Predikan, hållen i Korskyrkan, Borås, söndagen den 13 januari 2008. Tema: Ett bönens hus - sann bön är en relation Av Micael Nilsson Frågan kommer i ett förtroligt samtal mellan Jesus och lärjungarna. Frågan kommer efter ett misslyckande. Efter en direktkonfrontation med ondska och mörker. Frågan kommer som ett utslag av frustration, besvikelse inför egna tillkortakommanden men också som ett utslag för att det kunde, ja t.o.m. borde, vara annorlunda. Lärjungarna hade sett Jesus befria människor från demoniska och nedbrytande krafter. De hade sett deras glädje över den nyvunna friheten. Och nu var uppdraget givet också åt dem att sätta de förtryckta fri. Men fast de försökt, och velat så väl, hade det ändå inte gått. Lyssna: När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: "Varför kunde inte vi driva ut den?" Han svarade: "Den sorten kan bara drivas ut med bön." (Mark 9:28-29) Jag tror att många av oss kan förstå lärjungarnas fråga. Jag tror att många av oss vet vad det är att hugga i sten. Att stå där mitt i arbetet, ta i med all kraft bara för att höra spaden slå rakt in i urberget. Jag tror att många av oss vet vad det är att plötsligt möta ett motstånd vi inte mäktar med. Som att vi oväntat sprungit in i en osynlig mur. Och vi undrar varför? Varför lyckas vi inte fördriva det onda? Varför tycks vi inte kunna annat än att stå vid sidan av och se hur ondskan sliter sönder människor, familjer och äktenskap, lag och ordning, lugn och ro. Detta är vad Bibeln berättar. En ond ande, en rastlös demon hade kastat en ung man i elden, om och om igen. Hur många brända människor har vi inte mött? Hur många rastlösa som kastats hit och dit utan att få ro har vi inte mött. Och nog känner vi igen dragkampen om den unga generationen. Just där står några lärjungar med sina frågor: Varför Jesus? Vi gör ju som du sa. Eller gör vi inte det? Men våra ord förmår inget. Grabben bränns sönder av ondskan, men vi kan inget göra. Vad är fel? Varför är vår kristendom så fattig på kraft? Det liknar en gammal fråga jag burit omkring på i hela mitt kristna liv: varför blir det aldrig väckelse någon gång. Lite har jag sett. Några, ibland en handfull komma till tro. Liv har förvandlats, t.o.m. familjer. Men landet jag lever i är fortfarande på väg bort från Gud. Vi kan skylla på tidsandan, stoltheten, politisk styrning, ockultism och mycket annat. Men någon stans känns det ändå som att den djupare och mer smärtsamma frågan ändå är den som lärjungarna ställer: Varför är vår kristendom så fattig på kraft? Och vad svarar Jesus? "Den sorten kan bara drivas ut med bön." Jesus svarar att det har med bön att göra. Han säger faktiskt att det finns vissa saker som bara kan åstadkommas med bön. - Be så skall ni få, säger Jesus, på ett annat ställe i evangelierna. Men Jesu bror, Jakob, måste skriva till de troende i sin tid, Jak 4:2-3: Ni vill ha, men får ingenting. Ni dödar av avund, men uppnår ingenting. Ni kämpar och strider. Ni har ingenting, därför att ni inte ber. Ni ber men får ingenting, därför att ni ber illa; ni vill bara tillfredsställa era begär. - Be så skall ni få, sa Jesus. - Ni har ingenting för att ni inte ber, sa Jakob. Ingen kraft, ingen glädje, ingen seger, ingen framgång, ingen verklig tillfredsställelse, för att ni inte ber. Be så skall ni få, säger Jesus.
Hör vad Anden säger till församlingen, skriver aposteln Johannes i Uppenbarelseboken. Jag tror att Anden talar till vår tids församling om bön. Vi behöver arbeta på många olika plan. En församling ska sköta sin ekonomi, den ska vara trovärdig och öppen och sund i tanken. En församling ska se över sitt språk och förnya sina former. Det ska inte kännas som att man kommer in i ett museum när man går till gudstjänst. En församling behöver arbeta med visioner och målbeskrivningar och mycket annat. Men inget av detta kan ersätta bönen. Jesus säger att det finns sådant som bara kan åstadkommas genom bön. Jag lärde känna en norsk kille i min ungdom. Vi bodde tillsammans på en bibelskola under ett år. Han berättade om sin bror som gjorde uppror mot föräldrarnas tro och gav sig iväg. Han tog plats som sjöman, för att verkligen komma bort från allt. Men varje dag bad hans mamma. Hon kunde inte följa med honom, men hon kunde be för honom. Hon kunde inte övertala honom, men hon kunde tala med Gud. En dag stod han på en pir någonstans i en helt annan del av världen. Plötsligt, lika oväntat son ett blixtnedslag från klarblå himmel drabbades han av Guds närvaro. Det var så tydligt att en av hans vänner som stod bredvid honom sprang sin väg i rädsla. Själv drabbades han av en stark längtan att komma tillbaka till Gud, vilket han också gjorde den dagen. Vad annat än bönen hade kunnat åstadkomma något sådant? Jesus säger att det finns gott om sådana situationer där bönen är den enda och nödvändiga lösningen. Av det skälet arbetar vi i vår församlingsledning med ett litet dokument vi kallar för Ett bönens hus. Det finns med som en liten artikel i nästa nummer av Korsord, för den som vill läsa det. Det är ett uttryck för att vi skulle vilja växa på bönens område. För Jesus sa att han ville att Guds hus skulle vara ett bönens hus och om det var hans vilja så är det så man måste bygga hans församling. Detta är också min dröm för den här församlingen. Jag drömmer om att få se Korskyrkan allt mer bli ett bönens hus. Jag drömmer om att bönen skulle vara den atmosfär som genomsyrar allt annat. Jag berättade i en gudstjänst för någon tid sedan om hur jag kom ihåg när jag var liten och kom hem och kände doften av nybakade bullar redan i trappuppgången. Då var det fint att komma hem. Jag längtar efter att det skulle dofta bön redan i farstun när man kommer till vår kyrka. Samtidigt vet jag så väl att många av oss hört så många predikningar om bön. Vi har eldats på, tänds och brunnit. Kanske har vi också bränts och t.o.m. slocknat. Jag skulle inte bli förvånad om en och annan hukar sig i bänken och tänker: Inte en predikan till om bön. Fast då måste det väl ha blivit fel någonstans. Då måste man väl ändå vända tillbaka till det enkla. Om bön är ett samtal med den Gud som älskar mig, måste väl bön ändå vara någonting gott, fint och vackert. Vart hamnar vi med allt detta? Om bönen är det enda sättet att utföra vissa saker, och om bönen är det nödvändiga och förtroliga samtalet med kärlekens Gud och om bönen samtidigt blivit ett belastat område i våra liv, belastat av krav och kanske av misslyckanden, vart tar det då oss? Jo, det tar oss till en fråga, en önskan. Lyssna, Luk 11:1: En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar." - Herre, lär oss att be.
Vet du vad de orden säger mig? De säger mig att det inte är så enkelt att be. De säger att det är något man måste lära sig. På ett sätt är det enkelt att be. Det är bara att formulera ärliga ord från hjärtat till Gud. På ett anat sätt är det svårt. För det där med ärligheten är inte så enkelt. Så, när Jesus nu ska lära sina lärjungar att be börjar han med att peka på några avarter av bön, d.v.s. på det som Jakob kallade att be illa, Matt 6:5-8: När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Bönen kan bli något som bara blir offentligt. Vi ber när människor ser och hör. Vi kan be för att verka andliga, så att orden blir viktigare än relationen. Det kan också bli viktigare att man ber med många ord och länge än att man ber ärligt. Så, när vi ibland betonar minuter och timmar betonar Jesus relationen till Gud, för egentligen är det i ensamheten det blir tydligast vad jag har med Gud. Känner du igen detta? Visst har bönen ibland blivit en slags markör för att man är andlig. Visst har vi ibland betonat hur mycket eller länge vi ber framför ärligheten i bönen. Bönen har en gemensam och en offentlig sida, och samtidigt visar Jesus att det är i ensamheten med Gud, i det avskalade, ärliga och nakna samtalet med Gud, bönen har sina djupaste rötter. Det påminner mig om ett citat jag tycker mycket om. En gammal predikant, Robert McChenney skrev: "Vad en människa är på knä inför sin Gud det är vad hon är. Vare sig mer eller mindre." - Herre, lär oss att be. Jag har skrivit ner tre stora böner inför det nya året. En av dem lyder: - Lär mig att be. När lärjungarna uttryckt sin längtan inför Jesus så lär han dem den bön vi ibland kallar för Herrens bön och ibland för Fader vår. Den består av åtta satser, så som kyrkan har lärt sig att be den bönen. Jag vill under ett antal söndagar i vår återkoma till var och en av dessa åtta satser. Jag kallar det för Vägledning till ett rikare böneliv och till en ärligare gudsrelation, eftersom jag är övertygad om att dessa två saker hör ihop. Ett rikare böneliv och en ärligare gudsrelation. I dessa åtta satser, sju i Bibeln och med ett åttonde tillägg som en avslutande välsignelse lär vi oss steg för steg någonting om vad sann bön är. Sann bön är en relation att upptäcka vem Gud är en kapitulation att tala med Gud om sina behov att tala med Gud om sina misslyckanden en väg till sinnesro ett beskydd en välsignelse
Och hur lyder bönen? Låt oss läsa den nej, låt oss be den tillsammans, Matt 6:9-13 Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Redan den första bönesatsen löser krampen. Jesus visar att det viktiga inte är formen för bön, eller ordens formuleringar eller mängd. Bön är gemenskap. Bön är att vända sitt liv till Gud. Vår Fader Vi har kanske bett dessa ord många gånger. För lärjungarna var de nya. Vi kanske tar dem för givet. För lärjungarna var de revolutionerande. Aldrig någon annans stans i Bibeln innan detta har enskilda människor fått lära sig att närma sig Gud på det sättet. Gud som fader, förekommer dessförinnan, men då som Israels Fader. Gud var nationens, folkets eller folkens Fader. Men att som en ensam liten människa få säga Fader till Gud, och i dess intima form, så att det kunnat översättas med ordet Pappa, är en ny dimension av gemenskap med Gud. Detta är bönens inledning, men också dess anledning. Eftersom Gud är vår Fader vågar vi vända oss till honom för ett ärligt och befriande samtal. Utan denna upptäckt blir bönen bara kamp och kramp. Detta är den stora upptäckten. Bön är att vända hela sitt liv vänt mot Gud. Det bryter din ensamhet. Det är en soluppgång. Det är den öppna dörren ut ur fängelsecellen och den öppna famnen för varje liten människa. Vad är en människa, frågan David i Psalm 8, att du tänker på henne? Denna förundran är som en barlast i båtens botten som stabiliserar allt i stormen. Det finns en Gud. Gud tänker på mig. En människa. Men människan har blivit som att gatubarn. Hon har lärt sig att hon är faderslös. Det finns ingen Gud, har man sagt henne. Ingen som ville henne. Hon har blivit till, fast ingen ville det. Människan har blivit ett Vintergatans gatubarn. Och hur ska vi då förstå vem Gud är? En undersökning av 50 av de mest kända ateisterna i världshistorien, män som Sigmund Freud, Karl Marx, Nietche och Lenin visar att alla dessa män hade en sak gemensamt. De hatade alla sina fäder. Deras relation med fadern var allvarligt störd. Det tycks som om de alla förde över sin dåliga bild av vad en pappa är på Gud. Så här säger Bibeln om vad för slags far Gud är, Ps 103:13: Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. 2 Kor 1:3: Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud.
Så ska ni be, menar Jesus: Vår Fader. Pappa. Du som älskar mig och ville mig. Du som tänker på mig och vet vad som är bäst. Nu kommer jag till dig. Det är så Jesus lär oss att vi ska närma oss Gud. Det löser krampen. Det föder längtan. Och det föder, åtminstone hos mig, en bön: - Herre lär mig att be så.