Historien om Garreau Hur hittade ni Garreau? Hur kommer det sig att det blev just det här stället? Göran och jag brukade berätta historien om hur vi hittade och byggde upp Garreau tillsammans. På verandan, i anslutning till välkomstdrinken. Göran lever inte längre, men Garreau lever vidare. Garreau, en plats där skrönor föds sa Rolf Lysell som numera är en av de delägare som ansvarar för att verksamheten drivs vidare. Skrönor föds och historier skapas i och runt denna plats på den franska landsbygden. Jag vill dela med mig av historien om hur allt en gång började. En livsdröm Château Garreau är svaret på en livsdröm, en vision. Den dök upp i en av de långa samtal jag och min far brukade ha om livet. Du borde ha ett fjällhotell, Lena sa pappa, du gillar ju både människor och skidåkning. Jag kan vara klok gubbe, sitta vid brasan och berätta historier. Det lät mycket trevligt. Jag bytte så småningom ut fjällen mot alperna och såg framför mig ett litet pensionat i Franska alperna. Frankrike skulle det vara, jag blev förälskad i detta land redan som tonåring, och då menar jag inte bara de franska pojkarna. Det ärr något med kulturen här, med hur människor är mot varandra. Att de inte är rädda för konflikter, att man få vara som man är, att inte behöva be om ursäkt, att få visa alla sina känslor, att bli sedd och mött som människa i alla situationer. Listan kan göras lång, jag stortrivdes i Frankrike och ägnade mycket tid åt att lära mig detta krångliga språk. Efter fyra års Uppsalastudier i internationell ekonomi tog jag jobb hos Snöresor i franska alperna. Nu skulle hotelldrömmen studeras på plats. Vad jag upptäckte var att driva hotell handlar om att vara på hotellet, medan gästerna är ute i skidbacken. Hotelldrömmen läggs i malpåse, livet fortsätter i Sverige. Jag jobbar med förändringsarbete i stora organisationer, fascineras mer och mer över hur vi människor fungerar, och inte fungerar tillsammans. En idé formas i huvudet - tänk om man skulle ha ett stort hus i Frankrike dit människor kunde komma för att utvecklas, både genom yttre upplevelser, vandring, skidåkning, hästar, äventyr, livsnjutning. Och genom inre upplevelser, qigong, yoga, meditation, kreativitet och möten med andra som är helt olika en själv. Jag har ingen aning om hur, eller när eller var. Och inga pengar heller för den delen.
Ett övergivet hus i Frankrike ropar på hjälp År 2000 händer många märkliga saker. I april håller jag och min vän Lena G i en workshop på Yxtaholms slott. Deltagarna får en uppgift att förflytta sig fem år framåt i tiden och måla varsin tavla, en visionsbild av hur livet ser ut 2005. Jag målar huset i Frankrike med människor, musik, kreativitet, hästar, berg och hav. Med på samma workshop är Göran, han målar ett stort hus med djur, människor, berg, hav och texten European Life Style Centre. Två visioner pekar åt samma håll, kanske uppfattas vibrationerna av ett gammalt övergivet hus i sydvästra Frankrike. Kanske är det huset i sig som känner att nu får det vara nog, nu har jag fått stå här och förfalla i 35 år, nu vill jag ha liv och rörelse i mina fina salonger igen!. Kanske är det denna energi som får en grupp ryttare att ta en ny väg sin sista dag på en långritt. Pierre Cheminau är före detta jockey som nu försörjer sig på att ordna långritter med olika teman i Frankrike, hans kunder kommer bland annat från Sverige. Just denna dag i början av juli år 2000 leder han sin grupp mot Sauternes. Han tar en liten grusväg som han inte provat tidigare och kommer förbi ett gammalt övergivet hus med två torn, sönderslagna fönster och vildvin som täcker hela fasaden. Det är något speciellt med huset, och med platsen. Pierre blir nyfiken, varför står ett hus och förfaller just här? Han rider vidare, genom skogen upp mot Garreaus grannslott Château Ricaud. Här träffar han på Jackie Barbarreau, de båda männen börjar prata med varandra och Pierre får reda på att det övergivna huset heter Château Garreau. Det tillhör hans arbetsgivare Alain Thienot, som är en stor vinmagnat och bor uppe i Champagne. Han äger fyra slott i Bordeuxregionen, Jackie är förman över dem alla. Garreau fick de på köpet när de för länge sedan förvärvade den stora vinegendomen Ricaud. En dag ska vi renovera Garreau till en av M Thienots döttrar berättar Jackie. Men, fortsätter han, om du frågar mig personligen så skulle jag hellre se att någon kom och övertalade Alain Thienot att sälja Garreau, jag tycker inte om att det står ett förfallet hus på våra fina ägor och vi kommer aldrig få tid över att renovera stället. Pierre och hans ryttare är på väg därifrån, de vill inte missa den planerade lunchen i Cadillac. Men innan de säger au revoir sticker Jacky åt Pierre en liten lapp med ett telefonnummer på. Ta den här lappen, här är telefonnumret till Alain Thienot. Du som träffar så många människor från olika delar av världen på dina långritter, kanske det en dag dyker upp någon som är på jakt efter ett ställe att renovera och som skulle kunna prata med Alain Thienot
Garreau blir upptäckt Sommaren 2000 tänkte vi att det vore trevligt med en ridsemester. Göran och jag har nyligen flyttat ihop med våra sammanlagt fyra barn, två katter, tre hundar och två hästar. Görans dotter Emieline och hans sons flickvän Linda skulle följa med. Jag kontaktar Häst och Sportresor för att boka en ridresa i Bretagne där vi senare skulle hyra ett hus med resten av familjen. Just den ridresan var fullbokad. Ta den här i stället, den är väldigt trevlig har jag hört, Historisk Ritt i Perigord Sagt och gjort, jag bokar sex dagars ridande mellan medeltida städer och riddarborgar i sydvästra Frankrike. Det är ett fantastiskt äventyr och att komma inklapprandes till häst i städer som byggdes på 1200-talet känns helt rätt. Han som leder ritten heter, Pierre Cheminau. Sista kvällen sitter vi och pratar, och i en bimening säger jag att det någon gång i en framtid skulle vara kul att äga ett hus i Frankrike. Pierre tittar på mig med sina bruna skrattande ögon och säger Lena, je sais ou se trove ta maison. Och så berättar Pierre att han exakt en vecka tidigare tagit en ny väg sista dagen på en ritt med temat Vinprovarritt i Bordeaux, och kommit förbi ett övergivet gammalt hus med två torn... Han tar upp den lilla lappen ur fickan på sina slitna ridbyxor, lappen med telefonnumret till Alain Thienot. Jag är alltså den utvalde som ska övertala denne man att sälja sitt hus. Vi får med oss en handritad karta över området kring en stad som heter Cadillac, Château Garreau är utmärkt med ett rött kryss. Vi tar oss i vår BMW till Cadillac, det ösregnar och är lunchdags. På en av den lilla charmiga stadens krogar äter vi en utsökt Entrecôte Bordelaise och dricker ett gott rödvin från Château Verteuil. Efter lunchen börjar letandet. Vägarna är små och smala, byarna avlöser varandra. Jag får syn på en skylt - Château Verteuil Titta, det är ju vingården där de gör vinet vi drack till lunch, vi åker dit och frågar om de vet var Garreau ligger. Vi kör in på gårdsplanen och knackar på, Madame kommer ut med papiljotter i håret, vi berättar vårt ärende, hon är översvallande vänlig och glad och ropar på sin man som så klart vill visa oss sin vinproduktion. Vi får varsitt glas, mannen visar runt och pratar oavbrutet. Jovisst han kände de som för länge sedan bodde på Garreau, på den tiden det var en ansedd vingård och även borgmästarbostad. Vinet förvarar han i stora tankar i golvet, vi hissar ner våra glas för att smaka på nittonhundratalets sista årgång. Han har även rosé och vitt och en kompis som gör ett förföriskt gott sött vin från St Croix de Mont en bit bort. Vi tänker att om alla är så här trevliga så är det här en bra region. Vi får eskort av M Verteuil ända fram till Garreau. Sista biten är mer lera än väg och vår BMW känns som ett otroligt olämpligt fordon. Regnet öser ner. Huset är väl igenbommat men skyltar som anger att det är bäst att hålla sig borta, annars... Görans dotter sitter kvar i bilen. Jag går inte in, det bor spöken där. Vi andra tar oss in från den fallfärdiga terrassen igenom ett trasigt fönster. Det är mycket mörkt i huset, inga lampor finns, vi hör ljud, någon annan är här. Tar några bilder med blixt rakt ut i mörkret. Det som fastnar i kameran är ingen vacker syn, detta hus har blivit plundrat och invaderat
under många många år. Vi har tur som inte trampar rakt igenom det murkna golvet, trappan till övervåningen törs vi oss inte på. Vi tar oss ut genom det trasiga fönstret, ser ryggen av en man i gammal mörk överrock som försvinner in mot skogskanten. Kanske en hemlös som använder Garreau som tak över huvudet i regnet och som skrämts iväg av våra röster. Vi ger oss av. Jag kliver av i Bordeaux, tar in på ett hotell vid flygplatsen för nästa morgon ska jag flyga upp till Paris och möta Joakim och Mimmi som är nio respektive elva år och som ska flyga själva till Paris. Därifrån ska vi ta oss till Bretagne. På hotellrummet tar jag fram lappen med Alain Thienots nummer, jag tycker inte om att prata i telefon, speciellt inte med människor jag inte känner, och speciellt inte på franska. Men någonting får mig att slå det där numret, och sen kommer orden hur lätt som helst, jag hör mig själv prata på om visioner och drömmar, om hästar och människor och utveckling. Och undrar om han kan tänka sig att sälja stället till oss. Vi har väldigt trevligt i telefon och pratar säkert på i en kvart, vilket för mig är en lång tid. Efteråt undrar jag i mitt stilla sinne vad jag håller på med. Inte har vi tid att ta hand om ett hus i Frankrike, vi håller ju på och renoverar i Sverige, och inte har vi råd heller. Och så blev vi med hus i Frankrike, trodde vi I slutet av augusti får jag ett telefonsamtal i Sverige från ett obekant utländskt nummer. Det är Alain Thienot. Han berättar att han samtalat med sin familj och att de är överens om att de gärna vill ha oss som grannar om vi vill ta hand om Château Garreau. Jaha, vad trevligt hör jag min röst säga, vad kostar det?. En miljon Franc (det var alltså innan Euron infördes), om ni nöjer er med tre hektar land och inte vill ha vinstockar, säger Alain Thienot. Någonting säger oss att detta måste vara meningen, helt fel timing, men vissa chanser kan man bara inte låta gå förbi i livet. Jag ber om lite betänketid. Det tar inte många dagar förrän jag ringer upp igen och säger Ja. Detta Ja innebär att vi bör åka till Bordeaux för att skriva på lite papper och betala en miljon Franc. Han som tar hand om oss är Jackie Barbarreau, en mycket trevlig man, väl ansedd i Cadillac trakten. Vi kommer ner vid lunchtid. Jackie hämtar oss och vi åker till Garreau för att titta på huset, uthusen och skogen som hör till. Solen skiner, druvorna hänger mogna på vinrankorna. Jackie tar oss sedan med till Monsieur Le Notaire (notarien) i Cadillac, han heter Lepouge i efternamn och har en enorm näsa som når ända ner till munnen. Han ser ut att vara typ åttio år gammal. Plirar mot pappret som ska fyllas i med hjälp av hans pekfingrar och en gammal Halda, använder Tippex när han skriver fel på våra krångliga svenska namn. Sådär, underskrifter på några ställen och så enkelt var vi ägare till ett franskt hus. Detta är Frankrike, man går via vänner så ordnar allt sig lätt och smidigt. Man kommer utan kontakter så hamnar man i en av världens mest utvecklade och invecklade byråkratier. Vi fortsätter eftermiddagens ärenden med att fixa en försäkring hos Jackies kompis och ett bankkonto hos en annan av Jackies kompisar. Lätt som en crêpe! Ok, Lena och Göran har köpt ett ställe i Frankrike. I slutet av oktober tar vi med oss några vänner för att åka och titta på det. Regnet öser ner, leran står oss upp till anklarna. Huset är mycket mer fallfärdigt än vi trott. Vi har inte köpt ett hus, vi har köpt en ruin. Ingen av vännerna förstår
någonting. Vi åker ut till havet, där är öde och vackert. Går bland sanddynorna och funderar - vad gör vi nu? Att driva renoveringsprojekt med franska hantverkare. Det svenska livet spinner på i den fart som det har när båda jobbar, tre barn ska iväg till olika skolor, husdjur ska gås ut med och ridas på, läxor ska läsas, mat ska handlas och lagas, ny familj ska jämkas ihop. Var i detta ska drömmen om ett hus i Frankrike utvecklas vidare? Vi låter en kompis till Jacky göra en bedömning av hur mycket det skulle kosta att renovera Garreau, till någonting som liknar ett hus och inte ett spökslott. Får det dystra beskedet att i allt som är gjort av trä så bor det termiter - jaha, finns det termiter i Frankrike? - och, tyvärr så ligger ju huset i kommunen Cadillac och inte i Omet till exempel. För hade det legat i Omet så hade köpet kunnat gå tillbaka, eller priset omförhandlas, om man upptäckt termiter, men inte i Cadillac, köpt är köpt gäller där, med eller utan myror. Och det innebär att ni måste byta ut allt som är av trä. Jaha, tänker jag, det innebär alltså golven, taken, fönstren, dörrarna, takbjälkarna, trapporna, väggpanelerna... men inte ytterväggaran, de är av sten! Projektet går i stå så att säga. Men se det ville inte Garreau, det var inte det hon tänkt sig, huset. Så hon skickar iväg signaler till Norge. Och inte långt efteråt kommer två välklädda normmän och knackar på dörren till G:s jobb, de kommer från ett stort finansbolag och är intresserade av att köpa G:s företag som är mycket lönsamt med cirka trettio anställda. G har i och för sig inte alls tänkt sig sälja företaget men han behöver inte lång betänketid. Svaret är ja, betalning i pengar, inte i aktier tack! Så vi säger Heja Norge som fixade så att vi kunde sätta igång projekt Totalrenovering av Château Garreau. Vi började med att bygga poolen. För man vet ju att pengarna alltid tar slut, och då vill vi inte säga vi har inte råd att bygga pool. Sen pratade vi med Jacky, vår underbare skyddsängel. Och se, han har så klart en bror som jobbar i team med ett gäng mycket duktiga hantverkare från trakten. Och de är specialister på att renovera gamla hus. Vi tänker att om killen rekommenderar sin bror för att renovera ett hus som vi köpt från hans arbetsgivare, och som dessutom ligger granne, då har man torrt på fötterna. Vi litar på att brorsan och hans gäng är de bästa som finns i trakten och säger ok. Jag får ofta frågor om hur det är att jobba med franska hantverkare. De som frågar har kanske läst Peter Mayles bok Ett år i Provence som beskriver ett evigt väntande på hantverkare som aldrig kommer och projekt som aldrig blir färdiga. Jag har helt andra erfarenheter, kanske beror det på att vi tordes anlita brorsan, eller att alla bor i närheten här, eller att de faktiskt är otroligt både yrkeskunniga och yrkesstolta. På ett rörande lite gammeldags vis. Vi begriper att detta är ett Stort Projekt och anlitar därför en arkitekt från Bordeaux, på rekommendation av Bruno i grannbyn Laroque. Arkitekten heter Hugues Touton och hans familj bjuder oss direkt som vänner att bo hos dem i Bordeaux. Vi pratar principer, vi vill gärna att huset ska fortsätta vara franskt, men med vissa inslag av svenskt. Vi inser att projektet inte kommer kunna detaljstyras, det är helt enkelt för många beslut. Vi ger alltså byggteamet relativt fria tyglar att riva ner huset och bygga upp det igen så som ett litet château på franska landsbygden ska se ut. Med facit i hand var detta ett genidrag. De yrkesstolta hantverkarna vill att man litar på dem helt enkelt, då gör
de sitt allra bästa. Många är de detaljer i huset som vi inte har lagt oss i. Ett exempel är färgsättningen. Le Paintre (målaren) är troligtvis i rakt nedstigande släkt från Toulouse Lautrec, han klär sig i manchesterkavaj och har hårpiska. Vi visar honom de tapeter vi valt (från Lim och Handtryck i Sverige) och ger honom fria händer att blanda till nyanser som passar. En annan artist var Christian som handspacklat all yttre fasad. Och hur gör man då? Jo beställer fem olika nyanser av sand som blandas på en palett och sedan påföres för hand. Artisterna fick bestämma, det blev mycket charmigt och vackert. Men ibland hade det behövts en svensk ingenjör, till exempel för VVS. Här skiljer sig fransk och svensk standard avsevärt, vi ringer upprört och meddelar att det rinner vatten rakt genom golvet ner i köket när man duschar i det fina badkaret med lejontassar i det romantiska gröna badrummet på övre våningen, och får svaret. Ja, det är väl bra att vattnet rinner ner, då kan det ju torka igen, annars kan det bli mögel Tja, man vänjer sig, det ligger något i vad de säger, vi har inga plastskikt och därför inte heller några mögelproblem. Så bra. Arkitektens fru Adelie är specialist på att hitta gamla möbler i lador på landet, vi följer henne kors och tvärs till det ena mer osannolika stället efter det andra och lyckas hitta en massa kul saker i fallfärdiga lador bland hönor och lager av damm. Å, så kul! Vi hittar en trattgrammofon, ett enormt bord som funnits i en tingsrätt (som inte fick plats i huset), gamla rostiga lampor som hängt som gatubelysning i Bordeaux, en järnspis (som inte heller fick plats i huset), ett franskt biljardbord och en massa andra saker man helt enkelt inte kan leva utan. Vi lagrar allt så länge hos våra snälla arkitektvänner. När sedan huset är färdigrenoverat ska vi inse att det inte duger att springa runt på loppmarknader. Nej, här krävs mer rationella tag om de sjuhundrafemtio kvadratmeterna ska bli användbara att ta emot folk i. Ingvar Kamprad Emtaryd Agunnaryd, blir vår räddning! Château Garreau är ett charmigt hus på franska landsbygden, hon skulle kunna berätta många historier huset, om alla de människor som av olika anledningar sökt sig hit. En plats för kreativitet och glädje, men också för eftertänksamhet och kontemplation. En mötesplats där människor utvecklas, genom att möta de som är olika, och genom att våga gå utanför sina invanda mönster och ramar. Du som läser detta är en del av visionen som ständigt lever och utvecklas. Idéer och människor kommer och går, men i alla de som varit i och omkring detta hus har någonting hänt. Att vara på Garreau är att göra ett nedslag i det Frankrike som fortfarande är genuint, där livet kretsar kring dagens två måltider och där det alltid finns tid för att samtala och mötas. Soyez les Bienvenus! Lena Forsslund, Cadillac 2013