölen stod även några ökenpipare och i den lilla träddungen intill husen fanns mängder av lundsångare, två felflugna 12
bergstaigasångare, ett par biätare och 3 ökenfinkar. På kvällen var det som vanligt dags för middag i mattältet, följt av artgenomgång. Lagom till vi var klara med allt, kom Ruslan lugnt in och förkunnade att en storm var på väg. Vi hann knappt reagera förrän dammet formligen yrde in över campen och begravde allt under ett lager av ökendamm. Alla rusade ut från mattältet och in till sina sovtält, för att försluta alla öppningar och rädda det som räddas kunde från dammet. Så den kvällen somnade vi istället till ljudet av en friskt vinande vind och fladdrande tältdukar! Onsdagen den 31 maj: När vi vaknade på morgonen hade den mesta vinden avtagit, även om det fortfarande fladdrade en del i tältduken. Vi tog en frukost klockan 5 30 och redan vid 6 20 hade vi tagit farväl av personalen i campen och lastat in oss i bussarna för vår långa transport åt nordväst upp mot Balkhashsjön, vidare i en båge österut, för att till slut svänga söderut igen mot Almaty. Morgonens första skådarstopp gjordes vid ett antal utslängda småsjöar längs vägen, de så kallade Toparsjöarna. Känslan av att det var ganska avslaget fågelmässigt var påtaglig, kanske på grund av den ännu lite besvärande vinden? Dock fanns det en del fågel att titta på, som gulärla av rasen feldegg och citronärla. I träden fanns gott om häckande bruna glador. Plötsligt fick vi tvärbromsa med bussen då ett par granna shikra for över vägen. Lite senare började åter skådningen visa kvalitet, då både turkestanmes, azurmes och vitvingad hackspett hängdes in mer eller mindre samtidigt! Vi fortsatte vår färd och gjorde nästa stopp vid Toparfloden, vilket blev lite mer produktivt med ytterligare en vitvingad hackspett, två dvärgrördrommar, två ägretthägrar, ett häckande par shikra, flera azurmesar och en pungmeshybrid. Vinden hade nu lagt sig och solen sken åter behagligt från en blå himmel och man kunde inget annat än att bara trivas! Vi hade dock en långt att färdas denna dag, så vi for vidare framåt på en tillfälligtvis ganska dålig och skumpig väg. Efter bara en liten stund blev det att stoppa igen, då en rördrom stod helt öppet intill vägen. Nästa planerade stopp blev vid den muslimska gravplatsen vid Zheltoranghy, där vi fick jobba en stund innan målarten var klar. Men till slut satt i alla fall en snygg saxaulsparvshanne länge och väl på en byggnad, så alla kunde avnjuta honom. Ytterligare några sparvar for av och an mellan buskarna och totalt summerade vi 8 saxaulsparvar på lokalen, samt ytterligare en shikra och flera sjungande saxaulsångare. Vi lämnade gravplatsen vid 12 30 och körde den korta biten till Turangaskogen, vilket var vårt nästa mål och inplanerade fältlunchsstopp. Men innan lunchen kunde serveras hade vi arter att se, så vi började vandra in i den gamla och glest bevuxna skogen. Vi hann dock inte gå många meter från bussen förrän flera ex av målarten turkestanduva hittades. En ganska liten duva, mest påminnande om skogsduva, men med ett väl markerat gult fält runt ögat. Vi noterade samtidigt flera vitvingade hackspettar och turkestanmesar. Efter en som vanligt välsmakande fältlunch med nudlar, pulvermos, korvmackor, frukt och juice promenerade vi runt en stund i skogen och avnjöt dess exklusiva avifauna. Förutom mesen, spetten och duvan kunde vi även föra in saxaulsparv på lokalens dagslista. Klockan 14 20 lämnade vi Turangaskogen bakom oss och inledde vår ca 30 mil långa transport tillbaka mot Almaty. Dock sinkades vi i vår färd då vi plötsligt fick punktering på ett av bussens däck. Själva däckbytet var dock tämligen snabbt avklarat av chauffören, med viss assistans av Breider, men försöket att få det lagat i byn Bakanas var både drygt och resultatlöst. Så med ett fortfarande tomt däck fick vi chansa på att inga fler punkteringar skulle drabba oss och vi styrde åter kursen mot Almaty. Vid den stora reservoaren vid Kapshaghai blev vi stoppade i en poliskontroll och en glad och 13
nyfiken konstapel fick se alla våra pass. På grund av däckstrulet anlände vi något försenade tillbaka till vårt hotell i Almaty runt klockan 21. Torsdagen den 1 juni: Smärre sovmorgon och frukost kl 6 30, med avfärd en timme senare. Tyvärr fick inte den av gruppen uppskattade assistenten Ruslan följa med på vår kommande tur upp till Alakol, utan han ersattes (tämligen bedrövad) av en ung tjej med smeknamnet Kasya. Ruslan kom dock till hotellet på morgonen för att säga farväl till oss, vilket var uppskattat. Som vanligt slöt även Lena upp vid hotellet och denna gången hade hon med sig vykort till försäljning för de som behövde sådana. Kasya och Andrey. Med regntunga skyar över oss inledde vi så den drygt 60 mil långa färden mot Alakol, i de allra östligaste delarna av Kazakstan och mycket nära den kinesiska gränsen. Som tur var hade den gamle långsamma japanska ökenbussen nu ersatts av två modernare och betydligt snabbare och bekvämare minibussar. Med Kasya ständigt kvittrande med de unga chaufförerna och däremellan sjungandes hitlåtar direkt från Kazaktoppen blev stämningen tämligen uppsluppen i bussen. En bit norr om Almaty sprack himmeln åter upp och solen spred som vanligt sina sköna strålar över oss. Resans första stopp gjordes i bergspasset Arharly, strax sydväst om Saryozek. Tämligen omgående hittade vi där den eftersökta östliga klippnötväckan, då ett par höll på att mura sitt bohål i klippväggen. På lokalen fanns även några berghöns och flera nunnestenskvättor, varav en spännande hanne av den sällsynta vitstrupiga formen vittata. Strax efter att vi svängt norrut vid Saryozek stannade vi på nytt, denna gången i en koloni med backsvalor. Vi gick fram mot slänterna så vi fick en bra överblick över bohålen och letade där en stund innan vi lyckades lokalisera några bleka backsvalor av arten/rasen diluta. När man väl fick ögonen på rätt fågel bland alla vindsnabba svalor, var de ganska enkla att skilja ut de bleka på sin ljusgrå ovansida och avsaknad av bröstband undertill. Andrey som hade varit i kolonin och ringmärkt påstod att ca 80% av svalorna där var diluta, fast vi såg bara några få vi kände oss helt säkra på. Möjligen fanns där även hybrider, då vi såg fåglar med halvkraftigt bröstband. Eller är variationen hos diluta ganska så stor? Det finns säkert mer att gräva i när det gäller den formen, för hugade taxonomer! Vi fortsatte vår färd längs en till stora delar orörd landsbygd, med böljande gräskullar och mängder av blommor som färgade kullarna ömsom gula och ömsom blå som för att hälsa oss svenskar välkomna dit. Längs vägen satt verkligen mängder av svenska försommarrariteter som blåkråkor, biätare, härfåglar, svartpannade törnskator, rosenstarar och stäppsparvar och prickade telefonledningarna. Efter två stopp vid nitiska poliskontroller i höjd med storstaden Taldykorghan tog vi ett mer frivilligt stopp för fältlunch på en avstickare intill vägen. I höjd med Zhansugirov fick vi göra en tvärnit med bussarna då en tatarfalk flög över vägen och ställde sig och ryttla (!) en stund innan 14
den sakta drog vidare. Det är en märklig syn att se storfalkar som ryttlar! I dundrande åska närmade vi oss till slut den långa resans mål, på till slut ganska dåliga och långsamma vägar. Så först runt 20- tiden på kvällen rullade in vid vår förläggning för tre nätter, bestående av små trästugor intill Alakols strand vid Akshi. Ett snabbspan ut över vattnet gav våra första två svarthuvade trutar och en stor koloni med mörka fisktärnor, innan vi gick till matsalen för kvällens middag och artgenomgång. Fredagen den 2 juni: I ett lätt regn inledde vi dagen med att spana över havet i ett resultatlöst försök att få se någon av de minst sagt svårsedda relikmåsarna som häckar på de väl synliga, men ändå ack så otillgängliga öarna i sjön. Frukosten serverades sedan klockan 5 30 och en trekvart senare gjorde vi oss klara för avfärd. På väg ut från förläggningen sågs en minervauggla som satt på några gamla rester av husgrunder intill vägen. Ut på den dåliga vägen igen, mest bestående av söndertrasad asfalt och massor av hål som chaufförerna fick köra slalom mellan. Efter en stunds körning västerut svängde vi av huvudvägen och körde ner mot sjön igen. Plötsligt blev det tvärstopp på bussarna då det helt oväntat stod tre stortrappar på fälten just intill vägen. Vi smög ut från bussarna och fick fantastiskt fina obsar på de maffiga och normalt så skygga trapparna. Verkligen en kul överraskning! Vi fortsatte fram och stannade nästa gång vid en lokal med chans på starrsångare. Men vädret var inte det allra bästa, med lätta skurar, varför det var tämligen tyst i markerna. Inte ens de förväntade myriaderna av myggor var på alerten, men det var vi å andra sidan ganska så glada för! Vi fortsatte och stannade kort intill en järnvägsbro, där biätare och blåkråkor häckade i sandbrinkarna. Försiktigt körde vi över den lilla ån med bussarna och utan att köra fast kom vi över på andra sidan, där vi fortsatte på en liten grusväg ut över de öppna madliknande markerna. Där var gulärlor av rasen feldegg riktigt allmänna och som typiskt för de östliga formerna av rasen hade alla mer eller mindre vitt under näbben, mellan den svarta hjässan och den gula strupen (s.k. "melanogrisea"). Även några snygga blåhakar (pallidigularis) satt ute i de höga vassliknande grästuvorna, liksom flera svarthakade buskskvättor (maurus) och någon ängshök jagade över gräsmarkerna. Vi fortsatte fram längs vägen och gjorde regelbundna stopp för att spana av omgivningarna. Alla sånglärkor granskades minutiöst i hopp om att finna en mindre sånglärka och alla fältpiplärkor kontrollerades så vi inte missade någon större piplärka. En promenad tog oss ner till vattenkanten och vi kunde på närhåll studera alla häckande styltlöpare och de vitvingade tärnorna som graciöst dansade över vattnet. I vassen satt gott om trastsångare i en kraxande ljudmatta och bland dem enstaka fältsångare. Då vi fortfarande inte hade fått kanonobsar av den sistnämnde, prövade vi att spela upp lite sång av fältsångare. Och vips så satt två fältsångare helt öppet på nära håll och lät oss villigt studera handpenneprojektion, stjärtrundning, ögonbrynsstreck och annat intressant. Efter avslutad skådning på de fina och fågelrika maderna körde vi tillbaka till vår förläggning, för ett lunchbreak mellan 14 30-15 30. Efter lunchen körde vi åter upp på den dåliga asfaltsvägen, men tog denna gång av österut. Efter ett tag svängde vi av åt höger, upp mot Dzungarianbergen som var eftermiddagens mål. Vädret var fortfarande lite ostadigt, med skurar till och från. Men de vackra bergen med mjukt böljande kullar i olika gröna och röda färgnyanser gjorde att man glömde både väder och regnstänk. Längs vägen satt flera röd- och tornfalkar på trådarna och på en telestolpe satt en maffig kejsarörn. Vi fortsatte mot eftermiddagens huvudmål och stannade till slut strax efter att vi passerat en fors. Så fort vi klev ur bilarna slog en hälig doft av malört mot oss, liksom på många andra ställen under resan. Vi spred ut oss började 15
leta efter lokalens målart och snart signalerade både Ingrid och Håkan samtidigt att de hittat det vi sökte, då bägge hade funnit var sin sjungande ängssparv. Regnet hade nu upphört och det var till och med lite blåa luckor på himmeln där solen tittade fram, så vi kunde verkligen njuta i fulla mått när vi studerade de fina sparvarna på sin extrema västgräns av utbredningsområdet. Hannarna var verkligen utsökt vackra och bägge könen visade upp sig fint förs oss. Totalt hittade vi 3 hannar och 2 honor på lokalen, utan att egentligen anstränga oss ett dugg! Mycket nöjda med eftermiddagens lyckade bergstur körde vi klockan 18 30 åter ner mot vår förläggning för middag och artgenomgång, innan sängarna väntade på våra trötta men lyckliga kroppar. Lördagen den 3 juni: Återigen inleddes morgonen med ett resultatlöst reliktmåsspan över sjön, innan frukosten serverades klockan 6 30. Strax efter klockan 7 klev vi ombord på den båt som skulle ta oss ut på Alakols stilla vatten, i ett försök att öka våra chanser att se någon av de gäckande relikmåsarna. Vi puttrade ut längs kusten och såg stora mängder rödhuvade dykänder som alla lyfte i en gigantisk flock på flera hundra fåglar. Där fanns även både vit och krushuvad pelikan och med jämna mellanrum kom kaspiska och svarthuvade trutar och spanade in om vi hade något ätbart ombord. Efter ett tag stannade skepparen intill en liten sandrevel och landgången lades ut så vi kunde lämna båten och gå iland på ön, vilket blev en verklig höjdpunkt. På den lilla ön häckade nämligen runt 380 svarthuvade trutar och 170 kaspiska trutar och det var en fantastiskt häftig upplevelse att få se dem på så nära håll. Särskilt de svarthuvade uppskattades väldigt, då de är mycket eleganta fåglar och även normalt icke trutintresserade skådare kan inte annat än att gilla dem! Fotografernas kameror gick varma och minneskorten fylldes snabbt med trutbilder i alla möjliga vinklar och positioner. Så trots att reliktmåsarna återigen uteblev var det en nöjd grupp som kom tillbaka till vår förläggning strax efter 9 30. Efter båtturen kändes det skönt att ta en lugn stund, så vi unnade oss en siesta fram tills lunchen som serverades 11 30. Några passade på att sova lite, medan andra skådade eller fotograferade omgivningens alla spännande fågelarter. Till exempel häckade härfågel runt knuten och stararna av denna östliga ras var högst intressanta, då de bar en närmast fläckfri dräkt lik svartstarar. Livsnjutaren Gert passade på att bättre på solbrännan inför hans kommande vistelsen på fotbolls-vm i Tyskland efter vårt hemkomst. Efter lunchen körde vi ut på en lerig väg och gick en promenad över några ganska fågeltomma strandängar. Enkelbeckasin blev i alla fall ny resart, men fågeltillgången gjorde att vi bröt upp efter ett tag och körde tillbaka mot förläggningen lite tidigare än vanligt. På vägen dit passade vi på att besöka den enda lilla butiken som fanns i byn och länsade den nästan helt på chips, öl och glass. När vi sedan samlades för att äta kvällens middag i matsalen, var Andrey något försenad. När han väl kom berättade han att det just hade kommit en reliktmås flygande just utanför hans stuga, precis när han skulle gå till middagen! Hmm, vilken jäkla osis då! Tja, de finns där alltså trots allt, de där usla måsarna. Men det var hemskt var svårsedda de ska vara då! Söndagen den 4 juni: Upp i ottan för ett sista försök att se någon reliktmås, men tyvärr ett lika resultatlöst försök som de tidigare. Frukost klockan 5 30 och sedan packade vi in oss i bussarna för återfärd mot Almaty. Vi stannade ett par gånger längs den dåliga asfaltsvägen för att en gång för alla reda ut "falkträsket" och kunde konstatera att de flesta av alla torn/rödfalkar på ledningarna verkligen var rödfalkar, vilket vi också misstänkt. Verkligen kul att se att den arten är så pass vanlig någonstans! Även tre stortrappar 16
hittades på håll, men det är väl ganska hög sannolikhet att det var samma fåglar som vi såg dagen innan (även om det inte var riktigt på samma ställe). Innan vi lämnade Alakol för gott ville vi göra ett sista försök på starrsångare och Andrey navigerade ut de bägge bussarna på de sämsta och mest leriga vägarna man bara kunde tänka sig. Men efter bara en mindre fastkörning lyckades vi ta oss fram till rätt område. Vi spred ut oss och lyssnade allt vi kunde, men en måttlig vind störde ganska ordentligt. Andrey förkunnade dock att han hade hört en kort sångstrof från starrsångare, men trots att vi stannade länge för att lyssna och även spelade upp starrsångare på minidisken förblev fågeln tyst. I de sanka madmarkerna växte fina ängsnycklar. Klockan 10 30 lämnade vi så Alakol bakom oss, för att inleda den långa transporten tillbaka till Almaty. Vid ett stopp på en bensinmack fick den uppenbart glasstörstande gruppen stilla sina begär och de flesta hade snart varsin glasspinne i handen. Liksom under uppresan lös blomsterprakten från de böljande kullarna längs vägen, där råkkolonierna avlöste varandra och "försommarrariteterna" trängdes på telefonledningarna. Ett lunchstopp gjordes vid Aksufloden, vilket visade sig vara ett lyckat drag. Över lunchbordet kretsade såväl en mörk dvärgörn, som 3 maffiga grågamar. På en gruskulle satt även en nunnestenskvätta. Ytterligare en grågam noterades senare över vägen, liksom en hornuggla som satt i en allé intill vägen. Fikastopp vid Aksufloden. För att få sträcka på benen lite gjorde vi ett nytt stopp vid Arharly och återigen sågs två östliga klippnötväckor där. Denna gången med 1 ex vid boet och ett annat exemplar på andra sidan vägen, vilket kändes som en annan fågel än häckparet. Efter en lång dags körning rullade vi till slut trötta in i Almaty strax innan klockan 20 och körde direkt till vårt gamla vanliga hotell. Det var då dags att ta farväl av Andrey, som inte skulle följa med oss upp till stäppen. Vi tackade honom alla innerligt för hans ovärderliga lokal- och fågelkännedom, vilken hade givit oss en mängd fina fågelupplevelser. Måndagen den 5 juni: Dagen inleddes med en välbehövlig sovmorgon, innan frukosten serverades kl 9 00. Strax efter klockan 10 lämnade vi hotellet och körde mot flygplatsen, för att ta inrikesflyget mot Astana och inleda resans sista etapp. I förmiddagens medeltäta stadstrafik kom vi fram till flygplatsen på bara 50 minuter. Vid flygplatsen mötte Svetlana Annenkova upp, som skulle bli vår lokalguide under stäppturen. Vårt flyg lyfte på utsatt tid och landade 1,5 timme senare i Kazakstans huvudstad Astana. Vi fick snabbt ut vårt bagage och äntrade den väntande bussen och begav oss iväg. I alléerna precis efter flygplatsen gjorde vi vårt första stopp, för att avnjuta flera aftonfalkar. Vi passerade utkanten av Astana och kunde snabbt konstatera var alla pengar för upprustning och renovering placerades i Kazakstan, då Astana var en betydligt modernare och "glammigare" stad än den smått nedgångna (men betydligt charmigare) Almaty. Vi kunde även beskåda ett stort förkolnat byggnadsverk, vilket hade drabbats av en storbrand bara någon dag innan vår ankomst. Vi susade vidare och lämnade snart Astanas utkanter bakom oss, där vi satte kurs mot sydväst och ut mot den vidsträckta grässtäppen. I trädalléerna som kantade vår väg trängdes aftonfalkarna med enstaka bruna glador, uppenbarligen ditlockade av mängder av trollsländor som 17
sökte lä från vinden bakom trädridåerna. Sista bussen hittade även en ung större skrikörn. Till slut lämnade vi allt vad träd och buskar heter bakom oss och fortsatte vår färd ut på en helt platt och till synes oändlig grässtäpp, där snart de första stäpphökarna, jungfrutranorna och svartlärkorna dök upp. Över stäppen jagade även några svartvingade vadarsvalor. Strax intill byn Orazag, 61 km från Astana, stannade vi för att leta efter de stäppvipor som hade setts där några dagar tidigare. Och visst fanns de kvar! Tre läckra vipor hittades av Claes, en bit ut på stäppen. Strax därpå kom även ett par vitvingade lärkor och for förbi, vilket gjorde att vi i princip hade gjort en clean up på stäppen inom en timmes tid! Nu kunde vi alltså bara ägna oss åt njutskådning resten av tiden! Vi fortsatte att sakta skåda oss fram längs de öppna markerna, där stäppens fjädergräs glimmade som vackra silverfält i solen och vi njöt i fulla drag av varje stäpphök som jagade, mängden svartlärkor och de läckert kontrastrikt tecknade vitvingade lärkorna. Gulärlor av den fräcka rasen beema var allmänna, jungfrutranor stod parvis lite här och var och som pricken över i:et sken solen behagligt över oss hela tiden. Återigen fick man nypa sig i armen för att försäkra sig om att man inte drömde, för vilken gång i ordningen vi hade behövt göra det under resan hade vi för länge sedan tappat räkningen på! Kazakstan är verkligen ett land där superlativen kan staplas på varandra till en skyhög känsla av euforiskt välbefinnande! Att sedan lärkorna och stäppviporna hade gjort att Gerts 10-itoppönskelista var fullbordad, visade ju bara än en gång vilken fin resa vi hade fått uppleva! På några stolpar längs vägen satt en stäppörn och vi fick uppleva ett kul "slagsmål" mellan en örnvråk och en hare. Först dök örnvråken ett par gånger mot haren, som inte tog någon större notis om dess anfallare. När vråken sedan satte sig på marken var det harens tur att gå till anfall för att skrämma iväg vråken! De trutintresserade kunde jämföra utseendet på "stäpptrutarna" av rasen barabensis, med de kaspiska trutar vi sett tidigare under rean. Och nog tycktes dessa på stäppen ha mer drag av heuglini än av cachinnans!? Spännande saker, de där trutarna! Först vid 20-tiden anlände vi till vår förläggning för de kommande nätterna, mitt ute i Kurgalgin Nature Reserve. De små trästugorna var strategiskt placerade intill en slättsjö, mitt ute på stäppen. Detta innebar att man slapp den långa transporten fram och tillbaka till något hotell i Astana, som tidigare resor tvingats göra. Nu kunde vi istället gå upp när vi ville på morgonen och börja skåda så fort vi stängt stugdörren bakom oss! Efter avslutad middag och artgenomgång vaggades vi till sömns av stäppens ljudkuliss! Tisdagen den 6 juni: Vi vaknade till en kall morgon på stäppen, där vinden bet i kinden innan solen hade börjat värma ordentligt. Morgonskådningen innan frukosten gav lite nya resarter, som storlom, brunand och skäggmes, samt ett nytt raskryss på stenfalk (pallidus). I vasskanten bakom förläggningen häckade ett par blåhakar och hannen var verkligen en äkta exhibitionist som älskade att visa upp sig! Frukosten serverades klockan 6 00 och avfärden deklarerades 45 minuter senare. Alexei Koshkin som arbetar som ornitolog och tillsynsman i reservatet slöt upp och följde med oss ut på vår tur. Det stod snabbt klart för oss vilken fantastisk lokalkännedom han hade, då han kände till varenda liten väg och varenda fågel på den för oss till utseendet så homogena stäppen. Vi passerade idag två stäppörnar på sina stolpar och längs vägen ses mängder av svartlärkor och några vitvingade lärkor. Det var även kul att se hur ägretthägrarna hade anpassat sig till den rikliga förekomsten av sork och därför stod utposterade mitt ute på stäppen på 18
sorkjakt! Alexei navigerade oss säkert fram på de små vägarna och plötsligt stod vi och tittar på 7 adulta stäppvipor alldeles intill vägen. Efter att ha avnjutit de läckra viporna ett tag for vi vidare, med nya mål i siktet. Snart var det dags för nästa stopp och denna gången var det mitt i en stor koloni med svartvingade vadarsvalor, där obsarna blev precis hur bra som helst! En promenad över ett fält med lite längre gräs producerade på nytt en massa svartlärkor, de är verkligen vanliga där på stäppen, liksom flera vitvingade lärkor. Alexei och Svetlana. Resterande delen av förmiddagen tillbringade vi med att besöka flera grunda slättsjöar med kul våtmarksarter och fullt av diverse arter rastande vadare på väg norrut. Särskilt talrik var småsnäppan, som rastade i tusentals - under hela dagen uppskattade vi runt 10 000 rastande småsnäppor, en smått fantastisk siffra! Där fanns även ett par tusen smalnäbbade simsnäppor, samt ett 15-tal dammsnäppor, enstaka svarthuvade trutar, några långnäbbade måsar, en hanne kopparand och sjungande vassångare, samt rörsångare och sävsparv av andra raser än de vi är vana vid hemifrån. Vi körde sedan tillbaka till vår förläggning för lunch mellan klockan 13-14 och därefter körde vi norrut för lite eftermiddagsskådning. Nya vadarflockar spanas igenom och bland annat sandlöpare fördes till artlistan. I några små nyponbuskar sjöng ett par stäppsångare, vilka visade upp sig förträffligt fint för oss alla. Däremot visade sig de "utlovade" hundratals långnäbbade måsarna bara ställa upp med fyra förbiflygande fåglar! Senare kunde vi utanför vårt boende avnjuta en lugn och underbart skön och stilla försommarkväll, där vassbältets fåglar höll konsert och storlommarna ropade i fjärran. Onsdagen den 7 juni: Till skillnad mot gårdagens kylslagna morgon, upplevde vi denna dag en lugn, stilla och underbart skön morgon. Liksom under gårdagsmorgonen serverades frukosten vid 6 och avfärden gjordes en kvart i 7. Då ljuset inte hade varit det allra bästa då vi besökte viporna och vadarsvalorna under gårdagen, beslöt vi snabbt att göra återbesök på de bägge lokalerna idag eftersom nu ljuset var närmast perfekt. Vi inledde dock först med att spana in en liten flock vinterhämplingar av stäpprasen kirghizorum och sedan gjorde vi ett kortare stopp i en pöl där hela 38 kopparänder kunde avnjutas, tillsammans med grå- och svarthakedoppingar. Idag var stäppörnarna tre till antalet. När vi anlände till stäppviporna överraskades vi av en fantastiskt ansamling på hela 40 adulta fåglar, samt flera små dunungar. Vi kunde nu förstå dess engelska namn (Sociable Plover), då de samarbetade i flock för att vilseleda och köra bort alla inkräktare. Det innebar samtidigt att de landade alldeles nära oss, till fotografernas tillfredställda lystmäte och Breiders snabba kamera smattrade som den värsta vassångare när viporna förevigades. Vi träffade även två lokala biologer som arbetade med ett övervakningsprojekt, där man satte ut kameror intill vipbona. Man hade faktiskt noterat hur bland annat sislarna rövar bona på ägg! Oerhört nöjda med föreställningen lämnade vi viporna bakom oss och körde 19
tillbaka till de svartvingade vadarsvalorna, vilka bjöd på en lika fin show som viporna hade gjort. Än en gång smattrade det i kamerorna och minneskorten fylldes snabbt med bilder. Vi stannade vid ytterligare några slättsjöar för diverse återkommande våtmarksarter, innan det var dags att återvända "hem" för lunch. På vägen mot förläggningen kunde vi även bevittna en spelflygande stäpphökshanne, som med våghalsiga volter i luften, störtdykningar och senare på marken med högt ställda, fladdrande vingar försöker imponera på sin tilltänkta hona. Vad kräsen hon verkade vara då, vi som blir till oss bara av att spana in hans svarta kil i handen! Efter lunchen tog vi en avkopplande siesta runt vår förläggning, där vi njöt av den sköna solen, spankulerade runt i omgivningarna eller tog en härlig utomhusdusch i det soluppvärmda vattnet. Under eftermiddagen gick vi en gemensam promenad från förläggningen och till några närbelägna vikar i den stora slättsjön. Vi inledde med att besöka en häckplats för den ljusa stäpprasen av stenfalk (pallidus), i ett av de få träden stäppen hade att erbjuda. Hannen var verkligen smakfullt tecknad i sin ljusa dräkt. I boet fanns honan med tre ganska stora, men ännu duniga ungar. Innan det blev reservat hade det tydligen bott runt 1000 personer i en liten by där vi gick. Nu bestod resterna av denna by enbart av några förfallna ruiner, som nu istället fick bli boplats åt en tornfalk. Alexei klättrade upp till redet och plockade fram en liten tornfalksunge ur boet och konstaterade samtidigt att de snart var stora nog att ringmärkas. Vi fortsatte med att spana av vattnet och hittade en del lustiga kopparänder, där hannarna mer såg ut som en leksaksanka i plast än en äkta fågel. I vassarna fanns gott om skäggmes, samt enstaka blåhakar, rörsångare, sävsparvar och sjungande vassångare. En familj rävar och en simmande bisamråtta kompletterade resans däggdjurslista, men i det stora hela kändes promenaden ganska så lugn. Naturligtvis skönt att gå där i solen, men inte så produktiv! Men lite kulturpoäng samlade vi dock på oss, då Alexei berättade om hur man förr fångade saigaantiloper i särskilda fångstgropar. Nu var groparna dock mest igenväxta svackor i terrängen. Han berättade även hur folk på flykt hade bott i primitiva underjordiska hus där, mest påminnande om en jordkällare. Man kan ju bara tänka sig de vedermödor de stackars människorna fick genomlida, inte minst vintertid då det blir ordentligt kallt på stäppen! Då värmde det nog inte ens att de hade svartlärkor på tomtlistan! Kvällens artgenomgång höll vi utomhus, i den lilla paviljongen vid förläggningen. Vi satt där och njöt av ännu en skön försommarkväll, samt tullade på den nya leveransen av öl som under dagen hade anlänt till campen. Det började så smått bli dags att sammanfatta våra upplevelser i detta spännande Centralasiatiska land, där den vackra naturen ännu är orörd i stora områden och där fågelrikedomen och artdiversiteten fortfarande är hög. Visserligen lever fortfarande en del spår kvar från den långa Sovjettiden och infrastrukturen har ännu stora utvecklingsbehov, men i det stora hela hade vi upplevt en mycket smidig resa, där alla arrangemang hade flutit på som planerat. Vi kröp sedan in i våra små trästugor, för en sista natts sömn på stäppen. Torsdagen den 8 juni: Återigen fick vi uppleva en skön och underbart stilla och behaglig morgon. Vilken kontrast mot vår första, kyliga morgon på stäppen! Nu kunde vi i den ljumma morgonen beskåda resans sista svarthuvade trutar och ta farväl av familjen blåhake i vasskanten, innan frukosten serverades klockan 6. En trekvart senare packade vi in oss i bussarna och tog farväl av våra värdar, innan det var dags att lämna stäppen och åter sätta kurs mot Astana och eftermiddagsflyget tillbaka till Almaty. Längs vägen såg vi en sista 20